Bergquist avhandlar endast användningen av stridsflyg på krigsskådeplatser där konflikterna huvudsakligen varit lågintensiva. Hittills saknas helt, dessbättre, exempel på användning av stridsflyg mot moderna demokratiska samhällen som är avsevärt mycket sårbarare för krigets påfrestningar än exempelvis Afghanistan. Det enda exemplet hittills är luftkriget mot Serbien 1999, där det serbiska samhället fick utstå kraftiga påfrestningar och folkopinionen började vändas mot president Milosevic. Intressant i det sammanhanget är för övrigt det serbiska luftförsvarets förmåga till överlevnad mot ett samlat NATO-angrepp och att luftförsvaret i mångt och mycket var uppbyggt på samma sätt som det svenska avseende skyddsåtgärder. I Sverige avvecklades i princip samtliga dessa lösningar under 00-talet eftersom de ansågs förlegade …
Mats Bergquist är tyvärr snabb att döma ut det bemannade stridsflygets framtid och motiverar detta med framförallt ekonomiska orsaker. Det har man varit under de senaste 15 åren, men utvecklingen har inte gått så snabbt som man först förutspådde. Ett antal hinder existerar för att tekniken ska nå de framgångar som förutspåtts. Ett är att den aritificiella intelligensen inte alls nått de nivåer och den utvecklingshastighet som man tidigare förutspått baserat på datorutvecklingen under tidigare decennier. Ett av de större problemen är kommunikationssystem. Att utesluta människan ur beslutsloopen är än så länge främmande för alla länder. Det skulle för övrigt inte förvåna om det så småningom kommer en internationell konvention i denna etiska fråga. En av de större fördelarna med obemannade flygsystem anses vara att dessa kan uppträda på stora avstånd från eget territorium. De större amerikanska taktiska och strategiska system styrs nästan helt uteslutande från amerikanska fastlandet, i amerikanska flygvapnets fall flygbasen Creech i Nevada (drabbad av ett större virusangrepp under hösten). Från Creech går sedan kommunikationen till flygsystemen via satellitlänk, vilket skapar en del fördröjningar. Vad gäller kvalificerade spaningsuppdrag är det svårt att direktsända högupplöst information tillbaka till högre stab p g a den omfattande bandbredd som krävs. Vad gäller möjligheten att signaturanpassa (stealth) ett obemannat stridsflygsystem låter det sig svårligen göras. Ett obemannat flygsystem är nämligen i än högre grad än ett bemannat beroende av att kommunicera, varvid man oundvikligen röjer sig även om radarsignaturen hålls liten.
Bergquist går i samma fälla som så många andra när han sedan i sin artikel tror att det idag och den närmaste framtiden finns ekonomi i att investera i obemannade flygsystem. De mer kvalificerade taktiska och strategiska systemen, huvudsakligen med spaningsuppgifter, är idag dyrare än sina stridsflygmotsvarigheter och med motsvarande krav på kringpersonal. Ett styckepris motsvarande 8 st JAS 39 Gripen och därtill kostnaden för flera besättningar för att kunna genomföra de långa uppdrag systemet gör bra, avskräcker. De obemannade systemens överlevnadsförmåga gör dem också olämpliga i konflikter där motståndaren förfogar över ett luftförsvar med kvalificerat luftvärn eller stridsflyg. Obemannade system är med andra ord inte den billiga resurs som man kan skicka in på platser där hotet är högt. Mats Bergquist är inte först att falla i den fällan och med all säkerhet inte heller sist. Anledningen till Sverige inte överväger anskaffning av mer kvalificerade obemannade system stavas inte bara SAAB.
Just av ekonomiska skäl lär det dröja många år innan vi ser obemannade stridsflygsystem som löser jakt- och attackuppgifter motsvarande eller bättre än de bemannade systemen. Ekonomin gör redan att det endast är stormakterna som har råd med systemen och endast i små serier så länge det inte handlar om USA Framtiden för obemannat flyg ligger förmodligen snarast i de uppgifter som är tidsödande och långtråkiga som transport och lufttankning, men där är utvecklingen knappt i sin linda. Man ska heller inte glömma det som de obemannade systemen gör riktigt bra, nämligen stridsteknisk och taktisk spaning. Stridstekniska spanings-UAV:er som Ugglan på kompaninivå vore en dröm.
Om Libyenkriget bevisade något avseende användningen av luftmakt var det återigen att konceptet med stridsflyg kombinerat med markförband är framgångsrikt samt att det bemannade bombflyget är en kraftfullare resurs än någonsin. Det är en utveckling man måste ta i beaktning vid dimensionering av framtida luftförsvar.
Wiseman, jag håller med. Mats Bergqvist drar slutsatsen likt en känd reklam slogan för ett antal år sedan med Peter Wahlbeck, "-Allt blir bättre med digital TV." Jag tror absolut att vi kommer att få se ett bibehållande av stridstaktiska UAV:er likt den Sverige har anskaffat alldeles nyssens men att Sverige och andra icke stormakter skulle gå på taktiska och strategiska UAV:er faller nog på kostnadsbiten.
SvaraRadera/Tester.
1. I Sverige behöver inte UAV-system vara särskilt stora eller strategiska för att generera stora anskaffnings- och driftskostnader då de faller under samma regelverk som betydligt mer kvalificerade, strategiskt viktiga och komplexa flygsystem. Enbart av denna anledning är det i Sverige inte möjligt att införa något annat än väldigt dyra UAV-system. Någon kanske tror att regler är gratis, det är ju bara text på ett papper?
SvaraRadera2. Om vi bortser från detta - det finns nog få logiska argument för varför UAV-system med motsvarande förmågor som dagens stridsflygsystem borde bli billigare. Egentligen ställs samma krav på systemförmågor vilket borde kräva i stort samma komponenter. Skillnaden är var man placerar komponenterna. I luften eller på marken. Det finns en myt att man t.ex. kan lägga mindre pengar på skydd, då en UAV är "expendable" då ingen pilot riskerar att dö. Tyvärr är farkosterna alltför dyra, och därmed exklusiva, för att detta ska vara sant. Visst kan man tänka sig att ta något större risker, men inte mycket. Det kommer få operatörer att ha råd med. Den flygande plattformen kanske kan göras billigare då vissa system kan utgå, främst de som är till för piloten. Andra system måste istället tillföras både i den flygande plattformen och i de nya utlokaliserade plattformsdelarna på marken, t.ex. länk för kontroll- och nyttolastsignaler. Den totala systemkostnaden lär knappast minska.
3. Vissa motståndaren mot UAV hävdar att det är huvudlöst att lämna kontroll över t.ex. bombfällning till en maskin. De har dock kanske inte förstått att varken i det bemannade eller obemannade uppdraget så är det enbart den flygande plattformen som löser uppdraget. I båda fallen är det ett system, inkluderande den flygande plattformen, som löser uppdraget. Systemet är alltid bemannat oavsett om den flygande plattformen är det eller inte. Som Wiseman skrev, så är det osannolikt att någon tänker sig autonoma attackuppdrag utan man-in-the-loop.
4. Lika korkat som det var på 80-talet att ställa stridsvagnar mot attackhelikoptrar, är det att ställa bemannat stridsflyg mot obemannat. Vissa uppdragstyper kräver bemannat, t.ex. jakt. Vissa uppdragstyper kan med fördel lösas obemannat, t.ex. vissa spaningsuppgifter. (Är multi-role och enhetsflygplan en helig ko?) Olika system kompletterar oftast varandra snarare än ersätter varandra.
5. Intressant att utspelet kommer strax efter att Leon Panetta har kritiserat EU/NATO för att ha otillräcklig förmåga (resurser) vad avser strategisk/taktisk UAV-förmåga (jmf Predator, Global Hawk). Ska Sverige fylla detta hål för Europas räkning? Är vi nu Europas framtida spaningsexperter mot bakgrund av framgångarna i Libyen? Det vore olyckligt ur ett perspektiv där vi också ska ha förmåga att hävda territoriell integritet om detta blev allenarådande dimensionerande för framtidens flygvapen. Ska våra framtida militära förmågor dimensioneras "här och nu" av aktuella politiska utspel som gäller "här och nu", som redan imorgon kan vara överspelade? Borde inte denna nivå av spel med skattebetalarnas pengar kräva betydligt mer eftertanke och långsiktighet eller har vi med "här-och-nu" doktrinen lämnat helt öppet för alla dagsaktuella infall? Tyvärr tror jag på det senare. Ingen vinner längre poäng på ansvarstagande inom försvarsområdet. Det är snarare regel än undantag att det blir fel, och med sådana förväntningar kan man i princip göra vad som helst.
Var tog generalen Kihls förankrade aerostater vägen?
SvaraRaderaEn hopplöst underskattad plattfom med betydande potential som resurs i luftarenan för den reformerade, flexibla tillgängliga och insatsberedda försvarsmakten - eller?
/pseudologen
"och folkopinionen började vändas mot president Milosevic."
SvaraRaderaInte riktigt hela sanningen måhända.