Om / About Wiseman's Wisdoms

söndag 7 februari 2010

Rapportering från insidan (uppdaterad 7/2 kl 16.50)

I SvD publiceras i helgen ett reportage av en svensk journalist som varit inbäddad med amerikanska förband i Afghanistan. Fenomenet med "inbäddade" (embedded) reportrar slog på allvar igenom under Irakkriget 2003 sedan den amerikanska försvarsmakten korrekt identifierat att det är bättre att ge media möjlighet att på egen hand ur förstahandsperspektiv skildra händelserna, än att de ska sammanfattas i efterhand i form av tredjehandsrapporter och därmed utgöra en mer inkorrekt beskrivning. Tyvärr är det ofta så att informationen genom att den publiceras i media, blir och betraktas som "sann" oavsett om den är det eller inte.

Från början kritiserades inbäddningen som ett sätt för militären att styra informationsflödet, men i efterhand måste man säga att de flesta farhågor faktiskt kommit på skam. Som SvD korrekt påpekar har flera av de största avslöjandena och bästa reportagen faktiskt gjorts av inbäddade reportrar. Den amerikanske ex-soldaten och journalisten Michael Yon (ständigt länkad i högerspalten), har i princip tillbringat livet sedan 2001 som inbäddad. Hans skildringar av kriget i Irak och Afghanistan är mycket rättframma och han har flera gånger slängts ut ur sin inbäddning av missnöjda brittiska och amerikanska högre militärer, men återinsatts då läsarna klagat till politisk nivå eller än högre militär nivå. Inbäddningen ger också läsarna/tittarna en möjlighet att faktiskt följa kriget från det lägre perspektivet istället för att huvudsakligen få följa det ur generalernas, ofta önskade, perspektiv.

I Sverige är tyvärr den svenska insatsen i Afghanistan ytterst missförstådd bland befolkningen. Få förstår vad som egentligen händer i Afghanistan och vad Sverige egentligen gör där. Jag tror många svenskar skulle höja en del på ögonbrynen om man visste vad som pågick i Afghanistan. Vi lever i en skyddad bubbla hemma i Sverige. Till stor del vill jag lasta media för att allmänheten inte är bättre insatt. Intresset för att inbädda svenska journalister har varit mycket, mycket svalt. Fortfarande verkar en enorm misstänksamhet råda bland den svenska journalistkåren till inbäddning. De få gånger det genomförts, framförallt av Johanne Hildebrandt, har resultatet blivit mycket bra och uppskattat av såväl läsare som Försvarsmakten.

Försvarsmakten har också ett ansvar för den dåliga informationen till allmänheten. För ett och ett halvt år sedan skedde en centralisering av informationen på hemsidan mil.se. Tidigare kunde alla förband sköta sin egen hemsida och där uppdatera informationen och nyheter. Sedan hösten 2008 ska istället all information gå genom Högkvarterets Infostab, som avgör om informationen duger att publicera eller inte. Rör inte informationen internationella insatser eller om den inte bedöms som rekryteringsfrämjande, är den mycket svår att få publicerad. Denna tröghet i systemet har fått förbandsbloggar att poppa upp. Den informationen går inte via HKV och uppdateras också mycket snabbare, samt är mer personlig. Främsta exemplet är Afghanistanstyrkans blogg, som fick sitt genomslag med FS 17 och blivit en mycket uppskattad och utmärkt kanal för anhöriga att följa styrkans verksamhet och för ansvariga att kommunicera ut information till de anhöriga. Vid rotationen togs bloggen över av FS 18. Som exempel kan nämnas att informationen på bloggen rörande de senaste dagarnas strider varit mer djupgående och snabbare uppdaterad än den centrala mil.se. En annan blogg som handlar om styrkan i Afghanistan är den av Armémuseum sponsrade Fredssoldater, som skrivs av en gruppchef i FS 18.

Förhoppningsvis får vi se flera initiativ från journalister som vill inbäddas med den svenska Afghanistanstyrkan. Journalister är ett aber att släpa på under uppdrag, men i längden lönar det sig. Att svenska förband inte skulle klara av att släpa på journalister, samtidigt som amerikanska och brittiska gör det, förefaller märkligt.


Uppdatering 7/2 kl 16.50: Jag ser nu att Johanne Hildebrandt har en kolumn där hon också beklagar sig över svenska medias ovilja att rapportera på plats i Afghanistan.

6 kommentarer:

  1. En sak som slog mig när jag läste de senaste inläggen på FS18 blogg är att ibland kanske för mycket information inte är bra för vissa av de anhöriga.

    Kombinationen av öppenhet i bloggen samt operationssäkerhet som gör att det ibland med all rätt blir tidsfördröjningar innan information kan släppas ut gör att anhöriga oroar sig till viss del i onödan.

    När man har personliga kontakter med sina anhöriga så kan man sålla och vraka i informationen. Gamla faster Afgda kanske inte ska veta mycket mer än att man ibland dricker Te med afghanerna. Mycket mer än det så får hon en hjärtattack. Däremot kanske brorsan ska få reda på allt så att han kan stötta de övriga i famlijen på rätt sätt.

    Via bloggandet så går all tillgänglig information ut till alla anhöriga. Till både skada och nytta...

    SvaraRadera
  2. CI: Försvarsmakten måste hålla en sådan nivå på sin informationstjänst gentemot de anhöriga att "inga nyheter är bra nyheter". De anhöriga ska vara först att få reda på om Jocke eller Sara är skadade i Afghanistan, Kosovo eller Ravlunda. Det är förtroende som måste byggas upp genom konkreta åtgärder så att när t ex C FS 19 står där och informerar soldaternas anhöriga och lovar dem att de kommer att vara först att få höra om något hänt deras soldat, så är det ett budskap de anhöriga verkligen tror och litar på.

    SvaraRadera
  3. Nu har det hänt igen...
    http://www.mil.se/sv/Internationella-insatser/Afghanistan--Isaf/Nyheter/Tva-svenska-officerare-och-en-lokalanstalld-tolk-stupade/


    Owe

    SvaraRadera
  4. Japp. Det var bara en tidsfråga. Jag tänker dock inte skriva några kommentarer till det hela förrän mer fakta framkommer. Det blir bara onödig ryktesspridning och det är det absolut sämsta i en sådan här situation.

    SvaraRadera
  5. Efter centralisering av förbandens information så har denna i det närmaste dött ut. Eller kan det vara så att all verksamhet i stort sett har upphört??

    SvaraRadera
  6. "Talibaner anföll polisstation".

    En rubrik med tillhörande text som berättar om ett anfall mot en polisstation och antalet dödade poliser.
    Efter detta händer en massa olika saker i området. Samtliga med dödlig utgång.

    Vad var det då som egentligen hände!
    Innan polisanfallet hade "utländska" trupper tillsammans med afghanska poliser gjort ett tillslag mot en by. Där hittade man vapen, sprängämnen och narkotika. Vid tillslaget dödades och skadades flera bybor.
    Eftersom poliserna var av en annan släkt och hade deltagit i tillslaget såg sig byborna och deras släktingar föranlåtna att hämnas.
    Polisanfallet hade alltså inget med den afghanska polisen att göra.
    De utländska trupperna skulle då givetvis rensa byn från "talibaner".
    En ny räd mot byn genomfördes.
    En tredje klan ansåg nu att "polissläkten" åtnjöt de utlämdska truppernas skydd och anslöt sig till denna.
    I och med detta försköts hela maktbalansen i området och oroligheter utbröt nästan varje dag och överallt.

    Det är inte lätt att rapportera sakligt om vad som händer i landet.
    Det är knappt afghanerna och de som är på plats, själva begriper vad som händer.
    Tyvärr saknas det ofta analyser om vad som har hänt och händer dagligen.

    Vi har en tendens att kalla allt och alla för talibaner. Verkligheten är att dagen före "taliban" var han soldat i ANA, bonde, broder till släktledaren, polis, försäljare och detta kan han även vara dagen efter.
    Han vet inte vad Sverige,COIN,UAV,ISAF,NATO är eller något annat är som inte har skett runt byn. Någon centralstyrning och vem som förväntas leda landet varken vet han eller bryr sig om. Han har ingen tv,radio och kan inte läsa.
    Troligen vet han inte ens vad en taliban är eller står för.
    Men han har någon av alla de andra hundra anledningarna att skjuta på mig så därför kallar vi honom taliban.
    Vi kanske skulle lägga ner lite jobb på att ta reda på varför han skjuter?

    Tyvärr har varken FM eller andra som bloggar om gympapass, fotboll, eller små utflykter förstått att "verkligheten" ligger bara några knapptryck bort.
    Den förskönande bilden av verksamheten och framställandet av styrkan som någon slags biståndsorganisation, på semester,
    kan få många att tappa fokus.
    Som Wiseman säger skulle många höja ögonbrynen om verkligheten kom fram.
    Men varför är verkligheten så farlig?
    För vem vill man hemlighålla att man skjuter på mig?
    Jag vet! Han som skjuter vet! Alla som vill ta reda på det vet!
    Men svenska allmänheten och anhöriga får reda på att man rengör köket!

    Mil.se och deras "rapportering" är så viljelös och i många fall så desinformativ att man ibland inte begriper att man varit med om det de skriver om i verkligheten.

    Många gamla öststatsmedia känns radikala och frispråkiga i jämförelse med info som ligger på emil eller i försvarets tidningar.

    Vad det gäller media i övrigt är det nyheter som säljer som gäller oavsett vad de handlar om. Uppdraget i Afghanistan säljer inte. Dessutom verkar det saknas reportrar med tillräcklig kompetens att skicka på "krigsuppdrag".
    Artiklar, liknande de från Irakkriget, som innehåller ord som maskinpistol, automatiskt gevär, bazoka och tanks kan väl nästan kvitta.

    All rapportering är givetvis en balansgång men man kan väl börja med att kliva upp på linan.

    För våra folkvalda räcker der inte med att bära det gula bandet. Att stödja är att backa upp de som är ute med bästa möjliga förutsättningar oavsett partipolitik och kostnader.
    Kan vi inte detta skall vi inte vara där överhuvudtaget.
    De som ställer upp i vårt namn och i vårt ställe förtjänar inget annat än det bästa. (Tolka nu inte detta som världens bästa utredning)
    Utredningar och dylikt kan vi lägga i det "blå skåpet" för eventuell framtida användning.
    Teaterdirektören.

    SvaraRadera

FRÅN OCH MED 2015-02-28 INFÖRS EN HÅRDARE KOMMENTARSGRANSKNING.

Inga kommentarer som ligger för långt från ämnet kommer att godkännas. Ser man som sitt livs uppgift att sprida konspirationsteorier om förintelsen, 9/11 eller återge hela innehållet från Russia Today och vaken.se, så gör man bättre i att starta en egen blogg.



Helt anonyma kommentarer är avstängda. Det går dock utmärkt att kommentera anonymt, men det kräver att man först registerar ett konto hos exempelvis Google, Wordpress eller OpenID. Hos Verisigns OpenID-tjänst krävs det t ex endast att man har ett mailkonto för att man ska kunna skaffa sig ett OpenID.

Håll en god ton i kommentarerna

Det går inte att se de mailadresser fylls i så vill man ha ett privat svar måste man bifoga bifoga mailadress i själva kommentaren och be om att kommentaren inte läggs ut.

Blogger genererar ibland felkoder då kommentarer sänds in. Kommentarerna kommer ändå fram, men vill man vara på den säkra sidan kan man försöka igen. Ctrl-c kan vara klokt innan man trycker på publicera-knappen.