Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.
Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.
Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.
Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.
För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.
Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.
Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.
Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.
Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.
Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)
Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.
Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.
Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)
Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.
Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.
Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.
Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!
Lars Fresker, ordförande Officersförbundet
P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.
Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.
Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.
Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.
Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.
För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.
Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.
Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.
Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.
Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.
Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)
Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.
Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.
Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)
Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.
Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.
Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.
Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!
Lars Fresker, ordförande Officersförbundet
P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.
Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.
Blir intressant att se ifall FML törs genomföra någon FM VIND i år, eller om man väljer att stoppa huvudet i sanden, som man gjorde under 2015.
SvaraRaderaGlöm inte de civil anställda som i princip tvingas ut nu pga den ny organisationen.
SvaraRaderaHerr Fresker.
SvaraRadera"Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten." Jag tror de flesta som arbetar nära kärnverksamheten inom FM inser detta och håller med.
"Den kanske känns negativ." Nej, det är en av de mer positiva beskrivningar jag läst på länge. Den beskriver en hel del av de problem som måste lösas inom en snar framtid och det är väldigt uppfriskande och positivt. Vägrar vi att se problemen finns det heller ingen lösning och förfallet går snabbt.
Dessvärre finns det några som av någon anledning inte vill eller kan se verkligheten som den är. De problemområden du tar upp finns inte i deras värld och därmed behövs heller inga lösningar.
Att politiker vinglar omkring som höstlöv med åsikter beroende på vindriktning och partipiska kan jag förstå. Dock har jag lite svårt att förstå när någon som ska vara militärt utbildad far ut med olika önskedrömmar som om det vore fakta.
Vad vinner man på det?
Trovärdigheten är nere på en så låg nivå att man inte vet vad man ska jämföra med.
Detta gör inte saken bättre.
Frågan om löner och tillägg debatterades långt innan reformen genomfördes så man kan ju inte säga att det är något nytt som kommit upp på bordet. Då hävdade FML att genomsnittslönen skulle ligga på 27000 kr, om jag minns rätt. Hur ser verkligheten ut?
Debatten tenderar att mer handla om vilken verklighet som råder inte sakfrågan.
Här verkar även en del argument sväva ut i de blå drömmarnas värld och då blir det svårt att få någon riktig debatt eller problemlösning.
F.d. Teaterdirektören.
Värnplikt verkar ju vara populärt. Vad tycker facket om att införa värnplikt för alla officerare, alltså sluta betala dem lön och vägra dem att säga upp sig? Förespråkar facket värnplikt som arbetsvillkor för sin yrkeskår? Är det t.ex. fackets bud i förhandlingar med Försvarsmakten att inga av dess medlemmar ska få någon lön och att inga arbetsrättsliga lagfar ska gälla för soldater? Utrikesministern föreslog ju idag i pressen att införa värnplikt även på Kommunals och vårdanaställdas m.fl. branschers områden. Är det en utveckling som svensk fackföreningsrörelse generellt väklkomnar, att dagens mogna arbetsrätt plötslig bör ersätts med värnpliktsvillkor för alla fackliga medlemmar?
SvaraRaderaKapitalist,
SvaraRaderajag är en finländsk reservofficer, utbildat under min beväringstid. Sedan dess har jag deltogit i flera repetitionsövningar dit jag beordrades som en del av min värnplikt. Ditt föreslag om värnplikt för officerare är alltså inte så orimligt som du tänker.
I invasionsförsvar med en stor arme har reservofficerare en betydelsefull uppgift som kompanibefäl. Det är dock klart att man behöver också soldater som har försvar som yrke men i en fungerande värnpliktsystem bär de också värnpliktsbördan. Om man rekryterar alla yrkessoldater från beväringar har ju alla yrkessoldater också gjort densamma värnplikt som de beväringar de uppbildar.
Detta rör dock bara fredstiden. I ett krigsläge är det slutligen ganska detsamma om man är en värnpliktig reservist eller en yrkessoldat. Då tjänstgör alla under tvång. Vi mäste minnas att försvar handlar inte om ekonomi. Försvarets roll är att skydda folket och fäderneslandet från förstörelse. Det är villkoret att ha någon ekonomi alls. Därför kan försvarets personalförsörjningen inte handlas bara som en ekonomisk fråga.
Till: Erastotenes Aleksandrialainen
SvaraRaderaJag håller med om dina ändamål, men jag inser, till skillnad från dig, hur värnplikt idag omöjligen skulle kunna uppnå de målen. Du talar om plikt och system som inte längre existerar i dagens moderna Mellanöstern-Europa. Debattörer som du och jag kan förespråka det ena och det andra, men det är ju helt verkningslösdt i vår verklighet där staten gjort sig helt irrelevant och där inga lagar längre upprätthålls.
Du var säkert en skicklig soldat, men hade du inte varit en lika skicklig yrkesman inom andra branscher såsom vård, transport, tillverkning? Allting måste ju värderas gentemot alternativkostnaden, att man måste avstå ifrån A för att göra B, så att B måste bevisas vara av högre värde än A.
Nu invandrar uppåt 40 000 anonyma män varje månad till Sverige helt utan kontroll eller krav, och ingenting har föreslagits för att begränsa denna trend som tiodubblas varje halvår. Det är hela poliskåren plus hela hemvärnet varje månad. Vad tror du att statens lagar eller dina förmaningar förslår gentemot detta faktum av plötslig massiv överrumpling? Jag är pessimistisk och konstaterar att Sverige nu blir ett mellanösternland med all den tyranni, slaveri, fattigdom, rasism, intolerans och vidskeplighet som präglar ALLA arabiska länder p.g.a. deras s.k. "kultur".
Majoriteten av de i värnpliktig ålder i Sverige är muslimer. Det är en extremt monokulturell grupp. Att ge dem vapen och utbilda dem i konsten att döda är den mest fruktansvärda idé som jag någonsin har hört talas om. Beväpna inte Islamiska Statens många tusen anhängare i Sverige genom att införa värnplikt! Och låt oskyldiga människor vara fria.
Fd Teaterdirektören.
SvaraRaderaLönen 27 000 var ett genomsnitt på 6 år tror jag det var. Den förutsatte att soldaten skulle gör minst tre vändor utomlands.
Satt själv med då dåvarande C PROD förklarade detta på videokonferans med C OrgE.
Han såg inte särskilt bekväm ut under de två videkonferanserna, om jag säger så.....
GalärslavHKV