Erbjud EAW till FN-insatsen i Libyen

Säkerhetsrådet antog i natt en mycket stark resolution för att med luftmakt stoppa Gaddafis krig mot oppositionen och civila. Resolutionen, som grundar sig på kapitel VII i FN-stadgan, medger användande av alla nödvändiga medel för att skydda civila i Libyen, men tillåter inte att utländsk trupp besätter libyskt territorium. Resolutionen är alltså betydligt mer långtgående än den först diskuterade flygförbudszonen (NFZ) som inte hade inneburit möjligheter att verka mot libyska markförband. En resolution av det förstnämnda slaget hade blivit mycket tandlös. Utan Arabförbundets godtycke hade en FN-resolution blivit mycket svår att få stöd för och fått svagt stöd i arabvärlden.

De ursprungliga initiativtagarna till resolutionen, Frankrike och Storbritannien, har redan förband på väg mot området. USA har också marinförband i och på väg mot området, där det närmaste hangarfartyget befinner sig i Röda Havet. Utöver detta förväntas man flytta flygvapenförband från USA och Europa, men också Irak och Afghanistan. I Europa har stödet varit blandat, där Tyskland tillsammans med Ryssland varit några av de större motståndarna, men lade sedan ner sina röster. Tyskland har deklarerat att man inte avser delta i en insats och grunden i detta är förmodligen landets stora och debatterade åtaganden i Afghanistan. I Norge var Regeringen snabbt ut i morse och deklarerade att man kommer att delta i en koalitionsinsats och senare under dagen har även Kanada, Danmark och Nederländerna anmält att man kommer att sända stridsflygförband om 4-6 flygplan. Italien har upplåtit flyg- och marinbaser till insatsen och Grekland förväntas göra detsamma med baser på Kreta. Att genomföra flygoperationer kontinuerligt över ett så stort område som Libyen och med relativt långa anflygningssträckor kräver mycket omfattande resurser och därför önskar man så många bidragande länder som möjligt.

I det libyska scenariot är det intressant att se vad Sverige kan ställa upp med eftersom så många av våra grannländer och andra länder i EU kommer att ställa upp, trots att de i många fall befinner sig i ekonomiska trångmål värre än den svenska ”tigerekonomin”.

För svensk del har vi sedan några år tillbaka övergett vår mer oberoende säkerhetspolitiska roll i Norden, för att i anslutning till omfattande försvarsnedskärningar byta linje till en där det är uttalat att vi är beroende av andra länder för att trygga vårt eget försvar och därmed måste vi även vara beredda att ställa då andra så behöver.  Av den anledningen har Sverige ett omfattande antal förband anmälda till olika internationella styrkeregister att kunna användas vid internationella insatser när världssamfundet så önskar, med beredskapstider från 10 dagar och uppåt till dess insats kan påbörjas i området.

Under Balkankrigen föddes tanken på att upprätta beredskapsförband med svenskt stridsflyg. Det skedde först i form av ett förband med spaningsviggen, men förbandet var inte upprättat förrän lagom till dess att behovet i form av Kosovokriget, försvunnit. Förbandet ersattes sedan med en division JAS 39A med uppgift att verka i jaktrollen efter typscenariot flygförbudszon över Balkan, vilket är rätt nära vad som nu ska införas över Libyen. Detta förband kom heller aldrig att sättas in, då flygplanet förmodligen var världens bästa på att försvara Sverige, men betydligt mindre interoperabelt, samtidigt som behovet aldrig uppstod ute i världen. 2007-2008 avlöstes detta förband av ett förband med JAS 39C i såväl jakt- som attackroll, där huvuduppgiften var att kunna understödja markförband, först och främst Nordic Battle Group, men man skulle även kunna lösa samma uppgifter som det tidigare JAS 39A-förbandet. Därefter har uppgiftsbredden även växt med införandet av en spaningskapsel. Till skillnad från JAS 39A har man i JAS 39C en anpassning fullt ut till NATO-interoperabilitet till bekostnad av många av de svenska systemen. Man saknar t ex ett nationellt igenkänningssystem, en nationell datalänk och en nationell variant av krypterade sambandssystem, men har istället motsvarande NATO-system.

Sedan 2007 har JAS 39C-förbandet med sina 8 flygplan med tillhörande markdelar, idag under benämningen Expeditionary Air Wing (EAW), varit på tapeten för flera internationella insatser på begäran av olika internationella samfund, i bl a Tchad, Afghanistan och Somalia. Alla har dock avslagits av framförallt politiska skäl. Skälen har varit skiftande, men det tydligaste och mest genomgående har varit att man ansett att de internationella mandaten varit för svaga för den politiska situationen i Sverige.

I fallet med Libyen är situationen med mandat annorlunda. Stödet är brett och viktigast av allt , brett i arabvärlden. Under årens lopp har Flygvapnet lagt ner enorma resurser på att öva för internationella uppdrag med stridsflyg och framförallt operationer av det slag som nu kommer att genomföras i Libyen, där man ingår som komponent i en koalitionsinsats tillsammans med andra nationer. Sådana har de politiska signalerna varit eftersom scenariot, oavsett om det är nationellt eller internationellt, numera innebär koalitionsinsatser.

Så sent som förra veckan avslutades en stor tvåveckors övning i Sverige om totalt ca 40 flygplan, där alla Flygvapnets stridsflygdivisioner deltog tillsammans med radarövervakningsflygplan, tankerflygplan och tiotalet flygplan från de norska och finska flygvapnen. Utöver denna återkommande övning har man flera gånger per år deltagit i stora övningar runtom i Europa och även i USA, just i att uppträda i en koalitionsinsats med såväl jakt- som attack- och spaningsuppgifter. Den insats som nu ska genomföras över Libyen är alltså en välkänd och välövad uppgift och de övriga västerländska flygvapen som ska delta är Flygvapnet samtrimmat med. De skäl som tidigare anförts av utrikesminister Carl Bildt på hans blogg avseende att Sverige inte skulle delta i en insats känns därmed mycket främmande.

Ekonomiskt har man tidigare på politiskt initiativ räknat på internationella stridsflyginsatser med resultatet att kostnadsskillnaden mellan normal fredstida flygproduktion i Sverige och en internationell insats inte är så stora, då flygtidsuttaget nedgår vid internationella insatser. De kostnader som tillkommer är framförallt logistiska i form av transporter till och från insatsområdet när förbandet deployeras och sedan avvecklas. Eftersom denna insats sker från europeiskt territorium blir dessa avsevärt mycket mindre än i fallet med Afghanistan.

Sedan nyår har EAW upprätthållit 10 dagars beredskap för internationella insatser, framförallt i form av stöd till Nordic Battle Group. Hade Regeringen gett en förberedande order när man insåg att bordet började luta mot en FN-insats med stridsflyg över Libyen, hade det svenska förbandet kunnat vara på plats och lösa uppgifter redan i början av nästa vecka. Så har dock icke skett.

I själva verket har Regeringen intagit en märklig avvaktande attityd, där man nu i media istället försöker lägga över frågan på NATO, medan Socialdemokraterna helt plötsligt tagit ledarflaggan avseende att få till stånd ett svenskt deltagande i FN-insatsen.

Sverige har nu möjlighet att hörsamma FN:s uppmaning till medlemsländerna att ställa förband till förfogande. Till skillnad från många andra insatser är denna idealisk ur ett svenskt perspektiv då den sker utifrån ett mycket tydligt FN-mandat, med basering inom Europa och i samverkan med många kända samarbetsländer.

I grunden finns det inget som hindrar ett svenskt deltagande i FN-insatsen över Libyen – förutom den politiska viljan hos Regeringen. Skulle det vara så att Regeringen ändrar sig finns det en bred majoritet för insatsen i Riksdagen eftersom såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan ställt sig bakom en intervention och i fallet med Socialdemokraterna, även ett svenskt deltagande.

Wiseman
http://wisemanswisdoms.blogspot.com



(Ursprungligen publicerat på Newsmill)

Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6
DN, 2, 3, 4, 5, 6

Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7
Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
GP, 2, 3
SVT, 2, 3, 4, 5, 6

Bloggar:
Chefsingenjören, 2
Världens Blogg
Carl Bildt