Sist ut

När jag i morse läste den folkpartistiska debattartikeln i SvD skriven av Jan Björklund, Allan Widman och Birgitta Ohlsson, blev jag först mycket glad över innehållet, men tänkte samtidigt att alltför få är engagerade i försvarsfrågor för att den skulle bli uppmärksammad. Det visar sig dock att jag hade fel. Vid det här laget är det 30 bloggar som länkat till den och den har över 400 kommentarer, vilket tyder på att det ändå finns ett visst intresse för försvarspolitiken hos allmänheten. Naturligtvis ska debattartikeln ses som en upptakt inför Folk & Försvars rikskonferens och det bådar gott inför konferensen. Tyvärr blir jag nog sist ut att skriva om debattartikeln.

Folkpartiet är med denna debattartikel det enda partiet som förhållit sig troget till de kriterier som på 90-talet anfördes som skäl för ett svenskt militärt återtagande. Sedan 90-talet har också Barentsdimensionen tillkommit, vilket Fp också identifierat. Det inger starkt förtroende hos mig, liksom de sex punkterna som omnämns i artikeln som Folkpartiets kommande försvarspolitiska program, särskilt punkten 4. Förmodligen är mycket få skattebetalare medvetna om att man idag, efter 00-talets försvarspolitiska vanstyre, är det i princip så illa att man får göra ett besök på Krigsarkivet om man ska hitta igen någon krigsplanläggning för försvar av Sverige. Var civilförvarsplanläggningen ska återfinnas blir ett lite värre problem.

Det är också mycket glädjande att se att Folkpartiet nu vaknat upp och insett att det krävs riktiga brigader för att försvara Sverige, liksom att det antal stridsflygplan Flygvapnet förfogar över är en kritisk massa om man ska ha någon slags trovärdighet i ett nationellt försvar.


Av försvarsministern Sten Tolgfors blogginlägg från dagen kan man utläsa viss förvåning över den inställning Fp deklarerat i debattartikeln. Sammantaget blir blogginlägget mest ett ursäktande, eller rättfärdigande för Regeringens inslagna väg som mer klingar av förhoppning än av förvissning. Att försvarsförmågan kommer att förstärkas de närmaste åren genom att tillgänglighet och användbarhet ökar, ter sig självklart. Allt är mer än noll, men fem brigader är fortfarande mer än de 8 bataljoner som försvarsministern slår sig för bröstet för. Dessa bataljoner är, oavsett vad försvarsministern vill påskina, liksom deras bemanningssystem, framtagna för expeditionära insatser och inte för användning på hemmaplan. Under beredningsarbetet inför den nya organisationen som Regeringen önskat, har det framhållits med all önskvärd tydlighet att den kommande organisationen inte är något som lämpar sig att försvara Sverige med.

Dessa 8 bataljoners användande i Sverige skulle t ex leda till en lägre koncentration av trupp än Sveriges insats i Afghanistan och då föreställer sig ändå försvarsministern att det ska finnas resurser över till att bistå våra grannländer i enlighet med en solidaritetsförklaring i händelse av ofred. Knappast något man försvarar ett område med och knappt ens något man bedriver fredsbevarande operationer med.

Den outnyttjade dryga miljarden av verksamhetsdelen i försvarsbudgeten som försvarsministern igår hyllade innebär t ex att de soldater som ska ingå i organisationen till 2019, nu är avsevärt sämre övade än fallet annars hade varit. Hur detta skulle stärka försvarsförmågan förstår jag inte. Man har inte bara helt opåkallat sparat en dryg miljard i försvarsbudgeten. Man har sparat där man får de allvarligaste konsekvenserna eftersom den sparade dryga miljarden var ca 20% av de pengar Försvarsmakten har att öva för och skadan är inte reparerad förrän de utbildade soldaterna omsatts efter 2014.


Även Staffan Danielsson (c) tar nu bladet från munnen på sin blogg och bekräftar att det lackmustest för Ryssland han var med att formulera i Försvarsberedningen, nu visar på rött.

Liksom Fp och försvarsministern inser Danielsson att försvarsbudgeten måste justeras upp för att möta nya krav och han har tidigare efterfrågat vad som är en rimlig nivå. Jag anser dock att det helt och hållet är att gå händelserna i förväg.
Frågan om hur stor försvarsbudgeten ska vara kan inte avgöras genom att man i förväg avgör budgeten. Den måste anpassas till en hotbild. Måhända räcker inte medlen till för att täcka upp hotbilden, men det får inte leda till att hotbilden justeras, vilket leder till frågan om en framtida hotbild.

Försvarsministern erkänner också på sin blogg att det idag inte finns någon färdig säkerhetspolitisk för perioden efter 2014, vilket måste anses som mycket, mycket anmärkningsvärt. Regeringen har sedan tidigare beordrat intagande av Insatsorganisation 2014. Denna organisation med allt vad den innebär i stående och kontrakterade förband kommer att vara intagen först 2019, vilket försvarsministern är mycket väl medveten om.

Ter det sig inte extremt märkligt att Regeringen beordrar en fullkomligt omvälvande omorganisation av försvaret för vilken det inte föreligger någon som helst säkerhetspolitisk analys? Det har sagts förut och det måste tydligen upprepas – det försvar man bygger idag är det som man har om tio år. Varför finns då ingen säkerhetspolitisk analys för den situation som kommer att råda när den nya organisation är aktuell?


Mycket av den saknade säkerhetspolitiska analysen faller inom Försvarsberedningens arbetsområde. Försvarsberedningen ska vara ett verktyg för Regeringen att användas för att diskutera den framtida säkerhetspolitiken över parti- och blockgränser, samt bidra med analyser och rapporter som blir grund för Försvarsdepartementets propositionsskrivande. Tanken är självklart god med ett organ som analyserar frågor över partigränser och som presenterar rapporter i samstämmighet efter breda kompromisser, även om vissa ledamöter reserverar sig i vissa frågor och det kan därför vara vanskligt att presentera rapporterna som fullständiga sanningar. Försvarsberedningen inkallar också under sitt arbete experter på olika områden som genomför dragningar för beredningen.

Tyvärr blir Försvarsberedningen aldrig mer självständig och objektiv i sina analyser än respektive partis egen försvarspolitik. Att t ex analysera fram en hotbild för framtiden som skiljer sig från det egna partiets försvarspolitiska ekonomiska linje är tyvärr inte godtagbart. Att som t ex vänsterpartist komma med åsikten att Sverige ska förstärka sin närvaro i Afghanistan med stridsflyg och ytterligare två skyttekompanier skulle vara ett politiskt självmord, även om de inkallade sakkunniga och experterna skulle förespråka en sådan linje.

Regeringen har nu inte inkallat Försvarsberedningen på ett och ett halvt år, vilket kan ses som ett utslag av hur obekvämt det skulle vara med nya analyser av hotbilden och den säkerhetspolitiska situationen efter Georgienkriget 2008, då den senaste gången Försvarsberedningen sammanträdde var tidigare under sommaren 2008. Man bör också verkligen ställa sig frågan varför den svenska säkerhetspolitiska analysen av situationen framförallt i vårt närområde skiljer sig så enormt från den analys våra närmaste grannländer har gjort.

Jag skulle därför hellre vilja se en politiskt oberoende Försvarsberedning, eller kanske ännu hellre en helt fristående analysgrupp. Analysgruppen skulle kontinuerligt och offentligt analysera den säkerhetspolitiska situationen för Sverige i världen, i synnerhet i förhållande till närområdet i norra Europa inklusive Barentsregionen, men även som del av EU:s säkerhetspolitiska åtaganden och områden där FN önskar militärt bistånd.
Istället för att ha en politisk sammansättning, skulle den vara sammansatt av olika säkerhetspolitiska experter, med expertis inom olika geografiska områden, samhällsskydd och militär expertis. Lämpliga namn för en sådan grupp skulle t ex vara Vilhelm Agrell, Johan Tunberger, Thomas Ries, Svante Cornell m fl. Ett visst militärt inslag bör ingå, men då helst i form av militärer som ej är i beroendeställning för befordran och liknande.

En sådan säkerhetspolitisk analysgrupp skulle vara mer omutbar och ha friare händer än de politiker som utgör Försvarsberedningen, som trots de bästa intentionerna är för bundna av ramar såsom ”40 miljarder” och partilinjer. Allra helst skulle jag vilja se en helt fristående ”think-tank” som varje år presenterade objektiva rapporter utan påverkan från Regeringen. Samtidigt är det viktigt att analysgruppen inte för en egen agenda för att t ex gynna försvarsindustrin. En fristående analysgrupp ser jag som det bästa alternativet för att få en trovärdig säkerhetspolitisk analys av framtiden. Något av säkerhetspolitikens Svenska Akademien. Förmodligen finns det också andra delar av statsapparaten där liknande analyser krävs.


Det gäller att börja i rätt ända när det gäller framtiden och det vittnar försvarsministerns blogginlägg sannerligen om att Alliansregeringen inte heller har gjort utan man har istället fortsatt gammal god socialdemokratisk tradition.

Jag tror dock äntligen att det finns ett trovärdigt alternativ för försvarsintresserade väljare i höstens val.


Andra media om debattartikeln: Corren, ST, GD, Kristianstadbladet,