Försvarspolitiska friktioner och osäkerhet

Det ser onekligen lite mörkt ut för svensk försvarspolitik i framtiden. Anledningen till detta stavas framförallt Håkan Juholt, men även Miljöpartiets kongress i helgen.

Socialdemokraterna under Håkan Juholt har snart intagit i stort sett varenda möjlig ståndpunkt angående den svenska Libyeninsatsen, utom möjligtvis en regelrätt invasion. De senaste dagarnas inställning är att insatsen istället ska omvandlas till en marin insats, medan mycket talar för att det som mest efterfrågas av det internationella samfundet är en fortsatt svensk insats koncentrerad på flygspaning. DN:s ledarskribent Peter Wolodarski hade idag en mycket dräpande ledare kring Socialdemokraternas och framförallt Håkan Juholts, retorik kring den svenska Libyeninsatsen. Ur ledaren:

"Vi ska inte gräva fast oss i konflikter, vi ska ta vårt ansvar, vi ska ta vår del av kakan." Så sade Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt i sitt anförande på första maj.

Jag vet ingen annan partiledare som liknat upprätthållandet av flygförbudszonen vid en kaka som ett antal länder ska samsas om att äta. Ett krig är inte en kaka och en militär insats inte ett kafferep. Men så finns det inte heller någon annan svensk politiker som hunnit säga så många märkliga saker om den svenska Libyenpolitiken som Håkan Juholt.

Det ligger en del i vad Wolodarski skriver. Det är egentligen helt absurt. Det finns nog inte många som lever i tron att en internationell militär insats är något som stater står i kö för att få vara del i. Man slutar dock inte förvånas när det gäller Håkan Juholt, allra minst när det gäller försvarspolitik. Det ligger något i det Skyttedoktoranden påpekar, nämligen att bara för att någon hållit på med försvarspolitik i 17 år behöver det inte betyda att personen besitter någon "strategisk begåvning".


I helgen genomförde också Miljöpartiet sin rikskongress där huvudnumret var valet av två nya partiledare. Det kvinnliga valet, Åsa Romsson, har tidigare uttalat sitt ogillande av den svenska Libyeninsatsen. Av den anledningen var det intressant att läsa Expressens snabbfrågor till henne och hennes manliga motsvarighet, Gustaf Fridolin, där båda lämnade frågan om en fortsättning obesvarad. I Fridolins fall till dess FN lämnat en inriktning. I övrigt var kongressen avseende försvars- och säkerhetspolitik ett enda stort utropstecken i förvånad och negativ bemärkelse. Motioner som antogs var t ex att partiet ska verka för att:

• krigsmateriel ej får exporteras till länder som avser använda den för militärt bruk
• Sverige endast ska delta i internationella insatser under FN-ledning. Det utesluter därmed samtliga pågående insatser. FN leder i princip inte några militära insatser längre efter Balkan utan uppdrar det åt NATO, EU, AU etc. Sverige ska dessutom aktivt lämna sådana insatser som inte är FN-ledda.
• enbart stödja framtida Afghanistan-propositioner om det är klart att militär som utför stödjande säkerhetsinsatser inte deltar i stridande uppdrag.
• Militära övningar i Sverige med utländska deltagare endast får genomföras om de är förberedelser för insatser på mandat av FN och ledda av FN

Vid en första anblick låter mycket av de antagna motionerna och framförallt ovanstående som lite tokigt på det sätt som Miljöpartiet tidigare framstod. Vid närmare eftertanken blir situationen avsevärt mycket mer bekymrande eftersom Sverige sedan valet 2010 har en borgerlig minoritetsregering. För att få igenom sin politik måste regeringen få stöd från antingen Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Det bådar med andra ord inte alls gott för framtida svenska försvars- eller säkerhetspolitik, utan risken är överhängande att Regeringen kommer att vika ner sig i försvarsfrågan som man rangordnar som betydligt mindre viktig än många andra frågor. Ett fortsatt svenskt militärt deltagande i Afghanistan, Libyen och Somalia känns därmed högst otroligt.

De närmaste veckorna föreligger avgörande dygn för FN-insatsen mot Libyen. I början av juni kommer NATO på politisk-strategisk nivå att ta ställning för hur man ska gå vidare i Libyeninsatsen för genomdriva Säkerhetsrådets mandat 1973. Imorgon diskuterar den amerikanska kongressen det amerikanska deltagande i insatsen. USA:s president har möjlighet att i 60 dagar sända amerikanska styrkor i strid utomlands utan kongressens tillstånd. Dessa 60 dagar löpte ut i fredags, vilket har fått t ex ryska medier att beteckna det amerikanska deltagandet som illegalt. De stöds i denna fråga av några av president Obamas republikanska motståndare (fiendens fiende...). Utan ett amerikanskt stöd i Operation Unified Protector blir insatsen svår att genomföra då USA står för en mycket stor del av vitala resurser såsom lufttankningsförmåga och telekrigföring. Europa är idag inte mindre beroende av amerikanskt stöd utan snarare mer efter de senaste årens hårda ekonomiska klimat.

För svensk del ska ett vidare riksdagsbeslut till för att avgöra framtiden för ett svenskt militärt deltagande i Libyeninsatsen innan Riksdagen går på sommarlov. Ska miljöpartiet följa kongressens beslut eller vad som önskas från FN och NATO?

Risken känns överhängande för att svansen kommer att vifta med hunden i svenska försvars- och säkerhetspolitik i framtiden.

Bloggar: Göran Pettersson, Skyttedoktoranden, Carl Bildt, Försvarsministern