Gästinlägg: Försvarsmaktens skriande behov av forskning

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.
--
Försvarsmaktens skriande behov av forskning
Sverige är högteknologiskt. Vi ligger långt framme på de flesta teknikområden och teknologin har tjänat oss väl. Framsyntheten att satsa på avancerad teknik har varit en definitiv framgångsfaktor för vårt välstånd. Samtidigt har Sverige långt ifrån en kultur där att stupa i strid är ärofyllt eller som glorifierar kamikazebeteende. Svenskar är måttfulla och säkerhetsmedvetna så till den milda grad att det finns dem som förväntar sig att arbetsmiljölagar ska gälla även i krig. Detta sätter krav på kvaliteten på vårt försvar.

Hög operativ effekt med få stupade
Avvägning mellan kvalitet (här syftande till hög operativ effekt) och kvantitet är känslig när det handlar om militär materiel. Avvägningen innebär nämligen en nära koppling till värdet på soldatens liv.

Om 100 lågkvalitativa stridsvagnar har samma operativa effekt som 25 högkvalitativa så kommer en strid mellan dessa generellt innebära fyra gånger fler stupade på sidan som satsat på kvantitet. Notera att detta gäller avvägningen mellan kvalitet och kvantitet för samma operativa effekt. Även med hög kvalitet så måste man ha tillräcklig mängd för att uppnå avsedd totaleffekt och flexibilitet.

För Sverige är denna avvägning enkel. Här värderas människoliv högt och svenska militärer förväntas få den bästa utrustning man kan upphandla inom budgetramen. Sedan krävs budgetmässiga beslut för att köpa rätt mängd.

Varför ska Försvarsmakten forska?
Hög kvalitet är svårt att uppnå. Det är inte bara att köpa de bästa prylarna och tro att man får motsvarande totaleffekt. Likt en motor har alla delar sin uppgift och måste passa in i ett större system. Delarna måste inte bara passa ihop, de måste även ingå i en bra grundidé – en helhetssyn. För att uppnå detta måste olika sammansättningar utvecklas och inte minst utvärderas. Det är detta som är forskning.

När Försvarsmakten ger pengar till FOI/FLSC (Flygvapnets luftsimuleringscentrum i Kista) för att utvärdera ett antal olika system till framtida Gripen E så är det pengar som kommer tillbaka tiofaldigt för att man kan beställa system som passar in i helheten. Forskningen möjliggör en intelligent och kunskapsbaserad dialog med leverantören.

När forskningspengar stryps så ersätts dessa så viktiga insikter med tyckanden och alternativa agendor, som sällan leder till operativ effekt. Datalänkar kanske saknas, system pratar inte med varandra, funktioner beställs med undermåliga specifikationer, och så vidare.

Även utan kunskap om vad som ska beställas så beställs likväl system för samma mängd pengar, kanske till och med något mer då medel frigjorts från forskningen. Men när de kommer tillbaka så kanske det visar sig att man inte tänkte hela vägen och effekten uteblir. Industrin har inte - och ska inte ha - ansvar för Försvarsmaktens operativa effekt. Det kan enbart Försvarsmakten ha. Men om FM inte kan axla denna beställarroll, vad blir resultatet? Dyrt och ogenomtänkt.

Forskning och teknikutveckling
FoT är anslag 1:5 i Försvarsmaktens budget. När Försvarsmakten med ständigt minskade anslag har tvingats hyvla funktioner för att betala skogsbränder, ockerhyror och regeringsflyg så har FoT få stå tillbaka. Rejält.

Bild från Försvarsföretagsdagarna 2014
https://ffd14.files.wordpress.com/2014/12/pontus-de-laval-rev1.pdf

2005 var FoT 3,9 % av försvarsbudgeten. 2013 var den nere på 1,4 %. Idag är nivån ännu lägre och det blåser försvarsministerinducerade vindar för ytterligare minskningar till förmån för ”bottenplattan”. Detta får stora konsekvenser. Till exempel har forskning på radar gått från 75 miljoner per år 2005 till 5 miljoner 2013. Ja, det är sant! Detta i en tid när radar är i stort behov av ett tekniksprång för att vårt luftförsvar inte ska bli överkört av flygplan med stealth-teknik som fienden bevisligen utvecklar, och kanske kommer att sälja.

Någon vill kanske hävda med att FM lagt ut forskningen på entreprenad genom att köpa COTS och att industrin därmed ska stå för forskningen. Tyvärr är det inte bra om det blir en kraftig snedfördelning på forskning - och därmed kunskap - varken för industrin, FMV eller FM. För pennor, och kopieringsapparater fungerar COTS så länge man förstår kundvagnen i PRIO. För system som ska integreras i andra system är det svårare och blir ofta dyrare och sämre.

Den som gjort ett större inköp av någon teknikpryl är medveten om hur mycket tid som måste läggas på research om man vill göra ett bra köp. Visst kan man gå på försäljarens rekommendationer, men risken är då stor att man får en produkt som gagnar säljaren i första hand. Till viss del beroende på egenintresse men även för att det är svårt att förstå en kund som inte förstår sitt eget behov. För säljaren är en kunnig kund ovärderlig domänkunskap. Det är en symbios och alla vinner på om kunskap finns i alla läger.

Exempel - beställning av flygplan
När en uppgradering av ett flygplan ska beställas så sker en dialog mellan brukaren (FM) och leverantören, med FMV som mellanhand. De system som avhandlas är ofta mycket komplexa och få förstår vad de egentligen gör. Antingen är man pilot och vet vad man vill ha, eller så är man tekniknerd och förstår vad funktionen är. Få förstår båda sidorna.

Det har visat sig i de simuleringar som tidigare gjorts vid FLSC att det är svårt att förutse ett nytt systems påverkan på stridseffekten. Ofta är givna förbättringar - som ökat radarupptäcksavstånd - nästan omärkbara i resultatet. Samtidigt behövs beslut om vilka system som ska beställas och det är alltid så in åt h-lvete bråttom att det är försent att göra något seriöst när väl beslut avkrävs. Detta upptäcks på nytt - varje gång.

Det är här forskningen kommer in. Om det bedrivs en effektiv grundforskning på nya funktioner i försvarsmaktens regi så kommer rätt system att kunna beställas. Samtidigt byggs både en organisation för utvärdering och en kunskapsbas upp över tiden. Görs inte detta så kommer många system som helt saknar operativ relevans att beställas baserat på en schyst animerad PowerPoint-presentation, med extra ljudeffekter. Detta blir dock kostsamt på riktigt först när ofreden knackar på dörren. Pengar till FoT sparas tiofalt över tid.

SMS-lånet av tid
Just nu lever vi på lånad tid. Idag ser vi frukten från när FoT fortfarande var på över fyra procent. De produkter och kunskaper som forskades fram för 5-20 år sedan är de vi använder idag.

Genom redovisad nerdragning på FoT så kommer de system som borde ha forskats på idag att skapa kunskapshål om 5-20 år. Och snart är vi där. Nyss var det 2008 och krig i Georgien. Det var sju år sedan.

Den rosaskimrande önskebubbla av evig fred som precis brustit möjliggjorde besparingar på det som går snabbt att återställa. Tyvärr sparades på fel saker och alldeles för mycket så. Forskning skapar resultat bortom ’överskådlig tid’ och därför kan man aldrig dra ner på forskningen baserat på nuläget. Det är så enkelt och helt enkelt så.

Vänligen,
Mikael Grev

Gästinlägg: Replik FSV ekonomiska modell

Innan Folk och Försvars rikskonferens i Sälen skrev FMV:s chef för Förråd, Service, Verkstäder (FSV), Tomas Salzmann, ett gästinlägg här med anledning av en diskussion som uppstått på Twitter rörande påslag som FSV gjorde på tjänster som säljs till Försvarsmakten. Ursprungsuppgifterna som fick Tomas Salzmann att reagera kom från signaturen @DDrilog, som inkommit med en replik. Detta gästinlägg skulle egentligen ha publicerats tidigare under den gångna veckan, men Sälen och uppslammade uppgifter hos mig gjorde att så ej blev fallet. 

Debatten lär fortsätta.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Replik FMV/FSV ekonomiska modell


Jag blev för ett par dagar sedan tillfrågad av Wiseman om jag var villig att replikera på C FSVs gästinlägg angående myndighetens ekonomiska modell.

Här kommer nu min inledande syn på vilka problem som föreligger med nuvarande lösning med FMV/FSV som underhållsleverantör till Försvarsmakten samt ett förslag på vad jag anser kan vara ett första steg för att komma tillrätta med problemen.

FMV= http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/
FSV= Förråd Service och Verkstäder är en del av FMV http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/Organisation/Verksamhetsomraden/FSV/
FM= Försvarsmakten http://www.forsvarsmakten.se/sv/ ”Kärnverksamheten”


Effektivisering?

Försvarslogistik skall närmast ses som en mängd långa kedjor av händelser och verksamhet som möts vid flera tillfällen innan leverans sker till den som har behov av effekt. Att som C FSV endast effektivisera sin egen del av logistikkedjan och dessutom effektivisera främst i monetära termer ger dessvärre stora svängningar och skapar ineffektivitet någon annanstans i Försvarsmaktens organisation. Detta blir speciellt märkbart om resurser förändras utan helhetssyn som tex nedläggning av en flygverkstad eller outsourcing av militär reservdelsförsörjning.

C FSV talar gärna om ökad debiteringsgrad som ett mått på effektivisering.
Debiteringsgrad är oerhört lätt att manipulera – Ett enkelt sätt är att säga till all personal att redovisa så mycket tid som möjligt mot en kundorder. Så länge det inte finns någon med uppgift att kontrollera eller granska går det även att redovisa egna kvalitétsbrister, reservdelsproblem, utbildningar mm mot arbetsorder. FM har från och med 2015-01-31 ingen personal kvar som detaljgranskar genomförda åtgärder och FMV-FM fakturaflöde är till viss del automatiserat. För mig talar växande repköer ett tydligt språk om att detta handlar om något annat än effektivisering – nämligen suboptimering.

Incitamentet för repkön är olika beroende på om man tillhör FM eller FMV. FM vill helst uppnå 100% tillgänglighet och FMV ser gärna att man har materiel i repkön för att få så hög orderingång som möjligt eftersom man då garanterar avbrottsfri produktion.
En annan aspekt är att det är enklare att få en eventuell extern leverantör att ta över verksamhet om det finns en garanterad orderingång.


Mer pang för pengarna - För vem?

Eftersom FMV är en intäktsfinansierad myndighet kan FMV per definition inte spara någonting åt Försvarsmakten – bara åt sig själva. Däremot kan FMV se till att ha mer intäkter än utgifter och på så vis få ett överskott som går att lämna tillbaka till Försvarsmakten som en så kallad ”besparing”.

Andra verksamheter som överskottspengarna kan användas till:
• köpa in konsulter som kan lösa de uppgifter FMV/FSV inte kan, hinner eller vill göra själv.
• skicka FMV personal på utbildning/möten/kurser för att bättre förstå kunden Försvarsmakten.
• skicka FMV/FSV chefer på utbildningar. Lean-kurser verkar populärt.
• skicka konsulter på utbildning – Trodde i min enfald att det var kompetens som gjorde att man fick jobb på FMV?
• flyga in FMV personal till Stockholm och äta julbord på Globen Annexet.
• genomföra helt irrelevanta infrastrukturåtgärder på Fortverkets fastigheter som man hyr i andra hand av Försvarsmakten!
• troligtvis kan man också flytta överskott till projekt som av någon anledning blivit dyrare än vad man på FMV räknat med.

I ett civilt företag kan ovanstående nyttjande av medel vara helt normalt – men betänk att FMV fick uppgiften att utveckla logistiken för att de av politiker bedömdes kunna göra detta bättre och billigare än Försvarsmakten själva för att i slutänden spara skattemedel!

Exempel
250 chefer inom FMV lär sig att förstå ”kunden” – Säkert ett jättebilligt och effektivt möte?

FMV behöver hjälp med den krångliga ekonomin och köper in fler ekonomikonsulter.

Det märkliga är att FMV har lämnat tillbaks en hel del pengar till Försvarsmakten och genomfört en hel del annat med sina intäkter också men ändå lät FMV meddela att man inte kunde klara av besparingen redan i april 2014.

FMV och Försvarsmakten talar ofta om att besparingen skall användas till ökad insatsverksamhet vilket naturligtvis är ett välkommet tillskott för övningsverksamheten. Problemet är att effektiviseringen hämtas hem i effektivisering av logistik inklusive reparationer och övrigt underhåll på materiel. Detta innebär i förlängningen att Förbanden som skall övas ofta saknar materiel. När brister uppstår lånar förbanden materiel av varandra eller hyr materiel som tex fordon – Vilket belastar FM ekonomi ytterligare.

Läs gärna Försvarets forum Nr 6 2014 s.20 om reparationskön på ca 1000 fordon till ett beräknat underhållsvärde på ca 500 Miljoner kronor (enligt Tomas Salzmann på FMV intranät)

Är det effektivt och billigt att skjuta underhåll på framtiden? Notera att det är materiel i bruk som avses.


Kostnaderna ska vara tydliga

Jag påstår att det är stora otydligheter i både kostnad och vad som levereras från FMV till FM avseende materielunderhåll på grund av följande:

• Fakturorna från FMV till FM saknar specificerat innehåll – Granskning är i princip omöjlig om man inte lägger ännu mer administrativ tid i flera stödsystem och personalen som tidigare genomförde detta tillhör till största del FMV/FSV idag vilket skapar en jävsituation.
Det är fullständigt oacceptabelt att FSV inte rättat till detta sedan 2013-01-01, detta är C FSV ansvar som Överdirektör på FMV, inga ursäkter accepteras!
Anser inte Statskontoret att FMV behöver följa bokföringslagen?
• FSV kan i och med verksamhetsövergången numera beställa tjänster av sig själva eller av extern leverantör i FM system mot FM konto och ta betalt helt utan FM inblandning! Detta har förekommit och vid enstaka tillfällen upptäckts av en tillfällighet. Är det rimligt att FMV skall kunna detta och eventuellt i framtiden placerar en resurskonsult att arbeta med detta?
• FSV fakturerar i viss mån även egna kvalitétsbrister med motivet att de har rätt till detta på grund av att de skall ha full kostnadstäckning.
Detta har av mig påtalats i en avvikelse som fortfarande efter ett år inte blivit besvarad av FSV.
• En del leverantörers fakturor är mycket bristfälliga och genomfört arbete redovisas endast på mycket övergripande nivå vilket medför att dessa inte kan granskas och jämföras mot gällande avtal.


Påslag på externt underhåll

Olyckligtvis var jag otydlig när jag uttryckte mig på Twitter om ökade FMV/FSV ökade påslag under 2015 vilket fick en annan känd bloggare att göra en kalkyl som förhoppningsvis inte stämmer.

Jag själv kan inte svara på FMV:s totala påslag eftersom jag bara haft insyn i ekonomin i underhållsflödet. De påslag jag sett tillämpas är främst på underhåll av materiel.

Normalflödet innebär att den externa leverantören skickar faktura för genomfört arbete till FMV som i sin tur skickar fakturan till Försvarsmakten efter att FMV lagt på sitt pålägg.

Jag anser at det är orimligt att FSV har ett påslag på inköp av externa leverantörers underhåll och reservdelar oavsett om det handlar om 3,5%, 6% eller 9% eftersom:
• FSV levererar i detta fall (extern entreprenad) inte någon tjänst som de inte redan tagit betalt för. Se FMV myndighetsinstruktion (påslag på egen verksamhet är godkänt – inte påslag på annans verksamhet). Vanligtvis brukar C FSV hänvisa till att det finns administrativ tid kopplat till externa entreprenader men eftersom FM lägger en annan beställning till FMV på detta anser jag att FMV inte kan ta betalt en gång till för samma arbete.
• FMV/FSV får enligt gällande samordningsavtal inte ta mer betalt för beredskapsvaror, reservdelar och förnödenheter än leverantörens ursprungspris – men eftersom FMV fakturor inte särredovisar vad som köpt är det i princip omöjligt att granska.
• Avgiftsförordningen reglerar bland annat vilka påslag som anses rimliga myndigheter emellan. Att ta betalt flera gånger för samma arbete eller påslag på någon annans arbete är inte tillåtet.

https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Svar-pa-skriftliga-fragor/Interna-paslag-pa-av-FMV-till-_H212101/

Ännu intressantare blir ekvationen om man ser FSV som FMV:s interna tjänsteleverantör… Tänk om påslaget finns även där?

Om C FSV är emot påslag förstår jag ännu mindre hur han kan gå med på att höja dem?
Kanske kan detta vara en anledning:
http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-sanker-priserna/?p=6
Jag misstänker att det inte fått samma mediala effekt att sprida nyheten ”FMV sänker timpriset och ökar påslagen!” – Vad tror du?

Andra påslag
Ett annat exempel från en annan del ur FMV:
När Försvarsmaktens Materielkontor med totalt 17 personer gick över till FMV så ökade årskostnaden för Försvarsmakten över en natt från 18 till 24 miljoner!?!?! Vad blev dyrare? Samma personal, samma kontor, samma fordon, samma datorer osv… Ja förvisso fick de en FMV-dator extra per person…


Mitt förslag på hur FM kan komma tillrätta med del av nuvarande logistikproblem

Materielproblemen på basal nivå skall ses som att det har införts begränsningar av personer som inte fullt förstår Försvarsmaktens behov. Dessa personer har medvetet eller omedvetet effektiviserat logistikflödet i en riktning som innebär att kärnverksamheten blir ineffektiv.

Jag påstår att det är fel väg att låta civila ”experter” förändra Försvarsmaktens processer, metoder och att leda militär logistik. Försvarslogistik är absolut inte att jämföra med civil logistik, framförallt för att den militära logistiken har avsevärt mer mångfacetterat innehåll och fler påverkande yttre faktorer än civil logistik.

Ett exempel är Försvarsmaktens Centrallager FMCL. Säkerligen mycket fredsrationellt och anpassat för internationella insatser men i händelse av nationell kris eller konflikt inte riktigt lika ändamålsenligt eftersom man då ”lägger många ägg i samma korg”.

Mitt förslag för att få bukt med materielproblemen börjar med fokus på gränsytan mellan främre och bakre logistik.
En enkel och snabb åtgärd som kan ge omedelbar positiv effekt för kärnverksamheten är att återföra gränsytan mellan Försvarsmakten och FMV till Försvarsmakten.

Oavsett var i Försvarsmaktens organisation gränsytan återupprättas bör den minst innehålla följande:

• Mandat, personal och kompetens att välja underhållsleverantör för reparation eller reservdelar – efter avtal eller akuta behov.
Skall också ansvara för gemensamma vårdanläggningar där förbanden genomför sitt förebyggande och avhjälpande underhåll.
• Mandat, personal och kompetens att prioritera och omprioritera underhåll utifrån förbandens planerade och aktuella insatskrav.
• Mandat, personal och kompetens att genomföra kontrollbesiktning och kvalitétskontroll på underhåll – både internt FM samt FMV/FSV eller mot extern leverantör.
• Mandat, personal och kompetens att tillsammans med FMV och ytterligare sakkunniga från FM genomföra materielöverlämning/kvalitétskontroll eller driva reklamationsärenden mot leverantörer.


Skyndsamt agerande
För att få stopp på nuvarande negativa logistikspiral bör ansvariga politiker agera skyndsamt innan FMV gått för långt i ineffektiva enpartsavtal eller alltför mycket personal tröttnat på dagens situation eller sagts upp.

Ett exempel på enpartsavtal -Service management där anbudstiden går ut om en vecka och omfattar beställning på över en halv miljard kronor. Notera att FMV upphandlar även sådant som normalt ligger på Fortifikationsverket – Ska FM betala två utomstående myndigheter för samma tjänst i framtiden?
https://www.e-avrop.com/fmv/e-Upphandling/Announcement.aspx?id=23750

Andra exempel är upphandling av kompletta system inklusive supportavtal som innebär att Försvarsmakten inte får genomföra underhåll själva (pga designansvar och garantier) och behöver skicka iväg system för att genomföra underhåll vilket under långa perioder begränsar nyttjande.


Slutord
Man skall inte glömma att det fortfarande finns en hel del personal som ofrivilligt lämnat Försvarsmakten. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla inom FSV/FMV som arbetar på FUS:ar, fordonsbesiktningar, reservdelslager och verkstäder på golvnivå och ett par enstaka chefer och verkmästare på FSV verkstäder som lyckats behålla fokus på vad som är viktigt för Försvarsmakten.


Det finns säkert de som anser att jag är felaktigt underrättad, önskar bevis /detaljinformation eller har frågor eller andra ärenden som berör brister i nuvarande logistiklösning. Ni är välkomna att kontakta mig på ddrilog[at]gmail.com eller twitter @DDrilog eller om jag eventuellt behöver förtydliga ytterligare i fler inlägg.


/Specialistofficer inom militär logistik.

Basplattan som stjäl fokus

Granatkastare M/41. Foto: Försvarsmakten

Det har blivit ett väldigt snack om "basplattan" i försvaret sedan försvarsminister Peter Hultqvist under hösten lanserade begreppet om de grundläggande luckor som finns i Försvarsmakten. Luckor som den tidigare regeringen inte alls låtsades om – tills att Moderaternas nya försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark i en debattartikel i SvD talade om att partiet faktiskt målat upp en annan verklighet än den egentliga.

Mycket av debatten på rikskonferensen i Sälen handlade om ekonomin inför det kommande försvarsbeslutet och försvarsminister Peter Hultqvist ville överhuvudtaget inte tala om några summor, utan gjorde istället sitt bästa i sitt tal för att sänka förväntningarna på försvarsbeslutet genom att meddela att fokus ska läggas på "basplattan".

Ur försvarsminister Peter Hultqvists tal på Folk och Försvars rikskonferens

Som jag bland annat påpekat i podden Politiknörden i Expressen så utgörs "basplattan" av det som allmänheten förutsätter fungerar i ett försvar. Soldater har vapen. De har uniformer. Förbanden har fordon så de kan ta sig från A till B och genomföra strid. De har radioapparater så de kan prata mellan A och B istället för att skicka en löpare och så vidare.

Talet om "basplatta" stjäl effektivt fokus från någon som helst ambitionsökning för försvaret utan istället blir resultatet att man nöjer sig med den att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldsituation och framförallt en helt annan omvärldsutvecklingen. Det är alltså inte på något sätt tal om en ambitionsökning utan i bästa fall går försvaret mot att uppnå en tidigare målsättning. Det här är bekymrande och en mycket låg ambitionsnivå givet hur vi ser omvärldsutvecklingen, där Ryssland nu under 2015 prioriterar sin militära förmåga i Östersjön, Arktis och på Krim när den statliga budgeten nu sänks 10 % – utom försvarsbudgeten. Två av tre områden är alltså samma som Sverige tillhör och prioriteringen säger också något om vilken omvärldssyn Ryssland har och hur man tror sig kunna lösa landets problem.


För övrigt är basplattan det som en granatkastare står på och som gör att den inte sjunker ner i marken när den avfyras. Det vill säga fullständigt grundläggande för att överhuvudtaget avge någon eld och nå någon verkan mot motståndaren. Har man glömt basplattan hemma blir det heller ingen verkan i målet.

Läs gärna även PM Nilsson ledare från i tisdags apropå basplattan

Alliansfriheten är en säkerhetsrisk

2014 var ett säkerhetspolitiskt dramatiskt år. Den ryska aggressionen mot Ukraina och det allt mer spända säkerhetsläget i Östersjöområdet var de kanske mest dramatiska tecknen på detta. I den svenska regeringsförklaringen från i höstas är tongångarna dock retrospektivt traditionalistiska: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet.”

Men vad innebär då alliansfrihet? Inför vårens försvarsbeslut finns det all anledning att sortera ut begreppen vad gäller denna säkerhetspolitiska linje. I praktiken har vi inte har bedrivit någon reellt alliansfri säkerhetspolitik på mycket länge: vi har faktiskt avskaffat såväl de politiska som de militära fundamenten för att kunna göra detta. Detta är en utveckling som bejakats i bred politisk samsyn under de senaste decennierna.

Traditionellt var den svenska alliansfriheten en del av den s k neutralitetspolitiken, som sammanfattades i frasen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Den krigstida neutraliteten hade i sin tur som syfte att hålla Sverige utanför krig. Neutralitetspolitiken bekläddes ofta i ”solidarisk” retorik – t ex att den inte alls omöjliggjorde engagemang för fattiga i tredje världen eller för revolutionära upprorsrörelser i Latinamerika – men i själva verket var det en djupt egoistisk politik. Den syftade till att vi skulle klara vårt eget skinn även om – vilket var fallet i de bägge världskrigen – våra grannländer skövlades. Men detta skiljde den inte från andra länders säkerhetspolitik på ett mer djupgående plan; ytterst är säkerhet en fråga om nationens överlevnad och det kan kräva amoraliska snarare än moraliska lösningar.

Går man tillbaka historiskt kan man se hur stora förändringar av svensk säkerhetspolitik som faktiskt genomförts sedan det kalla krigets slutskede. 1978 års försvarskommitté angav t ex att neutralitetspolitiken, inklusive den fredstida alliansfriheten ”allra minst får (…) ge stormakterna någon grund för misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan makts förfogande. Internationella bindningar vilka gör möjligheten att iaktta neutralitet illusorisk kan inte accepteras. (…) Detta innebär att vi inte kan delta i ett förpliktande utrikespolitiskt samarbete inom en grupp stater med syfte att utforma gemensamma ståndpunkter.”

Det andra, minst lika viktiga benet som alliansfriheten då ansågs behöva stå på, var ett mycket starkt nationellt försvar. På 1980-talet lade vi närmare 3% av vår BNP på försvarsbudgeten – nästan tre gånger så mycket som idag. Vi hade efter mobilisering en försvarsmakt på runt 800000 man, som bemannade 30 armébrigader, dussintals ytstridsfartyg och ubåtar samt ett av Europas starkaste flygvapen.

I efterhand har forskningen visat att den svenska neutraliteten endast var en officiell linje. Inofficiellt fanns en långtgående planering för hur Sverige skulle ta emot stöd från NATO och hur och med vem samverkan skulle ske. Samband fanns upprättat mellan de ledningsplatser varifrån det svenska försvaret skulle ledas och motsvarande i vissa NATO-länder. Redan på 50-talet NATO-anpassades flygbaser och klargöringsutrustning för att möjliggöra basering av utländskt stridsflyg i Sverige. För Sovjetunionen rådde inte några tvivel om Sveriges säkerhetspolitiska tillhörighet. På sovjetiska militära skolor ansågs Sverige som ett NATO-land i utbildningen, på operationsplanernas kartor genomförde NATO anfall över och från Sverige.

Men Sverige tog det kalla krigets slut som intäkt för att helt avskriva militära hot mot oss i vårt närområde. Sådant har vi gjort förut – försvarsbeslutet 1925 byggde t ex på att det aldrig mera skulle bli storkrig i Europa – men den här gången blev effekterna särskilt dramatiska. Nedrustningen 1996-2004 innebar att försvarsmakten numera kan försvara en mindre del av landet i högst en vecka. Hela idén med ett alliansfritt försvar är att det ska kunna försvara hela landet på egen hand under en relativt lång tid. Det kan det svenska försvaret inte nu och det kommer det inte heller att kunna i framtiden heller, även om vi så sexdubblar den årliga försvarsbudgeten. Hela försvarsstrukturen – och de marginella förändringar av den som årets försvarsbeslut kan medföra – är alltså helt orimlig för ett alliansfritt land. Att vi sedan också har varit engagerade i alla västliga militära insatser de senaste tio åren, regelbundet övar med bl a norskt och amerikansk stridsflyg i norra Sverige och är i full färd med att ingå ett s k värdlandsavtal med den enda fungerande militäralliansen i Europa är också något som varje rättrogen uttolkare av svensk alliansfrihet måste förkasta. I alla fall i ryska stabsöverstars ögon torde detta göra oss till en del av fiendesidan.

Därutöver har vi ändrat oss dramatiskt på doktrinplanet, inte minst genom den s k solidaritetsförklaringen från 2009. Intressant nog upprepas denna i stort sett ordagrant i 2014 års regeringsförklaring: ”Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” Här säger vi alltså i fredstid att vi kommer att stödja namngivna grannländer om de blir militärt angripna, och inte alls passivt se på när de angrips (vilket hade varit den korrekta alliansfria linjen). Det faktum att vi sedan 20 år ingår i en sammanslutning av stater som strävar efter en gemensam utrikespolitik – dvs EU - strider också helt mot alliansfrihetens möjliggörande av krigstida neutralitet.

Med detta i åtanke kan man fråga sig varför alliansfriheten som begrepp har en så stark ställning i så stora delar av det politiska etablissemanget? I den allmänna opinionen har begreppet numera snarast en mindre lyskraft än alternativet, dvs alliansmedlemskap. Förklaringen är sannolikt att det stelnat till en kvasireligiös dogm, utan reell koppling till den säkerhets- och försvarspolitik Sverige faktiskt bedriver – eller för den delen de faktiska förhållanden som doldes bakom kalla krigets alliansfrihet. Skulle vi bedriva en korrekt alliansfri politik skulle vi behöva tala om t ex för våra nordiska och baltiska grannländer – inklusive Finland – att vi inte kommer att stödja dem alls om de blir angripna, att vi motsätter oss en gemensam utrikespolitik inom EU, att vi inte har något annat syfte än att klara oss själva i händelse av en konflikt i närområdet, och att vi inte vill ta emot militärt stöd av någon annan i händelse av angrepp på Sverige. Detta skulle inte göra oss populära. Men det hade varit en möjlig om än genuint amoralisk politik, om vi haft en egen försvarsmakt av 80-talsstorlek. Idag bygger hela försvarsmaktens storlek och inriktning direkt eller indirekt på att vi från en närområdeskonflikts första början samarbetar militärt med andra länder. Alliansfrihetsdogmen anger att vi ska göra motsatsen till detta, vilket gör den till en säkerhetsrisk snarare än en säkerhetspolitik; den inneboende osäkerheten genererar instabilitet både för oss själva och i vår omvärld. Utanförskapet gör också att vi inte på allvar kan ingå i djupare försvarssamarbeten, vilka inte är substitut men väl komplement till ett alliansmedlemskap. Att utreda ett alliansmedlemskap – vilket föreslagits av ambassadör Tomas Bertelman i en nyligen publicerad utredning – borde därför vara det säkerhetspolitiska förstahandsmålet under 2015.


Mike Winnerstig
Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Magnus Christiansson
Doktorand, Försvarshögskolan och Stockholms Universitet

Carl Bergqvist
Major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms

Gästinlägg: Värnplikt – inte frivillighet

Christian Carlsson, 1:e vice ordförande för KDU
Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu ta sig an framtidens försvar utan ideologiska skygglappar, skriver Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

I helgen inleds Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Intresset för försvars- och säkerhetsfrågor är större än på länge i Sverige och det med rätta. De väpnade konflikterna i mellanöstern, kränkningarna av svenskt luftrum, ökad militär närvaro i Östersjön och ett Ryssland som under många år kraftigt ökat sin militära förmåga har bidragit till att vi befinner oss i ett nytt och allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Ingenting tyder dessvärre på att situationen kommer att förbättras inom överskådlig tid.

Vi kan aldrig med säkerhet veta vad omvärlden har för avsikter eller vilka försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Vi vet dock att vårt land är värt att kunna försvara och att vi därför alltid måste ha ett starkt försvar. Den svenska försvarsförmågan är dessvärre eftersatt och KDU har sedan länge både efterlyst mer resurser till försvaret och ett svenskt medlemskap i Nato. Detta är ett måste om vi ska kunna återupprätta en försvarsförmåga värd namnet.


Bristerna i dagens personalförsörjningssystem är också oroväckande och måste åtgärdas. Regeringen har nyligen beslutat att återinföra möjligheten att kalla in tidigare värnpliktiga till repetitionsövningar. Detta är något vi unga kristdemokrater välkomnar, men det räcker endast som ett första steg på vägen.

KDU var motståndare till den förhastade övergången från värnplikt till frivilligförsvar år 2009 och vi har varit det sedan dess. Försvarsmakten har idag svårt att fylla sina förband och vi välkomnar därför den välbehövliga debatten om återinförd värnplikt. Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu våga ta sig an frågan om framtidens försvar på ett trovärdigt sätt – utan ideologiska skygglappar.


I ett civiliserat samhälle har medborgare både rättigheter och skyldigheter. För oss unga kristdemokrater är det självklart att man som medborgare har en moralisk skyldighet att ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle. Denna skyldighet bör rimligtvis också kunna återspeglas i lagen i form av värnplikt.

Fördelarna med värnplikt är många. Värnplikt tydliggör medborgerliga skyldigheter och rättigheter och främjar viktiga värden som personlig mognad, ökad försvarsvilja och stärkt samhällsgemenskap. Det sistnämnda är kanske särskilt viktigt i vårt samhälle som i hög grad präglas av mångfald. Ovan nämnda argument är goda men dock endast sekundära i sammanhanget. Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken.

KDU förespråkar ett personalförsörjningssystem baserat på värnplikt för att Sverige ska kunna klara personalförsörjningen. Vi anser att värnplikten ska kompletteras med kontrakterade soldater som inte enbart kan användas vid insatser hemma och i närområdet utan som också ska kunna användas för militära insatser utomlands. På så vis får vi ett hybridförsvar som både ger yrkessoldaternas professionalitet och fullskaliga förband. Vi skulle bredda rekryteringsbasen till Försvarsmakten samtidigt som vi stärker såväl försvarsviljan som försvarsförmågan i landet. De som är bäst lämpade att försvara landet är också de som bör tränas för att försvara landet. Därför måste Försvarsmaktens personalförsörjning baseras på plikt – inte frivillighet.

Christian Carlsson,
förste vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Gästinlägg: FMV/FSV ekonomiska modell avseende tjänster till Försvarsmakten

Under gårdagskvällen uppstod debatt på Twitter sedan signaturen @DDrilog postat denna tweet om ökande påslag från FMV/FSV på de tjänster som man tillhandahåller Försvarsmakten.



Det var många som önskade svar från Tomas Salzmann angående detta och han har därför inkommit med nedanstående gästinlägg i syfte att bringa klarhet i frågan.

Wiseman


–––––––––––––––––––––––

FMV/FSV ekonomiska modell


Jag heter Tomas Salzmann och är chef för FSV inom Försvarets materielverk.
I sociala medier och på bloggar finns det inlägg kring FMV:s sätt att fakturera förbanden som gör att läsarna kan tro att FMV ”överfakturerar” Försvarsmakten. Så är det naturligtvis inte och jag är jätteglad att Wiseman gett mig tillfälle till det här gäst-blogginlägget.

Det finns säkert de som har frågor även efter att ha läst min text och då är ni välkomna att mejla dem till tomas.salzmann@fmv.se.


Mer pang för pengarna
Hela idén bakom omdaningen av försvarslogistiken är att Försvarsmakten och FMV ska renodla sina roller och kostnaderna ska bli tydligare. FMV ska sköta den bakre logistiken så Försvarsmakten kan fokusera på sin kärnuppgift. Pengar ska sparas.

Regering och riksdag har angett ett besparingsbeting på 760 miljoner kronor. Pengarna ska gå till förbandsverksamheten. Vid halvåret 2014 var FMV och Försvarsmakten överens om att vi tillsammans hittills sparat 380 miljoner kronor.

Tidigare skötte FMLOG försvarslogistiken inom Försvarsmakten. Från och med den 1 januari 2013 gör FMV:s enhet Förråd, service och verkstäder FSV det jobbet.

När FMV FSV bildades den 1 januari 2013 tog vi över samma ekonomimodell som FMLOG hade. Det innebar att verksamheten finansierades genom timpriser. Timpriserna, består av grundkostad för produktionen samt overheadpålägg för att finansiera omkostnadstid och staber. Dessutom gör FMV pålägg på inköp och reservdelar. På samma sätt prissatte de flesta service-företag sina uppdrag förr i tiden.

Kostnaderna ska vara tydliga
Tidigare hade kostnaderna för förbanden avräknades mellan intäkts- och kostnadskonton men påläggen blev synliga i och med att FMV skickade ut fakturor. För Försvarsmakten är det kostnadsneutralt om kostnaderna bokförs genom en avräkning eller genom en faktura men för förbanden blir det tydligare vad saker kostar. Och det är det som är meningen.

Samma ”påläggs-princip” gällde alltså för FMLOG och FMV med ett undantag; reservdelar som hämtades från centrallagret. För de reservdelarna bestämde jag 2013 att FMV inte skulle ta ut några pålägg. Totalt innebar FMLOG:s reservdelspålägg intäkter på cirka 6 miljoner kronor. Min bedömning då visade sig stämma eftersom vi lyckades spara mer i verksamheten 2013 än vad vi planerade.

Inför 2015 fick FMV önskemål från Försvarsmakten om att beställningar av förnödenheter, städning med mera skulle beställas direkt från förbanden i PRIO till ramavtalade leverantörer istället för via FMV FSV. Ett av de starka skälen var att de fakturor som FMV skickade från FSV POL - FSV:s SAP system - inte var tydliga nog. Attesterande chef inom Försvarsmakten kunde inte se vad fakturan egentligen innehöll. Vi har under två år försökt rätta till just detta problem med tydligheten på FMV:s fakturor som går ut i PRIO men av många olika skäl har vi ännu inte lyckats.

Även på fakturor direkt från leverantör till förbanden har FSV haft ett pålägg enligt den modell som ärvdes från FMLOG. Pålägget har gett FSV intäkter på cirka 20 miljoner kronor.

Omfördelning av pålägg
FMV har velat göra förändringar av och omfördelningar mellan påläggen för att göra hela fakturaflödet ekonomiskt neutralt. Därför har vi tagit bort pålägget på fakturor på förnödenheter och städning höjt pålägget på andra fakturor och höjt det centrala overheadpåslaget. För Försvarsmakten som helhet är detta kostnadsneutralt och för 1.1 anslagets belastning blir det ingen skillnad. Priserna på förnödenheter och städning blir lägre men på övriga tjänster blir priset högre.

Genom att ta bort pålägget på reservdelar som genomfördes från 1 januari 2013 och nu pålägg på förnödenheter och städning kommer vi närmare samma modell som övriga FMV har. Jag tycker inte att FMV ska ha några pålägg på fakturor från tredje part som direkt ska vidarefaktureras till Försvarsmakten.

Målet är egentligen att alla pålägg på alla fakturor ska tas bort. När påläggen försvinner får vi en renare och moderna ekonomimodell och den blir då ännu mer transparant och tydlig. Nu uppkommer allt för ofta diskussioner om att FMV FSV tjänar på sina pålägg vilket är helt fel eftersom FSV har en budget som ska i princip visa ett resultat på noll. FSV ska inte gå med någon vinst men det finns inga ”gratispengar” någonstans och vi måste finansiera verksamheten.

För åren 2013 och 2014 har FSV bedrivit ett omfattande besparingsarbete genom effektiviseringar, smartare arbetsmetoder och ny organisation vilket medfört att kostnaderna för Försvarsmakten för logistiktjänsten som FSV utför har sänkts.

FSV ska granskas
FSV har dokumenterat och blivit granskade av extern part och de besparingar som har genomförts har inte förändrat den samlade leveransförmågan utan den har snarare ökat. FSV levererar samma mängd tjänster 2015 som 2013 till lägre pris.

För budget 2015 har FSV inte bara bibehållet besparingarna från 2013 och 2014 utan även lyckats sänka priserna för Försvarsmakten inom vissa områden ytterligare. Vi har ökat produktiviteten med 12 procent-enheter sedan 2012 och debiteringsgraden ska för 2015 öka något ytterligare.

Avsikten med alla effektiviseringar och besparingar är mer pengar till förbandsverksamheten. FSV:s uppgift är att leverera det som beställts till ett uppgjort timpris och jag och mina medarbetare och chefer gör precis det. Men vi är också bara människor och ibland får vi kritik. Då är det viktigt att vi får reda på vad exakt vad det är som kritiseras så vi kan förklara eller – om felet är vårt - rätta till det som blivit fel.


Tomas Salzmann, chef för FSV på Försvarets materielverk

Sälen 2015

På söndag drar Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen igång och jag kommer själv att närvara där. Det finns många som har förhoppningar på konferensen om att det är nu det ska ordning, reda och ökade anslag i försvarspolitiken. Jag är dock av uppfattningen att man inte ska hoppas för mycket. Det finns en överenskommelse i Försvarsberedningen om vart man ska och vilken finansiering som partierna har kommit överens om. Jag tror tyvärr inte den har förändrats, allra minst med tanke på den debattartikel som allianspartiernas försvarspolitiska företrädare hade i NWT i onsdags. Ett nytt utspel i Sälen skulle i så fall markera att dessa hållits ovetande om en ökad anslagsnivå och det skulle kunna ifrågasätta hela Decemberöverenskommelsen, där just försvaret var en av de tre frågor som utpekades att det fanns blocköverskridande samarbete. Jag blir dock glatt överraskad om jag har fel. Jag håller det däremot inte för otroligt att det senare inför att propositionen ska läggas, kommer utspel om ytterligare höjda försvarsanslag. Se till exempel intervjun med Peter Hultqvist i DN idag.

En fråga som dock ligger mer öppen inför försvarsbeslutet senare i vår rör personalförsörjningen, där försvarsminister Peter Hultqvist tidigare talat om att man ska se över möjligheterna att återinföra någon form av värnplikt. Här föreslår jag att man läser Callis Amids artikel i Svensk Tidskrift om behovet av att återinföra såväl värnplikt som civilplikt, men i kombination med ett yrkesförsvar. Mina egna tankar om ligger mycket nära de Amid framför.

En annan rekommenderad läsning är bloggande finländske officeren James Mashiri som efterlyser en öppnare försvarsdebatt i Finland och att man lär av Sverige på den punkten. Tänkvärt även för oss svenskar att få ett perspektiv utifrån. Utan en öppen och transparent debatt, ingen utveckling.

Återbesök hos solidaritetsförklaringen

I juni 2009 fastställde Riksdagen den svenska solidaritetsförklaringen i vilken Sverige utfäster sig att inte stå passivt om ett annat EU-land eller nordiskt land skulle drabbas av ett angrepp. Bakgrunden till solidaritetsförklaringen såsom den framställdes av den dåvarande regeringen läses bäst i dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2010.

Solidaritetsförklaringen har sedan dess varit lika omhuldad av regeringarna och dess försvarspolitiska företrädare, som den varit ifrågasatt av försvarsdebattörer för dess ringa konkretisering. Inget sägs om vilket stöd som ska lämnas och än mindre om vem ska komma till Sveriges stöd, varvid den grundläggande planering som krävs för dylika fal, några månaders arbete, heller inte går att verkställa. Sedan annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina har dock tonen kring den svenska solidaritetsförklaringen inrikespolitiskt varit lägre än tidigare. Att diskutera hur Sverige ska ge stöd till grannländerna har inte alls varit lika populärt, även om 2014 inleddes med ett besked om att regeringen och Socialdemokraterna var överens om att Sverige ska öva tillsammans med NATO Response Force, NRF. NRF är NATO:s motsvarighet till EU:s stridsgrupper och Finland har sedan flera år haft den roll i NRF som Sverige nu ska använda för att ersätta det bortfall av erfarenhet som neddragningen i Afghanistan medför. Vad gäller att ta emot stöd har Sverige äntligen börjat titta på hur ett värdlandsavtal med NATO ska utformas i syfte att effektivt kunna ta emot stöd. Ett riksdagsbeslut är dock inte aktuellt förrän 2016.

För grannländerna är dock den svenska solidaritetsförklaringen mer intressant än någonsin och då framförallt för de baltiska staterna. Till följd av staternas ringa areal och deras utsatta läge, är de i sitt försvar beroende av snabbt stöd från andra NATO-länder. Den pågående och regelbundna övningsverksamheten från diverse NATO-länder i Baltikum och Polen är endast ett sätt att skapa ett farthinder. Ändå är det tillförseln av kvalificerade förband som krävs för ett försvar av länderna. Här enades NATO-länderna vid höstens toppmöte i Wales om att skapa en särskild snabbinsatsstyrka om 4000 man för försvaret av de östeuropeiska medlemmarna, läs Baltikum, inom ramen för NRF. Den nya styrkan benämns VJTF, Very High Readiness Joint Task Force. VJTF-styrkan ska till skillnad från konventionella NATO-resurser ha en mycket hög beredskap och sättas in på kortare tid än NRF, som liksom EU:s stridsgrupper ska kunna påbörja lösandet av uppgifter efter 10 dagar från beslut. Uppsättandet av styrkan förändrar dock inte det faktum att de baltiska staterna och NATO fortsatt är beroende av att Gotland och södra Sverige är i vänligt sinnade händer. Utan vänligt sinnad kontroll över Gotland och södra Sverige finns mycket ringa möjligheter att genomföra en tilltransport av förband över havet eller genom luften, och möjligheterna att uppträda med stridsflyg nära de baltiska staterna nedgår också. Detta är ett stort orosmoln för de baltiska staterna, vilket försvarsminister Peter Hultqvist vittnat om under hösten. Inte undra på att det då reses frågetecken kring vad den svenska solidaritetsförklaringen egentligen är värd, eftersom inga utfästelser görs.

Samtidigt har samtliga partier i Sverige återigen ställt sig bakom bedömningen att Sverige aldrig kommer att drabbas av ett enskilt angrepp utan ett krig eller en konflikt i vårt närområde kommer att drabba flera länder. Emedan man samtidigt fastställt att ett enskilt angrepp mot Sverige är osannolikt, säger man desto mindre om utsikterna för en konflikt som berör närområdet. Situationen är dock tillräckligt oroande för att våra grannländer nu drastiskt ska höja sin försvarsanslag redan 2015.

Vilka möjligheter har dock Sverige att för att verka dämpande i närområdet? Det kan konstateras att ett agerande i första hand kräver just ett aktivt ställningstagande, vilket traditionellt varit svårt att dra ur den svenska politiken när det gäller närområdet. Det är lätt att uttala sig hårt om något som händer i en annan världsdel, men när det gäller närområdet smyger man fram. Om man nu inte är redo att ta steget in i NATO, finns det ändå möjligheter att verka inom ramen för den tidigare avgivna solidaritetsförklaringen. Ett sådant sätt är i så fall att ställa upp med ett förbandsbidrag inom ramen för VJTF, vilket säkerligen skulle emottagas med öppna armar från de baltiska staterna. Samtidigt som det skulle innebära att Sverige ges fortsatt möjlighet till kvalificerade övningar, skulle det också innebära en dämpande effekt i och med att vårt stöd till de baltiska staterna i än högre manifesterades. Slutligen skulle det också ge Sverige en möjlighet till större insyn och påverkan avseende utvecklingen i Östersjöområdet.

En dyster tillbakablick i reprisform

Jag har ägnat en liten stund på eftermiddagen åt att gå några igenom gamla inlägg på bloggen för att se tankegångarna i samband med det förra försvarsbeslutet. För ganska jämnt 5 år sedan (december 2009) hade jag hamnat i en replikväxling med dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors om den då förda försvarspolitiken och framtiden. Nedan finns inlägget återgivet i sin helhet. Vill man läsa dåvarande försvarsministerns replik får man gräva i hans bloggarkiv där inläggen från försvarsministertiden återfinns.



Avskalat – replik till försvarsministern (ursprungsinlägget)

Jag uppskattar att försvarsministern tagit sig tid att svara på mitt inlägg från i tisdags. Han har helt rätt i att jag inte motsätter mig solidaritetsförklaringens grundläggande innehåll. Men jag anser att den svenska solidaritetsförklaringen är just bara tomma ord utan bakomliggande substans.

Fungerar det verkligen med en svensk säkerhets- och försvarspolitik som är så skild från grannländernas om vad som är de dimensionerande hoten? Såväl Finland som Norge och Baltstaterna är eniga i att ”det nya Ryssland” utgör det hot man dimensionerar sitt försvar efter. Det är som bekant inte en åskådning som delas av Sverige.

De svenska säkerhetsgarantierna för grannländerna är ett ytterst genomskinligt poker face med bakomliggande dålig hand. Sverige har inga militära resurser att kunna avdela till stöd för någon annan nation och kommer inte att ha det 2019 heller som det ser ut.

Utan att djuploda i det hela kan man säga att vi idag talar om säkerhetsgarantier och att kunna ge och ta emot hjälp från andra nationer utan några konkreta förberedelser, medan vi tidigare hade konkreta och långtgående förberedelser framförallt för att ta emot hjälp och vissa fall även ge, men de fick inte omtalas. En paradox minst sagt.


Försvarsministern kategoriserar in mig bland dem som tror att ett storskaligt invasionshot är föreliggande. Det är att göra det enkelt för sig. I höstas genomfördes för andra gången beredskapsövningen Dagny med resultat som visar på att de senaste tio åren varit kostsamma för svensk beredskap. Förra Dagny genomfördes för tre år sedan (frågan varför ingen övning genomförts sedan dess är ju klart intressant). Man måste ju ändå hoppas att det scenario som övades under Dagny anses vara en av de mer troligare hotbilderna, annars har mycket energi och pengar lagts på fel håll. För att genomföra den förstärkning av Gotland som övades under Dagny blottställde man i stort sett övriga Sverige, framförallt avseende kritiska resurser som t ex luftvärn.

En tusentals år gammal lärdom är att försvara sig med små resurser där fienden är stark och slå där fienden är svag. Det senaste århundradet har man talat om detta som manöverkrigföring och indirekt metod där man för att uppnå ett mål påverkar fienden på ett annat sätt än det han förväntar sig och förberett sig för. Istället för att angripa det hårt försvarade huvudmålet för sin kampanj, angriper man de blottställda sårbarheter som fienden är beroende av. Genom att koncentrera resurserna till Gotland blir övriga Sverige ett fullkomligt smörgåsbord av kritiska sårbarheter.

Resurser avsevärt mindre än vad Gotland fram till år 2000 hade på egen hand, måste nu skrapas ihop från resten av landet och därmed blottställa detta. Jag står fast vid min fråga: Vilket län ska försvaras?

Försvarsministern vet att berätta att nuvarande och tidigare ÖB varit entydiga med att Sverige kan försvaras mot de hot som går att se idag. Yngre officerare har i alla tider raljerat om äldre officerare, att FHS är den plats där man slutligen får sin ryggrad utryckt. Det är ytterst svårt att idag hitta en överste som inte håller sig till den officiella versionen av svensk försvarsförmåga när han uttalar sig i offentliga sammanhang. Privat och med kollegor är översten oftast ytterst bekymrad, men den versionen får de flesta oftast inte se förrän efter pensionen eller efter civil karriärsväxling. De få överstar, kommendörer etc som tagit bladet från munnen under sin karriär blev just inte mycket mer än överstar (Ulf Henricsson, Bo Pellnäs, Hans von Hofsten m fl). ÖB har tyvärr inte möjligheten att ta bladet från munnen.

Vad är överskådlig tid? Det försvar vi bygger idag är det vi har om 10-15 år och det gäller såväl i Sverige som andra länder. Som bekant är det försvar som nu byggs av regeringen avseende IO14 o s v, inte färdigt förrän 2019 enligt ursprunglig plan (att planer aldrig håller torde vara bekant). Vem kan överblicka världssituationen 2019 eller ens 2014?

Skalbarheten i det nya försvaret är inget jag imponeras av. Ett uppskalat försvar som rimligen minst fördubblas i jämförelse med dagens, är inget man köper på den öppna marknaden. Det finns inte 50 000 soldater redo att utbildas på en månad, ett år eller ens tre. Det finns definitivt inget kompetent ledarskap att plocka fram för att utbilda dem eller framförallt för att leda de nya förbanden. Ej heller finns det någon materiel att snabbt få fram. Som försvarsministern ofta påpekar är det högst otroligt att en kris eller konflikt endast skulle drabba Sverige, utan den kommer att beröra många andra länder och man är sig själv närmast när det gäller krigsmateriel. Krigsmateriel är långsiktiga anskaffningar. För den med kort minne borde Hkp 14 visa det med all önskvärd tydlighet, för oss med längre minne finns det otaliga historiska exempel. Man ger inte 40 personer som aldrig sett hockey annat än på tv, ett par skridskor, några klubbor, en whiteboard och uppgiften att om 3 månader vinna VM-guld i hockey. Att odla fram ett A-landslag är en process som tar minst 15 år för spelarna och betydligt längre för ledarskapet. Uppgiften är helt klart jämförbar med försvaret. Ett lands försvar är dess landslag som ska vara redo att spela den yttersta av landskamper där det inte finns annan prisplats än för segraren.

Framförallt imponeras jag inte av försvarsministerns utfästelse att försvaret skalas upp om hotbilden förvärras. Under 90-talet omtalades av politiker, säkerhetspolitiska bedömare och ledande militärer ett antal kriterier för situationen i vårt närområde, som om de infriades skulle leda till en svensk återtagning. Idag har vi i princip sett dem alla – ett Ryssland där den demokratiska utvecklingen stagnerat och på vissa håll regredierat, ett Ryssland som återtar sin landstigningsförmåga i Östersjön, ett Ryssland som återtagit sin förmåga till samordnade storskaliga luftlandsättningar och ett Ryssland som åter manifesterar stormaktsambitioner. Föga förvånande ser vi ingen svensk återtagning.

Symptomatiskt för Försvarsmakten idag är de luftslott korvett Visby, Hkp 14, NBF och en rad andra materielprojekt utgör. Enorma summor pengar läggs ner utan några konkreta resultat alltmedan tiden springer iväg och decennier går utan att operativ effekt nås. Försvar är inte gratis och resurser är i högsta grad ändliga. Hur pengarna då spenderas är a och o. Har vi då råd med system där Försvarsmaktens hyreskostnader på tio år ökar från 2,1 till 2,4 mdr kr (i årets penningvärde) trots att runt 80 % av förbanden lagts ner? Hur kan man tillåta en materielförsörjning där Försvarsmakten åratal efter sista leveransdatum får nöja sig med att knappt 50 % av kravspecifikationen i kontrakten infriats utan att ansvar utkrävs från leverantören?


Sitt försvar är ingenting ett land har råd att chansa med. Det är ingen som med någon som helst säkerhet kan förutsäga världssituationen om tio år, inte ens om fem år. Det försvar vi bygger idag är det vi har till 2020 och det nya försvaret verkar inte bli mycket till försvar, ens med dagens mått mätt.


Tidigare inlägg:
Kejsarens nya kläder - Wiseman
Att vända ryggen till - Försvarsministern

Ledarskap

”I längden är det ohållbart, men tills någon ovanför mig i hierarkin så beslutar har jag att lösa uppgiften med tilldelad organisation."

Det är alltid intressant att se riktigt ledarskap utövas och det är just ledarskap arméchefen generalmajor Anders Brännström ger exempel på med det ovanstående uttalandet, hämtat ur nyss utkomna Arménytt 2/2014.

Citatet understryker också den rådande situationen avseende balans mellan ekonomi/resurser och uppgifter för Försvarsmakten.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade