Bläcket hade knappt torkat (uppdaterat 31/8 10.30)

Sent omsider så kommer här ett inlägg om Regeringsbeslut 5 och Försvarsmaktens preliminära svar. Det har tyvärr inte blivit så mycket skrivet på bloggen den senaste veckan då annan verksamhet har fått prioriteras. Bland annat två stycken tidningsartiklar. 


Det är knappt så att bläcket har torkat på riksdagsbeslutet att lägga värnplikten vilande och införa yrkesförsvar innan även Försvarsdepartementet i vintras insåg att det blev lite för dyrt. Resultatet blev Regeringsbeslut 5 (RB 5) i vilket Försvarsmakten uppdrogs att utöver de redan i budgetunderlag 2014 och försvarsmaktsorganisation 2013 planerade personalminskningarna och minskningarna av lönekostnader, utreda möjligheterna att sänka lönekostnaderna med ytterligare 500 miljoner kr. Redan i arbetet med budgetunderlag 2014 fick Försvarsmakten börja titta på hur man skulle kunna sänka lönekostnaderna genom att låta mindre kvalificerad och därmed billigare personal lösa arbetsuppgifter jämfört med idag.

I tisdags offentliggjordes så Försvarsmaktens svar på RB 5. Försvar och Säkerhet liksom Skipper (uppföljning) har redan skrivit föredömligt om detta liksom Jägarchefen. Alla läsvärda

Ett krav på att utöver Org 13 och BU 14 minska lönekostnaderna med 500 miljoner kr kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten och svensk försvarsförmåga och beredskap. Ca 1000-1200 officerare kommer att behöva avvecklas, liksom 500-700 gruppbefäl, soldater och sjömän samt 550-750 civilanställda. Istället ökar den tidvis tjänstgörande personalen med 175-225 officerare, 150-350 gruppbefäl, soldater och sjömän samt 40-60 civilanställda. Deltat blir ändå en mycket stor minskning och ett antal förband kommer att bli av med mycket stora delar av sina kontinuerligt tjänstgörande personal. I praktiken är det minst ett verksamhetsställe som kan läggas ner.

RB 5, om det verkställs, skulle få mycket negativa konsekvenser på tillgängligheten och beredskapen, där nu istället den tidvis tjänstgörande personalen behöver mobiliseras istället för att man ska kunna nyttja sig av kontinuerligt tjänstgörande att lösa hastigt uppdykande skarpa uppgifter.

Arbetsbördorna på de kontinuerligt tjänstgörande kommer därtill att ökas i hög grad och huvuduppgiften torde i än högre grad att bli utbildning av ny personal och inte minst tidvis tjänstgörande personal.

Det är en ytterst oroande utveckling. Redan idag med ett årligt intag av rekryter till den grundläggande militära utbildningen som understiger det antal som sedan ska bli norm, tvingas krigsförbanden ställa till förfogande ett så pass stort antal officerare och specialistofficerare att tjänstgöra som instruktörer för GMU att möjligheterna att lösa förbandes egna uppgifter kraftigt hämmas. Exempel på detta kan vara lösande av beredskap eller förberedelser inför en internationell insats. Detta är en situation som skulle förvärras avsevärt om RB 5 implementeras då marginaleffekten alltid är stark.

Vi ser också en märklig förskjutning av fokus från vad som ursprungligen uppgavs vara syftet med yrkesförsvaret – att ha omedelbart gripbara insatsklara krigsförband och att minska kravet på utbildningsresurser kontra gripbara förband jämfört med värnpliktsförsvaret (minns Sten Tolgfors beskrivning av hur ett krig kan vara över på en vecka och att ett pliktförsvar därför är förlegat). Nu hamnar Försvarsmakten på samma ruta som med värnpliktsförsvaret, men till mycket högre kostnader och avsevärt mycket lägre numerärer.

Sverige har som bekant en oroande utveckling i närområdet där 2019 är satt som måldatum för innevarande etapp av den mycket omfattande ryska militärreformen, vilken redan nu flerfaldigt ökat de ryska väpnade styrkornas förmåga. Samtidigt vill då Regeringen genomföra en besparing på Försvarsmakten som ytterligare kommer att reducera landets försvarsförmåga? Det är svårt att få det att gå ihop.


Med all tydlighet påminns vi än en gång om fakumet att försvarsbeslutet 2004 är synnerligen levande. Den insatsorganisation som idag skapas under namnet IO 14 är i själva verket samma organisation som beslutades i försvarsbeslutet 2004, men som man nödtorftigt försökt styra om till att så gott det går hantera även nationellt försvar i och med "Inriktningspropositionen 2009", därav just "inriktningspropostion" och ej försvarsbeslut. Ett implementerat RB 5 ovanpå detta skulle vara ytterligare en spik i kistan.


Försvarsmaktens svar på RB 5 (missiv, bilaga 1)
Officersförbundet om RB 5


Uppdatering 31/8 kl 10.30: Sveriges Radio Ekot uppmärksammar idag RB 5 och vilka följder beslutet kan medföra. Intressantast är försvarsministerns uttalande:

"Försvarsminister Karin Enström, vill inte nu tala om minskad personal. I stället hoppas hon på ökade budgetanslag.

– Mitt fokus är att höja Sveriges försvarsförmåga och just nu jobbar jag för höjda försvarsanslag, redan i höstens budget. På lång sikt så arbetar jag tillsammans med Försvarsmakten för att få balans mellan uppgifter och resurser."

Med tanke på att ministerna vågar uttala sig om höjd budget i media så ser jag det som garanterat att försvarsbudgeten kommer att höjas i höstbudgeten. Frågan är dock hur stor höjningen blir och framförallt om den kommer att kompenseras med några andra budgetposter som återför pengarna till statskassan.

Nya siffror för "miljardsatsningen"

Ni kanske minns "miljardsatsningen" från förrförra veckan, där Regeringen "satsade miljardbelopp på förvaret i Skaraborg och Norrbotten"? Det som egentligen var den renovering av stridsvagn 122 som varit budgeterad att ske långt tidigare, men som Regeringens genomförandegrupp strök 2008 och som efter dess återkommit men skjutits framåt?

Enligt Försvarsmaktens materielplan var det tänkt att 48-56 stridsvagnar skulle renoveras. Övriga drygt hälften hamnar i de så kallade "reservbataljonerna" som är rena pappersförband utan personal vilket i praktiken innebär att de sannolikt hamnar i malpåse och sedan om något år går till försäljning.

Ny Teknik skriver idag om denna renovering och att det inte blir fler än 42 stridsvagnar som kommer att renoveras. En siffra som ju Regeringen i det ursprungliga pressmeddelandet inte såg det som nödvändigt att nämna. Ej heller ville man berätta vad renoveringen skulle bestå av, vilket dock går att utläsa här (oklart om hela ambitionen av ekonomiska skäl kan uppfyllas)

Gissningsvis handlar det om att renovera 42 st strv 122A, medan såväl bärgningsvagnar och de 12 strv 122B (modifierad till högre skyddsnivå för internationella insatser) ej kommer att renoveras. Hur det går för de stridsvagnar som är tänkta att tillbringa sina dagar i det folkpartistiska garaget på Gotland är oklart.

Det blir bara tydligare vilka enorma satsningar Regeringen gör på svenskt försvar. Återigen bevisas det att det är oerhört mycket viktigare att framstå som effektiv än att egentligen vara det.

Nu är det bara att vänta in höstbudgeten och de satsningar på försvaret som kommer att göras där.

Siffrorna bakom rubrikerna (uppdaterat 10.30)

Tidningen Arbetarbladet rapporterar att andelen kvinnor som söker militär grundutbildning nu är 20 % av de sökande, vilket rapporteras vara en ökning från 5 % under värnpliktstiden. Det kan tyckas positivt, även om det är långt kvar till situationen i vårt västra grannland som nu har infört könsneutral värnplikt.

Frågan är dock vad som döljer sig bakom Arbetarbladets siffror utöver den kreativa journalistiken att jämföra antalet sökande med antalet som sedan genomför utbildningen. Svaren går till största delen att hitta i Pliktverkets och Rekryteringsmyndighetens årsredovisningar. När det gäller kvinnor är det dessutom betydligt lättare att jämföra sifforna än när det gäller män, då kvinnor under värnpliktstiden liksom idag helt frivilligt ansökte om att få göra militärtjänst. Med andra ord ingen skillnad vad ansökningsförfarande.

Nu talar Arbetarbladets artikel, som även fått stort genomslag i Sveriges Radio och övriga riksmedia, om antalet sökande. En "sökande" är idag en person som fyllt i ett formulär på internet (motsvarande intresseanmälan) och som sedan leder till en inbjudan om att göra webbtestet. En något kreativ definition av sökande kan tyckas. Här menar i alla fall Arbetarbladet (som fått sina uppgifter från Försvarsmakten) på att det är en stor ökning då 20 % av sökande idag är kvinnor. Det vill säga 20 % av de som anmäler intresse är kvinnor. År 2012 var det 5 047 kvinnor av totalt 26 124 personer som anmälde intresse (19,3 %).

När man sedan kommer fram till webbtestet verkar dock intresset hos såväl män som kvinnor ha svalnat eftersom endast 17 970 personer av de som Försvarsmakten och Försvarsdeparatementet refererar till som ”sökande” valde att göra webbtestet. Av dessa var 3 315 kvinnor (18,4 %), varvid könsfördelningen fortsatt var ungefär densamma. Det är också först med webbtestet som man kan jämföra dagens system med det tidigare

Nu börjar det bli intressant att jämföra med värnpliktstiden då enligt Arbetarbladet endast 5 % av de som gjorde värnplikten var kvinnor.

Går man tillbaka några år så finner man att 2009 var det 11 % kvinnor som på samma sätt som idag svarade på den webbtest som används för att sålla inför antagningsprövningen. En markant skillnad i könsfördelning, men som beror på att det då var obligatoriskt för män att göra detta webbtest (98 % av männen svarade). Går man tillbaka ytterligare ett år till 2008 var det 12 % kvinnor som svarade på webbtestet. Man skulle alltså i Arbetarbladet kunnat presentera det hela som en fördubbling av andelen kvinnor som gjort det inledande webbtestet.

Mer intressant blir det dock när man tittar på siffrorna bakom procenttalen.

Antal kvinnor som fått information från Pliktverket eller fyllt i Rekryteringsmyndighetens intresseanmälan jämfört med antal kvinnor som besvarat webbtestet. År 2010 borttaget då det ej är statistiskt relevant som övergångsår, där varken det ena eller andra systemet tillämpades

Vad vi alltså kan se är att antalet kvinnor som genomfört webbtesten på fem år sjunkit med nästan 80 %. Av någon anledning är det alltså endast en femtedel så många kvinnor som söker militär utbildning idag som för 5 år sedan.

Två stora skillnader existerar mellan idag och tiden 2008-2009. Då genomförde Pliktverket en ny modell för rekrytering där även samtliga kvinnor som fyllde 17 år under året fick erbjudande om att göra webbtestet, vilket resulterade i det stora antalet svar. Den andra är att de ungdomar som idag gör GMU i första hand förväntas fortsätta som kontinuerligt anställda soldater, vilket innebär en anställning om flera år istället för dåtidens värnplikt som innebar cirka ett års tjänstgöring och därefter inkallelse för repetitionsutbildning (genomfördes aldrig under 00-talet) alternativt mobilisering.

Efter webbtestet sker en första sållning och lämplighetsbedömning varefter lämpliga individer kallas till antagningsprövning.

Utvecklingen från antalet kvinnor som kallats till inskrivningsprövning efter att ha genomfört webbtestet till antalet som blivit inskrivna/nominerade (antal som dykt upp vid inryck okänt)

Som synes av tabellen så är det stora frånfall mellan varje steg. Under 2012 och 2011 var det nästan hälften som inte dök upp till antagningsprövningen.

Efter antagningsprövningen sker ytterligare en sållning utefter resultat och av de prelimärt antagna väljer Försvarsmakten ut de man helst vill ha och övriga blir reserver. Tackar en person nej till det slutliga erbjudandet om utbildningsplats ges istället en reserv möjlighet att ta platsen. Även här faller varannan ifrån.

Efter nomineringen sker själva inrycket där det senaste var nu igår, vilket förklarar den massmediala uppmärksamheten. Även till inrycket sker frånfall. Som synes av Blekinge Flygflottiljs facebooksida så dök drygt 11 % av rekryterna inte upp.


För att då återgå till den ursprungliga sakfrågan: ja, 20 % av de ”sökande” (i klartext de som fyller i en intresseanmälan) var kvinnor. Något sådant jämförelsetal finns inte för värnpliktstiden eftersom Pliktverket då skickade ut information motsvarande intresseanmälan till samtliga 17-åringar, män som kvinnor. Antalet kvinnor som går vidare och gör det första testet har däremot sjunkit med 80 % de senaste fem åren, vilket torde innebära en försämring av rekryteringsbasen med motsvarande siffra.

Vad sedan gäller könsfördelningen under värnplikt/GMU så har den sett ut så här under motsvarande period.

2008: 8 % kvinnor
2009: 23 % kvinnor
2011: 14 % kvinnor
2012: 18 % kvinnor
Här får jag också göra en pudel då jag på Twitter under förmiddagen skrev 30 % istället för 23 %.

Det är glädjande att andelen kvinnor har ökat sedan 2008 och förhoppningsvis fortsätter den att öka. Vad som bekymrar är att man idag når ut till endast en femtedel så många kvinnor som då. Arbetarbladets ”5 %” som snurrat under dagen är av okänd årgång och tyvärr verkar det inte vara fler kvinnor som söker utan att det framförallt handlar om att det är färre män som söker, vilket jämnar ut könsfördelningen. Därmed blir det ett i slutänden större problem. Frågan är också vad överste Peter Öberg har för belägg för siffran 3-4 % som han tar upp i vissa intervjuer.


Mest bekymrande är det stora frånfallet under utbildningens gång och under anställningstiden. Under vårens utbildningsomgång hoppade 35 % av rekryterna av under den grundläggande militära utbildningen vilket ska jämföras med ca 10 % under värnpliktens sista år. Att betänka är att soldaterna i bägge fallen frivilligt sökt sig till utbildningen eftersom ”tvånget” ej tillämpades under de sista åren.

Vad som skulle vara intressant att se är tydligare statistik på hur många soldater som slutar årligen i Försvarsmakten och under vilket tjänsteår med tanke på att systemet bygger på att anställda soldater i snitt stannar i sex år. Att det behövs åtgärder både för att få fler sökande och framförallt att få de som redan är under utbildning och anställda att stanna är tydligt.

Läs gärna gästinlägget från en sjöman i Försvarsmakten om hur han upplever situationen.

Media: SvD, DN, Aft, GP, SVT

Källmaterial:
Pliktverkets årsredovisning 2009
Rekryteringsmyndighetens årsredovisning 2011, 2012

Uppdatering 10.30: TV 4 Nyhetsmorgon hade i morse ett inslag med bl a personalstabens stabschef överste Peter Öberg, en kvinnlig officer och en nyinryckt kvinnlig soldat med anledning av gårdagens nyheter om "det ökade antalet" kvinnor som söker militär utbildning idag jämfört med under värnplikten. Detta var något som Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tipsade om igår på Twitter, varvid jag påpekade att det kanske vore på sin plats att Öberg såg till att det inte jämfördes äpplen och päron. Likväl resulterade det i Nyhetsmorgon i en dialog hur bra det var att så många flera kvinnor idag söker till Försvarsmakten än tidigare, trots att antalet kvinnor som sökte 2012 var en femtedel så många som 2008. Det som är som sagt alltid viktigast att verka effektiv. Förhoppningsvis kan antalet kvinnor som söker öka framöver till åtminstone hälften av 2008 års siffra, men även antalet män som söker behöver öka ordentligt. Utfallet syns tydligt i diagrammen ovan.

Försvarsmakten bör också i ärlighetens namn sluta vara så kreativ i sin definition av vad som är en sökande. I Folkbladet kan man nu t ex läsa att 33 000 sökt militär utbildning jämfört med de 28 000 män som pliktskyldigt mönstrade år 2008 (Här har Folkbladet fel då det var 28000 män och kvinnor som kallades till mönstring 2008). Nu är visserligen Folkbladets siffra 33 000 från årets ansökningar, men ser man till tidigare år är det endast drygt 50 % av de som "söker" (fyller i intresse på internet) som sedan kallas till antagningsprövningen. Till antagningsprövningen, motsvarande mönstringen, dyker sedan endast en tredjedel av de "sökande" upp. 2012 var siffran 8 857 av 26 124 "sökande". Ur Folkbladets ledare:

"Det är svårt att gradera mellan alla de tänkbara motiv som driver de 33 000 unga kvinnorna och männen mot det militära. Men varför krångla till det? Låt oss kort och gott glädjas över att viljan att försvara det vi är, är större och mer jämställd när folk får välja själva"

Ledarskribentens slutsats faller därmed då vi 2008 hade drygt 16 000 kvinnor som uttryckte ett starkare "försvarsintresse" än vad vi kan se idag, men det är ju inte helt lätt att hålla isär begreppen när myndigheten medvetet är kreativ med definitionerna.

Gästinlägg: Recension och reflektioner om "Korridoren till Kaliningrad"

Johan Wiktorins "Korridoren till Kaliningrad" har bidragit till att konkretisera svensk försvars- och säkerhetspolitik genom ett inte helt otänkbart scenario i Östersjöområdet. En stor fördel är att detta ger en utgångspunkt för vidare diskussion av försvars- och säkerhetspolitik. Nedan följer ett mycket läsvärt gästinlägg, vilket är en utveckling av något som först publicerades som kommentar till följetongens epilog. 

För egen del planerar jag också ett inlägg om Sveriges möjligheter att effektivt ta emot militärt stöd, men det får anstå någon dag.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Recension och reflektioner om ”Korridoren till Kaliningrad”

Det skönlitterära svenska politiskt-strategiska scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” återfinns på http://kkrva.se/ och kan läsas med fördel på bloggen, då varje avsnitt innehåller intressanta läsarkommentarer.

Det är en läsvärd och lättläst berättelse om Gotlands roll för att upprätthålla en svensk solidaritetspolitik med Baltikum, kritik mot nuvarande försvarspolitik inom ramen för den uttalade säkerhetspolitiken, kritik mot nuvarande försvarsstruktur och förmåga, reklam/pekpinne för signalspaning och underrättelsetjänsten, men kanske mest intressant belyser den hur stridskrafterna i första hand används som politikens instrument - med framgång eller misslyckande.

I detta fall misslyckas man att stödja svenska nationella intressen på grund av brister i försvarsförmågan. Oförmågan att agera militärt i samverkan med allierade leder till stora svenska, och internationella, eftergifter gentemot ett Ryssland som är berett att använda det militära instrumentet för att utöva påtryckningar och genomföra sin politik. Det får naturligtvis konsekvenser för svenskt anseende och inflytande i omvärlden.

(Redan idag ifrågasätts den svenska utvecklingen av forskare i omvärlden…)

“Korridoren till Kaliningrad” inspirerar till att reflektera om vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.


Försvarsmakten – en resurs för krig eller för fred?

Faran med nuvarande utveckling av svensk försvarsförmåga som den beskrivs i scenariot är alltså inte en överhängande och sannolik krigsrisk på riktigt (även om hot om militärt angrepp används som påtryckningsmedel av motståndaren), utan att Sverige förlorar handlingsfrihet att agera utrikespolitiskt i vårt närområde för att driva svenska och allierade intressen. Vi är inte dimensionerade eller förberedda med utrustning och personal, övade eller förberedda för att möta den förmåga som motståndaren kan spela med som medel i sin utrikespolitik.

Intressant och intelligent utgångspunkt för berättelsen. Betydligt bättre än den förskolenivå som i övrigt präglar den politiska försvarsretoriken och mediabeskrivningen av försvarsfrågor i Sverige.

Vi har i Sverige till och med en statsminister som avfärdar försvarskritiken med att konstatera det uppenbara: ”Det är inte sannolikt med ett ryskt angrepp mot Sverige under överskådlig tid”. En ståndpunkt som, förutom att vara uppenbar, är helt irrelevant för sakfrågan om svenskt behov av försvarsförmåga. Förtroendet för hur landet kommer att ledas i kris blir inte stärkt när försvarsretoriken från rikets högsta ledning uppfattas som ytterligt naiv och förenklad.

”Korridoren till Kaliningrad” handlar inte om att Försvarsmakten inte klarar ett uthålligt krig på hemmaplan, vilket egentligen aldrig varit ett mål för Försvarsmaktens existens. Inte ens under invasionsförsvaret, då säkerhetspolitiken för det nationella försvaret var utformad mycket tydligare fredsbevarande och krigsavhållande än idag. Ändå lyckades SvD kicka igång en trög försvarsdebatt med just denna ”nyhet”.

Försvarsmakten behövde (åtminstone i den gamla säkerhetspolitiken) krigföringsförmåga som ett medel för att projicera en avhållande effekt – före ett krig utbryter i första hand. Om kriget är ett faktum så har både säkerhets- och försvarspolitik misslyckats. Politiken och Försvarsmakten syftar till att bevara fred och säkerhet, inte till att vinna krig (nationellt). Men, man måste trovärdigt kunna erbjuda ett så stort motstånd att verkan blir krigsavhållande. Kanske en månad räcker? Eller en vecka? Det beror på motståndaren och vilka insatser och förluster man anser det vara värt för att uppnå sina politiska mål.

Motståndaren måste i sin planering förhålla sig till risken för ett starkt motstånd och stora förluster. Gärna så stora att nackdelarna med ett militärt alternativ överväger långbänken och kompromisserna som kommer med ett diplomatiskt alternativ. Då är Försvarsmaktens nationella mål uppnått. När politikerna får möta motståndaren vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Helst med en stark förhandlingsposition, vilket i scenariot inte blir fallet. Istället tvingas man till förödmjukande eftergifter.

”Trovärdig” försvarsförmåga är inte nödvändigtvis ”användbar” eller ”på riktigt”. Särskilt om den aldrig behöver användas på riktigt (vilket var själva idén i invasionsförsvaret – att det aldrig skulle behöva användas, för då hade det varit oönskat krig istället för önskad fred och säkerhet).

Det är motståndarens uppfattning om vår försvarsförmåga som är central, och den avhållande effekten.

Därmed var försvarssekretessen ett centralt instrument för säkerhetspolitiken och försvarsförmågan (förmågan att vidmakthålla fred och säkerhet genom en krigsavhållande effekt). Om motståndaren måste förhålla sig till en viss förmåga, inte vet riktigt men vi kan möjligen ha den, så uppnås den avhållande effekten oavsett hur det verkligen ser ut i mobförråden och planerna. "Pappersförbanden" var användbara (och billiga) och tillräckligt tillgängliga för dåtidens politik och syften. Ett internationellt insatsförsvar för riktiga insatser ”här och nu” är en annan politik med ett annat syfte för, och (dyrt) krav på, stridskrafterna.

En stark allmän motståndsvilja och förankring i samhället (totalförsvar, värnplikt) bidrog också igår till försvarseffekten – imorgon är det andra förutsättningar – man undrar hur uppgiften och lösningarna kommer att se ut.


En inkonsekvent politisk retorik och praktik – vem lever egentligen kvar i det gamla?

Idag är vi så långt från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som man kan vara. Regeringen har i solidaritetspolitiken tydligt deklarerat att Sverige inte kommer stå overksamma om våra grannar, inkl. baltstaterna, blir angripna. Det är raka motsatsen till att avse vara neutral i händelse av kriser mellan länder i närområdet. Vi deltar dessutom aktivt i krigföring i Afghanistan, så ett antal aktörer i världen, må vara icke statliga, betraktar oss sannolikt som krigförande på fiendesidan – ur deras perspektiv råder inte fred, utan Sverige är i krig med dem.

Låt oss minnas den gamla säkerhetspolitiken. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Om nu syftet inte längre är ”neutralitet i krig”, så kan man undra varför man envist hävdar betydelsen av svensk militär alliansfrihet? Varför ska vi vara militärt alliansfria om vi inte längre avser vara neutrala i händelse av konflikter i vårt närområde? Vad är syftet med alliansfriheten? Är det inte snarare skadligt att fortsätta hävda alliansfrihet när vi inte längre kan räkna med att betraktas som neutrala i händelse av en konflikt i vårt närområde? Borde det då inte vara bra med allierade, särskilt mot bakgrund av att det är grunden för den rådande försvarspolitiken och Försvarsmaktens dimensionering. Vi räknar med hjälp, men skaffar oss inga garantier i den heliga ”alliansfrihetens” namn. En alliansfrihet som egentligen inte fyller något syfte längre.

Vi har inte längre en säkerhetspolitik och försvarspolitik för neutralitet, istället är den till för multinationella säkerhetsskapande insatser (”krig”) tillsammans med andra länder (allierade, dock inte militärt…).

Försvarsmakten är inte dimensionerad för en neutralitetspolitik.

Vi har inte på många år haft råd med ett totalförsvar och en Försvarsmakt dimensionerad för en neutralitetspolitik, så en återgång till invasionsförsvar är inget alternativ. Vad svenskarna är villiga att lägga på försvar räcker idag till ca 6% av gårdagens invasionsförsvar i termer av volym. Omvärldsutveckling och modern krigföring har dessutom neutraliserat den avhållande försvarseffekten hos gårdagens försvar och krigföringsförmåga. Den typen av försvar klarar inte dagens och morgondagens militära hot och har därmed ingen krigsavhållande försvarseffekt. Men, vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.

De flesta politiker talar offentligt fortfarande om vikten av ”alliansfrihet”, ”militär alliansfrihet”, ”Sverige är neutralt”, m.m. De har väl själva formulerat säkerhets- och försvarspolitiken och dimensionerat försvarsförmågan därefter? Försvarsreformen är tyvärr inte offentligt debatterad eller förankrad hos väljarna, trots att den påbörjades i slutet av 90-talet. Syftet med att fortsätta tala om irrelevanta mål i förhållande till praktisk politik är nog en följd av att inte vilja reta upp väljarna. Vilket skadar svenska långsiktiga intressen och innebär en hög risktagning med vår och våra grannars säkerhet.


Svensk försvarsförmåga

Dagens försvarsförmåga är inte utformad eller dimensionerad för en krigsavhållande uppgift nationellt, utan är en slimmad organisation skräddarsydd för internationella säkerhetsoperationer. Nuvarande bud är att inriktningen från försvarsbeslutet 2009 ligger kvar, där armén i huvudsak är en organisation för internationella säkerhetsoperationer, som i värsta fall borde (?) kunna verka även hemma på samma sätt. (Låt oss påminnas om de Georgiska brigaderna som stred i Irak och inte hann hem innan kriget var slut). Marinen och flygvapnet har mer tydligt fått ett nationellt fokus, men svänger om från volymer och förmågor som tidigare också dimensionerats och utformats för att ge bidrag till internationella, multinationella säkerhetsoperationer.

Vi talar om ett ”skalförsvar” där flygvapen och marin är skalet. Vi talar inte om uthålliga strider på marken. Låt oss då fundera över den avhållande effekten. Erfarenheter från dagens operationer visar att uthålligheten på luft- och sjöstridskrafter generellt är begränsad i en försvarsroll. Anfallaren kommer ganska snart till möjligheten att påbörja en markoffensiv. Erfarenheter från de senaste markoperationerna i Irak och Afghanistan visar hur svårt det är att lyckas på marken. Det tar lång tid, kostar mycket resurser och det är mycket svårt att uppnå de politiska målen snabbt. Däremot går det fort att vinna kriget och etablera sig på territoriet. I Libyen drog man sig för att ge sig in i en markoperation, likt man gjorde de första 30 åren efter Vietnam. Dagens dyrköpta erfarenhet, i ljuset av en global finanskris, verkar vara att det är en större tröskel att tvingas till utdragna markoperationer än att skapa förutsättningar för en markoperation (territoriella påtryckningar) genom att slå ut luft- och sjöförsvar. Man kan relativt snabbt och enkelt skaffa sig kontroll över luft- och sjöarenan samt därmed möjliggöra operationer (eller hot) mot markmål med minimal hotbild. I Sverige är dessutom både luft- och sjöförsvarsförmågan kraftigt ifrågasatt, bl.a. tydligt visat i scenariot som ”Korridoren till Kaliningrad” redovisar. Därmed kan den avhållande effekten i ett ”skalförsvar” utan förmåga till uthålligt motstånd på marken eventuellt ifrågasättas baserat på erfarenheter av modern krigföring. Det är risken för att binda sig i resurskrävande och kostsamma operationer på marken under lång tid som får västmakterna idag att avhålla sig från nya markoperationer.

Försvarsstrukturen som beslutades i försvarsbeslutet 2009 finns ännu bara på papper och är i sig underfinansierad avseende bl.a. materielbehov, samt har stora problem med personalförsörjningen. Man fokuserar i första hand på att möta dessa problem och gör ingen större ändring i kursen. Därmed är scenariot som redovisas i ”Korridoren till Kaliningrad” inte orimligt.


Framtiden för svensk försvarsförmåga?

En del försvarsdebattörer i media tror att anslagen kommer att höjas. Vissa tror att försvarsfrågan till och med kan bli en valfråga. Oppositionen vädrar kanske ett politiskt sårbart område…

Vi får väl se. De politiska utspelen imponerar inte i termer av klarsyn och objektivitet. Populistiskt, mediakänsligt, och naivt i många fall.


Recensionen?

Dagens brister inom försvarspolitiken avslöjas bland annat av Amanda Wollstad i gårdagens ledare i KvP.

Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” är ett välskrivet, aktuellt, underhållande och lättläst politiskt-strategisk scenario för att belysa och förtydliga viktiga argument inom den svenska försvarsdebatten. Det är ett bra grepp för att ”tala till bönder på bönders vis” med adress till läsare som kanske har svårt att följa debatten när den förs på krigsvetenskapligt fikonspråk. Scenariot tillför en dimension till försvarsdebatten som jag tidigare saknat – diskussionen om Försvarsmaktens egentliga syfte, uppgifter och roll i ett nationellt perspektiv. En diskussion som hittills inte gått att föra utan att avfärdas ohörd som ”invasionsförsvarskramare”. Det är ett sakkunnigt, intelligent, för framtiden realistiskt och tydligt exempel, om än bara ett av många möjliga scenarion.

Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning.


Kamrat Kalle

F.d. officer som skriver utifrån rollen som skattebetalare och väljare med ett starkt engagemang i försvarsfrågor baserat på ett mångårigt yrkesliv inom Försvarsmakten.

Några lästips för helgen

Helgen är i antågande och därmed kanske lite mer tid för läsning. För dem som har tid över rekommenderas varmt alla delarna av Johan Wiktorins "Korridoren till Kaliningrad" om man inte redan läst den, där epilogen publicerades idag. Wiktorin påvisar på ett trovärdigt sätt hur svensk politisk handlingsfrihet mycket snabbt kan gå förlorad i och med den tveksamma militära förmåga det svenska försvaret har idag och i än högre grad kommer att ha om några år när styrkeförhållandena i närområdet är än mindre gynnsamma.

I SvD får nu professor Stefan Hedlund åter mothugg för sin debattartikel härom dagen. Denna gång är det Jonatan Berggren, Liberala Studenter, som anser att Hedlund målar upp en alltför ensidig och rosaskimrande bild. Jag har själv skrivit om Hedlunds debattartikel i ett tidigare inlägg.

I Kvällsposten synar Amanda Wollstad i artikeln Dimridåer inom försvarspolitiken de moderata "miljardsatsningarna" på försvaret, vilka i verkligheten innebär att Försvarsmakten får genomföra verksamhet som varit budgeterad sedan flera år, men där Regeringen i flera fall hållit inne med beslut varvid pengarna kunnat återgå till statskassan. Visserligen återkommer oftast samma mängd pengar i försvarsbudgeten året därpå. Resultat blir ändå att än mer omfattande investeringar måste göras än vad som krävdes från början och att försvarsbudgeten de facto krymper när budgeterade poster aldrig löses ut och år efter år får återkomma. Även detta har tagits upp tidigare på WW.


Igår anlände också Försvarsmaktens delårsrapport för andra kvartalet/första halvåret. Den blir det till att titta närmare på i helgen. Skipper verkar dock redan ha hunnit med det.

Så är vi då där igen… (uppdaterat 22.35)

Vid dagens pressträff med media angående insatser berättade Försvarsmakten att det under sommaren skett två kränkningar av svenskt luftrum och att det är en förändrad normalbild man ser över Östersjön med betydligt intensivare övningsverksamhet.

Man konstaterade bland annat att det ger en signaleffekt att Sverige övar när även andra länder övar (läs Ryssland och höstens stora övning i västra militärområdet).

"– Det ger en signaleffekt när vi övar, som förmedlar att vi vet att ni är där, vi håller koll på er och är redo att ingripa, sa Johan Fölstad, operationsledare på insatsstaben. Han förklarade att det är andra länders aktivitet som styr beredskapen.
– Försvarsmakten har hög beredskap när det behövs och lägre när det inte behövs. Det innebär att vi utnyttjar resurserna på bästa sätt."

Man kan ju inte låta bli att fråga sig vad signaleffekten i så fall blev vid exempelvis händelsen under långfredagen?

Nåväl. Att Försvarsmakten har öppnat dörren något på glänt till incidentberedskapsverksamheten och skarpa nationella insatser är naturligtvis glädjande. Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.

Aftonbladet skriver om kränkningarna och visar bilder från pressträffen med karta från den ena kränkningen där ett flygplan kränkte svenskt luftrum utanför Blekinge och därmed nära örlogshamnen i Karlskrona och flygflottiljen i Ronneby.

Vilket land eller vilka länder som har kränkt Sverige får dock inte allmänheten veta. Det vill Försvarsmakten inte berätta. Frågan är varför detta ska vara hemligt då det kränkande landet själv lär ha mycket god reda på att man kränkt Sverige? 

Ej heller får allmänheten veta något om vad den ökade övningsverksamheten består i. Hur övar man?  Är det mer avancerade övningar jämfört med tidigare år? Är det i större formationer? Vad övar man mot? Förvisso kan vissa detaljer om detta falla under det som man vill hålla för sig själv då det kan avslöja vår egen inhämtningsförmåga. Det gäller dock inte allt och och framförallt inte de grova dragen. Återigen är det endast för den svenska allmänheten denna information förblir hemlig.

Till syvende och sist är det så att Försvarsmaktens gamla värdegrund "öppenhet, resultat, ansvar" passar rätt bra. Värdegrunden syftade till att bygga en folkförankring. Är man öppen kring den skarpa verksamhet och visar vilka resultat den medför och att man tar ansvar för Sveriges säkerhet så bygger man också folkförankring – både för försvaret och för svensk försvars- och säkerhetspolitik.


Märk också väl att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer använder sig av den moderata retoriken att Ryssland ökar sin förmåga från en låg nivå. Den låga nivån vet vi sedan uttalanden i somras att den inföll på 90-talet. Var den officellt ligger idag vet vi fortfarande inte eftersom nu varken Anders Silwer eller för den delen de som mest frekvent begagnar uttrycket, försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, någonsin har kommenterat samtida rysk militär förmåga. De sistnämnda har efter en månad fortfarande inte heller kommenterat sommarens mycket stora ryska beredskapsövnings innebörd för svensk försvars- och säkerhetspolitik.


Den som vill ha lite kvalificerad fiktion med bäring på ovanstående bör följa Johan Wiktorins mästerliga "Korridoren till Kaliningrad" hos Försvar och Säkerhet. Del 9 idag. Upplösningen närmar sig?


I förrgår publicerade jag ett inlägg med anlending av professor Stefan Hedlunds något märkliga debattartikel i SvD. Idag har ordföranden i Säkerhets- och försvarsföretagen en replik i SvD där han bemöter anklagelserna om att ett "försvarsindustriellt komplex" ligger bakom att måla upp Ryssland som hot.

Uppdatering 21.10: SvD har, inte helt förvånande, något mer information än andra media om kränkningarna. Det kränkande spaningsflygplanet "svängde åt fel håll" i närheten av Karlskrona/Ronneby och den kränkningen var alltså inte något tankflygplan som Aftonbladet uppgav. Intressant i sammanhanget blir att just en sväng är något av det bästa sättet att ta det som benämns "oblique" i flygspaningssammanhang, det vill säga foton med diagonal aspektvinkel till skillnad från ett lodfoto som tas rakt ned.

Uppdatering 22.35: Se även Jägarchefen om hur "var tredje månad" i samband med ryska påsken nu blivit flera gånger i månaden.

En utlovad sammetskollaps?

På SvD Brännpunkt skriver professor Stefan Hedlund om att den svenska försvarsdebatten har fel bild av Ryssland, såväl vad det gäller den militära upprustningen som att den ryska regimen är på väg åt ett allt mer auktoritärt håll. Inte utan att man blir förvånad. Sannolikt roterar också Hedlunds gamle debattnemesis vad gäller Rysslandsfrågor, Leif Kihlsten, i sin grav.

Hedlund menar på att ett ”försvarsindustriellt komplex” har manat fram dessa budskap. Det torde i så fall vara en svensk variant av det militärindustriella komplexet. Hedlund delar sin artikel mellan det två bilder han anser vara felaktiga.

Att den ryska upprustningen är misslyckad exemplifierar Hedlund med att Putin vid ett möte i juli erkänt att militärreformen har misslyckats. Det stämmer att Putin gav förste vice premiärminister Dimitrij Rogozin (en av de nationalistiska hökarna i regeringen, tillika en av de främsta förespråkarna för eurasianismen) en ordentlig tillrättavisning vad avser den ryska militärindustrin. Rogozin är utöver att vara förste vice premiärminister också ordförande i landets rustningskommission. Det uppges vara framförallt inom skeppsbyggandet man ligger efter planen, liksom man har generella problem med kvalitetskontrollen i den ryska försvarsindustrin. Under 2012 låg 20 % av materielleveranserna efter tidsplanen.

Innan man ger Hedlund rätt bör man dock ha i åtanke att det finns en rad ryska materielprojekt där man inte ligger efter tidsplanen utan till och med före. Exempelvis vad avser leveranserna av stridsflygplan. Tittar man också närmare på det ryska fartygsbyggandet så är det inte några enstaka fartyg som sjösätts varje år utan det är stora mängder. Hedlund väljer också mycket riktigt att exemplifiera sin åsikt med ett enda materielsystem, nämligen den nya ubåtsbaserade kärnvapenroboten Bulava som dragits med en rad problem under utprovningen. Ur svensk synvinkel är det inte riktigt Bulava som är mest intressant utan snarare de resurser som i högre grad förekommer i Östersjöområdet.

Det är också på sin plats att jämföra de ryska förhållandena med svenska. Som bekant genomförde Ryssland förra månaden en mycket omfattande beredskapsövning i det östra militärdistriktet, där man nu bland annat konstaterat vissa brister som måste avhjälpas, inte minst vad avser samband och ledningssystem. Huruvida övningen verkligen omfattade 160 000 man eller betydligt mindre lär visa sig. Icke desto mindre är ett syfte med övningar av det här slaget att utröna statusen på de egna förbanden och hur militärreformen än så länge lyckats, vilket man lägger stor vikt vid. I övningen deltog också förband ur det centrala militärdistriktet, där i man i föregående beredskapsövning underkände en rad förband på vissa punkter. Nu var det upp till bevis igen.

Vän av ordning drar sig till minnes att sist en svensk övning av storlek genomfördes försvarsmaktsgemensamt var 1993. Sist man övade försvarsmaktsgemensamt var 2009 i samband med förra Zapad-övningen, varvid en rad brister upptäcktes hos såväl förband som ledningsförmåga, beredskapsplaner med mera. En av de viktigaste slutsatserna som drogs var att liknande övningar måste genomföras regelbundet och ofta. Nu har fyra år gått och rimligtvis borde en rad åtgärder ha vidtagits, men när kommer en övning som verifierar 2009 års svenska försvarsreform och som testar hur till exempel det nya personalförsörjningssystemet lever upp till måttet?

Om man ska kalla den ryska militärreformen havererad för att 20 % av materielen är försenad så är också frågan vad man ska kalla den svenska? Som bekant har Försvarsmakten idag inte en endast artilleripjäs till följd av kraftiga förseningar i Archerprojektet. Regeringens genomförandegrupp som 2008 strök ett större antal materielprojekt som därefter startats om har orsakat såväl kraftiga förseningar som fördyringar. Helikopter 14 som skulle vara levererad och förbandssatt till 2008 är förhoppningsvis förbandssatt 2018 och med ubåtsjaktförmåga runt 2020. Den insatsorganisation som man år 2009 bestämde skulle vara intagen 2014 är tidigast fullt bemannad och därmed övningsbar år 2019 (då värnpliktiga i dagsläget ej kan inkallas för repetitionsövningar), även om de mer aktuella prognoserna talat om full bemanning först år 2023. I budgeten saknas som bekant också bortåt 75 mdr kr bara för den materiel som behöver omsättas.

Jag anser det därför felaktigt att som Hedlund helt döma ut den ryska militärreformen. Större delarna av det man föresatt sig att göra hittills har man också lyckats med. Vägvalet har också varit tydligt när man dragit ner på sociala reformer till förmån för militära satsningar. Hedlund anför å sin sida att ”medel till den militära upprustningen har redan börjat dras tillbaka”. I själva verket antogs i den senaste ryska statsbudgeten från början av juli ökade försvarsanslagen från drygt 15 % till 22 %, medan man minskade utgifterna mot den sociala sektorn. Något som man därtill har stöd för hos mycket stora delar av befolkningen.


Det för oss också in på del 2 av Hedlunds artikel som menar på att den ryska regimens allt större dragning åt det auktoritära hållet är ett spel för gallerierna, vilket Hedlund illustrerar med rättsprocessen kring Aleksei Navalnyj, medan inte ett ord nämns om lagstiftningen kring medborgarrättsorganisationer, mötesfrihet eller HBTQ-frågor. Att Navalnyj skulle bli president som Hedlund diskuterar, är ännu rätt långsökt. Hedlund nämner heller inte med ett enda ord det som också svenska media i allmänhet missar. Navalnyj är inte någon liberal i europisk bemärkelse utan istället lierad med ryska nationalistiska krafter, vilket förmodligen på sitt sätt också bidragit till hans popularitet. Det fångar också något av den ryska politiska scenen som till största del delas mellan Putin med anhängare och stödpartier, nationalister i olika former och sist men inte minst kommunister. Frågan är vad som är fördelaktigast för övriga världen?

Slutligen går också Hedlund i samma fälla som försvarsutskottets ordförande och berättar att ”vi årligen spenderar 46 miljarder kr på ett försvar”. Vad Hedlund missat är att ca 4 av dessa miljarder går till MSB, Kustbevakningen och även Elsäkerhetsverket. Däremot kan man hålla med om att det uteffekten lämnar åtskilligt att önska.


Jag höll inte med Hedlund när han i maj i DN menade på att den av honom förutspådda ryska ekonomiska och politiska krisen som ska inträffa under 10-talet kommer att innebära att Ryssland inte kommer att innebära ett säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Lika lite håller jag med honom idag om att den ryska militärreformen kan dömas ut eller att ett allt mindre demokratiskt Ryssland inte heller skulle innebära försvars- och säkerhetspolitiska problem för Sverige. Återigen verkar Hedlund ha avgränsat sig till endast Sverige och Ryssland, istället för att ta hänsyn till att Sverige i högsta grad påverkas även av Rysslands relationer till exempelvis Baltikum och Polen. Hedlund är fast i en tro på att en rysk kollaps kommer att vara fredligt koncentrerad till Ryssland. Tyvärr har historien gång efter annan visat hur sådana situationer leder till att man söker ena sitt folk mot en extern fiende.

Jag skulle också dra mig för att som Hedlund knyta fallande oljepriser till en bestämd trend. Ja, fallande oljepriser medför mindre utrymme i statliga budgetar för länder som är beroende av sin oljeexport för sin ekonomi. Dock har detta något av en självreglerande effekt. De oroligheter som mycket väl kan bli resultatet bidrar i hög grad till att åter höja priset. Under sommaren har vi sett tioprocentiga prisökningar till följd av oroligheterna i Egypten. Oroligheter i ett land med stor andel av världsmarknaden som exempelvis Saudi-Arabien eller för den delen Iran som kontrollerar Hormuzsundet, kan få oljepriserna att ta ett mycket brant skutt uppåt.

Det satsas friskt – eller … (uppdaterat 12.20)

 … hur en fördyring och försening kan framställas som en satsning…

Cecilia Widegren är synnerligen produktiv även om hon inte alls vill kommentera den mycket stora ryska beredskapsövningens konsekvenser för svensk försvarspolitik. Det går knappt en dag utan att man kan läsa nya debattartiklar av henne i landsortspressen även om det ofta är samma artiklar som publiceras på olika platser. Idag lyckades hon med att samtidigt få publicerat en artikel om ”miljardsatsning på försvaret i Västsverige” i Göteborgs-Posten såväl som Hällekis-Kuriren samt ”miljardsatsning på försvaret i Norrbotten”. Den sistnämnda fick även den norrbottniske moderate riksdagsledamoten Johan Johansson vara med och underteckna för att understryka den lokala prägeln.

Vad är det då för miljardsatsning det handlar om? Läggs det en ny öronmärkt miljard på försvaret i Västsverige respektive Norrbotten då det talas om miljardsatsningar på bägge platserna?

För syns skull kan man jämföra nyss nämnda miljardsatsning med denna drygt 70 år gamla miljardsatsning på försvaret i Västsverige. Då handlade det mycket riktigt om en satsning på förmågor som tidigare inte fanns. Modernt för sin tid. Idag handlar det om av försvaret redan budgeterade renoveringar – som ofta legat budgeterade och väntat på beslut som Regeringen hållit inne med.

Vad det handlar om idag är att Regeringen slutligen fattar beslut om att genomföra de renoveringar och uppgraderingar som Försvarsmakten redan tidigare avsett genomföra. De ”satsningar” som Widegren och Johansson nu marknadsför har legat i röret länge för att inte den svenska stridsvagnsförmågan ska bli helt obsolet. En stor del av renoveringen och uppgraderingen utgörs också av ett nytt ledningssystem för stridsvagnarna.

Denna renovering och modifiering omfattar endast 48-56 av de 120 stridsvagn 122 som Sverige har. Det är nämligen allt vad den internationellt inriktade Insatsorganisation 2014 har. Detta trots det ökad fokus på nationellt försvar och trots det kostnadsneutrala förslag förre arméinspektören Berndt Grundevik lade förra våren där Arméns slagkraft skulle ökas betydligt, bland annat genom att antalet stridsvagnar i organisationen ökades till 110. De facto får alltså Armén bara hälften av sina stridsvagnar livstidsförlängda på samma sätt som Flygvapnet bara får strax över hälften av sina JAS 39 moderniserade.

Vad varken Widegren eller Johansson vill ta upp är att såväl renoveringen och modifieringen av stridsvagn 122 som ledningssystem utgör två av de 32 projekt som den av regeringen tillsatta och av Håkan Jevrell ledda ”genomförandegruppen” beslöt att stryka våren 2008 på mycket lösa grunder. Den information man hade om respektive projekt var i princip en bild och en kortfattad beskrivning om en halv A4-sida. Försvarsmakten tilläts inte ge sin syn på det hela. Idag har nästan samtliga projekt återupplivats, till dyrare kostnader och med förmågeglapp som följd. Just den av Widegren och Johansson marknadsförda ”satsningen” är ett projekten som fördyrats och där resultatet har blivit förmågeglapp. Regeringen fick förra året svidande kritik av Riksrevisionen för ”genomförandegruppen” vilken jag tidigare har kallat ”amatörernas afton” för den högst amatörmässiga processen som kostat skattebetalarna såväl pengar som försvarsförmåga.

Somliga tror dock på allvar att det rör sig om satsningar. Såväl Skövde Nyheter som Norrländska Socialdemokraten samt Norrbottens-Kurirens TV-kanal har fallit för detta, där den sistnämnda därtill intervjuar Johan Johansson framför en stridsvagn på I 19. Enligt intervjun med Johansson i Norrländska Socialdemokraten är kostnaden för uppgraderingen en försvarshemlighet, liksom vad som ingår i uppgraderingen. Den som vill veta vilka summor det rör sig och ungefär vilka uppgraderingarna är behöver dock bara läsa sidan 17 i det öppna dokumentet Försvarsmaktens materielplan.

För den som vill ta del av fler av Johan Johanssons debattartiklar i försvarsfrågor rekommenderas debatten mellan honom och löjtnanten Daniel Vikström från i vintras (del 1, del 2, del 3, del 4). Den uppmärksamme lägger märke till att några av de materielsystem som räknas upp är sådant som ingick i ”amatörernas afton” respektive den affär som gjort att Försvarsmakten sedan i vintras inte har en endaste haubits.

Härnäst skulle man kunna gissa sig till att vi kommer att få höra om hur Regeringen gör ytterligare en ”miljardsatsning” på försvaret när motsvarande renoverings- och modifieringspaket för Stridsfordon 90 offentliggörs. Dagens debattartiklar fortsätter enbart den sorgliga traditionen att presentera nödvändigt underhåll som ”satsningar”. Som vanligt tar man heller inte upp att den siffra för materielbudgeten som nämns är för såväl anskaffning, vidmakthållande och avveckling och att anskaffningsdelen stadigt sjunkit under Alliansregeringen när man istället valt att skjuta problemen framför sig. Istället har man byggt på det så kallade materielberget i form av materielsystem som inom en tioårsperiod når slutet på sin livstid och där idag ingen finansiering finns att tillgå. Däri ligger ett av de absolut största problemen för det svenska försvaret och Regeringen gör tyvärr fortfarande ingen som helst ansats att rätta till problemet. Hur stora delar av dagens ”satsning” som återfinns i budgetposten för ”vidmakthållande” av materiel respektive ”anskaffning” framgår inte.

När statliga infrastruktursatsningar presenteras kan en satsning kan vara att göra en motortrafikled till dubbelfilig motorväg med höjd hastighet till 120 km/h. Hade man tillämpat samma definition på satsningar som inom försvarspolitiken hade den dubbelfiliga motorvägen, som nu fått djupa hjulspår och potthål, gjorts enfilig och fått hastighetsbegränsningarna sänkta till 60 km/h. Det är ju dock inte möjligt att presentera som en satsning eftersom allmänheten direkt skulle klara av att syna bluffen. Tyvärr är så inte fallet inom försvarspolitiken.


Idag publicerades på Försvar och Säkerhet den andra delen i följetongen ”Korridoren till Kaliningrad”. Lika läsvärd som tidigare del samt prolog och därtill intressant att läsa i anslutning till president Obama val att besöka Sverige när besöket i Ryssland nu ställts in. (DN, 2, 3, SR, SVT, SvD, 2, Aft)

Bloggat om miljardsatsningen: 6:e mannen, Skipper (där man för övrigt kan läsa mer om renoveringens innehåll)

Uppdatering 8/8 06.35: Nu är tydligen Försvarsmakten uppgraderad när de olika stridskrafterna fått var sin "uppgradering". Från Sveriges Radio Skaraborg:

"Det här är ett framtidsinriktat beslut där Alliansregeringen fortsätter att modernisera Sveriges försvar. Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering."


Man häpnar.


Uppdatering 12.20: SvD intervjuar Cecilia Widegren om miljardsatsningen.

Uppdatering 18.00: SR Norrbotten talar också om "jätteinvesteringen" som görs på försvaret. I Skövde Nyheter får Cecilia Widegren mothugg av löjtnant Daniel Vikström, som även var den som gav Johan Johansson svar på tal i vintras. Skipper har också producerat ytterligare ett inlägg i ämnet med den talande rubriken "Fortsatt desinformation".

Gästinlägg: En sjömans perspektiv på personalförsörjningen

Det föregående inlägget om Försvarsmaktens personalförsörjning och övergången till ett yrkesförsvar har nu genererat över 120 kommentarer. Tyvärr har inte alla varit så "kärnfulla", men det visar ändå på att det är en fråga som berör. Personalförsörjningen och yrkesförvaret har vållat mycket debatt sedan värnplikten gjordes vilande. Ett perspektiv som tyvärr till stor del saknats är det så kallade underifrånperspektivet (kanske skulle man rentav kunna kalla det inifrånperspektiv) där anställda soldater och sjömän själva ger sin bild av hur det fungerar. Det är därför det är så tacksamt att här kunna publicera just ett gästinlägg från en anställd sjöman.

Att det finns en rad soldater och sjömän som läser WW råder det inga större tvivel om. Det vore intressant att höra mer ifrån er i kommentarerna till detta inlägg. Vad är er inställning i de här frågorna? Håller ni med gästskribenten?

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Personalförsörjning
Jag läser allt oftare inlägg på diverse försvarsbloggar som behandlar personalförsörjningen i Försvarsmakten. Många har idéer på hur den inte skall hanteras men allt för få försöker finna en lösning.

Vi har sedan att vi skrotat vårt invasionsförsvar och med den värnplikten övergått till att anställa våra soldater och sjömän - en kategori som jag själv tillhör. 2011 ryckte jag in på Marinbasen Karlskrona för att under 3 månader genomföra GMU för att sedan fortsätta min YBK (Yrkes- och befattningskurs /Wiseman). I slutet av 2011 anlände jag en av sjöstridsflottiljerna för att påbörja min anställning på ett av flottans fartyg.

Under min tid i Försvarsmakten har flertalet av mina arbetskamrater slutat, vissa under GMU, andra direkt efter. Andra har valt att stanna ett år medans andra likt jag själv valt att stanna kvar. Jag har under min anställning meddelat min chef att min intention är att stanna i åtminstone 3 år. Något som jag anser rimligt då jag trots allt kostat staten en ansenlig summa i utbildningskostnader samt att om jag väljer att fortsätta min karriär i Försvarsmakten har tillhandahållit mig en väsentlig erfarenhet inom yrket.

Mitt synsätt verkar dock vara relativt unikt bland mina kollegor. Kanske beror det på min ålder, att jag innan Försvarsmakten haft olika jobb där jag erhållit erfarenhet om arbetsliv och förhållanden på arbetsplatser. Jag upplever att majoriteten av de som antas till GMU är individer som inte direkt har en aning om vad ett arbete faktiskt är. Man har en bild av Försvarsmakten som en häftig arbetsgivare där lek överskuggar allvar, där man som arbetstagare inte har något ansvar gentemot sin arbetsgivare.

Det finns också en uns av felrekryterande från början. Personer som under uttagningen till GMU rycker på axlarna och säger "Jag har inget bättre för mig just nu". Dessutom tycks Rekryteringsmyndigheten fantisera ihop befattningsbeskrivningarna som presenteras vid rekrytering. Det är viktigt att informera om arbetets fram- och baksidor. Jag har kollegor som rent av känt sig lurade sedan de insett vad deras befattning faktiskt går ut på. Dessutom, skall man verkligen erbjuda tjänst till personer som inte klarat de grundläggande krav som ställs på individen under GMU? Det finns exempel då personer ansets direkt olämpliga av utbildningsbefäl, men trots detta har de blivit erbjudna en tjänst.

Vissa väljer att göra GMU enbart för att kunna skriva det på sitt CV - något som resulterar i att platser på GMU (som idag dessutom är anpassade till vilket förband det är tänkt att man skall ta anställning vid) fylls av folk som inte tänker ta den anställning man faktiskt get sken av att man skall ta. Vissa fortsätter även sin befattningsutbildning men slutar efter den. Så klart skall man kunna välja att sluta under och efter GMU. Efter sin utbildning eller efter påbörjad tjänst. Men jag tycker att det är dåligt om man gör det på grund av att man aldrig tänkt ta anställning utan enbart vill ha den merititerande utbildningen. Dessa individer, som vill ha GMU att visa upp på sitt CV skall egentligen söka sig till Hemvärnets GMU. Men det är inte svårt att förstå att det för många inte är aktuellt.

Det är också vanligt att man ganska direkt, inom ett år, söker sig till SOU eller YOP. Det är i sig inte dåligt - jag anser att man skall uppmuntra individer att göra karriär i försvarsmakten, men det är enligt min mening ett sätt att underminera sig själv.

Om man till exempel införde ett tjänstgöringskrav på 2-3 år innan man kan söka SOU eller YOP skulle man dels få folk att tjänstgöra längre som GSS och dessutom få ett lämpligare urval av sökande. Man kan tänka sig att antalet sökande skulle minska men jag tror att det finns lösningar för det också. Man kan också tänka sig att man skall kunna bli befordrad till översergeant om man anses lämplig och har tjänstgjort som GSS i 6-12 år. Ett och ett halvt år på skola är på tok för mycket för någon som jobbat som GSS i tex 10 år. Under den tiden bör soldaten eller sjömannen utvecklats så mycket att hans erfarenheter och kunskap är likvärdig en specialist. Detta kräver dock att Försvarsmakten tar ansvar och tillåter GSS att utvecklas i denna riktning.

Man har under den senaste tiden diskuterat olika sätt att få GSS att stanna i Försvarsmakten längre. Ett förslag har varit någon slags ekonomisk kompensation. För varje år i tjänst skall en summa pengar falla ut och individen skall då motiveras att stanna kvar. Detta är i mitt tycke enbart intressant om summan är tillräkligt hög. För min del skulle det vara mer intressant med att få en betald utbildning, förtur till högskola och varför inte första året med lön från Försvarsmakten. Detta är något som flertalet av mina kollegor instämmer i.

Jag anser också att man i Försvarsmakten måste bli bättre på att informera om de vägar som finns. Det finns otaligt många civila tjänster som är intressanta för många istället för SOU eller YOP.

91:an

En stark rekommendation (uppdaterat 6/8 06.50)

På Försvar och Säkerhet har Johan Wiktorin idag dragit igång sin följetong "Korridoren till Kaliningrad" och idag publicerades prologen. Det är en start som lovar mycket gott och jag hyser inga tvivel om att följande delar kommer att hålla samma höga standard. Handlingen utspelar sig i våren-sommaren 2015 och berör en säkerhetspolitisk kris i Östersjöområdet. Nästa del publiceras redan imorgon så det gäller att hänga med.


Som jag konstaterat i ett antal inlägg de senaste veckorna har varken försvarsminister Karin Enström eller ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren kommenterat den mycket stora ryska beredskapsövningens följder för svensk försvarspolitik och den rapport som Försvarsberedningen lämnade ifrån sig under tidiga sommaren. Det är svårt att tolka det som något annat än att man försöker nonchalera det faktum att detta var en övning som i högsta grad vänder upp och ner på mycket av det som utgör grunden för rådande försvarspolitik. Som tidigare berättat har Cecilia Widegren haft ett antal debattartiklar i media sedan övningen genomfördes och Karin Enström deltog under helgen i Stockholm Pride. Idag har båda två var sin debattartikel i media (Karin Enström i NWT - "Fullfölj inriktningen för försvaret" och Cecilia Widegren i Piteå-Tidningen – "Bostäder viktig förutsättning för försvarets nya medarbetare". För övrigt samma artikel som i förra veckan fanns i Sundsvalls Tidning i förra veckan). 

Det är med andra ord inte görligt att skylla på ledighet utan slutsatsen får tyvärr bli att man helt enkelt inte vill tala om saken.

Någon som däremot inte tvekat att ta debatten kring den ryska övningen är ledamoten av Försvarsutskottet Staffan Danielsson som skrivit om den och Försvarsberedningens rapport på sin blogg. En eloge till Staffan Danielsson för detta. Ta gärna del av diskussionen mellan oss där.


Uppdatering 6/8 06.50: Försvarsminister Karin Enström hade tydligen även en debattartikel i Norrbottens-Kuriren igår. Sverige ska ha en modern försvarsmakt, vilket är samma artikel som i NWT, men där tidningen satt en annan rubrik.