Framtida drivmedel

Peak oil-gurun och professorn Kjell Aleklett skrev på SvD Brännpunkt förra veckan om att EU måste ompröva sin energipolitik och ta peak oil på allvar. Det har han förmodligen helt rätt i. Artikeln är också intressant i det avseendet att den historia han nämner i form av prognoser visar behoven av att ta sig an framtiden redan idag istället för att hoppas på det bästa med huvudet stoppat i sanden. Sverige må ha en utbyggd vattenkraft, men i takt med att energibehoven stiger och kärnkraften avvecklas, måste man tänka på nya lösningar.

Det har tidigare på WW skrivits om peak oil och bristande planering för detta. Cornucopia är utmärkt läsning om man talar om generella energiproblem, men på WW är det framförallt det militära och säkerhetspolitiska perspektivet som uppmärksammats. Kamp om energitillgångar och andra råvaror är en urgammal anledning till krig och konflikter. Den cyniske är säkerligen inte sen att påtala att Libyen tar sig minsann världssamfundet an, men inte Syrien, som har en betydligt lägre oljeproduktion. Anledningen är nog inte så mycket oljan som det faktum att Ryssland och Kina har mycket starka intressen i Syrien och av den anledningen högst ointresserade av att någon militär insats beordrad av FN, skulle genomföras i Syrien.

Kampen om energiresurser och råvaror är primärt för de länder som har dessa tillgångar eller som har stark militär makt och har behov av att säkra dessa tillgångar. Sverige tillhör varken det ena eller andra. Däremot utgör Sverige en del av Barentsområdet, där man bedömer att det finns mycket stora energitillgångar ännu så länge oåtkomliga p g a den arktiska isen.

Intressant för svensk del avseende den militära och säkerhetspolitiska aspekten av peak oil är utöver den framtida utveckling i Barentsområdet, hur ett land utan egna tillgångar för att framställa större mängder av petroleumbaserat drivmedel ska kunna få sina militära materiel att fungera. Hur anpassas materielen till att fungera på alternativa drivmedel vid den tidpunkt då nuvarande drivmedel inte går att köpa eller är alldeles för dyra att köpa? Ett tredje problem har länge existerat, nämligen att drivmedelstransporter är oerhört sårbara och samtidigt ytterst värdefulla. Det effektivaste sättet att stoppa en pansararmé har alltid varit att se till att de saknar drivmedel.

Den moderna krigaren blir allt mer beroende av energi. Både i form av elektricitet för att driva alla de högteknologiska materielsystem som allt mer kommer att dominera slagfältet, men även i form av drivmedel för transportmedlen. En liter diesel må kosta drygt 14 kr i Stockholm, men på en utpost i Afghanistan är den reella kostnaden många gånger högre. Det är varken gratis, enkelt eller ofarligt att transportera drivmedel till ensliga platser i krigshärjade områden och tyvärr är det enklaste sättet i fält att framställa den så nödvändiga elektriciteten att göra det med dieselaggregat.

Militära problem under pågående krig påtvingar oftast snabb utveckling och alternativa lösningar. Amerikanska marinkåren har tagit fasta på alla de problem man haft med att försörja avlägsna och isolerade baser i Irak och framförallt Afghanistan och försett en försöksbas med solfångarinstallationer för att framställa elektricitet. Behoven av fossila drivmedel har med ens sjunkit 90 % och det är inte svårt att tänka sig vilka positiva effekter detta medför i form av förenklad logistik och minskat behov av att skydda sårbara transporter. Även avseende framdrivning av fordon som stridsfordon och flygplan ligger USA långt framme, vilket tidigare kommenterats på WW.


Inom Försvarsmakten finns föga förvånande ännu ingen tanke på att fundera över vad som i framtiden ska driva svenska stridsvagnar, flygplan och fartyg i framtiden och inte heller några större planer på att minska dieselbehovet på plats i Afghanistan. Sent lär syndaren vakna.