Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten |
I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.
Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.
Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.
Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten |
Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.
Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.
Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.
När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.
Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet |
Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)
Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.
Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi |
Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.
Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.
Super Tucano i den version som offererades till USA |
Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.
Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.
Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.
Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.
Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.
Med förbehållet att jag inte har en aning om hur flygutbildning fungerar.
SvaraRaderaVåra polska vänner beställde som bekant nyligen 8st M-346 Master skolflygplan med ett underhålls- och logistikpaket till det facila priset av 280 MEur. M-346 var överlägset billigast i konkurrensen med Hawk T2 och T-50 som var i storleksordningen 50% dyrare. Ett M-346 med underhåll kostar således ca (280*9,3/8=325) 325 MSEK ish!(enl the aviationist)
Tittar vi på vad vi hyr ut Gripen för till utlandet med uppgraderingar och support (Tjeckien, Schweizofferten mm) ligger det på runt 30 MSEK per skrov per år. Skulle vi således hyra ut Gripen till oss själva i syfte att skolflyga med skulle vi kunna göra det i ca 11 år, enl pay off metoden, innan break even. Sen ska givetvis M-346ans underhållsavtal också förnyas någon gång vilket lär kosta. Inget civilt företag skulle göra en investering mot den kalkylen.
Så att ja, varför inte använda kvarvarande 8?, 10? 39B som skolflygplan? Även om ovanstående kostnadsjämförelse lämnar en hel del övrigt att önska kvarstår min huvudpoäng. Är verkligen en Grip så mycket dyrare per flygtimme i jämförelse med ett modernt jetskolflyg? Investeringen är redan gjord så lite, 50%?, dyrare torde vara ok.
Sen kanske Gripen inte alls är lämpligt skolflyga i? I den frågan har jag som sagt inte den blekaste aning. En sak är iaf helt säker. Folket på SAAB skulle bli riktigt tjejsura om Gripen användes i skolrollen.. ;)
Undran litet vid sidan om:
SvaraRaderaBilden på raketskjutning med Sk-60 grupp avslöjar en fruktansvärd spridning av raketerna ("svensk MIRV"?) som åker iväg litet hur som helst. Är detta typiskt för vapentypen (vilket hävdas i källor från USN) eller vad? Är det på samma sätt i dag?
Max Hanemann,
SvaraRaderaDet ser betydligt värre ut än vad utfallet blir i verkligheten. De svenska attackraketerna var inställda för att vara ett yttäckande vapen med spridning i längd och sida så man fick ett mållag. Typiska mål för SK 60 var fordonskolonner med underhåll till sovjetiska motoriserade divisoner framryckand i Övre Norrland.
Attackraketer finns av alla möjliga olika slag. Moderna attackraketer håller hög precision, men dessa var som sagt framtagna för att ge yttäckning. Du hittar filmer på Youtube.
Max, "våra" tunga attackraketer var försedda med spoliers för att öka spridningen. Med bara fenor så var det näst intill meningslöst att skjuta mer än en raket åt gången.
SvaraRaderaJ.K Nilsson
Låter som du efterfrågar ett B3LA för 2020-talet. Men B3LA ansågs ju redan vid slutet av 70-talet vara för dyrt för vad den effekt det skulle ge.
SvaraRaderaOm det blir något av Boeings och SAAB's samarbetsprojekt kanske det skulle kunna funka som ett framtida "LA" samtidigt som det stödjer svensk industri mm.
Herr Wiseman.
SvaraRaderaTittar man i dokument och lyssnar på uttalande av FML och våra hobbymilitärer i regering och riksdag så framträder en mycket konstig bild av betydelsen "operativ effekt".
Det kan betyda nästan vad som helst utom det du menar.
En kraftig neddragning, minskade resurser, kraftigt minskad förmåga, en eventuellt framtida "satsning", minskad kostnad, uteblivna reformer, omorganisation för att "frigöra" medel, lägga en fråga i en utredning, o.s.v.
De flesta "operativa effekter" som presenterats de senaste åren har betytt minskningar av "krigsförmågan".
Kostar det inte mer än de siffror som presenterats ovan, för ett JAS-plan, vore det ju ohederligt mot oss skattebetalare att inte skaffa oss "operativ effekt", till ett billigt pris.
Problemet verkar ha en smaklig lösning som nästan redan är "färdig" och finansierad;-)
Teaterdirektören.
P.S. Om SAAB blir sura så är det för att de blivit betalda för att vara det. De gör inget utan ersättning;-)
Man måste med ditt resonemang skilja på militära operativ effekten och den strategiska ekonomiska effekt den leder till
Radera/Pelle.
Attackraketer:
SvaraRaderaTack!
Kameran ljuger ofta, och här får man ingen djupuppfattning. Men nog ser en raket från plan nr 2 ut som en AAM som låst på plan nr 3 ... !
Mitt intryck är att det inte finns tillräckligt mycket att vinna på att driva ett utvecklingsprojekt (PC-21) runt denna förmågeanskaffning.
SvaraRaderaDet finns redan väl fungerade off-the-shelf produkter (Super Tucano) som har flera fördelar över att sätta igång ett utvecklingsprojekt (till...):
- snabbare anskaffning och införande i organisationen
- flera användbara förmågor (Utb och CAS)
- utökat samarbete med Brasilien
- bevisad funktionalitet (finns redan)
- används redan av flera länder
- lägre resursbindning i egen (läs FMV) organisation
Som land behöver vi hitta en balans mellan utveckling och anskaffning av redan färdiga system. Det finns väl flera exempel på dessa avvägningar man kan ta upp (helikoptrar, transport, lv, .....)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera2 frågor till wiseman:
SvaraRadera1. Kommentar till gripenalternativet ovan?
2. Avvakta och se vad som händer med Saab-Boeing projektet, kommentar?
"...i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar."
SvaraRaderaTyvärr är det väl innovativa fredstida rationalitetslösningar man gjort karriär på de senaste 10 åren om man arbetat med att anskaffa materiel till FM
Och därmed har givetvis den kompetens som nu finns anpassats efter detta
Frågan är väl om det nu finns folk med kompetens att föra annat än att utveckla fredstida rationalitetslösningar?
Är inte såväl organisation som arbetssätt och infrastruktur anpassade för att fredstida rationalitetslösningar?
Att ställa om detta nu kommer att bli en "utmaning"...
Men det löser vi väl? Inom ram?
Men att direkt börja sin flygutbildning med JAS är som att låta körskoleelever börja med en F1 bil. Bara det att börja med jet som vi gjorde med SK 60 har fått många att höja på ögonbrynen. Sen tror jag man skall koncentrera sig på skolning och samband och inte blanda in någon form av lätt attack tänk. Det blir för det första bara skit av det hela eftersom de piloter som i så fall skulle flyga dessa attackplan måste vara färdigutbildade och erfarna piloter, förmodligen även influgna på JAS. För det andra är det scenariet där vi skulle ha nytta av en sådan lätt attack näst intill otänkbar. Om vi skulle haft nytta av dessa är kriget i så fall för länge sedan förlorat för svensk del.
SvaraRaderaVi kanske skulle ta en folkomröstning om vi bör anskaffa ett skolflygplan tillsammans med Schweiz.
SvaraRaderaJag skulle också gärna se att nåt i stil med den lätta attacken återinrättades och att nästa typ av skolflygplan skulle ha detta som sekundär roll.
SvaraRaderaMen jag skulle bli förvånad om de beslutande är beredda att, utöver anskaffningen och implementeringen av själva flygplanstypen, skjuta till de ekonomiska medel som skulle behövas för uppsättande och övning av den organisation som skulle behövas för att lösa denna krigstida uppgift samt inköp av beväpning och särskild kringutrustning. Om Saab skulle ta sig an att bemanna såväl freds- som krigsorganisationen, och sköta "ruljansen", skulle de förmodligen ta saftigt betalt.
Om man skulle köpa in ett "vassare", beväpningsbart och därmed sannolikt dyrare skolflygplan men vänta med att t.ex sätta upp tillhörande krigsorganisation, beställa anpassad kringutrustning i rätt mängd och beställa erforderliga vapen ("flygplanet har förmågan om det skulle behövas i framtiden") skulle de beslutande sannolikt få kritik för att ha beställt en flygplanstyp med "onödiga" och fördyrande förmågor som vi inte har nytta av - i fredstid. När det samtidigt behövs mer pengar till att "vässa" flygplansystem JAS 39 och tillhörande organisation.
Och om inköp av behövliga vapen aldrig skulle ske skulle det kunna ses som ett falskt löfte som aldrig infriades.
Dock skulle jag inte ha det minsta emot att bli förvånad!
Mina två cent om den lätta attacken är att det idag finns ett flertal avståndsvapen som gör att planen inte behöver uppträda inom räckvidd för taktiskt luftvärn. Den brittiska Brimstone-2 har till exempel en räckvidd på runt 60km, har egen målsökare (radar + laser), och ytterligare en vidareutveckling (Brimstone-3?) är på gång som kommer ha räckvidd på över 120km.
SvaraRaderaMed yttre målinvisning och med lämpliga avståndsvapen så kan även oerfarna piloter göra nytta genom att fungera som vapenbärare som uppträder i relativt säkert luftrum.
För något år sedan stötte jag på ett antal lådor i bakelit som innehöll raketer tillverkade i USA. Det doftade underbart om dessa lådor vars inredning också var av bakelit. Det låg lösa "fenor" i lådan tillsammans med raketerna.
SvaraRaderaÄr det dessa vi ser avfyras på bilden?
Med största sannolikhet finns det i så fall kvar några stycken i förråd;-)
F.d. Teaterdirektören.
Med det "fjutteflygvapen" Sverige har i dagsläget så är det mest ekonomiskt att köpa GFU, Grundläggande Flygutbildning av USA. Kursen erbjuder alltid blå himmel, många flygtimmar, utbildning och terminologi á la Nato och givetvis på engelska. Även GTU kan köpas av USA emedan det svenska flygvapnet mer och mer Nato anpassas.
SvaraRaderaWiseman, i inlägget lyfter du fram två olika sidouppgifter för skolflyget, lätt attack och lätt logistik, samt att sk60 var/är unik med förmåga till båda sidouppgifterna. Vågar du dig på ett resonemang om prioritering av sidouppgifterna? Om logistikförmågan är viktig, finns det inte då ett antal mindre jetflygplan (affärsjetplan och privatjet) som kan fylla rollen? Eller är dessa av fel typ och profil?
SvaraRaderaBorde inte propellerplan för attack mer jämföras med attackhelikoptrar? Ibland läser man om hur främst armefolk drömmer om attackhelikoptrar, men borde inte propellerattack vara överlägset helikopter för svenskt nationellt behov, med hänsyn till räckvidd, pris, tillgång till vägar osv? Kan man väga ihop dessa olika resonemang?
”Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav.”
SvaraRaderaÅrliga rationaliseringskrav är egentligen inte fel, i alla fall inte om man gör det enligt rationaliseringens egentlige innebörd. Den ”politiska” innebörden av rationalisering tenderar dock att vara att kostnaden ska sjunka, och det är förstås en felaktig uppfattning. Rationalisering innebär egentligen att kostnaden ska sjunka i förhållande till produktionen. Eftersom den produkt FM producerar är ”försvarseffekt” så ska vid rationalisering försvarseffekten öka i förhållande till de medel som FM tilldelas av staten, om så inte är fallet så har man inte rationaliserat utan istället gjort dess motsats och minskat produktiviteten.
Den VD som stolt deklarerade att han minsann sänkt kostnaderna med 2 % men samtidigt tappat 10 % av produktionen skulle förstås inte få fortsätta som VD speciellt länge.
SvaraRaderaVi hade en gång i tiden ett av världens effektivaste flygvapen. Hur det var med den operativa effekten behövde vi, lyckligtvis, inte få avdömt men många kunniga personer i västvärlden ansåg även den operativa effekten ansenlig och jag gissar att så var bedömningen även i öst. Vår flygutbildning gick från att omfatta dels ett propellerskede, dels ett jetskede och därefter inflygning på krigsfpl på resp förband och flygslagsutbildning. Propellerskedet togs bort och förbanden tillfördes lika bra piloter som förr. Småningom infördes även viss taktisk flygning och viss vapenutbildning innan piloterna förbandsplacerades.
Skall vi nu återgå till propellerflygplan (turboprop) i utbildningen eller kan vi lägga även ytterligare taktisk utbildning på ett "skoljet" av modernt utförande, och i så fall, hur långt kan vi driva detta innan vi sätter piloten i en GripenE? Vi måste räkna på cost/effect och på organisation innan vi har svaret men vi måste även ställa frågan om den utbildningsfilosofi vi räknat fram är av intresse även för något annat land.
Vi har erfarit att RAF, US Navy och Israel förutom Sverige har tagit fram flygvapen med god operativ effekt, personligen gissar jag att finska flygvapnet ligger i samma härad men att de liksom vi sluppit bevisa det. Jag är däremot mer tveksam till flera av NATO-länderna och utbildningen bland dessa skiljer ju sig åt på flera sätt.
Mot bakgrund av mina erfarenheter dels som flyglärare (TIS) på 35 Draken, dels på 37 Viggen tror jag vi bör starta direkt på ett jetflygplan även i fortsättningen, att vi bör skaffa en sådan flygplantyp att en viss vapenutbildning kan ingå liksom grunderna i taktik innan förarna utexamineras till 39 E.
Nu har vi tre flygplantyper att studera vidare: Hawk, M-346 och tidiga versioner av 39 Gripen. Jag är m a o inte främmande för att använda Gripen C/D som ju ändå måste hållas tekniskt aktuell p g a våra leasade och försålda exemplar.
Slutligen ser jag Finland som bästa land för samordnad flygutbildning där vi kan behålla mycket av vår särart som varit en positiv faktor under hela efterkrigstiden.
@Örnkoll
SvaraRaderaStora delar av arméledningen motsatte sig anskaffning av attackhelikopter minst intill att ÖB Bengt Gustafsson, som hade armébakgrund, avgick som ÖB 1994. Däremot tillmätte man den lätta attackens fjärrpvförmåga en viss betydelse. Inom armén var avvägningen av pansarvärnsfunktionen en av de mest studerade frågorna under 70- och 80-talet där resultatet av studierna bl a ledde till anskaffningen av pv-helikopter. Däremot ansågs en renodlad attackhelikopter för sårbar och ge för låg uteffekt i relation till kostnaden, som för ett attackhelikopterkompani ansågs ligga i närheten av en flygdivision, anskaffning förordades följaktligen inte även om debatten tog viss fart under 90-talet i samband med anskaffningen av nya stridsvagnar.
Anskaffning av attackhelikopter kommer heller inte bli något annat än just en dröm. Ett aktuellt exempel är Boeing som under 2014 försökte sälja 24 nytillverkade Apache-AH64E med vapen, utbildning och underhåll till Irak. Kostnad? 4,8 miljarder USD för hela programmet, dvs ca 41 miljarder svenska kronor eller 1,7 miljarder per helikopter. Irakierna skrev inte på. Som du ser är kostnadsnivån helt orimlig relativt den försvarsbudget vi har att förhålla oss till. Vill vi ha en flygande understödsförmåga för arméstridskrafterna är det således lätt attack som är alternativet som finns tillgängligt och lämpligen bör detta i så fall kombineras med ett plan som kan användas för skolflygning.
@Ocke
SvaraRaderaNu behöver man ju inte köpa den absolut dyraste attackhelikoptern som finns och använda den för att påvisa kostnader med helikoptersystem. Det finns såklart alternativ till AH64, t.ex. italienska A129 Mangusta med ett enhetspris som är ca 10 ggr mindre än för AH64E. Vi skulle dessutom inte köpa så många som 24 stycken utan kanske i storleksordningen 12, dvs totalkostnaden för ett attackhelikopterinköp skulle kunna hamna på i runda slängar 200x12 = 2,4 miljarder. Det är rätt långt ifrån 41 och även om man tar höjd för utbildning, reservdelar, viss drift osv och dubblar den officiella summan och hamnar på 5 miljarder totalt så hamnar man ändå på en för Sverige rimlig kostnad för ett sådant system.
Gamla utredningar och slutsatser för effekten på moderna system är inte så relevanta.
SvaraRaderaVi kan ju generellt säga att vi hade väldigt få helikoptrar i förhållande till landets storlek och framförallt arméns behov av snabba transporter under kalla kriget.
Samma sak som gjorde att vi inte hade ett mekaniserat försvar "i finska vinterkriget så..."
Alldeles för mycket kraft och energi lades på att dra slutsatser från ett förlorat krig från början av andra världskriget vilket konstaterade att mekaniserade förband inte är viktiga i vår terräng (vilket visat sig vara falskt när vi väl började så sakteliga 50 år efter Sovjet).
Att tro att ett långsamt propellerflygplan skulle kunna agera inom luftvärnets verkansområde är orealistiskt. Mot modernt närskyddsluftvärn (typ iris-t sl) är det tveksamt om något flygande system skulle kunna verka alltså behövs sensorer och räckvidder som kan verka utanför detta mot mobila mål.
Säger inte att ahkp är något vi måste ha, även om jag tror att de har en viktig funktion och skulle vara vettiga, dock blir kostnaden högre oavsett system om de ska kunna verka i den miljö och mot det hot som finns.
@Bo H
SvaraRaderaVad jag förstått så är ju moderna turboprop-trainers som PC-21 och Super Tucano väldigt jet-lika i sitt uppträdande, vilket borde möjliggöra att man går direkt från trainer till Gripen. PC-21 har ju därtill en väldigt Gripen-lik cockpit och system som gör att man kan simulera mark och luftmål samt moderna guidade vapen, så att man kan träna vapeninsats till en relativt låg kostnad. I så fall borde de enda anledningen att gå upp ett steg till jet-trainer vara att man kan hänga riktiga vapen under vingarna på en sådan. för skarpa insatser.
Nu kan man ju förvisso hänga vapen under vingarna på en Super Tucano också, som ju används som ett lätt attackflygplan. Men för den typ av konflikt som skulle gälla i vårt närområde, hur stor överlevnadschans har en propellerkärra?
Men den frågan gäller ju även jetdrivna skolkärror i Hawk-klassen. Hur stor överlevnadschans har en sådan maskin i den typen av krig som skulle drabba oss? Hänger man på den motmedel och sensorer för att ge den en rimlig chans lär den ju vara i nivå med Gripen utrustningsmässigt, storleksmässigt och prismässigt.
Internationellt sett är väl Gripen nästan att betrakta som lätt attack jämfört med t.ex F-18E/F, F-15E m.fl.
Frågan är väl om det ger mer operativ effekt att ha relativt billiga skolkärror som är bra skolkärror men inte duger till mycket annat, och få mer pengar över till Gripen eller annat (vapen till Gripen kanske?) eller om man ska köpa ett dyrt skolflygplan som med begränsningar kan användas som stridsflygplan, med följden att vi får mindre pengar att lägga på de mer kompletta stridsflygplanen.
Man valde ju bort A38/B3LA bland annat för att man insåg att maskinen skulle bli för dyr som skolkärra men inte tillräckligt bra som attackkärra för att kostnaden skulle vara försvarbar.
@Martin
Vi hade 20 st hkp 9, 10st i Boden, 10st på Malmen. När jag gjorde lumpen på AF2 stod alltid en på större översyn och en eller ett par kärror i andra underhållsarbeten. Säg att man maximalt kunde verka med 6st maskiner av 10. Detta ger oss 12 maskiner totalt att verka med över hela landet. I fredstid. Sen tar vi hela organisationen ut i fält och räknar med förluster, då räcker de 12 maskinerna, som i fredstid är kanske 8 brukbara, inte räcka särskilt långt. Det är min spontana tanke i alla fall. Sen är det väl frågan om vi har nytta av attackhelikoptrar över huvud taget, eller om vi har mer nytta av transport eller ubåtsjaktshelikoptrar för samma peng, eller rent av fler Gripen. Vilket ger försvaret mest försvarseffekt? Kanske kan Archers med styrs PV-ammunition till viss del ersätta Ahkp?
Vad är uppdragsprofilen för en svensk attackhelikopter vid försvaret av hemlandet?
Generellt och i de flesta fallen rör sig manöverförband snabbare och effektivare i ordinarie fordon än i hkp. Undantag finns, exempelvis om man ska till Gotland eller endast flytta mindre delar. Tyvärr verkar inte detta ha uppfattats av våra försvarspolitiker, som nu väcker LBB-liket ur sin grav, där det hörde hemma.
SvaraRadera@ErikG
SvaraRaderaVisst försvinner ett antal för service osv men det är ju samma sak som med alla tekniskt avancerade system, stridsvagnar och stridsflygplan såväl som helikoptrar. Precis som en helikopter kan bli nedskjuten eller skadad kan även andra vapensystem drabbas av förluster så det argumentet förstår jag inte alls hur det skulle ligga i fatet för ett beväpnat helikoptersystem? Jag köper inte heller argumentet att det skulle finnas färre flygbara helikoptrar i ett krigsläge än i djupaste fred. Tvärtom lär man flyga även med fel som vore otänkbart att acceptera i fredstid, alltså blir tillgängligheten större. Mitt svar till Ocke var bara för att visa att man inte måste dra till med det absolut dyraste och senaste systemet som existerar. Det finns betydligt billigare, men tillräckligt bra, alternativ.
Felet många gör är att man jämför en attackhelikopter med ett stridsflygplan eller stridsvagn. Olika system har olika syften och olika fördelar respektive nackdelar. Stridsvagnen har ett bättre skydd, längre uthållighet och kan ta och hålla terräng. Stridsflygplanet har sin överlägsna fart och helikoptern kan man säga är en mix av bägge världar med betydligt större rörlighet än en stridsvagn och med förmåga att "försvinna" i terrängen som ett flygplan aldrig får just pga sin högre fart vilket kräver en högre flyghöjd. Tillgång till fungerande flygbaser är såklart också en stor nackdel för stridsflyg. Jag säger inte att det ena systemet kan ersätta det andra, tvärtom är en mix av så många system som möjligt rätt väg att gå då det är det svåraste för en fiende att möta.
För Sveriges del, nationellt, är förmodligen en ny pansarvärnshelikopter mer bang-for-the-buck än en stor attackhelikopter. Bilden de flesta har av beväpnade helikoptrar är ju denna (från 1:18);
https://youtu.be/8_bijvGSPqA?t=1m18s
Ett dylikt uppträdande mot en kvalificerad fiende med modernt luftvärn är förstås dödsdömt från första sekund.
Ha istället den här bilden på näthinnan när ni tänker beväpnad helikopter;
https://youtu.be/lryJ63KQXyg?t=1m15s
Detta kunde lika gärna ha varit svenska hkp9 men nu råkar det vara tyska motsvarigheten. Med ett uppträdande som detta finns det inga luftvärnssystem som kommer till skott, så länge man inte har ett alldeles för offensivt uppträdande eller träffar på fiender på en plats som man inte alls räknade med (dåliga underrättelser). All Pv-strid bygger på att man är på förhand och försvarar/fördröjer mot en framryckande fiende.
@FV-sergeanten
SvaraRaderaOch om manöverförbandets ordinarie fordon ÄR helikopter eller transportflyg, därefter strid till fots med endast små mängder funktionsfordon (sjuktransport, transport av tyngre materiel som t.ex. grk-am etc)?
LBB blev lite av ett fiasko förra gången på grund av avsaknad av transporthelikoptrar i tillräcklig mängd. Nu har vi (snart) 33 medeltunga helikoptrar och får vi loss en tredjedel av dessa lyfter man hela bataljonen från t.ex Tiveden till Slite hamn på ett halvt dygn. Disponerar man dessutom en Tp84 kortas tiden en hel del, förutsatt att Visby flygplats är operativ. Den första plutonen/plutonerna kan vara på plats och försvarsgrupperade efter så lite som 2-3h, självklart beroende på startläget hos de olika förbanden.
SvaraRadera@ErikG -
Jag har lite svårt att argumentera vare sig för eller emot turnoprop-trainers av den enkla anledningen att jag inte vet vilka typer av vapenleveranser vi behöver träna på 2020-talet. Jag anser dock att viss närstrid mot luftmål kan övas men det är mer för metodik i dogfight mot samma flygplantyp som man själv flyger, inte exvis PC-21 mot Gripen. Det ligger närmare tillhands att öva leverans av markmålsvapen, en roll som både PC-21 och Super Tucano till viss grad är ämnade för. Observera dock att i guerillakrig förutsätts att man varken har kvalificerat luftvärn eller jaktflyg i sådan hotbild. Återstår då Close Air Support (CAS) som övades mycket under Gripenepokens tidiga tillvaro och som kan komma tillbaka med vår växande samverkan med USA eller NATO. I dagens läge är CAS med rätta lågprioriterad verksamhet och behovet av övningar i CAS därmed ringa.
Med risk att ha gissat fel om framtiden har jag utgått från att vi tillsammans med Finland måste klara vårt försvar på egen hand åtminstone de två första veckorna och att anfall mot markmål då får ske med våra Small Diameter Bomb (GBU-39) från hög höjd och med överljudsfart. Eventuellt kan vi drömma om en långräckviddig attackrobot av likartad typ som Finland nyss köpt (JASSM) och som omnämns i Försvarsberedningens rapport för ett år sedan.
Detta resonemang förde jag med mig själv när jag i mitt inlägg härovan avfärdade turboprop som skolflygplan som skall förbereda våra stridsflygare åtminstone till 2040. Återstår alltså Hawk, M-346 och den nya idén om att använda JAS 39 D varav, om jag inte är felunderrättad, har 12 kvar inom landet plus att vi kan modifiera 39 C om så erfordras. Mina erfarenheter som instruktör på spetsiga flygplan säger att utbilda icke flygkunniga direkt på JAS 39 D låter mycket radikalt men tillsammans med simulator och en lugn utbildningstakt är jag mer och mer övertygad om att det är möjligt. Inte minst bör det vara intressant av effektivitets- och kostnadsskäl.
@Bo H
SvaraRaderaJo, det verkar inte riktigt fair play att öva dogfight mot en Gripen i en PC-21. Men grunderna kan tränas in mot instruktörer och elever i andra PC-21or. Vapnen på en PC-21 är ju helt simulerade, så man kan ju träna vapenleverans med vilka vapen som helst i princip, styrda så väl som ostyrda, mot simulerade eller existerande mål. Självklart kan man inte spränga en riktig fiende med simulerade bomber, men så tror jag inte heller att PC-21 har någon större överlevnadschans i en konflikt av den typen vi behöver vårt nationella försvar till.
Men som jag skrev ovan, så är jag tveksam till om det finns ens ett jet-skolflygplan som har den förmågan, som inte redan kostar som en Gripen att köpa och äga. Därför kanske det faktiskt ger mer operativ effekt att köpa turbopropmaskiner, som är mycket billigare i drift, och på så sätt få mer pengar över till den andra verksamheten.
Jag är dock inte insatt i de exakta kostnaderna, så jag kan ju mycket väl ha helt fel.
Jag har bara flugit Gripen i ett par timmar i SAAB's simulator, men mina erfarenheter därifrån är att maskinen är mycket lättflugen, lättare än att flyga många simulatorspel, och bra mycket lättare än att flyga Bergfalke. Så jag tror inte det är omöjligt att gå direkt från simulator till Gripen. Men jag tror ändå det är nyttigt med många riktiga flygtimmar, varför det nog är bra att börja med ett flygplan som inte kostar så mkt per timme.
Martin, moderna flygsystem är så väl integrerade att man inte kan säga att vi kan acceptera att flyga med "ringa" fel i händelse av krig. Förr var de olika systemen i flygplan och helikoptrar så väl definierade att fel på enstaka system möjligtvis kunde vara irriterande, numer kan ett fel i navigeringssystemet fortplanta sig så att vapenleverans omöjliggörs eller att bränsleberäkningsfunktionen blir så osäker att motorerna inte kan leverera full effekt.
SvaraRaderaSå i dag är det viktigare än förr att hela plattformen är hel.
J.K Nilsson
@ErikG: Blev inte B3LA AMX-planet i Italien (Som det ryktas att det ska säljas)
SvaraRadera@gbd crvx
SvaraRaderaNja.. Det fanns ett svensk-italienskt samarbete kring ett litet, lätt attackflygplan, men när Sverige hoppade av så fortsatte Italien, nu med Brasilien som partner. AMX är en helt egen konstruktion, och inte baserad på B3LA. Däremot så användes nog de insikter man kommit fram till under det svensk-italienska förarbetet som grund.
Jag har ingen koll på hur länge Brasilien eller Italien tänker fortsätta flyga AMX, men kärran börjar ju bli lite till åren, och speciellt Italien som ju har dyra flygplan som Eurofighter och F-35 i tjänst/på beställning måste väl skära någonstans.
@ErikG -
SvaraRaderaDu har rätt, PC-21:an skulle vinna alla gånger där inte 39:an valde att dra sig ur kurvandet i tid för att komma tillbaka i en stöt och skjuta på avstånd :-) Jag misstänker att CP kunde dra fram Åhslingen som ideal igen och det vill vi självfallet undvika.
Jag har aldrig flugit 39:an men har hört många utlåtanden om hur lättflugen plattformen är. Dagens flygutbildning med Sk 60 tar två år innan eleven sätts i en 39:a för typinflygning och därefter utbildning på 39 vapensystem och taktisk träning på stridsflygdivision. Skulle utbildningen ske med turboprop fram till typinflygning 39 så kan vi förmodligen få flygtimkostnaderna lägre än 39 som dock har låga timkostnader jämfört med andra stridsflygplan. Vi måste dock betala för anskaffning och underhållssystem samt en ny basorganisation trots ett relativt fåtal flygplan vilket skall ställas mot att vi redan har organisation, underhållssystem och basorganisation för 39 D. Utan att ha siffror tror jag att under en tioårig uppstartsperiod skulle ett flygutbildningssystem 39 D inte vara dyrare än PC-21 och högst troligt billigare än M-346. Det är dock inte det rimliga priset som övertygat mig utan effektiviteten och ytterst den operativa effekten av att ha samma plattform från ax till limpa.
Det följande är hämtat ur min tredelade artikelserie om SK 60:s efterträdare, som publicerades i Svensk Flyghistorisk Tidskrift nr 3-5 2014:
SvaraRadera”Propeller versus jet
Vid det här laget har förmodligen en del läsare reagerat på att dessa tre flygplanstyper är turbopropflygplan. Med tanke på att propellerflygplan (SK 61 Bulldog) inte har använts i det svenska flygvapnets flygutbildning sedan slutet på 1980-talet kan det tyckas som ett steg tillbaka. Dagens jetmotorer är emellertid ganska bekymmerslösa ur pilotsynpunkt. Gasreglaget kan behandlas rätt bryskt och flygplanets anfallsvinkel kan vara relativt hög utan att motorn pumpar eller protesterar. Motorns reglersystem och eventuella elektronikenhet (dator) försöker, inom givna gränser, ”leverera” det piloten har ”beställt” och systemen innehar också säkerhets- och reservfunktioner som aktiveras, ofta automatiskt, vid fel på motorn. Något så pass kritiskt som återstartning av en i luften utslocknad motor innebär ofta få och enkla handgrepp. Det är således inte längre någon större konst att hantera jetmotorer. Utmaningen idag är att sköta flygplanets alla system, funktioner, sensorer, beväpning, motmedel, följa procedurer, taktik, begränsningar, använda rätt radioterminologi m m samtidigt som man flyger samt, som alltid, ser till att det hela sker på ett säkert sätt.
Ett skolflygplan som avseende flygegenskaper, manövrering, hantering och instrumentering liknar den flygplanstyp, till exempel ett stridsflygplan, som eleven är tänkt att flyga efter GFU och GTU innebär sannolikt att mindre tid behöver läggas på att vänja sig vid den ”riktiga” typen. Genom lämpliga inställningar i turbopropmotorns reglersystem eller kontrollenhet kan man ge motorn jet-lika egenskaper, såsom segare acceleration, och med hjälp av girdämpare i flygplanets styrsystem kan man mildra eller eliminera den sneddragning som många typer av propellerflygplan utsätts för vid gaspådrag. Eftersom propellerflygplan, så även turboprop, generellt sett är billigare än jetflygplan vid inköp och i drift finns här möjlighet till minskade kostnader.
Även om man anser att flygutbildningen måste innehålla ett segment med skolning i jetflygplan kan ett avancerat och väl anpassat skolflygplan med turbopropmotor användas långt in i utbildningen. Således kan man minska behövlig utbildningstid i det dyrare jetskolflygplanet. Detta var tanken bakom Saab 191, 213 och 114, som projekterades under 1970-talets andra hälft (se del 1 och 2 av denna artikel).
Moderna kabiner
PC-21, EMB 314 och T-6C är alla lågvingade, med klassiskt stjärtparti, försedda med en turboprop-motor av typ Pratt & Whitney Canada PT6A-68. Tvåmanna-besättningen är placerad i tandem, där personen i den bakre kabinen sitter något högre. De tre typerna är till det yttre rätt så lika varandra. Kabinerna är utformade för att likna dito i någorlunda moderna stridsflygplan (F-16 / F/A-18), designade enligt HOTAS-konceptet, utrustade med två till tre flerfärgsskärmar med multipla funktioner och en HUD i den främre kabinen. Så är inte fallet med SK 60 men väl med JAS 39, vilket innebär en stor omställning för eleverna. I samband med ovan nämnda utvärderingar sade sig tillverkarna kunna göra kabinerna mer lika de i JAS 39C/D, ifall en affär blev aktuell. Ingen av flygplanstyperna har emellertid elektroniskt styrsystem.
Räddningssystemet utgörs av raketstolar från Martin-Baker, Mk 10 resp 16, och huvsprängningssystem. Förutom att räddningssystemet är likt (i EMB 314 mycket likt) det i JAS 39 är en betydande fördel att utskjutning, tack vare s k 0/0-prestanda, kan ske från stillastående flygplan på marken. SK 60 är utrustad med svagare katapultstolar, som kräver viss höjd för att personerna ska landa i bärande skärm, vilket innebär att det finns kritiska moment under start och landning där chanserna att överleva en utskjutning är små eller obefintliga. PC-21, EMB 314 och T-6C är också utrustade med OBOGS, ett system som utvinner andningssyrgas ur komprimerad luft som erhålls från motorn.
Fortsättning:
SvaraRadera"”Inbäddat” träningssystem
En stor skillnad gentemot SK 60 är att de evaluerade typerna har ett ”inbäddat” träningssystem som medger att man i luften, på ett hyfsat realistiskt sätt, kan simulera insats med automatkanon (luft-luft och luft-mark), raketer och ostyrda bomber.
PC-21 hade, vid tiden för utvärderingen, det mest utbyggda systemet, som inbegrep även simulering av insats med värmemålsökande och radarmålsökande jaktrobotar, simulering av radar och radarmål (syntetisk radar), radarvarning, fällning av motmedel (facklor/remsor) m m samt indikering av träffsannolikhet och om det egna flygplanet beräknades vara träffat. Information som behövs för dessa simuleringar skickas mellan flygplanen via så kallad länk. Exempelvis, om piloten i ett av flygplanen konstaterar eller misstänker att det egna flygplanet är på-låst av en robot, kan denne därför initiera simulerad fällning av facklor eller remsor. Detta får till följd att roboten eller det ”fientliga” flygplanet tappar låsningen. Även fel i och degradering av flygplanets system kan simuleras.
Dock var utökade inbäddade träningssystem för EMB 314 och T-6C under framtagning.
Bättre än SK 60
Av de tre evaluerade flygplanstyperna, i dåvarande utvecklingsstatus, ansågs PC-21 vara mest lämplig och vara mest lik ett jetflygplan avseende uppförande och manövrering. Följande är hämtat ur den rapport som skrevs efter utvärderingen av typen: ”Slutsatsen efter evaluering är att användandet av PC-21 som skolflygplan i det svenska flygvapnet skulle innebära en förbättring inom flygutbildningen. I GFU-rollen skulle förbättringen vara markant, i GTU-rollen dramatisk. Som GFU-flygplan innebär PC-21 en modern förarmiljö som får flygeleven att vänja sig vid ”glas-kabin” och förbereder denne för kommande flygplanstyp, som kan vara JAS 39C/D, TP 84 AMP eller HKP 10/14/15. I GTU-rollen medför PC-21 ett helt nytt segment av möjligheter att träna moderna stridsflyguppdrag. PC-21 skulle innebära möjlighet att träna systemhantering i både WVR- och BVR-scenarion med flera mål och jaktflygplan samt realistiska markattackuppdrag. Användande av PC-21 som skolflygplan skulle ge möjligheten att se över utbildningsplanen för skolning på JAS 39C/D i syfte att reducera eller omfördela flygtid.”
Men man påpekade även en del nackdelar. Att besättningen var placerad i tandem innebar att flygläraren inte kunde studera flygelevens åtgärder och beteende i samma utsträckning som i SK 60. Å andra sidan medförde tandemkonfigurationen att eleven redan från början kunde vänja sig vid en ”trång” och jet-liknande kabin. Den lägre fartprestandan innebar längre flygtid till respektive övningsområde men detta ansågs kunna mildras genom att använda områden närmare den egna flygplatsen eller ändra flygplaneringen och utnyttjandet av flygplanen.
Fler skolflygplan kom emellertid att utvärderas av personal från Flygskolan. Dessa typer var:
- BAe systems Hawk Mk 51 UG vid Kauhava AFB, Finland, februari 2011.
- Aero L-159T1 ALCA vid Čáslav AFB, Tjeckien, maj 2011.
- Pilatus PC-7 Mk II Astra vid Langebaanweg AFB, Sydafrika, maj 2012.
- BAe systems Hawk Mk 120 vid Makhado AFB, Sydafrika, maj 2012.
- Grob G 120TP vid Malmen, juni 2012.
- BAe systems Hawk Mk 128 vid Warton (BAe) och RAF Valley, april 2013.
Evalueringsrapporterna för dessa är dock belagda med sekretess varför författaren inte har kunnat läsa om hur flygplanstyperna bedömdes.
Alla berörda utvärderingarna skall ses som en undersökning av marknaden och utgör inga direkta underlag till en eventuell beställning.”
@ErikG
SvaraRaderaÄven turbopropflyg är väldigt dyra i inköp. UAE köpte 25st Pilatus PC-21 år 2009 med simulatorer och utbildningssystem för i runda slängar 500M USD. Dvs ungefär 170M SEK per plan. (http://www.defenseindustrydaily.com/uae-orders-pc-21-turboprop-trainers-05962/) USA räknar med en driftkostnad om drygt 1000 USD/timme på sina A-29 Super Tucano vilket är lite tyngre men har i stort sett samma turboproppmaskin som PC-21. Enligt Flygvapnet kostade en timme i 39 gripen inkl drivmedel 35900kr år 2005. (http://www.fhtprov.se/bilder/Flygvapnet/tiff_artiklar/tiff_2006_1_2_ekonomisk_rapport_budgetaret_2005.pdf) Vi är nog inte helt fel ute om vi räknar med 40 000 kr/timme för Gripen idag och baserat på Super Tucanon kostar nog en PC-21 i runda slängar 9000 kr/timme. Gripen kostar således drygt 4 ggr mer per timme, baserat på tidigare siffror ungefär 31 000 kr mer per timme. Om vi förutsätter att vi har tillgängliga Gripenplan och inkluderar investeringskostnaden för nya PC-21 i våra beräkningar nås break-even först efter 170*10^6/31000=5500 flygtimmar. Dvs ungefär flygplanets livslängd. Som jämförelse kan nämnas att hela SK60 flottan som består av 80 flygplan där 30-35 hålls flygklara idag flyger ungefär 6500 timmar per år vilket är det grundåtagande som OPS-avtalet mad SAAB omfattar.
Slutsats: Precis som vid köp av ny bränslesnålare bil går det aldrig att räkna hem ett inköp av nya flygplan genom lägre driftkostnader så länge man inte är ett flygbolag som håller kärrorna i luften mer än 12 timmar per dygn. Den stora skräcken/värsta utfallet är sedan att vi köper nya skolflygplan för att 1-2år efter leverans ändra oss och ingå i ett sameuropeiskt flygutbildningsprojekt där våra nya fina skolplan blir stående övertaliga i någon mörk hangar.
Wiseman,
SvaraRaderaKan bara bekräfta att FM, FMV samt Saab blev något förvånade att FM använde SK60 i 4-sits konfiguration för samband och transport på flottiljerna i mycket högre utsträckning än beräknat.
Tyvärr har detta behov både nationellt och internationellt fått stå tillbaka i samband med att FM inte har behöriga tekniker. Detsamma gäller det antal och med vilken smidighet flygplatser kan användas som begränsades med OPS avtalet för att optimera kostnadseffektivitet.
Dock kan nämnas att det finns option att flyga SK60 längre än nuvarande begränsningar. Naturligtvis handlar det i vanlig ordning om uppgraderingar är värd den operationella effekten.
Om det operationella behovet av en jet med kombinerad två-/fyr-sits är tillräckligt stor finns möjligheter...
Anser att om man skrotar SK60 plattformen för att man endast ser ett utbildningsbehov gör man sig en björntjänst motsvarande skrotningen av HKP 4.
J.K Nilsson, så är det visserligen men även moderna flygfarkoster har mer eller mindre viktiga system. Om vi tar en AH64 som exempel så har den hjul, vilka säkert har en gräns för hur lite däckmönster som får vara kvar. Den har förmodligen bromsar på hjulen med en gräns för hur slitna beläggen får vara. Den har förmodligen en landningsstrålkastare med synligt ljus som kan gå sönder och ett låshandtag för huven som kanske kärvar lite så man får ta till milt våld för att få det helt stängt. Detta är saker som i fredstid skulle rendera i en ställd helikopter och en serviceåtgärd men som inte är vitala funktioner om nationens överlevnad står på spel, då kommer man skita i däckmönsterdjup och flyga ändå.
SvaraRaderaAlla flygfarkoster har olika serviceintervall som går på flygtid respektive kalendertid. Ofta har man ett dagligt underhåll som mest består av kontroller av oljenivåer etc. Man har sedan mindre och större servicar som inträffar med olika intervaller, t.ex. 50h, 200h och 500h där högre timtal=större service. Det är precis som en bil alltså där man byter olja varje år men kamremmen byts kanske bara ett par, tre gånger under bilens livstid. Om vi föreställer oss att ryssen kommer över Östersjön, landstiger på Gotland och genomför luftlandsättning utanför Uppsala. Kommer man i det läget att ställa en attackhelikopter eller 39:a för att "byta olja" eller skiter man i det och flyger med allt som går? Svaret är såklart givet att man skruvar ihop det som går och kör.
Ett nationellt scenario lär vara över på ett fåtal dagar och den risk man tar genom att strunta i att "byta kamrem*" och kör några mil för långt är fullständigt försumbar jämfört med risken att bli nedskjuten eller att Sverige som land upphör att existera. Inser man inte det bör man sluta i flygvapnet och börja på SAS istället.
Kan någon vänlig själ förklara varför man inte kan flyga med SK-60 i 50 år till?
SvaraRaderaDet är ett jetflygplan med flera förmågor som vi ju beviserligen behöver. Det är betalt och inkört. Visst kan man kanske lägga en summa på att modifiera avioniken och vapensystem till att likna det flyg man tränar till att behärska, men för mig som ren lekman ter det sig lite underligt att avveckla ett system som inte ens används fullt ut sett till vad det är konstruerat för.
Lägg hellre energi på att återföra tekniskt underhåll till FM, anpassa planet till moderna vapen / sensorer och flyg vidare.
När det gäller lätt attack odyl skulle jag föredra följande investeringar:
SvaraRaderaFler och bättre bemannande krigsflygbaser för Gripen och våra grannars flygplan.
Mer flygtid för fler gripenförare.
Fler typer av attackvapen i rejäla antal.
Min gissning är att ambitionen för ett flygvapen som både kan skydda oss själva och hjälpa våra grannar minst behöver vara 8 divisioner med minst två förare per flygplan. Då blir behovet av skolflygplan så stort att det blir intressantare att hitta krigsuppgifter för flygplanen.
När detta finns på plats borde lättare attackvapen med god räckvidd och egen intelligens vara rimliga att hänga på enkelt utrustade skolflygplan för att utnyttja överskott av vapen, flygfältskapacitet och flygförare. Finns inte dessa resurser i överflöd är beväpnande av skolflygplanen en felinvestering.
Övande av CAS och lätta pansarvärnshelikoptrar borde vara fint eldunderstöd för förband som jagar infiltrerande fiendestyrkor och det skulle kunna tvinga en anfallande fiende att släpa med sig mer luftvärn.
Ni som förordar skolflygplan som kan användas även för CAS kanske inte har hotbilden klart för er. Man kan förutsätta att mål som är värda att attackera är skyddade av LV-system med förmåga i stort sett till markhöjd. Ett system som är representativt är http://missilethreat.com/uk-russias-advanced-anti-aircraft-artillery-system-used-ukraine/ se även https://www.youtube.com/watch?v=AdGZ5y8aEyI
SvaraRaderaÄven "gamla" system som ZSU 23-4 är fortfarande giftiga för lågflygande jet och självfallet för hkp. Att överleva i sådan hotmiljö kräver faktiskt väldigt välutbildade förare och inte minst Forward Air Controllers.
@ Ocke
SvaraRaderaIngen har påstått att moderna turbopropkärror är gratis, eller ens billiga. Trots att de ser ut som om de är lite moderniserade och tvåsitsiga P51or så är tekniken i dem state of the art. Det är dessutom förmodligen inte motorn och skrovet som kostar heller, utan simuleringssystemen. Sen innehåller de ju, som LIE redan nämnt, raketstolar, glascockpitar och HUD, av samma typ eller motsvarande de som sitter i Gripen, och de systemen kostar ju samma oavsett vilken maskin man placerar dem i.
Men de är fortfarande billigare än en Gripen, vilket kanske inte är fallet med t.ex en M-346, särskilt inte om du ska hänga på den utrustning så att den har rimlig möjlighet att överleva ett krig - om man nu rättfärdigar den höga kostnaden med att den minsann har en operativ effekt.
Om en PC-21 kostar 1/4 per timme mot en Gripen så kan man ju träna strid rote mot rote med PC-21 för samma peng som det kostar att flyga en timma med EN Gripen, och det kanske inte vore fel att få in mer sådan övningstid innan man går över till Gripen. Jag misstänker att riktiga furballs är svåra att träna i simulatorer, särskilt de som inte erbjuder fri runt-om sikt.
Sen har "vi" ju redan gjort den här avvägningen när man lade ner B3LA. Jag tror ingenting har ändrats som skulle göra ett nytt B3LA mer lämpligt än slutet på 70-talet.
När det gäller att ersätta Sk 60s funktion som persontransport måste det ju finnas kärror med plats för 4-8 pers på marknaden som skulle kunna lösa den biten (typ Honda HA-420). Ingen av de jet-trainers som finns på marknaden är 4-sitsig så man måste i vilket fall som helst hitta ett annat alternativ.
Utan att veta mer närmare så torde det som ovan sagt finnas något alternativ som transport för 4-6 personer istället för sk-60.
SvaraRaderaMåste det verkligen vara jet?
Och om det ska vara en jet borde väl en variant liknande http://cirrusaircraft.com/aircraft/vision-sf50/ kunna fungera?
Annars borde väl ett mindre turbopropflygplan vara lämplig och skillnaden i hastighet kan knappast vara avgörande heller?
I sådana fall kanske en cessna 400 eller om det behövs lite större pilatus pc-12NG torde räcka. Jag gissar att dessa borde ha lägre eller samma driftskostnader som sk60.
@ Sjöingenjören
SvaraRaderaDet finns utmattningssprickor i planens vingar och andra bärande delar. Man bromsar visserligen sprickutbredningen med hjälp av pålimmade "plåster" av kolfiber, men flygplansdelarna måste ändock skrotas innan sprickorna uppnår kritisk längd. I annat fall uppstår restbrott varvid planen bryts sönder i luften.
Jag läste om/såg på Youtube om Textron AirLand Scorpion. Ett jetplan som Textron (Cessna) utvecklat på under 2 år och som ska vara billigt i inköp och drift (under 20 miljoner USD i inköp och 3000 USD i kostnad per timme). Så vitt jag förstår kan det användas som skolflygplan och för att stödja trupper på marken. De hävdar att planet skulle kunnat sköta de flesta flyguppdrag som USA haft i Afghanistan och Irak. Orsaken är att Talibanerna inte har radar, jaktflyg eller SAM-missiler. Då behövs inga överljudsplan som inte syns på radar. Är det någon som har mer koll på detta plan?
SvaraRaderahttps://www.youtube.com/watch?v=7TKcRSsc_KM