Från Moskva meddelades ikväll att det inte ligger i Rysslands intresse att förhandla fram ett nytt CFE-avtal, som sedan dess ratifikation 1992 begränsat de militära konventionella styrkorna i Europa väster om Uralbergen. Detta är mycket dåliga nyheter för säkerhetsutvecklingen i Europa.
Varför är då detta intressant? För det första har CFE-avtalet sedan det tecknades mellan NATO och Warzawapakten 1990 utgjort en grundbult i de förtroendeskapande åtgärderna och nedrustningen av militära styrkor i Europa. Det andra är hur Försvarsberedningen i december 2007 fastställde CFE-avtalet som centralt för både europeisk och svensk säkerhet.
Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.
CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.
Vad Försvarsberedningen underlät att nämna i sin rapport var hur Ryssland redan sommaren 2007 meddelat sitt frånträdande av avtalet, vilket skedde i enlighet med avtalets 150-dagars uppsägningstid. I samma rapport formulerade Försvarsberedningen sitt välkända "lackmustest", vilket skulle ge utslag mindre än ett år senare när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008.
Försvarsberedningens släppte dock redan våren 2008 sin slutliga rapport inför försvarsbeslutet 2009 och då hade ännu inte Georgienkriget ägt rum. Däremot hade Rysslands frånträdande av CFE-talet effektuerats och följaktligen fanns inte längre någon formulering om CFE-avtalets betydelse för europeisk och svensk säkerhet längre med!
När Georgienkriget väl ägt rum, tvärtemot alla svenska förutsägelser, höjdes röster för att Försvarsberedningen åter skulle kallas in för att analysera vilka förändringar detta paradigmskifte egentligen innebar. Det tyckte dock inte regeringen som istället våren 2009 lade fram sin inriktningsproposition för försvaret som i och för sig tecknade en med historiska ögon mycket realistisk bild av Rysslands militära ambitioner, men som i nästa stund konstaterade att:
Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.
Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstateras regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling – och därmed inte omvärldsutvecklingen. Med facit i hand, fem år in i försvarsreformen, kan konstateras att det enda ekonomin medgav var inte något annat än över tiden sänkta ambitioner för försvaret.
2013 kom sedan nästa försvarsberedningsrapport efter att dess ordförande Cecilia Widegren konstaterat nedanstående.
samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012I rapporten konstaterade Försvarsberedningen än en gång att CFE-avtalet var en hörnsten för europeisk säkerhet liksom Wiendokumentet som Ryssland lagt på is i december 2012, d.v.s. två månader efter Widegrens tweet. Försvarsberedningen ansåg det då mycket viktigt att moderniserat CFE-avtal istället skulle tas fram som i högre grad tog hänsyn till den kvalitativa aspekten, mer än den numerära.
Till nästa försvarsberedningsrapport sommaren 2014 hade Ryssland ockuperat och senare annekterat Krim. Därmed hade lackmustestet från 2007 återigen gett utslag i sin klaraste färg varvid man kan konstatera med 2 av 2 tydliga utfall kan slumpen borträknas.
Nyss kom alltså beskedet från Moskva att det inte ligger i Rysslands intresse att förnya något CFE-avtal. Därmed lär också de sista resterna av Wiendokumentet (innebärande att större truppförflyttningar och övningar ska förannonseras) ligga risigt till, även om Ryssland redan genomfört övningar och förflyttningar överskridande de godkända utan föranmälan. Vilka blir då konsekvenserna i svensk försvarspolitik?
Med största sannolikhet inga alls.
Redan förra veckan kunde vi läsa att vårens försvarsbeslut kan komma att skjutas upp ytterligare till i höst eftersom inga egentliga förhandlingar har inletts. Idag kunde vi åter läsa samma sak då Annie Lööf beklagade sig över att försvarsministerns ointresse i att delta i några förhandlingar. Det är i sig inte så förvånande eftersom han sannolikt har bekymmer med Finansdepartementet.
Försvarsmakten har nyligen meddelat en ökning av försvarsbudgeten med 4 miljarder kr/år behövs de kommande fyra åren för att bibehålla nuvarande nivå på försvaret. Tidigare uppgifter gjort gällande att Finansdepartementet varit villigt att släppa till 2 miljarder – totalt, d.v.s. en åttondel av det Försvarsmakten sett som en lägsta-nivå.
Ovanstående trots ett krig i Europa. Trots att den mest sannolikt punkten för en framtida eskalation ligger 30 mil från Stockholm. Trots ett Ryssland som blir allt aggressivare i både handling och retorik även i vårt närområde och även trots att fokusområden för den ryska upprustningen är vårt eget närområde – Kalinigrad och Barents. "Våra lador är tomma", har det hetat från finansministern och detta gäller i synnerhet försvaret kan konstateras. De 9 miljarder kr/år som genereras av ett slopat överskottsmål kan tydligen heller inte användas till försvar.
Så fortsätter alltså den svenska politiken att sitta på händerna medan omvärldsutvecklingen fortsätter sin störtspiral och Försvarsmakten gör sig redo för att 2016 gå in i den ytterligare slimmade organisation enligt den förra regeringens inriktning (innebärande att bl.a. tio år i förtid gå in i en flygvapenorganisation avsedd för 60 flygplan istället för dagens 100).
Som avslutning en bild av de senaste årens militära övningar i jämförelse. Läs för all del gärna i de två senaste Försvarsberedningsrapporterna om Rysslands möjligheter att genomföra större övningar och genomför med nedanstående. Eller varför inte Russia Today?
North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaIstället för en propagandistisk monolog hade du kunnat betätta varför Ryssland gör som dom gör.
SvaraRaderaEfter Warszawapaktens upplösning ratificerade Ryssland, Vitryssland, Kazakhstan och Ukraina (!) en adapterad version av CFE 1999. Nato gjorde däremot inte. Nato valde att expandera österut. Därför pausade Ryssland sitt deltagande i CFE 2007. Nu gick man ut mer eller mindre officiellt. OK?
http://www.mid.ru/brp_4.nsf/newsline/DF4749F53CF96B4043257E040058061A
Ojdå....
SvaraRaderaLäser i tidningen att Moderaterna, genom sina försvarsexperter(!), vill göra ännu en satsning på försvaret.
Bevare oss väl för ytterligare sådana "satsningar".
F.d. Teaterdirektören.
celer1ty,
SvaraRaderaNATO och Ryssland har haft ett mångårigt samarbete som Ryssland alltmer lagt på is där det tydligaste tecknet var när man plötsligt inte dök upp på Baltops-övningarna som man deltagit i sedan mitten av 90-talet.
NATO har för det första inte en centralstyrd expansionsrörelse såsom man gärna vill beskriva det i Ryssland. Det är inte en toppstyrd organisation. Det är en organisation stater söker inträde i för sin egen säkerhet. Den västliga synen på staters och nationers självstyre vågar jag sammanfatta till att stater/nationer är fria att fatta sina egna beslut om sina säkerhetspolitiska och ekonomiska lösningar.
När Armenien valde den eurasiatiska unionen före ett handelsavtal med EU, invaderade som bekant varken NATO eller EU Armenien.
Läs gärna avtalet mellan Ryssland och NATO från 1997, t.ex. grundvalarna för samarbetet där följande tas upp:
"To achieve the aims of this Act, NATO and Russia will base their relations on a shared commitment to the following principles:
– development, on the basis of transparency, of a strong, stable, enduring and equal partnership and of cooperation to strengthen security and stability in the Euro-Atlantic area;
– acknowledgement of the vital role that democracy, political pluralism, the rule of law, and respect for human rights and civil liberties and the development of free market economies play in the development of common prosperity and comprehensive security;
– refraining from the threat or use of force against each other as well as against any other state, its sovereignty, territorial integrity or political independence in any manner inconsistent with the United Nations Charter and with the Declaration of Principles Guiding Relations Between Participating States contained in the Helsinki Final Act;
– respect for sovereignty, independence and territorial integrity of all states and their inherent right to choose the means to ensure their own security, the inviolability of borders and peoples' right of self-determination as enshrined in the Helsinki Final Act and other OSCE documents;
mutual transparency in creating and implementing defence policy and military doctrines;
– prevention of conflicts and settlement of disputes by peaceful means in accordance with UN and OSCE principles;
– support, on a case-by-case basis, of peacekeeping operations carried out under the authority of the UN Security Council or the responsibility of the OSCE."
Wiseman,
SvaraRaderaBlanda inte äpplen och päron.
CFE tecknades av 16 Natomedlemmar och sex Warszawapaktländer. Syftet var att minska risken för överraskande anfall. Det var 1990. Ett år senare löstes Warszawapakten upp. Ändå fortsatte avtalet gälla trots att det inte längre reflekterade maktbalansen i Europa.
Avtalet begränsade antalet trupper i zoner som ansågs vara viktiga vid en större militär konflikt. För Nato handlade det om Norge, Island, Grekland och Turkiet. För WP Bulgarien, Rumänien, Leningrad, Odessa och Kaukasus. Efter WPs upplösning hade Bulgarien och Rumänien inget strategiskt värde för Ryssland. Däremot hade Leningraddistriktet och Nordkaukasus p.g.a. Tjetjenienkonflikten. Ryssland fick ha max två divisioner – vilket är alldeles för lite.
Problemet fick delvis sin lösning 1997 när begränsningarna hävdes. Men Natos utvidgning skapade nya problem.
Lösningen, trodde man, var att gå över från blockkvoter till nationella kvoter (individuellt mellan länder) 1999. Av 30 länder var det bara Ryssland, Ukraina, Kazakstan och Vitryssland som ratificerade avtalet. Georgien och Moldavien vägrade skriva under och såg avtalet som en chans att lösa sina interna problem rörande territoriell integritet. De baltiska länderna struntade i avtalet helt.
Som resultat lämnade Ryssland CFE 2007. Givetvis uttryckte Nato "oro och besvikelse" över det hela – trots att de själva blockerat alla försök att förnya avtalet.
Avtalet är en anakronism. CFE var irrelevant från dag ett. Det är bara vår korkade försvarsberedning som svamlar om att det är "centralt för europeisk säkerhet".
celer1ty,
SvaraRaderaRyssland har skrivit under avtalet där man erkänner respektive lands egen rätt att själv söka sina egna säkerhetspolitiska lösningar. Hur Ryssland agerat i praktiken ser vi i Georgien och Ukraina samt genom retoriken ”NATO:s utvidgning”.
Utöver kontrollfunktionen syftade CFE-avtalet också till nedrustning. 1999, vid tidpunkten för det modifierade CFE-avtalet, som Ryssland sedan frånträdde, hade Ryssland fortfarande inte uppfyllt den nedrustning man förbundit sig till i den ursprungliga versionen. Man hade heller inte dragit tillbaka sina militära förband från Moldavien och Georgien, vilket man också skulle ha gjort och skrev under på att göra under OSSE:s Istanbultoppmöte. Än idag har man inte tagit hem de förbanden utan istället förstärkt dem – och annekterat Krim och placerat ytterligare militära förband där. Det går alltså inte att komma med några krokodiltårar 7 år efteråt och säga att det är NATO som inte har ratificerat avtalet.
Om nu Ryssland skulle anse att dokument landet ratificerat genom lag 1992 inte är relevanta för att de ursprungligen berörde ett annat land, nämligen Sovjetunionen, finns det en rad andra avtal som också är intressanta att ta upp på dagordningen. Rysslands status som permanent medlem av Säkerhetsrådet exempelvis.
CFE var och är på inga sätt irrelevant för Sverige.
Wiseman,
SvaraRaderaAvtalen mellan Ryssland och Moldavien och Ryssland och Georgien är bilaterala. Båda konflikterna är tidigare sovjetiska interna konflikter. I fallet Transnistrien gäller 1992-års avtal. I Sydossetien och Abchazien Sotjiavtalet 1992-1993. Det sistnämnda med stöd av FN.
Det är därför Natos försök att länka samman CFE med frusna konflikter är i stort sett artificiellt.
celer1ty,
SvaraRaderaSå Rysslands löfte och signatur 1999 att man skulle dra sig tillbaka från Moldavien och Abkhazien skulle då inte gälla för att man tecknat ett annat avtal 1992 där de bägge andra länderna därefter dessutom uttryckt att man inte vill ha rysk trupp på sina territorier?
Det var en märklig logik.