Gästinlägg: Vingklippt helikopterförmåga

Veckans andra gästinlägg handlar om den trånga sits helikopterorganisationen hamnat i med hänsyn till omorganisationen av basförbanden i Flygvapnet. Återigen står det helt klart att man försöker trolla med knäna när två ytterst glest bemannade basbataljoner ska spridas över landets yta för att betjäna såväl stridsflygdivisionerna som transportflyget och helikopterförbanden - en uppgift som tidigare löstes av mångdubbelt fler och större förband. När sedan verksamheten ska kunna ske parallellt i flera världsdelar känns kejsarens kläder väldigt genomskinliga.

/Wiseman

-------------------------------------------------
Vingklippt Helikopterförmåga

Försvarsmakten befinner sig i slutspurten av utformningen av Insatsorganisation 14 (IO 14). För flygvapnets del är det ett arbete som har kännetecknats av centralisering och lykta dörrar. Arbetet med flygvapnets basorganisation har varit en, näst intill, enmansutredning där utredaren har gjort flera aktiva val att inte ta till sig fakta eller övrig feedback från flertalet experter eller organisationen.

Hittills har det ”funnits” en Insatsorganisation Helikopter (IO Hkp) med förmåga att uppträda näst intill enskilt och då självständigt lösa tilldelade uppgifter. Helikopterbataljonen är enligt PTOEM IO Hkp vetenskapligt dimensionerad genom modellering av FOI för att samtidigt kunna lösa två internationella och en nationell insats. Helikopterbataljonen innehåller egna bas- och ledningsförband och är därmed optimerad för ett rörligt uppträdande tillsammans med eller i nära samverkan med understött special-, armé- eller marinförband. Basorganisationen utgörs av 280 personer. Om närskyddssoldater räknas bort, då de skall överföras till säkbat enligt Försvarsbeslut 2009, återstår knappt 200 personer. Det är en liten och, för uppgiften, mycket väl anpassad organisation. De insatser och beredskaper som pågår eller i närtid är aktuella för Helikopterbataljonen är: ME02 i Adenviken, BG11, ISAF och specialförbandsunderstöd. Utvecklingen går alltså mot att antalet internationella helikopterinsatser överskrider det antal som anges i PTOEM IO Hkp.

Vår JAS-frälsta flygvapenledning agerar dock med en tondövhet som är anmärkningsvärd då den politiska viljan tydligt har markerat att helikopterförmågan skall stärkas och inte vingklippas som nu håller på att ske.


Ännu en anglosaxisk treställig förkortning - CSW

Under 2009 genomfördes ett arbete med att utveckla Flygbasbataljonen mot IO 14. Detta arbete har till stora delar genomförts med det så kallade ”30/1 – underlaget” som grund och med en inriktning att utifrån tilldelade ramar utveckla en sammanhållen bataljon. Helikopterbataljonens bas- och ledningskomponenter tillsammans med Basbataljonerna från Kallax och Kallinge skulle utgöra Combat Support Wing (CSW). Här bör det betonas att idén med CSW inte på något sätt drevs av någon med helikopterförankring, det var andra krafter som låg bakom. CSW hade inte haft en möjlighet att möta Helikopterbataljonens behov då fokus vid projekt CSW inte omfattade helikoptrar och dess förmåga. Detta framgår inte alltid i debatten.

Under december 2009 togs två beslut som förändrar grunderna för utveckling mot CSW. Det var dels C PROD beslut att för närvarande inte samlokalisera förband och funktioner till en plats, dels C LEDS inriktning för fortsatt arbete med försvarsmaktsplaneringen som anger att det skall i IO 14 finnas två flygbasbataljoner. Tankarna på CSW ströks och Flygbasbataljonerna återuppstod vid insatsflottiljerna. Tyvärr så hängde Helikopterbataljonens bas- och ledningskomponenter kvar i ett administrativt vakuum med CSW-hatt..


Föreslagen förändring – ”Enmansutredning”

Under vintern som har varit har ett nytt arbete pågått med ett tydligt fokus på personalreducering och likformad basorganisation i Flygvapnet. ”Enmansutredningen” kännetecknas av centralisering och lykta dörrar.

Den nya tanken är att Flygvapnets ”basbehov” skall lösas av de två Basbataljonerna, vilka främst är inriktade mot nationella insatser och att verka från förberedda flygbaser. Fokus i denna utveckling är att Basbataljonerna tillsammans och samtidigt ska kunna bemanna ett antal fasta och rörliga baser med en personalram på knappt 2000 man. Ännu en gång har fokus varit så pass spetsigt att inte helikoptrar rymts. Basbataljonernas statiska uppträdande på flygbaser rimmar mycket dåligt med de höga krav på rörlighet som ställs på Helikopterbataljonen för att möjliggöra understöd till special-, armé- eller marinförband. Dessutom innehåller de insatskompanier från basbataljonerna som erbjuds i ”enmansutredarens” förslag, inte den ledningsförmåga som krävs för att kunna verka i tre samtidiga riktningar vilket beskrivs i PTOEM IO Hkp.

Det är med stigande förvåning jag har sett hur utredarens förslag går stick i stäv med Försvarsbeslut 2009 där det tydligt framgår att ”utvecklingen av den gemensamma mark- och sjöoperativa helikopterbataljonen fullföljs”. Förslaget innebär i sin nuvarande form att Helikopterbataljonen reduceras med 280 av 770 officerare då basorganisation och betjäningsförbanden för ledningen ska ”outsourcas”. Det motsvarar en minskning med 35 procent. Kvar blir besättningar och helikoptertekniker samt förbandsledning utan betjäning, knappast en utveckling för helikopterbataljonen.

”Enmansutredningen” har valt att bortse från FOI verksamhetsmodellering och PTOEM IO Hkp, som tillsammans tydligt beskriver Helikopterbataljonens specifika krav och förmågor. När arbetet med att vingklippa Helikopterbataljonen på sina bas- och ledningskomponenter inleddes fanns dessutom en tydlig styrning att förmågan hos Helikopterbataljonen att lösa sina uppgifter inte skulle påverkas. Att bara ge en sådan styrning visar tydligt vilken verklighetsförankring avsändaren besitter. Hur skulle förmågan att lösa sina uppgifter inte påverkas när vitala komponenter ”outsourcas”? Vad hände med ”Train as you fight” och vikten av daglig kontakt och förbandsanda? När nu förslaget går till beslut är den tydliga styrningen väldigt diffus och det diskuteras om den överhuvudtaget ens har funnits.

Samtidigt som en reducering av Helikopterbataljonen föreslås återfinns mer än 400 personer med inriktning säkerhetstjänst i de två Basbataljonerna trots att det tydligt framgår i Försvarsbeslut 2009 att ”Flygbasförband /…/ skydd och bevakning av baser ska i huvudsak lösas av arméstridskrafterna och hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna”. Man behöver inte vara överdrivet konspiratorisk för att ställa sig frågan huruvida ”enmansutredaren” tillsammans med Flygvapnets ledning har valt att bortse från dessa styrningar för att det ska passa en dold agenda.

Då ingående delar i insatsflottiljerna inte uppträdde som ett krigsförband med samma förbandsstruktur som Helikopterbataljonen, så är det svårt att förstå syftet och se vinsten med likformiga basförband.

Även den stridstekniska ledningen för helikoptrar och spetsflyg skiljer sig markant åt. Stridsflyget leds och planeras i mångt och mycket av och i nära samverkan med StriC. Helikoptern planeras och ”leds” av eget förband och/eller av understödd chef beroende på uppdragets natur. Helikopterförbandet har betydligt större likheter med transportflyget avseende uppträdande och ledning än med stridsflyget. Det rörliga taktiska uppträdandet som helikopterförbandet har innebär dessutom att dess ledningskomponenter och sambands- och informationssystem är lätta och modulära. Det till skillnad från Basbataljonen som har ett tyngre containerbaserat koncept vilket grundas på ett betydligt mer statiskt uppträdande på förberedda flygbaser.

Mot bakgrund av detta blir jag förvånad över föreslagen lösning och framdrivningsmetoden av densamma.



Konsekvenser av pågående arbete

• Helikopterbataljonens insatsförmåga, både nationellt och internationellt, är med föreslagen förändring reducerad.
  -Dels för att föreslagen rörlig organisation måste vara likformig och tillsammans med det spetsiga fokuset inte erbjuder en Helikoptervänlig basorganisation, varken i ren basförmåga och i synnerhet inte avseende ledningsförmåga.
  - Dels att Basbataljonerna levererar 3 parallella rörliga insatser, och då för hela Flygvapnet. Helikopterbataljonen är ensamt dimensionerad för 3 parallella insatser i PTOEM IO Hkp och det med trend på ökande antal.
  

• Ingen eller reducerad uteffekt av planerat inköp av nya helikoptrar. Regeringen begärde i vårbudgeten Riksdagens stöd för köp av nya, beprövade och färdigutrustade helikoptrar. Detta för att lösa några av de helikopterproblem som finns i Förvarsmakten. Att Försvarsmakten samtidigt driver en organisationsförändring som riskerar att underminera möjligheterna att uppnå full effekt med dessa helikoptrar är allvarligt.
  
  
• Risk för personalflykt likt Hästveda efter ännu ett absurt förslag utan dialogiserat syfte eller adekvat bakgrund. Detta kan komma att få drastiska konsekvenser för bland annat Flygvapnets ledningssystemsförmåga där tillgången på personal redan idag är ansträngd.
  
  
• Ineffektivt nyttjande av säkförband om dessa inte överförs till säkbat och istället kvarstannar i FV för att försöka bevara ett ”Kalla kriget-koncept” som inte längre är efterfrågat vilket dessutom är i strid mot försvarsbeslutet.

Förslag på åtgärder

• STOPPA det vansinniga arbetet med diffusa målsättningar som pågår. Trots att de två basbataljonerna innehåller strax under 2000 man kan inte efterfrågad förmåga levereras till Helikopterbataljonen. Den lösning som föreligger innebär att ett insatskompani om två hundra personer avdelas för att lösa en helikopteruppgift oavsett storlek. Att jämföra med Helikopterbataljonens egen basorganisation på 200 personer som klarar av att lösa ledning och logistik i tre insatser samtidigt.

• Organisera ett Insatskompani i Helikopterbataljonen med bas- och ledningsförmåga som rimmar med föreskrivna förmågor i PTOEM IO Hkp. Att inte ha denna förmåga i Helikopterbataljonen innebär ständiga försök till samverkan med Basbataljonerna vilket skapar samma komplicerade ledningsförhållanden som var det främsta argumentet för att inte inrätta CSW.

• Om syftet med föreslagen Helikopter- och Basbataljonsorganisation är att reducera personal föreslås en reducering av egna skyddsstyrkor vilket då harmoniserar med Försvarsbeslut 2009 enligt ovan.

Organisationsförändringen har pågått under en längre tid, i Flygvapnet bakom lyckta dörrar och inledningsvis med få förtrogna. Jag förstår vikten av en sluten krets i studiefasen av ett alternativ, men slutresultatet gynnas inte om sekretessen bibehålls under huvuddelen av ett arbete i likhet med detta. Att dessutom Flygvapenledningens samt ”enmansutredarens” ointresse och aktiva ovilja att ta till sig sedan tidigare gjorda arbeten, dragna slutsatser eller Försvarsmaktens egna underenheters åsikter är djupt oroande. Enligt förre Överbefälhavarens så var ÖRA en grund för framtidens insatsförsvar. Avseende IO14 har Öppenheten och Respekten från Flygvapnets ledning gentemot sina förband varit under all kritik och jag kan bara hoppas att någon form av Ansvar kommer att utkrävas.


/ HKV PROD JAS