Varför sänka förmågan när orosmolnen i omvärlden kryper närmare?

Långt närmare än den pyrande Krimkrisen som nu riskerar spridas till övriga Ukraina i form av en fullskalig rysk invasion, står svenskt försvar inför ytterligare ett stålbad de kommande åren. Ett stålbad som i mångt och mycket gått under radarn, trots att Försvarsmakten i flera dokument omtalat de starkt negativa konsekvenser det kommer att få på Försvarsmaktens operativa förmåga och beredskap – om Regeringen fullföljer de anvisade besparingarna.

Vintern 2013 lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014. I budgetunderlaget visade Försvarsmakten återigen på att försvarsanslagen under resterande 10-talet ej kommer att vara tillfyllest för att genomföra insatsorganisation 14, beslutad 2009. Försvarsmakten har meddelat att från 2015 räcker inte finanserna för att bedriva förbandsverksamheten om ej tillskott i miljardbelopp görs. (Utöver detta ska läggas ett materielanskaffningsbehov på många tiotals miljarder kr för att ersätta eller renovera den nu mycket ålderstigna materielen)

Att Försvarsmakten börjat gå in i den ekonomiska väggen blev tydligt redan förra sommaren när förbanden ålades stora besparingar på årets resterande övningsverksamhet, varvid flera övningar kom att ställas in eller kraftigt reduceras. Det knapra ekonomiska läget är också något som fortsätter att dominera in i 2014, där ett inslag i SVT Agenda i söndags nu gett upphov till begreppet ”pang-pangförsvaret” om en verksamhet där man inte har råd att öva ordentligt.

Regeringens svar på Försvarsmaktens budgetunderlag kom blixtsnabbt. I regeringsbeslut 5 2013 (RB 5) uppdrogs Försvarsmakten att redovisa hur man år 2019 har sänkt lönekostnaderna med 500 mkr jämfört med dagens prognosticerade lönekostnader. Detta resulterade i Försvarsmakten i ett omfattande arbete som nu pågått sedan sommaren i form av försvarsmaktsorganisation 2018 (FMORG 18)*. För att målet bedömde Försvarsmakten i somras att man skulle behöva reducera myndigheten med upp till 2000 tjänster efter att vissa personalbefattningar gjorts om till tidvis tjänstgörande (dvs reservofficerare och det som oftast kallas deltidssoldater). Överlag minskar andelen heltidstjänstgörande personal kraftigt till förmån för tidvis tjänstgörande. Därutöver ska också kompetenskraven sänkas på majoriteten av befattningarna i syfte att minska lönekostnaderna. När en minskning sker i antalet officerare blir Försvarsmakten också i än högre grad beroende av att duktiga gruppchefer, soldater och sjömän stannar länge i sin befattning, och inte som idag slutar efter några år (torde vara svårt att uppnå samtidigt som lönekostnaderna ska hållas nere). Att FMORG 18 vållar mycket oro ute bland Försvarsmaktens anställda är lätt att förstå.

Under hösten och vintern har förbanden arbetat med att mer i detalj redovisa hur en framtida organisation kommer att se ut utifrån att dessa krav ska uppfyllas och vackert blir det inte. Mycket pekar också på att dessa åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå budgetmålet.

I både svaret på RB 5 hösten 2013 och budgetunderlaget för 2015 från februari 2014, pekar Försvarsmakten på konsekvenserna av RB 5. Man konstaterar i detta liksom i svaret från i höstas att såväl Försvarsmaktens beredskap som den operativa förmågan kommer att nedgå när en betydligt lägre andel av personalen finns direkt gripbar och mängden personal som helhet därtill minskar. Konsekvensen blir därmed en än sämre förmåga att agera vid hastigt uppdykande krissituationer, likt den vi nyligen sett på Krim.

En direkt konsekvens i FMORG 18 är att prioritera insatsorganisationen framför basorganisationen (staber och stödverksamhet). Vid första intryck låter ju detta som ett mycket bra drag. Minskat pappersvändande och mer övningsverksamhet. 

Tyvärr blir resultatet snarast det motsatta. Redan FMORG13 gjorde denna prioritering, vilket innebar att krigsförbanden i hög grad själva får utgöra sitt eget stöd. Istället för att ha personal på skjutfälten som ser till att duka med mål och ställa i ordning får förbanden göra detta själva. Istället för att ha instruktörspersonal som stöttar krigsförbanden får de nu hjälpa varandra med instruktörer, på samma sätt som man ska lösa andra tillkomna uppgifter som t ex bevakningstjänsten, varvid tillgänglig personal nedgått mycket kraftigt. Detta har drabbat alla krigsförband, från skyttepluton till flygunderhållskompani (med färre flygtimmar som följd). Att detta inte fungerat så bra resulterar nu i att Försvarsmakten bl a återanställer personal på Älvdalens skjutfält.

RB 5 kommer ändå att medföra att företeelsen med minskad kärnverksamhet till förmån för ökad sido- och stödverksamhet, blir än mer frekvent för krigsförbanden – särskilt för den heltidstjänstgörande personalen. Som bekant uttryckte det: 
”FMORG 18 hos polisen skulle innebära att de ridande poliserna får mocka i stallet istället för att bedriva polisarbete”.
En mycket träffande liknelse.


Utöver RB 5 kom finansminister Anders Borg i februari med ytterligare sparkrav på en rad myndigheter, av vilka Försvarsmakten fick den största pålagan i form av att spara 101 mkr.

Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist ställde nyligen en fråga till försvarsminister Karin Enström med anledning av den ytterligare reduceringen med 101 mkr. I svaret vill försvarsministern inte alls kännas vid några ”besparingar”. De 101 mkr beskrivs av försvarsministern som 
”åtgärder som syftar till att skapa ett extra omvandlingstryck och driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten. Effektiviseringen uppnås genom en minskad ökning av anslagen”.


Konsekvenserna av RB 5 och finansministerns ”omvandlingstryck” blir därmed
  - minskad operativ förmåga hos Försvarsmakten
  - sämre beredskap att hantera uppkomna händelser i närområdet

Den senaste månaden har vi bevittnat ett mycket snabbt händelseförlopp i Ukraina där Ryssland över ett dygn kunde agera militärt och ställa omvärlden inför ett fait accompli. Dett har också resulterat i ett paradigmskifte i de internationella relationerna. Vi ser nu hur NATO kraftigt förstärker sin närvaro i Polen och Baltikum, där nu även Danmark sällat sig till den tidigare av USA, Storbritannien och Frankrike utlovade förstärkningen.

Är det verkligen rimligt med nuvarande händelseutveckling att Regeringen ska verka för att sänka den svenska försvarsförmågan så allvarligt som kommer att ske i och med regeringsbeslut 5 och det extra omvandlingstrycket?

Just nu slutför Försvarsmakten sina förberedelser för att beordra och påbörja intagandet av FMORG 18. Det finns ännu tid för den politiska nivån att ändra anvisningarna. Jag vid håller mina tre rekommendationer för att snabbt och billigt öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Därtill kommer också Försvarsberedningens rapport i mitten av maj inför nästa års försvarsbeslut som ytterligare en styrningsmöjlighet.


Försvarsmaktens svar på RB 5
Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015
Försvarsministerns svar till Peter Hultqvist från 27 mars 2014

*Insatsorganisation är den delen av organisationen som Försvarsmakten ska genomföra insatser med, medan denna kompletterat med den stödjande basorganisationen utgör en försvarsmaktsorganisation.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Sverigebesök trots sanktioner?

Vladislav Surkov återfinns sedan förra veckan både på USA:s och EU:s sanktionslistor med anledning av Rysslands annektering av Krim. Surkov har länge stått mycket nära Putin och ses som dennes "spinndoktor". Han var tidigare stabschef hos presidenten och blev sedan vice premiärminister med ansvar för vissa ekonomiska frågor. Våren 2013 "avsattes" han av Putin och det spekulerades kring om han fallit i onåd. Hösten 2013 återkom han dock som officiell rådgivare till Putin, men är sedan länge omtalad som Kremls grå eminens. Surkov var också den som startade den starkt nationalistiska ungdomsrörelsen Nasji.

Igår kom uppgifter på ryska webbsidor (Interpretermag) om att Surkov var i Stockholm sedan bilder på hans frus instagramkonto visade paret och bekanta i Stockholm. Den nyaste bilden var uppladdad den 24 mars, vilket var tre dagar efter att även EU införde sanktioner mot Surkov (I USA var han ett av toppnamnen på den första sanktionslistan). I kommentarerna till en av bilderna sade dock hans fru att bilden är tagen ett antal dagar tidigare. Stämmer detta så har alltså Surkov efter att blivit uppsatt på USA:s sanktionslista, begett sig till Stockholm och tillbringat någon dag här innan han hamnade på EU:s sanktionslista med inreseförbud och frysta tillgångar. Vissa andra bilder antyder dock att bilderna tagits under den gångna helgen, dvs efter att sanktionerna infördes.

Den intressanta frågan är vad ändamålet med resan var – nytta eller nöje? Av bilderna att döma verkar man ha haft trevligt på både Millesgården, på vattnet, i Gamla stan och på Grand Hotel.

Gästinlägg: Modern IT-inom psyops

Flera aktiva på nätet har rapporterat in vad som man uppfattar som och skulle kunna kalla systematiska informationsangrepp. En som reagerat är Lars Wilderäng med bloggen Cornucopia där inlägg om Ryssland resulterar i många märkliga kommentarer. Cornucopia är med råge Sveriges mest besökta blogg om politik och samhälle så det är naturligtvis en tacksam kanal. Även utomlands har man gjort liknande iakttagelser. John Schindler, ofta anlitad säkerhetspolitisk analytiker och filosofie doktor vid US Naval War College, rapporterar om att personer som diskuterar rysk propaganda blir hårt angripna på nätet. Här nedan följer ett gästinlägg med svenska iakttagelser av en annan sort från andra delar av nätet. Huruvida nedanstående är ett exempel ur den pågående striden i informationsdomänen är för betraktaren att bedöma. Att företeelsen existerar är dock något man bör reflektera över. 

Internet är idag vår största källa till hur sanningen ska formas och därmed. Krig vinns inte på slagfältet utan i form av att man "enas" om en gemensam bild om vem som har vunnit. I denna föreställning är militära förband och mer kinetiska strider endast en del av den övergripande föreställningen som ska forma sanningen. Är då de rent militära aspekterna av maktutövning i internationella relationer överspelade? Nej, ju bättre skådespelare och ju bättre regisserad föreställning, desto större sannolikhet för att den blir väl mottagen av publiken.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Modern IT-inom psyops

Spam-bots är ett gissel på alla hemsidor där användare kan registrera eget innehåll. Marknadsförare för tvivelaktiga affärer har helt enkelt kommit fram till att det finns ekonomiska incitament som är tillräckligt stora för att det ska vara värt att dedikerade servrar med script som aktivt söker upp hemsidor och försöker överlista spamskyddet i syfte att sprida reklam.

För sidor av stort intresse kan det till och med vara relevant att hyra professionella spammare som anpassar informationen i syfte att generera innehåll som är tillräckligt relevant för att det inte ens med manuell moderation ska vara helt enkelt att klassificera innehållet som spam. Något vi bland annat sett på Cornucopias blogg som verkar attrahera en publik som är av intresse för ryska psyops-operationer.

Nedanför har vi ett annat mer tydligt exempel som jag själv råkat ut för och som tydligt visar hur gränsen mellan kommersiellt spam och psyops har suddats ut. Användaren "Krishna" har som ni ser registrerat sig på forumet i syfte att sprida ett inlägg där vederbörande utger sig för att vara en en Polska tulltjänsteman som önskar sprida information om nazisterna i Ukraina.

Hi everyone!

I'm a custom officer in Poland working on border with Ukraine. Since this year began I've seen many kinds of people. But last month had been really busy. There occurred to be a lot of European supporters of new Ukrainian govt eager to defend them with deadly force. Too many of them are going through Poland.

I saw German neo-Nazis, and Polish Falange, and even fighters of British National Party. Yesterday a group of Latvians going through routing from Lithuania passed. They were right after their annual SS legionnaire march and were very inspired, singing old German songs of the Third Reich times and waving flags of Latvian 15th Division of the Waffen-SS.

Part of the weapons we had to confiscate as illegal. So that those valiant husky-fellows showed hackles with our security. And another ones also gave us a lot of work to legalize them.

And we have such rush work every time such nationalist fighters cross the border. I think that there are already more European neo-Nazis in Kiev than locals. If it would be blown up Europe would become much cleaner from ultranationalist mud.


Sannolikheten för att en polsk tulltjänsteman ska känna ett genuint intresse för att sprida den här typen av information på ett spelforum känns som mycket låg och därför valde jag att undersöka IP-adressen som användaren nyttjat. Mycket riktigt verkar inlägget ha gjorts via en server eller en proxy-server som normalt hyrs ut till spammare som vill sprida sina budskap och kringå IP-blockeringar.

Att köpa tillgång till proxies är inte gratis och även om det inte är dyrt så visar det tydligt att det finns pro-ryska intressen som är villiga att betala för felaktig informationsspridning på internetforum för ungdomar i övre tonåren med intresse för historiebaserade datorspel.

Askträdet

Sagan om NATO-medlemskapet

Vill man börja helgen med ett leende på läpparna rekommenderas ett besök i Ymnighetshornet där Lars Wilderäng bjuder på det svenska NATO-medlemskapet i Sagan om ringen-tappning. Mycket underhållande!

/Faramir


Deltog för övrigt tillsammans med Annika Nordgren-Christensen i seminarium hos Frivärld igår om min Prolog-serie. Vi var rörande överens i de flesta frågor. Seminariet lär dyka upp i videoarkivet så småningom (måndag enl uppgift).

Tre omedelbara åtgärder

I SVT:s Rakt På igår utlovade Anders Borg "substansiella uppskalning" av försvarsbudgeten på grund av den nya säkerhetspolitiska situation som vi vaknat upp i. En annan formulering som användes av Borg var "inte obetydlig förstärkning", vilket fick Twitter att konstatera att till och med Borg verkar hålla med om att tidigare påstådda höjningar av försvarsbudgeten var obetydliga.

Man kan också konstatera att det är förhållandevis enkelt för Anders Borg att utlova tillskott till försvarsbudgeten nu då mycket pekar på att det inte är han som kommer att få ta ansvar för detta till hösten. Istället kan det vara ett snyggt sätt att lägga över bevisbördan på Socialdemokraterna som eventuellt då blir tvungna att sänka en uttalad, men aldrig genomförd höjning och därmed ge Moderaterna det sista ordet.

Det lönar sig dock inte att vara konspiratorisk utan man bör koncentrera sig på att hantera det nu uppkomna säkerhetspolitiska läget där Sverige och svenskt försvar befinner sig i kraftig efterhand. Att verkställa en budget för Försvarsmakten med omedelbara miljardhöjningar är inte realistiskt och heller ej särskilt genomtänkt. Det finns många hål att stoppa pengarna, men det måste göras med eftertanke och på rätt sätt för att ge effekt och inte bara problem. Långräckviddigt luftvärn behövs exempelvis, men i vilken organisation ska detta stoppas in, hur ska logistiken skötas, materielunderhåll, vilka förband ska bemanna det och så vidare. Detta är dock endast att skrapa på ytan vad gäller komplexiteten vid anskaffning av nya förmågor.

Det finns dock en rad lösningar som snabbt kommer att ge effekt om och som Regeringen kan besluta om redan vid regeringsmötet nästa torsdag.


1. Ekonomiskt tillskott för övningar
På SvD:s debattsida idag skriver försvarsminister Karin Enström om hur framgångsrik den moderata försvarspolitiken är och uttrycker en ståndpunkt avseende utvecklingen i Försvarsmakten som jag har svårt att hålla med om. Det jag verkligen inte känner igen är läget avseende övningar, där 2014 kommer att bli ett mycket knapert år till följd av den trånga ekonomin. Värre än hösten 2013 som också innebar en rad inställda övningar. Den övning Enström framhåller i artikeln har inneburit en väsentlig bantning av det svenska bidraget jämfört med ursprunglig plan på grund av att Försvarsmakten helt enkelt inte har pengar nog för verksamheten. Ett exempel är att den svenska marina komponenten helt utgick ur övningen och att övrigt deltagande reducerades. Detta är något som även drabbar en rad andra övningar som varit planerade under året.

Åtgärd: Anslaget för internationella insatser (1.2) kommer även i år inte att belastas så hårt som det är budgeterat för, även om nu en begränsad insats i Mali ska genomföras. Normalt återlämnar Försvarsmakten miljardbelopp på detta konto. Här kan regeringen besluta om att överföra pengar till anslaget för övningsverksamhet (1.1). Vidare kan även pengar överföras till anslaget för vidmakthållande av materiel (1.4) i syfte att anskaffa reservdelar och ammunition istället för att Försvarsmakten nu när det börjar blåsa snålt ska förlita sig på den just-in-time-lösningen för sådan försörjning som redan nu i djupaste fredstid gör att flygplan står på backen och att fordon inte rullar.


2. Upphäv Regeringsbeslut 5 2013
När Försvarsmakten inlämnat sitt budgetunderlag förra året för den långsiktiga ekonomin fick man med vändande post regeringsbeslut 5, i vilket Försvarsmakten uppdrogs utreda hur man ska spara 500 miljoner kr per år i lönekostnader från och med år 2019. Detta har resulterat i att Försvarsmakten just nu är fullt sysselsatt med att ta fram försvarsmaktsorganisation 2018, vilket är en variant på insatsorganisation 2014, men med betydligt färre tjänster och en betydligt högre andel tidvis tjänstgörande personal. Det är omfattande personalreduktioner som blir resultat och detta får naturligtvis också negativa konsekvenser för Försvarsmaktens operativa förmåga. Ett resultat som är svårt att se vore önskvärt med tanke på dagens omvärldsutveckling.

Åtgärd: Upphäv RB 5 2013 och låt istället Försvarsmakten lägga sin planeringskraft på förslag 3.


3. Planering för beredskapskrediten
I och med antagandet av budgetpropositionen varje år bemyndigar Riksdagen Regeringen att använda 40 mdr kr ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig eller annan riksfara. Någon planering för hur denna ska användas på bästa sätt lär ej föreligga i och med att detta ju dessutom skulle innebära en utökning av Försvarsmaktens organisation i händelse av ett krisläge. Vid moderatstämman i höstas avslog också stämman en motion som syftade till att ge Försvarsmakten i uppdrag för att planera för något sådant. Det vore en betydligt vettigare användning av Försvarsmaktens planeringsresurser att planera för hur man bäst använder dessa medel när det kniper istället för att planera för en organisation som kommer att resultera i en lägre operativ förmåga. Likaså bör MSB ges i uppdrag för att planera och se över hur man bäst skyddar vårt idag mycket sårbana samhälle och dess försörjning.

Åtgärd: Uppdra åt Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap att planera för hur beredskapskrediten skall användas i händelse av en kris i närområdet, till exempel om Krimkrisen nu skulle sprida sig till Baltikum. Om något sådant skulle inträffa kommer det inte finnas tid att då börja planera.


Dessa tre förslag är alla sådana som Regeringen har möjlighet att fatta beslut om och som kommer att ge en stor effekt i hur väl rustat det svenska försvaret är möta en kris i närområdet.

Vad gäller de större satsningar som behövs för att inta insatsorganisation 2014 och förhoppningsvis utöka den så är det till att börja med en fråga för Försvarsberedningen som har att leverera sin rapport i maj. Att döma av rapporter i media och vad som presterats hittills så är det inte utan att processen börjar framstå som jämförbar med ”Ente Ting” där Enterna efter lång och noggrann diskussion kommer fram till hobbitarna inte är orcher. Allt medan ”omvärldsläget” runt om dem förvärras. Låt hoppas att man likt Ente Ting till slut också kan nå fram till en kraftsamling – om man nu bara kan enas i sin syn på omvärldsläget först.


Media: SvD, SVT, AB
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, 2

Emottagande av stöd

Bergrum i Bjugn, Norge. Ett av sex norska bergrumskomplex för förhandslagring av amerikansk materiel. Foto: US DOD

Ett ämne som jag flera gånger försökt belysa här på bloggen är svårigheterna med att effektivt och snabbt ta emot utländskt militärt stöd. Det är en fundamental del av dagens svenska försvar vilket alla, från politiker till Försvarsmakten, är överens om är helt beroende av ett snabbt utländskt ingripande i händelse av kris eller krig.

Det jag har försökt belysa är att det dock är betydligt svårare och mer tidskrävande att effektivt ta emot stöd än vad det är att lämna stöd. Man tenderar nämligen i diskussioner som solidaritetsdeklarationen att faktorera in att Sverige över tiden lämnar militärt stöd i form av internationella insatser till t ex Afghanistan. Hur svårt kan det alltså vara?

Det man då glömmer är att svenska förband i regel alltid (efter månader av förberedelser på hemmaplan) ansluter till en befintlig insats där det mesta av infrastrukturen redan finns på plats och att det handlar om att trygga stabiliteten i ett konfliktområde (oftast intern konflikt) som redan härjats under lång tid. Detta är en diametral motsats mot vad vi förväntar oss på hemmaplan, där vi talar om mycket snabba förlopp, vilket nu senast illustrerats av Krimkrisen. Föregångaren i form av Georgienkriget fick dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors att helt korrekt uttrycka att "vi ser idag hur ett krig kan vara över på en vecka" (vän av ordning kan då visserligen fråga sig varför vi ska nöja oss med ett försvar där huvuddelen har beredskap understigande 3 månader och ingen del över 6 månader?).

När Turkiet för ett drygt år sedan begärde stöd av NATO med luftvärn för att skydda sig mot syriska kränkningar, tog det drygt 6 veckor innan det första luftvärnsförbandet hade nått grundläggande operativ status. Som jämförelse kunde USA förra veckan förstärka den baltiska incidentberedskapen mindre än en vecka efter att behov uppstått tack vare en förberedd infrastruktur för detta och att man hade delar av förbandet redan på plats i Siauliai, Litauen.

Den norska lösningen
Just nu pågår den stora norska övningen Cold Response i norra Norge. Övningen som i år omfattar 15 000 personer, hålls numera vartannat år och har bland annat som målsättning att öva NATO-länderna i logistiken att genomföra förstärkningsoperationer. "Som av en händelse" hålls övningen återigen i just den terräng där Norge sedan decennier planerat att bromsa ett sovjetiskt angrepp, även om scenariot idag mer handlar om internationella fredsframtvingande insatser. Sverige deltar i år igen med såväl flygförband som markförband liksom man gjort varje gång sedan 2009. Förra gången deltog Sverige även med marina förband, men detta fick utgå i år. Sålunda kan man säga att Sverige är rätt väl övat i att förflytta förband till Norge och jacka in i multinationella förband under norsk operativ ledning och att operera i norsk terräng. Motsatsen har dock aldrig skett i Sverige, med undantag för ett norskt gästspel med artilleri i Skåne i somras.

Det intressanta i sammanhanget är dock de omfattande förberedelserna som man genom året vidtagit i Norge, vis av erfarenheterna från andra världskriget och de misslyckade brittiska och franska ansträngningarna att stötta Norge. Redan tidigt under det kalla kriget förbereddes bland annat norska flygbaser för att kunna inrymma flygplan från andra NATO-länder, framförallt USA. I början av 80-talet beslutades om några av de mest omfattande förberedelser, nämligen förhandslagringen av materiel och ammunition för en stridsgrupp ur Marinkåren om drygt 13 000 man och 150 stridsflygplan. I förhandslagringen skulle finnas fordon och annan materiel, samt ammunition och underhåll för 30 dygn. Innan en konflikt i Europa bröt ut skulle USA med en luftbro tillföra personalen och stridsflygplanen som då endast skulle behöva ta fram sin förberedda materiel ur förråden och lasta om den för transport till det område i Norge som skulle förstärkas. Av den anledningen färdigställdes sex stora bergrum i Trondheimstrakten för att inrymma materielen och underhållet.

Fortfarande idag är denna förhandslagring aktiv, även om en ansenlig del av materiel tagits ur förråden för användning i Irak och Afghanistan. Under årets upplaga av Cold Response deltar amerikanska marinkåren och man övar då konceptet med förstärkning av Norge. Personal har flugits in till Trondheimsområdet och materiel tagits ur förråden för insats uppe i trakterna av Bardufoss där övningen nu pågår för fullt.

Sverige då?
Fortfarande fem år efter att riksdagen antog den försvarspolitiska inriktningspropositionen som innefattade den svenska unilaterala inriktningspropositionen har inga egentliga förberedelser vidtagit för att möjliggöra ett snabbt och effetkivt utländskt militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig.

Huvudorsaken är naturligtvis att ingen på politisk nivå kunnat peka ut VEM eller VILKA som ska stå för det militära stödet eller med VAD. Utan att veta detta är det så gott som omöjligt att genomföra en planering för hur ett stöd bäst ska användas.

Tills detta kan genomföras är och förblir det svenska militära försvaret en papperstiger även om nu insatsorganisation 2014 någon gång kan intas. Denna organisation är som bekant från ÖBs uttalande nämligen dimensionerad för att kunna försvara en begränsad del av landet, mot ett begränsat militärt angrepp i en vecka till utländsk hjälp anländer.

Eftersom Sverige än så länge är allianslöst går det inte som i Norge att förhandslagra någon materiel i Sverige. Det är också tveksamt om något land idag skulle vara intresserat av detta med tanke på de investeringar detta skulle kräva i form av extra uppsättningar av materiel. Bergrum för dylik lagring finns det dock gott om runtom i landet även om de i hög takt plomberas. Stöd måste alltså transporteras till Sverige och det är det svåraste och mest tidsödande. Vilket hamnområde har tillräcklig kapacitet och närliggande infrastruktur att ta emot den mängd tonnage som på kort ska ankomma, lastas av, rangeras och vidaretransporteras inom landet? Området måste därtill kunna försvaras mot eventuella angrepp. Här har Johan Wiktorin sedan tidigare föreslagit att man förbereder Halmstad som en logistikbas för tillkommande stöd med tanke på hamn, närliggande flygplats och väg- och järnvägsnät och inte minst att Sveriges enda luftvärnsförband finns i Halmstad.

Utländskt stöd med flyg då? Ja, inte heller detta är gjort i en handvändning, vilket kan illustreras av de långtgående amerikanska förberedelserna i Norge. Även om man snabbt kan flytta själva flygplanen är det en hel del tyngre materiel som bäst fraktas på annat sätt då det annars tar en stor mängd transportflygplan i anspråk. Därefter tillkommer tiden för att få själva förbandet operativt på plats. För den svenska Libyeninsatsen tog detta flera veckor som resultat av man inte hade haft tid att förbereda sig ordenligt för den typ av bas man hamnade på och friktioner i lednings- och sambandskedjan. I Sverige tillkommer de infrastrukturella problemen, vilket jag belyste i somras.

Det är som sagt mycket hög tid att konkreta förberedelser vidtas i Sverige för att ta emot militärt stöd. Jag kan inte låta bli att förvånas över att Sverige gång efter annan, år efter år, ska öva förstärkning av Norge, men att motsvarande aldrig kan genomföras i Sverige. Det här är ett problem den politiska nivån, framförallt försvarsberedningen, måste adressera.

Ofrivilliga hangardrottningar

TV 4 uppmärksammar idag att svenska JAS 39 blir stående i hangarer runtom i landet i väntan på reservdelar under långa perioder då inga reservdelar tillhandahålls från centrala lager. En fråga och situation jag alltför väl själv kan relatera till och som den politiska nivån duckat för hittills.

På eftermiddagen har TV 4 kompletterat sitt inslag från morgonen med att intervjua försvarsutskottsledamöterna från Blekinge, Annicka Engblom (m) och Peter Jeppson (s), som vill ta upp frågan i Försvarsutskottet. Man uttrycker även sin oro över att reservdelsbristen till slut kan komma att drabba incidentberedskapen så att flygplan där blir stående.

Den oron är i högsta grad obefogad då incidentberedskapens flygplan (och eventuella andra skarpa insatser med svenska JAS 39) är prioriterade högst. Därmed kommer reservdelslagret sannolikt aldrig att bli så lågt att dessa flygplan blir drabbade. Däremot kommer bristen att drabba all annan flygverksamhet med JAS 39 i Försvarsmakten varvid Flygvapnets operativa effekt successivt nedgår då flygtrim är en färskvara. Det ska inte mycket till innan besättningarna går under den nivå som krävs för att upprätthålla kompetensen för att sitta incidentberedskap.

Det är högst välkommet att Försvarsutskottet belyser frågan med reservdelsförsörjningen, även om inte denna är den enda faktorn till haveriet. Jag har tidigare i fyra inlägg belyst Försvarsmaktens ständigt sjunkande flygtidsuttag med därav följande kompetensskuld. En trend som är klart illavarslande samtidigt som vi har ett osäkrare läge i närområdet och Europa än på flera decennier. Bristen på operativa flygplan är ett systemfel. Som illustration kan nämnas att det ungerska flygvapnet i år avser att flyga ca 3300 timmar med sina 14 st JAS 39 (drygt 230 h/flygplan), vilket har avtalats med Sverige. Samtidigt kan man i Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 dystert läsa att Försvarsmakten endast producerade 9968 timmar med sina nästan 90 st JAS 39 (mindre än 120 h/flygplan).

Forsätter trenden på detta sätt kommer de svenska stridsflygdivisionerna inom en snar framtid att bli en- eller tvårollsdivisioner istället för att ha piloter som kan uppträda i alla de tre roller som systemet är utvecklat för, nämligen jakt, attack och spaning.

Tidigare inläggsserie varifrån diagrammet är hämtat
Del 1 (trenden), 2 (konsekvenserna) , 3 (orsakerna) och 4 (förbättringsförslag)

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Finns det någon rationell utväg?

"Vi avvaktar sanktionerna"
Bild postad på Twitter igår av Rysslands 1:e vice premiärminister med ansvar för rustningsfrågor, Dimitri Rogozin. Bilden sammanfattar läget rätt väl

En mänsklig svaghet är att vi ofta tillskriver våra medmänniskor att deras bild av vad som är rationellt är densamma som den vi själva bär inom oss. Att så inte är fallet i verkligheten torde vid lite eftertanke vara fullt tydligt. Vi bär alla olika arv med oss som styr vad som är rationellt för oss där miljön och kulturen vi växt upp i har haft stor påverkan. Det är detta som gör det så svårt att förutspå hur andra människor ska agera i framtiden och vad som i hög grad ställer till det när man ska bedöma framtida internationella relationer.

Jag blev positivt överraskad igår över rapporterna från Moskva att över 50 000 människor deltog i demonstrationerna mot ett krig i Ukraina. Betydligt fler sympatisörer lär finnas "i stugorna" i Moskva  (På landsbygden lär det nog vara vara värre med tanke på hur den officiella ryska nyhetsrapporteringen ter sig). Det lär inte vara att gå till överdrift att säga att här har stödet för Putin försvunnit. Likaså lär stödet ha falnat hos en stor del av dem som är sysselsatta med rysk handel och att återuppbygga ett förtroende för Ryssland i internationella relationer och handel kommer att ta lång tid.

Dock har Putins popularitetssiffor nu stigit till de högsta på två år och det kanske inte är så konstigt med tanke på att Ryssland i 700 år varit beroende av starka ledare och att mycket av den retorik som nu brukas från officiellt håll utmålar Krimkrisen som en kamp för ryssar mot utländska intressen.

Att bygga en bild av Vladimir Putin som person har många försökt sig på och misslyckats. Om det är något man är överens om är det dock att han är mycket mån om sin egen prestige. Detta är en klart bekymrande faktor då de som har absolut mest att förlora på att Ryssland byter linje avseende Ukraina och Krim är just Putin och kretsen närmast honom.

Den grupp som kan symboliseras av de demonstrerande i Moskva lär knappast ge sitt stöd till Putin i framtiden. De är nu förlorade som väljarbas, om de inte redan var det. Vad gäller den andra gruppen skulle det vara direkt förödande för Putin att nu byta linje eftersom det då skulle framstå som om Ryssland fått vika ner sig för USA och EU.

Frågan blir då vad som blir ett rationellt agerande för president Putin i den aktuella situationen?

Alternativen förskräcker. Det gäller att erbjuda en acceptabel lösning på Krimkrisen där även Putin kan komma undan utan att förlora ansiktet. Återstår då att se hur en sådan lösning skulle tolkas av Putin. Hur 1938 års lösning tolkades av de olika inblandade parterna utifrån deras uppfattning om rationalitet torde vara väl känt, liksom vad som blev följden. Det är idag därför svårt att se hur de internationella relationerna i Europa kan återgå till en bättre nivå utan att ett maktskifte inträffar i Ryssland och nästa möjlighet för detta är 2018.

DN, 2, 3, 4, SvD, AB, SSV

Allt fler bekymrande tecken avseende utvecklingen i Ukraina

Järtecknen vad avser utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina ter sig allt fler. De senaste dagarna har det enligt vad man kunnat se i öppna källor pågått en stor uppladdning med ryska militära förband längs den ukrainska östgränsen och på Krim. Ukraina har i sin tur under veckan mobiliserat flera förband som lämnat sina fredsbaser och det finns gott om filmer på Youtube som visar förband från bägge sidor under framryckning.

Tidigare under veckan meddelade Ryssland att man kommer att genomföra den största fällningen av fallskärmsförband sedan muren föll. Huvuddelen av dessa övar inte alltför långt från Ukraina. En mindre del övar i Barentsområdet.

Igår kom rapporter om att Ryssland på inbjudan av president Lukashenko framgrupperat än mer jaktflyg till Vitryssland utöver de enheter som redan finns där för att förstärka det vitryska luftförsvaret. Under dagen kom uppgifter om att Vitryssland beordrat en beredskapsövning med samtliga sina luftstridskrafter. Vidare kom också uppgifter om att ryskt strategiskt bombflyg inlett en 24h-patrullflygning i Barentsområdet.

Det som oroar mig mest är utvecklingen under gårdagen i Donetsk där ukrainska och pro-ryska aktivister drabbade samman i kravaller med dödsoffer som följd. Detta fick ryska UD att ge ut en kommuniké att man förbehåller sig rätten att beskydda sina landsmän i Ukraina.

Under kvällen uppmärksammades jag på att civilt flyg börjat undvika östra Ukraina. Efter en kontroll av vilka NOTAM (notice to airmen) som finns för Ukraina visar det sig att Ukraina sedan midnatt avlyst luftrummet från gränserna i norr, öster och till del över Svarta Havet till ett djup av ca 150 km för all flygtrafik utom ukrainskt statsflyg (dvs militärt flyg och flyg från andra myndigheter). Jag har plottat koordinaterna i de NOTAM jag fått tag i så gott det går i kartan nedan. Utsträckningen kan mycket väl komma att förändras de närmaste dagarna.

Detta är tyvärr ett tecken på att man förbereder sig för att kunna använda sina luftstridskrafter mot icke-ukrainskt flyg i det avlysta området. Genom att begränsa rörligheten för annat flyg i området ökar man möjligheten att detektera och identifiera flygrörelser i området. I sin tur tyder avlysningen av luftrummet på att Ukraina nu upplever att risken för ett ryskt angrepp mot landet ökat, inte osannolikt efter just gårdagskvällens kravaller.

Som synes är omfattas inte Krim av avlysningen, sannolikt för att inte verka provocerande.

Det kommer att bli intressanta kommande dagar, inte minst då "valet" på Krim äger rum på söndag, vilket för övrigt är samma dag som Paralympics avslutas i Sotji.

Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?

Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:

"Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB."


Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.

Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:

1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)

2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.

3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.

4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.

5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.

6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).

Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.

Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.


IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades.  (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)

Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten

Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.

Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.

Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.

Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.

Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.

Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?


Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.

Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.

Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.


Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.


Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.

Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten

För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?

I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.

Beredskap: Hela Försvarsmakten är dock drabbad av friktionerna inom den nya personalförsörjningen innebärande att man även om pengarna fanns inte kan öva hela förbanden och insatsorganisationen innan organisationen någon gång långt bort i framtiden är fullständigt personaluppfylld. De personalrader som ej är fyllda med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän är tills vidare fyllda med värnpliktig personal. Antingen personer som gjort värnplikten innan 2010 eller personer som valt att avsluta sin anställning som soldat eller sjöman och därför sorterar under pliktlagen. Något inkallande för övning kan här ej ske innan regeringen beslutar att höja beredskapen.

Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.

Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.

Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.


IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.

Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.

Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.


Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.

Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.

Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan Danielsson, Peter Hammarberg

Gästinlägg: Försvarsmakten behöver en långsiktigt stabil inriktning

Den senaste veckans utveckling i Ukraina visar åter hur snabbt säkerhetsläget i vår omvärld kan förändras. Tidigare händelser såsom Berlin murens fall 1989 och därefter Sovjet imperiets söndervittring, 11 september 2001, Georgien 2008, ”Arabiska våren” för några år sedan med kollapsen i bla Egypten, Libyen och Syrien är tydliga historiska exempel på detta. Därutöver är det viktigt att komma ihåg att det var få eller inga politiker/beslutsfattare, i Sverige eller utomlands, som kunde spå omfattningen eller med vilken snabbhet som ovan redovisade händelser skulle utvecklas.

Under de senaste dagarna har uttryck såsom ”En ny säkerhetsmiljö i Europa” och ”Gör om försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från juni 2013” förts fram av ledande politiker med koppling till försvarsfrågor.

Det är bra att intensiteten i försvarsdebatten tilltar inför ett nytt försvarsbeslut som skall fattas av riksdagen våren 2015. Det är också bra att försvarsberedningen fått mer tid, fram till den 15 maj, att inkomma med en bred parlamentarisk analys och rekommendation till regering o riksdag.

Varken försvarsfrågan eller andra viktiga politiska frågor förtjänar att hanteras som ”särintressen” utan de måste ses utifrån en samhällspolitisk helhet. Analys och debatt behöver hanteras i en parlamentarisk process för att skapa bästa möjliga förankring och beslutsunderlag.

Försvarsförmåga tar tid att utveckla. Erfarenhetsmässigt tar det drygt 10 år från beslut till dess att man får operativ effekt. Det är personal, organisation, teknik, underhåll mm som skall sättas samman till fungerande system. Några exempel; 1982 fattade riksdagen beslut om att utveckla och anskaffa JAS 39-systemet och 1996 var den första divisionen operativ. Våra VISBY-korvetter beslutades att utveckla och anskaffa under 90-talet och den första sjösattes i början av 2000-talet. Därefter fortsatte konstruktion och provtursverksamhet i ytterligare ca 10 år innan detta fartyg bedömdes operativt klart. Det nya personalförsörjningssystemet är ytterligare ett exempel. Detta beslutades gälla från juli 2010 och bedöms vara helt implementerat först 2023.

Låt nu försvarsdebatten föras prestigelöst utifrån den verklighet som präglar vårt närområde. Det är också viktigt att komma ihåg vad våra politiker redovisat under veckan och förhoppningsvis blir inte debatten denna gång en ”dagslända” efter att Ukraina krisen ebbat ut.

Hösten 2012 redovisade Kungliga krigsvetenskapsakademin rapporten ”Kan vi försvara oss” och i förordet kunde man läsa bla följande viktiga budskap;
”Försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt over tiden behåller en förmåga - låt vara med varierande styrka och beredskap - som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta over tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Försvarsmakten och dess personal har under den senaste 15 års perioden genomgått mycket omfattande förändringar med både positiva men också flera negativa operativa konsekvenser som följd . Försvarsbeslutet 2015 behöver ge Försvarsmakten en långsiktigt tydlig och stabil inriktning där uppgifter och resurser står i en trovärdig balans.

Generalmajor Berndt Grundevik

Gästinlägg: Ansvar

Vem är ansvarig för svenska medborgares säkerhet vid externa hot? Om något händer som innebär att den militära säkerheten äventyras, vem ska då ställas till svars? Om konflikten mellan Ryssland och Ukraina sprider sig så att ryska grupperingar lite varstans kräver självstyre så vet vi nu med all önskvärd tydlighet hur Putin kommer att agera, och vi är inte redo att svara. Detta skulle ju vara minst 10 år bort.

De med insikt i försvarspolitik vet att en viktig del av anledningen till den svenska oförmågan att - trots en god ekonomi - Sverige inte kan försvara sig mer än en vecka är den djupa förtroendeklyfta som sedan en tid finns mellan politiker och försvarsmaktsledning. Man kan dividera orsakerna till detta, och vem som har rätt, men det spelar mindre roll. Det finns ett ansvar som är större än detta sandlådekäbbel och någon måste ta detta ansvar.

Man kan alltid hävda att ansvaret ligger hos politikerna, som trots allt bestämmer. Politiker kan byta ut militärer, men inte tvärt om. Men politiker har sin verklighet och försvarsmakten har sin. Försvarsministern har ansvaret att lösa konflikten i egenskap av chef för försvarsdepartementet men av någon anledning sker inte detta. När två parter tvistar om verkligheten så behövs yttre hjälp att lösa konflikten. Tvisten handlar till största del om synen på det allmänna säkerhetsläget i vår omvärld och hur pass byxad Försvarsmakten är att möta den. Den första av dessa borde nu vara avgjord.

Konflikten kan enbart lösas med kunskap och respekt för sanningen. Här tycker jag att media har en viktig uppgift, en som de kanske inte riktigt levt upp till än. Kostnaden för de inblandade att säga halvsanningar som passar den egna agendan är alldeles för låg. Få journalister verkar tillåtas att utreda om det som sägs är korrekt, eller ens rimligt. Jag ser få giftiga frågor till debattörer. Som sakkunnig förvånas jag över vad som tillåts sägas och framförallt vad som inte bemöts.

Bloggare som Wiseman är en mycket viktig källa till information. Men den är trots allt mest tillgänglig för de som söker den. Opinion drivs vare sig man vill det eller inte i de stora tidningarna som når ut till väljare som inte aktivt söker informationen. De som läser om försvarsdebatten i förbifarten till en annan nyhet är fortfarande betydligt fler än de som läser försvarsinriktade bloggar. Och när det kommer till val har vi alla en röst.

Så kanske är medias ansvar när det gäller vår militära säkerhet den yttersta? I alla fall som en garant för att samtalet sker med okluven tunga. Media kan ställas till svars för vad de skriver, men kritiseras sällan för vad de inte skriver, även om det är minst lika viktigt.

Alltför länge har det varit enkelt att komma undan med kulisser i svensk försvarspolitik, något som tjänar få och riskerar många. Jag hoppas att nu är vändpunkten för detta.

Mikael “Duke” Grev
F.d. Gripenpilot i Försvarsmakten

Ny säkerhetsmiljö bör leda till större omtag

Ännu en händelserik dag under Krimkrisen går mot sitt slut. Man kan konstatera att det fortsatt är eftertankens kranka blekhet som råder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tweetade i söndags att imorgon vaknar Europa upp till en ny säkerhetsmiljö.

Detta kan vi alla skriva under på. Jag uttryckte redan i lördags morse när det blev känt att ryska soldater börjat säkra områden på Krim utanför sina baser att det här bör betyda att försvarsberedningens rapport om en månad skjuts upp. Idag kom så också beskedet att så blir fallet. Nytt datum för rapporten är 15 maj.

Enligt min mening är det dock inte nog att senarelägga rapporten. Det är precis som Widegren skriver en ny säkerhetsmiljö och det är vi inte ensamma om att tycka. Folkpartiledaren Jan Björklund vill se ett doktrinskifte i svensk säkerhetspolitik. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu vikit från sin tidigare linje med stängd plånbok och talar även han om ökade satsningar på försvaret.

Reinfeldt har sedan söndagens olyckliga uttalande intagit en mer modererad hållning, närmare sin utrikesministers. Det är dock att beteckna som inget annat än förödande att TV4 fått tag i anteckningar från måndagens EU-möte i Bryssel där Carl Bildt uttrycker att ”det är viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, vilket är precis vad statsministern kan sägas ha gjort med sitt uttalande i söndags. Vidare uttrycker Bildt att han ser Krimkrisen som den värsta situationen vi sett i Europa sedan Pragvåren 1968, vilket därmed också talar för att det är en fullständigt ny säkerhetsmiljö och verklighet vi klivit in i lördagen den 1 mars. Intrycket förstärks onekligen av att 12 h efter att president Putin enligt ryska uppgifter återkallat förbanden i den stora ryska beredskapsövningen till sina baser, så genomförs en testskjutning med en interkontinental ballistik kärnvapenrobot (dock utan skarp laddning).

I Dagens Industri har socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist idag en debattartikel där han konstaterar att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från förra året måste göras om. Det är en åsikt som jag också framförde i min debattartikel i SvD.

Jag tror som sagt att få inte håller med om att det nu är en helt ny säkerhetsmiljö i Europa. Vi har sannolikt just upplevt en vändpunkt i historien. Jag ifrågasätter då starkt om inte hela försvarsberedningens arbete bör tas om. Varför? Är det nu så att vi har en helt ny säkerhetsmiljö, som ingen politiker förutsett och därför inte fattat något beslut för att kunna hantera, så kan omöjligen Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen då inriktningspropositionen 2009 antogs, vara fortsatt giltig. Den organisationen togs helt enkelt fram för ett helt annat läge.

Därmed faller även regeringens anvisningar till Försvarsberedningen där huvudramen utgörs av följande sats:

"Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009."


Slutsatsen måste därmed bli att Försvarsberedningens arbete måste tas om och nya anvisningar måste ges ut. Inte ens om IO14 nu kan intas till fullo kommer den organisationen att vara tillräcklig för att möta detta nya läge. Jag påminner åter om konstaterandet i försvarsbeslutet 2004. Dessa förutsättningar har ej förändrats.


Avseende de samtalsanteckningar som TV4 fått tag på kan det inte annat än konstateras som förödande inte bara för regeringen och Sverige utan även för EU. Här har nu Ryssland och andra aktörer fått ta del av förstahandsuppgifter inifrån ett möte som ska bestämma hur EU ska agera diplomatiskt i den pågående Krimkrisen. Uppgifter som därmed torde vara klassade som minst hemliga, om inte kvalificerat hemliga.

Eftertanken kranka blekhet sprider sig

För dem som inte sett det så har jag idag en debattartikel i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Har under dagen till stora delar varit avskuren från nyhetsflödet, men det är inte utan att man börjar skönja en viss eftertankens kranka blekhet sprida sig bland svenska politiker och framförallt regeringen.

Jag vill påminna om en aspekt som hittills kommit i skymundan i svensk nyhetsrapportering och det är den ryska beredskapsövning om 150 000 man som president Putin beordrade i onsdags. Få verkar ha förstått att det är ur denna övning Ryssland hämtar kraften att genomföra det som i helgen inleddes på Krim. Genom att redan ha stora delar av sina militära styrkor i västra delarna av Ryssland uppe i varv och spridda till krigsbaser och till sjöss blir det svårt för eventuella internationella aktörer att ingripa i Ukraina. Man är redan så pass mycket i efterläge att det inte är lönt – om man skulle tycka att det var värt att gå i krig med Ryssland för Krim.

Vad som heller inte framkommit är de koordinerade sjöoperationerna som samtidigt genomförs i Barents Hav och i Östersjöområdet. Dessa är också delar i den styrkegenerering som ska verka som en skyddsskärm för rörelsen i Ukraina (läs gärna mer hos Jägarchefen som har ett fylligt inlägg om just de ryska militära rörelserna inkl beredskapsövningen). Att några av våra grannländer ser mycket allvarligt på detta är tydligt då såväl Estland som Polen nu höjt beredskapen och grupperat förband längs gränsen till Ryssland (i Polen även gränsen mot Ukraina).

Lika beklämmande som att man i svenska media missar innebörden av den ryska beredskapshöjningen och att detta görs även Sveriges absoluta närområde, är den fullkomliga oförståelsen för ryska styrkedemonstrationer i vårt närområde. Sommaren 2012 flög ryska bombflygplan över Östersjön och nära de angränsande staterna med skarpa kryssningsrobotar enligt det ryska pressmeddelande som då utgavs. Detta omnämndes inte ens i svenska media. Efter långfredagen 2013 blev även svensk allmänhet varse om de anfallsövningar som ryskt bombflyg genomförde i Östersjön strax utanför svensk territorialgräns. Under sommaren och hösten fick sedan media del av uppgifter om liknande händelser, bland annat en övning med bombflyg där man gjorde anflygningar mot södra Sverige.

Konstigt nog har man i Sverige inga problem med att tolka innebörden av att USA flyger med tungt bombflyg utanför Nordkorea, när Kim Jong-Un har skramlat med kärnvapen eller liknande. När Ryssland genomför motsvarande flygningar i Sveriges närhet, verkar ingen riktigt vilja ta till sig att det är motsvarande som sker utan försöker bortförklara det med att det nog mest rör våra grannländer som är med i NATO. Här faller argumentationen på två starka punkter. Den första är att de grannländer som man i så fall skulle vilja utöva påtryckningar på är så geografiskt placerade att man inte behöver flyga ut över Östersjön för att göra detta. Den andra, som är betydligt mer bekymrande, är att vi i Sverige i vår säkerhetspolitiska deklaration är mycket tydliga med att en konflikt i vårt närområde involverande en grannstat, även kommer att beröra oss så till den grad att vi själva också ska lämna militärt stöd. Det spelar alltså minimal roll OM det nu skulle vara så att man egentligen övar mot ett av våra grannländer fastän man anflyger mot svenskt territorium.


Vidare bör man betänka att Ukraina har exakt samma status i NATO som Sverige åtnjuter. Man är en "värderad partner" och inget mer. Det torde nu vara tydligt för var och en vad en sådan status och inte medlemskap innebär när det brinner i världen. Likväl är det ingen som vågar tala om den vita elefanten som står i rummet. (Läs gärna också PM Nilssons fullkomligt briljanta ledare i DI om att allt Ukraina investerat i säkerhetspolitisk good-will det senaste decenniet idag visat sig värdelöst. Som sagt, mycket tänkvärt för svensk säkerhetspolitik)

Hösten 2004 fattades ett försvarsbeslut där svensk nationell försvarsförmåga närmast totalt havererade. Georgienkriget gav en liten uppvaknandekänsla som fick regeringen att 2009 lägga en inriktningsproposition där samma försvarsorganisation som beslutats 2004 och helt dimensionerats efter fredstida förbandsproduktion i syfte att kunna genomföra internationella insatser, nu även skulle kunna lösa uppgifter i nationellt försvar. Några större pengatillskott gjordes dock inte och fortfarande idag 2014 är försvarsbudgeten lägre (justerat för inflation enligt SCB uppgifter) än när Alliansen lades sin första budget hösten 2006 (betänk också att Försvarsmaktens overheadkostnader som löner, hyror, drivmedel alla ökat, liksom inte minst den del av försvarsbudgeten som är låst till internationella insatser och som aldrig utnyttjas mer än till en bråkdel).

I det av riksdagens antagna försvarsbeslutet 2004 skrev regeringen så här i propositionen:

"Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att  kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga." (min fetstil)

Där står Sverige och den svenska Försvarsmakten fortfarande idag. Hittills har inte riksdagen fattat ett enda försvarsbeslut efter 2004, annat än inriktningsbeslutet 2009 som endast ominriktade en organisation endast avsedd för internationella insatser att kunna möta vissa nationella hot – ett begränsat väpnat anfall på en enda plats i Sverige. Nästa möjlighet till ett försvarsbeslut för att återta förmåga som förlorades 2004 är våren 2015 utifrån de rekommendationer försvarsberedningen ska inkomma med i slutet av mars i år.

Inhämtning genomförs

Detta är inget jag normalt sett skulle ta på nätet, men detta är bedömt det bästa och snabbaste sättet att få folk att vakna och tänka efter och förhindra att aktören får den information man är ute efter.

På Twitter har under dagen bedrivits inhämtning mot svenska konton som får antas innehas av svensk militär personal. Arbetsmetoden har varit att man kontaktar kontoinnehavaren från ett konto som presenteras som någon som är intresserad av att få "statlig anställning" (ej normal svensk strävan att bara allmänt jobba i staten. En svensk talar oftast om ett yrke) för att sedan när kontakt via direktmeddelande kunnat upprättas, ställa frågor om andra konton och vad den personen bakom kontot jobbar med. Bara en sån sak får ju förhoppningsvis nackhåren att resa sig. När motsidan märker att man inte kommer någon vart avregistreras senare kontot.

Metoden har använts mot flera personer och kommer därför sannolikt att prövas flera i en eller annan variant och även på andra sociala medier. Det är samtidens tavelförsäljare, men i cyberrymden istället för på cykel.

Det finns ett stort intresse från andra aktörer i vad Sverige gör och inte minst den svenska Försvarsmakten med tanke på vad som nu sker i omvärlden. Var vaksamma.


Betänk gärna också Försvar och Säkerhets rader från i fredags i inlägget om upptakten till det vi nu sett i helgen:

Andra nygamla grepp kan vara propagandistiska inslag baserad på sedvanlig god underrättelsetjänst. Utan egna tekniska bevis vill jag framhålla att de inspelningar av telefonkonversationer vi hört den senaste tiden gynnar ryska intressen. Victoria Nulands samtal med den amerikanska ambassadören i Kiev med sina recensioner av ledande politiker och invektiv mot EU förlorar USA och i förlängningen också EU på.

Likaså måste någon med hög kapacitet knäckt Erdogans kryptotelefon när han instruerar sin son att gömma pengar i en inspelning som verkar vara äkta.

Att den turkiske premiärministern försvagas i detta läge gynnar ryska intressen, eftersom Turkiet ser Krimtatarerna som sina skyddslingar. Något som framgår av den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglo’s uttalande igår.

Så därför vill jag sluta med en vädjan till våra folkvalda, statsråd och regeringstjänstemän med viktiga befattningar i försvars- och utrikespolitiken med tanke på skeendet och Försvarsberedningens överläggningar.

Tala inte i telefon om svenska angelägenheter som är hemliga, dit räknas även kvalificerade, privata bedömningar. Skicka inte dessa uppfattningar eller uppgifter på mail heller. Våra intressen kan skadas, människor kan utsättas för risker och du kan få höra din röst på BBC. Informationskriget blir alltmer brutalt och på andra sidan Östersjön pågår en våldsam upprustning.

Bild: AntePH?

Dags att höja tröskeln - del 2 Meteor (uppdaterat 1/3 10.35)

I gårdagens inledande inlägg om att skapa tröskelförmåga lovade jag att del 1 skulle avhandla förmågan att neka en motståndare det luftherravälde denne behöver för att genomföra operationer såväl i luften som på havsytan. Det är en förmåga som kommer att kunna åstadkommas med Gripens nya radarjaktrobot Meteor som levereras inom något år. För att man ska förstå vilken tröskelförmåga Meteor medför krävs det att man har vissa grundläggande kunskaper.

Demonstrator JAS 39NG med 4 x Meteor under vingarna. Foto: Saab

Grunder BVR-strid*
Under senare delen av Jaktviggensystemets levnadstid och inför det kommande JAS-systemet anskaffade Sverige den då mest moderna radarjaktroboten AMRAAM till Flygvapnet. Sverige var under första halvan av 90-talet ett av de första länder som USA tillät köpa den då helt nya versionen AIM-120B. Införandet av AIM-120B AMRAAM i Flygvapnet innebar att man för första gången kunde ta upp striden med Su-27 Flanker med roboten AA-10c utan samma antalsöverlägsenhet och stora risk för förluster som varit fallet tidigare med den semi-aktiva radarjaktroboten Rb 71 Skyflash vilken hade bråkdelen så lång räckvidd som AA-10c.

BVR-strid, det vill säga luftstrid på långa avstånd är en komplicerad dans beroende av såväl sensorer, motmedel som inte minst vapen och flygplanprestanda. I grundläget segrar den som kan upptäcka sin motståndare först och skjuta på ett längre avstånd och därtill skicka länkinformation till sitt vapen till dess det träffar eller att vapnets egna målsökare låst på målet. Vägen dit är dock krokig och förenklade grunder redovisas här.


Upptäcktsavståndet är beroende av sensorer och främst radar då det rör sig om mycket långa avstånd (80 km och där bortom).

Skjutavstånd beror på två faktorer. Dels vapnet inneboende räckvidd, men i hög grad också skjutande flygplans höjd och fart. En robot skjuten på 10 000 m höjd går mer än dubbelt så långt som en skjuten på 1000 m höjd. Likaså kan en robot skjuten i Mach 1,5 gå mer än 50 % längre än en robot skjuten i underljudsfart. Jämför gärna med en spjutkastare. Tar kastaren fart kommer spjutet längre. Likaså om spjutkastaren får kasta från en klippavsats ovanför sina medtävlare. Det är inte för inte som F-22 är världens bästa jaktflygplan då man uthålligt kan uppträda på över 15 000 m höjd i Mach 1,5, långt över sina motståndare och skjuta betydligt längre än dessa. Här är det inte den egna robotens fart som är gränssättande när roboten dör utan istället gångtiden för batteri att styra elektronik och roder.

Bild från Ausairpower.net om vikten av höjd och fart vid BVR-strid

Efter skott måste det skjutande flygplanet belysa målet till dess roboten träffar (semi-aktiva radarmålsökande robotar som t ex ryska AA-10, rb 71 Skyflash m fl) alternativt till dess robotens radarmålsökare själv kunnat återfinna målet och låsa på detta (aktiva radarjaktrobotar), vilket benämns ”handover”.

För de aktiva radarjaktrobotarna krävs ändå att skjutande flygplan belyser målet och överför måldata till roboten med datalänk. Detta gör att det skjutande flygplanet fortsatt måste anflyga mot sitt mål för att hålla detta inom radarns sökområde, varvid man snabbt närmar sig sin motståndare och det vapen denne skjutit eller strax kommer att skjuta. Under anflygningen svänger man därför ut så mycket man kan i en ”gimbal-sväng” för att minska närmandehastigheten och i möjligaste mån förneka sin motståndare skjutavstånd.

Här vidtar sedan den stora dansen. Oftast är det inte endast ett flygplan som skjuter på ett annat, utan flera flygplan som uppträder i samma område. Att svänga åt fel håll kan innebära att man istället flyger rätt in i en annan motståndares skjutområde. Ska man sedan våga länka roboten hela vägen till träff/handover eller ska man vidta en undanmanöver mot den fientliga roboten och hoppas på bättre lycka nästa gång? Av just dessa anledningar blir resultatet ofta att mycket långt från varje robot som skjuts är en träff. Ofta hamnar man nedåt mycket låga procentsatser trots fullgod funktion hos robotarna. Nedan följer tre bilder för att utvisa det ovan beskrivna förloppet.

Flygplanet till vänster har motståndaren inom sin sensortäckning och vapenräckvidd och avfyrar en robot innan motståndaren har samma möjlighet

Efter att ha avfyrat roboten svänger flygplanet till vänster vänster så att målet precis kan behållas inom radarns sökområde i syfte att minska närmandehastigheten och därigenom öka avståndet till motståndaren och dennes vapen vid egen robots träff. Motståndaren har precis nått så nära att denne kan avfyra sin robot.

Det vänstra flygplanets robots målsökare har nu nått ett avstånd där den själv kan låsa på målet, medan målet fortsatt måste hålla kurs mot det vänstra flygplanet om bekämpningen ska kunna fullföljas. Resultatet blir att det högra flygplanet blir bekämpat

Det blir därför av yttersta vikt att ha förmåga att skjuta en robot längre än sin motståndare. Har man inte denna fördel och är likvärdig i prestanda får man istället förlita sig på att kunna bära fler vapen än motståndaren och utnyttja dessa offensivt för ”trycka undan” motståndaren. Ett vanligt sätt är då att skjuta så kallade ”pushers”. Robotar skjutna i yttre delen av räckviddsenvelopen med därpå följande låga träffsannolikhet som tvingar motståndaren att reagera och sälja sitt offensiva läge. Detta kräver dock att man har god tillgänglighet på vapen.

I det här fallet har flygplanet till höger agerat på varning från sin varnare och valt att fly undan det vänstra flygplanets robot. Länkningen av måldata till högra flygplanets robot går därmed förlorad och den kommer inte att hitta sitt mål. Det vänstra flygplanet kan därmed fortsätta framåt och har ett övertag inför framtiden. Detta är också ett exempel på hur en "pusher" kan nyttjas.

Lägg också märke till att det vänstra flygplanet ej längre kan bekämpa det högra då skjutavstånd mot ett flyende mål är betydligt kortare än för ett kommande mål

Efter att ha svängt undan för den första roboten försöker nu det högra flygplanet åter ge sig in i striden. Det vänstra flygplanet skjutavstånd växer därmed åter ut och en robot kan därmed åter skjutas vilket görs med framförhållning i syfte att ge bästa möjliga prestanda. Det högra flygplanet måste fortsätta sin vänstersväng för att dess radars sökvolym ska omfatta det vänstra flygplanet. Detta skulle innebära en manöver rakt in i roboten samtidigt som det vänstra flygplanets robot då kommer att ha öppnat sin målsökare och det vänstra flygplanet kan fly, lämpligtvis med en högersväng då detta skulle försvåra än mer

Defensivt kan man skydda sig med telekrigåtgärder. Här blir alltså plattformstorleken av avgörande betydelse. En fyrgrupp med Su-35 kan bära med sig 4 x 8 st AA-10c medan en fyrgrupp JAS 39C i jaktkonfiguration kan bära med sig 4 x 4 Rb 99 AMRAAM eller ännu färre om man måste hänga extratankar vid krav på uthållighet eller operationer från baser en bit från stridsområdet.

Lastalternativ av jaktrobotar för Su-35 som nyligen börjat levereras och kommer att vara ryggraden i ryska flygvapnet under 2020-talet. 8 st AA-10c kan bäras. RVV-AE är en aktiv rysk radarjaktrobot, men med inte alltför imponerande räckvidd. Bild: KnAAPO

Med införandet av AMRAAM kunde väst för första gången börja mäta sig med den ryska AA-10C. Där AMRAAM kunde uppnå liknande räckvidder som AA-10C hade roboten fördelen av att ha en aktiv målsökare vilket gjorde att det skjutande flygplanet kunde svänga ifrån innan träff, medan AA-10c hade en något högre banfart. Obehagliga odds om två likvärdiga plattformar skulle mötas och man blir i högre grad beroende av andra faktorer för att försäkra sig om egen framgång och överlevnad, t ex stridsledningssystem och telekrigsåtgärder. Väger man in att motståndarplattformen bär fler vapen och har högre höjd och fartprestanda blir detta än viktigare och även val av stridsområde.

Likaså blir också den enskilde pilotens färdigheter och övning av yttersta vikt. Här har Sverige haft ett mycket stort försteg i och med Flygvapnets Luftstridssimuleringsanläggning, FLSC** där svenska piloter i snart 20 års tid har kunnat öva BVR-strid i en realistisk miljö på många sätt mer realistisk än vad man kan öva i luften. I FLSC kan nämligen alla kända parametrar på egna respektive motståndarens vapen och sensorer simuleras, liksom även framtida vapen. Där luftstridsövningar i hög grad handlar om en bedömningssport är verkligenheten i FLSC så brutal den kan vara utan att skarpa vapen avlossas.

Att besöka FLSC när en svensk stridsflygdivision övar BVR-strid där mot ett samtida respektive ett framtida hot borde vara ett måste för Försvarsutskottet respektive Försvarsberedningen, då det ger en förståelse för luftförsvar på ett sätt som inga rapporter eller föredrag kan förmedla. Likväl har det dock aldrig skett.


Meteor

När Rb 99 AMRAAM anskaffades till JAS 39-systemet under 90-talet skedde detta i ett mycket begränsat antal med visionen att roboten på sikt skulle ersättas. Anskaffningen av en ersättare kom också att dra ut på tiden. Sverige var tidigt med i Meteorprojektet där detta materielsamarbete var avsett att beväpna såväl Gripen som Rafale och Eurofighter. Hittills har majoriteten av försöken genomförts med Gripen som varit den enda plattformen tillräckligt tekniskt mogen för uppgiften.

Meteor kommer att introducera många nya förmågor i luftstridsarenan. Det är den första jaktroboten med variabelt motorpådrag. Under anflygning anpassas motorns dragkraft så att roboten ska kunna parera för de kursändringar målet gör. När roboten beräknar att målet manövrar ej längre riskerar ge roboten slut på energi accelererar roboten till toppfart. Roboten har också som en av de första dubbelriktad datalänk vilket bland annat möjliggör att skjutande flygplans måldata jämförs med de robotens egna sensor plockar upp.

Det mest imponerande med Meteor är dock robotens räckvidd. Här kommer Meteor att under ett antal år överträffa alla andra jaktrobotsystem i omvärlden, även om det planeras för mer långräckviddiga system i andra länder.

För svensk del innebär detta att JAS 39 utrustade med Meteor kommer att få en möjlighet att bekämpa alla upptäckta mål långt innan dessa själv har en möjlighet att bekämpa JAS 39. I och med dagens ökade stand-off på attackvapen ges härmed också en ökad möjlighet att bekämpa fällande flygplan innan de hinner leverera sin last. En annan aspekt är att Meteor innebär ett mycket stort hot mot de HVAA-flygplan*** en motståndare är beroende av för att effektivt kunna genomföra luftoperationer, till exempel radarspaningsflygplan och tankflygplan. Kan man inte på erforderligt sätt försvara dessa så kan man heller inte genomföra någon operation.

Meteor kompenserar också JAS 39 låga prestanda vad gäller bärande av vapenlast och fartresurser då träffsannolikhet ökas och man ej i samma grad (än) är beroende av hög fart för att skjuta sin robot längre än motståndaren. För att till fullo utnyttja Meteors prestanda behövs dock uppgraderingen till JAS 39E med betydligt kraftfullare radar med flermålsförmåga och förmåga att upptäcka signaturanpassade flygplan, men även möjligheten att bära fler vapen.

Den nya AESA-radarn hos JAS 39E monterad på ett vridbord möjliggör också betydligt större gimbalsvängar efter skott då radarn i sig kan styra ut loben ca 60 grader och vridbordet möjliggör ytterligare utvridning. Efter skott kan man alltså inta en något flyende kurs och fortsatt uppdatera roboten med måldata. Detta är något JAS 39E kommer att vara först med i världen. En liknande lösning går att återfinna hos ryska PAK-FA/T-50 där man monterat AESA-element även på sidan av flygplanet av samma skäl.

Sidmonterad AESA-radar som kompletterar den framåtvända radarn i nosen. Med dessa tre radarelement kommer PAK-FA att ha radartäckning i hela den främre hemisfären och förmodligen lite till. Enligt vissa uppgifter på nätet finns även element riktade bakåt. Utöver detta lär lågfrekventa radarelement finnas i vingarnas framkanter för att upptäcka andra stealth-flygplan.

Att den AMRAAM-version som Sverige köpte för 20 år sedan i endast 100 exemplar (enligt Flygvapennytt) har passerat bäst-föredatum vad gäller prestanda märker man tydligt när man ser andra länder som använder senare versioner som AIM-120C-5 och C-7 där man dragit nytta av miniatyriseringen för att öka brinntid på motorn och batterikraft. Ser man till perioden bortom 2015 när andra radarjaktrobotar förväntas tas i drift kommer Sverige vara efterseglat om man håller fast vid AIM-120B. JAS 39 löper stor risk att inte ens komma till skott, vilket i så fall gör i princip hela det svenska luftförsvaret obrukbart. En annan faktor är att det enligt det i Flygvapennytt redovisade antalet anskaffade robotar endast finns en robot per JAS 39. Det blir inte många motståndare bekämpade med detta.

Som en bisats kan nämnas att tillkomsten av Meteorgenerationen av jaktrobotar kommer att ställa ytterligare högre krav på flygövningsområden, varvid t ex de övningsområden i Nederländerna och Tyskland som i dagsläget nyttjas för den stora flygövningen Frisian Flag, kommer att vara i minst laget. Sannolikt kommer intresset för övningar i norra Sverige, Finland och Norge att öka markant.


Tröskelförmåga
När det svenska flygvapnet nu inom något år börjar utrustas med Meteor kommer tröskeln för militära operationer mot Sverige involverande flygstridskrafter att ha höjts markant. En motståndare som ej förfogar över liknande vapensystem kan ej påräkna framgång om denne är beroende av luft eller för den delen sjöarenan, vilket man idag är vid i princip alla militära operationer. Tröskeleffekten är alltså mycket stor och jag ställer mig tveksam till om det finns något enskilt materielsystem som kommer att erbjuda en lika stor tröskeleffekt som just införandet av Meteor. Naturligtvis kommer det också att krävas att vapnet anskaffas i en tillräcklig och trovärdig numerär, vilket aldrig lär ha blivit fallet med AMRAAM. I trovärdigheten ligger att ha tillräckliga mängder robotar färdiga direkt i anslutning till Flygvapnets tilltänkta krigsbaser.

Skulle Sverige istället få en regering efter valet 2014 som skulle välja att i sista stund avbeställa Meteor, skulle resultat istället för en tröskel bli en rullist. Knappt märkbart. Det vore utan överdrift helt förödande för svensk försvarsförmåga.


Som understruket i förra delen av denna inläggsserie kräver också tröskelförmågor ett relevant skydd mot hot från andra arenor och indirekta metoder men det återkommer jag till i en senare del. Mycket finns att säga om detta. I nästa del fortsätter jag på flygområdet, men då med offensiv förmåga varvid jag även kommer att glida in på vissa marina områden.


För den som vill ytterligare fördjupa sig i ämnet rekommenderas vidare läsning på www.ausairpower.net som är en av de bästa öppna källor som finns vad gäller just BVR-strid och ryska sensorer och BVR-vapen.


*Beyond Visual Range
**FLSC, är placerat i Kista och tillhör FOI varvid Försvarsmakten alltså får köpa tid hos FOI på samma sätt som andra kunder. FLSC har blivit en mycket populär anläggning hos andra Gripenkunder, vilket vittnar om dess stora användbarhet
***High Value Airborne Asset


Uppdatering 1/3 10.35: Bild på lastalternativ för Su-35.