Försvarsmakten och helikoptrar - en tragisk följetong (del 3)

Hkp 10 anskaffades i slutet av 80-talet i 12 exemplar. Sedan dess har 3 havererat eller skadats till den grad att helikoptern inte går att använda. Helikoptern anskaffades för att sköta Flygvapnets flygräddning, som dessförinnan bl a skötts av Hkp 3, 4 och 9B. Bl a gjorde Hkp 10 god tjänst vid Estoniakatastrofen, då den fick visa sitt värde.

Som jag redogjort för innan insåg man rätt så tidigt att Hkp 14 skulle bli avsevärt försenad och att man var tvungen att hitta någon gapfiller till NBG 2008. 2006 lades därför en beställning hos norska företaget Heli-one om modifiering av 3 st Hkp 10 med bl a ballistiskt skydd, signaturreducering, ny instrumentering, ksp-fästen och motmedelssystem. Den modifierade helikoptern skulle få benämningen Hkp 10B. Resultatet är väl känt och har kommenterats 4 ggr i Expressen den senaste veckan, där även helikopterverksamheten fått välförtjänt kritik, även om de stora felaktigheterna ligger långt upp i kedjan och inte ute på användarna. Den ursprungliga leveransen skulle ha skett för ca ett år sedan så att besättningarna skulle hinna flyga in sig på typen. Därefter sköts datumet till mars 2008, dvs mitt under beredskapen och därefter talades det om att typen inte skulle vara operativ förrän våren 2009 och där är vi idag.

Uppdraget för Hkp 10B skulle bli Medevac, d v s helikoptern har inretts som en kvalificerad vårdplats, vilket är exakt vad de i förtid avvecklade Hkp 11 var utrustade
för (se del 1). En tid därefter kom man fram till att NBG nog skulle behöva viss helikoptertransportkapacitet också. Vissa trodde i sin enfald att Hkp 10B skulle kunna fylla samma roll, men det var ju aldrig syftet. Istället inventerade man vad som fanns kvar i Försvarsmakten och lotten föll då på Hkp 4, trots att systemet var i slutet på sin livstid och skulle gå i graven direkt efter beredskapen. Det fanns inte pengar nog att modifiera dessa helikoptrar till samma skyddsnivå som Hkp 10B och istället nöjde man sig med att förse dem med visst ballistiskt skydd och ksp-fästen.

Modifieringarna av Hkp 10 och 4 gjordes möjliga då Försvarsmakten blev av med/sa ifrån sig uppgiften att sköta inledningsvis sjöräddning och därefter också flygräddning. Istället har Sjöfartsverket upphandlat sjöräddning av Norrlandsflyg, med helikoptrar på Visby, Göteborg, Sundsvall och Stockholm och Ronneby. Sedan något år är också all flygräddning utlagd på samma helikoptrar, vilket innebär viss försämring av Flygvapnets förmåga att öva, då reglerna stipulerar att all flygning, annat än i undantagsfall skall bedrivas inom område som nås av räddningshelikopter inom 90 min. Med en karta och linjal ser man då snabbt att t ex Luleå befinner sig utanför denna radie från Sundsvall. Hittills har flygräddningen i Luleå skötts av Hkp 10 som sista plats i Sverige, men nu ska dessa helikoptrar förmodligen in på modifiering snart och ingen ersättare har utpekats. Överhuvudtaget förefaller det ju rätt märkligt att hela den stora garnisonen i Boden inte ska ha tillgång till helikoptrar.

Jämför man då sjöräddningsberedskapen med hur den såg ut för 15 år sedan då Estonia sjönk blir man närmast mörkrädd. På den tiden jämställdes flyg- och sjöräddning och all verksamhet sköttes av Försvaret. Helikoptrar med räddningsberedskap delar av eller hela dygnet fanns då i Luleå, Sundsvall, Östersund, Söderhamn, Berga, Såtenäs, Göteborg, Ronneby och Visby (jag har säkert glömt någon ort). Till Estonia startade helikoptrar från Söderhamn, Berga, Visby, Ronnby och Göteborg och totalt var 13 svenska helikoptrar på plats, även om vissa kom ut i ett sent skede. Även vid Scandinavian Starbranden var Försvaret snabbt på plats och kunde hjälpa till. Eftersom man flög med Hkp 4, var det en enkel match att lasta brandmän i Göteborg och släckutrustning för transport ut till färjan och skadade hem från färjan, något som knappast låter sig göras med de små helikoptrar som Norrlandsflyg förfogar över. De civila helikoptrarna kommer säkerligen att kunna vara på plats minst lika snabbt som Försvarets, men vad de huvudsakligen saknar (och Försvaret snart också) är antal, kapacitet och avlösning. T ex blir en ytbärgare som jobbar i en miljö som den vid Estonia snabbt slutkörd och måste få avlösning och räddningshelikoptern är inte bättre än sin ytbärgare. Det är bara att hålla tummarna för att vi slipper uppleva något liknande igen, men historien visar på motsatsen. Överhuvudtaget känns det ju rätt märkligt att allteftersom samhället utvecklas nedgår dess service och beredskap?

Den senaste händelsen som man kan bli rätt upprörd över, är när Flygvapnets helikoptrar i Ronneby inte fick starta för att undsätta en båt i sjönöd med fiskare som fastnat i ett nät. Istället tillkallades en helikopter från Danmark. I grund och botten handlar det om att staten inte får konkurrera med den privata sektorn och Sjöfartsverket har ju lagt ut uppgiften på entreprenad (av samma anledning ska ju priset på flygning med Kronflyg vara på samma nivå som med civila bolag, varvid mycket av den goda tanken med egna transporter för Försvaret faller), men också att helikoptrarna i Ronneby inte fick starta pga ej flyggodkänd vinschoperatörssele och nödluftväst (denna FMV anskaffning är också ett kapitel för sig). Fiskaren dog i slutänden, och det är inte säkert att han överlevt bara för att helikoptrarna i Ronneby fått starta, men känslan av vanmakt måste ha varit stor när man vet att man kan göra en insats och befinner sig nästgårds till olycksplatsen.

Åter till Hkp 10B. För att klara krigets krav är de tre helikoptrarna de första som utrustats fullt ut med motmedel och beväpning. Enligt Expressen har kostnaden för detta varit 170 milj kr. Frågan är dock vad den siffran egentligen inrymmer och om den verkligen gäller Hkp 10-systemet, eftersom de fyra Hkp 4 modifierades just för 170 milj. Enligt uppgift från personal involverad i arbetet ska nämligen varnings- och motmedelssystemet för helikoptrarna ha kostat smått fantastiska 2 mdr kr, vilket i så fall skulle motsvara ett drygt kompani Strv 122 eller drygt 7 JAS 39 (inkl motsvarande system). Här hoppas jag verkligen att någon kommer in och dementerar siffran, men å andra sidan har det ju aldrig varit billigt att köpa små serier och sedan bekosta en egen integrering.

Försvaret vill nu utrusta de kvarvarande helikoptrarna med motsvarande utrustning, men använda dem för trupptransport.

Regeringen har uttryckt åsikten att man vill skicka en (1) Hkp 10B till Afghanistan under våren för att understödja den svenska insatsen där, vilket får de flesta insatta att ta sig för pannan. Man brukar nämligen säga som så att en helikopter är ingen helikopter, två helikoptrar är inte mycket mer och tre helikoptrar är nästan en. En helikopter är nämligen oerhört underhållskrävande, enligt uppgifter ca 10 ggr mer än ett stridsflygplan. Med andra ord skulle vi därför ha en helikopter i Afghanistan som tillbringar största delen av sin beredskap med att stå för underhåll. En annan faktor är också att man helst opererar i rote med flygplan och helikoptrar av samma anledning som man inte lämnar campen i ensamt fordon. Summa summarum kommer man även om man avdelar 3 Hkp 10B för uppgiften ha långt ifrån en rote för uppgiften och knappt en enskild helikopter om man räknar in underhåll, vidmakthållande av besättningarnas status (måste roteras hem rätt ofta för detta) och utbildning. Vi får väl göra som vanligt och förlita oss på tyskarnas välvilja. Det har även uttryckts idéer uppifrån om att låta svenska helikoptrar operera i rote med tyska, vilket kraftfullt har sågats av besättningarna. Förmodligen kom väl idéerna från någon med ringa förståelse för helikopterverksamhet och sådant tror jag helikopterverksamheten har haft nog av om man ser till haveristatistiken. Det ska också bli intressant att se hur man har tänkt sig att det ska fungera i hettan och på den höjden som är i Afghanistan. Räckvidden kommer inte att vara imponerande.

I oktober levererades de första två helikoptrarna till Försvarsmakten och belades omedelbart med flygförbud, eftersom man upptäckt en spricka i en av helikoptrarna.

Det är i alla fall mycket glädjande att se att FMV avser resa skadeståndskrav mot Heli-one p g a förseningarna. Tiden får utvisa hur det går med både det ena och det andra.

Därmed avslutar jag följetongen för den här gången.

Del 1, Del 2