Att överbevisa Alf Henriksson

Vår store ordkonstnär Alf Henriksson skaldade en gång:

"Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi. Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten"

En säkerhetspolitik otydlig till tusen där allmänheten har svårt att se ett samband mellan budskap och handling – historiskt som i samtid, ett ständigt användande av Försvarsmakten som budgetregulator, en självförvållad radikalt minskad folkförankring, ett fortsatt befästande av militära yrken som låglöneyrken, en i allmänhetens ögon kaotisk ledning av Försvarsmakten och därtill en personal med dålig självbild. Samtliga bidrar dessa faktorer till sanningen i Alf Henrikssons ord.

Att ändra på sanningen i orden utan att landet för den skull hamnar i krig – det är utmaningen. Lyckas man med detta skulle man aldrig behöva diskutera åtgärder som dessa. Då skulle rekryteringen lösa sig själv.


SvD, Exp

Rekryteringen som inte var ett problem (uppdaterat 30/1 21.15)

Tyvärr petar ju det här ner inlägget om Strategiska Realiteter - Del 2: Rysslands Arktisstrategi från översta platsen på första sidan, men det kan inte hjälpas. SvD rapporterar nu nämligen på söndagskvällen att i Högkvarteret förbereds det en sänkning av antagningskraven för soldater och sjömän. Tidigare har antagningskraven innefattat godkänd gymnasieskola, men detta vill man nu sänka till genomgången grundskola med grundläggande gymnasiebehörighet.


Den som i dag vill bli soldat, sjöman, gruppbefäl eller officer måste vara svensk medborgare, vara lägst 18 år och ha minst godkänt i ämnena matematik A, svenska A, engelska A och samhällskunskap A från gymnasiet.
Enligt Försvarsmaktens förslag till nya föreskrifter räcker det med att den sökande har behörighet till nationellt gymnasieprogram enligt skollagen. Det innebär grundskola eller motsvarande med godkända betyg i svenska (eller svenska som andra språk), engelska och matematik. Om det finns fler sökande än platser ska i första hand personliga egenskaper och hälsa avgöra. Först i andra hand ska de som också har gymnasiebetyg väljas ut.


Det är närmast så att man helt tappar hakan. Många har varnat för att ett yrkesförsvar med låga löner och förmåner riskerar att sänka allmänkompetensen hos soldaterna och sjömännen, men ingen hade nog ens gissat att man skulle ta till dessa medel. Det många debattörer har varnat för är att situationen ska bli liknande de i andra länder med yrkesförsvar med stora vakanser, t ex Nederländerna som utgjort förebild för den svenska personalförsörjningsreformen och där man trots rekrytering även på gymnasiernas individuella program dras med stora vakanser. Ingen hade nog ändå trott att utvecklingen skulle bli denna – och så snart.

Överste Peter Öberg har helt rätt i sin kommentar i SvD att denna sänkning av kraven närmast är en återgång till vad som gällde under värnpliktstiden. Dock behöver man förmodligen gå mycket långt tillbaka i tiden för att jämförelsen ska besannas. Eftersom gymnasiebetyg kommer att värderas så lågt riskerar det bli en betydligt större andel rekryter som saknar godkänt gymnasieskolgång än vad som varit fallet med värnplikten under många år. Värnplikten hade som bekant den fördelen att samtliga unga män (tyvärr inte kvinnor) kallades till mönstring och därefter skedde urvalet.

Argument som ofta använts från yrkesförsvarsförespråkarnas sida är att striden är så pass mycket mer komplex nu, liksom den materiel som ska hanteras och att detta kräver anställda soldater och sjömän och att de värnpliktiga fick alldeles för kort utbildning för detta. Dessa argument har upprepats som ett mantra genom historien, men på något sätt verkar det ha fungerat utmärkt för värnpliktiga i alla fall att hantera sin tids avancerade materiel. En ung människa idag är på ett helt annat sätt van vid högteknologi än en ung människa för 30 år sedan. Samhället utvecklas som bekant även utanför grindarna.

Vad som däremot spelar en avgörande roll är mängden övning där man under två decenniers tid, sedan devalveringen i början av 90-talet då krigsmateriel, drivmedel och mycket mer i ett slag blev 30 % dyrare och det totala raset i försvarsbeslutet 1996, av kostnadsskäl inte har repetitionsövat värnpliktiga soldater. Istället blev de värnpliktiga allt mer och mer en förbrukningsvara som endast utbildades för att skapa intresse för dessa att söka utlandsstyrkan, i takt med att även grundutbildningens kvalitet sjönk då man inte hade råd att öva i högre förband. Av den anledning krigsplacerades inte heller dessa årskullar under 00-talet. Det är nu dessa sistnämnda och senast utbildade soldater som kommer att fylla ut personallistorna i krigsförbanden tills dessa, om allt går som de ska, har bemannats upp med anställda och tidvis tjänstgörande soldater år 2019. Detta historiska faktum väljer de debattörer som aktivast förespråkar yrkesförsvaret att helt bortse ifrån. Det spelar dock ingen roll om en soldat är värnpliktig, tidvis tjänstgörande eller heltidsanställd. Vad som spelar en avgörande roll är som sagt mängden övning. Oövade soldater bygger inga krigsförband på samma sätt som inte oövade befäl och chefer kan leda dessa förband.

Faktum kvarstår att en stor mängd av de som gjorde värnplikten därefter gjorde valet att fortsätta i Försvarsmakten och bli officerare, trots att de tidigare inte hade en tanke på en militär karriär eller till och med motsatte sig hela värnpliktskonceptet. Frågar man många av våra absolut bästa officerare har de just denna bakgrund. Samma sak gäller bland många andra före detta värnpliktiga. Man hade aldrig befattat sig med Försvarsmakten om man inte varit tvungen men efter muck är man mycket glad att man gjorde det. Som en högre officer en gång uttryckte det: "Värnplikten gav mig en klassresa från arbetarklassförort till adjutant till kungen. Jag skulle bli elektriker och hade inte en tanke på det militära".

Ofta talar man också om den mycket mer komplicerade situationen vid internationella insatser, där begreppet "den strategiske korpralen" har myntats. Det är inte som man vid en första anblick kan tro något som har med en viss kortare tysk man att göra. Istället beskriver uttrycket fenomenet hur en enskild soldats agerande i ett låg-intensivt konfliktområde kan få strategiska och världsomspännande följder till följd av vårt globaliserade och mediaintensiva samhälle. Här har Sverige tidigare berömt sig med att ha en betydligt högre allmänbildning och mognad hos sina soldater, vilket gjort att dessa agerat sunt och utan mycket stora krav på förhållningsregler. De i jämförelse enorma mängder stridsregler och förbehåll som idag omgärdar internationella insatser är inte de lättaste att ta till sig. Att då ha soldater som inte har klarat av gymnasieskolans rätt grundläggande samhällskunskap eller gymnasial svenska och engelska är högst olämpligt.

Förfarandet med en allmän kravsänkning är också förvånande med tanke på den oerhört positiva rapporteringen från regeringskretsar och Försvarsmakten om hur väl rekryteringen går, inte minst på försvarsministerns blogg. SvD rapporterade igår att avhoppen under GMU2, den andra omgången av grundläggande militär utbildning för rekryter som ej tidigare genomför värnplikten, stigit till ca 25 %. Avseende GMU 3 och 4 är siffrorna ännu inte klara, men de sägs preliminärt vara lägre än GMU 2 och i linje med GMU 1. Vad som egentligen är mer intressant är hur länge soldaterna sedan stannar. Tyvärr saknas ännu data på detta, men det borde i alla fall gå att få fram hur många som hittills lämnat även om en hel cykel ännu inte fullbordats. Försvarsmaktens planering för att organisationen ska vara fullt bemannade 2019 förutsätter nämligen att soldaterna i snitt stannar 6 år, medan oerhört många soldater uttrycker en avsikt att stanna något eller några år innan det är dags för det civila livet igen. Motivationen ligger för de flesta i en internationell insats, gärna i Afghanistan.

Problemet blir då trefalt. Det ena är att långt ifrån alla soldater kommer att få göra en internationell insats. Stora delar av Försvarsmakten kommer inte att ianspråktagas för detta ändamål och rekryteringen och attraktionsvärdet riskerar då att bli därefter. Grundinriktningen är också att det är de försvarsgrenar (eller stridskrafter som det nu heter) som i huvudsak ska koncentrera sig på det nationella försvaret, Flygvapnet och Marinen, som ska ha den största andelen kontinuerligt anställda soldater av beredskapsskäl medan de internationella insatser i högre grad ska bemannas med tidvis tjänstgörande soldater i arméförbanden.

Det andra problemet har redan börjat, men accentueras än mer 2014 när Afghanistaninsatsen avslutas. Då är det tyvärr av mycket hög vikt för Försvarsmaktens personalförsörjning av soldater att en ny omfattande insats påbörjas, samtidigt som det kommer att bli mycket påfrestande för en stor del av officerskåren som nu börjar bli rätt krigstrött. Kontinuerliga insatser i stridsliknande miljö innebär också ett stort slitage på materielen vilket utöver kostnader för själva insatsen kommer att innebära att försvarsbudgeten blir än mer ansträngd.

Slutligen har också den högre ersättningen vid internationella insatser använts som motivering till den annars låga lönen som soldater och sjömän uppbär. Kan man varken locka med löner, förmåner eller insatser återstår väl inte mycket annat än att sänka kraven.


Eftersom frågan alltid kommer upp är det lika bra att återigen påpeka det. Det finns inget som hade hindrat en lösning kombination av anställda och värnpliktiga soldater som i vårt västra grannland som redan provat den väg vi försöker oss på och backat. En gradvis övergång mellan systemen hade i vilket fall som helst varit att föredra, men man skulle tvunget såga av den gren man satt på och frågan är om det någonsin går att genomföra en återtagning.


Betyget kvarstår – Den enda egentliga skillnaden mellan det nuvarande personalförsörjningssystemet och värnplikten är att en värnpliktigt inte kan beordras till tjänst utanför rikets gränser i fredstid. Det hade gått att lösa på annat sätt. Tas riksdagsbeslutet ett drygt år innan en utredning om det redan antagna personalförsörjningssystemet läggs fram och en månad innan utredningen tillsätts, ska man kanske inte vara så förvånad över resultatet. Risken är nu än mer accentuerad med det kommande förslaget att helt fel kategorier av personer bli soldater och det sker en allmän komptenssänkning istället för höjning även på det intellektuella planet. Det fysiska planet har redan diskuterats (2).


Avslutningsvis kan det vara intressant att gå tillbaka till ett av försvarsministerns blogginlägg, daterat 5 december 2011 där han försvarar just de krav på rekryter som Försvarsmakten nu vill avskaffa:

"I grunden är detta mycket bra. Kraven på rekryterna skall vara höga, både för att säkra att Försvarsmakten får bra soldater och attraktionen i systemet. Det ger stolthet att klara kraven.
Samtidigt får det inte framstå som att Försvarsmakten endast är intresserad av den perfekta människan. Kraven – inte minst teorikraven – är högre idag än under värnpliktssystemet. Försvarsmakten kommer att ha behov både av unga med teoretisk och praktisk begåvning. Också hälsokraven är högre nu än tidigare och i många fall diskvalificerande.
…
Intresset för att söka GMU har varit mycket högt. Så högt att tusentals som sökt inte ens kallats till prövning, eftersom kapacitet har saknats för att möta söktrycket. Rekryteringsmyndigheten räknar med att det krävs 3 antagningsprövade per antagen rekryt."

Får Försvarsmakten någonsin i framtiden åter soldater som Fredrik Reinfeldt?


Se även Kungliga Krigsvetenskapsakademins rapport om förra gången Sverige hade ett personalförsörjningssystem av samma slag som idag.


Tillägg 30/1 08.00: Enligt FOI innebär ökade avgångar bland rekryterna från 15 % till 20 % en merkostnad för Försvarsmakten på 75 mkr (varje procent = 15 mkr). För varje år snittanställningslängden minskar stiger kostnaderna med upp till 195 mkr.

Officersforbundet motsätter sig starkt en sänkning av kraven på rekryterna och menar på att gymnasieskolans A-kurser tidigare motsvarande högstadienivå och soldater som inte klarar av engelska på gymnasiets A-nivå kommer att få det mycket svårt i internationella insatser.

Andra bloggar: Chefsingenjören, Skipper, Peter Hammarberg
DN, Exp

Uppdatering 30/1 17.30: Försvarsutskottsledamoten Johan Forsell (m) skriver på SvD Brännpunkt om att det ska vara statusfyllt att vara soldat och att såväl Försvarsmakten, som näringlivet och politisk nivå har anledning att fundera vidare på hur man ska rätta till detta. Det är bara att instämma, men samtidigt konstatera att det redan igår krävdes handling och inte funderande om Försvarsmakten ska kunna leverera till utsatt datum 2019. Tiden rinner iväg.

Samtidigt går nu försvarsministern ut på sin blogg och konstaterar att det inte är aktuellt att sänka kraven på rekryterna till nivån för det förslag som SvD refererar till och som utgör ett av tre aktuella förslag. Han återvänder också till avgångssiffrorna för GMU1-4.

Det skulle som sagt vara ytterst intressant att se vilka avgångssiffror det finns för GMU1 & 2 efter GMU-examen, dvs under provanställning och anställning. Det är faktiskt ännu mer intressant.

Andra bloggar: Försvar och Säkerhet, Tokmoderaten
Exp

Uppdatering 30/1 21.15: Försvarsmaktens personaldirektör ger nu en replik på SvD Brännpunkt där han understryker att det i SvD redovisade endast är ett förslag på kravprofil för att få genomföra grundläggande militär utbildning och att inget beslut ännu fattats. Kraven för att få anställning ska dock kvarstå enligt tidigare.

Tveksamt om det skingrade dimmorna. Den egyptiske kollegan Sinuhe diskuterar huruvida det handlar om ett sätt att kunna locka till sig fler intresserade till Hemvärnet där vissa uppgifter gör gällande att rekryteringen går trögt. Vissa kommentatorer till denna blogg har tidigare berättat att Försvarsmakten rekryterat tidvis tjänstgörande soldater bland sina hemvärnsoldater. Förhoppningsvis är så inte fallet eftersom det verkar något kontraproduktivt.


Tweet

Strategiska realiteter – Del 2

© Banyanman

I det första inlägget avhandlades den ryska ekonomin och de grundförutsättningar denna sätter för landet. Detta andra inlägg är avsett att beröra fastställda övergripande ryska strategier.

Utan de statliga inkomster som den enorma energiindustrin erbjuder, utan energiexporten och utan ett lämpligt pris på olja och gas kollapsar den ryska ekonomin. Inkomsterna från framförallt olje- och gasexporten har inneburit att Ryssland under de senaste 15 åren kunnat resa sig ur den avgrund man befann sig i när Sovjetunionen rämnade, vilket säkert många svenskar märkt genom sina andelar i olika Rysslandsfonder. T ex är den ryska statsskulden nere på några få procent av BNP (Sverige ligger på ca 40 % av BNP och Grekland på 140 %) och det var inte utan illa dold glädje man kunder erbjuda EU lån under höstens skuldkris. Bidragande till den starka ryska statliga ekonomin har också varit regeringen Putins förstatligande av diverse företag inom energisektorn under 00-talet, varvid flera västerländska företag blivit utmanövrerade.

Den ryska staten är som sagt fullständigt beroende av sina energiinkomster för att kunna uppbära landet och ge medborgarna de sociala förmåner de förväntar sig. Detta beroende ses som ett av landets största problem tillsammans med den negativa befolkningstillväxten. Från centralt håll är man ytterst medveten om vad en förlust av energin som ekonomisk bas skulle innebära, när resurserna i fastlandsryssland nu förväntas sina inom en generation. För att den illa diversifierade ryska ekonomin ska ha en chans att överleva ser man från centralt håll den enda chansen vara att säkerställa tillgång till nya energiråvaror. Eftersom förhållandena varit kända länge har man också tagit fram en långsiktig strategi för att lösa problemet.

Grovt förenklat är strategin en långsiktigt och målmedveten utveckling för exploatering av de fyndigheter som bedöms finnas under Arktis is. Centralt i detta är det strategiska styrdokumentet från 2008 – Principer för ryska federationens politik för Arktis för perioden fram till 2020 och där bortom

I detta dokument, undertecknat av president Medvedev, slås fast att Ryssland har fyra grundläggande nationella intressen i Arktis. Det primära utgörs av Arktis som en strategisk resursbas för att möjliggöra fortsatt socio-ekonomisk utveckling i Ryssland. De övriga är Arktis som en zon av fred och samarbete, bevarandet av Arktis unika miljö och slutligen ett öppnande av Nordostpassagen som en alternativ och effektivare handelsrutt.

Dokumentet beskriver sedan vidare hur Ryssland ska gå till väga för att odla sina arktiska intressen. Stor vikt läggs vid prospektering och gränsdragningar mot andra länder i området, stöd till energisektorn, etablerande av militära förband för rysk säkerhet i Arktis, men samtidigt framhävs även miljöintressena. I det hela är den ryska Arktisstrategin mycket målmedveten och långsiktig. Genomförandet ska sedan ske i tre steg där det första under perioden 2008-2010 ska resultera i en kartläggning av vilka resurser som finns i området och sökande av samarbetspartners för framtida exploatering. Det är mot bakgrund av detta man t ex ska det ryska samarbetet med norska Statoil (1, 2, 3, 4), Total och ExxonMobil i området.

Steg två är tänkt att genomföras 2011-2015 och innebär framförallt ett internationellt fastställande av gränsdragningar i området. Ryssland har under de senaste åren varit oerhört aktivt med att med hjälp av prospekteringsfartyg och andra resurser kartlägga den ryska kontinentalsockelns utsträckning och att få internationellt stöd en för landet gynnsam gränsdragning. Under perioden ska även lämplig infrastruktur etableras i området. För några år sedan blev det stort rabalder när Ryssland sände ett forskningsfartyg med två miniubåtar mot Nordpolen för att ubåtarna skulle placera en rysk flagga på botten vid Nordpolen. Bilder från detta släpptes sedan av rysk stats-tv och övrig media, varvid man som läsare kunde slås av det faktum att bägge ubåtarna fanns med på bilden – tills någon vecka senare då bilderna granskats och befunnits vara från filmen Titanic.

Ryssland har sedan början av 00-talet försökt vinna gehör för att Nordpolen bör tillfalla Ryssland då man anser att den undervattensbergskedja som sträcker sig dit, Lomonosovryggen, är en förlängning av den ryska kontinentalsockeln. Såväl Danmark som Kanada har också rest anspråk på att Lomonosovryggen är utstickare från deras respektive territorier. Hittills har inte FN sagt sin mening i saken utan vill se mer bevis från alla inblandade parter.

Under det slutliga steg tre (2016-2020) ska det slutliga etablerandet av Arktis som strategiska resursbas för Ryssland färdigställas. Det är också i det här häradet som vissa menar på att fastlandsrysslands olja och gas blir otillräckligt.

Ser man till de senaste årens internationella nyhetsrapportering om Arktis och Ryssland finner man att strategin i stort sett följs till punkt och pricka. Det har varit mycket intressant att sitta med den ryska arktisstrategin i ena handen och därefter följa nyhetsrapporteringen om energisamarbeten, prospektering och militär uppbyggnad. Målmedvetenheten är stor och det är ingenting som bör förvåna. Den med historien i gott minne drar sig snabbt till minnes att Ryssland i form av Sovjetunionen var det land som utvecklade systemet med statliga 5-årsplaner och tog central planering till nya nivåer. Detta lever i högsta grad kvar än idag. Intressant är också att se att den ryska Arktisstrategin citeras i den svenska Arktisstrategin, liksom denna citerar övriga berörda länders strategier.

Förhoppningsvis kan man i framtiden från svenskt håll fortsatt skriva att Arktis är ett lågspänningsområde. Det är det än så länge, men det är också ett område där alla inblandade inom kort spelar med mycket höga insatser, inte minst Ryssland. Utan att kunna exploatera Arktis energitillgångar, eller om det visar sig att dessa fyndigheter är mindre än förväntat, ser det mycket dystert ut för den ryska ekonomin och Ryssland överhuvudtaget. Man kan också ställa sig frågan vad som händer den dagen även Arktis resurser tar slut, men problemet gäller i högre grad oss alla.

I nästa del kommer en annan omfattande strategi att avhandlas.

Tweet

Metoden kvarstår

Idag diskuterade Försvarsutskottet avvecklingen av "klustervapen"'. För svensk del innebär detta avvecklingen av Bombkapsel 90 till JAS 39 Gripen. Ett ämne som flera gånger tidigare berörts här på WW, sedan frågan först togs upp när det internationella förbudet började diskuteras.

Som nämnts i de tidigare inläggen är BK 90 av en radikalt annorlunda konstruktion än de multipelvapen den internationella konventionen är avsedd för, men eftersom Sverige nu undertecknat konventionen är det bara att följa den också. Inget att hymla om.

Man kan dock inte undgå att konstatera att med BK 90 försvann det sista lämpliga vapnet för regelrätt låghöjdsuppträdande vid attackuppdrag. BK 90 var framtagen för att användas över svenskt territorium som tagits av fienden (en av anledningarna till de många mekanismerna för att undvika blindgångare) för att kunna slå mot landstigningsområden, luftlandsättningar, stabsplatser, flygbasområden, underhållsförband och inte minst för att kunna duellera med fientligt luftvärn. Bombkapselns förmåga till egennavigering och stand-off möjliggjorde uppträdande på absolut lägsta höjd i hög fart för att undvika bekämpning av även mycket kvalificerat luftvärn. Trots luftvärnssystemens kraftiga teknologiska utveckling fortsätter uppträdandet på lägsta höjd i hög fart och radarskugga vara den bästa och kanske enda lösningen om man inte har förmåga att på säkert avstånd bekämpa luftvärnet.

Kvar i verktygslådan för svenska JAS 39 Gripen är nu de laser- respektive laser och gps-styrda 250 kg bomberna GBU-12 och GBU-49, sjömålsroboten Rb 15F (endast räddad undan den strategiska time-outen på grund av en thailändsk order till sina Gripen) och automatkanonen. Under utfasning sedan tidigare då den ej integrerats på JAS 39C, är attackroboten Rb 75 (AGM-65) Maverick som i sina två versioner var användbara mot stridsfordon och liknande mål, samt broar och andra större mål för varianten med tung stridsdel. Även detta vapen lämpligt för uppträdande på låg höjd. Visserligen lämnade målsökaren en del att önska, men å andra sidan erbjöds Sverige en förmånlig uppgradering av dessa och livstidsförlängning av robotarna.


Sedan flera år har Regeringen omtalat en anskaffning av ett nytt vapensystem för att ersätta BK 90. Detta har dock ej ännu skett och man kan fråga sig vilka pengar det finns för att göra en sådan anskaffning. Man kan ännu en gång tragiskt konstatera att metoden från den strategiska time-outen kvarstår – avveckling av ett materielsystem innan ersättare anskaffats.


Tweet

Förlängd Gripenleasing för Ungern

Följare av den finske flygvapenchefen generallöjtnant Jarmo Lindbergs twitterflöde nåddes ikväll av nyheten att Ungern medgivits förlängning av sin leasing av 14 JAS 39 Gripen till år 2026 via en länk till bloggen Naval Open Source Intelligence. Tanken var från början att Ungern skulle leasa flygplanen av Sverige under tio år och sedan köpa loss dem, vilket bättre skulle passa den ungerska ekonomin. Nu ser det ju inte speciellt bra ut för den ungerska ekonomin de kommande år heller, varvid Ungern fått godkänt att förlänga leasingavtalet.

Försvarsexportsmyndighetens talesperson avböjer att kommentera innehållet i avtalet, vid en fråga från den ungerska tidningen som rapporterar nyheten. Enligt den ungerska försvarsministern innebär avtalet en besparing för Ungern på 63 mdr ungerska forinter, motsvarande 1,85 mdr kr. Frågan är om man då ska utgå från att motsvarande summa på ett eller annat sätt ska antas drabba försvarsbudgeten.

Intressant i sammanhanget är också att beslutet uppges ha tagits av den svenska regeringen under förra veckan. Dock omnämns detta varken i Regeringens ärendeförteckning för gångna veckan eller på Försvarsexportmyndighetens hemsida.



Den som inte känner igen sig i det gammalmodiga begreppet "flygvapenchef" vilket brukas i Finland kan ju alltid vidga sina vyer hos Sinuhe...


Tweet

Strategiska realiteter – Del 1

I flera av de föregående inläggen har det pekats på att "strategiska realiteter är överordnade politiskt önsketänkande". För önsketänkande är mycket av det som vi i Sverige bygger vår utrikes- och säkerhetspolitik på när det gäller närområdet. Vad avser frågor rörande andra världsdelar har vi inga problem att ta en fast ståndpunkt, men när det gäller närområdet lägger man hellre locket på. Tyvärr finns det inga recept hur man ändrar sitt eget lands geostrategiska läge.


Den överlägset dominerande faktorn i det svenska närområdet är och förblir Ryssland. Så har det varit under århundraden och kommer att fortsätta vara så under all överskådlig tid. Visst har det funnits andra starka stater som påverkat den svenska säkerhetspolitiken, men dessa, framförallt Danmark och Tyskland, är inte längre i den positionen till följd av vissa historiska händelser och allianser. Av den anledningen kan det vara intressant att se vilka faktorer som idag driver Ryssland.


Ryssland har en lång och i mycket sorglig historia. Den som studerat rysk historia vet att landets invånare, med untantag av en knapp andel, plågats under än den ena, än den andra starka härskaren sedan Ivan den förskräckliges dagar. Vissa tsarer har behandlat folket bättre, andra sämre. Värt att nämna i historien är att Ryssland gick nästan direkt från det tsarernas feodalsamhälle till den hårdaste formen av kommunistdiktatur under Lenin och Stalin. Någon frigörelse liknande revolutionerna i Europa har inte existerat. Detta är den historia alla ryssar, mer eller mindre medvetet har med sig. Det är först under 90-talet vi sett en antydan till demokrati, vars låga i mångt och mycket falnat under 00-talet. Man ska då bära i åtanke att det avses demokrati i västerländsk bemärkelse, medan demokrati för en ryss betyder något helt annat. När Ryssland nu i december genomförde parlamentsval och om några veckor genomför nytt presidentval talas det mycket om demokratiska ansträngningar och en eventuell rysk vår. Ser man till opinionsundersökningar ser man att endast en tredjedel av ryssarna föredrar demokrati över en stark ledare. Ser man till valresultat är kommunistpartiet, med dess utlovade återgång till ett mer sovjetlikt samhälle, det enda parti som är i närheten av att utmana Putins Enade Ryssland.

Ryssland är idag ett samhälle med splittrad utveckling. I vissa av storstäderna förefaller landet vara närmast västeuropeiskt medan det på landsbygden och i landets mer avlägsna delar är på samma nivå som det varit tidigare under 1900-talet och för den delen också 1800-talet.

Den ryska ekonomin har under 00-talet fått ett ordentligt uppsving och då framförallt den statliga ekonomin. Orsaken till detta är främsta den statliga produktionen och exporten av energi i form av olja och gas. Få känner till det, men sedan 2011 är Ryssland världens främsta oljeexportör sedan landet passerat Saudi-Arabien. Att Ryssland är stort inom gas är betydligt mer känt, men kanske inte de omfattande globala ansträngningarna att knyta åt sig gas- och oljefyndigheter i andra länder, t ex Venezuela. Dessa tillgångar är vad som idag bygger den ryska ekonomin och ger det ryska samhället och statsapparaten möjlighet till utveckling eftersom ca 70 % av den ryska exporten är just olja och gas. Detta förutsätter också att såväl olje- som gaspriset hålls uppe. Kunder finns det gott om, särskilt med tanke på den kinesiska boomen och ett allmänt ökat oljeberoende hos andra växande ekonomier. Vad avser gas utgör Europa de främsta kunderna och inrättandet av Nord Stream och i framtiden också South Stream ger Ryssland möjlighet att enklare justera gaspriset och hantera "trilskande" tidigare transitstater, såsom Ukraina. Att EU nu inför oljeembargo mot Iran passar förmodligen Ryssland mycket väl, då flera EU-länder, t ex Grekland, nu måste hitta andra leverantörer och priset på olja lär inte heller bli lägre vilket ytterligare gynnar den ryska ekonomin, även om priserna på vissa importprodukter kan stiga.

Rysslands resurser på energiområdet är dock inte oändliga, utan de nu kända reserverna på det ryska fastlandet kommer med största sannolikhet att ta slut. Den stora räddningen för Ryssland är de omfattande reserver av olja och gas som bedöms finnas under Arktis is. Det är i skenet av ovanstående ekonomiska realiteter man ska se de omfattande ryska ansträngningarna att muta in områden i Arktis och att få ett internationellt erkännande för ett utvidgande av den ryska kontinentalsockeln. På samma sätt bör man också se på andra nationers arktiska intressen, t ex Norge, Danmark, Kanada, USA och Kina.

Vad få svenskar också känner till är att majoriteten av den ryska energiexporten, nästan två tredjedelar, passerar ut genom Östersjön och Öresund på sin väg till utländska marknader, framförallt i Europa. Sedan några år tillbaka jobbar man också hårt med att anlägga en ny oljehamn i Finska Viken för att ytterligare kunna effektivisera oljeexporten. Vilka risker oljefrakten medför för miljön i Östersjön och dess strandstater behöver man nog inte förtydliga. När sedan Nordostpassagen i framtiden öppnas kortas ytterligare fartygens väg till marknaderna i Asien och framförallt Kina för den delen av exporten som inte går via pipeline till Kina. Därutöver behöver fartygen inte passera farligare områden som t ex i närheten av Somalia, utan följer istället den ryska kusten.

Följaktligen utgör oljeexporten, men också gasexporten genom Nord Stream, två av anledningarna till Östersjöns oerhörda vikt för Ryssland. De andra två är marinbaserna i Kaliningrad och St Petersburg. Båda två liksom Östersjöflottan kan sägas utgöra stöd till Norra Flottan i den arktiska operationsriktningen. Av samma vikt är också örlogsvarvet i St Petersburg som förser den ryska marinen med nya fartyg, men också svarar för stor del av exporten av örlogsfartyg för såväl ytstrid som undervattensstrid.


Sammanfattningsvis kan man konstatera att den ryska ekonomin är fullständigt beroende av energiproduktionen och exporten. Skulle balansen i detta rubbas, t ex att oljepriset havererar, kommer det att få mycket allvarliga följder för den ryska statsekonomin. Skulle de ryska ansträngningarna att tillgodogöra sig arktiska råvarutillgångar också misslyckas skulle det innebära mycket allvarliga konsekvenser för den ryska ekonomin, såväl den allmänna som den statliga. Kvar blir i så fall export av metaller, trävaror och krigsmateriel, men dessa är jämfört med energiexporten av mycket mindre vikt. Ett beroende av oljeimport skulle ytterligare späda på problemen. Ovanstående problematik är man mycket medveten om i den ryska statsledningen och om detta kommer del 2 av denna inläggsserie handla.


På ämnet kan det även vara bra att läsa Cornucopia som idag skrev om Rysslands oljesituation.

Tweet

Apropå Försvarsmaktens pilotbrist – Rekryteringskris?

Samtidigt som Försvarsmakten har förvarnat om att man under våren med stor sannolikhet kommer att tvingas säga upp personal till följd av den omfattande omstrukturering som kommer att genomföras för att få organisationen att överensstämma med den krigsorganisation som planerats, råder det inom vissa personalkategorier en akut brist på personal. En av dessa är piloter, där tidigare rekrytering misslyckats och utbildningen också under lång tid påverkats negativt av politiska faktorer, såsom oförmågan att placera flygskolan, prioritering av utbildning av utländska JAS-piloter framför svenska, debaclen kring anskaffning av nya helikoptrar och inte minst mycket stora pensionsavgångar under det kommande decenniet. Nedan ger ordföranden i Svensk Försvarspilotförening** (också känt som Försvarsmaktens pilotfack) sin syn på saken.


/Wiseman


-----------------------------------------------

Morgondagens pilot i Försvarsmakten, vem är det, finns han/hon?

Det är med stor förvåning jag konstaterar att antalet sökande med rätt/nödvändiga kvalifikationer för pilotyrket i Försvarsmakten inte räcker för att besätta de utbildningsplatser som finns tillgängliga. Det finns mycket stora vakanser inom helikopterpilotyrket och stora pensionsavgångar väntar inom transportflygsystemet. Detta finns redovisat i Flygvapnets egen BTD(behov-tillgång-differens)-analys. Avgångarna(frivilliga och avskilda från utbildningen) inom pilotyrket ligger också på en högre nivå, när vi gjort en sammanställning av utfallet de senaste åren, än förväntat.

ÖB säger i en intervju onsdagen den 18 januari med P4 Östergötland att lösningen är att fler kvinnor söker sig till pilotyrket. Uttalandet förefaller märkligt då pilotyrket i Försvarsmakten sedan två decennier är öppet att söka för kvinnor, vilket tyvärr endast resulterat i en kvinnlig pilot. Enligt mitt sätt att se det hela är det den totala fokuseringen vid nyanställningen av GSS (gruppbefäl, soldater och sjömän) som har inneburit att man vid Rekry/Info i det närmaste helt glömt bort att det också behöver rekryteras andra inriktningar än GSS inom Försvarsmakten. Lägg till detta en helt undermålig hemsida sett ur rekryteringsperspektivet. Hur det ser ut inom de andra yrkeskategorierna vet jag inte men det vore intressant om någon kan ge svar. Man har sett ur pilotperspektivet helt glömt bort att sprida informationen om pilotyrket till rätt målgrupp.

Min uppfattning grundar jag utöver det faktum att jag till vardags tjänstgör vid Flygskolan på Malmen, där numera all grundutbildning av Försvarsmaktens piloter genomförs och administreras(hkp-utbilningen i Tyskland) , även på att min egen son berättade att han skulle söka till pilot i Försvarsmakten. Han lyckades inte med att hitta adekvat information(!). Mitt intryck är att många ungdomar inte är det minsta intresserade av att leka ”skattjakt” med sin smartphone eller för den delen lägga knepiga pussel. Min son har just tagit studenten från Natur/internationell med fina betyg. Han idrottar och är i allt övrigt hel och ren. Han är väl förtrogen med datorer. Han borde vara ett utmärkt ämne om han vid uttagningstesterna skulle visa sig hålla måttet.

– Vad menar du med att du inte kan söka, frågade jag.
– Jag förstår inte hur man gör.
– Lugn, far vet och förstår.

Men icke. Även jag gick bet på att förstå Försvarsmaktens hemsida, dess information och sökförfarande. Ta du och jobba och res jorden runt som du planerar så får vi se om Försvarsmakten ”nyktrat till” när du kommer hem igen, var mitt budskap till sonen.

Vidare så säger Försvarsminister Sten Tolgfors i samma intervju att ”-Staten satsar på den här verksamheten, det är prioriterat. Då tror jag också det kommer att bli mer attraktivt att söka sig till verksamheten”.


Man får verkligen hoppas att detta budskap värker igenom och att Personaldirektören tar sitt ansvar. Försvarsmakten har hamnat i rekryteringskris på egna meriter. Ytterligare ett exempel är när våra unga flygelever träffar intresserade tjejer och killar vid rekryteringsaktiviteter och får frågan hur det är med exempelvis lönen. "Jodå, tack vi tjänar hyggligt men håller Försvarsmakten fast vid samma princip som de senaste tio åren får du räkna med ett löneavtal där din köpkraft kommer att minska år från år. Avtalet är inte omreglerat sedan 1999 och med det följer att nivåerna är oförändrade sedan dess". Jag som ordförande har försökt att få till en omreglering av avtalet för att attrahera nya piloter till yrket och behålla piloter som redan arbetar i Försvarsmakten. Arbetsgivaren Försvarsmakten har inte varit tillmötesgående på något sätt. Jag vet då jag deltagit i hela resan de senaste tre åren kring ALFF*. De senaste förhandlingarna strandade i somras, då Försvarsmakten inte ville godta det för myndigheten kostnadsneutrala budet vi och Officersförbundet lade fram. Se mer hos Officersförbundet.

När jag nås av uppgifterna att rekryteringen av tillräckligt antal piloter för närvarande är på väg att misslyckas, samtidigt som vi står inför stora pensionsavgångar, med ett redan stort underskott inom vissa kategorier blir jag fundersam. Allt fler talar om att lämna för civila flygjobb (jo civilflyget rekryterar) på grund av arbetsgivarens nonchalans i avtalsfrågan.

Jag hoppas verkligen att Försvarsmakten styr om sin rekryteringskampanj så att den attraherar individer med rätt kvalifikationer för flygföraryrket. Om det sedan är pojkar eller flickor kvittar mig lika bara kvalifikationerna är de rätta. Vidare måste hemsidan utvecklas så att den blir tydlig och enkel att förstå ur rekryteringsperspektivet. Borde inte arbetsgivaren se till att komma igång med det strandade ALFF-avtalet? T.ex. genom att allokera resurser i form av förhandlingskompetens och tid för att lösa uppgiften? Med dessa tre åtgärder skulle Försvarsmakten kunna säkerställa en rekrytering som innebär att det finns pojkar och flickor som vill och i framtiden kommer att flyga våra flygande system. Dessutom hålla flygsystemen flygande med en yrkeskår som är stolta och nöjda i sitt värv.


Stefan Granholm
Ordförande Svensk Försvarspilotförening*


*Svensk Försvarspilotförening är en förening inom Ledarna och organiserar så gott som samtliga piloter i Försvarsmakten. Svensk Försvarspilotförening ingår tillsammans med Officersförbundet i förhandlingsparten OFR/O FM som har att bla bedriva förhandlingar inom sina avtalsområden gentemot Försvarsmakten

**ALFF=Avtal om löner för flygförare i Försvarsmakten innehållande lön, premie, 200h obetald övertid, ej betalt för jour/ob, Loss-of-licence, 12 månaders uppsägningstid, bötesbelopp under 10(tio)år om du lämnar för annat flygjobb.

SVT

Tweet

Normalt sett...

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

... sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

"Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning."


Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

"Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater."


Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.


Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.



Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Tweet

Visst måste Europa ta ansvar, men …

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker


… det kräver också att varje europeiskt land i grunden tar ansvar för sin egen säkerhet. Försvarsministerns huvudbudskap inför Folk & Försvars rikskonferens, publicerat på SvD Brännpunkt, grundbudskap är helt korrekt – Europa måste ta ansvar för sin egen säkerhet när nu USA kraftigt drar ner på sin militära förmåga i Europa för att istället koncentrera sig på det som man ser som sin huvudriktning, Asien och framförallt Kina.

Försvarsministern tar i sin artikel upp den amerikanske försvarsministern Robert Gates avskedstal från i somras som en regelrätt utskällning av Europas militära ansvarstagande för sina egna problem. Utan amerikansk hjälp hade Libyeninsatsen aldrig kunnat genomföras då USA stod för huvuddelen förbekämpningen med kryssningsrobotar, SEAD-förmågan (nedhållande och bekämpning av luftvärn), och framförallt den vitala lufttankningen. Framförallt kritiserade man Europas ytterst klena vapenlager, där flera länder redan efter någon veckas strider hade slut i sina vapenlager. Danmark och Norge stod i sammanhanget för oproportionerligt stora andelar av attackföretagen och det svenska förbandet lär ha mötts av danskar som frågade om man kunde köpa svenska bomber om de inte skulle användas.

"Just-in-time"-konceptet må fungera i den civila världen och för fördelningen av befintliga nationella resurser, men när det gäller logistik på nationell nivå krävs det att materielen redan finns anskaffad när den ska användas. För svensk del hade det snabbt kunnat bli pinsamt med tanke på den svenska traditionen att inhandla endast nödbehovet. I Flygvapennytt på 90-talet beskrevs det hur 100 radarjaktrobotar anskaffades till JAS 39 Gripen, då planerat i 204 exemplar. Numerären avseende bomber är oklar, men det skulle förvåna om Sverige skulle ligga bättre till än Danmark. Att inte delta i attackrollen i Libyen var inte bara en politisk moralisk begränsning utan även en ekonomisk sådan. Försvarsministern väljer förmodligen aktivt att inte ta upp just denna del av Gates tal.

Försvarsminister Tolgfors har på sin blogg kritiserat den historiskt belagda matematiken att priserna för militär materiel och därmed militär verksamhet stiger snabbare än för samhället i övrigt. Ett budskap som upprepas av den moderate ledamoten av Försvarsutskottet, Johan Forsell. Till skillnad från försvarsministern har Forsell öppet för kommentarer på sin blogg och får där mothugg av läsarna. En lösning som ofta förs fram som lösningen på alla militära ekonomiska bekymmer, och så även av försvarsministern är den som kallas "pooling & sharing" som går ut på att länder gemensamt anskaffar en gemensam resurs.

I tanken är naturligtvis detta sunt och fungerar bra i fredstid. Problemet är dock det att i krigstid, när resursen verkligen behövs, överstiger behovet vida tillgången och viljan att dela med sig mellan länder som samtliga har samma behov är minimalt. Sverige deltar sedan några år i NATOs flygtransportsamarbete kring tre st C-17, där Sverige har den näst största andelen efter USA. När det svenska flygförbandet skulle sättas in i Libyeninsatsen var det dock omöjligt att få loss dessa C-17. Alla hade ju liknande behov, antingen för Libyen eller Afghanistan. Istället blev det skytteltrafik med svenska Hercules.

Exemplet blir än tydligare när man tar ett nordiskt samarbete i beaktande. I argumentationen för en svensk solidaritetsförklaring framhävs alltid att ett yttre hot kommer att påverka samtliga nordiska länder och vi därför ska ställa upp för varandra. Men hur skulle det då fungera om de nordiska länderna valde att istället för nationella förmågor anskaffa en gemensam pool med materiel? Svaret är att det skulle ju naturligtvis inte fungera annat än i fredstid. Vid skarpt läge skulle varje land ha ett så stort nationellt behov att det överskred den gemensamma poolen. Att därför säga att Sverige t ex ska stå för finskt luftförsvar eller Finland för svenskt artilleri är inget annat än nys. Däremot kan tanken som sagt fungera utmärkt avseende fredstida underhåll, övningsområden, ledningsförmåga (som t ex NATOs gemensamma AWACS) där utnyttjandet antingen inte är avhängigt av situationen eller momentant löser uppgifter över flera länders territorium. Där finns sannolikt pengar att spara – vilket i hög grad redan görs så det är tyvärr inte någon lösning på alla problem.


Sverige uträttade mycket under Libyeninsatsen och stod för en tredjedel till hälften av den taktiska flygspaningen, utan vilken mycket av precisionsbekämpningen inte hade kunnat genomföras. Samtidigt innebar de svenska politiska förbehållen problem för NATO. I slutänden blev dock resultatet mycket gott och den statsminister som innan insatsen var mycket avogt inställd till insatsen, är förmodligen idag mycket tacksam att insatsen blev av då den gett Sverige ett mycket gott anseende i politiska kretsar. Detta gäller såväl i bilaterala förbindelser som i EU och framförallt i NATO. Men att säga som försvarsministern i dennes artikel att "insatsens kärna utgjordes av USA, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Norge – och Sverige" är att göra våld på historien. Såväl Kanada som Italien lämnade mycket stora bidrag till insatsen och detta utan större förbehåll.


Försvarsminister Tolgfors har helt rätt i att Europa måste ta ett större ansvar för sin säkerhet och militära förmåga och att detta i grunden kräver att varje land tar ansvar för sin egen försvarsförmåga. Detta gäller inte minst försvarsministerns eget land, där verkligheten tyvärr skiljer sig avsevärt från kartan på försvarsministerns blogg och i regleringsbrevet. Upp till bevis!

Det är hög tid att från politiskt håll sätta press på Försvarsmakten att leverera det resultat den är ålagd att leverera. Gör man inte det måste resultatet bli detsamma som i civila företag och andra försvarsmakter – ett byte av koncernledning.

Samtidigt måste man dock på politisk nivå inse att vissa saker av det man förväntar sig är utopier och att det krävs en starkare verklighetsförankring. Den politiska insynen på försvarsområdet måste öka, men det gäller också kunskaperna. Har man inte kunskaperna att förstå vad det är man ser spelar det ringa roll vilken insyn som bjuds.

Strategiska realiteter fortsätter tyvärr att vara överordnade politiskt önsketänkande.


Se även Morgonsur, Försvar & Säkerhet, Cornucopia samt Sverige och Världen


Tweet

Den singulära omöjligheten

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker



Att valet av F-35/JSF som nästa stridsflygplan kommer att stå Norge dyrt har påpekats ända sedan valet gjordes. Att det blir dyrt och försenat har också blivit allt tydligare sedan valet gjordes, nu senast utvecklat av Chefsingenjören. Nederländerna, där det sedan tidigare rått en kraftfull parlamentarisk tvekan, vänder sig nu till Danmark och uppmanar landet att gemensamt med Norge köpa F-35. Ett bredare inköp skulle onekligen lätta den nederländska bördan något. USA är som bekant hårt ekonomiskt belastat och de kommande åren kommer att innebära ekonomiska svårigheter för det amerikanska försvaret där inköpen av nya stridsflygplan, i synnerhet F-35, kommer att drabbas.

Ryssland å andra sidan satsar som aldrig förr på sitt försvar till följd av det starka ekonomiska uppsving landet har upplevt under 00-talet. 2011 passerade man slutligen Saudi-Arabien i oljeexport, där huvuddelen av oljan exporteras till Kina. Dock är man bekymrad över oljans ändlighet, och går av den anledningen "all-in" i Arktis avseende exploatering av de råvaruttillgångar som döljs av isen. Under 10-talet kommer Ryssland att satsa hårt på att modernisera sin militära förmåga och enbart materielinköpen kommer att ligga någonstans mellan 60-70 mdr dollar – årligen, dvs 400-500 mdr kr.

Mantrat i den svenska politiska sfären är sedan något år att "javisst Ryssland övar och har börjat upprusta, men man ska komma ihåg att det är från en mycket låg nivå". Med tanke på att den politiska sfären i regel tar 5-10 år på sig att anamma ett nytt budskap (kul jämförelse är att se vilka politiker som nu ivrigast talar om vikten av ett insatsförsvar som var budskapet för ganska jämnt 10 år sedan), finns det starka skäl att påpeka att Ryssland idag övar på en nivå över vad man gjorde då Sovjetunionen lämnade in. Värt att betona är också att organisation och materiell förmåga tar ett drygt decennium att bygga – precis som tidigare. Att ändra inriktning för vad förmågan ska användas till handlar om dagar – också precis som tidigare.

I Norge vållar den ryska upprustningen naturligtvis stark huvudbry. Liksom Ryssland sätter Norge stort hopp till landets andel av Arktis dolda tillgångar och har av den anledningen sedan tidigare koncentrerat majoriteten av landets försvarsresurser till norra delen av landet. Norge är dessutom dubbelt drabbat av grannen i öster. Dels genom konkurrensen om tillgångarna i Arktis, men också som NATO-medlem då den ryska militära doktrinen från 2010 nämner NATO och organisationens expansion som det främsta hotet mot Ryssland.

Med tanke på det norska flygvapnets framtida ringa storlek (idag 3 divisioner F-16 om totalt 57 flygplan från 74 inköpta) om max 56 F-35 (sänks sannolikt till 52 av ekonomiska skäl), har man avsett att gå ner på en flygbas från idag två (Örlandet utanför Trondheim och Bodö). Mycket har talat för Bodö då basen ligger betydligt längre norrut och närmare det tilltänkta operationsområdet än Örlandet, men kostnaderna för att F-35-anpassa basen rör sig om flera miljarder. Ett annat alternativ som nämnts är en utbyggnad av krigsbasen och tillika civila flygplatsen Evenes utanför Narvik. Evenes har ett mer skyddat läge än Bodö, liggare ytterligare norrut och är dessutom inte beläget så nära civil och bullerkänslig bebyggelse som Bodö.

Med tanke på den starka nordliga fokuseringen av det norska försvaret väcker det naturligtvis starka känslor när den norske överbefälhavaren Harald Sunde nu vill styra om planerna för den norska framtida flygbasen till att utgöras av Örlandet. Detta har vållat stark debatt i Norge och planen att Avinor (motsvarande Luftfartsverket) ska köpa och driva Bodö för en halv miljard NOK från försvaret, vilket ska användas till att rusta upp Örlandet, kritiseras hårt. Kritik har också rests från de fackliga organisationerna som menar att det norska försvarsdepartementet underdriver den ryska verksamheten i närområdet och antalet starter som den norska incidentberedskapen gör. Å andra sidan kan man konstatera att det i Norge råder någon form av offentlig redovisning avseende incidentberedskapen medan man i Sverige får nöja sig med bilder och information från andra länder som stöter på den svenska incidentberedskapen...

Norge står därmed för samma svåra val som Sverige redan tagit utan större debatt. Att i fredstid helt lämna sin huvudstad utan luftförsvar eller att överge den strategiskt viktigare riktningen. Även i Sverige har en nedgång till en enda flygbas diskuterats, men än så länge alltid avfärdats som de galenskaper detta utgör. Att militärt överge Gotland är med stor sannolikhet det största strategiska misstaget sedan Sveaborg, men att gå ner på en enda flygbas, oavsett om denna heter F 17, F 21, Borlänge eller Östersund är minst lika dumt. Strategiska realiteter med detaljer som räckvidd, geografisk placering, vapensystem, med flera, är tyvärr överordnade politiskt önsketänkande. När ett land inte ens mäktar med sitt eget luftförsvar – hur ska man då även mäkta med grannländernas? Oavsett om landet heter Norge, Danmark, Sverige eller Finland måste det i grunden ta ansvar för sitt eget försvar.

Det återstår att se var det framtida norska flygvapnet hamnar – och vad det får betala för sina F-35.


Man får för övrigt hoppas att försvarsministern tagit till en reserv när han senare idag håller tal i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens, med anledning av SvD:s artiklar om att det fortfarande tar 2 år att mobilisera försvaret och problemen att bemanna högvakten. Ingressen lär dock bli: Mikael Holmström har fel …


Tweet