Gästinlägg: Uniformen står för säkerhet

I förra veckan sändes reportaget Hotbild mot försvaret i Sveriges Radio. I detta uppgavs en hotbild föreligga mot personal inom Försvarsmakten och att de anställda fått instruktionen att ”tänka efter” om de ska uppträda offentligt i uniform. Som bakgrund hänvisades till en intern diskussion mellan överbefälhavaren och förbandscheferna. Den efterföljande debatten föranledde ett förtydligande från Försvarsmakten angående att bära uniform på allmän plats. Men frågan är tyvärr varken ny eller avslutad.

Även om hotbilder kan variera så vittnar debatten om en splittrad bild inom olika delar av Försvarsmakten, både avseende det faktiska läget samt hur detta skall bemötas. Att från myndigheten säga: ”Nej det saknas specifik hotbild, men ja det kan vara farligt” är i sig motsägande. Att sedan inte konkretisera hotbilden mot medarbetarna men samtidigt råda dem att avgöra själv är olyckligt. Om inte ens våra högsta chefer entydigt kan säga vilken hotbild vi ska bemöta och hur, kan vi då verkligen förvänta oss att enskilda medarbetare skall kunna göra det?

Ett annat argument som stundtals hörs är att enskilda eller grupper kan ”störa sig” eller bli provocerade av att se människor i uniform. Denna del av reportaget togs bort från Sveriges Radios hemsida under onsdagen, men det är tyvärr inte första gången det framförts. Även om det är oklart varför någon skulle bli provocerad av att se sitt eget lands soldater är det desto tydligare att det inte kan vara en anledning för försvaret att anpassa sig.

Det finns två centrala aspekter av uniformsfrågan. Den första rör det faktiska läget. Vi har inte råd att vara naiva, vår personal och vår verksamhet är av intresse både för främmande nationer och för andra grupperingar. Men att gömma sig för hot är inte rätt väg att gå. Tvärtom borde förstärkt skydd av våra anläggningar eller att åter beordra nyckelpersonal att förvara sitt tjänstevapen i hemmet vara mer självklara åtgärder.

Den andra aspekten är en effekt av den första, och ur flera hänseenden ännu viktigare; vilka signaler vårt agerande sänder. Den österrikiske psykologen Paul Watzlawick, en legend inom kommunikationsteori, sade de bevingade orden "Man kan inte inte kommunicera". Han underströk att alla former av agerande (eller frånvaron av det) sänder signaler, både inom den egna organisationen men även till allmänhet och omvärld.

Att inte bära uniform offentligt på grund av att rikets fiender kan komma att försöka göra dig illa är en farlig del av en Nederlagsdoktrin. Signalen till omvärlden riskerar att bli ödesdiger; om bara antydan om ett hot är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, hur ska de då reagera vid en verklig konflikt? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Vi lever i en tid av oro där det är avgörande att våra soldater och sjömän utstrålar styrka, säkerhet och trygghet. Rådet till de anställda borde varit omvänt: Bär uniform ofta och med stolthet. Ni utgör den yttersta garantin för landets säkerhet, ju sämre läget i nationen blir desto viktigare är det att ni fortsätter bära uniformen rakryggat.

David Bergman
Kapten / doktorand i psykologi