Om / About Wiseman's Wisdoms

tisdag 15 september 2015

NATO-debatten – ett turkiskt applex (uppdaterad 16/9 23.30)

Under morgonen noterade jag att Aftonbladets ledarredaktör Anders Lindberg i en ledarartikel framhöll Turkiets pågående krigföring mot PKK som en anledning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i NATO. Jag har den största aktning för Anders Lindberg och den som inte har sett någon av hans genomgångar om informationskrigföring och ryska troll ur en journalists perspektiv (video från Sälen 2015), har verkligen gått miste om något. Dock är Lindberg helt ute och cyklar i dagens argumentation. Han är dock inte ensam om ståndpunkten att Turkiets krigföring mot kurderna skulle vara en anledning för Sverige att avhålla sig från ett NATO-medlemskap.

Logiken i ett dylikt resonemang blir felaktig av flera anledningar, vilka jag kommer att visa på nedan. Det finns dock flera argument för Sverige att fundera över ett NATO-medlemskap, men i det här fallet skiner fördomarna igenom och de som använder sig av tesen försöker sig på att vinna billiga poäng baserade på okunskap.


Förpliktelser
Det implicita budskapet som förs fram är att om Sverige skulle gå med i NATO skulle Turkiet tvinga Sverige in i krig som vi inte är intresserade av.

Låt oss här börja med att läsa NATO-stadgan (tyvärr är det något som alldeles för få svenskar, särskilt politiker och journalister bemödat sig att göra). Stadgan går tillbaka till organisationens tillblivelse 1949. Den paragraf som är mest känd och som är styrande för hur vapenmakt ska användas, är artikel 5 i vilken medlemsländerna förbinder sig att vid en "armed attack" mot ett eller flera land, komma till varandras militära försvar. Denna paragraf har en solid folkrättslig förankring, där den lutar sig på FN-stadgans artikel 51 om varje lands rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar vid en "armed attack". Denna rätt kan endast inskränkas av ett beslut i säkerhetrådet och varje land som använder sig av artikel 51, ska utan dröjsmål rapportera det till säkerhetsrådet där frågan ska behandlas vidare.

Varför skriver jag då "armed attack"? Jo, för att understryka den internationella innebörden av begreppet, nämligen ett väpnat angrepp på ett land från ett annat land. I begreppet innefattas alltså inte gerillagruppers anfall på ett land (såvida det inte står klart att de agerar för en annan stat). Det finns heller ingen rätt att angripa ett annat land (man kan naturligtvis diskutera till döddagar när självförsvar börjar).

Sålunda finns det inget i NATO-stadgan som förbinder dess medlemmar att delta i interna stridigheter i en annan medlemsstat eller ens ett krig som påbörjas av en annan medlemsstat.

Beslutsfattande
Nästa intressanta punkt där logiken brister för argumentet att Sverige kan agera mer självständigt om man står utanför NATO, utgörs av beslutsprocessen i NATO. I den mer känslobaserade än faktabaserade svenska NATO-debatten, där flera svenska partier under årtionden gjort sitt bästa för att måla upp ett NATO-spöke som dikterar allt utanför Sveriges gränser, ges intrycket av att lilla Sverige skulle få dansa efter de andra stater pipa. En ond sådan naturligtvis, där det än är Turkiet, än USA eller Frankrike som skulle bestämma allt (beroende på vem som berättar spökhistorien).

Förutom att denna sägen inte alls tar hänsyn till att våra grannländer som är med i NATO uppenbarligen lyckas utmärkt med att föra fullt normal nordisk politik, så bortser uttalarna helt från hur beslut fattas i NATO. NATO är (vilket säkert kommer som en överraskning för många) ett politiskt samarbetsorgan, där samordningen av militära medel är den verksamhet som är mest känd. Det intressanta är nämligen hur beslut fattas.

Beslut fattas endast genom koncensus, och besluten fattas i North Atlantic Council, NAC av politiker – inte av militärer. Det betyder först och främst att när ett beslut fattas så är det ett beslut som hela organisationen står bakom, vilket ger en stor styrka. Det betyder vidare att till skillnad från i andra samarbetsorgan som t.ex. FN, är det ensamma, lilla landet starkt och kan driva en stark egen politik. Det betyder att som medlem i NATO har man alla möjligheter att föra sin egen politik och dessutom hindra politik som man anser som olämplig. Om vi nu ponerar att NATO faktiskt skulle kunna besluta om att starta ett krig, men att en stat var emot det så skulle det inte bli något krig eftersom koncensus inte skulle kunna uppnås. Nu är ju så inte fallet eftersom organisationen är defensiv och de enda förpliktelserna är just defensiva – kollektivt självförsvar i händelse av en internationell väpnad konflikt.

Detta innebär vidare att Sverige, med den säkerhetspolitik som förts och fortfarande förs i landet, som icke-medlem utan endast partner, blir utlämnad just till vad NATO-medlemmarna bestämmer. Sverige kan naturligtvis "tycka" saker inför att NAC ska fatta ett beslut, men inte påverka beslutet annat än genom att hoppas på att de tjänster som landet levererat historiskt går att kassera in som gentjänster. Det går naturligtvis att hoppas på andra bilaterala eller multi-laterala avtal, men där måste man betänka att de antingen vinner sin styrka på just försvarsgarantier – eller just samarbeta där det gäller att klia varandras rygg så mycket som möjligt. Att det är det lilla landet med behov av bistånd som får klia mest, tror jag de flesta förstår.

Det finns flera historiska exempel att luta sig tillbaka på vad det innebär att tro att det räcker med att vara partner. Det första exemplet utgörs av Georgien som under flera år på 00-talet avsatte stora delar av sitt försvar och sin försvarsbudget på internationella insatser i Afghanistan och Irak. I augusti 2008 var intresset dock mycket svalt från NATO att kommer till sitt trogna partnerlands bistånd. Det andra utgörs naturligtvis av Ukraina med motsvarande erfarenheter som Georgien.

Det tredje exemplet rör faktiskt Sverige. Vintern 2014 var det ursprungligen tänkt att Sverige skulle dra sitt strå till den nordiska stacken och visa säkerhetspolitiskt ansvarstagande genom att delta i NATO:s incidentberedskap över Island. Vid första anblicken blir slutsatsen att detta skulle tas emot med öppna armar av NATO-länderna. Så var det också med de flesta länder, men det fanns också enstaka, mindre stater som ansåg att Sverige försökte plocka russinen ur kakan med sitt agerande och därför gick emot beslutet (och därmed bevisade den lilla statens styrka i NATO:s beslutsprocess). Resultatet blev istället att Sverige och Finland fick genomföra flygövningar på Island, men ej delta i incidentberedskapen.

Två av de andra vanligt förekommande myterna
Om "USA" (eller byt till valfritt annat medlemsland) vill "föra krig" i Syrien så skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas att vara med. Nej, så är inte fallet. I och med att det inte rör sig om självförsvar så finns det inga förbindelser för medlemmarna att medverka – inte ens om det rör sig om en insats beordrad i FN:s säkerhetsråd. Det senaste i den raden exempel utgörs av Libyeninsatsen där flera stora NATO-medlemmar inte deltog, t.ex. Tyskland och Polen. Såsom icke-deltagande innebar det samtidigt att de ländernas personal också saknade tillträde till handlingar och baser med anknytning till insatsen. Detsamma skulle gälla Sverige vid ett medlemskap. Vill man inte delta, så gör man inte heller det . Vill man stoppa ett beslut i NAC, så kan man dessutom som medlem göra det – och det görs tills man förhandlat fram ett beslut som alla länder kan gå med på.

Men om t.ex. Turkiet blir utsatt för ett anfall, varför ska då Sverige försvara landet militärt? Svaret borde med tanke på den pågående flyktingkrisen vara uppenbart – de ytterligare flyktingströmmar som skulle utlösas vid ett sådant krig skulle varken ligga i Europas eller Sveriges intresse. Här, liksom annorstädes är den bästa lösningen att förhindra att ett krig någonsin kommer till stånd, där just trovärig försvarsförmåga är ett av medlen. Det näst bästa medlet blir att genom gemensamma ansträngningar och kollektivt självförsvar snarast möjligt få slut på kriget. Vad gäller Turkiet får vi ha i åtanke att en alltför uttalad svensk linje idag kan straffa Sverige i NATO där Turkiet lätt kan utnyttja sin röst för att stoppa ett beslut som Sverige kan vara beroende av. Svängrummet att agerat t.ex. frågan "Turkiet" (om man så skulle önska) är därför större som medlem. Eller varför inte jämföra med den ungerska flyktingpolitiken, där Ungern inte bara tillhör EU utan också NATO sedan flera år.



Här får vi se till oss själva i en situation motsvarande den ovan beskrivna. Vi är i högsta grad själva betjänta av att omfattas av en säkerhetsgaranti och i dagsläget och överskåldlig framtid är det endast NATO som kan erbjuda en sådan. Att grunda sin argumentation på skrönor framkallade av ett NATO-spöke, är i dagsläget att jämställa med ett säkerhetspolitiskt självskadebeteende.


Målsättningen är att detta inlägg ska bli det första i raden av inlägg med utgångspunkt i NATO-debatten.


Uppdatering 16/9 23.30:
Anders Lindberg har på Aftonbladets ledarblogg valt att bemöta mitt blogginlägg under rubriken "Turkiets sak är inte din sak heller Wiseman". Det föranleder naturligtvis mig att kommentera vad som där framförs även om det går en bit utan avsikten med de inlägg jag tänkt mig i den påbörjade inläggsserien. Avsikten med mitt ovanstående inlägg var inte att bemöta Anders Lindberg specifikt, utan föranleds av en rad av de kommentarer jag fått på Twitter sedan sommaren om att Turkiet gör ett svenskt NATO-medlemskap omöjligt. Här skiljer sig mina och Anders åsikter åt. Jag är av uppfattningen att man med den beslutskonstruktion som NATO har bäst påverkar från insidan, särskilt som detta är starkt säkerhetspolitiskt gynnsamt för Sverige. Anders tror att Sverige inte kan föra en självständig Turkietpolitik som NATO-medlem. Jag nöjer mig med att konstatera att den politik Sverige fört i modern tid i fråga om Turkiet, inte skiljer sig nämnvärt mot andra europeiska länder som är NATO-medlemmar.

På en punkt har dock Anders solklart fel och det är den om militär alliansfrihet. Sverige är sedan 1995 medlem av EU (EG). Redan där försvann möjligheterna till svensk neutralitet. Sedan 2009 är Sverige också förbundet av Lissabonfördraget, där EU-medlemmarna förbinder sig att ställa upp för varandra militärt i händelse av en ett angrepp på ett EU-land. Det finns dock mycket att säga om ramarna och förmågan för EU:s trovärdighet som en samlad militär aktör och det har fallit sig naturligt att de EU-länder som är intresserade av en starkare säkerhetspolitik, löser detta genom sitt NATO-medlemskap. Det finns helt enkelt inget incitament för NATO-medlemmarna att lägga stora belopp på att bygga en parallell struktur för EU-medlemmar som av oklara anledningar inte vill ta steget in i NATO.

Jag tror heller inte att jag behöver påpeka att det som hållit Sverige utanför krig de senaste 200 åren är i första hand inte ett starkt försvar eller en strikt neutralitet, utan upprepade avsteg från den deklarerade neutraliteten gentemot den aktör som för tillfället varit starkast.

15 kommentarer:

  1. Välformulerat och många goda argument.
    Likväl bör vi inte vara med i NATO. Vi ska samarbeta för att uppnå så många goda fördelar som möjligt med NATO, men även med andra icke NATO-medlemmar i vår omgivning. Medlemskap i NATO omöjliggör sådant samarbete och stänger dörren till dessa parter. Onödigt skapa sådana konflikter i vår närmiljö.
    Emellertid är inget av det sagda av något som helst intresse om inte vi har ett försvar (totalförsvar) värt namnet och det har vi inte längre. Låt oss börja där så vi blir trovärdiga i allas ögon först innan vi säljer ut oss åt något håll.

    SvaraRadera
  2. Enda gången som artikel 5 används var ju just pga en viss känd terrorattack hade genomförts av Al-Qaida som skyddades av Taliban regimen.

    Att en till viss del liknande attack skulle kunna genomföras i framtiden av just PKK eller ISIS kan ju iallafall inte uteslutas. Där skulle NATO kunna uppfatta det som att PKK hade stöd/skyddas ifrån irakiska Kurdistan. ISIS får man nog tyvärr ändå betrakta som en stat (även om en del säger annat) och hur kommer NATO då betrakta irakiska Kurdistan är det en stat eller en stat i staten Irak.

    För vad är egentligen en stat?
    Och vill man då inte att NATO ska gå i krig mot PKK så är det ju mycket bra att vara medlem...

    SvaraRadera
  3. Tydligt och klargörande! TACK!

    SvaraRadera
  4. Mkt intressant och pedagogiskt förklarat!

    SvaraRadera
  5. Inte riktigt vad Lindbergs artikel handlade om, men jag tycker att något som ofta förbises i "NATO-eller-inte-debatten" är de något olika syftena med alliansmedlemskap repektive -frihet. I båda fallen är förstås det yttersta syftet att inte komma i krig. Men medan poängen med alliansfrihet - i avsikt att förklara neutralitet i händelse av att en konflikt bryter ut - är att stå utanför ett krig mellan andra stater, gör medlemskap i en (stark) allians att risken för att krig överhuvud taget bryter ut minskar. Det ena är alltså (i någon mening) krigsundvikande medan det andra är krigsavhållande. Vilken strategi som är bäst (ur olika aspekter) är en annan sak.

    SvaraRadera
  6. Sanningen är det första som går förlorat i krig. Sanningen har redan gått förlorad. Är det då krig? Tyvärr är jag rätt säker på att Anders Lindberg har begått en överlagd lögn för att påverka opinionen. Det är ju så de gör statsmedierna och medierna över huvud taget. Makten framför allt.

    SvaraRadera
  7. Men i artikel 5 står inget om att man måste försvara det angripna medlemslandet med militära medel. Det står varje land vidtar sådana åtgärder som man anser vara nödvändiga, vilket kan innebära militära medel. Man behöver alltså inte skicka militär till det angripna landet.

    SvaraRadera
  8. Det mest närliggande problemet med Sverige vs Turkiet är ju inte ett eventuellt svenskt medlemskap i NATO, utan i farans riktning ligger i att turkiska förband och de i norra Irak svenska förbandet kan tvingas bekämpa varandra. Om Sverige dessutom skulle vara NATO-medlem, blir det riktigt krångligt.

    SvaraRadera
  9. @Gronvita

    "Medlemskap i NATO omöjliggör sådant samarbete och stänger dörren till dessa parter."

    Kan du utveckla detta? Mig veterligt har vi samarbetat tämligen intimt med olika NATO-länder i vår närhet. Deras medlemskap hindrade dem uppenbarligen inte från att samarbeta med icke-medlemmen Sverige så vad skulle skillnaden vara för oss menar du?

    SvaraRadera
  10. Någon här som missat att en massa felaktiga utbetalningar har skett till soldater runt om i landet? Och att vi är många (4500pers) som krävs på att betala tillbaka i vissa fall tusentals kronor? Och att vi har ca en vecka på oss att bestämma om vi vill betala tillbaka annars går ärendet till kammarkollegiet? Skriv om det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser du någon annan lösning på detta än att betala tillbaka då?

      Radera
  11. @ Resenären.

    Jag kan inte svara för CC men jag föreslår att FM hanterar detta på rätt sätt istället för den "hittepåvariant" man har presenterat.

    Rätt sätt, enligt lagar och avtal hittar du på Officersförbundets hemsida.

    Att skylla på ett eget datasystem och sedan fullständigt tappa konceptet vad gäller återbetalningen är lågt, mycket lågt.

    Det redan tömda förtroendeglaset har nu fått en frostad insida.


    F.d. Teaterdirektören.

    P.S. En inte så liten kompetensbrist kan skönjas i hanteringen, där givetvis ingen är ansvarig:-(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske en av anledningarna till att nästa FM VIND plötsligt stoppats och skjutits framåt i tiden...

      Radera
  12. Resenären @.

    Jag kan nog utläsa något åt det hållet med tanke på de digra texterna som presenterats på FM kommenterar. De förklaringar och tillrättaläggande, ansvariga listat, väcker till underliga tankar om FML och deras syn på personal och verklighet:-(

    F.d. Teaterdirektören.

    P.S. Innan ni letar er fördärvade så finns tills nu inte ett ord om skandalen på FM kommenterar.

    SvaraRadera
  13. Turkiets stöd till ISIS är väl tillräckligt?

    SvaraRadera

FRÅN OCH MED 2015-02-28 INFÖRS EN HÅRDARE KOMMENTARSGRANSKNING.

Inga kommentarer som ligger för långt från ämnet kommer att godkännas. Ser man som sitt livs uppgift att sprida konspirationsteorier om förintelsen, 9/11 eller återge hela innehållet från Russia Today och vaken.se, så gör man bättre i att starta en egen blogg.



Helt anonyma kommentarer är avstängda. Det går dock utmärkt att kommentera anonymt, men det kräver att man först registerar ett konto hos exempelvis Google, Wordpress eller OpenID. Hos Verisigns OpenID-tjänst krävs det t ex endast att man har ett mailkonto för att man ska kunna skaffa sig ett OpenID.

Håll en god ton i kommentarerna

Det går inte att se de mailadresser fylls i så vill man ha ett privat svar måste man bifoga bifoga mailadress i själva kommentaren och be om att kommentaren inte läggs ut.

Blogger genererar ibland felkoder då kommentarer sänds in. Kommentarerna kommer ändå fram, men vill man vara på den säkra sidan kan man försöka igen. Ctrl-c kan vara klokt innan man trycker på publicera-knappen.