Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets "Bike-show" på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.



I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.


Det går inte att komma undan med att säga att "jag/vi bryr oss inte om politik". Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DTSR P4


Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om "hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd", närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 


Gästinlägg: Bör minnesmonument respekteras?


Bör minnesmonument respekteras? Frågeställningen är relevant efter att Dagens Nyheter arrangerade sin årliga konsert i anslutning till veteranmonumentet vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Enligt Blekinge Läns Tidning har monumentet använts som läktare och avlastningsplats under konserten. Arrangören har därutöver haft den goda smaken att positionera bajamajor 40-45 meter ifrån monumentet.

Det är förståeligt att intresseorganisationen Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna (SVF) reagerade kraftfullt mot vad de beskriver som en återkommande kränkning av monumentets värdighet, för tredje året i rad. Underlåtenheten att respektfullt uppehålla sig i anslutning till monumentet fordrar en tydligare inramning av hedersplatsen, ett förslag SVF framförde redan 2013 till Försvarsmakten och Kungliga Djurgårdsförvaltningen som upplåter marken.

Hanteringen av svenska utlandsveteraner har varit och är fortsatt undermålig. Den politiska uppbackningen av riksdagsbeslut är närmast obefintlig. Inte nog med att folkvalda underlåter att nämna varför svenskar skickas till oroshärdar, Stockholm stad går steget längre med offentliggörandet av en handlingsplan där inkluderande strategier arbetas fram för människor som kränker mänskliga rättigheter men inte för de utlandsveteraner som värnat dem. Genom tiderna har över 100 000 svenska män och kvinnor tjänstgjort i fredsfrämjande insatser. Det minsta man kan begära är att hedersplatsen som sedan 2013 utgör en plats för veteranernas samlade erfarenheter och upplevelser, behandlas med vördnad och respekt.

Bild från 2013
Men detta verkar vara för svårt. Kungliga Djurgårdsförvaltningen upplåter marken. Utlandsveteranernas minnesmonument hanteras därefter skrupelfritt när kommersiella tillställningar och publika evenemang använder platsen som läktare och avlastningsplats, ofta med nedskräpning som följd. Vid flertalet tillfällen har fotavtryck påträffats på de bänkar som bär, för veteraner och deras anhöriga, laddade budskap. För veteransamhället medger de ingraverade förkunnelserna en stunds reflektion och åminnelse kring de uppoffringar det svenska riksdagsbeslutet att värna mänskliga rättigheter utanför Sveriges gränser fordrar.

Det är inte Dagens Nyheters fel att Kungliga Djurgårdsförvaltningen så omdömeslöst upplåter marken kring och runt minnesmonumentet. Däremot torde en av Sveriges inflytelserikaste morgontidningar kunna uppbringa tillräckligt med tankekraft för att inte vanära en hedersplats. Tanken var aldrig att monumentet skulle utgöra läktare eller avlastningsplats. Inte heller var avsikten att monumentet skulle fullgöra en transportsträcka till bajamajor 40-45 meter ifrån monumentet, vilket blir följdeffekten när platsen nyttjas som läktare.

Granskar man den grafik Dagens Nyheter publicerade inför konserten framgår det att flertalet bajamajor var placerade strax utanför Sjöhistoriska museet. Varför det fanns ett påtryckande behov att även placera bajamajor i närheten av monumentet är höljt i dunkel, särskilt då det uppenbarligen redan fanns en lämplig och förmedlad plats för buktömning.

Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Dagens Nyheter är skyldiga veteransamhället en ursäkt. Det är inte att behandla vare sig veteraner eller deras anhöriga på ett respektfullt sätt, det talar snarare för det motsatta. Är det rimligt att använda veteranmonumentet som läktare eller avlastningsplats? Dagens Nyheter är svaret skyldig.

(Wiseman anmärkning: Även Dagens media uppmärksammade i veckan kritiken mot DN) 



Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys

Osäker prognos

Sommaren och framförallt de senaste veckorna, har inneburit mycket låg aktivitet från min sida, både på Twitter, men framförallt på bloggen. Istället har dessa veckor varit fyllda av logistiska utmaningar. Både förväntade men också oväntade i form av friktioner som nog inte ens den gamle Clausewitz kunnat ta höjd för. Jag hade ursprungligen haft förhoppningar om att tillbringa semesterns sista veckor på annat sätt och med att bedriva försvarsdebatt, men har fått prioritera hårt.

Nu är förhoppningsvis de värsta logistiska utmaningarna förbi och i måndags flyttade jag med familj till England för ett års studier på den brittiska motsvarigheten till Försvarshögskolan, där jag i ett år kommer att studera tillsammans med andra majorer och överstelöjtnanter från nästan 90 olika länder. Det kommer utan tvekan att bli ett mycket intressant och givande år med många nya intryck och infallsvinklar på allt från kultur, socialt liv till strategi. Av naturliga skäl kommer jag att prioritera detta långt mycket högre än bloggande och deltagande i den svenska försvarsdebatten. Finns tiden framöver, så kommer jag självklart att fortsätta i försvarsdebatten. Gör den inte det så kommer det att bli mycket sparsamma bidrag, om några. Det blir vad det blir och prioriteringarna är för min del solklara.

Så ligger det till och nu kommer jag som sagt att fokusera på annat.

Gästinlägg: Alliansfriheten har tjänat oss väl

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen 30001 ft med liknande innehåll


Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria - och i kris och krig neutrala - avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg (http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/07/den-farliga-neutralitetsmyten.html).

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss". Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: "Alliansfriheten har tjänat freden väl", men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning - med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar - eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan - solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare - trots svårt ekonomiskt läge - och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination - en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila - flera gånger antalet innevånare i Sverige - dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede - om Hitler vunnit - och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:




Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa - för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Vänligen,

Mikael Grev

Följ på Twitter för liknande tankar.

Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är "arv och miljö" som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har "en 200-årig historia av alliansfrihet" framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom "en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar".

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.


Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.


"Almedalen har fallit" – recension

Igår spenderade jag eftermiddagen med att plöja Erik Lewins "Almedalen har fallit", vilket var en behaglig och tänkvärd upplevelse. Utan att avslöja för mycket så handlar boken om ett omfattande terrordåd mot Almedalsveckan 2016 där den svenska statsledningen är den huvudsakliga måltavlan för terroristerna, även detta utgör just den ytliga betraktelsen och bedömningen av skeendet. Boken speglar sedan krishantering inom den svenska förvaltningen där flera myndigheter försöker enas om vem som för befälet i frånvaro av en tydlig regering, och framförallt också vilken situation landet befinner sig i. Råder krig varvid Försvarsmakten leder försvaret av landet eller handlar det om ett fredstida terrordåd där Polisen för befälet över Försvarsmakten?

Lewin speglar mycket bra problematiken med det jag brukar referera till som spelet i gråzonen. När regeringen förklarat att krigstillstånd råder är Försvarsmakten den myndighet som för befälet (och vem har befogenheten i statsministerns frånvaro eller om vederbörande kan bedömas icke beslutsför?). Till dess är det polisen som för befälet, såvida det inte är tydligt att det rör sig om ett angrepp från eller incident orsakad av främmande makt. Sålunda faller det som brukar kallas ”hybridkrigföring” inom den domän där polisen för befälet och ska leda insatser mot en motståndare med en sannolik kärna ur en annan stats specialförband.

På det hela är Almedalen har fallit mycket läsvärd, speciellt om man tar sig tid att reflektera över hur det svensk förvaltning fungerar enligt lag. Krigföringen i gråzonen som hybridkrigföringen syftar till, gör att ett land som Sverige är särskilt sårbart då det råder vattentäta skott mellan olika myndigheter och lagen förutsätter att situation X eller Y råder, inte en blandning dem emellan. Av bl.a. den anledningen ser jag fram emot Almedals-seminariet om hybridkrig och terrorism som hålls på tisdag. Jag uppfattar att de flesta ansvarig är väl medvetna om problematiken idag, men samtidigt råder den vanliga Idas sommarviseproblematiken – det händer inget om inte någon sätter fart och i exakt den situationen har vi nu varit i över ett år. Vad gäller lagstiftning har vi sedan 2006 haft en terrorlagstiftning om hur Polisen kan begära stöd av Försvarsmakten, men intresset att öva denna och framförallt öva den kritiska ledningskedjan har inte imponerat. Just den kritiken märks också i boken.

Bokens upplösning faller under det övertydliga och med som jag uppfattar det mycket svag grad av realism, men är nödvändig för att förklara för den läsare som inte är insatt i hybridkrigföring, vilseledning och påverkansoperationer. Därutöver kan konstateras att hade det scenario inträffat som boken skildrar hade Försvarsmakten gått till Givakt, då scenariot är snarlikt just detta som skulle ha utlöst det som förr benämndes som kupplarm. Boken berör dock inte något av detta utan staten Sverige hanterar här lugnt situationen som om det vore just ett icke-statligt terrordåd. Om det är realistiskt eller inte utifrån Sverige idag får läsaren själv bedöma.

Almedalen har fallit är som sagt en klart läsvärd bok som jag varmt rekommenderar. Handlingen håller ett mycket bra tempo och är väl värd att reflektera över i ett större perspektiv. Perfekt för hängmattan, eller om man hinner, inför Försvarspolitisk Arenas alla seminarier i Almedalen. Förhoppningsvis slipper vi i år och framöver ett scenario likt det som beskrivs.

Söndagsläsning

Med semestern följer att det blir mer tid att skriva, men också mer tid att läsa och det är tur med tanke den osedvanligt stora mängd intressanta artiklar som erbjöds denna söndag. På Dagens Nyheters ledarsida gör chefredaktören Peter Wolodarski upp med både den ryske ambassadörens uttalanden i tidningen i torsdags, liksom med f.d. svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman debattartikel från Midsommaraftonen. En debattartikel som var till bredden fylld av motsägelser (läs gärna också SvD:s Säkerhetsrådet från igår om denna debattartikel). 

I Expressen gör Anna Dahlberg på ett utmärkt sätt upp med den ryska inringsmyten, som bl.a. Hirdman spelar på. I samma tidning återfinns också en debattartikel av Oscar Jonsson som efterlyser en svensk nationell säkerhetsstrategi värd namnet, istället för det spretiga och föga genomtänkta sätt på vilket de svenska maktmedlen används idag.

Slutligen kan man läsa Aftonbladets Kultursida och försöka förstå vad den f.d. försvarsministern Thage G. Peterson försöker få fram av sitt resonemang runt svensk säkerhetspolitik. Vad som bekymrar mig mest är att en f.d. försvarsminister och talman verkar tro att Sverige fortfarande är neutralt. Det är en linje som försvann i och med EU-medlemskapet och som sista gången nämndes i en regeringsdeklaration hösten 2001

Rekommenderar även intervjun med två brittiska piloter som i veckan genomförde incidentuppdrag från Baltikum mot de ryska långräckviddiga jaktflygplan och bombflygplan som uppträdde i Östersjön.

Informationsoperationer i all sin enkelhet

Vid frukosten i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste Dagens Nyheters intervju med Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev. Tatarintsev får svara på sju relativt enkla frågor och lägga ut sin och Kremls syn i svaren utan några uppföljande och fördjupande frågor. Sådana hade man nämligen kunnat ställa en uppsjö av.

Det är bara att gratulera till en väl genomförd informationsoperation.* Just denna form av intervjuer och publicitet är sådant många arkitekter bakom informationsoperationer bara kan drömma om att uppnå. Här ges publicitet i landets största dagstidning och i en form av meningsutbyte som har karaktären av högsta legitimitet. Det är precis den här effekten företag vill uppnå när de köper egna tidningsbilagor i de stora tidningarna och utformar dessa i samma form som huvudtidningen, men med en smal text längst upp i sidhuvudet att "Detta är en annonsbilaga".

Hade det här varit för ett år sedan hade jag själv ägnat någon timme åt att skriva ett dekonstruerande blogginlägg kring ambassadörsintervjun och inte minst de frågor som inte ställdes. Nu är dock läget så att idag slipper jag det. Tidningen Hela Hälsinglands utmärkte ledarskribent Patrik Oksanen har redan löst uppgiften och jag rekommenderar verkligen att man läser vad han skriver – och för den delen det mesta som han har skrivit tidigare.


*Innan man drar för stora växlar på att Dagens Nyheter skulle bistå Ryssland med att genomföra informationsoperationer, bör man fördjupa sig i just vad informationsoperationer är och den uppsjö av sätt de kan genomföras på

Veteranstöd i praktiken

Vid lunchtid uppmärksammades jag genom en tweet av David Lindén, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, på att veteranstödföreningen Veteran Rapid Reaction, VRR sökte stöd för en sjuk veteran med skulder hos kronofogden, där en försäljning av veteranens hus var nära förestående. Veteranen i fråga med tiotalet missioner bakom sig hade utöver ohälsan råkat i ekonomiskt trångmål utan att hans få kvarlevande släktingar visste om det. Kronofogden kände till VRR och hade rått en systerdotter att söka stöd där. Skulden hos kronofogden låg på 84 000 kr och på endast 4 h hade över 84 000 kr samlats in till veteranen, via appellen på VRR:s Facebooksida. Under kvällen hade summan nått över 145 000 kr genom att informationen flitigt delats i sociala medier och att frivilliga satt in pengar på VRR konto. Sannolikt stiger summan ytterligare när plusgiro-inbetalningarna kommer in under morgondagen.

Detta är veteranstöd i praktiken och visar på viljan att stötta veteranerna. Tyvärr visar det samtidigt också på luckorna i vårt sociala skyddsnät.

För er som önskar att bidra till VRR:s insamling håller den öppet till kl 08.00 imorgon bitti, den 17 juni.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade