Utebliven respons

Igår publicerades ett inlägg som uppmärksammade den stora mängden omfattande ryska militärövningar som just nu och mer specifikt en av övningsmålsättningarna med övningen Center 2011, att utprova användande av uppdragstaktik i ryska armén.

Det är lite förvånande vilken klen respons detta inlägg har fått och man börjar fundera över huruvida läsarna förstår implikationerna av en framtida rysk övergång till uppdragstaktik.

Vad vi har bevittnat på senare tid och nu bevittnar är att två av de faktorer som vi i Sverige ansett som uppvägande för vår avsevärt lägre numerär, är på god väg att försvinna. Samtidigt minskar vi i Sverige ytterligare numerären. I all svensk militär utbildning oavsett nivå, doktriner och reglementen betonas att vår framgång nås genom materiell överlägsenhet avseende kvalitet och framförallt genom ett ledningsöverläge med snabbare beslutsfattande varvid uppdragstaktiken är central. Kort sagt har alla exempel som beskrivs, och har beskrivits, sin utgångspunkt i att motståndaren må ha större numerär, men materiel och personal är av sämre kvalitet och framförallt tar motståndaren längre tid på sig att fatta beslut och agera utifrån dessa. Det svenska försvaret agerar innanför motståndarens OODA-loop har mantrat varit sedan OODA-loopen blev modern på 90-talet.

Nu bevittnar vi att den säkerhetspolitiskt dimensionerande faktorn i vårt närområde, Ryssland, under de närmaste åren ändrar på spelplanen. Vi kan ej längre påräkna dessa fördelar i den osannolika händelsen av en konflikt väpnad konflikt, vilket kombinerat med den ytterligare sänkta numerären skulle få allvarliga följder för svensk del.

Situationen kompliceras ytterligare av att Försvarsmakten i allt mindre grad nyttjar den i alla doktriner föreskrivna uppdragstaktiken. De internationella insatser vi deltar i handlar i mycket liten grad om att slå en motståndare eller erövra terräng vilket är då uppdragstaktiken oftast kommer till sin rätt. Snarare är det så att vi redan har för mycket terräng att hålla reda på och de hårda insatsreglerna samt samverkan med andra organisationer gör att en högre grad av detaljstyrning krävs från högre nivåer.

I och med Försvarsmaktens låga grad av övande med stora förband, samtidigt som de enda insatser som leds är av förhållandevis lågt tempo och för ledningsmässigt för svensk del av mindre omfattning, är det lätt att förledas att tro att man som chef på strategisk/operativ och till och med taktisk nivå ständigt kan hålla koll på alla sina underlydande enheter och både sin egen och motståndarens verksamhet (den svenska ledningstekniska utvecklingen har som bekant lagt några miljarder på detta i form av NBF i jakten på denna vision utan någon teknisk framgång). Så kommer aldrig att vara fallet i en reguljär, högintensiv konflikt, vilket är det dimensionerande fallet när det gäller nationellt försvar. Då är man garanterad att hamna i efterläge avseende beslutsfattande jämfört med motståndaren.

Därför blev det något av en chock för den armétaktiska staben när man under beredskapsövningen Dagny II fanns sig föra befäl över 60 hemvärnsbataljoner och därtill reguljära bataljoner utan någon som helst ledningsnivå däremellan. Dessa brister åtgärdas nu genom tydligare brigadstruktur för markstridsförbanden och regional staber för hemvärnsförbanden, men för att få det att fungera krävs omfattande övningar under realistiska förhållanden där friktioner och dimmor blir något annat än teori. Det som snabbt raserades i ett försvarsbeslut tar avsevärt längre tid att bygga upp.


Hur hanterar vi nu att vår dimensionerande, eventuelle motståndare ändrar sin taktik till att motsvara vår egen och dessutom blir, om inte redan är, mer välövad och materiellt överlägsen? Det är något som vi verkligen behöver fundera ordentligt över och hantera såväl materiellt som organisatoriskt. Av den anledningen blir man något förvånad över den svala responsen på gårdagens inlägg, jämfört vissa andra typer av inlägg.


Tweet