Möjligheten att ta emot stöd utreds

Sveriges möjligheter att ta emot internationellt stöd har utretts – men endast vad avser stöd vid kriser och allvarliga händelser i fredstid. Att stödet i fredstid utreds är naturligtvis bra och det råder inget tvivel om att det är välbehövliga åtgärdsförslag som nu läggs fram av Regeringens utredare.

 Den allvarligare halvan av solidaritetsförklaringen och möjligheterna att ta emot stöd, nämligen möjligheterna att ta emot stöd i händelse av ofred utreds däremot inte alls eftersom det politiskt är alldeles för känsligt. Hela den svenska Försvarsmakten är sedan många år dimensionerad för att militärt stöd snabbt ska komma utifrån. I takt med det nationella försvarets fullkomliga undergång under 00-talet har behovet ökat. Den svenska solidaritetsförklaringen ska ses som just en intresseanmälan om att få stöd utifrån, liksom i stor mån också de svenska militära internationella insatserna. När Försvarsmakten i vintras lade fram sitt förslag om ersättning till dagens stridsflygsystem var man ytterst tydlig på en punkt, vilket återigen framhölls på Folk & Försvars seminarium i ämnet – 60-80 flygplan är vad Sverige behöver för att kunna hantera ett begränsat angrepp i en vecka till dess hjälp kan anlända. Detsamma gäller naturligtvis övriga delar av Försvaret och detta utgör en anledning till varför Arméinspektören nu lanserat sitt förslag om hur man kostnadsneutralt kan stärka Arméns förmåga att möta en konventionell och högteknologisk motståndare.

 Vilken hjälp det är som ska anlända och hur den ska tas emot är en fråga som ingen politiker vågar diskutera. Att ta emot militärt stöd är i högsta grad mer komplext än att lämna stöd. Det ställs mycket stora krav på förberedd logistik och annan host nation support för att stödet ska bli effektivt. Ledningsmässigt blir det ännu intressantare. Att Sverige skulle lämna över ledningen av militära operationer på eget territorium till EU, NATO eller annan aktör är ett idag otänkbart scenario. Nöden har dock ingen lag och till dess förmågan att leda högre förband återtas är det detta scenario som lär förverkligas om nu situationen skulle uppstå.

 Att det finns brister i svensk förmåga att effektivt ta emot militärt stöd råder det inget tvivel om. Dock lär det inte finnas någon som vet exakt vilka bristerna är och hur de bäst kan avhjälpas till följd av det politiska klimatet. För att solidaritetsförklaringen ska ha någon form av trovärdighet krävs det även man från svenskt håll kan redovisa hur man avser ta hand om ett stöd. Den säkerhetspolitiska debatten får inte präglas av tabun.