Under gårdagen bekräftade president Trump att USA kommer att lämna INF-avtalet. Detta är ytterligare ett steg i den branta utförsbacke som den europeiska säkerhetsordningen befinner sig i. Det blir också ett ytterligare exempel på den svenska politiska oförmågan att agera på de säkerhetspolitiska indikatorer man tidigare satt upp för att signalera behov av att revidera den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Går man tillbaka till det senaste, dryga decenniets försvarsberedningsrapporter, ser man hur just nedrustnings- och verifikationsavtalen kontinuerligt lyfts fram som centrala för europisk säkerhet. Likväl kan man nu konstatera att samtliga dessa avtal sedan dess fallit eller satts ur spel. Än så länge finns t.ex. Open Skies kvar, men där har Ryssland flera gånger hindrat överflygningar och i USA har det också höjts röster om att lämna avtalet, där proponenterna ser avtalet som en svaghet.
Vilken konsekvens har då uppfyllnaden av Försvarsberedningens indikatorer fått i Sverige? Inte någon som motsvarar hur de beskrivits. 2015 fick Sverige ett nytt försvarsbeslut, till följd av Ryssland annektering av Krim och kriget i Ukraina. Utöver en bred politisk enighet om stora ord har resultaten låtit vänta på sig. Snart 4 år efter Krim och 10 år efter Georgienkriget, kvarstår en mängd av de brister i ”basplattan” som försvarsbeslutet skulle fokusera på att åtgärda. Den nationella ekonomiska ambitionen har fallit från 1,2 % till 1,0 % av BNP. Det kan jämföras med 1,8 % när president Putin tillträdde och såväl svenska politiker som alla andra var fulla av tillförsikt över hur Ryssland nu skulle närma sig det europeiska samarbetet. Jämför man organisation och relativ förmåga då respektive idag, ter sig resultatet än mer absurt givet omvärldssituationen.
Det är snart dags för nästa försvarsberedningsrapport inför den kommande försvarsbeslutsperioden 2021-2025. I denna kan man sannolikt inte annat än konstatera att det är mycket allvarligt att de berörda avtalen nu satts ur spel. Lika bra som försvarsberedningarna varit på att sätta upp indikatorer på förändrade säkerhetspolitiska lägen, lika bred har den politiska enigheten varit att inte fatta några beslut så länge dessa kostar. Den svenska försvarsreformen inleddes 2009, men resultaten är klena sett till tiden som funnits till förfogande. Orsaken är och förblir den närmast icke-existerande politiska viljan till finansiering.
Nu har vi återigen en ruptur i säkerhetsordningen, men denna gång möter vi den i Sverige med ett oklart parlamentariskt läge. Det finns en enighet om ökade försvarsanslag och framförallt en ökad försvarsförmåga, men den samlade viljan att fatta något beslut återfinns först för perioden bortom 2020. Situationen räddas i någon mån av de mycket långt gående försvarssamarbeten som Sverige inlett och utvecklat, men ett avtal är aldrig starkare än dess svagaste länk – viljan och möjligheten att agera. Beroendet av en välutvecklad egen försvarsförmåga kommer man aldrig runt.
Likt Sagan om Ringens ”Ente Ting”, står den svenska försvarspolitiken 11 år efter Georgienkriget fortsatt kvar i att ha konstaterat att något har hänt och att någon borde göra något. Det duger inte.
Läsrekommendationer:
Patrik Oksanen: "Låt inte långsam regeringsframryckning stjälpa Försvarsmakten"
Expressen om en budget i avvaktan på en ny regering
Går man tillbaka till det senaste, dryga decenniets försvarsberedningsrapporter, ser man hur just nedrustnings- och verifikationsavtalen kontinuerligt lyfts fram som centrala för europisk säkerhet. Likväl kan man nu konstatera att samtliga dessa avtal sedan dess fallit eller satts ur spel. Än så länge finns t.ex. Open Skies kvar, men där har Ryssland flera gånger hindrat överflygningar och i USA har det också höjts röster om att lämna avtalet, där proponenterna ser avtalet som en svaghet.
Vilken konsekvens har då uppfyllnaden av Försvarsberedningens indikatorer fått i Sverige? Inte någon som motsvarar hur de beskrivits. 2015 fick Sverige ett nytt försvarsbeslut, till följd av Ryssland annektering av Krim och kriget i Ukraina. Utöver en bred politisk enighet om stora ord har resultaten låtit vänta på sig. Snart 4 år efter Krim och 10 år efter Georgienkriget, kvarstår en mängd av de brister i ”basplattan” som försvarsbeslutet skulle fokusera på att åtgärda. Den nationella ekonomiska ambitionen har fallit från 1,2 % till 1,0 % av BNP. Det kan jämföras med 1,8 % när president Putin tillträdde och såväl svenska politiker som alla andra var fulla av tillförsikt över hur Ryssland nu skulle närma sig det europeiska samarbetet. Jämför man organisation och relativ förmåga då respektive idag, ter sig resultatet än mer absurt givet omvärldssituationen.
Det är snart dags för nästa försvarsberedningsrapport inför den kommande försvarsbeslutsperioden 2021-2025. I denna kan man sannolikt inte annat än konstatera att det är mycket allvarligt att de berörda avtalen nu satts ur spel. Lika bra som försvarsberedningarna varit på att sätta upp indikatorer på förändrade säkerhetspolitiska lägen, lika bred har den politiska enigheten varit att inte fatta några beslut så länge dessa kostar. Den svenska försvarsreformen inleddes 2009, men resultaten är klena sett till tiden som funnits till förfogande. Orsaken är och förblir den närmast icke-existerande politiska viljan till finansiering.
Nu har vi återigen en ruptur i säkerhetsordningen, men denna gång möter vi den i Sverige med ett oklart parlamentariskt läge. Det finns en enighet om ökade försvarsanslag och framförallt en ökad försvarsförmåga, men den samlade viljan att fatta något beslut återfinns först för perioden bortom 2020. Situationen räddas i någon mån av de mycket långt gående försvarssamarbeten som Sverige inlett och utvecklat, men ett avtal är aldrig starkare än dess svagaste länk – viljan och möjligheten att agera. Beroendet av en välutvecklad egen försvarsförmåga kommer man aldrig runt.
Likt Sagan om Ringens ”Ente Ting”, står den svenska försvarspolitiken 11 år efter Georgienkriget fortsatt kvar i att ha konstaterat att något har hänt och att någon borde göra något. Det duger inte.
Läsrekommendationer:
Patrik Oksanen: "Låt inte långsam regeringsframryckning stjälpa Försvarsmakten"
Expressen om en budget i avvaktan på en ny regering