Öppet brev från Nedre Galärdäck

Med författarens tillstånd återpublicerar jag detta öppna brev som 2006 gick ut till personalen på HKV med mycket positiv respons som följd.

Hallå där !!!

Jag vägrar att gå in i väggen eller söka mig härifrån ........ och det bara för att det råder en stor obalans mellan resurs och arbetsuppgift inom HKV. Vi har minskat personalresursen och omorganiserat om ett antal gånger de senaste åren, men jag har inte upplevt några försök till att minska arbetsuppgiften.

Vi har troligen samma omfattande produktion som tidigare...... om den inte är större med tanke på den pågående reformtionen av FM. Nu sprids information om ev revideringar av organisationen och ev ytterligare personalminskningar. De är säkert nödvändiga och faktiskt fullt möjliga, men vad jag saknar är aktiva åtgärder för att minska arbetsbelastningen......... det måste gå!!!

Vi militärer är alla ledarskapsutbildade men inom HKV verkar vi tyvärr vara mästare på att bygga hinderbanor. Det är så många av oss upplever vägen mot målet...... dvs att skapa förband med ändamålsenlig materiel till utsatt tidpunkt.

Jag minns första gången jag stod inför "det irländska bordet" ....... det såg omöjligt ut...... men med tips och vägledning från en vältrimmad livgardist så gick det. Jag saknar gardistens inställning...... dvs hjälpen mot det gemensamma målet. Vi sätter upp många "irländska bord" i vårt arbete...... de flesta alldeles nödvändiga , men i stället för att bana väg mot målet så ägnar vi oss åt kontrollarbete och tidtagning. Många är rädda för att göra fel och bevakar sitt område utan att blicka mot horisonten...... mot målet.

Vår befälhavare har enligt uppgift sagt: "Materielförsörjning är en ständig utmaning. Insatsförsvaret ställer krav på en långt snabbare anpassning till förändrade krav än vi tidigare varit vana vid. Jag har stor förståelse för den kritik och otålighet som vi möter från vår utlandspersonal. Vi här hemma måste göra mycket mer för att bekämpa traditionell byråkratisk
tröghet. Insatsförsvarets krav på resultat måste genomsyra hela den reformerade Försvarsmakten."

Jag håller med honom, men hur tolkar vi hans budskap? Ska vi på nedre galärdäck runda hindret för att nå målet i tid.... dvs fuska? Tyvärr förekommer det nog alldeles för ofta, men vi borde tolka det som gardisten gjorde..... att hjälpa varandra...... samt att jobba hårt som vanligt...... men inte hårdare än att vi håller ut och når många framtida mål. Det känns som om många av oss på nedre galärdäck är trötta och ror i otakt......... och på övre galärdäck är de också mer än fullt upptagna......... och de på bryggan borde vara oroliga för att vi bara gör 2 knop. Med denna låga fart hoppas jag att de på bryggan håller ett stadigt grepp om rodret....... omvägar är demoraliserande! En av anledningarna till den låga farten är en i mina ögon alldeles för omfattande och tidsödande beslutsprocess!!!

Min uppfattning bygger jag på många års tjänst vid HKV och samtal med många rorsmän på både nedre och övre däck. Bryggan har jag ingen kontakt med, annat än via de överbelastade på övre däck. Man blir trött på att höra; "Det är för djävligt, men det går inte att göra någonting åt situationen i den här den här organisationen. Prioritera och gör det du hinner med, men någon borde göra något".

Jag tror dock att de har fel!!! Vi är alla medskyldiga till den höga arbetsbelastningen, men denne någon med nödvändig beslutsrätt borde finnas på bryggan. Vi kan naturligvis hoppas på god vind och gynsamma strömmar, men bättre vore om vi tog initiativet och gjorde något med kraft och beslutsamhet. Vi borde förenkla i alla processer, underlätta för varandra i tillståndsgivandet, låta många beslut tas på en lägre nivå och våga ta kalkylerade risker!!! Det måste gå att genomföra utan omfattande revideringsarbete. Det krävs bara normalt ledarskap.

Jag trivs på HKV..... med intressanta uppgifter, trevliga medarbetare och med ett friskvårdsprogram som är i världsklass....... men den totala arbetsinsatsen för att nå målet måste minska!!!

Jag har inte skrivit detta mail i uppviglande syfte utan för att åstadkomma en snar förändring...... för mig själv och för mina medarbetare på HKV. Vi behöver arbetsglädjen ....... den som kommer med automatik när man har något att hoppas på. Jag är medveten om det kontroversiella i att skicka detta mail, men jag hoppas på att "det är högt i tak" och det kan leda till en aktiv debatt med ett gott syfte. Är det "inte högt i tak" och jag blir förflyttad........ ja.... då kommer ju åtminstone min arbetssituation förändras ...........och jag har gjort ett försök.

Responsen blev:

Vilken otrolig respons !!!

Det har snart gått en vecka sedan jag med rubr mail......"lyfte på locket" .......som någon uttryckte sig ......... och trots att vi befinner oss i semestertider så har otroligt många hört av sig....... från bryggan och nedåt.

Alla ...... utan undantag har reagerat positivt!!!

De som har hört av sig har "nickat med" i beskrivning av situationen...... många har dessutom bidragit med egna erfarenheter och förslag till förändringar. Den arbetsgrupp som arbetar med revidering av HKV 05 har också hört av sig och i en diskussion visat att de är lyhörda och har högt i tak. Glädjande !!!

Jag skriver detta mail av två skäl...... dels för att besvara de frågor (baserade på oro och nyfikenhet) många har ställt till mig "Vad har hänt? .......Vilken reaktion har du fått?"........ och dels för att förmedla den positiva känsla av ...... framtidstro...... som framförts av många....... i och med att vi tar i detta APT-ärende.

Jag kan härmed meddela de oroliga att jag inte blivit degraderad eller förflyttad...... (än?)....... och i övrigt bubblar ett engagemang och en optimism när vi tar i denna heta potatis.

Det är intressant att alla .......de som yttrat sig....... oavsett position är överens om att något måste göras. Om vi bara uttnyttjar optimismen, kraften och energin hos alla dessaförändringsbenägna medarbetare på ett strukturerat sätt....... så bör vi med kunna se fram emot förbättringar i närtid. Syftet är ju........ ett HKV som är lika effektivt och anpassningsbart som det insatsförsvar vi skapar........ samt en bättre arbetssitution.

Tyvärr blev det väl inte så mycket förändring. Folk går fortfarande in i väggen allt som oftast och jobbar 80-timmarsveckor och hinner ändå inte allt det som ska hinnas med.