En dag full av kryssningsrobotar

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350 kryssningsrobotar. Foto Saab

Dagen har minst sagt varit full av kryssningsrobotar. Till stor del av den anledningen att kryssningsrobotar i den svenska diskursen är något förknippat med 80-talets debatt om medellångräckviddiga kärnvapen i Europa. Det är ett problem för därmed hamnar debatten på samma plan som den om drönare. Man klumpar ihop en massa åsikter om hur fjärrstyrda vapensystem under namnet drönare och tror att det löser problemen att vända sig mot teknologin och inte användandet och de internationella regelverken som syftar till att reglera krigföring.

Åter till de svenska eventuella kryssningsrobotarna. Studio Ett i P1 avhandlade under eftermiddagen också kryssningsrobotfrågan, men ur framförallt ett inrikespolitiskt perspektiv. Ett inslag som även bygger vidare på analysen på SR:s hemsida.

Syftet med långräckvidd markmålsförmåga är att kunna påverka en motståndare från avstånd, både för att kunna nå verkan där denne är sårbar, men även för att kunna överleva själv utan att bli bekämpad av defensiva system som luftvärn. Detta går Johan Wiktorin förtjänstfullt igenom på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg. Han tar även helt korrekt upp den uppgift som attackeskaderna hade, nämligen att kunna anfalla sovjetiska hamnar innan landstigningfartyg lämnat kaj. Konceptet återfanns även hos Marinen där svenska ubåtar skulle kunna ta upp striden redan vid den sovjetiska kusten med minor och torpeder.

Tyvärr upplever jag att Försvarshögskolans Magnus Christiansson var dåligt påläst frågan om långräckviddiga markmålsvapen när han intervjuades i Studio Ett. Konceptuellt är det inte något nytt för Sverige att kunna ta striden till motståndaren. Däremot har inriktningen på internationella insatser gjort att förmågan ej varit aktuell och likaså sprang utvecklingen redan på 80-talet ifrån den svenska flygburna förmågan i och med att det sovjetiska luftförsvaret blev mer kapabelt. Redan då projekterades för ett svenskt långräckviddigt attackvapen för anskaffning under 90-talet.

Christiansson gav tyvärr intrycket att anskaffning av vapen likt dessa skulle innebära ett starkare beroende av USA och det verkade även på honom som att Sverige, Finland och Polen skulle vara de enda länder i Europa och NATO som skulle få köpa vapen av det här slaget. Det är ett mycket olyckligt påstående eftersom en rad NATO-länder sedan tidigare har vapen av detta slag och mer kapabla än vad som nu diskuteras – dock ej amerikanska. Senaste gången NATO-länder exklusive USA använde kryssningsrobotar var när såväl Storbritannien som Frankrike och Italien använde dem mot mål av högt värde djupt inne i Libyen. Dessa robotar är ett europeiskt samarbetsprojekt. Andra exempel är Tyskland och Spanien som använder en annan kryssningsrobot som Sverige var med och utvecklade på 90-talet och som tidigare testats på JAS 39.

Det är djupt, djupt olyckligt att Christiansson drar slutsatsen att Sverige hamnar i knä på USA vid anskaffning av en långräckviddig markmålsförmåga eftersom så inte alls är fallet. Särskilt inte vid en anskaffning av en europeisk kryssningsrobot.

Vidare är en fördel med just dessa långräckviddiga attackvapen att de är ämnade mot fasta mål och därtill fasta mål av högt värde. Detta är mål vars underlag defensiva land som Sverige och Finland i högsta grad förbereder redan i förväg i fredstid. Därmed är alls ej är lika beroende av avståndsinhämtning av precisa målunderrättelser som vid rent offensiva och uppkomna operationer, som t ex Libyeninsatsen. En hamn i Sveriges närområde ligger där den ligger, liksom ett flygfält eller en bro. Målunderlag kan hämtas in och förberedas långt i förväg för de allra flesta av de aktuella måltyperna och så gjordes i stor omfattning under det kalla kriget där till exempel varenda bro i Sverige fanns förberedd som målunderlag liksom en rad andra mål. Moderna kryssningsrobotar har även bildsensorer för att själva på plats assistera med den slutliga precisionen genom att jämföra med inprogrammerade bilder och inte behöva förlita sig på exakta koordinater.


Några argument som framkommit i debatten:

Kryssningsrobotar är alldeles för dyra! Det har under dagen framställts som om dessa långräckviddiga markmålsvapen är väldigt dyra. Ja, de är dyra. Det är alltid militär utrustning eftersom det ytterst är ett så högt pris det handlar om nämligen överlevnad. En kryssningsrobot av de slag som är lämpade för Gripensystemet betingar en kostnad på ca 10 miljoner kr. Det är stora pengar, men då ska man veta att en modern jaktrobot kostar ungefär lika mycket. En laserstyrd bomb av den klena sort som Sverige anskaffat kostar ca en halv miljon kr, men det kommer då att krävas ett 20-tal bomber burna av >5 JAS 39 som därtill ska penetrera ett fientligt luftförsvar för att vara i närheten av att uppnå samma effekt som med en kryssningsrobot, buren av ett enda flygplan som därtill kan fälla roboten långt utanför det egna luftförsvaret.

Det är av just denna anledning som försvarsberedning efter försvarsberedning sedan Kalla Kriget identifierat kryssningsrobotar som det största hotet mot Sverige. De kan fällas utanför luftförsvarets räckvidd i mängd och vålla stor förödelse utan man kan nå egen verkan mot fällande plattform. Av den anledningen är kryssningsrobotar mycket billiga vapensystem!


Bör inte Sverige anskaffa samma vapenmodell som Finland om man ska verka för ett nordiskt försvar? Nej! Samverkan bygger på att kompletterar varandra. Inte att man tar med sig exakt samma. Här handlar det om sammansatta flygoperationer och vid planering av dylika handlar det om att nå verkan mot olika typer av mål. Respektive nation tilldelas mål efter förmåga. Något som blir mycket tydligt vid internationella övningar är vilka begränsningar Sverige har jämfört andra nationer när det gäller att verka mot markmål på grund av de typer av bomber som anskaffats under 00-talet. Högre "nordisk" förmåga är i så fall att Sverige anskaffar en annan modell av långräckviddigt attackvapen än Finland då alla modeller har olika karaktäristika i form av styrkor och svagheter.


Kryssningsrobotar är ett anfallsvapen! Tror någon på allvar att Finland har för avsikt att anfalla Ryssland med sina kryssningsrobotar utan att man själv först blivit anfallen? Knappast, men det är just en sådan retorik som motståndarna i debatten försöker applicera på Sverige.


Varför klarar man sig inte med de vapen som finns nu? Därför att de vapensystemen alla bygger på att motståndaren ska bekämpas på svensk mark. Birger Schlaug skriver under eftermiddagen i ett blogginlägg om kryssningsrobotar att "av inrikespolitiska skäl är Reinfeldt villig att göra Sverige till en krigsskådeplats". Det handlar egentligen om raka motsatsen. Genom att ha förmåga att ta striden till motståndaren höjer man tröskeleffekten, dvs den kostnad motståndaren måste beräkna för att överhuvudtaget inleda ett krig. Väljer motståndaren i alla fall att inleda ett krig finns möjligheten att även föra detta på annat än svensk mark. Det gör det inte utan att ha kvalificerade jakt- och attackvapen.


Ytterst hamnar man i den existensiella frågan "varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren" för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt.


Frågan om långräckviddig markmålsbekämpning är en fråga som behöver stötas och blötas mera och jag ser fram emot att Försvarsberedningen tar upp den i sin kommande rapport. Något annat vore märkligt med tanke på att både regeringen och Socialdemokraterna förespråkar en anskaffning av långräckviddig markmålsförmåga till JAS 39-systemet.


Höjd tröskeleffekt genom luftburen offensiv förmåga
Luftmaktsteori for dummies
Mer om svensk förmåga till markmålsbekämpning (del 1, del 2)


Sett på sociala medier: Vad säger facket om att regeringen vill ersätta kryssningsvärdar och värdinnor med kryssningsrobotar?

Regeringens debattartikel i DN (uppdaterat 22/4 14.10)

Tyvärr hinner jag inte skriva något inlägg just nu om detta, men den analys som presenterades i inläggen om regeringsbeslut 5 och Ekots lördagsintervju gäller fortsatt. Knäckfrågan är hur en organisation som nu är bestämd till att minska i och med regeringsbeslut 5 resulterande i lägre beredskap och minskad operativ förmåga ska kunna hantera ytterligare 10 JAS 39, 1 ubåt och mer luftvärn? Ekvationen håller inte.

Hade regeringen menat allvar med att öka förmågan med hänsyn till utvecklingen i Ukraina skulle man ha strukit regeringsbeslut 5 samt tillfört medel för att omedelbart möjliggöra ökad övningsverksamhet. Det är det som ger förmåga här och nu. Inte 2024 som det som presenteras i regeringens deabttartikel.

Uppdatering 14.10: Regeringens underlag från presskonferensen. De materielsystem man pekar ut är överlag bra åtgärder för att höja förmågan. Jag tror dock inte att finansieringen kommer att täcka dessa ambitioner och därtill är det åtgärder som ligger långt bort i tiden. Flertalet är också sådan åtgärder som föranleder en annan och utökad insatsorganisation jämfört med dagens. Risken är därför hög för ett bromsa-gasaförfarande där Försvarsmakten nu får planera för att göra sig av med personal i och med RB 5 för att sedan få försöka rekrytera mer personal för att täcka behoven för de nya ambitionerna.


Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.


Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd

Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab

För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.


Ekots lördagsintervju med statsministern om försvaret

Ingen hade väl förväntat, allra minst den utfrågade själv, att Ekots lördagsintervju med statsminister Fredrik Reinfeldt skulle lägga halva programtiden på försvarsfrågorna. Så blev i alla fall fallet. Det var knappast detta statsministern ville lägga sin exponeringstid på med tanke på att försvaret är en fråga där Moderaterna har låg framgång och trovärdighet. Förmodligen lägst av alla politikområden.

Statsministern fick frågor av Monica Saarinen om såväl försvarsreformen som utvecklingen i omvärlden. Det var överlag mycket bra frågor, även om jag hade önskat mig mer uppföljning på flera av frågorna då svaren var relativt ihåliga.

Kort sagt kan man säga att statsministern helst ville bortförklara den kritik som finns mot försvaret idag som att det dels är tidigare regeringars fel (trots att M m fl suttit vid makten och haft ansvaret för försvaret i nästan 8 år) och dels att folk inte förstår skillnaden på ett förrådsställt invasionsförsvar och nutidens krav innebärande "mindre enheter, rörliga och med välutvecklad materiel". Att det är små enheter just nu håller nog till och med Riksrevisionen med om. Den välutvecklade materiel låter dock vänta på sig med tanke på regeringens nedskärningar på materielsidan och att beloppet för ofinansierad materiel som behövs för den nya insatsorgansiationen som skulle ha intagits i år handlar om upp till 75 miljarder kr.

Vidare ansåg statsministern försvaret svårt att utvärdera eftersom förmågan aldrig prövas och det i regel rör sig om påståenden om "försvarets förmodade förmåga".

"Vi som har haft ansvar är ju rätt övertygade om att vi är på rätt väg att få en ökad försvarsförmåga".

Frågan är här naturligtvis med vad man jämför. Jämför man med 2006 eller 1994? Jämför man inom alla områden eller bara vissa? Jämför man objektivt i egen förmåga mot motståndare vid ett och samma tillfälle? Här går det utmärkt att trolla med orden. Vad man lugnt kan konstatera är dock att på 5 år har Ryssland lyckats avsevärt mycket bättre med sin försvarsreform än vad Sverige har gjort. Jag är inte alls lika övertygad som statsministern. Långt därifrån. Skippers åskådliggörande av antalet körmil som svenska stridsfordon rullat årligen sedan millennieskiftet talar också sitt egna språk, även om körmil är ett trubbigt mätvärde. Kännetecknade för ett rörligt försvars kontra ett förrådsställt torde vara just en ökning av körmil och inte en drastisk minskning.


Saarinen ledde därefter in samtalet på ekonomin och frågade om de substantiella höjningar av försvarsbudgeten som Moderaterna talat om under våren innan vårbudgeten. Statsministern omtalade då att under hela hans politiska karriär har det förelegat skillnader "mellan vad vi vill åstadkomma och vad de [försvaret] har resurser till". Här fanns inte en tillstymmelse till reflektion kring läget i Försvarsmakten just nu där mycket av verksamheten går på sparlåga till följd av svaga ekonomiska förutsättningar och de varningar som myndigheten under lång tid lämnat att pengarna inte räcker till att uppnå de av regeringen och riksdagen uppsatta målen. Ej heller reflektion över Riksrevisionens granskning.

Intervjun kom sedan av naturliga skäl att handla om Ryssland och det försämrade omvärldsläget och undrade om inte Alliansens försvarspolitik borde ha hållit för den ryska utvecklingen.Statsministern menade då på att "Ryssland var på väg i en annan riktning som vi hyst mycket hopp kring. Vi trodde på ett mer öppet Ryssland" varpå Saarinen menade på att den ryska upprustningen ju pågått i flera år och att Georgienkriget utspelade sig 2008. Statsministern kontrade då med att den ryska rustningsförmågan varit riktad söderut.

”Nu har man alldeles uppenbart breddat sitt säkerhetssfärstänkande till vad många uppfattar vara de gamla gränserna för Sovjetunionen dessutom hänvisar man till att varhelst det finns människor som talar ryska så använder man det som ursäkt för aggression, till och med använda militära medel”

Saarinen tog upp Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegrens vid det här laget välkända tweet om att Europa är säkrare än på länge då Rysslands intressen är söderut. Statsministern tog då upp egna erfarenheter, som påminde om Widegrens. Han hänvisade till sina träffar med presidenterna Medvedev och Putin och att dessa uttryckt en vilja att modernisera sin ekonomi, öppna upp mot omvärlden och mer handel.

En mer realistisk inställning från en statsminister torde vara att samtidigt som man välkomnar den uttalade ryska linjen och handlar efter denna, även lyssna på sina underrättelseorgan och vidta försiktighetsåtgärder efter dessas rekommendationer. Så har uppenbarligen inte varit fallet när statsministern nu såväl i Agenda förra veckan som dagens lördagsintervju, uttrycker den djupaste förvåning över vilken linje Ryssland har valt. När statsministern sedan omtalar att Ryssland utövar påtryckningar mot länder i vårt närområde som tidigare ingått i Sovjetväldet är det hög tid att börja fundera över vad Sverige egentligen förpliktigat sig till i och med solidaritetsförklaringen.


Avslutningsvis diskuterades återigen pågående försvarsreform, vilken statsministern sade sig vilja "fullfölja, påskynda och bygga ut". Just det sistnämnda fick mig verkligen att höja på ögonbrynen. Det är en avsikt som jag ej uppfattat att Försvarsmakten är med på. Istället planerar Försvarsmakten just nu för fullt för att reducera organisationen i enlighet med regeringens anvisning om att spara 500 miljoner kr i lönekostnader. Detta kommer att göras genom att minska andelen heltidstjänstgörande till förmån för tidvis tjänstgörande reservofficerare och soldater, en minskning av det totala personalantalet och en generell sänkning av kompetensnivåerna. Konsekvenserna av detta kommer bland annat att bli lägre beredskap och sänkt operativ förmåga, har Försvarsmakten varnat.

Beslut om den nya organisationen fattas i sommar och därefter kommer det sannolikt att gå till dess man passerat den punkt där det kommer att ta mycket lång tid att återställa förlorade förmågor. Försvarsmakten konstaterade också i sitt budgetunderlag för 2015 att man kommer att ha svårt att i framtiden utbilda erforderlig personal för att fylla organisationen så som personalsituationen nu ter sig. Att då statsministern omtalar att han vill "bygga ut" reformen taktar mycket illa med det arbete som just nu genomförs.


Här krävs det att regering och riksdag är mycket tydliga i vad man vill med försvaret. Jag bedömer exempelvis att kommande försvarsberedningsrapport och nästa års försvarsbeslut kommer att innebära så stora förändringar att det arbete som nu görs för ny organisation kommer att vara irrelevant även av det skälet. Att öka målbilden från 4 till 5 ubåtar, från 60 till 70 JAS 39E och att införa långräckviddigt luftvärn är åtgärder som samtliga för med sig organisatoriska konsekvenser.

Det är därför mycket viktigt att inga förhastade åtgärder vidtas redan nu och det kräver politisk tydlighet.

Vårbudget 9 april 2014 (uppdaterat 20.40)

Nu på morgonen offentliggjorde regeringen sin ekonomiska vårproposition. Med tanke på de senaste veckorna vidlyftiga löften från finans- och försvarsminister och de frekventa referenserna till krisen i Ukraina, hade man kunnat förvänta sig ett ändringsförslag i vårbudgeten.

Så blev dock inte fallet, utan den enda skillnaden som går att utläsa i siffror är att anslaget för hela utgiftsområde 6 (även MSB, strålsäkerhet och elsäkerhet) nu listas som 47 197 mkr istället för 47 196 mkr i budgeten som lades i höstas. Förändringen listas också som 0,0 %, men med tillägget om försvaret att anslagen för förbandsverksamhet och beredskap, liksom vidmakthållande och avveckling av materiel i år förväntas bli lägre än 2013. Något som man definitit också kan se avspeglas i Försvarsmaktens övningsverksamhet. Dock förväntar sig regeringen att Försvarsmakten lämnar tillbaka ca 1,6 mdr kr av budgeten då inga internationella insatser planeras. Med tanke på att regeringen i år skriver upp BNP-tillväxten till 2,7 % innebär detta också att försvarsbudgeten som andel av denna ytterligare sjunker från 1,16 % av BNP 2013.

Avseende de senaste veckornas materiellöften så återfinner man endast löftet om att i framtiden ha 5 ubåtar istället för planerade 4 ubåtar. Inga aviseringar görs dock om hur detta ska finansieras, men utfallet är heller ej under resterande budgetår. Skillnaden kan naturligtvis vara att ubåtarna är ett beslut som är sanktionerat i regeringen och det övriga endast ett moderat förslag, men ingen spårbarhet avseende ubåtarna finns i dokumenten från Försvarsdepartementet och i försvarsministerns tal i förrgår omnämndes ubåtar, luftvärn och flygplan på samma sätt. I propositionens översikt omnämns dock ubåtarna som ett regeringsbeslut.   Korrektion. Inga satsningar på ubåtar heller.


Man kan inte sluta sig till annat än att Regeringen ser krisen i Ukraina som en isolerad händelse som inte kommer att påverka omvärlden och vår säkerhetspolitiska situation under året, med tanke på att inga justeringar görs i syfte att öka Försvarsmaktens förmåga. Som tidigare påtalat är målet med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 att huvuddelen av försvarsmaktens förband ska ha en beredskap på mindre än 3 månader och att inga förband ska ha en beredskap överstigande 6 månader. Vi kan därför sluta oss till att regeringen inte förväntar sig att något ska hända förrän tidigast i mitten av oktober.


Igår kväll deltog statsminister Fredrik Reinfeldt i SvD:s utfrågning inför valetoch försvaret var en av frågorna (ca 3 min långt).  Det var inte något imponerande framträdande. Reinfeldt uttryckte förvåning och chock över Rysslands agerande och ansåg sig inte ha fått några förvarningar om detta. Statstministern omtalade dock tidigare utlovade löften och såg detta som medel för att avhjälpa bristerna hos incidentberedskapen. Avslutningsvis omtalade statsministern återigen hur mycket bättre läget är i försvaret idag jämfört med när han gjorde värnplikten.

Man kan utan att överdriva säga att det funnits gott om tecken på åt vilket håll Ryssland varit på väg – om man varit villig att lyssna på detta och se tecknen. Jag tror till exempel att man på MUST fortfarande väntar på en "Förlåt oss-tårta" från Försvarsdepartementet för alla genomgångar som sågats. Det får vidare anses som märkligt att motivera materielsatsningarna med brister hos incidentberedskapen med tanke på att om det är något i Försvarsmakten som har prioriterats och fungerat exakt efter den beställda förmågan så är det just incidentberedskapen.

Jag kan också inte låta bli att åter reflektera över att I 22, där statsministern var värnpliktig, måste ha varit Försvarsmaktens i särklass sämsta förband eftersom det så radikalt verkar skilja sig åt det sämre hållet från övriga förband på den tiden – och därtill också jämfört med dagens förband. (Innan det blir fler sura kommentarer från I 22-veteraner så bör man läsa kommentar med klockslag 20.33)

Vårpropositionen är tyvärr ett tecken på att den svenska försvarsreformen fortsatt sitter fast i diket till skillnad från ett annat lands som påbörjades vid samma tid. Man har nu i och med vårpropositionen också definitivt försuttit chansen till en quick-fix.



För övrigt är det idag 74 år sedan Tyskland överraskande anföll Danmark och Norge. En händelse där den svenska regeringen sedan i februari fått information från försvaret om att Tyskland förberedde en aktion i Norden. Den 4 april såg sig överbefälhavare Olof Thörnell nödgad att begära mobilisering hos regeringen, men detta avslogs och vid det tyska anfallet 9 april hade ingen svensk beredskapshöjning skett.

Uppdatering 20.40: Gör gärna också Johan Wiktorins matteuppgift. Den sätter verkligen kunskaperna på prov i flera av skolans kärnämnen!

Två olika resultat av 5 års militära reformer

SvD Brännpunkt skriver idag riksrevisor Jan Landahl om Riksrevisionens slutrapport om försvaret. Det är svidande kritik där den allvarligaste är den att det saknas en övergripande idé vad försvaret ska syfta till. ”Vilken hotbild och motståndare ska organisationen utformas och vilken uthållighet ska eftersträvas?” För den lekman som inte är insatt i försvarspolitiken ter det sig förmodligen helt obegripligt att detta ej är definierat, men tyvärr är det så illa.

ÖB:s uttalande förra nyåret om det så kallade en-veckasförsvaret utgick från ett konstaterande att det svenska försvaret kan hantera ett begränsat väpnat angrepp, i en del av landet, i en vecka, när insatsorganisation 2014 väl intagits bortom 2023. Efter denna vecka måste Sverige ha fått militär hjälp av en andra stater/aktörer. Här är Riksrevisionens kritik av samma allvarliga slag.

Det saknas idag, 5 år efter den försvarspolitiska inriktningspropositionen där kravet på stöd utifrån formulerades, planering för hur Sverige ska kunna ta emot militärt stöd. En sådan planering förutsätter att man från politisk nivå fastställer vem eller vilka som ska komma till undsättning, men NATO-frågan är fortfarande alldeles för obehaglig för såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att ta i.


5 år har nu förflutit sedan regeringen beslutade att Sverige skulle ha ett professionellt försvar berett på insatser här och nu. I början av året skrev jag en serie om fyra inlägg där jag påvisade hur flygstridskrafterna sedan millennieskiftet dras med en mycket stor kompetensskuld när grundläggande förutsättningar för att öva uteblivit. Johan Wiktorin publicerade under förra veckan en liknande granskning av markstridskrafterna och det är inte heller någon upplyftande läsning. Det blir helt enkelt inte något professionellt försvar utan övning.

Under den gångna månaden har vi kunnat se mycket bilder från Krim där välövade, professionellt utrustade och professionellt uppträdande ryska förband verkställt rysk säkerhetspolitik. President Putin konstaterade i mitten av 00-talet offentligt att de väpnade styrkorna var av undermålig kvalitet och hade fungerat mycket dåligt när det andra Tjetjenienkriget igångsattes. Under 00-talet gjordes också successiva försök till reform. Brytpunkten kom vid Georgienkriget där de väpnade styrkorna visserligen fungerade bättre än i Tjetjenien, men att det skulle krävas stora krafttag och modernisering på alla plan för att höja nivån. Det är de begynnande resultaten av detta mycket målmedvetna arbete vi idag ser och vilket ska ge Ryssland en militär grundnivå till 2020.

I reformen ingick inte bara en personalreform i syfte att ge mer gripbara och motiverade styrkor (lönerna har höjts trefaldigt), utan även en omfattande materiell reform, vilket vi definitivt ser resultaten av i form av de mycket modernt utrustade ryska soldaterna med nya vapen med nya sikten, nytt uniformssystem, nya kommunikationssystem och nya splitterskyddade terrängbilar med mera. Framförallt imponerar de ryska soldaternas uppträdande. Visserligen är de förband vi framförallt kunnat se några av de mest priortierade förbanden, men likväl utstrålar man en sällan tidigare skådad professionalitet när det gäller ryska soldater. I Väst har vi ofta sett framför oss en bild av ryska soldater som vodkadrickande, illa klädda, med låg moral och som därtill är villiga att sälja sin utrustning till motståndarsidan. Något som även NY Times reflekterar över.

Ny utrustning gör visserligen att en soldat känner sig mer professionell, men den helhet som nu manifesteras är troligtvis också ett utslag av det övningssystem som satts i verket. De ständigt återkommande ryska beredskapsövningarna är sedan tidigare relativt välkända i Sverige och är ett utmärkt sätt för den ryska regeringen och militära ledningen att få ett kvitto på hur försvarsreformen utvecklas. Mindre känt är dock det medvetna arbetet mot varje förband där förbanden efter genomgången modernisering evalueras under en större övning. Uppnår inte förbandet de uppsatta kraven, sänds det hem med hemläxa för att ges en ny chans senare. Misslyckas förbandet igen går det illa för förbandets chefer. Just evaluering är en nyckel till att få högkvalitativa förband.


På 5 år har också Ryssland i hög grad lyckats få oerhört mycket mer kvalificerade och välövade förband, medan det i Sverige hänt mycket lite. Det finns därmed gott om läxor att ta med sig för Sverige. Såväl Johan Wiktorin som jag har vid upprepade tillfällen påpekat att en större beredskapsövning är det bästa sättet att få reda på var den svenska försvarsreformen befinner sig idag och hur läget är. Helt enkelt ett diagnostiskt test. Utifrån detta har man enklare att sedan staka ut den väg man måste gå. Respektive förband bör senare och löpande på ett oberoende sätt evalueras avseende förbandets färdigheter, istället för att förbandschef idag ska sätta ett luddigt betyg på förbandet. Ett betyg som alltför ofta visar sig ha bytt siffra när det publiceras i andra dokument. Det är inte för inte som NATO lägger en oerhört stor vikt vid evaluering av förband, där dessa i hög grad evalueras av observatörer från övriga NATO-länder.

Detta kräver dock att det finns såväl pengar som resurser till övningar. Något som idag lyser med sin frånvaro, precis som Riksrevisionen konstaterar. På samma sätt som Riksdagen reserverar pengar i försvarsbudgeten för internationella insatser vore det lämpligt med ett motsvarande anslag för just försvarsmaktsövningar och beredskapsövningar. På så vi skulle dessa aldrig kunna reduceras eller utgå till följd av andra ekonomiska bekymmer som myndigheten hamnar i.

MANPADS

MANPADS (man-portable air defence systems – buret luftvärn) dyker ständigt upp i kommentarerna på bloggen som ett vapensystem värt att anskaffa för användning inom Hemvärnet. Alltför ofta avgränsar man då dessa systems brister. Nedan är en film från en nyligen genomförd luftvärnsövning för ryska luftburna förband (VDV) där skarpskjutning med MANPADS genomförs, vilket bör väcka en del tankar kring de skjutfall som visas samt måluppträdandet.




MANPADS har av bl a viktskäl mycket begränsade effektiva räckvidder, upp till ca 4 km, liksom mycket begränsade fartresurser. Det gör att de framförallt är verksamma mot mer långsamtgående mål. Vidare är det mycket svårt för en skytt att själv upptäcka mål på längre avstånd. Ett mål som inte passerar närmast rakt över skytten är både svårt att upptäcka, men även svårt att bekämpa på grund av robotens prestanda. Skytten är därför i hög grad beroende av yttre invisning som exempelvis svenska robot 70-förband erhållit genom förbandets spaningsradar. Att som skytt själv söka ett snabbt och lättrörligt mål som man inte vet om och varifrån av alla 360° det kommer, är att jämställa med att använda ett sugrör som kikare. Man har ett begränsat synfält och ingen förstoring. Vid målupptäckt skall batteriet till MANPADS aktiveras (för kylning av målsökare). Batteriet är sedan förbrukat efter någon minut.

Att VDV använder MANPADS och även fordonsmonterade sådana är av naturliga skäl. Förbandets främsta hot är av det mer långsamtgående slaget i form av flyg för direkt flygunderstöd (t ex A-10) och attackhelikoptrar. Vidare är man som anfallande förband i förhand i anfallsmålet, dvs innan förbandet har landat in har förbekämpning genomförts mot försvarare. Man behöver inte på samma sätt som ett försvarande svenskt förband räkna med en förbekämpning innan den luftlandsättning äger rum som man ska försvara sig mot. En förbekämpning som framförallt syftar till att bekämpa det luftvärn och det pansarvärn som utgör ett hot mot luftlandsättningen. Ett annat gynnsamt område för användning av MANPADS är för jägarförband med uppgift mot fientliga flygfält då flygplan och helikoptrar är som sårbarast.

Ser man till de konflikter där västvärlden deltagit med flygstridskrafter de senaste 20 åren är antalet bekämpningar med MANPADS försvinnande få, trots att konflikterna ägt rum i länder som varit några av de som varit som tätast utrustade med MANPADS, inklusive moderna sådana. MANPADS har således inte utgjort någon tröskelförmåga för angrepp. I Afghanistan där användandet av Stinger blev en sorts symbol för Mujahedins kamp mot Sovjet, har mig veterligen inte en enda allierat flygfarkost blivit bekämpad av MANPADS. Däremot har desto fler helikoptrar blivit nedskjutna av ostyrda RPG. I Irak sköts ett antal amerikanska helikoptrar ner under 00-talet av diverse gerillagrupper, utan att detta fick någon påverkan på konfliktens förlopp.

Den libyska regimen förfogade över stora mängder MANPADS av olika modeller, däribland den allra modernaste ryska modellen SA-24. Likväl sköts inte ett enda koalistionsflygplan eller helikopter ner av MANPADS. Då koalitionen hade totalt luftherravälde höll sig dess flygplan, inklusive svenska JAS 39, konstant över maximal höjdtäckning för MANPADS (ca 6000 m), samtidigt som man hade full handlingsfrihet att verka mot markmål. Brittiska och franska attackhelikoptrar som verkade på lägre höjder från fartyg i Medelhavet, blev flera gånger beskjutna med MANPADS men undgick träff tack vare de varnings- och motmedelssystem som omedelbart vid skott varnade för inkommande robot, automatiskt fällde motmedel och föreslog lämpliga undanmanövrar.

Ett intressant jämförelseområde om man tänker sig rysk materiel på motståndarsidan är naturligtvis Georgienkriget. I detta förlorade Ryssland sex flygplan, varav tre till georgiskt luftvärn. De övriga tre sköts ner av egna MANPADS, framförallt hörande till syd-ossetisk milis, som får förmodas ej stod under central rysk stridsledning och därför förväxlade motståndarens flyg med eget. Ett scenario som existerade redan under 70-talet där det egyptiska flygvapnet erhöll svidande förluster från eget luftvärn i form av MANPADS. Piloter tenderar att slappna av när de befinner sig över eget territorium, vilket gör att man är mindre beredd på att bli påskjuten.

Det finns enligt mitt bedömande för Sverige en rad system med väsentligt mycket högre tröskelförmåga än MANPADS att anskaffa. Historiska erfarenheter visar att dessa inte avhåller en angripare från att genomföra ett angrepp, liksom att de framförallt har nått verkan i post-konfliktfasen. Ett svenskt försvar bör företrädesvis inriktas på att vara just konfliktförebyggande och det är mycket svårt att se att MANPADS skulle fylla en sådan roll.

Förlupna MANPADS i händerna på terrorister utgör däremot ett oerhört stort hot mot civilt flyg. Den dagen det första västerländska trafikflygplan skjuts ner med MANPADS kommer de få tillverkarna av motmedelssystem att få se sina orderböcker bli överfyllda.


Bjuder även på denna målgång för luftvärnet under övningen Focus 2007. Mållöpa genomförd med rote JAS 39 för att öva robot 70-besättningar. Lägg märke till tiden från att flygplanet syns till passage samt även spaningsradarn som assisterar skyttarna med invisning.


En dag full av aprilskämt

Bloggens framsida i morse
Ordningen återställd och bloggen är åter Wiseman’s Wisdoms – i alla fall tills vidare. Jag håller dock öppet för att åter bli moderat beroende på partiets framtida politik och jag har tidigare på Twitter i svagt ögonblick lovat att åter rösta moderat om man till hösten höjer försvarsbudgeten med ≥5 mdr/år.

En av de första nyheter som mötte mig under morgonen var den att Moderaterna vill anskaffa OCH därtill påskynda anskaffningen av långräckviddigt luftvärn. Vilket aprilskämt, tänkte jag eftersom det är en helomvändning jämfört med tidigare inställning. Varför gå ut med detta idag och i vilket syfte? Syftet klarnade dock något senare.

I grund och botten är det naturligtvis välkommet att Moderaterna nu sällar sig till partierna som vill anskaffa långräckviddigt luftvärn. Långräckviddigt luftvärn och luftvärn har länge varit en brist i det svenska försvaret och luftvärn som helhet är idag en stor svaghet eftersom det liksom allt annat dimensionerats efter internationella insatser. Att Sverige skulle delta i en internationell insats med luftvärn har bara varit snäppet troligare än ett deltagande med artilleriförband.

Som med all politik ska man dock vara skeptisk till det som sägs och syna vad som egentligen sägs. Ingenting skvallrar i försvarsministerns uttalande om mängden luftvärn eller vad hon för den delen anser vara långräckviddigt luftvärn. Att säga att investeringsutrymmet i den moderata materielbudgeten är begränsat är en grov underdrift. Det är till och med starkt negativt (mer om det nedan). Långräckviddigt luftvärn är dyrt men effektivt och nödvändigt.

Frågan är då som sagt i vilken omfattning Moderaterna ser framför sig en anskaffning av långräckviddigt luftvärn och i vilken mängd. Hur har man vidare tänkt sig att detta ska organiseras och framförallt hur ska det nyttjas?

Långräckviddigt (modernt) luftvärn är i första hand till för områdesförsvar av viktiga logistiska områden, basområden och storstadsområden. Det är inte ett system som är avsett att följa markstridskrafterna utan nyttjas i första hand statiskt. Den exakta definitionen på långräckviddigt luftvärn varierar, men räckvidd över 100 km är idag en rätt vanlig definition, samtidigt som korträckviddigt sträcker sig upp till 15 km och allt däremellan är medelräckviddigt.

Medel- och långräckviddigt luftvärn använder sig av radarmålsökare, där en eldledningsradar invisar roboten mot målet. Antingen måste radarn belysa målet hela vägen till träff eller om roboten har en egen radarmålsökare, till dess denna själv har låst på målet. Det gör att varje eldenhet är beroende av en belysningsradar för att kunna verka och normalt grupperas ett antal lavetter runt en belysningsradar och bildar en eldenhet. I äldre dagar handlade avståndet om hundratalet metrar, men idag kan det handla om tio km mellan belysare och lavett. Att ha flera lavetter kopplade till varje belysningsradar ger utöver geografiska fördelar också en minskad risk för målmättnad, då det i regel tar en förhållandevis lång stund (timmar är ej ovanligt) att ladda om med nya robotar. Av logistiska skäl bör heller inte en bataljon om 4 eldenheter splittras alltför mycket i avstånd.


Aster 30 lavett. Upp till sex stycken grupperas upp till 10 km från en belysningsradar. Foto: franska försvarsdepartementet
Systemen är dock dyra och kostnaden är direkt beroende på vad man avser lösa för uppgifter (hur hög förmåga försvaret ska ha till luftförsvar). Nöjer man sig med att anskaffa två bataljoner, dvs samma mängd som Försvarsmaktens nuvarande medellångräckviddiga luftvärnssystem handlar det om 8 belysningsradarer och 32-48 lavetter till en anskaffningskostnad för det amerikanska Patriotsystemet om drygt 20 miljarder kr. Nöjer man sig med det europeiska SAMP/T-systemet är kostnaden ungefär den halva men räckvidden drygt 100 km istället för 150 km för Patriot. SAMP/T har dock förmåga mot ballistiska robotar, vilket för Patriot kräver en helt annan robottyp (PAC-3 istället för PAC-2). Priset för denna är oerhört mycket högre innebärande upp till 100 mkr per robot. Ballistiska robotar är också mycket svåra mål för luftvärn, vilket gör att det område man kan försvara är betydligt mindre än luftvärnsrobotens normala räckvidd.

Luftvärnssystem grupperas dock aldrig ensamma utan i olika skal där korträckviddigt luftvärn skyddar närmast skyddsobjekten. Som korträckviddigt luftvärn har regeringen redan fattat beslut om att anskaffa IRIS-T (ca 10 km räckvidd/5 km i höjd)  Utanför eller gemensamt med det långräckviddiga luftvärnet agerar jaktflyg. När man talar om vilken mängd luftvärn regeringen avser anskaffa ska man därför bära
 två saker i åtanke.

1. Långräckviddigt luftvärn ersätter inte medelräckviddigt luftvärn. Sålunda kommer även det nuvarande och föråldrade medelräckviddiga Hawk-systemet att behöva ersättas snarast (systemet har redan 50 år på nacken även om sensorerna uppgraderats).
2. När Försvarsmakten lämnade in sitt underlag för anskaffning av ett nytt stridsflygsystem angav man två absolut lägstanivåer för numerär, där 80 st JAS 39E utgjorde ordinarie lägsta nivå. Valde man 60 st JAS 39E skulle detta kräva komplettering med långräckviddigt luftvärn.


2 bataljoner om 4 eldenheter Aster 30 grupperade i södra Sverige (blå ringar = 100 km räckvidd). Varje ringkluster består av en belysningsradar och 4 lavetter. Som referens och för att visa på lagerprincipen även räckvidden för nuvarande medelångräckviddiga system Rbs 97 Hawk grupperad i Blekinge (skär ring = 40 km räckvidd). Runt F 17 Ronneby och Visby finns även korträckviddigt luftvärn IRIS-T (grön ring = 10 km räckvidd). 

Skulle man radikalt minska anskaffningsambitionen till t ex endast ett kompani blir det bara två blåa ringkluster. Att dela en bataljon och ställa ett kompani på Gotland skulle innebära svårare logistik för den bataljonen, men vara möjligt om yttre logistikresurser kunde tillföras, alternativt förpositionering av materiel genomföras

Med anledning av försvarsminister Karin Enströms ospecificerade uttalande om anskaffning av nytt luftvärn bör man därför ha ovanstående i åtanke. Varför gjordes då detta uttalande idag när man erbjuds möjligheten att ta alltihop som ett aprilskämt avseende moderat försvarspolitik? Sannolikt bygger det på en mycket medveten moderat kommunikationsanalys som syftar till två saker. Det förstnämnda är att genom att nämna att man vill förstärka luftförsvaret med anledning av utvecklingen i Ukraina ger man ett intryck av handlingskraft för den normale medborgare som inte är djupare insatt i försvarspolitiken och som lyssnar på radioinslaget i bilen på vägen till jobbet.

Det andra djupare syftet bedömer jag vara att ta etertiden från Riksrevisionens mycket kritiska granskning av finansieringen av det svenska försvaret där man bedömer att materielanskaffning för 30-50 mdr kr är ofinansierad de kommande tio år, varvid allt fler system går mot samma öde som Hawk. 50 år gamla och tveksamt relevanta i en högteknologisk hotmiljö. Här finns ett mycket reellt problem som regering efter regering knuffat framför sig likt en grekisk finansskuld. De partier som finner sig sitta i regeringsställning efter valet i höst kommer inte längre att komma undan att reglera detta problem och det är inte ett aprilskämt. 
Riksrevisionens rapport är lika allvarlig som nödvändig kritik. Var Moderaterna ska gräva fram tiotalet miljarder kr för att finansiera långräckviddigt luftvärn är inte heller känt. 

För övrigt kan påminnas om hur regeringen vintern 2012-2013 försökte anspela på anskaffningen av korträckviddiga IRIS-T som ett komplement till JAS 39E. Bara att googla.

Som kuriosa kan nämnas att man i Skövde inte verkar ha förstått innebörden av dagens datum när man i morse läste Skippers inlägg som samordnats i tid och innehåll med mitt eget.

If you can’t beat them, join them

Läget i Försvarsmakten och försvarspolitiken har nog sällan tett sig mer hopplöst än just nu. De rapporter som publicerats i media från Försvarsberedningens arbete talar om en kaotisk situation. Det är en av anledningarna till att det på sistone har känts mer eller mindre meningslöst att försöka hålla igång WW. Det måste till andra grepp och försvarsbloggarna har gjort sitt.

Sedan Ofogs outning har jag fått en rad erbjudanden om tjänster och förtroendeuppdrag i olika företag och organisationer. Det är också ett av de senare som jag har valt att nappa på efter en rad enträgna förfrågningar. Jag har nämligen efter månader av övertalning gått med på att återuppta mitt medlemskap i Moderaterna och därtill också tackat ja till ett av de förtroendeuppdrag som erbjudits. Nu ska vi alla hjälpas åt att se till att säkra 4 år till för Alliansen. Vi ses i valstugorna!



Läs även vårt program för hur Sverige ska få Europas bästa försvar!

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade