Värdet av ett enda flygplan

Förr i världen krävdes det åtskilliga bombflygplan för att slå ut ett enda mål på marken då precisionen var dålig. Under VK 2 flög massiva allierade bombplansformationer från Storbritannien för att slå mål i Tyskland och ett mål kunde kräva insats av 25 flygplan. Ändå var resultatet ofta att målet inte var utslaget, men väl civila områden runt omkring. Under Vietnamkriget handlade det om 4-8 flygplan per mål och något liknande detta under Gulfkriget. I Vietnam dök de första laserstyrda bomberna upp och en Nordvietnamesisk bro som man upprepade gånger försökt bomba sönder och som kostat åtskilliga amerikanska flygplan och piloter genom åren, slogs nu ut av ett enda flygplan och en bomb.

Så kom sedan kriget i Jugoslavien där man hade tillgång till tredje generationens laserstyrda bomber med betydligt större räckvidd och högre träffsannolikhet. Där ställde istället vädret till det, då det visade sig att europeiskt väder föga förvånande allt som oftast begränsade sikten från flygplan till mål och därmed också möjligheten att laserbelysa målet. Resultatet blev en rad icke genomförda anfall och en större tillit till de då helt nya GPS-styrda bomberna som var mycket få i antal.

Under Irakkriget hade man så fått ut GPS-styrda bomber på bredd och de tunga amerikanska bombflygplanen hade också fått kraftfullare eldledningssystem som möjliggjorde anfall mot flera mål samtidigt. Ett amerikanskt bombflygplan slog i det närmaste helt ut en irakisk mekaniserad bataljon med hjälp av smarta multipelbomber. Nu ser vi att utvecklingen tagit ytterligare några steg när två amerikanska bombflygplan under ett uppdrag slagit ut 100 markmål i Libyen, av bilderna att döma med olika storlekar och varianter av den GPS-styrda JDAM-bomben. Detta var första gången man med B-1B genomfört ett uppdrag från hemmabas i USA och anfallit mål på andra sidan jordklotet. Liknande 24 h-uppdrag har tidigare genomförts med såväl B-52 som B-2. Dessa piloter hamnar i den något konstiga situationen att de lämnar sina barn på dagis dag 1, flyger ett stridsuppdrag runt halva jordklotet och slår ut ett antal mål, flyger hem, debriefar uppdraget och hämtar sedan barnen på dagis dag 2.

Denna utveckling innebär att värdet av varje enskilt flygplan blir så mycket högre när ett enda flygplan ansvarar för att slå ut så många mål. Hade ett av dessa flygplan skjutits ned, eller tvingats vända p g a tekniskt fel hade koalitionen misslyckats med att slå ut nästan hälften av alla den dagens mål. Det blir alltså oerhört mycket viktigare för en försvarare att slå ut fiendens bomb- och attackflygplan, samtidigt som anfallaren är extremt beroende av att ha tillgång till koordinater för markmålen med extremt hög precision.

Inte bara bombflygplanen har fått denna flermålsförmåga, utan även flygplan med attackförmåga. Ökad precision innebär möjlighet att slå ut mål med hjälp av en betydligt mindre verkansdel, vilket i sin tur innebär att man kan konstruera mindre bomber och därmed hänga fler bomber på varje flygplan. I Sverige går utvecklingen åt snarlikt håll. I mitten av 00-talet infördes förmåga att JAS 39 ta laserstyrda bomber av samma typ som användes under Gulfkriget och sedan något år tillbaka använder Flygvapnet en bomb med såväl GPS- som laserstyrning. I nästa mjukvaruppdatering avser man enl budgetunderlagen införa programmerbara GPS-styrda bomber av mindre slag med avsevärt längre räckvidd (över 100 km enl Wiki).

Att skjuta ner ett attackflygplan måste alltså göras innan det har möjlighet att släppa sin stora mängd av GPS-styrda vapen. Annars uppstår omedelbart en målmättnad hos försvararen när denne har 50 små mål att skjuta ner istället för ett enda stort. Vilka krav detta ställer på jaktflygplan och luftvärn säger sig självt.

Tyvärr verkar inte denna analys ha gjorts ännu i Sverige, men den görs förhoppningsvis i en kommande luftförsvarsutredning.