Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.
Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.
Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.
Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.
Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.
Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.
Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.
Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).
Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).
En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?
De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.
I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, "Vad gjorde de här?", Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?
All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.
Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.
En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.
I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.
Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.
Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.
Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.
Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.
Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.
Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.
Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.
”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.
…
Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”
Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.
Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.
Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.
Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).
Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).
En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?
 |
| Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114 |
De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.
I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, "Vad gjorde de här?", Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?
All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.
Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.
En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.
I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.
Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.
Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.
Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.
Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.
Den internationella folkrätten ställer krav på att Sverige, liksom alla andra suveräna stater, besitter förmåga att värna den territoriella integriteten. I konkreta termer innebär det bl.a. att utländska ubåtar som olovligen gör intrång på svenskt territorium ska kunna upptäckas och avvisas eller bekämpas.
SvaraRaderaRegeringen får enligt 15 kap. 13 § första stycket regeringsformen sätta in rikets försvarsmakt i enlighet med internationell rätt för att hindra en kränkning av rikets territorium.
I bestämmelsens andra stycke bemyndigas regeringen att uppdra åt rikets försvarsmakt att använda våld i enlighet med internationell rätt för att förhindra kränkning av rikets territorium i fred eller i krig mellan främmande stater. Med stöd av bemyndigandet i 15 kap. 13 § andra stycket regeringsformen har regeringen beslutat förordningen (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred, neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen).
Enligt 15 § IKFN-förordningen ska en utländsk ubåt som påträffas i undervattensläge inom svenskt inre vatten hindras från att bedriva fortsatt verksamhet där. Därvid får vapenmakt tillgripas utan föregående varning. Om det behövs, får sådana vapen användas som medför risk för att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på något annat sätt. Om ubåten intar övervattensläge, ska den identifieras och för vidare åtgärder föras till en ankarplats.
En utländsk ubåt som påträffas i undervattensläge inom territorialhavet ska avvisas från territoriet. Om det är nödvändigt ska vapenmakt tillgripas. Då särskilda förhållanden kräver det, får därvid enligt Försvarsmaktens bestämmande vapenmakt i syfte att förhindra fortsatt verksamhet tillgripas utan föregående varning.
Hela kedjan, från statens rättigheter och skyldigheter via regeringens befogenheter och bemyndigande till Försvarsmaktens uppdrag och handlingsregler, är konsistent och glasklart reglerad. Varför tillåts då främmande makt att med sina ubåtar – år efter år – systematiskt, flagrant och frekvent kränka den svenska territoriella integriteten?
Försvarsmakten – möter varje hot och klarar varje utmaning.
Försvarsmakten har sällan varit bättre än nu…
Hej,
RaderaI detta fall är det ganska enkelt.
FM har inga vapen att sätta in mot undevattenfakoster annat än torped från sv ubåt.
Då blir resultatet ett. Sänkt farkost.
Dock måste ju den sv ubåten vara på rätt plats vid rätt tidpunkttidpunkt. Inte så lätt med det antal u-båtar vi har.
Volym är också kvalité!
GalärslavHKV
Har Försvarsmakten sagt att den var observationerna med passiv sonar som inte stämde. För citatet ovan, och mitt minne, säger att man aldrig gjort något sådant uttalande. Man konstaterade tidigt att några av de visuella observationerna som man hade var felaktiga. Så vilka är ekots källor?
SvaraRaderaLove Alm
@DrLoveMachine
Hej Wiseman! Att luta sig mot Per Andersson artikel är inte trovärdigt. Inte en enda akustisk eller optisk rapport om ryska moderfarkoster på territorialhavet finns i den senaste sammanställningen (1995). Någon ubåt typ Piranya, som själv kunde ta sig över Östersjön, är ännu ej bekräftad. Tiden får utvisa när detta sker, skrivs i artikeln från 2010.
SvaraRaderaVarning för spekulation! Ett bredare underlag insamlat under nästan 12 månader måste betyda att omfattande botten undersökningar har resulterat i nya bevis. Isf måste säkanalysen utgå från klart provocerande syfte. Men vad vill man påverka? Natomedlemskap?
SvaraRaderaDen här saken är egentligen väldigt enkel: Försvarsmakten var ursprungligen själv väldigt tydlig med att just denna observation var avgörande för slutsatsen att Sverige kränkts av en ubåt. För säkerhets skull underströk dåvarande ÖB själv saken i ett antal intervjuer. Det var den enda observationen av högsta graden, säker ubåt. Punkt slut. Resten – det vill säga diverse intryck i villan och vallan från upphetsade skärgårdsbor och militärer – förklarades utgöra något slags stödbevisning, men alltså enbart i kombination med denna »avgörande« bevisning. Hösten 2014 var den saken glasklar – enligt FM själv.
SvaraRaderaSedan visade sig alltså denna »avgörande observation« ha varit ett misstag. Case closed, för alla kritiskt tänkande människor. Men: i den »slutanalys« som dåvarande ÖB tvingades presentera innan han lämnade jobbet – eftersom tillträdande ÖB inte ville ha med skiten att göra – lyckades FM:s spinn-doktorer få det till att man inte alls hade menat vad man menat. Nu var det avgörande beviset inte avgörande längre. Stödbevisningen räckte ...
Det hela är naturligtvis hårresande, men man måste ändå ha förståelse för att den uppenbara bluffen gick hem. För vem skulle protestera? Medierna, som själva blåst på som på 80-talet? Politikerna, som blivit så övertygade att de hunnit tillskjuta 10 extra miljarder som raskt omvandlades till en ubåtsorder hos Saab/Kockums? Sansade och vettiga militärer (för sådana finns givetvis också; jag har kontakt med flera), vars trovärdighet trots allt stod på spel genom det yrkesmässiga släktskapet?
Nej du, Wiseman. Bättre ska du kunna.
Att referera till Per Anderssons gamla skröna var ett annat lågvattenmärke. Envar borde haja till redan i hans inledning: »Denna artikel innehåller inga referenser eller fotnoter. Att ange sådana är otänkbart.« Men visst, den utgör en god varudeklaration: ingenstans i hans text finns nämligen ett enda verifierbart påstående. Däremot känns det mesta igen från marinens historiska snedsprång i ubåtsjaktsammanhang, då önsketänkande och vagt underbyggda indiciekedjor påstods utgöra »bevisning«. Faktiskt påminner Anderssons artikel inte så lite om den famösa novell som inleder Emil Svenssons memoarer.
Den som hänvisar till sådant som faktaunderlag säger mer om sig själv än om något annat.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Radera