Lucka 20 2014 diskuterade ledningssystem och ledningsstödsystem, vilket var en fråga som var livligt diskuterad på försvarsbloggarna för tio år sedan. Då hade miljardbelopp lagts på det ena projektet efter det andra där inget ledde fram till något system som kunde driftsättas. Det mesta stannade inom metodstudier och demonstratorer, ivrigt strävande mot det totala ledningsöverläget som skulle ge ett litet försvar möjligheten att betvinga en betydligt större motståndare.
Strävan mot ett nätverksbaserat försvar var helt rätt, men det gjordes med för svag ledning och med för svag förståelse för problematiken hos den högsta ledningen. Därmed resulterade det i konsulternas fria åkning där miljardbelopp rullade ut, utan att några användbara produkter levererades. I syfte att spara pengar på vidmakthållande pensionerades istället äldre, fullt fungerande system innan något nytt hade levererats. Försvarsmakten lider ännu idag av resultaten från dessa beslut.
Fortfarande upplever jag att det finns en närmast frireligiös vurm kring ledningsstödsystem i vissa delar av ledningsområdet. Det är en den fantastiska idén efter den andra om uppkoppling, sammankoppling, interoperabilitet o.s.v. Påpekar man svårigheterna med att ackreditera system med tillräckligt hög säkerhet (innebärande allt från fysiskt skydd till sektionering och mycket mer), är det som att svära i kyrkan.
Det råder inga tvivel om att Försvarsmakten behöver nya och bättre ledningssystem och ledningsstödsystem. Till skillnad från 00-talet så måste man lägga större fokus på resiliens, redundansnivåer, och även interoperabilitet. Sverige är per definition strategisk reaktivt. Det är otänkbart att Sverige skulle slå det första slaget mot en annan stat, oavsett stridsmedel. Det innebär att en angripare alltid kommer bestämma över tidsfaktorn och nå verkan mot svenska stridskrafter och mål först. Resiliens och redundans är därmed av yttersta vikt för att förhindra ledningsbortfall. Likaså är interoperabilitet av stor betydelse då Sverige kommer att strida i gemensamma operationer tillsammans med andra stater, framförallt Finland där gemensam planering för krig nu föreligger. Detta är ett av de ämnen som blir mest intressanta att följa upp vid en ev. julkalender 2024 inför försvarsbeslutet 2025.
Strävan mot ett nätverksbaserat försvar var helt rätt, men det gjordes med för svag ledning och med för svag förståelse för problematiken hos den högsta ledningen. Därmed resulterade det i konsulternas fria åkning där miljardbelopp rullade ut, utan att några användbara produkter levererades. I syfte att spara pengar på vidmakthållande pensionerades istället äldre, fullt fungerande system innan något nytt hade levererats. Försvarsmakten lider ännu idag av resultaten från dessa beslut.
Fortfarande upplever jag att det finns en närmast frireligiös vurm kring ledningsstödsystem i vissa delar av ledningsområdet. Det är en den fantastiska idén efter den andra om uppkoppling, sammankoppling, interoperabilitet o.s.v. Påpekar man svårigheterna med att ackreditera system med tillräckligt hög säkerhet (innebärande allt från fysiskt skydd till sektionering och mycket mer), är det som att svära i kyrkan.
Det råder inga tvivel om att Försvarsmakten behöver nya och bättre ledningssystem och ledningsstödsystem. Till skillnad från 00-talet så måste man lägga större fokus på resiliens, redundansnivåer, och även interoperabilitet. Sverige är per definition strategisk reaktivt. Det är otänkbart att Sverige skulle slå det första slaget mot en annan stat, oavsett stridsmedel. Det innebär att en angripare alltid kommer bestämma över tidsfaktorn och nå verkan mot svenska stridskrafter och mål först. Resiliens och redundans är därmed av yttersta vikt för att förhindra ledningsbortfall. Likaså är interoperabilitet av stor betydelse då Sverige kommer att strida i gemensamma operationer tillsammans med andra stater, framförallt Finland där gemensam planering för krig nu föreligger. Detta är ett av de ämnen som blir mest intressanta att följa upp vid en ev. julkalender 2024 inför försvarsbeslutet 2025.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
FRÅN OCH MED 2015-02-28 INFÖRS EN HÅRDARE KOMMENTARSGRANSKNING.
Inga kommentarer som ligger för långt från ämnet kommer att godkännas. Ser man som sitt livs uppgift att sprida konspirationsteorier om förintelsen, 9/11 eller återge hela innehållet från Russia Today och vaken.se, så gör man bättre i att starta en egen blogg.
Helt anonyma kommentarer är avstängda. Det går dock utmärkt att kommentera anonymt, men det kräver att man först registerar ett konto hos exempelvis Google, Wordpress eller OpenID. Hos Verisigns OpenID-tjänst krävs det t ex endast att man har ett mailkonto för att man ska kunna skaffa sig ett OpenID.
Håll en god ton i kommentarerna
Det går inte att se de mailadresser fylls i så vill man ha ett privat svar måste man bifoga bifoga mailadress i själva kommentaren och be om att kommentaren inte läggs ut.
Blogger genererar ibland felkoder då kommentarer sänds in. Kommentarerna kommer ändå fram, men vill man vara på den säkra sidan kan man försöka igen. Ctrl-c kan vara klokt innan man trycker på publicera-knappen.