 |
| Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget |
Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och "folkomröstningar" genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.
Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.
Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.
Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.
Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.
Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!
Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner
Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den "lagliga" finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.
Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.
Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:
– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?
– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som "under tjänstledighet" strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?
 |
| BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder |
Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.
Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).
Off topic.
SvaraRaderaBeslutet som vissa politikerna hävdar är inaktuellt har återigen gjort sig påmint.
Som en direkt konsekvens av RB5 skall mitt förband/truppslag reduceras enligt följande:
Officerare minskas med 30%
Specialistofficerare minskas med 5-10%
Soldater och gruppchefer minskas med 15-20%
Civila minskas med 50%
Hoppas bara att ingen nu kallar detta för en satsning på ökad försvarsförmåga...
Om frivilliga ryssar deltar i vad de anser försvar av den ryska befolkningen i östra Ukraina, är det kanske inte så anmärkningsvärt. Vad som är mer anmärkningsvärt är ju att det ökade hot som Ryssland utsatts för genom Natos utvidgning och försök till utvidgning i Georgien och Ukraina inte anses värt någonting. Vi talar ju om tröskeln till Ryssland. Inte ens bland militärbloggare, vilka borde kunna göra bedömanden grundade på fakta och verklighet, är det lätt att hitta någon som inte oförbehållsamt tagit parti för USAs/Israels/EUs/Carl Bildts agenda.
SvaraRaderaRB
SvaraRaderaJag förstår vad du säger om ryssar som försvarar andra som de uppfattar som Ryssar. Sen kan man väl diskutera hur hotade nämnda ryssar var..
Samtidigt ska man komma ihåg att NATO inte flyttar närmare Ryssland för skojs skull, inte heller för att jävlas med Ryssen eller som en del tycks tro, för att ha lättare att starta ett anfallskrig på marken i riktning mot Moskva.
De gör det för att Polen, Baltikum och så vidare sökt medlemskap i NATO för att skyddas från rysk aggression som i många fall finns i levande minne. Rysslands historiska relation till sina grannländer lämnar en del övrigt att önska om vi uttrycker oss försiktigt. Vad förelår du att balterna skulle gjort istället? Sökt skydd av någon annan? I så fall vem? Låtit sig bli hunsade av Ryssland och riskera att annekteras när helst en rysk president fick lust?
Enligt etablerad internetlogik kommer nu någon invända något mångordigt som i princip kan sammanfattas "Men USA då?". Visst, de är inte guds bästa barn, speciellt inte utanför Europa, men, de är samtidgt den enda nation som med någon som helst trovärdighet kan skydda baltikum från potentiell rysk aggression.
Wiseman - du vet att svaret på första frågan är ett ja. Regeringen visste att det inte skulle bli ett problem att hitta frivilliga till kåren, speciellt inte inom armén. Beviset är ju den tunga materiel de fick med sig samt en komplett flygflottilj - F19.
SvaraRaderaVad det gäller de rysska förband som strider i Ukraina så är det nog en skillnad i att de knappast har ett val. De är med största sannolikhet kommenderade dit i kompletta förband och därför så tror jag att deras stridsmoral är låg. Häri ligger den största risken för Putin. Om ryssarna drabbas av stora militära motgångar så kan förbanden kollapsa med allt vad det för med sig.
RB
SvaraRaderaFör det första: vad har Israel med något att göra? Det luktar illa att påståatt dom ligger bakom något i östra Ukraina.
För det andra: Det finns inga dokumenterade övergrepp på ryssar i Ukraina innan förra vårens strider initierades av ryska medborgare.
För det tredje: Ryssland, och Sovjet innan, har skrivit under ett antal avtal som garanterar alla Europeiska staters gränser. Att man inte gillar ett grannlands politik ger inget tillstånd för ett militärt anfall och/eller annektering av territorium.
Det separatisterna i östra Ukraina gör är olagligt både enligt Ukrainsk och internationell lag. Och Ryssland bryter mot internationell lag genom dess stöd med materiel, bränsle, legosoldater och reguljära styrkor.
Nyckeln till frågan ligger väl i huruvida Ukrainas regim är legitim? Finlands legitima regering begärde/ bjöd in militärt stöd, något som Ukrainas nuvarande och styrande regering knappast har gjort från Ryssland.
SvaraRaderaSen till alla de som alltid drar upp " men USA då..." - om nu stormakter väljer att bryta internationell rätt ligger det i alla fall i mitt intresse att helhjärtat stötta DEMOKRATIN USA framför andra jättar. Det ligger helt klart i vårt intresse att storebror tar fajten åt oss även om han svingar väl vilt ibland. Ryssland, Kina mfl är inga alternativ för fria svenskar.
Wiseman:
SvaraRaderaSom källor för Din intressanta text anger Du ett antal kvalificerade källor (undantag Henrik Arnstad, katten bland hermelinerna). Förloppet 1939-40 beträffande baltstaterna och Finland åberopas rent allmänt ofta för att dra slutsatser och driva hypoteser beträffande dagsaktuella problem och spörsmål, varför jag dock måste anmärka på att Din inledande beskrivning är alltför förenklad och komprimerad. Som vanligt ligger både Gud och djävulen i detaljerna!
Jag vill särskilt peka på att det rörde sig om successiva sovjetiska positionsframflyttningar under bortåt trekvarts år. Processen inleddes hösten 1939 med krav att få upprätta flott/flygbaser, vilka när de accepterades av baltstaterna (men inte av Finland) följdes av en period av anti-baltisk propaganda och påtryckningar på de lokala regeringarna (som försökte blidka grannen i öster med anpassningar). Först sommaren 1940 ockuperades baltstaterna militärt. I ett omgående riggat extraval fick parlamentet (och sedan regeringen) kommunistisk majoritet, som inom kort begärde baltstatens inträde i SSSR. När detta beviljats inleddes likvideringen av misshagliga personer.
Vi ser här en successiv process i korta steg av olika slag för att nå avsett mål, som Du påpekar inte så olik vad Ukraina vederfars just nu. Den kan pågå under en utdragen konfliktperiod, t ex för att ekonomiskt utmatta objektet för expansionsplanerna. Det är angeläget att se stegen för vad de är och avvärja dem innan de blir en övermäktig helhet.
Max Hanemann,
SvaraRaderaArnstad fick vara med just av den anledningen att jag var nyfiken om hans teckning av Christian Günther var likadan som det övriga materialet.
Någonstans får man dra gränsen och jag hade inte för avsikt att teckna andra världskrigets hela historia utan att peka på det faktum omärkta trupp och frivilligkårer som stater förnekar sin inblandning i inte på något sätt är en ny företeelse.
Amerikanska löften om att inte utvidga NATO österut då?
SvaraRaderaÄr det medvetet att svensk media inte skriver något om detta?
Utan att ta parti för någon sida så kan man iaf förstå att ryssarna känner sig hotade från NATO.
Skulle USA acceptera ryska militärbaser i Mexiko och Kanada?
Vilka Amerikanska löften då avses? När gjordes dessa? Dessa löften har aldrig gjorts av varken USA eller Nato utan dessa är ren desinformation.
RaderaAmerikanska löften om att inte utvidga NATO österut då?
SvaraRaderaÄr det medvetet att svensk media inte skriver något om detta?
Utan att ta parti för någon sida så kan man iaf förstå att ryssarna känner sig hotade från NATO.
Skulle USA acceptera ryska militärbaser i Mexiko och Kanada?
Beträffande fråga 2 är lösningen nog bäst medling enligt Haagkonventionerna och FN:s stadga om man nu kan hitta en vettig medlare. Södra och östra Ukraina är ju mera ryska än ukrainska, om med ukrainsk menas området i väster kring Lviv (Lemberg). Gränsdragningen är ju gjord av Stalin på 1920-talet och knappast representativ. Befolkning känner sig sannolikt mer rysk än ukrainsk. Den slutliga lösningen är nog en ukrainsk federation där de södra och östra delarna har ryska som modersmål, etc., och befolkningen lätt kan förflytta sig över gränsen till Ryssland. Då lugnas situationen ner och Ukraina har inte behov av NATO, som ju ändå inte kan göra så mycket därborta.
SvaraRaderaAmerikanska löften om att inte utvidga NATO österut då?
SvaraRaderaÄr det medvetet att svensk media inte skriver något om detta?
Utan att ta parti för någon sida så kan man iaf förstå att ryssarna känner sig hotade från NATO.
Skulle USA acceptera ryska militärbaser i Mexiko och Kanada?
Man bör inte befatta sig med Arnstad överhuvudtaget - Han har ingen akademisk bakgrund av värde och han anses allmänt vara en mytoman.
SvaraRaderaBjörkman - med "ryska" menar du etniskt "ryska" eller bara språkligt "ryska". Om det är genetiskt, kan du i så fall påvisa detta? Om det är språkligt, finns det då dialektala skillnader och i så fall, vart går den dialektala gränsen? Genuint "Ryskt" är dessutom något som enbart kommer från Sverige via Kiev, så det blir lite konstigt vad du baserar något "ryskt" på - det finns de facto inte mer än att en stat, ´vars gränser har fluktuerat betydligt över århundradena påstår att de heter så. Deras ursprungliga och riktiga namn var hertigdömet Moskva. De stal namnet av Kiev Rus men har annars ingen koppling till "Rus". Av den orsaken kallas de, med rätta, fortfarande av Polen och mig för just Moskva och invånarna för "muskoviter". Att du går en diktators ärenden förtjänar bara förakt och dina förslag är inte mer värda än dasspapper.
SvaraRaderaUmpa rumpa,
SvaraRaderaVad USA tycker om rysk militär närvaro i närområdet visade sig ganska tydligt i samband med den sk Kubakrisen. Där var tredje världskriget nära.
Det var inget problem med rysk närvaro på Kuba, som för övrigt fortsatte efter Kubakrisen. Det var utplaceringen av kärnvapen som innebar näst intill O förvarning för USA om ett kärnvapenanfall. Kubakrisens kärna var blockaden av transporten av dessa kärnladdningar till Kuba. Försök hålla dig till fakta om du kan...
SvaraRaderaThomas B – min erfarenhet i södra Ukraina är från 1994-1998 då vi byggde ett skepp i Nikolaev och hade planer att bygga flera och jag tänkte bosätta mig platsen flera år och sätta min dotter i samma gymnasium där Trotsky (Bernstein) en gång tagit studenten. Då kunde ju min dotter lära sig perfekt ryska (och inte ukrainska). Alla talade ryska. Fast vissa var visst judar. Men de såg ut som ryssar. Några etniska ukrainare träffade jag aldrig. Problemet var korruptionen i Kiev. Vi gav upp! När två träter är annars medling av en utomstående expert en bra lösning, om nu parterna är med på det. I alla fall bättre än att man skjuter på varandra. Om jag är på någons sida i den aktuella konflikten är det på de rysktalande i södra Ukrainas sida. Jag går naturligtvis inte i Putins ledband.
SvaraRaderaThomas B:
SvaraRaderaSvenska frivilligkåren fick inte med sig någon "tung materiel". Personalen samlades runt Torneå där den utrustades och förbandsorganiserades med materiel som ägdes av Finland (mycket av den hade inköpts från svenska staten med i Sverige insamlade medel).
F19 var inte någon färdig "komplett flygflottilj" utan organiserades på finsk mark med svensk personal och materiel (som skänkts av svenska staten, jfr Wisemans lista).
Det är klart att svenska regeringen såg det som lämpligt att inte motsätta sig rekryteringen av personal till dessa förband (och andra mindre kända), liksom att skänka stora mängder materiel. Wisemans lista omfattar inte ekonomisk hjälp motsvarande två års förkrigstida finska försvarsbudgetar!
Huruvida den svenska regeringen agerade som den gjorde för att motvilligt acceptera ett inhemskt opinionstryck eller som en del av en säkerhetspolitisk plan kan väl diskuteras - förmodligen bäggedera.
Jag håller helt med Dig beträffande Henrik Arnstad. Han har - med viss framgång - tagit begreppet "historisk skuld" på entreprenad och blivit vissa kulturredaktörers favorit.
Max Hanemann,
SvaraRaderaJust det ekonomiska biståndet är intresset. Det var också en sak jag utelämnade för att på något sätt hålla ner längden och då paralleller ännu är svåra att dra till Ukraina. De sista lånen avskrevs på 70-talet, vilket också säger något om omfattningen.
MAx... lustigt hur du kan lista upp händelser som om de inte har ett samband mellan varandra? F19 skulle inte ha existerat utan den svenska regeringens initiativ. Man skänker inte bort en tredjedel av de svenska jaktplanen bara så där utan vidare - det i ett sammanhang där Sverige självt löpte stor risk att dras in i kriget. Kom igen, Max. Ge Sverige det cred Sverige förtjänar! "Regeringen gav 14 december 1939 sitt tillstånd till att ett frivilligt flygförband fick organiseras. Chef blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar, som redan några dagar före nyåret rekryterat cirka 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30 december att ställa fem B 4 Hawker Hart, och tolv J 8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av Flygvapnets jaktflyg." Man började även förbereda för att överföra en grupp bombplan, Junkers Ju 38, men kriget slutade innan det genomfördes.
SvaraRaderaFinland organiserade ingenting förutom att tillhandahålla baslogistik samt en flygbas till F19 och det är väl det minsta man kan kräva?
"umpa rumpa; 'Amerikanska löften om att inte utvidga NATO österut då?'"
SvaraRaderaEnligt NATO så har de aldrig lovat något sådant.
Se denna sida med "NATO-Russia relations: the facts" http://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_111767.htm?#cl9
Där säger de följande;
Claim: NATO leaders promised at the time of German reunification that the Alliance would not expand to the East
Fact: No such promise was ever made, and Russia has never produced any evidence to back up its claim.
Every formal decision which NATO takes is adopted by consensus and recorded in writing. There is no written record of any such decision having been taken by the Alliance.
Moreover, at the time of the alleged promise, the Warsaw Pact still existed. Its members did not agree on its dissolution until 1991. Therefore, it is not plausible to suggest that the idea of their accession to NATO was on the agenda in 1989.
This was confirmed by the former Soviet President Mikhail Gorbachev himself.
Martin W:
SvaraRaderaInga löften? Vid mötet i Kreml den 9 februari sa James Baker "no extension of NATO's jurisdiction for forces of NATO one inch to the east", givet att Sovjet gick med på ett enat Tyskland i NATO. Gorbtajov svarade att de skulle fundera på förslaget med tillägget "any extension of the zone of NATO is unacceptable."
Detta är bakgrunden till Gorbatjovs upprörda uttalanden under senare tid. Och bedömt även ett viktigt skäl till att den gamle krigsförbrytaren Kissinger har gått ut och förespråkat mer realpolitik och förhandlingar med Ryssland, snarare än att utöka USAs militära bistånd i Ukraina-konflikten.
@MartinW
SvaraRaderaDet verkar finnas ganska goda indikationer på att dessa löften faktiskt existerade.
Det gällde huruvida NATO skulle placera trupper i forna Östtyskland efter att muren föll.
USA lovade då Sovjet att så inte skulle ske och att NATO inte skulle expanderas i östlig riktning.
Detta löfte var ju dock till Sovjetunionen och eftersom Sovjetunionen sedan länge har upphört att existera så är ju dessa löften knappast relevanta längre.
SvaraRaderaDet faller på sin egen orimlighet att Nato och USA skulle delat upp östeuropeiska demokratiska staters intressen i intressesfärer (en ny järnridå) när järnridån just fallit.
http://www.nato.int/docu/review/2014/russia-ukraine-nato-crisis/nato-enlargement-russia/en/index.htm