Öppenhet, resultat och ansvar är de tre ledord som förre ÖB fastställde att Försvarsmaktens värdegrund ska vila på.
Nu ska Försvarsmakten bygga varumärke för att bättre kunna attrahera ny arbetskraft. Försvarsmakten™ kommer att bygga på de tre nya värdebegreppen som just nu gör sin entré på förbanden: "Vi syns, vi verkar, vi respekteras".
Efter den senaste veckans händelser i Försvarsmakten som Borneo redogör för och Informationsstabens klavertramp inför öppen telefonlinje, inser man direkt att det inte började så bra för Försvarsmakten™. Att genomföra ett informationsmöte för berörd personal där de mest intressanta bilderna (bl a ekonomin) som ska förklara för personalen varför det är så oerhört viktigt med en ovanjordsanläggning i Mälardalen, istället för en fortifikatoriskt skyddad och väl fungerande anläggning i Hästveda, är censurerade, visar inte direkt på vare sig öppenhet eller inbjuder till respekt. Ej heller att ändra tidpunkten för mötet med så kort varsel att personal ej kan medverka, eller att skälla ut personal som står upp för sina underordnade och vill diskutera beslutsunderlaget. Vidare visar knappast motiveringen att beslutet innebär en acceptabel nedgång i kvalitet och kvantitet på vikten av att verka.
Det ser onekligen mycket mörkt ut för det svenska luftförsvaret där resultatet oundvikligen kommer att bli ett rejält förmågeglapp. Frågan är nu hur den politiska nivån ställer sig till att planerna för GLC/NOC nu återigen är i full fart, men under annat namn, trots att stopp beordrats? Frågan är också vad de ansenliga summor som nu ska läggas på detta ändamål annars skulle kunna ha använts till?
Försvarsmakten kommer utan tvivel att vara ett starkt och självrekryterande den dagen man koncentrerar sig på att sätta verkan och personalen i centrum, istället för närmast aktivt försöka stöta sig med personalen och sätta konsulterna och försvarsindustrin i centrum.
Uppdatering 1/4 09.30: I skenet av den låga flygtidstilldelning som redan drabbat de icke-prioriterade stridsflygdivisionerna (med nationella uppgifter) som under kommande år kommer att ligga långt under den erforderliga för uppnå ställda mål, kommer en "nedgång i kvantitet och kvalitet" inom stridsledningen att vara förödande. Inte nog med att man ej får övningstid, när man får öva kommer man inte att ha tillgång till stridsledningsresurser, vilka är fullständigt grundläggande för att bedriva all form av mer avancerade flygövningar än loopingar. Redan idag råder en enorm brist på flygstridsledare p g a inrättandet av GLC/NOC. Beslutet att fortsätta i samma spår medför att det kommer att ta år att återfå kunskap och förmåga hos de stridsflyg- och utbildningsdivisioner som inte ligger längst upp på prioritetslistan, under förutsättning att det går att rekrytera och utbilda ny stridsledningspersonal.
onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
En logisk följd (uppdaterad 1/4 19.30)
SvD berättar nu att brittiska flygplan ska öva skarpskjutning i norra Sverige "någon gång i vår". Tidigare har det berättats att amerikanska flygvapnet vill göra samma sak i sommar. Andemeningen i media verkar vara att man som svensk ska uppröras över att NATO-länder övar i Sverige. Jag anser istället att det är en mycket logisk följd av tidigare beslut.
Som bekant har Sverige avgivit en solidaritetsförklaring gentemot de nordiska länderna och gentemot EU i och med Lissabonfördraget. I solidaritetsförklaringen säger sig Sverige både vilja ge och ta emot hjälp i händelse av kris eller krig. Detta i kombination med det idag diminutiva försvar som återstår efter decennier av styvmoderlig försvarspolitik, har fått till följd att Försvarsmaktens senast påförda uppgift är att kunna ta emot stöd och att leverera det som benämns "Host Nations Support", HNS. HNS innebär i korthet att man stödjer ett till landet tillfört förband med tjänster och resurser som inte ingår organisatoriskt i förbandet. Det kan vara allt från förplägnad och sjukvård till mer offensiva resurser.
Idag sticker ingen under stol med att den försvarsmakt som finns kvar, motsv ca 7 bataljoner (+4 i reserv och 40 hemvärnsbataljoner), 4 stridsflygdivisioner, 5 korvetter och 3 ubåtar, är långt ifrån tillräckligt att klara av att försvara Sverige med. Sverige är därför mer än någonsin beroende av militärt stöd från andra länder i händelse av krig eller kris. Behovet har alltid funnits där, men tidigare i mindre skala. Den stora skillnaden har också varit att man tidigare ej kunnat diskutera det offentligt.
För att effektivt kunna klara av att ta emot stöd från andra nationer i syfte att försvara Sverige och även kunna stödja dem på plats i Sverige krävs det helt naturligt att man övar på detta. Var ska man då öva detta om inte i Sverige? Att utländska förband nu genomför skarpskjutningar innebär att svenska förband kommer att samöva med de utländska förbanden, vilket stärker svensk förmåga, såväl inför gemensamma internationella insatser, men än viktigare, för att gemensamt kunna genomföra försvar av Sverige.
Att effektivt kunna lämna HNS till andra länders förband, framförallt ur EU, som ska kunna hjälpa till att försvara Sverige kommer att kräva en del infrastrukturella investeringar, såväl kommunikation som, inte minst, baser för marin- och luftstridskrafter.
Vill man att Sverige ska kunna försvaras får man vara beredd att acceptera att utländska förband övar i Sverige eller också får man betala vad det kostar att hålla ett helt nationellt försvar.
Uppdatering 4/1 19.30: Regeringen har nu gett klartecken för britterna.
Andra: Väpnaren
Som bekant har Sverige avgivit en solidaritetsförklaring gentemot de nordiska länderna och gentemot EU i och med Lissabonfördraget. I solidaritetsförklaringen säger sig Sverige både vilja ge och ta emot hjälp i händelse av kris eller krig. Detta i kombination med det idag diminutiva försvar som återstår efter decennier av styvmoderlig försvarspolitik, har fått till följd att Försvarsmaktens senast påförda uppgift är att kunna ta emot stöd och att leverera det som benämns "Host Nations Support", HNS. HNS innebär i korthet att man stödjer ett till landet tillfört förband med tjänster och resurser som inte ingår organisatoriskt i förbandet. Det kan vara allt från förplägnad och sjukvård till mer offensiva resurser.
Idag sticker ingen under stol med att den försvarsmakt som finns kvar, motsv ca 7 bataljoner (+4 i reserv och 40 hemvärnsbataljoner), 4 stridsflygdivisioner, 5 korvetter och 3 ubåtar, är långt ifrån tillräckligt att klara av att försvara Sverige med. Sverige är därför mer än någonsin beroende av militärt stöd från andra länder i händelse av krig eller kris. Behovet har alltid funnits där, men tidigare i mindre skala. Den stora skillnaden har också varit att man tidigare ej kunnat diskutera det offentligt.
För att effektivt kunna klara av att ta emot stöd från andra nationer i syfte att försvara Sverige och även kunna stödja dem på plats i Sverige krävs det helt naturligt att man övar på detta. Var ska man då öva detta om inte i Sverige? Att utländska förband nu genomför skarpskjutningar innebär att svenska förband kommer att samöva med de utländska förbanden, vilket stärker svensk förmåga, såväl inför gemensamma internationella insatser, men än viktigare, för att gemensamt kunna genomföra försvar av Sverige.
Att effektivt kunna lämna HNS till andra länders förband, framförallt ur EU, som ska kunna hjälpa till att försvara Sverige kommer att kräva en del infrastrukturella investeringar, såväl kommunikation som, inte minst, baser för marin- och luftstridskrafter.
Vill man att Sverige ska kunna försvaras får man vara beredd att acceptera att utländska förband övar i Sverige eller också får man betala vad det kostar att hålla ett helt nationellt försvar.
Uppdatering 4/1 19.30: Regeringen har nu gett klartecken för britterna.
Andra: Väpnaren
Gästinlägg: Flygvapnets styvbarn återigen misshandlat
Idag, den 30 mars 2010, meddelade HKV att C Prod Flyg tagit beslut om att avbryta vidarutbildningen av nya helikopterpiloter. Beslutet grundar sig på det katastrofala läge Hkp 15-parken befinner sig i. De få helikoptrar vilka finns tillgängliga ska användas för Atalanta och NBG 11.
Beslutet slog ner som en bomb bland personalen på Helikopterflottiljen och dess personal, inte minst bland de elever som blir snuvade på sin utbildning. Beslutet att inte genomföra typinflygning samt vidareutbildning på Hkp 15, den enda, om än i ytterst begränsad omfattning, användbara helikoptern för utbildning inom FM, är en katastrof för hela systemet.
Hkpflj är återigen strykpojke, ingen skugga på Hkpflj eller dess ledning, de har kämpat emot. Desto större faller ansvaret på HKV och FV på det sätt man behandlar mjukvaran människan.
Inte nog med det, de elever som just nu genomför sin grundläggande helikopterutbildning i Tyskland kommer heller inte att få fortsatt utbildning i Sverige.
De elever som först utbildades i Tyskland har nu inte flugit på nio månader. Med den begränsade erfarenhet de har är redan det uppehållet allvarligt då de inhämtade kunskaperna måste befästas. Att nu besluta att de inte ska komma i luften på ytterligare närmare två år innebär att hela deras utbildning behöver göras om, förutsatt att de nu stannar kvar i ett söndervittrande FM.
Den enda räddningen är att hyra in ett antal civila helikoptrar för att på så sätt bibehålla och förkovra de redan dyrt inhämtade kunskaperna.
Det är en billig lösning. Helikoptrar finns, t.ex. A109, den civila versionen av Hkp 15. Lärare finns med civil behörighet. Alltså de lärare som idag verkar på Hkp 15 i FV. Det är bara en fråga om att (våga?) ta ett beslut.
C ProdFlyg borde inte ha svårt att fatta ett sådant beslut då en sådan variant har använts i närtid. Han fick själv helikopterutbildning på en civilt inhyrd helikopter, innebärande civilt certifikat, under sin tid som chef för Hkpflj.
Borneo
Beslutet slog ner som en bomb bland personalen på Helikopterflottiljen och dess personal, inte minst bland de elever som blir snuvade på sin utbildning. Beslutet att inte genomföra typinflygning samt vidareutbildning på Hkp 15, den enda, om än i ytterst begränsad omfattning, användbara helikoptern för utbildning inom FM, är en katastrof för hela systemet.
Hkpflj är återigen strykpojke, ingen skugga på Hkpflj eller dess ledning, de har kämpat emot. Desto större faller ansvaret på HKV och FV på det sätt man behandlar mjukvaran människan.
Inte nog med det, de elever som just nu genomför sin grundläggande helikopterutbildning i Tyskland kommer heller inte att få fortsatt utbildning i Sverige.
De elever som först utbildades i Tyskland har nu inte flugit på nio månader. Med den begränsade erfarenhet de har är redan det uppehållet allvarligt då de inhämtade kunskaperna måste befästas. Att nu besluta att de inte ska komma i luften på ytterligare närmare två år innebär att hela deras utbildning behöver göras om, förutsatt att de nu stannar kvar i ett söndervittrande FM.
Den enda räddningen är att hyra in ett antal civila helikoptrar för att på så sätt bibehålla och förkovra de redan dyrt inhämtade kunskaperna.
Det är en billig lösning. Helikoptrar finns, t.ex. A109, den civila versionen av Hkp 15. Lärare finns med civil behörighet. Alltså de lärare som idag verkar på Hkp 15 i FV. Det är bara en fråga om att (våga?) ta ett beslut.
C ProdFlyg borde inte ha svårt att fatta ett sådant beslut då en sådan variant har använts i närtid. Han fick själv helikopterutbildning på en civilt inhyrd helikopter, innebärande civilt certifikat, under sin tid som chef för Hkpflj.
Borneo
Arktisk osämja
Det är inte första gången som de i övrigt så goda vännerna USA och Kanada uppvisar osämja när det handlar om Arktis. Nu kritiserar USA:s utrikesminister Hillary Clinton Kanada för att inte ha bjudit in Sverige och Finland till ett möte om Arktis. Tidigare har även Danmark och Kanada varit i luven på varandra angående Arktis, men bedriver nu i alla fall militära övningar tillsammans i nordligaste Kanada, samtidigt som Ryssland ska genomföra fällning av fallskärmsförband i Arktis. Arktisk och subarktisk militär förmåga i form av fartyg och förband som klarar att uppträda i det kärva klimatet blir allt viktigare, där nu Ryssland avser att sätta upp ett speciellt arktiskt förband.
Allt handlar naturligtvis om att markera närvaro och skapa sig så långt framskjutna positioner som möjligt inför de i framtiden åtkomliga naturrikedomar som isens tillbakadragande blottlägger. Alla de angränsande länderna hyser inofficiellt viss farhåga över Peak Oil, där Arktis energiresurser skulle bidra till att försena effekterna. Länderna gör nu sitt yttersta för att påvisa att kontinentalsockeln är en förlängning av det egna landets fastlandssockel, vilket ger rättigheter till de nya områdena. Ryssland har t ex pekat ut Arktis som den viktigaste källan för rysk energiförsörjning under nästa decennium, vilket antyder vilken vikt man kommer att lägga vid ryskt inflytande över området. En intressant fundering är naturligtvis vilken roll de ca 5+5 hangarfartyg och helikopterfartyg som landet har beställt, kommer att ha i denna maktprojektion. Det är inte för inte som Norge på senare år i princip helt har koncentrerat sitt militära försvar till den nordligaste delen av landet.
Även om Sverige och Finland inte har direkta gränser till Arktis, tillhör man i alla fall Barentsområdet och en eventuell framtida kris eller konflikt om naturresurserna som nu döljs av isen kommer definitivt att beröra Sverige och Finland, på samma sätt som Sverige och Finland tidigare under det kalla kriget utgjorde ett ytterst viktigt område för NATO och WP. Det är inte Sverige och Finland i sig man vill åt, utan passage genom länderna för att antingen verka västerut . För Rysslands del handlar det om att säkra baser för flyg och passage för Norra Flottan ut i Atlanten och för väststaternas del att kunna verka med flyg in i Ryssland. (Mikael Holmströms artikel i Gula Tidskriften härom året utgör intressant läsning i ämnet)
För svensk försvars- och säkerhetspolitisk del gäller det att säkerställa ett bibehållande och utvecklande av den subarktiska förmågan.
SvD, HD
Läs mer och initierat hos Gyllenhaal och Hammarbergh
Allt handlar naturligtvis om att markera närvaro och skapa sig så långt framskjutna positioner som möjligt inför de i framtiden åtkomliga naturrikedomar som isens tillbakadragande blottlägger. Alla de angränsande länderna hyser inofficiellt viss farhåga över Peak Oil, där Arktis energiresurser skulle bidra till att försena effekterna. Länderna gör nu sitt yttersta för att påvisa att kontinentalsockeln är en förlängning av det egna landets fastlandssockel, vilket ger rättigheter till de nya områdena. Ryssland har t ex pekat ut Arktis som den viktigaste källan för rysk energiförsörjning under nästa decennium, vilket antyder vilken vikt man kommer att lägga vid ryskt inflytande över området. En intressant fundering är naturligtvis vilken roll de ca 5+5 hangarfartyg och helikopterfartyg som landet har beställt, kommer att ha i denna maktprojektion. Det är inte för inte som Norge på senare år i princip helt har koncentrerat sitt militära försvar till den nordligaste delen av landet.
Även om Sverige och Finland inte har direkta gränser till Arktis, tillhör man i alla fall Barentsområdet och en eventuell framtida kris eller konflikt om naturresurserna som nu döljs av isen kommer definitivt att beröra Sverige och Finland, på samma sätt som Sverige och Finland tidigare under det kalla kriget utgjorde ett ytterst viktigt område för NATO och WP. Det är inte Sverige och Finland i sig man vill åt, utan passage genom länderna för att antingen verka västerut . För Rysslands del handlar det om att säkra baser för flyg och passage för Norra Flottan ut i Atlanten och för väststaternas del att kunna verka med flyg in i Ryssland. (Mikael Holmströms artikel i Gula Tidskriften härom året utgör intressant läsning i ämnet)
För svensk försvars- och säkerhetspolitisk del gäller det att säkerställa ett bibehållande och utvecklande av den subarktiska förmågan.
SvD, HD
Läs mer och initierat hos Gyllenhaal och Hammarbergh
söndag 28 mars 2010
Fyrkant i runt hål
Den 6 april sjösätts nästa steg i införandet av Försvarsmaktens nya datasystem PRIO. Syftet med PRIO är som bekant att rationalisera inom Försvarsmaktens horder av datasystem och ersätta drygt 70 mer eller mindre föråldrade system, samt införa ett system som ska ge fullständig överblick över Försvarsmaktens resurser och därmed underlätta ekonomistyrningen. Ett nog så lovande syfte och definitivt något som Försvarsmakten är i behov av.
Steg 2 omfattar resterande HR-funktioner från steg 1 och ekonomihanteringen. Det är här PRIO fullt ut kommer att drabba chefer på låg- och mellannivå och ända upp till förbandschefer. Liksom så många andra ”rationaliseringar” inom Försvarsmaktens verksamhet och övrig offentlig verksamhet går dessa delar av PRIO ut på att skära inom administrationen för att frigöra ekonomiska medel. Administrationen är lätt mätbar och därför lätt att genomföra besparingar inom. Genom att istället ålägga personalen inom kärnverksamheten att lösa de administrativa uppgifterna på egen hand med exempelvis PRIO, eller dess hatade föregångare inom lönesidan, PALASSO, kan man snyggt och enkelt spara in stora kostnader inom administration. Att sedan personalen inom kärnverksamheten måste ägna minst lika stor tid som administratören på administration, istället för att ägna sig att det man är utbildad och rekryterad för att göra – väpnad strid, är mycket svårare att mäta och därmed svårt att redovisa. Detta syns därför inte i de snygga rationaliseringsrapporternas powerpoint-bildspel, men märks oerhört väl ute i organisationen. Bara självstudierna som ska genomföras av alla med någon form av chefsskap för att lära sig PRIO är på 70 h, dvs nästan två hela arbetsveckor. Att lägga administrativa uppgifter på de anställda inom kärnverksamheten innebär ett steg tillbaka mot jägare- och samlarsamhället där alla hade en fullkomlig självhushållning. Man kan jämföra det med att avskaffa matsalarna och alltid låta personalen laga sin egen mat, antingen hemma eller i form av grönpåse. En kock sparar ca 1½ timmes arbetstid per dag åt den soldat som annars ska sköta sin egen tillagning av mat med där tillhörande disk enligt studier (vad det innebär för moralen med lagad mat istället för vakuumförpackad är väl känt).
Den årliga driftskostnaden för PRIO kommer att ligga på drygt 200 milj kr, där kostnaden för användarlicenser inte är försumbar. Sålunda kommer inte huvuddelen av den stridande personalen, soldaterna, att få egna konton i PRIO. Istället kommer deras plutonchefer eller motsvarande, få nöjet att hantera deras uppgifter i PRIO under en icke oansenlig del av arbetsdagen istället för att ägna sig åt allt det andra som det innebär att sköta ett krigsförband. I mina ögon ska en kompanichef och motsvarande befattningar ägna sig åt att bli bättre på att föra sitt förband på fältet, inte att föra dess uppgifter i ett ekonomisystem, för att man har fått för sig att administration är onödig kostnad. Administrationen utvecklades för att friställa resurser för en organisations kärnverksamhet. Det verkar vara helt bortglömt idag. Tyvärr kommer detta inte bara att drabba chefer på låg och mellannivå. På verksamhetsställen med stor andel officerare och specialistofficerare behövs det inte att många chefer på lägre nivå är på förrättning eller semester förrän det blir förbandschefen som befinner sig i situationen att denne ska attestera allt ifrån reseräkningar till semestrar och andra personalärenden. Knappast en uppgift för en förbandschef, men sådan är konstruktionen i PRIO idag. Det dröjer förmodligen inte länge förrän man åter inrättat den funktion som fanns för 50 år sedan med kompaniadjutanter som skötte soldaternas löner m m. Sedan dröjer det några år innan man inser att det skulle innebära vissa fördelar att samla alla adjutanterna i en kameralenhet på förbandet.
För att kärnverksamheten ska fungera, krävs det hjälp med administration.
Förhoppningsvis blir det förändringar på ovanstående tokigheter, men man kan inte vara säker. Redan från början har man från försvarsmaktsledningshåll uttryckt att det är Försvarsmakten som kommer att anpassa sig till PRIO och inte tvärtom. Att anpassa SAP, som är PRIO:s grundplatta till FM skulle öka de redan skyhöga kostnaderna än mer. Situationen blir ju då lite olustig när man helt plötsligt upptäcker att ett av regeringen beslutat förband saknas i PRIO eller när ett antal bemanningsrader som är väsentliga för verksamheten saknas. ”PRIO gäller” är inriktningen, men självklart kan man lösa dylika problem men inte utan en hel del tidsspillan. Försvarsmakten är en fyrkantig bit som ska passera ett runt hål.
Ett av de största problemen med PRIO rör hanteringen av hemlig information. Meningen är att PRIO ska kunna hantera information med säkerhetsklassningen Hemlig/Restricted, vilket är den näst lägsta nivån av sekretess. Ackrediteringen av PRIO har liksom så många andra datasystem, framförallt s k hyllvara, stött på patrull i form av MUST:s ackreditering. Många gånger tycker man att MUST är överdrivet försiktigt i ackrediteringar, med en målbild att om ingen information överförs finns ingen risk för att information kommer på villovägar. För PRIO finns det dock all anledning att vara orolig. PRIO ersätter som sagt drygt 70 andra datasystem och en ansamling av sådana datamängder om allt från var personalen bor, vilken materiel som finns i vilket förråd, till vilken tillgänglighet resurser har inom en viss tidsrymd, gör att ett säkerhetshål i PRIO är fullständig mardröm för svensk försvarsförmåga. Viss materiel kommer dock att hanteras i separata datasystem med högre sekretessklass, men den sammantagna informationsnivån är ändå mycket hög. Just säkerhetsaspekten reser Statskontoret i sin rapport om PRIO mycket stora varningsflaggor för, där man bl a konstaterar att ”erforderliga säkerhetslösningar för dagen inte finns att tillgå”.
Inom säkerhetsområdet kan man också ägna några tankar åt redundansen. PRIO är definitivt en kritisk sårbarhet i Försvarsmaktens funktion. Hur hindrar man i händelse av krig en motståndare från att helt lamslå Försvarsmakten genom att slå ut PRIO? Även om man inte samlar alla servrar på ett och samma ställe, finns det andra sätt att påverka system av detta slag. Frågan är om inte skyddet av PRIO och dess undersystem kommer att behöva prioriteras upp till toppskiktet bland skyddsvärda system och förmågor inom samhället. Innebär PRIO att man ännu en gång lägger alla ägg i samma korg?
Det hittills genomförda införandet av PRIO (steg 1) har förlöpt långt ifrån smärtfritt och införande 2 har därför fördröjts upprepade gånger. I Norge, som varit förebilden för Försvarsmakten avseende PRIO, har införandet av SAP (det affärssystem vilket PRIO grundar sig på) inneburit avsevärda problem för den norska försvarsmakten, varvid t ex tillgängligheten på stridsflyget nergick enormt och man har fått anställa avsevärt mycket fler IT-konsulter än tänkt för att få någon rätsida på systemet. Kostnaden för SAP för norska Forsvaret beräknades till 1,7 mdr kr (Försvarsmakten räknar med ca 2,4 mdr kr). Nu visar det sig att slutnotan för Norge istället kommer att hamna på det dubbla, runt 3,4 mdr kr. Vissa civila organisationer som köpt SAP har drabbats av enorma problem och fått dra sig ur efter miljardförluster, t ex Försäkringskassan. Samtidigt har andra lyckats, t ex IKEA och gemensamt för de företag som lyckats är att man haft en mycket bestämd målbild och inte gett sig på allt för stora förändringar i grundsystemet.
Kostnaden för PRIO:s införande 1 ligger betydligt över budget, vilket kommer att få negativa följder för resterande steg (2-6). När systemet är helt infört framåt 2017 ansåg Försvarsmakten tidigare att det skulle medföra besparingar på 1 miljard kr om året. Computer Sweden synade denna siffra och siffran ligger nu officiellt på 270 milj kr om året, vilket gör att de 2,4 mdr kr PRIO får kosta kommer att ta lång tid att ta igen, då driftskostnaderna som sagt ligger på drygt 200 milj kr/år. Kommer PRIO någonsin att nå break-even?
Statskontoret, som flera gånger granskat PRIO, anmodar i sin rapport den 8/12 2009 Försvarsmakten att hålla inne med anskaffningen av införande 3 och 4 tills noggrannare specificering av dessa steg gjorts, införande 1 och 2 flyter säkert och övriga problem undanröjts (framförallt säkerhetsproblemen), samt nyttokalkylerna med PRIO uppdaterats. Dagarna efteråt kallades företrädare för Försvarsmakten upp till Försvarsdepartementet för att förklar sig. Försvarsmaktens svar blev sedan att tre veckor senare beställa införande 3 och 4. Kände man sig tvingad att agera innan Regeringen agerade, att agera innanför OODA-loopen? Regeringen har sedan dess ställt krav på att få information om vad det skulle kosta att avbryta PRIO. Man lär dock inte hinna agera även om man skulle få för sig att lägga ner PRIO-satsningen.
Under sista veckan i februari meddelades att Försvarsmakten 2008 underskred sin budget med 2,5 mdr kr. Utåt hette det att det rörde sig om ett planerat sparande, men ingenstans i budgetunderlaget fanns en så stor post upptagen som sparande. Samtidigt gick kärnverksamheten som vanligt på extrem sparlåga, men utbildade stridsvagnsplutoner istället för kompanier, reducerade sjödygn, soldater som inte kunde anställas p g a ”saknade ekonomiska medel” och piloter som fick nöja sig med samma flygtidstilldelning som sina nordkoreanska kollegor, motsvarande en bråkdel av den hos kollegorna i NATO. Anslagsunderskridandet bara alla spår av en uppkommen situation. Bara inom den viktigaste anslagsposten, den för ren och skär verksamhet i form av övningar o s v, underskreds budgeten med över 200 milj kr, vilket är en mycket betydande del. Försvarsministern meddelade t ex för en dryg månad sedan att Försvarsmakten gick 1,5 mdr kr plus 2009, men siffran kunde bli högre då inte alla fakturor ännu inkommit och alla kalkyler färdigställts. Just dessa problem med en ekonomi som innehåller många osäkerheter är det meningen att PRIO ska avhjälpa. Jag ser det som PRIO:s allra viktigaste och mest behövda funktion.
Många av de datasystem som PRIO ersätter, skulle ha ersatts för tio år sedan, men då påtänkta ersättare stötte på samma problem som PRIO och lades ner efter avsevärda kostnader. Vad är alternativet till PRIO? Jag är rädd att det inte finns något. Vissa av datasystemen som nu äntligen ersätts av PRIO skrevs en gång för datorer med processorer som hette 286, 386 o s v och skulle ha ersatts långt tidigare. Man kan också fundera på hur länge det är planerat att PRIO ska vara i drift. När kommer ersättaren?
Det kanske mest intressanta i hela PRIO och som känns väldigt talande för dagens Försvarsmakten är att inriktningen från HKV är att det är Försvarsmakten som ska anpassas till SAP/PRIO och inte tvärtom. Det blir en fyrkant som ska passera det runda hålet.
Andra om PRIO: Chefsingenjören, Väpnaren, Morgonsur (del 1), Cynisk, Synpunkterna
Steg 2 omfattar resterande HR-funktioner från steg 1 och ekonomihanteringen. Det är här PRIO fullt ut kommer att drabba chefer på låg- och mellannivå och ända upp till förbandschefer. Liksom så många andra ”rationaliseringar” inom Försvarsmaktens verksamhet och övrig offentlig verksamhet går dessa delar av PRIO ut på att skära inom administrationen för att frigöra ekonomiska medel. Administrationen är lätt mätbar och därför lätt att genomföra besparingar inom. Genom att istället ålägga personalen inom kärnverksamheten att lösa de administrativa uppgifterna på egen hand med exempelvis PRIO, eller dess hatade föregångare inom lönesidan, PALASSO, kan man snyggt och enkelt spara in stora kostnader inom administration. Att sedan personalen inom kärnverksamheten måste ägna minst lika stor tid som administratören på administration, istället för att ägna sig att det man är utbildad och rekryterad för att göra – väpnad strid, är mycket svårare att mäta och därmed svårt att redovisa. Detta syns därför inte i de snygga rationaliseringsrapporternas powerpoint-bildspel, men märks oerhört väl ute i organisationen. Bara självstudierna som ska genomföras av alla med någon form av chefsskap för att lära sig PRIO är på 70 h, dvs nästan två hela arbetsveckor. Att lägga administrativa uppgifter på de anställda inom kärnverksamheten innebär ett steg tillbaka mot jägare- och samlarsamhället där alla hade en fullkomlig självhushållning. Man kan jämföra det med att avskaffa matsalarna och alltid låta personalen laga sin egen mat, antingen hemma eller i form av grönpåse. En kock sparar ca 1½ timmes arbetstid per dag åt den soldat som annars ska sköta sin egen tillagning av mat med där tillhörande disk enligt studier (vad det innebär för moralen med lagad mat istället för vakuumförpackad är väl känt).
Den årliga driftskostnaden för PRIO kommer att ligga på drygt 200 milj kr, där kostnaden för användarlicenser inte är försumbar. Sålunda kommer inte huvuddelen av den stridande personalen, soldaterna, att få egna konton i PRIO. Istället kommer deras plutonchefer eller motsvarande, få nöjet att hantera deras uppgifter i PRIO under en icke oansenlig del av arbetsdagen istället för att ägna sig åt allt det andra som det innebär att sköta ett krigsförband. I mina ögon ska en kompanichef och motsvarande befattningar ägna sig åt att bli bättre på att föra sitt förband på fältet, inte att föra dess uppgifter i ett ekonomisystem, för att man har fått för sig att administration är onödig kostnad. Administrationen utvecklades för att friställa resurser för en organisations kärnverksamhet. Det verkar vara helt bortglömt idag. Tyvärr kommer detta inte bara att drabba chefer på låg och mellannivå. På verksamhetsställen med stor andel officerare och specialistofficerare behövs det inte att många chefer på lägre nivå är på förrättning eller semester förrän det blir förbandschefen som befinner sig i situationen att denne ska attestera allt ifrån reseräkningar till semestrar och andra personalärenden. Knappast en uppgift för en förbandschef, men sådan är konstruktionen i PRIO idag. Det dröjer förmodligen inte länge förrän man åter inrättat den funktion som fanns för 50 år sedan med kompaniadjutanter som skötte soldaternas löner m m. Sedan dröjer det några år innan man inser att det skulle innebära vissa fördelar att samla alla adjutanterna i en kameralenhet på förbandet.
För att kärnverksamheten ska fungera, krävs det hjälp med administration.
Förhoppningsvis blir det förändringar på ovanstående tokigheter, men man kan inte vara säker. Redan från början har man från försvarsmaktsledningshåll uttryckt att det är Försvarsmakten som kommer att anpassa sig till PRIO och inte tvärtom. Att anpassa SAP, som är PRIO:s grundplatta till FM skulle öka de redan skyhöga kostnaderna än mer. Situationen blir ju då lite olustig när man helt plötsligt upptäcker att ett av regeringen beslutat förband saknas i PRIO eller när ett antal bemanningsrader som är väsentliga för verksamheten saknas. ”PRIO gäller” är inriktningen, men självklart kan man lösa dylika problem men inte utan en hel del tidsspillan. Försvarsmakten är en fyrkantig bit som ska passera ett runt hål.
Ett av de största problemen med PRIO rör hanteringen av hemlig information. Meningen är att PRIO ska kunna hantera information med säkerhetsklassningen Hemlig/Restricted, vilket är den näst lägsta nivån av sekretess. Ackrediteringen av PRIO har liksom så många andra datasystem, framförallt s k hyllvara, stött på patrull i form av MUST:s ackreditering. Många gånger tycker man att MUST är överdrivet försiktigt i ackrediteringar, med en målbild att om ingen information överförs finns ingen risk för att information kommer på villovägar. För PRIO finns det dock all anledning att vara orolig. PRIO ersätter som sagt drygt 70 andra datasystem och en ansamling av sådana datamängder om allt från var personalen bor, vilken materiel som finns i vilket förråd, till vilken tillgänglighet resurser har inom en viss tidsrymd, gör att ett säkerhetshål i PRIO är fullständig mardröm för svensk försvarsförmåga. Viss materiel kommer dock att hanteras i separata datasystem med högre sekretessklass, men den sammantagna informationsnivån är ändå mycket hög. Just säkerhetsaspekten reser Statskontoret i sin rapport om PRIO mycket stora varningsflaggor för, där man bl a konstaterar att ”erforderliga säkerhetslösningar för dagen inte finns att tillgå”.
Inom säkerhetsområdet kan man också ägna några tankar åt redundansen. PRIO är definitivt en kritisk sårbarhet i Försvarsmaktens funktion. Hur hindrar man i händelse av krig en motståndare från att helt lamslå Försvarsmakten genom att slå ut PRIO? Även om man inte samlar alla servrar på ett och samma ställe, finns det andra sätt att påverka system av detta slag. Frågan är om inte skyddet av PRIO och dess undersystem kommer att behöva prioriteras upp till toppskiktet bland skyddsvärda system och förmågor inom samhället. Innebär PRIO att man ännu en gång lägger alla ägg i samma korg?
Det hittills genomförda införandet av PRIO (steg 1) har förlöpt långt ifrån smärtfritt och införande 2 har därför fördröjts upprepade gånger. I Norge, som varit förebilden för Försvarsmakten avseende PRIO, har införandet av SAP (det affärssystem vilket PRIO grundar sig på) inneburit avsevärda problem för den norska försvarsmakten, varvid t ex tillgängligheten på stridsflyget nergick enormt och man har fått anställa avsevärt mycket fler IT-konsulter än tänkt för att få någon rätsida på systemet. Kostnaden för SAP för norska Forsvaret beräknades till 1,7 mdr kr (Försvarsmakten räknar med ca 2,4 mdr kr). Nu visar det sig att slutnotan för Norge istället kommer att hamna på det dubbla, runt 3,4 mdr kr. Vissa civila organisationer som köpt SAP har drabbats av enorma problem och fått dra sig ur efter miljardförluster, t ex Försäkringskassan. Samtidigt har andra lyckats, t ex IKEA och gemensamt för de företag som lyckats är att man haft en mycket bestämd målbild och inte gett sig på allt för stora förändringar i grundsystemet.
Kostnaden för PRIO:s införande 1 ligger betydligt över budget, vilket kommer att få negativa följder för resterande steg (2-6). När systemet är helt infört framåt 2017 ansåg Försvarsmakten tidigare att det skulle medföra besparingar på 1 miljard kr om året. Computer Sweden synade denna siffra och siffran ligger nu officiellt på 270 milj kr om året, vilket gör att de 2,4 mdr kr PRIO får kosta kommer att ta lång tid att ta igen, då driftskostnaderna som sagt ligger på drygt 200 milj kr/år. Kommer PRIO någonsin att nå break-even?
Statskontoret, som flera gånger granskat PRIO, anmodar i sin rapport den 8/12 2009 Försvarsmakten att hålla inne med anskaffningen av införande 3 och 4 tills noggrannare specificering av dessa steg gjorts, införande 1 och 2 flyter säkert och övriga problem undanröjts (framförallt säkerhetsproblemen), samt nyttokalkylerna med PRIO uppdaterats. Dagarna efteråt kallades företrädare för Försvarsmakten upp till Försvarsdepartementet för att förklar sig. Försvarsmaktens svar blev sedan att tre veckor senare beställa införande 3 och 4. Kände man sig tvingad att agera innan Regeringen agerade, att agera innanför OODA-loopen? Regeringen har sedan dess ställt krav på att få information om vad det skulle kosta att avbryta PRIO. Man lär dock inte hinna agera även om man skulle få för sig att lägga ner PRIO-satsningen.
Under sista veckan i februari meddelades att Försvarsmakten 2008 underskred sin budget med 2,5 mdr kr. Utåt hette det att det rörde sig om ett planerat sparande, men ingenstans i budgetunderlaget fanns en så stor post upptagen som sparande. Samtidigt gick kärnverksamheten som vanligt på extrem sparlåga, men utbildade stridsvagnsplutoner istället för kompanier, reducerade sjödygn, soldater som inte kunde anställas p g a ”saknade ekonomiska medel” och piloter som fick nöja sig med samma flygtidstilldelning som sina nordkoreanska kollegor, motsvarande en bråkdel av den hos kollegorna i NATO. Anslagsunderskridandet bara alla spår av en uppkommen situation. Bara inom den viktigaste anslagsposten, den för ren och skär verksamhet i form av övningar o s v, underskreds budgeten med över 200 milj kr, vilket är en mycket betydande del. Försvarsministern meddelade t ex för en dryg månad sedan att Försvarsmakten gick 1,5 mdr kr plus 2009, men siffran kunde bli högre då inte alla fakturor ännu inkommit och alla kalkyler färdigställts. Just dessa problem med en ekonomi som innehåller många osäkerheter är det meningen att PRIO ska avhjälpa. Jag ser det som PRIO:s allra viktigaste och mest behövda funktion.
Många av de datasystem som PRIO ersätter, skulle ha ersatts för tio år sedan, men då påtänkta ersättare stötte på samma problem som PRIO och lades ner efter avsevärda kostnader. Vad är alternativet till PRIO? Jag är rädd att det inte finns något. Vissa av datasystemen som nu äntligen ersätts av PRIO skrevs en gång för datorer med processorer som hette 286, 386 o s v och skulle ha ersatts långt tidigare. Man kan också fundera på hur länge det är planerat att PRIO ska vara i drift. När kommer ersättaren?
Det kanske mest intressanta i hela PRIO och som känns väldigt talande för dagens Försvarsmakten är att inriktningen från HKV är att det är Försvarsmakten som ska anpassas till SAP/PRIO och inte tvärtom. Det blir en fyrkant som ska passera det runda hålet.
Andra om PRIO: Chefsingenjören, Väpnaren, Morgonsur (del 1), Cynisk, Synpunkterna
lördag 27 mars 2010
Ännu en milstolpe
Som synes passerade bloggen nyligen 700 000 besök, vilket är räknat i unika besökare baserat på cookies. Räknar man in återkommande besökare, ligger antalet långt över miljonen.
Det blev aldrig något inlägg då 600 000 sprängdes eftersom det gick så snabbt efter 500 000, vilket var i början av december. Bara sedan i somras har WW haft nästan en halv miljon unika besökare. Det blir intressant att se vad räknaren säger till sommaren. Listan över var besökarna kommer ifrån är klart intressant och under det senaste året verkar det bli allt fler besök från media. Ser man till besök från myndigheter är bilden densamma som tidigare. WW ligger ständigt i toppen på Creeper och intressant nog med 2-3 ggr så många besökare som den politiska blogg som annars ohotat är mest besökt på internet enligt alla bloggtopplistor.
Antalet bloggar om försvarspolitik blir ständigt fler och dessa läggs till i högerspalten. Ju fler, desto större intresse kan man väcka för försvars- och säkerhetspolitiken, vilket som bekant varit ett undanskymt politiskt område i Sverige de senaste decennierna.
Det blev aldrig något inlägg då 600 000 sprängdes eftersom det gick så snabbt efter 500 000, vilket var i början av december. Bara sedan i somras har WW haft nästan en halv miljon unika besökare. Det blir intressant att se vad räknaren säger till sommaren. Listan över var besökarna kommer ifrån är klart intressant och under det senaste året verkar det bli allt fler besök från media. Ser man till besök från myndigheter är bilden densamma som tidigare. WW ligger ständigt i toppen på Creeper och intressant nog med 2-3 ggr så många besökare som den politiska blogg som annars ohotat är mest besökt på internet enligt alla bloggtopplistor.
Antalet bloggar om försvarspolitik blir ständigt fler och dessa läggs till i högerspalten. Ju fler, desto större intresse kan man väcka för försvars- och säkerhetspolitiken, vilket som bekant varit ett undanskymt politiskt område i Sverige de senaste decennierna.
måndag 22 mars 2010
Första medlen från Gula Bandet överlämnade
Kustjägarveteranerna meddelar i ett pressmeddelande att de första 30 000 kronorna som försäljningen av det gula bandet inbringat, nu har donerats till Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne vid en ceremoni på K 1 i lördags.
Som säkert bekant är Stiftelsen Jespers Lindbloms Minne och flera andra organisationer, bl a Fredsbaskrarna, starkt engagerade i arbetet med att etablera ett svenskt veterancentrum för att kunna stödja och vård veteraner och deras familjer på ett kvalificerat sätt.
Läs även Borneo
Kustjägarnas Gula Bandet ger 30 000 kronor till stiftelsen Jesper Lindbloms minne
Sällskapet Kustjägarveteranerna (KJV) har bedrivit försäljning av det Gula Bandet och behållningen av försäljningen hitintills, 30 000 kr, överlämnades vid Sällskapet Kustjägarveteranernas Årsmöte den 20 mars till stiftelsens ordförande Anna Jonsson.
Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne tillkom efter att Jesper Lindblom stupat under tjänstgöring i Afghanistan. Jesper tjänstgjorde vid SSG, som är ett av Försvarsmaktens specialförband. Sällskapet Kustjägarveteraner tog fram det Gula Bandet inspirerade av bloggaren Wisemans Wisdoms till förmån för stiftelsen Jesper Lindbloms Minne.
Det Gula Bandet är en internationellt erkänd symbol för att visa sitt lands soldaters stöd. KJV har tagit detta initiativ för att öka förståelsen för de svenska soldaternas krävande uppgifter och för att skapa synligt stöd för dessa.
– Försäljningen av det Gula Bandet har gått synnerligen väl. Jag är stolt över att idag kunna överlämna den första behållningen om 30 000 kr av vår försäljning till stiftelsen. Jag är övertygad om att medlen kommer att komma väl till pass och göra nytta. Vi kommer fortsatt att sälja Gula Bandet och intäkterna går oavkortat till stiftelsen, säger Göran Hagberg, Ordförande för Sällskapet Kustjägarveteraner.
Jesper Lindbloms Stiftelse instiftades av de anhöriga till Jesper Lindblom för att hedra hans minne, men också för att uppmuntra efterkommande att odla föregångsmannaskap, kamratskap och ledarskap under svåra förhållanden. Dessa egenskaper var särskilt framträdande hos Jesper. Ett Stipendium om 10 000 kr delas årligen ut till person eller personer inom Försvarsmaktens specialförbandssystem, vilket även inbegriper de understödjande förbanden från armén, marinen och flygvapnet, som verkar i andan för stiftelsens urkund.
Som säkert bekant är Stiftelsen Jespers Lindbloms Minne och flera andra organisationer, bl a Fredsbaskrarna, starkt engagerade i arbetet med att etablera ett svenskt veterancentrum för att kunna stödja och vård veteraner och deras familjer på ett kvalificerat sätt.Läs även Borneo
lördag 20 mars 2010
Försvarsmakten™
Ett av de största arbetena som just nu pågår i Försvarsmakten är arbetet med att skapa varumärket Försvarsmakten. Försvarsmakten™ ska utgöra grunden för rekryteringen av personal i framtiden. Därför har det identifierats att det är ytterst viktigt att Försvarsmakten™ är ett starkt varumärke bland ungdomar och även har ett gott rykte i samhället där det ska finnas en tilltro till vår militära förmåga. Det är en nog så enkel, men korrekt slutsats.
Frågan är då hur man skapar ett starkt varumärke? "Allting kan säljas med mördande reklam", är ett uttryck med rötterna i andra världskrigets ransoneringstid. Under de kommande tre åren kommer Försvarsmakten att lägga närmare en miljard kr på just PR och rekrytering. Frågan är dock vad som finns bakom reklamen och fasaden. När det gäller en samhällsbärare som Försvarsmakten är det ytterst viktigt att fasad och innehåll är detsamma. Just detta väcker en del oro, när Försvarsmaktens enda kvarvarande tidning (i strävan att bli en mer homogen organisation), Försvarets Forum, i princip endast presenterar en snygg fasad samtidigt som Försvarsmaktens personal bekymrar sig över en rad problem i organisationen.
Stärker man tilltron till vår militära förmåga genom reklam eller genom konkreta handlingar? Vilken del i detta arbete har politikerna? Vilket ansvar åligger chefsskiktet att offentligt tala om för politikerna vilka problem som finns i organisationen och hur det är ställt med den svenska försvarsförmågan?
Det är också symptomatiskt att i princip ingenting av den försvarsdebatt som idag förekommer i samhället bereds plats i Försvarets Forum. Bortsett från nätet är det istället framförallt i frivilligorganisationernas tidningar och Officerstidningen som debatten får föras. Det är också i dessa tidningar man hittar de mer breda reportagen om försvars- och säkerhetspolitik och Försvarsmakten och dess framtid. Att som Försvarsutbildaren våga göra en intervju med den till Sverigedemokraterna avhoppade moderaten, kände militärhistorikern och försvarsdebattören Stellan Bojerud, tyder på en viss ryggrad, liksom att diskutera vad Nord Stream kommer att innebära för Sveriges säkerhetspolitiska situation.
I senaste Officerstidningen (2/10) har arméinspektören Berndt Grundevik en debattartikel om chefs- och ledarskap och vikten av detta inför framtiden. På det hela taget anser jag honom ha mycket rätt när han efterlyser mer ryggrad och föregångsmannaskap hos chefer och att han ifrågasätter dagens officersutbildningar avseende kvaliteten på lärarna. Vad som däremot fick mig att verkligen lyfta på ögonbrynen var att arméinspektören sade sig ha hört följande: "Förmågan att fatta obekväma beslut som ibland leder till kritik och snack från personalen och att anonyma bloggare medför att chefer blir beslutsrädda".
En chef måste kunna stå för sina beslut, annars ska man inte vara chef. Besluten måste kunna motiveras för personalen. Det är grunden i ledarskap. Kan man inte motivera sina beslut får man inte personalen med sig. Får personalen inte ventilera sina åsikter faller ledarskapet.
Ett led i Försvarsmakten™ är att göra sig av med mil.se och istället inrätta forsvarsmakten.se. Jag tror inte jag är ensam om att anse att det är ett monumentalt felgrepp att kapa ett redan etablerat, fungerande och enkelt varumärke som mil.se för att istället skapa en mer komplicerad webbadress där det övergripande syftet verkar vara en "skylttrimning". Mil.se är en adress som såväl personal som allmänhet idag hittar till och som i det mer mobila samhället är enkel att slå in på sin Iphone. Under en övergångsperiod kommer mil.se att länka vidare till forsvarsmakten.se. Men är smaken värd kostnaderna? För ett och ett halvt år sedan försvann de lokalt administrerade sidorna på mil.se eftersom man från centralt håll ville ha full kontroll över informationen som lades ut på mil.se. I samband med detta försvann också all "historia", dvs allt som respektive förband tidigare publicerat. Var detta också ett led i att skapa en homogen organisation? Många minns säkert också förre ÖB:s totalhaverade Försvarsmaktslogotyp för ett antal miljoner, vilken var ett led i utsuddandet av förbandsidentiteterna.
I samband med inlägget om svensk användning av flygunderstöd i Afghanistan i början av veckan, besökte jag www.af.mil, det amerikanska flygvapnets hemsida. Det amerikanska försvaret upplevs av många svenska officerare som mycket stelt, så döm om min förvåning när jag såg att man infört möjligheten för läsarna att, likt på många bloggar och nyhetssidor, kommentera artiklarna. Det var långtifrån bara positiva kommentarer. En artikel om att USAF ännu en gång ska skaffa nya uniformer (åtta år sedan sist) fick läsarna att rasa och undra om det inte fanns viktigare saker att lägga pengar på.
Tvivelsutan skulle motsvarande funktion på mil.se vara ett effektivt sätt för Försvarsmaktsledningen att ta in synpunkter från sin personal och medborgarna, men vågar man ta steget? Skadar eller stärker det varumärket i slutändan? Andra idéer skulle kunna vara att ansluta webbplatsen till Twingly för att man skulle kunna se vad som bloggas om Försvarsmakten och att inrätta en extern nyhetslista liknande den Officersförbundet har. Jag vet att Chefsingenjören länge efterlyst ett officiellt diskussionsforum för Försvarsmakten liknande det som finns Pakistan.
Risken är överhängande att Försvarsmakten™ blir en organisation med en vacker fasad men med ett ruttet innehåll om vi inte vågar ifrågasätta och debattera. De enda som rekryteras av en sådan organisation är de som inte har något val eller förstånd. Det är knappast grupper som utgör det bästa soldatmaterialet. Försvarsmakten är yttrandefriheten och demokratins försvarare. Då bör man tillämpa dessa också.
Läs även Chefsingenjören och Cynisk
Frågan är då hur man skapar ett starkt varumärke? "Allting kan säljas med mördande reklam", är ett uttryck med rötterna i andra världskrigets ransoneringstid. Under de kommande tre åren kommer Försvarsmakten att lägga närmare en miljard kr på just PR och rekrytering. Frågan är dock vad som finns bakom reklamen och fasaden. När det gäller en samhällsbärare som Försvarsmakten är det ytterst viktigt att fasad och innehåll är detsamma. Just detta väcker en del oro, när Försvarsmaktens enda kvarvarande tidning (i strävan att bli en mer homogen organisation), Försvarets Forum, i princip endast presenterar en snygg fasad samtidigt som Försvarsmaktens personal bekymrar sig över en rad problem i organisationen.
Stärker man tilltron till vår militära förmåga genom reklam eller genom konkreta handlingar? Vilken del i detta arbete har politikerna? Vilket ansvar åligger chefsskiktet att offentligt tala om för politikerna vilka problem som finns i organisationen och hur det är ställt med den svenska försvarsförmågan?
Det är också symptomatiskt att i princip ingenting av den försvarsdebatt som idag förekommer i samhället bereds plats i Försvarets Forum. Bortsett från nätet är det istället framförallt i frivilligorganisationernas tidningar och Officerstidningen som debatten får föras. Det är också i dessa tidningar man hittar de mer breda reportagen om försvars- och säkerhetspolitik och Försvarsmakten och dess framtid. Att som Försvarsutbildaren våga göra en intervju med den till Sverigedemokraterna avhoppade moderaten, kände militärhistorikern och försvarsdebattören Stellan Bojerud, tyder på en viss ryggrad, liksom att diskutera vad Nord Stream kommer att innebära för Sveriges säkerhetspolitiska situation.
I senaste Officerstidningen (2/10) har arméinspektören Berndt Grundevik en debattartikel om chefs- och ledarskap och vikten av detta inför framtiden. På det hela taget anser jag honom ha mycket rätt när han efterlyser mer ryggrad och föregångsmannaskap hos chefer och att han ifrågasätter dagens officersutbildningar avseende kvaliteten på lärarna. Vad som däremot fick mig att verkligen lyfta på ögonbrynen var att arméinspektören sade sig ha hört följande: "Förmågan att fatta obekväma beslut som ibland leder till kritik och snack från personalen och att anonyma bloggare medför att chefer blir beslutsrädda".
En chef måste kunna stå för sina beslut, annars ska man inte vara chef. Besluten måste kunna motiveras för personalen. Det är grunden i ledarskap. Kan man inte motivera sina beslut får man inte personalen med sig. Får personalen inte ventilera sina åsikter faller ledarskapet.
Ett led i Försvarsmakten™ är att göra sig av med mil.se och istället inrätta forsvarsmakten.se. Jag tror inte jag är ensam om att anse att det är ett monumentalt felgrepp att kapa ett redan etablerat, fungerande och enkelt varumärke som mil.se för att istället skapa en mer komplicerad webbadress där det övergripande syftet verkar vara en "skylttrimning". Mil.se är en adress som såväl personal som allmänhet idag hittar till och som i det mer mobila samhället är enkel att slå in på sin Iphone. Under en övergångsperiod kommer mil.se att länka vidare till forsvarsmakten.se. Men är smaken värd kostnaderna? För ett och ett halvt år sedan försvann de lokalt administrerade sidorna på mil.se eftersom man från centralt håll ville ha full kontroll över informationen som lades ut på mil.se. I samband med detta försvann också all "historia", dvs allt som respektive förband tidigare publicerat. Var detta också ett led i att skapa en homogen organisation? Många minns säkert också förre ÖB:s totalhaverade Försvarsmaktslogotyp för ett antal miljoner, vilken var ett led i utsuddandet av förbandsidentiteterna.
I samband med inlägget om svensk användning av flygunderstöd i Afghanistan i början av veckan, besökte jag www.af.mil, det amerikanska flygvapnets hemsida. Det amerikanska försvaret upplevs av många svenska officerare som mycket stelt, så döm om min förvåning när jag såg att man infört möjligheten för läsarna att, likt på många bloggar och nyhetssidor, kommentera artiklarna. Det var långtifrån bara positiva kommentarer. En artikel om att USAF ännu en gång ska skaffa nya uniformer (åtta år sedan sist) fick läsarna att rasa och undra om det inte fanns viktigare saker att lägga pengar på.
Tvivelsutan skulle motsvarande funktion på mil.se vara ett effektivt sätt för Försvarsmaktsledningen att ta in synpunkter från sin personal och medborgarna, men vågar man ta steget? Skadar eller stärker det varumärket i slutändan? Andra idéer skulle kunna vara att ansluta webbplatsen till Twingly för att man skulle kunna se vad som bloggas om Försvarsmakten och att inrätta en extern nyhetslista liknande den Officersförbundet har. Jag vet att Chefsingenjören länge efterlyst ett officiellt diskussionsforum för Försvarsmakten liknande det som finns Pakistan.
Risken är överhängande att Försvarsmakten™ blir en organisation med en vacker fasad men med ett ruttet innehåll om vi inte vågar ifrågasätta och debattera. De enda som rekryteras av en sådan organisation är de som inte har något val eller förstånd. Det är knappast grupper som utgör det bästa soldatmaterialet. Försvarsmakten är yttrandefriheten och demokratins försvarare. Då bör man tillämpa dessa också.
Läs även Chefsingenjören och Cynisk
Personröster och partipiska
Att det är val i höst har förhoppningsvis inte undgått någon. Man kan dock hoppas att allmänheten i år har bättre koll på vilka som sitter på regeringsmakten i år än motsvarande tidpunkt 2006.
Ytterst få väljare utnyttjar sin möjlighet och rätt att personrösta. Än färre verkar sedan utnyttja möjligheten att påverka sina politiker genom att i klartext kontakta dem och uttrycka vad man som väljare förväntar sig av sin politiker och vilka ämnen man vill att de ska driva. Man ska heller inte vara rädd för att i förväg innan valet kontakta en politiker man funderar på att rösta på och höra sig för hur de ställer sig till olika frågor.
En representativ demokrati som den svenska bygger helt och hållet på att allmänheten talar om för politikerna vad man förväntar av dem. Därför är det så otroligt synd att så få utnyttjar den möjligheten. Man brukar säga att vi får de politiker vi förtjänar. Snarare är det så att vi får den politik vi förtjänar.
Ett problem i Riksdagen är partipiskorna som gör att trots personval, har ledamöterna svårt att följa sitt eget hjärta och driva sina egna frågor. Många frågor avgörs redan på respektive partis partistämma där man bl a antar partiprogrammet. Vissa frågor förs upp i riksdagsgruppen. Vid votering i Riksdagen är det i princip i alla frågor redan bestämt hur partiet ska rösta och man ser inte med blida ögon på dem som röstar "fel". Sålunda kan man egentligen ifrågasätta nyttan av riksdagsdebatterna. Ledamöterna har redan klara instruktioner vilken knapp det är som gäller. Man kan också fundera på om man inte ska rikta samma kritik mot Riksdagen som den som ofta riktas mot försvarsmakten - är inte huvudet för stort? Behöver man verkligen alla 349 ledamöter, eller kan det räcka med 149? Skulle det vitalisera politiken med färre politiker för allmänheten att hålla reda på eller blir effekten motsatt?
Företeelser som den som beskrivs i Fokus, med den f d moderate riksdagsmannen Göran Thingvall blir därför något av en frisk fläkt när politiker mer lyssnar till sitt hjärta än lyder piskan. Thingvall hoppade nyligen av moderaterna då han är missnöjd med den av Alliansen förda sjukvårdspolitiken och att man brutit vallöften från 2006. Det blir t ex mycket intressant att se hur valrörelsen utvecklar sig till hösten när Miljöpartiet ska byta ut sina språkrör under 2011 och den dynamiska Maria Wetterstrand ska kliva av. Är väljarförtroendet så lågt för Mona Sahlin som görs gällande i DN, finns det en liten risk att Sahlin inte kommer in på personval.
De flesta av läsarna av den här bloggen är intresserade av försvarspolitik och många hör av sig och är otroligt besvikna på den sittande Regeringen. Det är naturligtvis trevligt och intressant att få respons på det som skrivs, men det mer konstruktiva är snarast att berätta för politikerna vad man tycker. När man hör en politiker uttrycka en åsikt i ett ämne som ligger en varmt om hjärtat, bli inte bara förbannad och knyt näven i fickan som folk oftast gör. Gör något åt saken. Ta kontakt med politikern i fråga och ge din syn på saken. Oavsett vad man tror när man ser vissa politiker, så bits de inte. De flesta blir snarast tacksamma över att få feedback.
Om fler väljare utnyttjade sina möjligheter att personrösta och framförallt att påverka sina politiker, skulle vi förmodligen ha ett bättre samhälle.
Ytterst få väljare utnyttjar sin möjlighet och rätt att personrösta. Än färre verkar sedan utnyttja möjligheten att påverka sina politiker genom att i klartext kontakta dem och uttrycka vad man som väljare förväntar sig av sin politiker och vilka ämnen man vill att de ska driva. Man ska heller inte vara rädd för att i förväg innan valet kontakta en politiker man funderar på att rösta på och höra sig för hur de ställer sig till olika frågor.
En representativ demokrati som den svenska bygger helt och hållet på att allmänheten talar om för politikerna vad man förväntar av dem. Därför är det så otroligt synd att så få utnyttjar den möjligheten. Man brukar säga att vi får de politiker vi förtjänar. Snarare är det så att vi får den politik vi förtjänar.
Ett problem i Riksdagen är partipiskorna som gör att trots personval, har ledamöterna svårt att följa sitt eget hjärta och driva sina egna frågor. Många frågor avgörs redan på respektive partis partistämma där man bl a antar partiprogrammet. Vissa frågor förs upp i riksdagsgruppen. Vid votering i Riksdagen är det i princip i alla frågor redan bestämt hur partiet ska rösta och man ser inte med blida ögon på dem som röstar "fel". Sålunda kan man egentligen ifrågasätta nyttan av riksdagsdebatterna. Ledamöterna har redan klara instruktioner vilken knapp det är som gäller. Man kan också fundera på om man inte ska rikta samma kritik mot Riksdagen som den som ofta riktas mot försvarsmakten - är inte huvudet för stort? Behöver man verkligen alla 349 ledamöter, eller kan det räcka med 149? Skulle det vitalisera politiken med färre politiker för allmänheten att hålla reda på eller blir effekten motsatt?
Företeelser som den som beskrivs i Fokus, med den f d moderate riksdagsmannen Göran Thingvall blir därför något av en frisk fläkt när politiker mer lyssnar till sitt hjärta än lyder piskan. Thingvall hoppade nyligen av moderaterna då han är missnöjd med den av Alliansen förda sjukvårdspolitiken och att man brutit vallöften från 2006. Det blir t ex mycket intressant att se hur valrörelsen utvecklar sig till hösten när Miljöpartiet ska byta ut sina språkrör under 2011 och den dynamiska Maria Wetterstrand ska kliva av. Är väljarförtroendet så lågt för Mona Sahlin som görs gällande i DN, finns det en liten risk att Sahlin inte kommer in på personval.
De flesta av läsarna av den här bloggen är intresserade av försvarspolitik och många hör av sig och är otroligt besvikna på den sittande Regeringen. Det är naturligtvis trevligt och intressant att få respons på det som skrivs, men det mer konstruktiva är snarast att berätta för politikerna vad man tycker. När man hör en politiker uttrycka en åsikt i ett ämne som ligger en varmt om hjärtat, bli inte bara förbannad och knyt näven i fickan som folk oftast gör. Gör något åt saken. Ta kontakt med politikern i fråga och ge din syn på saken. Oavsett vad man tror när man ser vissa politiker, så bits de inte. De flesta blir snarast tacksamma över att få feedback.
Om fler väljare utnyttjade sina möjligheter att personrösta och framförallt att påverka sina politiker, skulle vi förmodligen ha ett bättre samhälle.
fredag 19 mars 2010
Äntligen en antydan till veteranpolitik (uppdaterad 20/3 09.30)
Försvarsminister Sten Tolgfors skriver idag på DN Debatt och i sin blogg om den kommande veteranpropositionen. Det är mycket glädjande att det äntligen blir av eftersom det går ett och ett halvt år sedan veteranutredningen presenterades sitt resultat. Sverige har tidigare närmast helt saknat en skyddsnät för att ta hand om veteraner.Den enskilt viktigaste åtgärden är att fastställa vilken myndighet som bär det övergripande ansvaret för veteraners rehabilitering. Det får aldrig bli så som det blivit för många tidigare veteraner, där man kastats fram och tillbaka mellan myndigheter som alla agerat som alla med alla medel värjt sig från allt ansvar. Därefter följer att staten har ett livslångt ansvar för att ta hand om sina veteraner som den kommenderat ut i krigstjänst.
Dessa frågors lösande är fundamentalt för att i framtiden kunna rekrytera personal till Försvarsmakten. I förlängningen är också veteraners status av vikt för rekryteringen. Därför är det glädjande att man väljer att inrätta en speciell veterandag (29 maj), en ny "Regeringens belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser" och en ny medalj för svenska soldater som blivit sårade. Allt det som nämns i Försvarsdepartementets pressmeddelande är berömvärt, men egentligen ack så självklart och närmast pinsamt att det inte funnits på plats tidigare.
Ett inrättande av ett veterancentrum för att kunna stötta och vårda veteraner och samtidigt ta emot deras anhöriga står högt upp på mångas önskelista och jag hoppas verkligen att det arbete Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne åtagit sig, kommer att bära frukt.
Man ska dock komma ihåg att det inte bara är den enskilde soldaten som åker ut på insatser. Det är i högsta grad även soldatens familj, där nu i bästa fall en vuxen* ska ta hand om familjen medan den andra tillbringar ett halvår på insats. Enligt förslag från Försvarsmakten ska normen vara en insats à 6 mån var tredje år och det kombinerat med ett utlandsobligatorium i det nya anställningsavtalet blir det med tiden rätt långa perioder som familjen tillbringar utan den ena föräldern och med ständig oro för vad som händer i insatsområdet. Inom just familjefrågan finns oändligt mycket mer att göra, då svensk lagstiftning idag i mångt och mycket hindra riktat stöd till de anhöriga hemma. Norge är på detta område ett föregångsland inom såväl stöd från samhället till det stöd som lämnas av Forsvaret till de anhöriga. Märk väl, det handlar inte bara om stöd till familjer "på insats" utan även om ett allmänt stöd till familjer för att de ska trivas i den glesbygd som en militär karriär ofta medför. Familjestödet är högt prioriterat i Norge och redan från mil.no:s förstasida kommer man till "Familieweb". I Sverige kan man glädjas åt att Försvarsmakten mer och mer börjat stötta anhöriga till soldater på insats med informationsmöten, men Sverige är fortfarande ett u-land på området, även om man kan se en antydan till agenda i Försvarsdepartementets pressmeddelande. Ett besök på mil.no rekommenderas varmt.
Soldater på insats behandlas samtidigt fortfarande mycket märkligt avseende förmåner. Inför lagstiftningen är en fredsframtvingande insats direkt att jämföra med en tjänsteresa till Rom, eller något annat trevligt ställe. Mycket återstår dock att göra inom det här området. Fortfarande minskas traktamentet till 70% efter tre månader, precis som i all statlig tjänst. Staten räknar med att man efter tre månader kommit mer till rätta på sin tjänstgöringsort och lärt sig hitta till en bra mataffär och att då gjort de nödvändiga inköpen som ett nytt boende medför. Att situationen är helt annorlunda i Afghanistan när man i bästa fall bor på en camp, spelar inte någon som helst roll. Av soldatens traktamente dras också automatiskt 85% bort eftersom staten anser att soldaten faktiskt får fri kost och logi. Att det sedan ofta handlar om att man bor i tält och äter vakuumförpackad mat, istället för helpension i Rom, spelar ingen som helst roll. Under utbildning på Livgardet inför insatsen får den stamanställde officeren arbeta under helt andra villkor än vad som annars är reglerat vid tjänst inom Sverige. Avsteg görs från boendestandard, resor m m utan ersättning för detta. Snarare är det tvärtom.
Jämför man den ersättning som en soldat har i Afghanistan, med en person utskickad av MSB till Haiti är det också himmelsvid skillnad i ersättning där soldatens arbete med livet som insats är betydligt mindre värt. Motsvarande gäller för Kustbevakningens insats i Operation Atalanta utanför Somalia, där förmånerna och ersättningen är avsevärt mycket bättre än som ges åt Försvarsmaktens personal med motsvarande uppgifter. Större risk innebär tydligen mindre ersättning. Är det för att man är dum och godhjärtad nog att ta risken?
För övrigt anser jag som alltid tidigare att tjänstgöring vid internationella insatser helt skulle skattebefrias. Det blir en liten kostnad för staten, men det betyder otroligt mycket, såväl ekonomiskt, som framförallt moraliskt för den enskilde soldaten.
Slutligen undrar jag stilla varför man hela tiden ska göra åtskillnad i statusen för soldater tjänstgörande i Sverige och de som tjänstgör internationellt? Genom att t ex inrätta en "Regeringens belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser", diskvalificerar man automatiskt alla som deltar vid nationella militära insatser. Är det ännu ett led i Långtbortistandoktrinen? Soldat är man oavsett var man tjänstgör. Det viktiga är att man gör sin tjänst för Sverige.
Det är för det man ska belönas och det är alla våra soldater som ska stöttas.
Andra bloggare: Johan Westerholm, Åsa Lindestam, Cornucopia, Allan Widman, Borneo, Fahlstedt
Övrig media: Skånskan,
Uppdatering 20/3 kl 09.30: Man kan också fundera på hur utlandsobligatoriet ska fungera för officerare/soldater som är ensamstående föräldrar. Vem ska ta hand om barnen? Ska staten betala för internatskola eller barnen sättas på barnhem, eller kan man inte vara officer och ensamstående förälder? Det är sällan en situation man väljer själv. I bästa fall finns en annan förälder som man separerat ifrån, men det är långt ifrån aktuellt i samtliga fall.
Uppdatering 21/3 kl 09.00: I Danmark befarar man att fler danska veteraner tagit sin liv efter hemkomsten än vad som stupat sedan 1992 (49) och man anser sig behvöa en helhetsöversyn på veteranomhändertagandet.
torsdag 18 mars 2010
Bland talibanerna
Dokument Utifrån i söndags visade en mycket intressant dokumentär gjord av en afghansk journalist som "inbäddat" följt en grupp ur Hezb e Islamii verksam inom det tyska ansvarsområdet öster om det svenska.
I filmen får man följa ett antal av upprorsmännen genom ett eldöverfall, samt förberedelserna innan och återhämtning efteråt. För den som är intresserad av konflikten i Afghanistan, framförallt militärt, finns det mycket intressant i filmen, t ex användningen av högteknologi, tillverkning av IED:er, "förbandets" underhållslinjer, disciplinen (brist på?), samarbetsförmåga o s v.
Intressant är t ex att se det stora inflödet av utländska krigare från Tjetjenien, Jemen och andra länder med starka militanta islamistiska rörelser.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är tur att motståndarna inte är bättre än så här.
Ännu en chans finns att se dokumentären på tv, på Kunskapskanalen imorgon fredag kl 2100. Den går också att se på SVT Play.
I filmen får man följa ett antal av upprorsmännen genom ett eldöverfall, samt förberedelserna innan och återhämtning efteråt. För den som är intresserad av konflikten i Afghanistan, framförallt militärt, finns det mycket intressant i filmen, t ex användningen av högteknologi, tillverkning av IED:er, "förbandets" underhållslinjer, disciplinen (brist på?), samarbetsförmåga o s v.
Intressant är t ex att se det stora inflödet av utländska krigare från Tjetjenien, Jemen och andra länder med starka militanta islamistiska rörelser.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är tur att motståndarna inte är bättre än så här.
Ännu en chans finns att se dokumentären på tv, på Kunskapskanalen imorgon fredag kl 2100. Den går också att se på SVT Play.
tisdag 16 mars 2010
S har lämnat Sverige i knä på NATO (komplettering 17/3 kl 21.00)
Mona Sahlin och socialdemokraterna kritiserar i skarpa ordalag regeringen för att vilja ansluta Sverige till NATO. Kritiken framförs i ett öppet brev som (s) delade ut till journalister i samband med utrikesnämnden tidigare i veckan. Sahlin m fl undrar bl a huruvida Sverige verkligen ska ställa upp på NATO:s försvarsåtaganden i Baltikum. Det är ju en intressant frågeställning med tanke på att socialdemokraterna varit högst delaktiga i att arbeta fram den solidaritetsförklaring som sedan antogs av den borgerliga regeringen. En solidaritetsförklaring som av många kritiseras för att vara oerhört enkelriktad. Andra länder ska stödja Sverige, men Sverige tänker minsann inte förbinda sig att stödja dem. Det avgörs när det väl smäller. Det är ju också intressant att man i så skarpa ordalag kritiserar regeringen utrikes- och säkerhetspolitiskt, men likt en konflikträdd, inte tar upp frågan vid den då sammanträdande Utrikesnämnden.
Socialdemokraterna förde under 40 år aktivt en politik bakom svenska folkets rygg att Sverige skulle hålla NATO:s norra flank, motsvarande halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten. Mot det svenska folket var fasaden djup alliansfrihet syftande till neutralitet i krig, medan försvarsplaneringen från regeringshåll ner till den högsta militärledningen (endast en handfull personer) var helt inriktad på ett nära samarbete med NATO i händelse av krig. Sovjetunionen och övriga länder i Warzawapakten blev knappast lurade och hotet var reellt. Förband i flera av WP-länderna visade sig efter murens fall faktiskt ha haft sina krigsuppgifter i Sverige, snarare än i Västeuropa i händelse av ett tredje världskrig.
De enda som blev lurade av det socialdemokratiska spelet var det svenska folket. Än mer lurad blev något senare, när den socialdemokratiska regeringen då man under 70-talet förlorade makten till de borgerliga , inte informerade om samarbetet. Sådan information hade i borgerliga händer varit ett socialdemokratiskt självmord. USA och NATO agerade då efter att samarbetet var dött och den svenska livlinan var med andra ord kapad. Kanske borde den socialdemokratiska regeringen någon gång under tiden fram till 70-talet ha informerat Utrikesnämnden att samordningen av NATO:s och den svenska försvarsplaneringen?
Det var också under den förra s-regeringen man fattade beslut om att helt överge svensk nationell förmåga avseende datalänkar för stridsledning och igenkänningsutrustning - två komponenter som är fullständigt vitala för ett fungerande luftförsvar. Idag befinner sig därför Sverige i en mycket prekär situation försvarsmässigt, där luftförsvaret med stormsteg närmar sig en situation av ledningssystem motsvarande 1950-talet, från att ha varit världsledande på området och 10 år före USA och NATO i utvecklingen.
För att det överhuvudtaget ska finnas någon trovärdighet i svensk försvarsförmåga krävs ett NATO-medlemskap. Men är verkligen ett NATO-medlemskap en fullständig säkerhetsgaranti? I händelse av en försämrad säkerhetssituation i Baltikum som resulterar i ett ryskt militärt ingripande, kommer då NATO verkligen att våga sätta världsfreden på spel för ett pluttland i kartans utkant, eller tillämpar man Chamberlaindoktrinen och låter NATO falla samman, men hoppas på att Björnen nöjer sig och vill fortsätta sin handel? Det scenariot skulle i så fall kräva ett betydligt starkare svenskt försvar, precis som ett aktivt svenskt icke-medlemskap i en försvarsorganisation och framförallt - en solidaritetsförklaring där Sverige förbinder sig att militärt hjälpa de andra nordiska länderna. Det finns inte en säkerhetspolitisk krissituation i Norden som inte direkt kommer att påverka Sverige och därmed kräva kraftig beredskapshöjning och omständigt hemtagande av de militära förband som är stationerade i andra världsdelar. Ett nordiskt försvarsförbund skulle vara en intressant väg. Tanken är dock näst intill dödfödd. Dels är Danmark och Norge helt ointresserade av idén. Men framförallt är alla nordiska länder medvetna om hur ihålig den svenska solidaritetsförklaringen är.
NATO med dess standarder och procedurer är idag grunden för allt militärt samarbete vid internationella insatser. Dagligen har därför svenska soldater i skarpa militära insatser problem att få rätt information för att kunna lösa sina uppgifter eftersom Sverige inte är NATO-medlem och därför inte kan ta del av mycket av den NATO-hemliga informationen, eller kommunicera via NATO-nät.
Sverige måste välja väg - ett helt nationellt försvar med allt vad det innebär i massivt ökade försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap. Världen blir inte annorlunda för att man håller huvudet i sanden.
Komplettering 17/3 kl 2100: Åsa Lindestam skriver idag följande på sin blogg:
"Wiseman blandar ihop begreppen ytterligare: Nato o EUs solidaritetsförklaring i ett sammelsurium med vårt uttalande: Om ett grannland angrips kommer vi inte att stå overksamma likaväl som vi förväntar oss att våra grannar hjälper oss.
Men just nu gällde frågan om Baltikums Natoplanering. Och där ska vi inte vara med. Därför att vi inte tillhör och ska inte tillhöra Nato.
Däremot om nåt grannland skulle bli angripet kan vi ställa upp.
Och vi kan tillsammans med andra öva ihop. Det gäller även Nato. Men vi ska inte delta när Nato samlas för att se över sina medlemsländer och hur dess försvar ska vara uppbyggt."
Problemet är just meningen "om nåt grannland skulle bli angripet kan vi ställa upp". Inte ska - kan. Det är det som gör den svenska trovärdigheten så låg. Frågan är större än bara den socialdemokratiska inställningen. Det är ett allmänt politiskt problem i Sverige. Ingen politiker vågar stå rak i ryggen och säga att Sverige kommer att ställa upp för sina grannländer. Varför? Ytterst är det p g a det ingen annan än Staffan Danielsson (c) vågat säga (Sälenkonferensen 2010): det är det svenska försvaret inte dimensionerat för. Sverige har tyvärr inte det fördelaktiga geografiska läget som Nya Zeeland har.
Om Sverige nu ska bistå Baltikum militärt, ska då inte den svenska militära insatsen samordnas med landets eget försvar och de resurser NATO ställer upp med? Eller ska resultatet bli detsamma som många uttrycker avseende Afghanistan. Huvudsaken verkar vara att man inte står på samma sida som USA och NATO, även om det i slutänden är afghanerna som drabbas.
Till sist vill jag rekommendera Band:s kommentar från ikväll, kl 20.11 till detta inlägg rörande vilka problem det innebär för svenska förband att delta i NATO-insatser och övningar, när Sverige inte är medlem av NATO. Beskrivningen är långtifrån överdriven.
Socialdemokraterna förde under 40 år aktivt en politik bakom svenska folkets rygg att Sverige skulle hålla NATO:s norra flank, motsvarande halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten. Mot det svenska folket var fasaden djup alliansfrihet syftande till neutralitet i krig, medan försvarsplaneringen från regeringshåll ner till den högsta militärledningen (endast en handfull personer) var helt inriktad på ett nära samarbete med NATO i händelse av krig. Sovjetunionen och övriga länder i Warzawapakten blev knappast lurade och hotet var reellt. Förband i flera av WP-länderna visade sig efter murens fall faktiskt ha haft sina krigsuppgifter i Sverige, snarare än i Västeuropa i händelse av ett tredje världskrig.
De enda som blev lurade av det socialdemokratiska spelet var det svenska folket. Än mer lurad blev något senare, när den socialdemokratiska regeringen då man under 70-talet förlorade makten till de borgerliga , inte informerade om samarbetet. Sådan information hade i borgerliga händer varit ett socialdemokratiskt självmord. USA och NATO agerade då efter att samarbetet var dött och den svenska livlinan var med andra ord kapad. Kanske borde den socialdemokratiska regeringen någon gång under tiden fram till 70-talet ha informerat Utrikesnämnden att samordningen av NATO:s och den svenska försvarsplaneringen?
Det var också under den förra s-regeringen man fattade beslut om att helt överge svensk nationell förmåga avseende datalänkar för stridsledning och igenkänningsutrustning - två komponenter som är fullständigt vitala för ett fungerande luftförsvar. Idag befinner sig därför Sverige i en mycket prekär situation försvarsmässigt, där luftförsvaret med stormsteg närmar sig en situation av ledningssystem motsvarande 1950-talet, från att ha varit världsledande på området och 10 år före USA och NATO i utvecklingen.
För att det överhuvudtaget ska finnas någon trovärdighet i svensk försvarsförmåga krävs ett NATO-medlemskap. Men är verkligen ett NATO-medlemskap en fullständig säkerhetsgaranti? I händelse av en försämrad säkerhetssituation i Baltikum som resulterar i ett ryskt militärt ingripande, kommer då NATO verkligen att våga sätta världsfreden på spel för ett pluttland i kartans utkant, eller tillämpar man Chamberlaindoktrinen och låter NATO falla samman, men hoppas på att Björnen nöjer sig och vill fortsätta sin handel? Det scenariot skulle i så fall kräva ett betydligt starkare svenskt försvar, precis som ett aktivt svenskt icke-medlemskap i en försvarsorganisation och framförallt - en solidaritetsförklaring där Sverige förbinder sig att militärt hjälpa de andra nordiska länderna. Det finns inte en säkerhetspolitisk krissituation i Norden som inte direkt kommer att påverka Sverige och därmed kräva kraftig beredskapshöjning och omständigt hemtagande av de militära förband som är stationerade i andra världsdelar. Ett nordiskt försvarsförbund skulle vara en intressant väg. Tanken är dock näst intill dödfödd. Dels är Danmark och Norge helt ointresserade av idén. Men framförallt är alla nordiska länder medvetna om hur ihålig den svenska solidaritetsförklaringen är.
NATO med dess standarder och procedurer är idag grunden för allt militärt samarbete vid internationella insatser. Dagligen har därför svenska soldater i skarpa militära insatser problem att få rätt information för att kunna lösa sina uppgifter eftersom Sverige inte är NATO-medlem och därför inte kan ta del av mycket av den NATO-hemliga informationen, eller kommunicera via NATO-nät.
Sverige måste välja väg - ett helt nationellt försvar med allt vad det innebär i massivt ökade försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap. Världen blir inte annorlunda för att man håller huvudet i sanden.
Komplettering 17/3 kl 2100: Åsa Lindestam skriver idag följande på sin blogg:
"Wiseman blandar ihop begreppen ytterligare: Nato o EUs solidaritetsförklaring i ett sammelsurium med vårt uttalande: Om ett grannland angrips kommer vi inte att stå overksamma likaväl som vi förväntar oss att våra grannar hjälper oss.
Men just nu gällde frågan om Baltikums Natoplanering. Och där ska vi inte vara med. Därför att vi inte tillhör och ska inte tillhöra Nato.
Däremot om nåt grannland skulle bli angripet kan vi ställa upp.
Och vi kan tillsammans med andra öva ihop. Det gäller även Nato. Men vi ska inte delta när Nato samlas för att se över sina medlemsländer och hur dess försvar ska vara uppbyggt."
Problemet är just meningen "om nåt grannland skulle bli angripet kan vi ställa upp". Inte ska - kan. Det är det som gör den svenska trovärdigheten så låg. Frågan är större än bara den socialdemokratiska inställningen. Det är ett allmänt politiskt problem i Sverige. Ingen politiker vågar stå rak i ryggen och säga att Sverige kommer att ställa upp för sina grannländer. Varför? Ytterst är det p g a det ingen annan än Staffan Danielsson (c) vågat säga (Sälenkonferensen 2010): det är det svenska försvaret inte dimensionerat för. Sverige har tyvärr inte det fördelaktiga geografiska läget som Nya Zeeland har.
Om Sverige nu ska bistå Baltikum militärt, ska då inte den svenska militära insatsen samordnas med landets eget försvar och de resurser NATO ställer upp med? Eller ska resultatet bli detsamma som många uttrycker avseende Afghanistan. Huvudsaken verkar vara att man inte står på samma sida som USA och NATO, även om det i slutänden är afghanerna som drabbas.
Till sist vill jag rekommendera Band:s kommentar från ikväll, kl 20.11 till detta inlägg rörande vilka problem det innebär för svenska förband att delta i NATO-insatser och övningar, när Sverige inte är medlem av NATO. Beskrivningen är långtifrån överdriven.
måndag 15 mars 2010
Återigen CAS i Afghanistan
Enligt mil.se blev en svensk-finsk patrull idag beskjuten i västra delen av det svenska ansvarsområdet i Afghanistan, varvid man fick tillkalla flygunderstöd, som enligt media sköt verkanseld mot angriparna.
Under det senaste året har den svenska användningen av flygunderstöd ökats flerfaldigt och verkanseld har använts vid ett flertal tillfällen. I huvudsak är det amerikanskt stridsflyg som stått för understödet och man brukar kunna läsa om det i amerikanska flygvapnets dagliga Air Power Summary (dagens är ej publicerad ännu).
I Sverige har kd-ledamoten av Försvarsutskottet, Else-Marie Lindgren, kämpat för att få till en en svensk insats med JAS 39 Gripen i Afghanistan. Sedan flera år finns det ett snabbinsatsförband med JAS 39 som är utbildat just för att kunna genomföra det understöd som efterfrågas i Afghanistan i väntan på man lyckas anskaffa en taktisk UAV, samt direkt flygunderstöd. Då Lindgren i höstas frågade ÖB vid en utfrågning i Riksdagen om insatsen i Afghanistan, huruvida man skulle kunna sätta in Gripen tills en TUAV var på plats, fick hon svaret att Gripen flyger för högt och för fort.
Att sätta in det förbandet i Afghanistan eller något annat liknande insatsområde innebär en politisk risk som Regeringen inte vågar ta. En svensk insats med stridsflyg anses ha en alldeles för hög politisk profil på hemmaplan och den politiska mardrömmen, speciellt inför valet, är att ett svenskt stridsflygplan bekämpar fel mål och civila dödas.
Det svenska förbandet i Afghanistan har råkat i strid ett antal gånger det senaste året och vid ett flertal tillfällen tvingats kalla på flygunderstöd, som antingen levererat verkanseld eller genomfört styrkedemonstrationer för att skrämma bort motståndarna. Oftast är det amerikanska flygplan som levererar understödet. Terrängen i Afghanistan och de stora avstånden gör att flygunderstöd är det understöd som går att få fram snabbast för förband som befinner sig långt från basen och därmed inte har möjlighet att få med sig eget understöd i form av t ex stridsfordon 90.
Det som gör mig något förbluffad är faktumet att det går alldeles utmärkt att ha unga svenska officerare på marken som leder in ett amerikanskt flyganfall och därmed fullständigt tar ansvar för att något ton bomber hamnar på rätt ställe, samtidigt som det är politiskt helt omöjligt att skicka ett flygförband, även om det inte ska uppträda i attackrollen. Juridiskt är det den svenske officeren som har tryckt på avtryckaren, eftersom han levererat målläget och är ansvarig för att förvissa sig om att flygplanet anfaller rätt mål och då han/hon förvissat sig om det, ska ge eldtillstånd. Är han/hon det minsta osäker ska anfallet avbrytas till dess det inte existerar några frågetecken om att det är rätt mål.
Skulle flygunderstödet innebära att fel mål angrips och civila skadas eller dödas, kommer den svensk som ledde in anfallet att bära det fulla ansvaret. Det senaste i raden exempel på detta är det olyckliga flyganfallet mot den stulna tankbilen i höstas. Alla försök att offentligt skylla över ansvaret på USA (som är det land som oftast står för flygunderstödet) kommer att misslyckas kapitalt.
Naturligtvis är det i första hand media politikerna är oroliga för. Media skapar i mångt och mycket sanningen och styr därmed landet och eftersom antydningar om JAS-plan som bombar civila säljer lösnummer, fortsätter den bilden att dominera. På något sätt verkar det också vara helt ok att döda motståndare i Afghanistan med 40 mm kulspräng från Stridsfordon 90, men bara tanken att vapnet istället skulle vara luftburet får många politiker att se ut som strykrädda hundar.
Det skulle bli mycket intressant att se reaktionen i media om ett antal svenska soldater stupade vid ett eldöverfall där flygunderstödet varit upptaget på annat håll och någon ifrågasatte varför man inte sett till att ha svenskt flyg på plats för att snabbt kunna understödja svenska markförband.
Kostnadsmässigt är det enligt uppgifter inte så stor skillnad på att ha ett flygförband i Afghanistan jämfört med i Sverige eftersom det rör sig om stående förband och flygtidsuttaget med all säkerhet blir lägre i Afghanistan. Den största kostnaden ska vara logistiken för ombasering till och från Afghanistan.
Det man ska trycka på, och som Försvarsmakten inte fått fram i debatten förrän i början av vintern, är att ISAF är en multi-nationell insats. Alla länder ska inte behöva ställa upp med alla komponenter utan man ska komplettera varandra. Sålunda kommer en svensk resurs aldrig att vara enbart svensk, utan stå till ISAF:s förfogande. Just denna aspekt har ofta negligerats i höstens helikopterdebatt. Dock ska man veta att alla förstärkningar är välkomna och att önskemål om ett svenskt stridsflygbidrag kommit flera gånger.
I dagsläget handlar det inte om att släppa bomber i Afghanistan utan framförallt om att fylla det förmågeglapp som uppstått i väntan på en ny taktisk UAV. Enligt sakkunskapen i HKV flyger tydligen våra svenska flygplan avsevärt mycket högre och fortare än motsvarande amerikanska, vilket skulle göra dem olämpliga för uppdraget (ironi gör sig tyvärr dåligt i textform). Även ett svenskt bidrag i form av stridsflyg med huvuduppgift spaning, och med nationella förbehåll (caveats) för att användas för flygunderstöd inom det svenska området, skulle även det välkomnas inom ISAF. Allt är bättre än inget och det skulle frigöra andra ISAF-resurser för insatser där de verkligen behövs, men Sverige inte politiskt vågar verka. I dagsläget är det ytterst sparsamt med flygresurser i norra Afghanistan, då det tidigare varit ett mycket lugnare område.
Det viktigaste är att soldaterna på marken får det understöd de behöver och än så länge har det gått bra. Man får hoppas att lyckan fortsatt står de svenske bi, då insatsplaneringen hemma i Sverige ofta verkar bygga mer på tur än agerande. Snart är det vår och "fighting season". Med tanke på den mängd strider det svenska förbandet varit inblandad i under den lugnare delen av året, finns det all anledning att fundera extra inför våren.
Under det senaste året har den svenska användningen av flygunderstöd ökats flerfaldigt och verkanseld har använts vid ett flertal tillfällen. I huvudsak är det amerikanskt stridsflyg som stått för understödet och man brukar kunna läsa om det i amerikanska flygvapnets dagliga Air Power Summary (dagens är ej publicerad ännu).
I Sverige har kd-ledamoten av Försvarsutskottet, Else-Marie Lindgren, kämpat för att få till en en svensk insats med JAS 39 Gripen i Afghanistan. Sedan flera år finns det ett snabbinsatsförband med JAS 39 som är utbildat just för att kunna genomföra det understöd som efterfrågas i Afghanistan i väntan på man lyckas anskaffa en taktisk UAV, samt direkt flygunderstöd. Då Lindgren i höstas frågade ÖB vid en utfrågning i Riksdagen om insatsen i Afghanistan, huruvida man skulle kunna sätta in Gripen tills en TUAV var på plats, fick hon svaret att Gripen flyger för högt och för fort.
Att sätta in det förbandet i Afghanistan eller något annat liknande insatsområde innebär en politisk risk som Regeringen inte vågar ta. En svensk insats med stridsflyg anses ha en alldeles för hög politisk profil på hemmaplan och den politiska mardrömmen, speciellt inför valet, är att ett svenskt stridsflygplan bekämpar fel mål och civila dödas.
Det svenska förbandet i Afghanistan har råkat i strid ett antal gånger det senaste året och vid ett flertal tillfällen tvingats kalla på flygunderstöd, som antingen levererat verkanseld eller genomfört styrkedemonstrationer för att skrämma bort motståndarna. Oftast är det amerikanska flygplan som levererar understödet. Terrängen i Afghanistan och de stora avstånden gör att flygunderstöd är det understöd som går att få fram snabbast för förband som befinner sig långt från basen och därmed inte har möjlighet att få med sig eget understöd i form av t ex stridsfordon 90.
Det som gör mig något förbluffad är faktumet att det går alldeles utmärkt att ha unga svenska officerare på marken som leder in ett amerikanskt flyganfall och därmed fullständigt tar ansvar för att något ton bomber hamnar på rätt ställe, samtidigt som det är politiskt helt omöjligt att skicka ett flygförband, även om det inte ska uppträda i attackrollen. Juridiskt är det den svenske officeren som har tryckt på avtryckaren, eftersom han levererat målläget och är ansvarig för att förvissa sig om att flygplanet anfaller rätt mål och då han/hon förvissat sig om det, ska ge eldtillstånd. Är han/hon det minsta osäker ska anfallet avbrytas till dess det inte existerar några frågetecken om att det är rätt mål.
Skulle flygunderstödet innebära att fel mål angrips och civila skadas eller dödas, kommer den svensk som ledde in anfallet att bära det fulla ansvaret. Det senaste i raden exempel på detta är det olyckliga flyganfallet mot den stulna tankbilen i höstas. Alla försök att offentligt skylla över ansvaret på USA (som är det land som oftast står för flygunderstödet) kommer att misslyckas kapitalt.
Naturligtvis är det i första hand media politikerna är oroliga för. Media skapar i mångt och mycket sanningen och styr därmed landet och eftersom antydningar om JAS-plan som bombar civila säljer lösnummer, fortsätter den bilden att dominera. På något sätt verkar det också vara helt ok att döda motståndare i Afghanistan med 40 mm kulspräng från Stridsfordon 90, men bara tanken att vapnet istället skulle vara luftburet får många politiker att se ut som strykrädda hundar.
Det skulle bli mycket intressant att se reaktionen i media om ett antal svenska soldater stupade vid ett eldöverfall där flygunderstödet varit upptaget på annat håll och någon ifrågasatte varför man inte sett till att ha svenskt flyg på plats för att snabbt kunna understödja svenska markförband.
Kostnadsmässigt är det enligt uppgifter inte så stor skillnad på att ha ett flygförband i Afghanistan jämfört med i Sverige eftersom det rör sig om stående förband och flygtidsuttaget med all säkerhet blir lägre i Afghanistan. Den största kostnaden ska vara logistiken för ombasering till och från Afghanistan.
Det man ska trycka på, och som Försvarsmakten inte fått fram i debatten förrän i början av vintern, är att ISAF är en multi-nationell insats. Alla länder ska inte behöva ställa upp med alla komponenter utan man ska komplettera varandra. Sålunda kommer en svensk resurs aldrig att vara enbart svensk, utan stå till ISAF:s förfogande. Just denna aspekt har ofta negligerats i höstens helikopterdebatt. Dock ska man veta att alla förstärkningar är välkomna och att önskemål om ett svenskt stridsflygbidrag kommit flera gånger.
I dagsläget handlar det inte om att släppa bomber i Afghanistan utan framförallt om att fylla det förmågeglapp som uppstått i väntan på en ny taktisk UAV. Enligt sakkunskapen i HKV flyger tydligen våra svenska flygplan avsevärt mycket högre och fortare än motsvarande amerikanska, vilket skulle göra dem olämpliga för uppdraget (ironi gör sig tyvärr dåligt i textform). Även ett svenskt bidrag i form av stridsflyg med huvuduppgift spaning, och med nationella förbehåll (caveats) för att användas för flygunderstöd inom det svenska området, skulle även det välkomnas inom ISAF. Allt är bättre än inget och det skulle frigöra andra ISAF-resurser för insatser där de verkligen behövs, men Sverige inte politiskt vågar verka. I dagsläget är det ytterst sparsamt med flygresurser i norra Afghanistan, då det tidigare varit ett mycket lugnare område.
Det viktigaste är att soldaterna på marken får det understöd de behöver och än så länge har det gått bra. Man får hoppas att lyckan fortsatt står de svenske bi, då insatsplaneringen hemma i Sverige ofta verkar bygga mer på tur än agerande. Snart är det vår och "fighting season". Med tanke på den mängd strider det svenska förbandet varit inblandad i under den lugnare delen av året, finns det all anledning att fundera extra inför våren.
söndag 14 mars 2010
Både och - då, nyss och här och nu
Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.
Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.
Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.
Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.
Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.
I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.
Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till "sega gubbar" där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.
Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.
Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.
Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”
Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena."
Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det "kaukasiska lackmustestet" (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.
Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.
Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.
*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.
Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.
Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.
Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.
Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.
I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.
Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till "sega gubbar" där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.
Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.
Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.
Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”
Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena."
Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det "kaukasiska lackmustestet" (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.
Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.
Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.
*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.
Varför är närområdet ointressant?
Man kan glädjas åt att ett nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland verkar vara nära förestående efter att 80-talets START-avtal löpte ut förra året. Det vore mycket glädjande om man ytterligare kunde få ner antalet kärnvapen i världen.
Vad som inte rapporteras av svensk media är något som borde vara av större svenskt intresse, nämligen det mer spända läget i det svenska närområdet. NATO kommer i dagarna att genomföra flygövningar i Baltikum (mig veterligen första gången), som ett svar på de enorma ryska övningarna Ladoga och Zapad som genomfördes sensommaren/hösten 2009 med uppåt 60 000 man och under vilka Sverige genomförde beredskapsövningen Dagny II. Baltstaterna oroades mycket av Ladoga och Zapad som genomfördes nära ländernas gränser och som bl a innefattade massfällningar av fallskärmstrupp på ett sätt som inte förekommit sedan 80-talet och närvaron av ett stort antal ryska landstigningsfartyg från andra flottor än Östersjöflottan. NATO bestämde då att genomföra flera övningar i Baltikum under 2010, bl a den stundande flygövningen och en markstridsövning med bl a ett förband ur amerikanska marinkåren. Dessa övningar har föranlett en hel del rysk oro, när amerikanska förband nu ska öva endast några mil från den ryska gränsen.
Vad som uppmärksammats i svensk press är genomförandet av en svensk-amerikansk flygövning i Norrbotten i sommar, med huvudfokus på bombfällning, där man i media antyder att övningen, som i media verkar snarast motsvara andra världskrigets Ruhr-räder i omfattning, hotar försämra svensk-ryska förbindelser. Från ryskt håll verkar man inte bry sig alls om denna övning.
Jag finner det mycket märkligt att man inte nämner något om de baltiska övningarna i svensk media, men så var inte heller de ryska övningarna något som uppmärksammades trots att Försvarsmakten, som sagt, höjde sin beredskap. Just i skenet av den svenska säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen gentemot de baltiska länderna finns det all anledning att hålla ordentlig koll på utvecklingen runt de baltiska länderna.
Vad som inte rapporteras av svensk media är något som borde vara av större svenskt intresse, nämligen det mer spända läget i det svenska närområdet. NATO kommer i dagarna att genomföra flygövningar i Baltikum (mig veterligen första gången), som ett svar på de enorma ryska övningarna Ladoga och Zapad som genomfördes sensommaren/hösten 2009 med uppåt 60 000 man och under vilka Sverige genomförde beredskapsövningen Dagny II. Baltstaterna oroades mycket av Ladoga och Zapad som genomfördes nära ländernas gränser och som bl a innefattade massfällningar av fallskärmstrupp på ett sätt som inte förekommit sedan 80-talet och närvaron av ett stort antal ryska landstigningsfartyg från andra flottor än Östersjöflottan. NATO bestämde då att genomföra flera övningar i Baltikum under 2010, bl a den stundande flygövningen och en markstridsövning med bl a ett förband ur amerikanska marinkåren. Dessa övningar har föranlett en hel del rysk oro, när amerikanska förband nu ska öva endast några mil från den ryska gränsen.
Vad som uppmärksammats i svensk press är genomförandet av en svensk-amerikansk flygövning i Norrbotten i sommar, med huvudfokus på bombfällning, där man i media antyder att övningen, som i media verkar snarast motsvara andra världskrigets Ruhr-räder i omfattning, hotar försämra svensk-ryska förbindelser. Från ryskt håll verkar man inte bry sig alls om denna övning.
Jag finner det mycket märkligt att man inte nämner något om de baltiska övningarna i svensk media, men så var inte heller de ryska övningarna något som uppmärksammades trots att Försvarsmakten, som sagt, höjde sin beredskap. Just i skenet av den svenska säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen gentemot de baltiska länderna finns det all anledning att hålla ordentlig koll på utvecklingen runt de baltiska länderna.
torsdag 11 mars 2010
Gästinlägg: Biståndsskolan del 2
Den svenska debatten kring bistånd har berörts vid ett tidigare gästinlägg och vill med detta inlägg försöka belysa hur komplex biståndsmarknaden är samt hur aktörerna verkar.
Vissa beräkningar gör gällande att Västvärlden sedan 1960-talet har skänkt 2300 miljarder USD i dagens penningvärde till framförallt Afrika. Resultatet av dessa gåvor har låtit väntat på sig och Afrika är idag till stora delar precis lika fattigt som när biståndet började fördelas för 50 år sedan. Denna paradox kan förklaras med krig, svält, ineffektiva projekt och dålig samordning mellan olika länder. Jag vill med detta inlägg lägga nytt ljus på frågan kring framförallt den Europeiska biståndspolitiken och orsakerna till att ingenting verkar hända.
Jag ska försöka förklara vilka mekanismer som ligger bakom det penningflöde som nästan oavbrutet fått fortsätta i 50 år och varför vissa aktörer är beredda att slåss med näbbar och klor för att det skall fortsätta. Sverige kommer i detta resonemang att spela en mindre viktig roll utan det är snarare Europa och Afrika som är aktörerna i sammanhanget. Att prata om I- och U-länder är direkt fel, men om ni inte förstår varför kan ni googla Hans Roslings eller Fredrik Häréns föreläsningar. Jag har medvetet utlämnat Kina ur denna analys. Inte för att Kina är en obetydlig aktör utan för att historien skulle bli för komplex för att blogginlägg.
Det finns tre aktörer på biståndsmarknaden som utgör centrala policyskapare i denna soppa. Först ut har vi den gemensamma jordbrukspolitiken CAP inom EU. Nummer två är matproducenterna i Västvärlden och nummer tre är de Afrikanska ledare som för tillfället sitter vid makten i valfritt biståndsmottagande land. Dessa tre utgör en järntriangel vars makt över biståndspolitiken har visat sig vara helt enorm.
Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP utgör idag c.a. 50% av EU:s budget och omfattar omkring 600 miljarder svenska kronor om året. Budgeten för CAP har minskat för att blidka opinionen men EU har istället ökat anslagen till strukturfonderna vilket gjort att ”jordbruksstödet” förblivit konstant. Jag skriver ”jordbruksstöd” eftersom det till stor del inte handlar om stöd till jordbruk utan stöd till matindustrin (mer om det senare). CAP utformades på 1950-talet som en del av lösningen för att fördela marshallpengar och senare skattepengar till bönder. Syftet var att kunna behålla jordbruksproduktionen intakt och kunna erbjuda ett jämnt utbud av varor till medborgarna. Då bestod EU av 6 länder och hade en liten budget. Ganska snart kom systemet att bidra till en överproduktion av råvaror. Framförallt det tyska jordbruket blev så effektivt att en stor överproduktion av varor blev standard. Dessa varor blev till kött och mjölberg som ingen riktigt visste var det skulle ta vägen. Systemet påminde och påminner fortfarande väldigt mycket om ett sovjetiskt planekonomisystem där överordnad fokus ligger på att ha så många i arbete som möjligt, kosta vad det kosta vill. Den överblivna maten blev ett problem tills någon kom att man via subventioner kunde betala matindustrin att ta hand om råvarorna och förädla dem. Detta system finns kvar än idag vilket har lett till att den största mottagaren av jordbruksstöd i Sverige är idag den danska sockerproducenten Danisco Sugar som får betalt av EU för att ta emot en överproduktion av sockerbetor. Det är inte bönderna utan industrin i Europa som får de mesta av pengarna. Men var gjorde och gör man av alla extra produkter? Jo, de såldes med kraftigt sänkta priser till bl.a. Afrika med motiveringen att:
”Afrikanerna är så fattiga. Inte skall de behöva betala för dyra varor. Vi kan sälja mat billigt till dem, titta vad snälla vi är”
Detta är orsaken till varför man idag kan hitta fransk Danone Yoghurt i Nigeria men inhemska produkter från t.ex. Peakmilk är svårare att hitta. Lokala grossister får köpa europeiska varor till så låga priser att det inte lönar sig att ens titta på afrikanska. Dessutom har det som överallt annars bildats en kultur där vissa märken från Europa ses som bättre än de lokala. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå hur svårt det är för lokala bönder att försöka sälja in sina egna varor på marknaden. För att inte tala om att sälja till EU som har belagt alla produkter med en straffskatt på 28 % om de kommer områden utanför EU/EFTA. Exakt samma förhållande råder inom fiskeindustrin där europeiska trålare damsuger vattnen utanför Afrika eftersom de egna vatten är utfiskade enligt myndigheterna (Fiskarna själva hävdar motsatsen). Därefter säljs fisken till den statssubventionerade förpackningsindustrin som i sin tur vräker ut fiskmjöl/konserver som bistånd till Afrika som statssubventionerade produkter.
De Afrikanska ledarna har naturligtvis inte förbigått detta faktum men har valt att protestera på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna tro Afrikanska ledares högsta mål vore att ta bort alla strafftullar och slippa dumpade varor på marknaden men så enkelt är det inte. Afrikanska länder styrs generellt sett med få undantag ofta av en enormt rik överklass. Denna överklass är ofta otroligt välbärgad eller blir det efter ett tag. Om man bortser från de rena lurendrejeriaffärerna som begås av dessa ledare är en annan orsak till rikedomen att Afrika nästan uteslutande saknar inkomstskatt. Inkomstskatten i t.ex. Nigeria är 5% utan nämnvärd progressivitet och så ser det ut i de flesta Afrikanska länder som ligger under Sahara. Argumentet mot att höja skatten brukar vara att då kommer ännu färre att betala skatten. Att avfärda en regeländring med argumentet att ingen kommer att följa regeln kan tyckas vara lite märklig.
Dessa ledare åker ofta till givarkonferenser fulladdade med argument som skall ge västvärlden dåligt samvete för allt ifrån kolonialtiden till de dumpade matvarorna. Tillbaka åker de med löften om ökade bistånd och skuldavskrivningar. Ofta lyckas man ganska väl i sin argumentation då vi själva försett dem med det bästa argumentet. Nämligen att dumpningen av varor på den afrikanska marknaden omöjliggör en inhemsk afrikansk industri. Att ledare för länder i ekonomisk kris griper efter alla halmstrån är inget unikt. Ta Sveriges räntehöjning till 500%, Islands uttalande om att söka stöd hos Ryssland eller Greklands krav på att Tyskland skall betala Greklands kris eftersom Tyskland aldrig betalat för WW2 skadorna. När de likvida medlen försvinner blir ofta både länder och personer desperata.
Det stöd som är favoriten framför andra är budgetstödet som innebär att länder som Sverige matar in pengar rakt in i valfri afrikansk statsbudget. Dessa pengar kan förvisso användas till rätt ändamål men frigör samtidigt medel för annan verksamhet som t.ex. krig. Att exportera vapen till ett krigförande land är det mest moraliskt förkastliga ett land kan syssla med men att ge pengar till samma land utan att kontrollera vad pengarna används till är helt i sin ordning enligt Amnesty och Svenska Freds, t ex Sveriges budgetstöd till Etiopien mitt under brinnande krig.
En ganska obehaglig bild växer då fram. Vi har ett system där inte bara EU och medlemsländernas officiella biståndssiffror utgör det faktiska biståndet. I det totala biståndet ingår även stora delar av jordbruksstödet. Den öppna delen av biståndet syftar till att bygga upp industri och jordbruk. Den andra delen syftar till att slå sönder samma industri genom att omöjligöra en export av de varor som skall produceras. Ungefär som att ha två AC anläggningar i ett rum där den ena står på maxvärme och den andra på maxkyla. Systemet kostar EUs medborgare hundratals, kanske tusentals miljarder SEK varje år i skattekostnader och i vansinnigt dyra matvaror.
Att bryta det nuvarande biståndsvansinnet kan därför till en början verka enkelt. Om vi avskaffade jordbruksstödet skulle Europas bönder vara tvungna att konkurera som alla andra på en global marknad. De mest lämpade skulle vara kvar medan de ineffektiva skulle slås ut. Om man samtidigt släpper in afrikanska bönder på den enorma europeiska marknaden skulle detta troligen generera lägre priser för konsumenterna. Samtidigt skulle nya kapitalflöden till Afrika innebära en förskjutning av kapital från Europa till Afrika. Det är inte enkelt eftersom ovanstående aktörer har alltför mycket att förlora på denna avreglering.
För det första skulle mycket av den franska, spanska och italienska jordbruket slås ut av billigare produkter från icke EU-länder. Arbetslösheten bland bönder skulle växa i Frankrike och Spanien där det mest finns småjordbruk. Matindustrin skulle förvisso kunna köpa billiga råvaror från Afrika men ställs också inför hotet om billiga färdiga varor från Afrika. Dessutom blir marknaden betydligt mer osäker och instabil. De afrikanska ledarna är inte heller intresserade av utvecklingen. Incitamentet för att ge bistånd från EU skulle minska och krav från omvärlden att höja inkomstskatterna skulle komma. Det rika maktskiktet skulle då drabbas dubbelt. Dels minskad realekonomiskt stöd i form av budgetstöd och dels ökade krav på att via intern skatt ta in medel till statskassan. Elaka tungor vill göra gällande att det är betydligt lättare att förskingra bistånd än egna skattemedel men detta skall jag låta vara osagt.
Den problematik som jag nyss beskrivit är en av effekterna som blivit av det faktum att EU är en ekonomisk gigant som styrs av en politisk dvärg. De flesta är medvetna om problematiken, men EU saknar den politiska förmågan att ta itu med problemet. Bistånd är utrikespolitik och sköts tills stor del av varje enskilt medlemsland medan CAP är EU gemensam och samordnas av Kommissionen med stöd av Rådet. Det uppstår en moment 22 situation där ingen part anser att de kan ta första steget i en förändring. Utöver detta finns det alltför många aktörer som tjänar enorma summor på detta system för att det skall gå att se någon förändring inom överskådlig tid.
Jonas
Idag framkommer det att Vänsterpartiet har slussat biståndspengar från SIDA till det colombianska kommunistpartiet helt emot SIDA:s regler.
/Wiseman
Vissa beräkningar gör gällande att Västvärlden sedan 1960-talet har skänkt 2300 miljarder USD i dagens penningvärde till framförallt Afrika. Resultatet av dessa gåvor har låtit väntat på sig och Afrika är idag till stora delar precis lika fattigt som när biståndet började fördelas för 50 år sedan. Denna paradox kan förklaras med krig, svält, ineffektiva projekt och dålig samordning mellan olika länder. Jag vill med detta inlägg lägga nytt ljus på frågan kring framförallt den Europeiska biståndspolitiken och orsakerna till att ingenting verkar hända.
Jag ska försöka förklara vilka mekanismer som ligger bakom det penningflöde som nästan oavbrutet fått fortsätta i 50 år och varför vissa aktörer är beredda att slåss med näbbar och klor för att det skall fortsätta. Sverige kommer i detta resonemang att spela en mindre viktig roll utan det är snarare Europa och Afrika som är aktörerna i sammanhanget. Att prata om I- och U-länder är direkt fel, men om ni inte förstår varför kan ni googla Hans Roslings eller Fredrik Häréns föreläsningar. Jag har medvetet utlämnat Kina ur denna analys. Inte för att Kina är en obetydlig aktör utan för att historien skulle bli för komplex för att blogginlägg.
Det finns tre aktörer på biståndsmarknaden som utgör centrala policyskapare i denna soppa. Först ut har vi den gemensamma jordbrukspolitiken CAP inom EU. Nummer två är matproducenterna i Västvärlden och nummer tre är de Afrikanska ledare som för tillfället sitter vid makten i valfritt biståndsmottagande land. Dessa tre utgör en järntriangel vars makt över biståndspolitiken har visat sig vara helt enorm.
Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP utgör idag c.a. 50% av EU:s budget och omfattar omkring 600 miljarder svenska kronor om året. Budgeten för CAP har minskat för att blidka opinionen men EU har istället ökat anslagen till strukturfonderna vilket gjort att ”jordbruksstödet” förblivit konstant. Jag skriver ”jordbruksstöd” eftersom det till stor del inte handlar om stöd till jordbruk utan stöd till matindustrin (mer om det senare). CAP utformades på 1950-talet som en del av lösningen för att fördela marshallpengar och senare skattepengar till bönder. Syftet var att kunna behålla jordbruksproduktionen intakt och kunna erbjuda ett jämnt utbud av varor till medborgarna. Då bestod EU av 6 länder och hade en liten budget. Ganska snart kom systemet att bidra till en överproduktion av råvaror. Framförallt det tyska jordbruket blev så effektivt att en stor överproduktion av varor blev standard. Dessa varor blev till kött och mjölberg som ingen riktigt visste var det skulle ta vägen. Systemet påminde och påminner fortfarande väldigt mycket om ett sovjetiskt planekonomisystem där överordnad fokus ligger på att ha så många i arbete som möjligt, kosta vad det kosta vill. Den överblivna maten blev ett problem tills någon kom att man via subventioner kunde betala matindustrin att ta hand om råvarorna och förädla dem. Detta system finns kvar än idag vilket har lett till att den största mottagaren av jordbruksstöd i Sverige är idag den danska sockerproducenten Danisco Sugar som får betalt av EU för att ta emot en överproduktion av sockerbetor. Det är inte bönderna utan industrin i Europa som får de mesta av pengarna. Men var gjorde och gör man av alla extra produkter? Jo, de såldes med kraftigt sänkta priser till bl.a. Afrika med motiveringen att:
”Afrikanerna är så fattiga. Inte skall de behöva betala för dyra varor. Vi kan sälja mat billigt till dem, titta vad snälla vi är”
Detta är orsaken till varför man idag kan hitta fransk Danone Yoghurt i Nigeria men inhemska produkter från t.ex. Peakmilk är svårare att hitta. Lokala grossister får köpa europeiska varor till så låga priser att det inte lönar sig att ens titta på afrikanska. Dessutom har det som överallt annars bildats en kultur där vissa märken från Europa ses som bättre än de lokala. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå hur svårt det är för lokala bönder att försöka sälja in sina egna varor på marknaden. För att inte tala om att sälja till EU som har belagt alla produkter med en straffskatt på 28 % om de kommer områden utanför EU/EFTA. Exakt samma förhållande råder inom fiskeindustrin där europeiska trålare damsuger vattnen utanför Afrika eftersom de egna vatten är utfiskade enligt myndigheterna (Fiskarna själva hävdar motsatsen). Därefter säljs fisken till den statssubventionerade förpackningsindustrin som i sin tur vräker ut fiskmjöl/konserver som bistånd till Afrika som statssubventionerade produkter.
De Afrikanska ledarna har naturligtvis inte förbigått detta faktum men har valt att protestera på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna tro Afrikanska ledares högsta mål vore att ta bort alla strafftullar och slippa dumpade varor på marknaden men så enkelt är det inte. Afrikanska länder styrs generellt sett med få undantag ofta av en enormt rik överklass. Denna överklass är ofta otroligt välbärgad eller blir det efter ett tag. Om man bortser från de rena lurendrejeriaffärerna som begås av dessa ledare är en annan orsak till rikedomen att Afrika nästan uteslutande saknar inkomstskatt. Inkomstskatten i t.ex. Nigeria är 5% utan nämnvärd progressivitet och så ser det ut i de flesta Afrikanska länder som ligger under Sahara. Argumentet mot att höja skatten brukar vara att då kommer ännu färre att betala skatten. Att avfärda en regeländring med argumentet att ingen kommer att följa regeln kan tyckas vara lite märklig.
Dessa ledare åker ofta till givarkonferenser fulladdade med argument som skall ge västvärlden dåligt samvete för allt ifrån kolonialtiden till de dumpade matvarorna. Tillbaka åker de med löften om ökade bistånd och skuldavskrivningar. Ofta lyckas man ganska väl i sin argumentation då vi själva försett dem med det bästa argumentet. Nämligen att dumpningen av varor på den afrikanska marknaden omöjliggör en inhemsk afrikansk industri. Att ledare för länder i ekonomisk kris griper efter alla halmstrån är inget unikt. Ta Sveriges räntehöjning till 500%, Islands uttalande om att söka stöd hos Ryssland eller Greklands krav på att Tyskland skall betala Greklands kris eftersom Tyskland aldrig betalat för WW2 skadorna. När de likvida medlen försvinner blir ofta både länder och personer desperata.
Det stöd som är favoriten framför andra är budgetstödet som innebär att länder som Sverige matar in pengar rakt in i valfri afrikansk statsbudget. Dessa pengar kan förvisso användas till rätt ändamål men frigör samtidigt medel för annan verksamhet som t.ex. krig. Att exportera vapen till ett krigförande land är det mest moraliskt förkastliga ett land kan syssla med men att ge pengar till samma land utan att kontrollera vad pengarna används till är helt i sin ordning enligt Amnesty och Svenska Freds, t ex Sveriges budgetstöd till Etiopien mitt under brinnande krig.
En ganska obehaglig bild växer då fram. Vi har ett system där inte bara EU och medlemsländernas officiella biståndssiffror utgör det faktiska biståndet. I det totala biståndet ingår även stora delar av jordbruksstödet. Den öppna delen av biståndet syftar till att bygga upp industri och jordbruk. Den andra delen syftar till att slå sönder samma industri genom att omöjligöra en export av de varor som skall produceras. Ungefär som att ha två AC anläggningar i ett rum där den ena står på maxvärme och den andra på maxkyla. Systemet kostar EUs medborgare hundratals, kanske tusentals miljarder SEK varje år i skattekostnader och i vansinnigt dyra matvaror.
Att bryta det nuvarande biståndsvansinnet kan därför till en början verka enkelt. Om vi avskaffade jordbruksstödet skulle Europas bönder vara tvungna att konkurera som alla andra på en global marknad. De mest lämpade skulle vara kvar medan de ineffektiva skulle slås ut. Om man samtidigt släpper in afrikanska bönder på den enorma europeiska marknaden skulle detta troligen generera lägre priser för konsumenterna. Samtidigt skulle nya kapitalflöden till Afrika innebära en förskjutning av kapital från Europa till Afrika. Det är inte enkelt eftersom ovanstående aktörer har alltför mycket att förlora på denna avreglering.
För det första skulle mycket av den franska, spanska och italienska jordbruket slås ut av billigare produkter från icke EU-länder. Arbetslösheten bland bönder skulle växa i Frankrike och Spanien där det mest finns småjordbruk. Matindustrin skulle förvisso kunna köpa billiga råvaror från Afrika men ställs också inför hotet om billiga färdiga varor från Afrika. Dessutom blir marknaden betydligt mer osäker och instabil. De afrikanska ledarna är inte heller intresserade av utvecklingen. Incitamentet för att ge bistånd från EU skulle minska och krav från omvärlden att höja inkomstskatterna skulle komma. Det rika maktskiktet skulle då drabbas dubbelt. Dels minskad realekonomiskt stöd i form av budgetstöd och dels ökade krav på att via intern skatt ta in medel till statskassan. Elaka tungor vill göra gällande att det är betydligt lättare att förskingra bistånd än egna skattemedel men detta skall jag låta vara osagt.
Den problematik som jag nyss beskrivit är en av effekterna som blivit av det faktum att EU är en ekonomisk gigant som styrs av en politisk dvärg. De flesta är medvetna om problematiken, men EU saknar den politiska förmågan att ta itu med problemet. Bistånd är utrikespolitik och sköts tills stor del av varje enskilt medlemsland medan CAP är EU gemensam och samordnas av Kommissionen med stöd av Rådet. Det uppstår en moment 22 situation där ingen part anser att de kan ta första steget i en förändring. Utöver detta finns det alltför många aktörer som tjänar enorma summor på detta system för att det skall gå att se någon förändring inom överskådlig tid.
Jonas
Idag framkommer det att Vänsterpartiet har slussat biståndspengar från SIDA till det colombianska kommunistpartiet helt emot SIDA:s regler.
/Wiseman
Förlängd och utökad militärhelikopterutredning
Tidigare i veckan berättade Ekot att Försvarsmakten nu överväger att köpa in Blackhawkhelikoptrar. Aftonbladet visste samtidigt att rapportera att dessa dyra tingester betingar ett pris på 40-60 milj kr. Inte direkt gratis, men jämfört med den franska EC 725-helikoptern som också varit på tal är rea, eftersom denna kostar uppemot 300 milj kr/st och även betydligt billigare än NH 90 som regeringen Persson fastställde att bli Hkp 14 mot FMV:s rekommendation. När det gäller Sverige och helikopterkapacitet känns det som att Försvarsmakten och Sverige är mer betjänt av fem ggr så många helikoptrar av ett ytterst beprövat helikoptersystem tillverkat i tusentals exemplar, än ett helikoptersystem som endast tillverkats i en handfull exemplar. Den vägen har provats flera ggr förut och har allt som oftast visat sig dyr och ineffektiv.
Regeringens militärhelikopterutredare har nu fått ett utökat uppdrag, där utöver tidigare uppgift även tillagts uppgiften att utreda Försvarsmaktens aktuella och framtida behov av medeltunga helikoptrar, hur den medeltunga helikopterförmågan kan ökas och inom vilken tidsram, samt vilka krav på organisationen och stödjande myndigheter som krävs för en ökad medeltung helikopterförmåga. Utredningen skall vara klar 23 juni 2010.
Det kommer ju inte som en nyhet för någon att det är minst sagt kris inom Försvarsmaktens helikopterförmåga. Alltför många system har avvecklats i förtid (Hkp 4, 6, 9, 11) innan ersättare funnits på banan (Hkp 14, 15) och ännu ett förmågeglapp har uppstått. Det glapp som är mest känt genom media gäller sjuktransport eftersom det olyckligtvis blivit det som accentuerats genom Afghanistaninsatsen, även om personalen på plats ofta hellre önskar transporthelikoptrar än sjukvårdshelikoptrar. Det allvarligaste glappet för den nationella förmågan rör snarast ubåtsjaktsförmågan, där Sverige för första gången sedan 60-talet står utan helikopterburen ubåtsjaktsförmåga sedan Hkp 4 plastats in för ett år sedan. Att få igång Hkp 14 för detta ändamål redovisas av lekmän på internet ligga bortom 2018. Det har flera gånger visat sig att det är i princip omöjligt att ta igen kunskaper som inte övats på flera år. I detta fall handlar det om ett decennium. Den personal som tidigare hade utomordentliga kunskaper på området, kommer 2020 att sedan länge ha lämnat Försvarsmakten, eller i bästa fall hamnat bakom ett skrivbord så att man i fikarummet kan berätta några historier om hur man jagade ubåt för i tiden.
Jag har sedan tidigare förespråkat ett helt nytt tänk i helikopterfrågan där man får ta smällen att Hkp 14/NH 90 är ett förlorat spår och istället inrikta sig på att skapa en snabbare, bredare och beprövad förmåga med t ex Blackhawk. Blackhawk-familjen har sålts i tusental exemplar och finns i alla upptänkliga varianter, oavsett om man vill jag ubåtar, rädda snedseglar, landsätt specialförband eller transportera soldater. Det är med andra ord så nära ”hyllvara” man kan komma. USA har en tradition av att mycket snabbt och rabatterat effektuera affärer där köparen avser delta i samma insatser som USA, vilket är fallet med svenska helikoptrar, där den närmast tilltänkta insatsen är i Afghanistan. Man brukar i dessa fall visa sig mycket tillmötesgående med utbildning, leasing av helikoptrar tills köparens exemplar är producerade och genom att ställa upp med support på plats i form av instruktörer och underhåll i början av en insats.
Att ett nytt helikoptersystem är på gång kan man nog sluta sig till. Den största frågan rör finansieringen. Försvarsmakten har själv uttryckt att om det ska anskaffas nya helikoptrar, krävs extra finansiering, annars tvingas man till reduktioner inom andra områden. Frågan är hur regeringens prioriteringar låter?
Den viktigaste aspekten när det gäller anskaffning av ny helikopter är enligt mig numerären. Försvarsmakten har en både djup och bred brist när det gäller helikopterförmåga och är förmodligen en av de mest glest helikopterutrustade militärmakterna i världen, samtidigt som man ska försvara ett land med mycket vidsträckt och ofta otillgänglig yta. Att då satsa på ett militärt beprövat och fältmässigt system som Blackhawk-familjen, är för mig ett naturligt val. Det är helikoptrar som USA fortfarande avser använda i flera decennier, så risken att Sverige likt Österrike och dess Draken och senare Eurofighter, skulle stå som ensam användare är obefintlig.
Krig är en materialsport. Antingen stoppar man huvudet i sanden och betalar inte och får då liksom SJ, Banverket och kommikationsministern stå där med blossande ansikte när bluffen synats, eller så betalar man sin dyra försäkringspremie. I det här fallet är Blackhawk förmodligen den billigaste premien. Det socialdemokratiska förslaget att förlänga Hkp 4 ger jag inte mycket för. Det blir en mycket kortsiktig och begränsad lösning i sammanhanget, då krigsanpassningen (Sverige verkar ju aldrig ha tänkt använda sina helikoptrar i stridsmiljö) kommer att bli dyr och omfattande, liksom materielens återtagning.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till ämnet under våren.
Regeringens militärhelikopterutredare har nu fått ett utökat uppdrag, där utöver tidigare uppgift även tillagts uppgiften att utreda Försvarsmaktens aktuella och framtida behov av medeltunga helikoptrar, hur den medeltunga helikopterförmågan kan ökas och inom vilken tidsram, samt vilka krav på organisationen och stödjande myndigheter som krävs för en ökad medeltung helikopterförmåga. Utredningen skall vara klar 23 juni 2010.
Det kommer ju inte som en nyhet för någon att det är minst sagt kris inom Försvarsmaktens helikopterförmåga. Alltför många system har avvecklats i förtid (Hkp 4, 6, 9, 11) innan ersättare funnits på banan (Hkp 14, 15) och ännu ett förmågeglapp har uppstått. Det glapp som är mest känt genom media gäller sjuktransport eftersom det olyckligtvis blivit det som accentuerats genom Afghanistaninsatsen, även om personalen på plats ofta hellre önskar transporthelikoptrar än sjukvårdshelikoptrar. Det allvarligaste glappet för den nationella förmågan rör snarast ubåtsjaktsförmågan, där Sverige för första gången sedan 60-talet står utan helikopterburen ubåtsjaktsförmåga sedan Hkp 4 plastats in för ett år sedan. Att få igång Hkp 14 för detta ändamål redovisas av lekmän på internet ligga bortom 2018. Det har flera gånger visat sig att det är i princip omöjligt att ta igen kunskaper som inte övats på flera år. I detta fall handlar det om ett decennium. Den personal som tidigare hade utomordentliga kunskaper på området, kommer 2020 att sedan länge ha lämnat Försvarsmakten, eller i bästa fall hamnat bakom ett skrivbord så att man i fikarummet kan berätta några historier om hur man jagade ubåt för i tiden.
Jag har sedan tidigare förespråkat ett helt nytt tänk i helikopterfrågan där man får ta smällen att Hkp 14/NH 90 är ett förlorat spår och istället inrikta sig på att skapa en snabbare, bredare och beprövad förmåga med t ex Blackhawk. Blackhawk-familjen har sålts i tusental exemplar och finns i alla upptänkliga varianter, oavsett om man vill jag ubåtar, rädda snedseglar, landsätt specialförband eller transportera soldater. Det är med andra ord så nära ”hyllvara” man kan komma. USA har en tradition av att mycket snabbt och rabatterat effektuera affärer där köparen avser delta i samma insatser som USA, vilket är fallet med svenska helikoptrar, där den närmast tilltänkta insatsen är i Afghanistan. Man brukar i dessa fall visa sig mycket tillmötesgående med utbildning, leasing av helikoptrar tills köparens exemplar är producerade och genom att ställa upp med support på plats i form av instruktörer och underhåll i början av en insats.
Att ett nytt helikoptersystem är på gång kan man nog sluta sig till. Den största frågan rör finansieringen. Försvarsmakten har själv uttryckt att om det ska anskaffas nya helikoptrar, krävs extra finansiering, annars tvingas man till reduktioner inom andra områden. Frågan är hur regeringens prioriteringar låter?
Den viktigaste aspekten när det gäller anskaffning av ny helikopter är enligt mig numerären. Försvarsmakten har en både djup och bred brist när det gäller helikopterförmåga och är förmodligen en av de mest glest helikopterutrustade militärmakterna i världen, samtidigt som man ska försvara ett land med mycket vidsträckt och ofta otillgänglig yta. Att då satsa på ett militärt beprövat och fältmässigt system som Blackhawk-familjen, är för mig ett naturligt val. Det är helikoptrar som USA fortfarande avser använda i flera decennier, så risken att Sverige likt Österrike och dess Draken och senare Eurofighter, skulle stå som ensam användare är obefintlig.
Krig är en materialsport. Antingen stoppar man huvudet i sanden och betalar inte och får då liksom SJ, Banverket och kommikationsministern stå där med blossande ansikte när bluffen synats, eller så betalar man sin dyra försäkringspremie. I det här fallet är Blackhawk förmodligen den billigaste premien. Det socialdemokratiska förslaget att förlänga Hkp 4 ger jag inte mycket för. Det blir en mycket kortsiktig och begränsad lösning i sammanhanget, då krigsanpassningen (Sverige verkar ju aldrig ha tänkt använda sina helikoptrar i stridsmiljö) kommer att bli dyr och omfattande, liksom materielens återtagning.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till ämnet under våren.
lördag 6 mars 2010
Karusellen startar om
Nerläggningskarusellen kommer inom kort att snurra igång igen efter att 2008 drabbats av ett tekniskt haveri benämnt Georgienkriget. Precis som jag redan då varnade för, utlovas nu nya förbandsnerläggningar till efter valet. Regeringen omtalade då att det inte var aktuellt med några nerläggningar innan valet 2010. Att regeringens nya "frivilligförsvar" (i alla andra länder känt som yrkesförsvar) är oerhört underfinansierat är mer och mer tydligt.
Det datum som nu omtalas är i trakterna kring 2012, vilket omtalades bl a på ÖB:s chefsmöte för några veckor sedan. Nerläggningarna är ännu så länge inte politiskt drivna, utan drivs istället av Försvarsmakten som anser sig nödgad till dem för att friställa medel (800 milj kr) med anledning av det nya yrkesförsvaret. Helst verkar Försvarsmakten vilja dra igång med nerläggningsarbetet tidigare, men tolkningen av den politiska viljan är att något sådant arbete inte får förekomma förrän dagen efter valet i september.
Vad Försvarsmakten vill lägga ner är en flygflottilj, ett regemente och tio utbildningsgrupper. Därtill vill man flytta något/några förband. Resultatet kommer som vanligt tyvärr att bli en enorm pajkastning mellan olika förband med ideliga dolkstötar och intrigerande i HKV där varje förband kommer att utnyttja "sina" medarbetare i HKV maximalt. En officers emotionella band och förkärlek till sitt hemförband upphör inte bara för att denne har hamnat i Stockholm. Snarare tvärtom. Det skulle inte förvåna mig om man återigen uppdrar åt förbanden att utreda sig själva som underlag inför nerläggningsbeslut. Det säger sig självt hur objektivt det underlag blir och hur objektiv processen blir i HKV.
"Kriget" om överlevnaden inleds förmodligen som tidigare med att man försöker skaffa sig så fördelaktiga utgångslägen som möjligt genom att tillskansa sig internationella insatser, beredskaper för dylika eller stora internationella övningar med just sitt förband. Det visar nämligen med all önskvärd tydlighet hur "exklusivt" det aktuella förbandet är. Tidigare nerläggningsomgångar har varit präglade av just de ovan nämnda företeelserna, så jag tvivlar inte på att det blir så igen. Det är inte en tillfällighet att i princip alla Försvarsmaktens förband är inblandade i uppsättandet av en bataljonsstridsgrupp, närmare känd som NBG. Det gäller att visa sig oumbärlig.
Vissa av dagens förband ligger helt fel, med tanke på det som är högst aktuellt inför Försvarsmaktens framtid. Övningsområden, rekryteringsförmåga, garnisonsvinster o s v var argument som framförallt fördes fram vid den stora försvarsslakten 2000 och 2004 och i viss mån även under 90-talets nerläggningar. De argumenten bet dock inte för fem öre på de då sittande regeringarna och partierna som deltog i försvarsbesluten. Sålunda finns idag fortfarande förband som är solitärer medan man 2000 och 2004 offrade starka, närmast kompletta garnisoner med utmärkta lägen och långsiktiga förutsättningar som Gotland (P 18, A 7, Lv 2 samt även KA 3) och Boden (I 19, A 8, S 3, Ing 3, Lv 7 och AF 1). De offrades av helt andra skäl än de som borde vara gällande, nämligen mer av partipolitiska skäl än försvars- och säkerhetspolitiska skäl.
Idag återfinner man istället solitärer som Ing 2 i Eksjö och Lv 6 i Halmstad. Idag är det ytterst svårt att lägga ner dessa platser och flytta förbanden och jag ser heller ingen vinst i det eller möjlighet att göra det, då den ekonomiska vinsten nu blir ringa och kompetensförlusten kommer att bli enorm. Tiden då det gick att eliminera solitärerna hyfsat smärtfritt är sedan länge svunnen och bortslösad i jakt på röster snarare än försvarsförmåga.
Med all rätta kan man samtidigt fråga sig hur många regementen det ska behövas för att producera 8 bataljoner, motsvarande 2 brigader, vilket tidigare två regementen klarade av. Ett centralförsvar har dock inte varit modernt sedan det tidiga 1800-talet. Det visar snarast på hur vansinnigt det är att man med 8 bataljoner tror sig kunna lösa uppgiften att konstant hålla minst en bataljon i internationell insats och därtill försvara Sverige. Det är dessutom en organisation framtagen för en period (efter 2014) man enligt försvarsministern inte ens har analyserat säkerhetspolitiskt.
Rekryteringskraft?
Armén är naturligtvis beroende av ett regementes lokaliseringsort för en framgångsrik mobilisering. Det är inte speciellt effektivt med ett förband som utbildas i en landsända och sedan har sin krigsuppgift i den andra. Men än känsligare är det för Flygvapnet och Marinen, där Marinen redan nått den nivån att det inte finns något kvar att lägga ner. Flygvapnet och Marinen är mycket beroende av sitt basnätverk. Flygvapnet har som jag tidigare skrivit helt övergett sin krigsbasorganisation och det fåtal flottiljer och militära flygplatser som finns kvar är fullkomligt vitala för att Flygvapnet ska kunna verka. Problemet för Flygvapnets del var att man i och med nerläggningarna av de två rekryteringsstarkaste flottiljerna (F 10 och F 16) numera inte heller har det speciellt lätt med rekryteringen. Lägg därtill att man från politiskt håll gjort sitt yttersta för att sprida ut verksamheten med dyra nyinvesteringar som följd så finns det ett reellt personalproblem, där det är tveksamt om personalen flyttar vidare. Oavsett om någon av de fyra kvarvarande flottiljerna (F 7, F 17, F 21, Hkp) läggs ner, kommer verksamheten där ändå att fortskrida. Sveriges försvar kommer annars inte att fungera och budgetunderlaget visar med all tydlighet att alla krigsförband avses vara kvar. Det blir snarast aktuellt med en skylttrimning i form av detachement, där det enda som försvinner är flottiljledning.
En mycket stor andel av Försvarsmaktens personal har idag ryckt upp familjens bopålar två eller flera gånger till följd av förbandsnerläggningar. Det är ytterst tveksamt om dessa flyttar en gång till, varvid en rejäl kompetensförlust kommer bli resultat av ytterligare en nerläggningsrunda. På pappret syns bara officeren, men oftast finns bakom officeren även en make/maka och ett eller flera barn. Hur ska maken/makan hitta arbete på den nya orten? Vad innebär det för barnen när de återigen ska flytta och byta skola? Det råder inget tvivel om att nerläggningskarusellen kommer att än mer sänka moralen hos en redan mycket desillusionerad officerskår. Att flytta t ex den mycket ekonomiskt effektiva Arméns Jägarbataljon från Arvidsjaur till Boden skapar en enorm "badwill" hos personalen, där en olycklig följd kommer att bli att man ifrågasätter Arméinspektörens opartiskhet, helt oavsett om han har rent mjöl i påsen eller ej, då han stammar från det andra jägarförbandet, K 3. Apropå det kan man ju fundera på om Försvarsmakten då ska köpa tillbaka de lokaler som tidigare avyttrats vid nerläggningarna 2000 och 2004 för att nu inrymma jägarbataljonen.
Ett antal förband fick i medias rapportering nu ett "kulhål" på sig, men man ska inte misströsta för det. Kulhålen kommer att vandra runt ett antal varv bland alla förband likt leken "Hela havet stormar" tills musiken stoppar och det är dags för nerläggning.
När ca 10 av landets få kvarvarande utbildningsgrupper också ska försvinna, kommer också mycket av Hemvärnets rekryteringskraft och Försvarsmaktens lilla kvarvarande folkförankring att försvinna. Hela landskap kommer helt sakna militär närvaro. Det blir minst sagt en papperslösning av det hela. Det kommer först att bli synligt när det gäller Försvarsmaktens stöd till det civila samhället, när kommunerna vid naturkatastrofer och liknande plötsligt inte har något hemvärn att ta hjälp av.
Försvarsutgifterna
Hur ser då försvarsutgifterna ut? Som bekant sparade Försvarsmakten in 2,5 mdr kr förra året av en budget på ca 40 mdr kr. Vissa delar var från politiskt håll beslutat anslagssparande. Ca 200 milj kr var från den absolut känsligaste delen av försvarsbudgeten, där varje krona ju högre dess siffra i ordningen är innebär en exponentiell försvarseffekt. Det var 200 milj kr ur förbandsanslaget, som till största delen utgörs av personalens löner och till liten del utgörs av det som "är" försvaret - verksamheten i form av övningar, körmil, gångtid, övningsdygn och flygtimmar, vilket t ex fick som följd att svenska piloter tilldelas samma "generösa" flygtid som sina kollegor i Nordkorea, motsvarande en bråkdel av kollegorna inom NATO.
Enligt mil.se. 2008 tillagt från SIPRI
1967 fattade s-regeringen beslut om att upphöra med uppräkningen av försvarsutgifterna kompenserade för den tekniska faktorn om 2% fördyring. Sedan 1975 har försvarsutgifternas andel av BNP mer än halverats. Försvarsbudgeten har sedan 90-talet legat kvar på ca 40 mdr kr, vilket med inflationen har inneburit en halvering av budget sedan det tidiga 90-talet, medan andelen av BNP sänkts med 1 procentenhet till att idag vara ca 1,3 % enligt SIPRI. NATO har ett riktvärde för sina medlemsstater på 2 % av BNP, men endast en handfull länder levde 2008 upp till kravet.
Military expenditure (% of GDP) - 2008
För att kompensera den ständigt krympande svenska försvarsbudgeten har det ena efter det andra förbandet lagts ner, huvudsakligen för att komma åt de fasta kostnaderna. Trots att ca 80% av fredsförbanden lagts ner sedan 1999 har t ex Försvarsmaktens lokalkostnader ökat med 0,3 mdr kr, omvandlat till 2009 års kronvärde, vilket innebär en hyreshöjning per förband med 350%. Knappast något som skulle fungera i en marknadsekonomiska situation, men när man inom statsapparaten envisas med att leka marknadsekonomi i ett planekonomiskt monopol, finns det inte så många sätt att påverka detta. Då uppstår också de absurda situationer vi de senaste dagarna sett exempel på med en generaldirektör för Sjöfartsverket som försvarar uthyrningen av landets bästa isbrytare till Antarktis mitt under den värsta isvintern på många år med att det är ekonomisk fördelaktigt för Sjöfartsverket. Samhällsnyttan då?
Försvarsmakten tror sig kunna spara 800 mkr genom att lägga ner de tidigare nämnda förbanden och därmed frigöra dessa pengar för att finansiera yrkesförsvaret. Frågan är hur stor nettovinster egentligen kommer att bli. Alla liknande tidigare tilltag har visat sig oerhört dyrköpta, med ringa till negativ nettovinst och enorma förluster i försvarseffekt, framförallt när kompetent personal försvunnit. Detta är en av anledningarna till siffertrolleriet när en och samma person idag kan bemanna poster i flera insatsförband samtidigt. Minimal personalkostnad och man räknar med att ingen kommer att syna det hela genom att sätta in förbanden samtidigt. Att sedan ha personal pendlandes kors och tvärs genom riket, och att flytta materiel och återställa markområden kostar också i regel betydligt mer än man först prognosticerat.
Resultat
Utan tvivel kommer nerläggningskarusellen att generera en massa intern pajkastning, istället för att den berörda personalen använder sin energi till att ifrågasätta underfinansieringen av Försvarsmakten och alla de märkliga ekonomiska turer som föregått dagens situation. Det gäller att lyfta sig över pajkastningen och istället konstruktivt angripa de grundläggande felaktigheterna i försvarspolitiken som förorsakar dagens och morgondagens underfinansierade situation. Bara för att den presenterad informationen kommer från Stockholm betyder det inte att den är fullkomlig. Den löser dock ett av de stora problemen i HKV - hur man ska få ner antalet anställda officerare. Så länge man i den yttre bilden av Försvarsmakten i enlighet med "varumärket Försvarsmakten" envisas med att ständigt försköna verkligheten och påstå att inga problem finns, kommer det inte att bli bättre. Man lurar sig själv och framförallt lurar man sina uppdragsgivare, de svenska skattebetalarna.
Det blir vansinnigt mycket försvarsförmåga som försvinner när man tror att man ska spara in 2% av försvarsbudgeten. Då kan man också fundera på resultatet om en ny s-regering, med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet, ska spara in flera miljarder på försvaret enligt vad som annonserades i Sälen.
Det är glädjande att det finns vissa politiker som vågar sätta sig upp emot galenskaperna. Det skulle kunna generera en och annan röst i höstens val.
Övrigt
- Fortifikationsverket (FortV) inrättades 1994 när Fortifikationsförvaltningen skiljdes från Försvarsmakten för att bli en egen myndighet, där man framförallt "hyr ut" Försvarsmaktens tidigare byggnader och mark till Försvarsmakten. FortV har i sitt uppdrag ett avkastningskrav på 6,4 % (2010) och lyder sedan 1999 direkt under Finansdepartementet. Sedan 1 januari 2010 sköter FortV även Försvarsmaktens camper i Kosovo och Afghanistan. Visst känns det fantastiskt att Försvarsmaktens internationella insatser i dessa områden numera ska generera avkastning till statskassan istället för att pengarna koncentreras på verkan i området?
FortV:s monopolställning och riksdagsbesluten om var de militära förbanden ska vara placerade gör att Försvarsmakten tvingas betala "marknadsmässiga" hyror för byggnader man en gång själv byggt och för vilka man i 99% av fallen inte har möjlighet att säga upp kontrakten, för att istället hyra andra lokaler. I de fall man säger upp kontrakt för enstaka byggnader, blir resultatet normalt att hyran på övriga byggnader höjs eftersom avkastningskravet ligger fast.
- Försvarsmaktens budgetunderlag utgör mycket intressant läsning om hur Försvarsmakten tänker och historiskt har tänkt sig framtiden. Likaså utgör årsredovisningarna också intressant läsning om hur det sedan gick. 2009 års årsredovisning är så nära man offentligt kan komma ord och inga visor angående Försvarsmaktens syn på sin egen förmåga.
Andra bloggar: Cornucopia, Chefsingenjören, Tokmoderaten, Chris Anderson, Cynisk, Borneo
Media: Ekot, 2, 3, SVT, TV 4, BLT, SSD, 2
Det datum som nu omtalas är i trakterna kring 2012, vilket omtalades bl a på ÖB:s chefsmöte för några veckor sedan. Nerläggningarna är ännu så länge inte politiskt drivna, utan drivs istället av Försvarsmakten som anser sig nödgad till dem för att friställa medel (800 milj kr) med anledning av det nya yrkesförsvaret. Helst verkar Försvarsmakten vilja dra igång med nerläggningsarbetet tidigare, men tolkningen av den politiska viljan är att något sådant arbete inte får förekomma förrän dagen efter valet i september.
Vad Försvarsmakten vill lägga ner är en flygflottilj, ett regemente och tio utbildningsgrupper. Därtill vill man flytta något/några förband. Resultatet kommer som vanligt tyvärr att bli en enorm pajkastning mellan olika förband med ideliga dolkstötar och intrigerande i HKV där varje förband kommer att utnyttja "sina" medarbetare i HKV maximalt. En officers emotionella band och förkärlek till sitt hemförband upphör inte bara för att denne har hamnat i Stockholm. Snarare tvärtom. Det skulle inte förvåna mig om man återigen uppdrar åt förbanden att utreda sig själva som underlag inför nerläggningsbeslut. Det säger sig självt hur objektivt det underlag blir och hur objektiv processen blir i HKV.
"Kriget" om överlevnaden inleds förmodligen som tidigare med att man försöker skaffa sig så fördelaktiga utgångslägen som möjligt genom att tillskansa sig internationella insatser, beredskaper för dylika eller stora internationella övningar med just sitt förband. Det visar nämligen med all önskvärd tydlighet hur "exklusivt" det aktuella förbandet är. Tidigare nerläggningsomgångar har varit präglade av just de ovan nämnda företeelserna, så jag tvivlar inte på att det blir så igen. Det är inte en tillfällighet att i princip alla Försvarsmaktens förband är inblandade i uppsättandet av en bataljonsstridsgrupp, närmare känd som NBG. Det gäller att visa sig oumbärlig.
Vissa av dagens förband ligger helt fel, med tanke på det som är högst aktuellt inför Försvarsmaktens framtid. Övningsområden, rekryteringsförmåga, garnisonsvinster o s v var argument som framförallt fördes fram vid den stora försvarsslakten 2000 och 2004 och i viss mån även under 90-talets nerläggningar. De argumenten bet dock inte för fem öre på de då sittande regeringarna och partierna som deltog i försvarsbesluten. Sålunda finns idag fortfarande förband som är solitärer medan man 2000 och 2004 offrade starka, närmast kompletta garnisoner med utmärkta lägen och långsiktiga förutsättningar som Gotland (P 18, A 7, Lv 2 samt även KA 3) och Boden (I 19, A 8, S 3, Ing 3, Lv 7 och AF 1). De offrades av helt andra skäl än de som borde vara gällande, nämligen mer av partipolitiska skäl än försvars- och säkerhetspolitiska skäl.
Idag återfinner man istället solitärer som Ing 2 i Eksjö och Lv 6 i Halmstad. Idag är det ytterst svårt att lägga ner dessa platser och flytta förbanden och jag ser heller ingen vinst i det eller möjlighet att göra det, då den ekonomiska vinsten nu blir ringa och kompetensförlusten kommer att bli enorm. Tiden då det gick att eliminera solitärerna hyfsat smärtfritt är sedan länge svunnen och bortslösad i jakt på röster snarare än försvarsförmåga.
Med all rätta kan man samtidigt fråga sig hur många regementen det ska behövas för att producera 8 bataljoner, motsvarande 2 brigader, vilket tidigare två regementen klarade av. Ett centralförsvar har dock inte varit modernt sedan det tidiga 1800-talet. Det visar snarast på hur vansinnigt det är att man med 8 bataljoner tror sig kunna lösa uppgiften att konstant hålla minst en bataljon i internationell insats och därtill försvara Sverige. Det är dessutom en organisation framtagen för en period (efter 2014) man enligt försvarsministern inte ens har analyserat säkerhetspolitiskt.
Rekryteringskraft?
Armén är naturligtvis beroende av ett regementes lokaliseringsort för en framgångsrik mobilisering. Det är inte speciellt effektivt med ett förband som utbildas i en landsända och sedan har sin krigsuppgift i den andra. Men än känsligare är det för Flygvapnet och Marinen, där Marinen redan nått den nivån att det inte finns något kvar att lägga ner. Flygvapnet och Marinen är mycket beroende av sitt basnätverk. Flygvapnet har som jag tidigare skrivit helt övergett sin krigsbasorganisation och det fåtal flottiljer och militära flygplatser som finns kvar är fullkomligt vitala för att Flygvapnet ska kunna verka. Problemet för Flygvapnets del var att man i och med nerläggningarna av de två rekryteringsstarkaste flottiljerna (F 10 och F 16) numera inte heller har det speciellt lätt med rekryteringen. Lägg därtill att man från politiskt håll gjort sitt yttersta för att sprida ut verksamheten med dyra nyinvesteringar som följd så finns det ett reellt personalproblem, där det är tveksamt om personalen flyttar vidare. Oavsett om någon av de fyra kvarvarande flottiljerna (F 7, F 17, F 21, Hkp) läggs ner, kommer verksamheten där ändå att fortskrida. Sveriges försvar kommer annars inte att fungera och budgetunderlaget visar med all tydlighet att alla krigsförband avses vara kvar. Det blir snarast aktuellt med en skylttrimning i form av detachement, där det enda som försvinner är flottiljledning.
En mycket stor andel av Försvarsmaktens personal har idag ryckt upp familjens bopålar två eller flera gånger till följd av förbandsnerläggningar. Det är ytterst tveksamt om dessa flyttar en gång till, varvid en rejäl kompetensförlust kommer bli resultat av ytterligare en nerläggningsrunda. På pappret syns bara officeren, men oftast finns bakom officeren även en make/maka och ett eller flera barn. Hur ska maken/makan hitta arbete på den nya orten? Vad innebär det för barnen när de återigen ska flytta och byta skola? Det råder inget tvivel om att nerläggningskarusellen kommer att än mer sänka moralen hos en redan mycket desillusionerad officerskår. Att flytta t ex den mycket ekonomiskt effektiva Arméns Jägarbataljon från Arvidsjaur till Boden skapar en enorm "badwill" hos personalen, där en olycklig följd kommer att bli att man ifrågasätter Arméinspektörens opartiskhet, helt oavsett om han har rent mjöl i påsen eller ej, då han stammar från det andra jägarförbandet, K 3. Apropå det kan man ju fundera på om Försvarsmakten då ska köpa tillbaka de lokaler som tidigare avyttrats vid nerläggningarna 2000 och 2004 för att nu inrymma jägarbataljonen.
Ett antal förband fick i medias rapportering nu ett "kulhål" på sig, men man ska inte misströsta för det. Kulhålen kommer att vandra runt ett antal varv bland alla förband likt leken "Hela havet stormar" tills musiken stoppar och det är dags för nerläggning.
När ca 10 av landets få kvarvarande utbildningsgrupper också ska försvinna, kommer också mycket av Hemvärnets rekryteringskraft och Försvarsmaktens lilla kvarvarande folkförankring att försvinna. Hela landskap kommer helt sakna militär närvaro. Det blir minst sagt en papperslösning av det hela. Det kommer först att bli synligt när det gäller Försvarsmaktens stöd till det civila samhället, när kommunerna vid naturkatastrofer och liknande plötsligt inte har något hemvärn att ta hjälp av.
Försvarsutgifterna
Hur ser då försvarsutgifterna ut? Som bekant sparade Försvarsmakten in 2,5 mdr kr förra året av en budget på ca 40 mdr kr. Vissa delar var från politiskt håll beslutat anslagssparande. Ca 200 milj kr var från den absolut känsligaste delen av försvarsbudgeten, där varje krona ju högre dess siffra i ordningen är innebär en exponentiell försvarseffekt. Det var 200 milj kr ur förbandsanslaget, som till största delen utgörs av personalens löner och till liten del utgörs av det som "är" försvaret - verksamheten i form av övningar, körmil, gångtid, övningsdygn och flygtimmar, vilket t ex fick som följd att svenska piloter tilldelas samma "generösa" flygtid som sina kollegor i Nordkorea, motsvarande en bråkdel av kollegorna inom NATO.
Enligt mil.se. 2008 tillagt från SIPRI1967 fattade s-regeringen beslut om att upphöra med uppräkningen av försvarsutgifterna kompenserade för den tekniska faktorn om 2% fördyring. Sedan 1975 har försvarsutgifternas andel av BNP mer än halverats. Försvarsbudgeten har sedan 90-talet legat kvar på ca 40 mdr kr, vilket med inflationen har inneburit en halvering av budget sedan det tidiga 90-talet, medan andelen av BNP sänkts med 1 procentenhet till att idag vara ca 1,3 % enligt SIPRI. NATO har ett riktvärde för sina medlemsstater på 2 % av BNP, men endast en handfull länder levde 2008 upp till kravet.
Military expenditure (% of GDP) - 2008
You need to upgrade your Flash Player
Source: World Bank Data - Military expenditureFör att kompensera den ständigt krympande svenska försvarsbudgeten har det ena efter det andra förbandet lagts ner, huvudsakligen för att komma åt de fasta kostnaderna. Trots att ca 80% av fredsförbanden lagts ner sedan 1999 har t ex Försvarsmaktens lokalkostnader ökat med 0,3 mdr kr, omvandlat till 2009 års kronvärde, vilket innebär en hyreshöjning per förband med 350%. Knappast något som skulle fungera i en marknadsekonomiska situation, men när man inom statsapparaten envisas med att leka marknadsekonomi i ett planekonomiskt monopol, finns det inte så många sätt att påverka detta. Då uppstår också de absurda situationer vi de senaste dagarna sett exempel på med en generaldirektör för Sjöfartsverket som försvarar uthyrningen av landets bästa isbrytare till Antarktis mitt under den värsta isvintern på många år med att det är ekonomisk fördelaktigt för Sjöfartsverket. Samhällsnyttan då?
Försvarsmakten tror sig kunna spara 800 mkr genom att lägga ner de tidigare nämnda förbanden och därmed frigöra dessa pengar för att finansiera yrkesförsvaret. Frågan är hur stor nettovinster egentligen kommer att bli. Alla liknande tidigare tilltag har visat sig oerhört dyrköpta, med ringa till negativ nettovinst och enorma förluster i försvarseffekt, framförallt när kompetent personal försvunnit. Detta är en av anledningarna till siffertrolleriet när en och samma person idag kan bemanna poster i flera insatsförband samtidigt. Minimal personalkostnad och man räknar med att ingen kommer att syna det hela genom att sätta in förbanden samtidigt. Att sedan ha personal pendlandes kors och tvärs genom riket, och att flytta materiel och återställa markområden kostar också i regel betydligt mer än man först prognosticerat.
Resultat
Utan tvivel kommer nerläggningskarusellen att generera en massa intern pajkastning, istället för att den berörda personalen använder sin energi till att ifrågasätta underfinansieringen av Försvarsmakten och alla de märkliga ekonomiska turer som föregått dagens situation. Det gäller att lyfta sig över pajkastningen och istället konstruktivt angripa de grundläggande felaktigheterna i försvarspolitiken som förorsakar dagens och morgondagens underfinansierade situation. Bara för att den presenterad informationen kommer från Stockholm betyder det inte att den är fullkomlig. Den löser dock ett av de stora problemen i HKV - hur man ska få ner antalet anställda officerare. Så länge man i den yttre bilden av Försvarsmakten i enlighet med "varumärket Försvarsmakten" envisas med att ständigt försköna verkligheten och påstå att inga problem finns, kommer det inte att bli bättre. Man lurar sig själv och framförallt lurar man sina uppdragsgivare, de svenska skattebetalarna.
Det blir vansinnigt mycket försvarsförmåga som försvinner när man tror att man ska spara in 2% av försvarsbudgeten. Då kan man också fundera på resultatet om en ny s-regering, med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet, ska spara in flera miljarder på försvaret enligt vad som annonserades i Sälen.
Det är glädjande att det finns vissa politiker som vågar sätta sig upp emot galenskaperna. Det skulle kunna generera en och annan röst i höstens val.
Övrigt
- Fortifikationsverket (FortV) inrättades 1994 när Fortifikationsförvaltningen skiljdes från Försvarsmakten för att bli en egen myndighet, där man framförallt "hyr ut" Försvarsmaktens tidigare byggnader och mark till Försvarsmakten. FortV har i sitt uppdrag ett avkastningskrav på 6,4 % (2010) och lyder sedan 1999 direkt under Finansdepartementet. Sedan 1 januari 2010 sköter FortV även Försvarsmaktens camper i Kosovo och Afghanistan. Visst känns det fantastiskt att Försvarsmaktens internationella insatser i dessa områden numera ska generera avkastning till statskassan istället för att pengarna koncentreras på verkan i området?
FortV:s monopolställning och riksdagsbesluten om var de militära förbanden ska vara placerade gör att Försvarsmakten tvingas betala "marknadsmässiga" hyror för byggnader man en gång själv byggt och för vilka man i 99% av fallen inte har möjlighet att säga upp kontrakten, för att istället hyra andra lokaler. I de fall man säger upp kontrakt för enstaka byggnader, blir resultatet normalt att hyran på övriga byggnader höjs eftersom avkastningskravet ligger fast.
- Försvarsmaktens budgetunderlag utgör mycket intressant läsning om hur Försvarsmakten tänker och historiskt har tänkt sig framtiden. Likaså utgör årsredovisningarna också intressant läsning om hur det sedan gick. 2009 års årsredovisning är så nära man offentligt kan komma ord och inga visor angående Försvarsmaktens syn på sin egen förmåga.
Andra bloggar: Cornucopia, Chefsingenjören, Tokmoderaten, Chris Anderson, Cynisk, Borneo
Media: Ekot, 2, 3, SVT, TV 4, BLT, SSD, 2