Försvarsmakten och helikoptrar - en tragisk följetong (del 1)

Expressen förvånar då och då genom att lyfta sig ur kvällspressdyngan och prestera lite grävande journalistik. För några veckor sedan "avslöjade" man den ofantliga summa pengar för vilken Försvarsmakten och fackförbunden kontrakterat företaget Bikupan att hjälpa till med värdegrundsarbetet. Nu verkar turen ha kommit till medevac-helikoptrarna. Jag tänkte därför knyta an till ämnet med en liten summering i två delar över Försvarsmaktens helikoptrars vara och icke-vara. Jag kommer inte att ge mig in på haverierna, flygsäkerhet och de problemen då det är ett så omfattande ämne att det närmast förtjänar en separat skildring.

Modifieringen av Flygvapnets Hkp 10 är en sorglig historia. Hkp 10, Aérospatiale Super Puma, anskaffade under sena 80-talet för att fungera som flygräddningshelikopter åt Flygvapnet i fredstid. På den tiden verkar ingen i Försvarsmakten funderat på att man kanske skulle behöva hämta personal under krigslika förhållanden, varför vare sig vapen eller motmedel installerades på denna, eller någon annan svensk helikopter (med undantaget pvhkp 9). Men låt oss ta en vidare titt på vad som här hänt inom helikopterverksamheten för att försöka förstå varför vi är där vi är idag.

Under slutet av 90-talet blev det dags att ersätta de gamla Hkp 3 (UH-1 Huey, känd från en och annan Vietnamfilmatisering) som vid det här laget i princip började ramla isär. Dessa hade främst utnyttjats för trupptransporter. I samma veva började man visionera om att skapa ett svenskt luftlandsatt förband (som allt annat ca 30 år efter omvärlden) och behovet av trupptransporthelikoptrar för framtiden var skriande. Likså insåg man behovet av att ersätta de marina Hkp 4 (CH-46 Sea Knight), som också användes för trupptransport, men även ubåtsjakt. På skolsidan skulle Hkp 5 (Hughes 269 m fl), Hkp 6 (Jet Ranger) och i framtiden även Hkp 9 (MBB BO-105) bytas ut.

Redan 1993 hade Försvarsmakten anskaffat Hkp 11 (Bell 412) för att avlasta Hkp 3. Till en början utgjordes uppgifterna mest av ambulansflyg i Övre Norrland, men kom mer att övergå till trupptransport och stöd till specialförbanden. Ej heller denna var utrustad för krigets krav med egenskydd, men kom att anlitas mycket då den var av mycket lämplig storlek med plats för 13 personer eller 7 soldater med utrustning. Avveckling av Hkp 11 skedde 2004 då de såldes vidare eftersom det redan från inköp beslutats att helikoptern var en tillfällig. Sålunda avvecklades då en helikopter som mycket väl skulle ha lämpat sig för den roll Försvarsmakten saknat de senaste åren, dvs en helikopter som skulle kunna lösa uppgifterna trupptransport och medevac. Eftersom färdiga ambulansinredningar redan fanns borde det ha gått avsevärt snabbare att förse helikoptrarna med egenskydd. Det ironiska är också att Norge under förra året nyttjade just denna helikoptertyp i Afghanistan i den roll man nu vill att Hkp 10B ska fylla. Dock ställde värmen och höjden till med avsevärda prestandaproblem, vilket också kommer att bli fallet med Hkp 10B.

Åter till Hkp 14. Mest kritiskt var i alla fall en ersättare för Hkp 3, 5 och 6. Lösningen blev att man såg sig om efter en medeltung transporthelikopter och en lättare helikopter, främst för skolning, men som även skulle kunna baseras på Marinens nya Visbykorvetter. Typerna skulle kallas Hkp 14 och 15, där 14 skulle finnas i både trupptransport- och ubåtsjaktversion och 15 primärt skulle användas för skolning men även finnas i en marin variant för basering på Visbykorvetterna. Därför blev det viktigt att Hkp 15 skulle vara en liten helikopter.

Anskaffandet av Hkp 14 kantades redan från början av problem. Tidigt bestämdes det att Sverige, Norge, Finland och Danmark skulle köpa helikoptrarna gemensamt för att få ner priset. Det föll dock inte så väl ut. Danmark lämnade samarbetet mitt i då det stod klart att de andra länderna hellre ville ha tvåmotoriga NH 90 än den tremotoriga EH-101 med längre räckvidd, som bättre passade de danska marina applikationerna. Sverige prioriterade god arbetsmiljö och snabb lastning i kabinen, och valde därför helikoptrar med högre kabin, vilket Finland inte brydde sig om. Slutligen pratade en överste vid FMV bredvid munnen med tillverkaren NH Industries och förklarade att de var de enda som nådde upp till kraven och dessutom låg en bit under de andras pris, varvid NHI tackade ödmjukast och snabbt höjde priset. Resultatet blev en helikopter mindre för Försvarsmakten och enskilt samtal med SÄPO för översten och två andra personer.

Hkp 14 blir den första helikoptern i Försvarsmakten som är utrustad från början för att möta "krigets krav" med motmedel, signaturreducering och taktisk datalänk.

I dagsläget är en Hkp 14 levererad till FMV, men man vägrar att ta emot fler helikoptrar till dess tillverkaren lyckas leverera en fullgod dokumentation för helikoptern. Finland fick under förra året leverans av sina första helikoptrar som ursprunglien skulle varit slutlevererade under 2008 efter hot om att bryta kontraktet och istället köpa Blackhawks. Försvarsmakten bedömer idag att Hkp 14 kommer att vara operativ tidigast runt 2014. Därför är behovet av en trupptransporthelikopter fortfarande skriande, eftersom nu även Hkp 4 går i graven. Man har också börjat fundera på vad man ska ta sig till med Hkp 14B (den marina versionen) eftersom ubåtsjakt inte är så sexigt idag. Förhoppningsvis inser man att behovet av den ändå finns för framtiden så vi slipper lära om samma ubåtsjaktsläxa som i början på 80-talet.'

Så här i efterhand funderar man ju på om det ändå inte varit bättre att satsa på ett helikoptersystem som redan när det begav sig 2002 fanns operativt på marknaden i stor mängd, även om lastförmåga var något mindre. Ur min synvinkel, anser jag att ett likvärdigt antal Blackhawks och Seahawks med den mindre lastförmåga dessa har, men levererade redan något år efter beställning hade varit bättre än att satsa på detta helt okända kort.

Det får räcka för denna gång. I nästa inlägg kikar jag vidare på Hkp 15 innan det blir dags för Hkp 10B m m.


Läs del 2 och del 3