Lucka 6: Robot 75 och flygburna attackvapen

Lucka 6 i julkalendern 2014 belyste den då sedan ett tag avvecklade robot 75. Robot 75 var en tv-styrd attackrobot som användes på Attackviggen och den första versionen av JAS 39 Gripen. I inlägget 2014 fick vapnet i fråga utgöra exemplet på ett förmågeglapp eller ett redskap som saknas i verktygslådan.


Sedan 2014 har JAS 39 uppgraderats till det som kallas version 20, där bl.a. den långräckviddiga jaktroboten Meteor infördes, liksom den långräckviddiga glidbomben Small Diameter Bomb (SDB). SDB är på intet sätt en ersättare till rb 75, eller för den delen bombkapsel 90. Däremot erbjuder vapnet istället andra förmågor. Det kan fällas i mängd på hög höjd och glida många mål för att sedan träffa med meterprecision. Tyvärr är dock stridsdelen liten eftersom vapnet från början togs fram för scenarior där reducerad skada på tredje part var en primär egenskap. Redan tidigt i Gripenprogrammet planerades för ett långräckviddigt attackvapen, liksom ett tungt styrt attackvapen. Dessa försvann under 90-talet av ekonomiska skäl samtidigt som försvaret omorienterades mot internationella insatser. Idag när nationellt försvar är prioriterat står dessa vapens förmågor åter högt i kurs. Robot 75 och bombkapsel 90 hade sina begränsningar, men erbjöd möjligheter till att uppträda på lägsta höjd inför anfall och efter avfyrning/fällning snabbt lämna målområdet. Räckvidden ter sig idag klen, men eldkraften möjliggjorde påverkan på de större mål som är intressanta ur perspektivet nationellt försvar. Uppträdande på låg höjd möjliggör också att man utmanar långräckviddiga luftvärnssystem, då terrängmask är svårt att hantera för ett luftvärnssystem så länge man inte har tillgång till en extern, eleverad sensor.

I Försvarsberedningens rapport Värnkraft talas åter om långräckviddig markmålsförmåga, vilket kan sägas vara en omskrivning för kryssningsrobotar. Även ersättaren till den flygburna sjömålsrobot 15F avses få en sekundär markmålsförmåga. Det återstår att se vad försvarsbeslutet medger och när. Som så ofta går det snabbt att avveckla en förmåga, men tar desto längre tid att återinföra den. Som jag flera gånger påpekat tidigare har grannlandet Finland det senaste decenniet gått från att inte ha någon markmålsförmåga alls i sitt flygvapen (följd av freden under VK2) till att idag ha Nordens främsta markmålsförmåga. Det går om man vill.

Lucka 5: Beredskapspolisen

I julkalenderns lucka 5 2014 diskuterades beredskapspolisen. Detta var bara några månader efter den stora skogsbranden i Västmanland, som hade tagit i anspråk omfattande polisresurser för bevakningsuppgifter och andra enklare polisiära uppgifter. Jag kan rekommendera att man läser hela det gamla inlägget först och reflekterar över detta, för det är fortsatt aktuellt och kanske än mer så idag.

4 år senare hade vi åter flera nya stora skogsbränder, som än en gång tärde på Polisens resurser. Hösten 2015 hade migrationskrisen bundit upp stora polisresurser. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att Polisens arbetsläge är närmast överansträngt under normala förhållanden. En kris eller konflikt med ett längre gråzonsskede, syftande till att påverka det svenska samhället genom subversion, kriminalitet och terrorism skulle bli mycket svårt för Polisen att hantera när grundanspänningen är så hög. De samhällspåfrestningar som prövat Polisens resurser de senaste åren har dock inte varit organiserade och samordnade av en statsaktör, så ett dylikt scenario oroar.

Det finns också idag ett politiskt tryck på att återskapa någon form av reservpolis som kan bistå den ordinarie polisen vid samhällspåfrestningar. Polisen har i flera år fått stränga påbud att den måste växa sin organisation. Resultaten låter dock vänta på sig, då ledtiderna är långa som alltid för en kvalificerad organisation. Oavsett när Polisens tillväxt är genomförd, så kommer organisationen att behöva en förstärkningsresurs i händelse av större samhällspåfrestningar. Detta har också Försvarsberedningen identifierat i sin rapport Motståndskraft från december 2017, där man tillmäter en polisär förstärkningsresurs stor vikt. Man talar till och med om att en förstärkningsresurs borde uppgå till 3000 personer 2025. Man talar också om att krigsplacera personal vid bevakningsföretag som ytterligare en resurs för Polisen. Det ska bli intressant att följa vad som händer i dessa frågor. Försvarsutskottet ställde sig i mars 2018 bakom beredningens rapport och ansåg att en förstärkningsresurs om 1000 civilpliktiga borde finnas på plats innan 2022. Något mer har dock inte hänt.

Sällan har politiska beslut varit så dåligt tajmade som nedläggningen av den särskild beredskapspolisen 2012. Om en ny försärkningsresurs ska skapas och nå de nämnda målen, är det mycket hög tid att sätta fart. Trots allt som har hänt såväl inom landet i form av samhällspåfrestningar och insikterna om hur krig idag i än högre grad kan föras i gråzonen, har i princip inget hänt i fråga om en ersättare till (den särskilda) beredskapspolisen.


Lucka 4: Logistiken

Lucka 4 i 2014 års julkalender handlade om logistiken. Alla områden av försvaret undergick stora omdaningar under "ökenvandringen" i slutet av 90-talet och under 00-talet. Ett av de områden som drabbades hårdast var logistiken. En robust logistikorganisation är fundamental för de hårda prövning på såväl försvar som samhälle som ett krig innebär. Eftersom det inte skulle bli krig under överskådlig tid, kunde också logistik omorganiseras till insatslogistik, d.v.s. att tillfälligt koncentrera de tillgängliga resurserna till en insats istället för att både ha bredd och djup. Under ökenvandringen omstrukturerades också logisitiken till en mer New Public Management-lik organisation. Materiel och förnödenheter skulle beställas från centrala förråd och anlända just-in-time. Allt från strumpor till gradteckningar och granater. I denna tanke återfanns också det stora centrallagret utanför Arboga, kommenterat av en attaché från ett land väl öster om Sverige med "I wonder how the air defences of this place is". Spridda mobiliseringsförråd koncentrerades till färre platser då ekonomi vida översteg beredskap i värde. Försvarsmakten hann också med att överföra all sin logistik till FMV – som knappt hunnit ta över verksamheten och bli inkörda på det hela innan Ryssland hade annekterat Krim och Försvarsmakten fick ta tillbaka logistiken.

Nu är det andra tider och Försvarsberedningen har varit mycket tydlig i sin rapport från tidigare i år (Värnkraft) att Försvarsmakten måste bygga ut sin logistikorganisation. Att återuppbygga logistikorganisationen till en nivå som kan stödja hela försvaret vid ett väpnat angrepp kommer att ta lång tid, även om Försvarsmakten framhåller logistik som ett prioriterat område inför nästa försvarsbeslut. Det är en långsam tillväxttakt som återfinns i underlagets förbandstabell. Man ska också betänka att precis som det logistiska underområdet krigssjukvård, så är stora delar av logistiken beroende av resurser i samhället och att staten tidigare vidtagit rätt åtgärder. För att det militära försvaret ska fungera krävs det att samhället har en grundläggande försörjningstrygghet i form av drivmedelslager, livsmedel, mediciner och en stor mängd andra förnödenheter. Som synes av Försvarsberedningens rapport Motståndskraft är Sverige mycket långt ifrån denna nivå. Det är bara att konstatera att det tyvärr inte har hänt så mycket på fem år förutom att Försvarsmakten fått återta ansvaret för den militära bakre logistiken.

Lucka 3: Officersutbildningen

Lucka 3 i julkalendern 2014 tog upp officersutbildningen, där antalet studerande hade varit lågt under flera år. 2014 hade antalet sökande till officersutbildningen stigit något, men fortfarande var det ett för lågt antal som antogs till utbildningen. Detta var ett problem som hade existerat under flera år. Ett annat problem var ekonomin för att utbilda officerare. 2012 ansåg sig inte Försvarsmakten ha råd att utbilda mer än 30 st officerare. Det blev ändå 90 utbildningsplatser genom Försvarshögskolans försorg, vilket vi ska vara mycket glada för idag.

Idag vill Försvarsmakten utbilda uppåt 300 officerare per år. Det kräver både en utökning av officersutbildningen, men också en betydligt effektivare rekrytering. De senaste åren har det funnits en tendens bland unga som vill söka en officersutbildning att i första hand välja specialistofficersutbildningen, då det finns en uppfattning att som taktisk officer sköter man administration och annat tråkigt, istället för att syssla med kärnverksamheten. Tyvärr är detta inte utan sanning.

En annan av anledningarna till de svaga rekryteringstalen för officersutbildningen var att värnplikten lades vilande. Detta ledde till att färra ungdomar fick en inblick i Försvarsmakten och att officersyrket kunde vara något för dem. Det är därför glädjande att värnplikten nu åter aktiverats och att den nu utökas, samtidigt som Försvarsberedningen identifierar att just värnplikten är en nyckel till att få till en mer robust officersförsörjning. Ett annat positivt steg har varit att öppna den särskilda officersutbildningen, SOFU, vilken innebär att personer med en akademisk examen slipper genomföra hela officersprogrammet. Detta är ett mycket effektivt sätt att få in personer med andra kompetenser i Försvarsmakten och ett system som har fungerat mycket väl i t.ex. USA. I år har också fler än antagits till Officersprogrammet, 192 st. Det är en väsentlig ökning jämfört med tidigare, men betydligt färre än de 225 platserna.

Fortsatt är ansökningstalen till officersprogrammet för svaga. En anledning till detta är att Försvarsmakten fortsatt inte rekryterar mot yrken utan framhärdar i att reklamen i första hand ska bygga varumärket Försvarsmakten. Att försöka rekrytera officerare med "Försvarsmakten" som tyngdpunkt i en kampanj är lika smart som att tro att man kan rekrytera ekonomer, barnmorskor och laboratorieanalytiker i en kampanj som säger "Sök Landstinget". Det ena utesluter inte det andra. Det måste gå att bygga varumärke samtidigt som man genomför kampanjer för att söka teknisk officer i Armén, ubåtsofficer eller helikopterpilot. Rekryteringen av stridspiloter har t.ex. varit ett sorgebarn i många år, så till den grad att den blivit en särskild uppföljningspunkt från Försvarsdepartementet, vilket syns i bl.a. det årliga regleringsbrevet och Försvarsmaktens årsredovisning. När jag tillträdde som divisionschef köpte jag en egen reklam på Facebook för 3000 kr (vänliga kollegor och vänner swishade mig sedan bidrag) riktad mot unga 18-25. Under de två dagarna som reklamen syntes ökades antalet sökande markant över tidigare års siffror, liksom följande år där liknande kampanjer inte genomfördes. Ett ännu bättre exempel är Youtube-serien Jägarsoldat som fått antalet sökande till jägarutbildnigen att skjuta i höjden. Glädjande nog kommer det en liknande serie om pilotyrket. Det är dock inte helt sant att Försvarsmakten inte rekryterar mot enskilda jobb. Försvarsmakten har faktiskt ett Twitter-konto som heter Försvarsmakten Jobb. Tyvärr kommer det inte mer än 3-4 inlägg/månad från kontot. Då och då dyker det också upp annonser i t.ex. Försvarets Forum om att söka till t.ex. specialförbanden.

Sammanfattningsvis har det blivit betydligt bättre vad avser officersutbildningnen, men mycket kvarstår att göra. Särskilt när man betänker att Försvarsmakten under 20-talet ska växa med 50 % i sin krigsorganisation, samtidigt som en tredjedel av dagens officerare kommer att gå i pension under 20-talet. Man ska dock glädjas över att rekryteringen till specialistofficersutbildningen fungerar väl. Förresten är det nu hög tid att söka till Officersprogrammet 2020.



Lucka 2: Flygstridsledning

ASC 890. Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Lucka 2 i julkalendern 2014 avhandlade flygstridsledning. Den som följt bloggen sedan starten 2007 vet att under de första åren var flygstridsledningen och turerna kring den IT-konsultsönskedrömsdrivna omställningen av denna, en mycket diskuterad fråga. Ofta skedde detta i form av gästinlägg från majoren Peter Neppelberg som inte tvekade att med risk för egen karriär lyfta galenskaperna i de beslut som var på väg att fattas. Sverige och Flygvapnet kan i mångt och mycket tacka Peter för att vi idag fortsatt har en robust, skyddad flygstridsledning där man inte lagt alla ägg i samma korg. En av de mer naiva visionerna var nämligen att samla i princip allt i en kontorsbyggnad i Enköping. Turerna kring det nätverksbaserade försvaret i den avart av detta som materialiserades under sena 00-talet, var både heta och med höga insatser. Det rörde sig om mångmiljardkontrakt för en IT-sektor som hittat en andra chans inom försvaret efter att IT-bubblan hade krackelerat. Ett exemepel på hur mycket som stod på spel var att när SVT i Dokument Inifrån våren 2011 granskade det nätverksbaserade försvaret och den väckelselika rörelsen kring detta så började plötsligt höga SVT-chefer få mail ifrån någon som utgav sig för att vara "Wiseman's Wisdom" (sic!). Då åsikterna som uttrycktes inte riktigt stämde överens med vad som diskuterats på bloggen, så fattade man på SVT misstankar. Man började istället odla mailkontot, samtidigt som man hörde av sig till mig via bloggen. Om något så visar detta vilken ställning försvarsbloggarna hade fått inom försvarsdebatten 2011.

2014 hade de radikala omställningsplanerna gått i stöpet och istället fanns två skyddade berganläggningar kvar varifrån flygstridsledningen kunde genomföras. Likaså hade Link 16 införts som ersättare för den nationella datalänken, så läget var avsevärt bättre. Länk 16 möjliggjorde också att med rätt krypto så kunde svensk flygstridsledning leda enheter från andra stater. Det är något som nyttjats om inte dagligen så minst varje vecka inom t.ex. Cross-Border Training och andra training events som genomförs med grannländerna och NATO. Den lägesbild som erbjuds är fantastiskt bra, särskilt när egen flygande spaningsradar ASC 890 är i luften.

Jämför man situationen inom flygstridsledningen idag med läget i december 2014 så har några steg framåt tagits, medan det på andra håll fortfarande står stilla. Ett av de största stegen är att det är avsevärt mycket mer kvalificerad övningar som genomförs för såväl flygstridsledning som luftbevakning. Kvaliteten på svensk flygstridsledning framhålls ofta av utländska flygvapen som det bästa de upplevt inom området. Försvarsberedningen har i sin rapport Värnkraft uttryckt att man vill se ytterligare en STRIL-bataljon sättas upp under det kommande försvarsbeslutet. Det är en i mina ögon något oprecis beskrivning eftersom en STRIL-bataljon kan se ut lite hur som helst i sin sammansättning och att döma av Försvarsmaktens underlag till regeringen inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen, så är en ytterligare bataljon inte något man vill sätta upp. Istället "föreslås åtgärder som förstärker flera basfunktioner". Vad som oroar idag är samma sak som inom många andra funktioner i Försvarsmakten, nämligen personalförsörjningen. Flygstridsledare är en nyckelkompetens för ett fungerande luftförsvar. Sedan värnpliktsbefattningarna inom STRIL försvann har det även här varit svårrekryterat och det blir inte bättre av att en civil flygledare har ca 3 ggr så hög lön och lägre pensionsålder.

På det hela så har läget inom flygstridsledning förbättrats sedan 2014, men personalförsörjningen oroar (tyvärr är inte Försvarsmaktens personalförsörjning i form av attraktion och framförallt bibehållande av personal inte något som Försvarsberedningen borrar djupare i än rätt svepande formuleringar kring att något borde göras). Försvarsberedningen påtalar också behovet av att omsätta sensorkedjan (d.v.s. framförallt Försvarsmaktens markbundna radarstationer) till modernare system. Vad som blir av detta får vi se i Försvarsbeslutet, men man kan säga att det har hänt rätt mycket på de dryga 40 år som gått sedan merparten av dem anskaffades.

Lucka 1: Krigsjukvården

Lucka 1 i 2014 års julakalender avhandlade krigsjukvården med konstaterandet att läget var mycket illa ställt. Krigssjukvården var något av det första som avvecklades när försvaret ställdes om under 90- och framförallt 00-talet. Om det nu inte skulle bli krig, så varför i så fall bekosta en mycket omfattande krigssjukvård, med alltifrån lagerhållning av läkemedel, vacciner och andra förnödenheter till just fält- och krigssjukhus? Inlägget konstaterade också, mycket med grund i arméöverläkaren Blimarks D-uppsats, att den militära sjukvården 2014 i stort sett helt var beroende av den civila sjukvårdens resurser. Ominriktningen av den militära sjukvården gjordes med internationella insatser som ram, d.v.s. inga masskadeutfall utan ett begränsat antal skadade och snabb transport till mer kvalificerad sjukvård tillhandahållen av annan aktör. Försvarsberedningens rapporter inför försvarsbeslutet 2015 gjorde inga särskilda nedslag inom sjukvården, och inte heller gjordes så i propositionen.

Några år senare var medvetenheten något större och yrvaket så. Försvarsberedningen konstaterade också i sin rapport Motståndskraft i december 2017 att läget var mycket dåligt ställt inom sjukvården i det militära försvaret, liksom den civila sjukvårdens förmåga att hantera ett större antal skadade i samband med en allvarlig händelse. Detta skulle bl.a. kräva ett omfattande omdisponeringsarbete innan man skulle ha plats och resurser för att ta hand om de skadade. Idag produceras inte heller några vacciner i Sverige eller större mängder av de läkemedel och medicinska förnödenheter som sjukvården är beroende av. Istället importeras dessa just-in-time. På det hela är det ingen munter läsning som Försvarsberedningen erbjuder.

Ett tydligt exempel på hur det fungerar i praktiken är också hur den svenska sjukvården nyligen påverkades med veckor av inställda operationer på ett antal sjukhus till följd av att en ny leverantör av sjukvårdsmaterial upphandlats. Eftersom det idag inte finns någon instans med samlat ansvar för att lagerhålla läkemedel, sjukvårdsmaterial och andra förnödenheter, så blir konsekvenserna så allvarliga som under oktober vid minsta störning redan under fredstid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots 5 års öppet krig i Europa och ett stadigt försämrat omvärldsläge, så har ingenting gjorts för att komma till rätta med dessa mycket allvarliga brister i totalförsvarets bägge delar. Avsaknad av robust sjukvård gör det svenska samhället sårbart för påtryckningar med militära och andra maktmedel där masskadeutfall anges som konsekvens. Det återstår att se vad det blir av det hela i försvarsbeslutet 2020 - och när sjukvården efter beslut kan nå någon form av grundnivå.


Återbesök i julkalendern

I december 2014 gjorde jag en julkalender på bloggen, där jag i varje del belyste ett eftersatt område inom Försvarsmakten eller totalförsvaret. Vid den tiden var Rysslands krig i Ukraina relativt nytt (den andra stora offensiven i östra Ukraina hade ännu inte inletts). Vidare hade Ryssland ännu inte tagit flera av de steg som sedan kommit att påvisa landets krig icke-konventionella medel gentemot Väst, som påverkansoperationerna mot det amerikanska valet, det brittiska Brexit-valet, attacken med kemiska stridsmedel mot ryska avhoppare i Storbritannien m.m. I Sverige hade senhösten präglats av ubåtsjakten i Stockholms skärgård och arbetet med försvarsbeslutet 2015. Kort sagt, omvärldsläget var allvarligt, ett nytt försvarsbeslut stod för dörren och alla talade om "hybridkrig" och påverkansoperationer.

Idag står vi inför ett nytt försvarsbeslut under 2020. Kriget i Ukraina har nu rasat i 5 år och Europa har också upplevt flera allvarliga terrordåd med ursprung i Levanten, liksom en migrationskris också företrädesvis förorsakad av läget i Mellanöstern. Samtidigt har EU upplevt en skälvning i och med Brexitbeslutet, liksom NATO:s framtid ter sig osäker med Donald Trump som president i USA och Turkiets farliga väg under president Erdogan. Det har också blivit tydligt för allt fler att krig inte enbart förs med fysiska, militära medel, utan i högre grad i gråzonen mellan fred och väpnad konflikt med andra medel såsom påverkansoperationer, cyberattacker och specialoperationer likt Skripal-fallet. Det kan därmed inte råda tvivel om allvaret i den säkerhetspolitska omvärldssituationen, vare sig i vårt närområde, Europa eller världen som helhet. Detta avspeglas också i den närmast totala politiska enigheten kring att det svenska försvaret nu måste växa. När 2009 års försvarsbeslut togs hette det att ett enskilt angrepp mot Sverige var otänkbart. Idag omtalas det enskilda angreppet mot Sverige, som en inledande operation, som ett av de troligaste scenarierna.

Med detta som bakgrund, passar det rätt bra att göra ett återbesök till 2014 års julkalender för att se vad som hänt inom respektive område och diskutera varför det ser ut som det gör idag inom området. Imorgon blir det lucka 1 - krigssjukvården. Jag kan dock redan nu varna för att jag kanske inte alltid kommer att hinna uppdatera varje lucka på exakt rätt dag, men då får jag ta igen det senare.


Ökade försvarsanslag kräver ökad personalfokus

Handlingskraft. Foto: Försvarsmakten
Det var ett mycket efterlängtat besked som kom på fredagen om att regeringen och stödpartierna Liberalerna och Centerpartiet nu är överens om att lägga den ekonomi som Försvarsberedningen föreslagit. Försvarsanslaget höjs därmed med 5 mdr kr/år under perioden 2022-2025. Det ger en god möjlighet för Försvarsmakten att planera långsiktigt och med tydliga mål, till skillnad från de tidigare, vaga besked som Regeringen gett under våren och sommaren. Man kan konstatera att ökningen både är för sen och för liten (den borde ha kommit redan för tio år sedan efter Georgienkriget med målet att vara på 2 % av BNP redan idag), men läget kunde vara avsevärt sämre så man ska vara tacksam för att den nedåtgående trenden nu äntligen bryts.

Försvarsberedningens förslag, liksom Försvarsmaktens Perspektivstudie, föreskriver båda en markant utökning av Försvarsmaktens organisation med ytterligare förband, liksom omsättning av äldre materielsystem (även om tyvärr Flottan hamnat utanför i denna försvarsbeslutsperiod). Det är också tillväxt som ÖB betonar under de chefsseminarier som just nu hålls runtom i landet. Svårigheten för Försvarsmakten är att tillväxa personellt, samtidigt som man ska lösa insatser och beredskap, samt utveckla krigsförbanden. Grundutbildning av personal är nämligen inte detsamma som de två andra aktiviteterna, som bägge måste vara högt prioriterade i det stadigt försämrade omvärldsläget. Att lösa ut den ekvationen är mycket komplicerat.

Framförallt fordrar tillväxt ett fokus på Försvarsmaktens personal. Försvarsmakten har inte råd att förlora personal i förtid eftersom detta har en starkt åderlåtande effekt på verksamheten när denna blir alltmer intensiv. Varje person som slutar i förtid innebär en ökad arbetsbelastning på dem som jobbar kvar, vilket i regel bidrar till sämre arbetssituation för dessa. En ökad mängd värnpliktiga måste utbildas för att organisationen ska tillväxa, samma mängd beredskap ska genomföras och ytterligare en vakans i krigsförbandet har uppstått tills en nyutbildad person uppnått rätt färdigheter för att fylla vakansen.

Såväl politiskt som inom myndigheten Försvarsmakten har det alltid varit för lätt att tala om nya materielsystem då dessa i bildform är lätta att visa upp och bländar åhöraren med handlingskraft. Få bemödar sig dock om att tala om personalen som ska bemanna det förband som ska nyttja materielsystemet och hur personalen ska rekryteras och fås att vilja stanna kvar i Försvarsmakten (vilket i sin tur också har en viss koppling till hur personen i fråga sedan ska avvecklas i form av pension).

Jag ser det därför som mycket viktigt att Försvarsmakten nu investerar ordentligt i sin personal för att kunna klara av att möta de krav på tillväxt som ställs både av omvärldslaget och politiskt. Personalbristen får dock inte innebära att Försvarsmakten tar in vem som helst eller ser genom fingrarna med dåligt uppträdande och förseelser. Att ha en vakans är därför ofta bättre än att ha fel person, då vantrivsel och hög prestation sällan går hand i hand. En god moral och en välfungerande organisation med hög uteffekt följer i regel på varandra, oavsett om det handlar om fredstida förhålladen eller strid. Tyvärr verkar få förstå att det är detta som är kärnan i Försvarsmaktens värdegrundarbete.

Liksom jag efterlyser ett ökat fokus på personal och rätt personal i Försvarsmakten, så vill jag också se ett ökat politiskt engagemang i Försvarsmaktens personalfrågor. Det behövs en insikt om att Försvarsmaktens yrken inte är som alla andra och därför kan ställa helt andra krav på villkor än andra offentliga yrken. I personalfrågorna ligger nämligen nyckeln till en lyckad tillväxt och den operativa effekt som försvarsbeslutet beställer.


Gästinlägg: Ett slag för och emot stödsystem PRIO ur en kompanikvartermästares synvinkel

När man talar om ökad effekt så får många bilden av att det handlar om att bara öka antalet soldater och officerare. Så är dock inte fallet, utan det finns ett än större behov av stödpersonal, då dessa kan möjliggöra att exempelvis chefer kan koncentrera sig på sin huvudtjänst. Här nedan finns ett annat exempel ur en kvartermästares synvinkel.
/Wiseman


Ett slag för och emot stödsystem PRIO ur en kompanikvartermästares synvinkel

Stödsystem PRIO får väldigt ofta ris av sina användare ur ett logistik perspektiv, många gånger välförtjänst men inte alltid.

Systemet som sådant jämnfört med LIFT ger ett par fördelar. Som jag upplever det är det väldigt enkelt att jobba i systemet avseende att skapa Excel listor på vad det är du har på dina lager.

Systemet borde på sikt skapa ordning i materieltjänsten då systemet ger en helhetsbild för högre chef då systemet inte har samma indelningar/begränsningar som LIFT.

Det stora problemet är att stödsystem PRIO ur ett användarperspektiv är ICKE användarvänligt. Och det tar lång tid. Därmed med inte sagt att det inte funkar. Dock till det största problemet, använder du inte en meny dagligen blir det som så för mig att man glömmer hur man gjorde för systemet är för invecklat och då måste du börja använda lathundar för kunna göra det du vill i stödsystemet. Och gör du fel så framgår det aldrig vad som är fel utan stödsystemet låser sig.

När jag som kompanikvartermästare vänder mig för att få hjälp till civilanställda PRIO administratörer som jobbar med detta dagligdags har de inte några som helt problem med att lösa det som man ber dem om. Detta tack vare att de endast jobbar med stödsystem PRIO.
Jag gjorde under sommaren 2018 ett studiebesök vid det Kanadensiska försvaret som också använder sig av PRIO. Som jag uppfattade det så i Kanada har kvartermästaren 1-4 personer som hjälper honom med PRIO.

Det är orimligt att en kompanikvartermästare ska ha koll på stödsystem PRIO, ha koll på materielen i verkligheten, många gånger vara byggnadsansvarig, göra mat, am, expenser, etc beställningar samt vara bra på sin huvudtjänst som är kvartermästare i kriget.

För att kunna lösgöra kompanikvartermästaren från stödsystem PRIO och låta honom syssla med kärnverksamhet (krigets hantverk) torde en lösning kunna vara att på bataljonernas S4 skapa bedömt 4 civila prod. rader med civilanställda som handhar stödsystem PRIO. På kompaninivå leds och uppföljs materieltjänsten med hjälp av ett Excel dokument.

1.a Serg Mård P7
KVM 720


Gästinlägg hos Säkerhetsrådet

Idag gästspelar jag med ett inlägg hos SvD:s ledarblogg Säkerhetsrådet. Där skriver jag om behovet av man förstår och ytterligare belyser Försvarsmaktens personalförsörjning när man nu är helt överens om behovet av ett större och starkare försvar. Materiel är förhållandevis lätt att anskaffa, medan personal tar betydligt längre tid att rekrytera och framförallt att utbilda.

Den som följt bloggen troget, trots dess numera låga frekvens i nya inlägg, känner igen problematiken från några av 2018 års inlägg.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade