Dags att höja tröskeln - del 1

FOI publicerade i veckan en riktigt läsvärd rapport om tröskelförmåga och dess krigsavhållande effekt. Det enda förargliga med rapporten är att FOI förekom de inlägg jag planerat om just tröskelförsvar men det är ju en högst personlig aspekt på det hela. Rapporten rekommenderas i alla fall varmt. Precis som författaren Krister Andrén konstaterar har Försvarsmaktens krigsavhållande effekt försvunnit som uppgift sedan millennieskiftet för att istället fokuserar på fredstida produktion och internationella insatser. Något som jag också tagit upp i Prolog-serien här på WW.

I och med det allt mer osäkra omvärldsläget i vårt närområde ökar dock behovet av att ha ett trovärdigt nationellt svenskt försvar med stark tröskelförmåga. Målet med ett försvar av det egna territoriet bör vara att övertyga en motståndare om att chanserna med att lyckas med sina avsikter är alldeles för dåliga och kostsamma för att överhuvudtaget påbörja ett agerande. Där är vi inte idag efter ett antal försvarsbeslut som fokuserat på helt andra områden och med en nuvarande situation där utvecklingen i vårt närområde tyvärr inte verkar gå åt rätt håll samtidigt som Försvarsmakten idag förfogar över en ytterst ringa numerär där kvaliteten är på väg att bli frånåkt av alla andra länder.

Försvarsmakten uttalade i sin perspektivstudie i höstas att man inte längre kan upprätthålla en kvantitativ bredd utan istället bör en satsning på kvalitet göras. Att satsa på något annat än kvalitet låter sig absolut inte göras, men tyvärr finns inte riktigt heller någon kvantitet att växla in efter ett antal successiva försvarsbeslut med just denna ledstjärna. Än viktigare blir det då att höja kvaliteten på det som finns kvar och verkligen satsa på materiel som ger hög avkastning vad gäller tröskelförmåga och jag hoppas innerligt att Försvarsberedningen har insett det när man nu i slutet av mars ska lägga fram sina rekommendation inför försvarsbeslutet 2015.


I sin rapport tar Krister Andén upp några materielsystem som han anser tröskelhöjande. Jag anser dock att han missar vissa bitar. Å andra sidan tror jag inte att Andrén haft för avsikt att vara heltäckande. Vad jag framförallt vill rekommendera läsning av är Andréns resonemang om hur sårbar infrastrukturen är i ett modernt samhälle, särskilt ett högt utvecklat sådant som det svenska. Det är det jag brukar referera till som fallhöjd och som gör att användande av t ex luftmakt inte tillnärmelsevis fungerar lika bra i Afghanistan som det skulle göra på Sverige.

Ser man till förmågor som Försvarsmakten idag fortfarande besitter och som har stark tröskeleffekt så står flygstridskrafterna och ubåtsvapnet ut som två av de främsta. Ej lokaliserade ubåtar, särskilt i Östersjöns hydrologiska förhållanden, riskerar att bli ytterst kostsamma för marina operationer. Stridsflyg med långräckviddiga kryssningsrobotar kommer att ha förmågan att påverka en angripares infrastruktur på ett för denne mycket kostsamt sätt och kompletterar man detta med ubåtsbaserade kryssningsrobotar höjer man tröskeln ytterligare. I fall en angripare har tänkt sig att även genomföra sjö eller markoperationer mot Sverige är denne beroende av luftherravälde i det aktuella operationsområdet. Kan detta luftherravälde förnekas blir det ett oerhört riskspel att genomföra en luftlandsättning eller överskeppning, vilket påvisas av otaliga historiska exempel. På samma sätt som kryssningsrobotar kan utnyttjas för att angripa en motståndares infrastruktur så kan motsvarande uppnås med ett offensivt cyberförsvar.

För att en tröskelhöjande förmåga ska vara relevant måste den överleva till det tillfälle då den kan nyttjas, vilket även Andrén tar upp i sin rapport. För Sverige är detta en klart begränsande faktor. Vi har inte den offensiva småstatens tradition som t ex Israel innebärande att man kan nyttja förmågan redan preventivt när tecknen börjar komma att motståndaren ska påbörja en operation. Istället måste förmågan skyddas och överleva till dess ett avgörande kan anbringas, på samma sätt som mycket stora resurser under Kalla kriget lades på den under ÖB direkt underställda attackeskadern skulle överleva till dess att den kunde sättas in på det mest effektiva sättet.

Jag kommer imorgon att börja inläggsserien med en tröskelförmåga som är enkel att uppnå och även på god väg att realiseras, nämligen med svensk förmåga att förneka en motståndare luftherravälde i det svenska närområdet. Detta är nämligen en förmåga som redan finns planlagd att existera hos Försvarsmakten inom något år i och med införandet av den nya radarjaktroboten Meteor. Införandet av Meteor är den åtgärd som enskilt innebär den kraftigaste förmågeökningen hos det svenska försvaret under överskådlig tid. Mer om detta imorgon, som sagt.

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten - del 4

I de tre tidigare delarna har jag visat hur Försvarsmaktens viktigare materielsystem har en klart vikande trend vad gäller övningsverksamheten. Man når alltför sällan upp till de målsättningar som satts upp för respektive år, vilket utslaget över ett antal år blir till en omfattande kompetensskuld genom ränta-på-räntaeffekten.

Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.

Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013

Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.


Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.

Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?

Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.


Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.


Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.

En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.

Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.


Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken - helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.


Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Gästinlägg: "Ett konventionellt och förlegat försvar"

“Sverige har ett konventionellt och förlegat försvar. Finns ingen vits att plöja ned miljarder i det i syfte att försvara landet. Inte i en tid med mach 10 kryssningsmissiler och generellt de stora teknologiska skillnaderna som råder.”

Så sa min gamle vän i en facebookdiskussion som gick ut på att vissa av oss efter den senaste tidens yttranden kring specialförband stärkts i övertygelsen att inte rösta på vissa partier i år heller. Har han rätt? Om vi tar avstamp där vi slutade senast så handlar allt våldsmonopol i första rummet om att gemensamt bestämma vad som ska ske inom vårt lands gränser. För den händelse att någon försöker bryta mot det monopolet så gäller det att snabbt återta detsamma, oavsett om det är fråga om politiska extremister, annan form av organiserad brottslighet, eller främmande makt.

Vid inget tillfälle har man från militärt eller (initierat) politiskt håll trott att detta är en uppgift som ett litet land som Sverige kan klara enskilt om motståndaren är en stormakt. Hela vår krigsplanläggning under det kalla kriget byggde på att vi var en kugge i ett maskineri som skulle förebygga och i värsta fall försöka stå emot ett sovjetiskt anfall över hela den europeiska kontinenten. Det fanns en mycket liten sannolikhet för att vi skulle kunna stå utanför ett krig i Europa, och en än mindre (försvinnande liten) sannolikhet att vi skulle behöva utstå ett isolerat anfall mot Sverige från Sovjetunionen. Så vitt jag kan förstå var den viktigaste uppgiften för Krigs- och sedermera Försvarsmakten i detta sammanhang att verka stabiliserande:

Det skulle vara tydligt att det var kostsamt att genomföra ett krig som inbegrep Sverige. Allra helst skulle det uppfattas som så kostsamt att det aldrig blev av. Inte för att man inte kunde förinta hela landet, utan för att det i alla krigsfall skulle finnas angelägnare mål att använda resurserna till, och att man för den händelse av att man drog in Sverige skulle behöva använda resurser för uppdraget som hade varit bättre att använda någon annanstans.

Som en krydda i detta resonemang kan nämnas att den uppfattade effekten av vad vi kunde åstadkomma efter förbekämpning (det fanns en anledning till att sovjeterna ville veta var våra flygförare bodde, och det var inte för att bedriva ickevåldsförsvar) var det viktiga - det spelade alltså mindre roll hur mycket prylar vi hade eller hur bra vi var på att faktiskt använda dem, så länge det _verkade_ som om vi hade tillräckligt mycket prylar och var tillräckligt bra på att använda dem även efter en kraftigt (och ofrivilligt) begränsad mobilisering.

Kommer vi tillbaka till nutiden är det ingen som tror att Ryssland har intresse av att idag invadera Sverige. Detta är sant oavsett om vi har en försvarsmakt eller inte. Det är heller ingen (bortsett möjligen från vissa representanter i det nymoderata ledargarnityret) som tror att Ryssland har minsta tekniska problem med att blåsa varenda svensk från jordens yta redan med befintlig teknik - en teknik som förvisso blir mer sofistikerad för varje år som går och dessutom storskaligt effektiv redan i steget under kärnvapen - och så långt har min vän helt rätt. Dock händer det mycket på den internationella scenen innan det börjar regna “mach-10-missiler”.

För det första är kontrollen över det egna territoriet det som styr själva definitionen av staten. Just i detta nu, och åtminstone de närmaste tio åren, är vår kontroll avhängig välvilja från våra grannländer. Lek med tanken att en driftig/vansinnig befälhavare i Kaliningrad bestämde sig för att provocera fram en stormaktskonfrontation genom att besätta Gotland. Eller föreställ dig att en hord vältränade jihadister bestämmer sig för att tvinga Putin på knä genom att från samma ö slå mot en av Rysslands viktigaste handelsleder. Eller att en försvagad Putin ersätts av en ultranationalist som torpederar vår handelsflotta tills vi skickar tillbaka de båtlaster med HBT-personer som flyr över havet efter att en av de “västra delrepublikerna” “frivilligt gått i union” med Nya Östunionen och sedan tvingats sätta alla “avvikande” i “omskolningsläger”. Oavsett vilket scenario du väljer (dessa är kanske inte de allra mest sannolika, men det spelar ingen roll - poängen är att handlingsfriheten blir kringskuren oavsett vilken anledningen är) så kan vi i dagsläget göra nära nog ingenting utan hjälp från våra grannländer - en situation som bara förvärras i takt med att befintlig materiel inte ersätts i erforderlig takt, rekryteringen haltar, övandet reduceras, och slutdatum för intagandet av en organisation som antagligen redan från början är felkonstruerad för att tillhandahålla försvar på hemmafronten flyttas längre och längre in i framtiden.

Beroende på vilket scenario som utspelar sig kan det alltså till och med bli så att Ryssland av det internationella samfundet blir ombett att gå in och styra upp verksamheten (om vi inte kan kontrollera en del av vårt territorium, och någon annan gör det med udden riktad mot Ryssland). Jag tror inte att det är så kul att ha sommarstuga på Gotland i ett sådant läge - Georgien såg inte så där jättekul ut. Tjetjenien är ett annat land som man sällan ser på vykort. (Nej, med det menar jag inte att dessa två länder varit föremål för FN-mandat. Jag menar att vi har att göra med ett land som har en annan inställning till “collateral damage” än vad vi har).

Från finskt håll säger man att vi har blivit en “konsument av säkerhet” istället för en producent, och för att spetsa till det ännu mer är det snarare så att vi har gått all-in på bidragslinjen och sitter med armarna i kors och hoppas att någon annan ska ta hand om allt jobbigt åt oss. Vi gör nog bättre i att utgå från att våra vänner kan tänka sig att avstå en del av sitt säkerhetsöverskott - efter att deras egna behov är tryggade (vilket i Natofallet innebär att vi är rätt långt ned på listan i dagsläget - det tog som bekant veckor att få förstärkt luftvärn på plats vid den fullvärdiga medlemmen Turkiets gräns mot Syrien) om de tror att det kan påverka något till det bättre. Med "bättre" förstås här situationer där osäkerhet om läget byts mot stabilitet och minskad risk för missförståndsbaserad eskalation, samt omständigheter där opportunister drar slutsatsen att ingen snabb vinning finns att få.

Denna tanke blir för övrigt ännu viktigare om vi istället för 10 år in i framtiden försöker hantera 20-40 år. Det enda vi vet säkert är att ingen gissning kommer att vara helt korrekt. Några skapligt sannolika förutsättningar är dock att
a) exportmarknaden för fossila bränslen kommer att ha minskat drastiskt eller upphört att existera
b) det ryska välstånd som byggs upp idag kommer att bli lidande av a)
c) risken att samhället genomgår stora och dramatiska förändringar ökar när folk får det sämre fort
d) en instabil stormakt med stora militära muskler är inte bra för dess grannar
e) det tar lång tid att bygga upp militär kapacitet men att byta inriktning på utrikespolitiken går minst lika fort som en statskupp

Vi som enskild nation kommer aldrig att kunna stå emot ett aggressivt Ryssland. Även om Ryssland inte är aggressivt mot oss idag vill jag påminna om de myriader av olika händelseutvecklingsalternativ som finns teoretiskt möjliga. Återigen, ingen som 1925 hade sagt "om femton år sitter en folkmördande korpral som diktator över halva Europa" hade tagits på allvar. Av denna anledning är det en god idé att se till att solida stater med gemensamma intressen har en militär beredskap som är god. Det innebär inte ens att vi måste gå med i Nato, det räcker med att vi verkar för att den typen av krafter som vi anser oss tillhöra även fortsatt är just krafter, krafter som ser oss som en naturlig samarbetspartner. (Detta resonemang är för övrigt applicerbart på alla länder, ju fler som är stabila och rustade och ser ett gemensamt värde i att det inte är krig, desto mindre gör det om ett enskilt land drabbas av vansinne a la Tyskland på trettiotalet.) Och i ljuset av detta blir det också än mindre intressant att avfärda Försvarsmakten bara för att någon annan har större pinnar. Ja, så kommer det alltid att vara. Det innebär inte att vi ska rulla över på rygg och ge upp. Det innebär att vi ska se över vilken typ av roll vi kan fylla i det internationella samfundet, ett samfund vars större medlemmar också har stora pinnar, och ta behovet av stabilitet i vårt närområde på allra största allvar. Om inte annat för att se till att de stora pinnarna inte åker fram på grund av missförstånd och uppfattat "enkla vinningar".

Oplacerad informationssoldat

Fantomen

Det har varit dåligt med uppdateringar på WW den senaste veckan, men det har sina skäl. Förhoppningsvis kommer det att finnas tid i nästa vecka att publicera del 4 av inläggsserien om den vikande trenden i övningsverksamheten.

Stundom händer det att jag skriver på andra bloggar och i tjänsten. Det är precis det som hänt nu och resultatet kan skådas på Flygvapenbloggen.

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten - del 3 (Uppdaterat 11/2 20.50)

Som synes av såväl siffrorna som jag presenterade i del 1 och utdragen ur årsredovisningarna presenterade i del 2, har det varit en tydligt vikande trend i flygtidsproduktionen för alla flygslag. År efter år har man underskridit uppsatta målsättningar. Målsättningar som därtill flera gånger kommit att sänkas under årets lopp. Den upparbetade kompetensskulden är minst sagt katastrofal.

I Mikael Holmströms artikel bemötte såväl politiker som Försvarsmakten statistiken med att man måste se till kvaliteten bakom siffrorna. Utifrån de resultat som listas i vissa årsredovisningar ser man dock att den uppnådda PersQ (kvalitetsmått i Försvarsmakten) ligger långt ifrån nivå 5 som kännetecknar ett förband utan brister i sin utbildning. Ej heller PersQ 4 uppnås vanligen att döma av årsredovisningarna.

En misslyckad flygtidsproduktion har heller ingen ”graceful degradation”. Med det menas att när flygtidsproduktionen haltar gör den ofta det av logistiska och personella skäl varvid de flygplan som ställs fram för utbildning och övning i antal inte motsvarar det som krävs för att öva på rätt sätt. Det är en mycket stor skillnad på att med rote jämfört med fyrgrupp, särskilt när man därtill själv förväntas sätta upp motståndarsida med egna resurser. Man kan således flyga många timmar med enstaka flygplan och timmässigt få ett hyfsat resultat, medan kvaliteten i övningen uteblir eftersom man ej kunnat öva uppträdande i förband och mot en motståndare i rätt numerär.

Hur mycket behöver då en pilot flyga? Där skiljer det väldigt på vilket flygslag det handlar om. Ett besättningsflygplan som t ex Tp 84 Hercules ska liksom helikoptrar generera betydligt mycket mer årlig flygtid än ett ensitsigt stridsflygplan. Ser man till stridsflygplanen har vi också bevittnat en revolution det senaste dryga decenniet. Tidigare var en Viggen- eller Drakenpilot endast operativ i en roll (jakt eller attack eller spaning). Denne lade drygt 90 % av sin flygtid i sin grundroll och övrig tid i sekundär roll. Gripenpilot förväntas istället bemästra alla dessa tre roller, vilket därmed rimligen kräver uppåt tre gånger så mycket flygtid för att nå motsvarande kompetensnivå som sina äldre kollegor. Här har visserligen flygplanen blivit enklare att flyga, men mängden delförmågor inom respektive uppgift har ökat, liksom även vapensystemens och insatsreglernas komplexitet.

Det är därför inte för inte som man i NATO har mycket tydliga krav på vad ett förband ska klara av och hur det ska övas. För stridsflygpiloter som ska uppträda i flera roller sätter NATO som absolut lägsta krav nivån 180 flygtimmar per år, men med ett avsevärt högre bör-värde. Vad en enskild svensk pilot på en av landets fyra stridsflygdivisioner i insatsorganisationen flyger per år framgår inte av årsredovisningarna. Däremot har SvD tidigare skrivit om hur många piloter det finns i Sveriges på stridsflygdivisionerna. Men, utöver dessa piloter ska flygtiden sedan fördelas på piloterna i prodorganisationen, piloter på stabsbefattningar som kräver särskilda och aktuella flygkunskaper, svenska piloter under inflygning på JAS 39 och inte minst de utländska piloter som ska skolas in på JAS 39. Alla har naturligtvis inte samma flygtidstilldelning.


Vad är då orsakerna till den kraftigt vikande trenden?

Orsaken är tyvärr inte bara ekonomisk i den meningen att flygtid kostar pengar. Visserligen snävar man ofta in antalet flygtimmar som ska produceras av just ekonomiska skäl, men detta är ändå en mindre faktor i sammanhanget. Flygtid är också förvånansvärt billigt i Sverige, då JAS 39 är ett mycket billigt flygplan att operera.

Som synes av sammanställningen som redovisades i del 2 är två återkommande faktorer brist på utbytesenheter/reservdelar (ue/rd) och brist på personal. Att utbytesenheter och reservdelar saknas kan i sig bero på två faktorer. Det ena är att man saknar pengar att köpa in reservdelar och utbytesenheter i tillräcklig mängd och den andra är att respektive tillverkare inte kan leverera i erforderlig takt oavsett om det rör sig om nyproduktion eller reparation av utbytesenheter.

Har man ue/rd i erforderliga mängder behöver ett flygplan i princip aldrig stå still längre än det tar att byta delen. Att detta är en snabb process med Gripen har gång efter annan bevisats på övningar och även skarpt där Tjeckien hållit incidentberedskap med JAS 39 i Baltikum med en i NATO aldrig överträffad tillgänglighet på flygplanen. Detsamma gällde i hög grad även Libyeninsatsen.

Frågan är då varför FMV inte kan tillhandahålla ue/rd i tillräckliga mängder? FMV:s generaldirektör Lena Erixson berörde själv bristen på ue/rd under försvarsföretagsdagarna med hur en enstaka o-ring kan få ett flygplan att stå på backen i månader. Saken hjälps heller inte av att exportkunderna har högsta prioritet på resurserna (näst skarpa svenska insatser) i enlighet med exportstödet, vilket är något som Allan Widman berört på sin blogg på sistone. Här har staten Sverige tecknat avtal med exportkunderna om att deras flygvapen ska kunna hålla en viss tillgänglighet, oftast i enlighet med NATO-kraven på tillgänglighet. Kan Sverige inte tillse att erforderlig tillgänglighet finns hos exportkunden har denne rätt till vite. Att läget är allvarligt kunde SvD Näringsliv rapportera om för två veckor sedan när man berättade att Sverige nu måste betala vite till Thailand. Finns det inte tillräckligt med ue/rd i ett förråd i Sverige kommer exportkunderna att prioriteras vid leverans varvid svenska flygplan blir stående på backen. Finns det samtidigt en pågående svensk insats kommer det att få efterverkningar i övrig verksamhet. Det verkar nämligen inte som om svenska staten avtalat något vite eller dylikt för svensk tillgänglighet.

På helikoptersidan och för Tp 84 slipper man problematiken med exportkunder, men kommer inte undan leveransproblem och att materielen i Tp 84s fall börjar bli rätt åldersstigen. Tyvärr lär införandet av logistikhanteringen i PRIO ha bidragit ytterligare till bristen på ue/rd då uteblivna beställningar från förbanden resulterar i försenade leveranser och där hanteringen inom logistikkedjan med förseningar där kan leda till förenade beställningar till tillverkaren/leverantören.

Bristen på ue/rd är alltså enligt årsredovisningarna en återkommande faktor till den vikande övningstrenden för flygstridskrafterna. Den andra är personalbristen på framförallt teknikersidan. Här har tyvärr vakanserna kommit att öka i takt med åren då personal tröttnar på yrket och istället hittar andra mer attraktiva arbetsgivare – inte sällan inom samma bransch. Ibland är det civila företag, ibland en tjänst i FMV och ibland till och med en annan tjänst i Försvarsmakten. Inte sällan är det lönerna som driver men också arbetsbelastningen. Det här är en faktor som i mångt och mycket hänger ihop med bristen på ue/rd. Att inte kunna lösa sina uppgifter ger inte tillfredsställelse i arbetet. Samtidigt innebär också bristen på ue/rd att man får felkoncentrera på olika flygplanindivider. Arbetsinsatsen stiger då kraftigt när en fungerande enhet ska monteras ur ett flygplan och in i ett annat istället för att en ny ska hämtas på lagret.

På helikoptersidan ser vi också att den största orsaken utgörs av att man hållit fast vid fastställda avvecklingsplaner för äldre system samtidigt som de nyare system antingen ej levererats eller också försenats allvarligt. En följd som vem som helst skulle kunna räkna ut. Samma sak ser man under de sista åren också på JAS 39-sidan där JAS 39A/B avvecklades långt innan JAS 39 C/D slutlevererats, varvid antalet JAS 39 i flygvapnet föll från ett 130-tal till som värst ca 70-80. Även här försköt man datumen för den ena planen utan att ändra den andra.

Slutligen så har vi just svångremmarna. Här ser vi ett tydligt utfall 2008 och skulle även kunna se liknande om vi backade ytterligare något år längre än vad de på nätet tillgängliga årsredovisningarna sträcker sig. Likaså är fallet för vissa system under 2013. Här blir det ofta frågan om att ställa ner hela förband för att spara pengar. Tyvärr är det bara ca hälften av driftskostnaden för ett flygsystem som sparas in. Det övriga går åt i alla fall till sådant underhåll som måste göras oavsett om systemet flyger eller inte.


Summa summarum är alltså orsakerna till tappet inom flygtiden i hög grad ekonomiska då man i grunden ej anskaffar tillräckliga lager med de utbytesenheter och reservdelar som krävs för att hålla systemen flygande. Konsekvensen blir minskad övningseffekt och därmed lägre operativ förmåga hos flygförbanden med allvarliga kompetensskulder som följd. Jag kan heller inte undgå att tänka tanken att om systemet fungerar så här illa i fredstid, hur ska det då fungera under påfrestning? Det finns alltså all anledning att se över hur logistiken fungerar och hur man snabbare kan få fram leveranserna. Kommer en eventuell nedläggning av flygverkstaden i Ronneby att påverka antalet flygplan på linjen? Ja, åtminstone indirekt. Nedläggningen av flygverkstaden är ett sätt att spara pengar inom försvarslogistiken helt i linje med regeringens direktiv. Här förflyttar man dock främst kostnaden till Försvarsmakten som med sina verksamhetspengar och utifrån sin allt ringare flygtidstilldelning ska offra en timme för att köra ett flygplan till och från Såtenäs eller två och en halv timmar till och från Luleå. En nedläggning av kapaciteten i Ronneby minskar också radikalt möjligheterna att återta ett större flygtidsuttag.


I nästa del går jag djupare in på rekommendationer för att avhjälpa situationen.


Uppdatering 11/2 20.50: En aspekt jag glömde att ta upp vid skrivandet av inlägget igår var hur man allokerar personalen. Precis som påpekat i inlägget råder det stora brister på teknisk personal. Situationen förbättras inte heller av att Försvarsmakten i organisation 13 använder personal på krigsförbanden för att täcka luckor på andra håll i verksamheten. För några år sedan skrattade man lätt åt det ungerska flygvapnets idéer att ha teknisk personal i vakttjänst, varvid de ej fanns tillgängliga för tillsyn på flygplanen med därpå följande lägre flygtidsproduktion som följd. Nu är vi där själva i Sverige då flygunderhållskompanierna får avdela flygtekniker till vakten, insatsberedd skyddsstyrka, GMU-instruktörer med mera.

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten - del 2

I det förra inlägget belyste jag hur övningsverksamheten sedan millennieskiftet kraftigt sjunkit för Försvarsmaktens flygande system. Detta gäller naturligtvis även övriga delar av Försvarsmakten, men där finns tyvärr inte samma möjligheter att under hela perioden få ut siffror.

Läser man en årsredovisning i taget med de kommentarer som där finns till det gångna årets genomförda verksamhet, får man i regel en bild av att verksamheten inte riktigt gått som planenligt, men att åtgärder nu vidtagits för att åtgärda problemen och att återtagande kommer att ske under ett kommande år. Läser man dock år för år så ser man att problemen närmast är systematiska och en allt större kompetensskuld upparbetas då ej genomförd utbildning och övningsverksamhet är ett ständigt återkommande gissel trots allt lägre målsättningar.


Verksamhetsbeskrivningar för flygstridskrafterna ur Försvarsmaktens årsredovisningar*. Här underlättar det om man samtidigt tittar på den graf över flygtidsproduktionen som jag publicerade i det förra inlägget.


2001: Ökat antal flygplanindivider JAS 39 har bidragit till ökad flygtidsproduktion. Brist på reservdelar och få tillgängliga flygplan har försenat omskolningen av piloter. Fem nymodifierade Hkp 4 var obrukbara under längre tid pga kompetensbrist vid FMV. Hkp 10 har haft brist på navigatörer och operatörer. Rekryteringen av helikoptertekniker är god.


2002: Ca 7000 av planerade 7500 timmar JAS 39 har utnyttjats. 30 förare har utbildats. Avsaknad av ackrediterade containrar för planering och utvärdering har begränsat övningsverksamhet. Av 4000 planerade timmar Tp 84 har endast 3660 kunnat produceras till följd av personalbrist och onormalt högt felutfall. Återtagning inom helikopterförbanden har kunnat ske efter den flygtidsneddragning som skedde 2001.


2003: Utbildnings- och övningsverksamheten inom flygstridskrafterna är helt beroende av flygtidsproduktionen. Åtgärd för att öka verksamheten var att öka den planerade flygtidsproduktionen inom stridsflygsystemen från 14975 h under 2002 (11900 h under 2001) till 16700 h för 2003. Det egentliga behovet uppgick till 17200 h, men med hänsyn till produktionsresurserna sänktes ambitionen till 16700 h. Under årets första 6 mån genomfördes verksamheten enligt plan. I samband med ekonomiska neddragningar från och med juni 2003 tvingades flygtidsproduktionen omplaneras mot 15100 h. Inskolningen av nya JAS 39-förare har därmed fördröjts med 6 mån pga ekonomiska begränsningar. Omskolningen av äldre förare har också fördröjts. Omprioritering av resurser skedde till internationella insatsförbandet SWAFRAP JAS 39 som genomfört övning med gott resultat. Prioritering av transportflygbeställningar för Tp 84 har varit nödvändig då flygplanstillgängligheten varit låg vissa perioder pga motorproblem. Två haverier med sju omkomna inom Helikopterflottiljen.


2004: Leveransförseningar av Hkp 14 och 15. Hkp 14 bedöms levereras Q4 2005 och Hkp 15 Q2 2005. Helikopterflygverksamheten underskridit plan med 8 % pga bl. a begränsningar i verksamhetstillståndet. Hkp 6 och 11 har tagits ur drift enligt plan. I och med att Hkp 4 och övriga helikoptersystem tas ur drift enligt plan trots leveransförseningarna kommer kvalificerad flygtid för bibehållen förmåga hos besättningarna ej att kunna tillgodoses. Den operativa förmågan, främst den sjöoperativa, kommer att nedgå väsentligt under perioden 2008-2010.

Kraftfulla prioriteringar har påtvingats inom förbandsproduktionen för att nå uppsatta flygtidsmål till följd av exportstödet för JAS 39C. Teknisk personal har lånats mellan förbanden. Pga exportåtagandena har fokus för omskolning flyttats från nationell omskolning till förberedelser för och utbildning av ungerska flygförare. Tillgängligheten hos Tp 84 var låg under inledningen av året till följd av kontroll av kablage i bränsletank samt ombyggnation av ett flygplan till tanker.


2005: Minskning av flygtidsproduktionen för JAS 39A till följd av brist på reservdelar. Produktionsmålen för helikopter har uppfyllts till ca 90 %, främst till följd av brist på reservdelar och utbytesenheter. Avvikande är Hkp 15 där flygtidsmålet endast fyllts till 55 % då tillgängligheten under året varit låg.


2006: Det har skett en årlig ökning av flygtimmar på grund av nyleverans och att fler divisioner börjat flyga JAS 39 Gripen. Ökningen var dock inte i den takt Försvarsmakten planerat på grund av tekniska problem och förseningar vid modifiering och nyleverans.
TP 84 har haft ett jämnt flygtidsuttag över perioden, men inte i den omfattning Försvarsmakten planera av flera orsaker, bl a vakanser bland teknisk och flygande personal samt personalkrävande missioner. En annan begränsande faktor har varit dålig tillgänglighet på flygmaskiner på grund av modifieringar och tidskrävande underhåll. Hkp 4 och 9 flugit i stort sett enligt plan. Hkp 10 begränsad pga haverier och förberedelser för NBG. Knappt 35 % av planerad flygtid har kunnat genomföras med Hkp 15.


2007: På grund av det ekonomiska läget under 2007 har stridsflyget tvingats till omfattande reduceringar i flygtidsuttaget. På kort sikt har detta inte påverkat uppbyggnaden av registerförbandet där stridsflyg ingår. Däremot har övriga stridsflygdivisioner samt grundutbildningen drabbats hårt under hösten. Detta medför att utbildningsbehovet samt omsättning av registerförbandet kommer att försenas

Under året har det varit fortsatta leveransförseningar av nya och modifierade helikoptrar,
vilket påverkat helikopterflottiljens planering. Vidare finns det även ett stort behov av utbildning av besättningar till transportflyg Tp 84 för att upprätthålla den taktiska flygtransportförmågan på nuvarande nivå (jfr. ovan).


2008: Huvuddelen av de lågt ställda målsättningarna (i huvudsak PersQ2) har uppnåtts. Årets låga flygtidstilldelning har ej påverkat insatskraven på kort sikt. Däremot är återväxten och grundutbildning kraftigt försenad. Det är av yttersta vikt att tilldelningen av flygtid framöver motsvarar kraven för både utbildning, beredskap och insats samt exportåtaganden. Under året har det varit leveransförseningar av nya och modifierade helikoptrar, vilket påverkat helikopterflottiljens planering. HKP14 flygning och utbildning har under delar av året varit stoppad. Införandet av HKP10B är fortsatt försenat vilket sannolikt innebär insats tidigast kv 1 2011. Trots utbildning under året finns ett stort behov av utbildning av besättningar till transportflyg Tp 84 för att upprätthålla den taktiska flygtransportförmågan på nuvarande nivå.


2009: Helikopterflottiljen har begränsats i sin verksamhet av försenade leveranser av och till materielsystemen HKP 14, HKP 15 och HKP 10B. HKP 14 är ej levererad till Försvarsmakten. Detta tillsammans med kraftiga flygtidsproduktionsstörningar på HKP10B och HKP 15 på grund av materiel- och leveransproblem påverkar uppbyggnaden av HE ISAF, HU för BG11 och delvis helikopterkomponenten i ME 02 ATALANTA II. De beställda 20 st HKP 15 har slutlevererats.

172. och 211. stridsflygdivision har under året genomfört verksamhet för att vidmakthålla förmåga PersQ2. Brist på utbytesenheter/reservdelar samt role-change equipment JAS 39C/D har medfört extra stor arbetsbelastning på flygunderhållskompanierna. Avseende brist UE/RD härrör sig detta främst till problem hos en leverantör att genomföra service och reparationer på inskickad materiel. Avseende role-change equipment så utgör antalet upphandlade och levererade utrustningar en begränsning.

Förseningar i utbildning av nya besättningar för Tp 84.


2010: HKP 15-systemet inte har uppnått förväntad tillgänglighet på grund av tekniska fel. Tillgänglighetsproblem på HKP 15 innebär att divisionen påbörjar beredskap för NBG 11 2011-01-01 med vissa kvarstående operativa begränsningar.

Brister avseende utbytesenheter och reservdelar (UE/RD) till JAS 39 C/D har utgjort ett problem under hela 2010. Försvarsmakten har ett åtgärdsprogram tillsammans med leverantören och trenden är nu positiv. Verksamheten påverkas också av Role Change Equipment (RCE) till JAS 39 C/D, där antalet upphandlade och levererade utrustningar utgör en begränsning för beredskap, provverksamhet och uppbyggnad av insatsdivisioner. Trots flera begränsande faktorer, främst personalbrist på tekniker i kombination med brist på UE/RD har flygtidsproduktionen för JAS 39 endast underskridits med 330 av totalt planerade 13 100 flygtimmar.

Den åldrade flygplanflottan av Tp 84 har krävt avhjälpande underhåll i en omfattning som flygunderhållsorganisationen inte är dimensionerad för. En kontinuerligt minskande Mean Time Between Failure (MTBF) har konstaterats vid analys. Detta har inneburit att Tp 84 underskridit planerad flygtidsproduktion. Planerad och nödvändig avionikmodifiering kommer inte att öka tillgängligheten i någon större omfattning.


2011: Brist på flygtekniker inom JAS 39 förbanden har påverkat flygtidsproduktionen negativt under året, och bedöms även påverka på längre sikt. Ett långsiktigt arbete för att åtgärda denna brist pågår. Detta arbete innefattar såväl intern och extern rekrytering som utbildning och omfördelning av befintlig personal. Det totala utfallet av flygtidsproduktionen på JAS 39 under 2011 blev 11 731h, vilket innebär ett underskridande med 729h. Bristen på materiel har medfört att divisionerna inte kunnat öva fullt ut i alla roller

Totalt för samtliga helikoptersystem innebär flygtidsuttaget en minskning från planerade 7 250 flygtimmar till ett totalt flygtidsuttag 2011 på 4 864 flygtimmar. Detta får främst långsiktiga konsekvenser, t.ex. förseningar i utvecklingen av sjöoperativ förmåga och utbildningen av nya piloter. I det korta perspektivet har detta hanterats med sänkta målsättningar och omflyttning av personal mellan helikoptersystemen.

Brist på flygtekniker inom samtliga helikoptersystem har påverkat flygtidsproduktionen
negativt under året, och bedöms även på sikt påverka produktionen. För Helikopter (HKP) 10 har bristen på skrov på grund av modifieringar, serviceperioder och felutfall inte medgivit planerat uttag av flygtid och prognosen minskade successivt för 2011 från 3 200 flygtimmar till 2 220 flygtimmar i kvartal tre. Det totala utfallet blev 1 981h. HKP 14 har överlämnats till Försvarsmakten senare än planerat vilket innebär att prognosen successivt sänkts från ursprungliga 450 flygtimmar. Det totala flygtidsuttaget för HKP 14 under 2011 blev 262h. Det minskade flygtidsuttaget har till viss del kompenserats med inköp av flygtid med civil helikopter. HKP 15 har under året haft långa väntetider på utbytesenheter och anvisningar från leverantören Agusta. Försvarsmakten har även under året beslutat om byte av underhållsleverantör fr.o.m. 2012-01-01. Detta har medfört att av planerade 3 600h flygtid producerades 2 621h. Detta har negativt påverkat den grundläggande taktiska utbildningen (GTU) för de nya helikopterpiloterna. Det har även haft negativ inverkan på den sjöoperativa förmågan och förmågan att stödja specialförband. Utvecklingen av dessa förmågor avses fortsätta 2012.


2012: Huvuddelen av förbanden har nått uppsatta mål. Vissa stridsflygdivisioner når inte uppsatta mål fullt ut på grund av att flygtidsproduktionen inte nått ställda målsättningar och att det råder brist på uppdragsutrustningar. Att flygtidsproduktionen inte nått målsättningarna beror huvudsakligen på brister i reservdels-/utbytesenhetsförsörjningen med hänsyn till PRIO Införande 3-4 och även på brist på flygtekniker. Bristen på reservdelar/utbytesenheter beror bland annat på problem under PRIO Införande 3-4. Målet för året var 11 800 flygtimmar med JAS 39, resultatet blev 10 300 timmar. Åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och
flygtekniker är vidtagna.

Helikopter (HKP) 14 och 15 har förutom problem orsakade av PRIO Införande 3-4 haft problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna. Läget avseende HKP 15 har dock förbättrats under året, medan problemen för HKP 14 kvarstår. Flygtidsproduktionen har stadigt ökat under året men utfallet för samtliga helikoptertyper blev 5 700 timmar av planerade 7 000. Justeringar har skett för att nå övergripande mål. Ambitionssänkningarna har medfört inplanering av fler flygtimmar under kommande år.


Sammantaget för perioden tecknar alltså årsredovisningarna en mycket allvarlig bild där man år efter år underskridit målsättningarna till följd av personella, logistiska eller ekonomiska problem. I många fall justeras också målsättningen nedåt i flera steg under årets gång. Den kompetensskuld som upparbetats mäktar man aldrig med att hämta igen och vid det här laget handlar det om brister som legat över tio år tillbaka i tiden vars efterverkningar bara accelererar. Allra tydligast blir detta i helikopterverksamheten, där resultatet blivit brister både på flygtid för befintlig personal och samtidigt alldeles för stora luckor i såväl besättningar som teknisk personal. Just personalbristen är också något som Riksrevisionen tidigare uppmärksammat.

För 2013 började året rätt bra tills det under våren visade sig att ekonomin inte skulle klara all den verksamhet som var inplanerad. Likaså fick man i Försvarsmakten (som helhet) redan under hösten 2013 börja stryka verksamhet under 2014 – i vissa fall också för att inställd verksamhet under 2013 skulle medföra att man ej skulle kunna delta i de mer komplexa övningarna som planerats för 2014. För 2014 ser sedan planeringen mycket dyster ut.

Situationen blir då rätt märklig när Försvarsmakten i flera underlag, bl a årsredovisningarna, redovisar allvarliga problem för att sedan i andra presentationer och framträdanden tala om hur situationen är den bästa på många år. Vad är syftet?

I nästa del kommer jag att gå djupare in på orsaker till den vikande trenden och ge förslag på förbättringar.


*Vissa år är inte ordagrant citerade då verksamheten redovisats på olika håll i årsredovisningen. Jag har då summerat ihop verksamheten och dess konsekvenser utan att ändra i innehållet. Vissa år är också verksamheten ytterst sparsamt förklarad i årsredovisningarna.

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 1

I en uppmärksammad artikel innan Folk och Försvars rikskonferens konstaterade SvD:s Mikael Holmström att övningsverksamheten sjunkit sedan Alliansen tog över makten 2006. Sedan 2006 har flygtiden för Försvarsmaktens helikoptersystem sjunkit med 30 % och för stridsflyget med 12 %. Allra värst är dock tappet inom Armén där antalet körmil med stridsvagn 122 sjunkit med 73 % sedan 2006.

Övning ger färdighet. Om inte krigsförbanden övas spelar det mycket liten roll vilken materiel de har eller om de är bemannade med värnpliktiga eller anställda soldater. De kommer inte att kunna lösa sina krigsuppgifter eftersom de helt enkelt inte är övade i hur de ska göra det. Att ha anställda soldater med motiveringen att dessa blir så mycket mer professionella än sina värnpliktiga motsvarigheter håller inte om man inte kan öva.

Mikael Holmström backar dock bara bandet till 2006. I själva verket ser det än värre ut, vilket jag avser belysa i en kommande serie inlägg. Detta gäller nämligen även för materielsystem där numerären varit närmast konstant under den överblickbara perioden. Värst är att man under år efter år arbetar upp en kompetensskuld som man aldrig klarar av att återhämta.

Slår man ut siffrorna år för år och läser de konsekvenser som presenteras i respektive års årsredovisning, finns det ingen anledning att bli bekymrad, men när man lägger ihop att drygt decenniums årsredovisningar och de konsekvensbeskrivningar som där listas, ser det mycket allvarligt ut. Det finns ett mycket allvarligt systemfel inbyggt. Nedan kommer uttaget av flygtid i Försvarsmakten att granskas då det inom detta går att följa historien genom öppna uppgifter i Försvarsmaktens årsredovisningar. Tyvärr listas inte system inom mark- och sjöstridskrafterna på samma sätt alla år, vilket försvårar granskning. Tyvärr listas ej heller produktionsmålet för respektive år, vilket också är att beklaga då normen under den granskade perioden varit att målet kommit att sänkas successivt under året.

För den som heller inte är van vid att uttolka Försvarsmaktens verksamhet och verksamhetsredovisning är det svårt att utläsa vilken kvalitet som ligger bakom siffrorna. Försvarsmakten använder sig tyvärr av kvalitetsmåttet PersQ där krigsförbandschefen bedömer sitt eget förbands förmåga. Tyvärr blir detta mått mycket subjektivt och lär variera kraftigt mellan olika förband och individer. Här kan man t ex utläsa att år 2008 (ett mycket mörkt ekonomiskt år) förbrukades 1700 körmil med stridsvagn 122 där förbanden uppnådde PersQ 2. Där nivå 5 innebär full förmåga (förbandet har alla de kunskaper och färdigheter som kan förväntas och kan agera under alla typer av förhållanden med både konventionella och okonventionella metoder), så innebär PersQ 2 endast viss förmåga. Förbandet har begränsade kunskaper och färdigheter och kan endast agera i vissa typsituationer och med handledning och utan tidspress. Som jämförelse kan nämnas att enligt SvD artikel producerades endast 995 körmil med stridsvagn 122 år 2012. Tyvärr nämns inget om PersQ i årsredovisningen 2012.

Siffrorna i årsredovisningarna visar heller inte på hur många av JAS 39-systemens timmar som läggs på exportstöd, dvs utbildning av utländska piloter. Näst skarpa insatser är detta den högst prioriterade verksamheten för Försvarsmaktens JAS 39-verksamhet, varvid svängningar i flygtidsproduktionen endast får konsekvenser för svenska förband. Sålunda kan också en högre siffra i flygtidsproduktionen komma av att man det året utbildade ett högre antal utländska piloter.

Diagrammet nedan visar hur flygtiden för olika materielsystem utvecklats sig Flygvapnet under perioden 2001-2012. Viggen och Draken-systemen har avgränsats. Avvecklade helikoptersystem har tagits med för att visa på det glapp i övning som uppstår när system avvecklats innan de nya införts. Märk väl att t ex Hkp 14 enligt ursprungsplanen skulle ha varit slutlevererad 2008, men att Försvarsmakten först nu har mottagit det första serieexemplaret.

Data ur Förvarsmaktens årsredovisningar (klicka för större bild)

Som synes av diagrammet är det en allmän nedgång som skett (Innan 2005 kompletterades också tiden för stridsflyg med JA 37 och AJS 37) och tyvärr finns inga tecken till att trenden kommer att brytas. Tyvärr är inte 2013 års siffror offentliga än och 2014 verkar tyvärr bli ett nytt 2008 och så även 2015 i än högre grad. Det är inte någon överraskning utan helt i linje med det ÖB Sverker Göranson sedan flera år uttryckt – pengarna räcker inte efter 2015. Tyvärr verkar de inte heller riktigt räcka 2014.

I diagrammet syns de försenade leveranserna av Hkp 15 och uteblivna leveranserna av Hkp 14 mycket tydligt, liksom påverkan av den förtida avvecklingen av flera helikoptersystem (avvecklade enligt urspruglig plan trots att Hkp 14 och 15 ej kunnat ta över). Man ser också hur 2008 var ett ekonomiskt mycket svårt år. Likaså kan man 2011 och 2012 skönja effekterna av PRIOs införande i logistiken och hur Hkp 16 införande är vad som åstadkommer ett visst trendbrott i total flygtid för helikoptersystemen. För JAS-systemet ser man också påverkan då JAS 39A/B avvecklas innan JAS 39C/D har slutlevererats.

Här förtjänar det att förtydligas att sedan 2004 har antalet JAS-divisioner varit konstant. Likaså har antalet Tp 84 Hercules varit konstant i Försvarsmakten sedan mer än 30 år.

I nästa del kommer jag att avhandla den konsekvensbeskrivning som gjorts år för år i Försvarsmaktens årsredovisningar för att i en senare del avhandla orsaker och vad som kan göras för att komma till rätta med problemen.

Bondetåget 2014

Bondetåget 1914

Den sjätte mannen uppmärksammar att det är 100 år sedan Bondetåget då 32 000 personer tågade till kungliga slottet i Stockholm i syfte att manifestera för ett starkare försvar. Den då sittande regeringen ansågs ha agerat för senfärdigt i försvarsfrågorna och skjutit avhandlingen av försvarsfrågor på framtiden, vilket oroade de tågande då de ansåg att oroliga tider stod för dörren. Tyvärr fick de också rätt då första världskriget kom att bryta ut ett halvår senare.

Med anledning av 100-årsminnet av Bondetåget och den allvarliga situationen för det svenska försvaret uppmanar därför den sjätte mannen till ett nytt bondetåg, denna gång i digital form. Läs själv hos sjätte mannen och avgör om det är något ni vill ta ställning för. ÖB har gång efter annan påpekat att det svenska försvaret inte kommer att få ekonomin att räcka till från och med 2015, men redan i år är detta ytterst tydligt. Tillförs inte mer pengar till försvarsbudgeten snarast kommer Försvarsmakten att krympa ytterligare till följd av förbandsnedläggningar och så därmed även försvarsförmågan.

Gästinlägg: Långt ifrån solidariskt

De svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att skydda mänskliga rättigheter och ge civilbefolkningen skydd så de kan jobba, gå i skola och rösta i demokratiska val. Systematiskt utsätts soldaterna för väpnade angrepp och en kamp på liv och död har blivit soldaternas vardag. Vissa soldater har sårats, andra har stupat. Ändå fortsätter unga kvinnor och män att frivilligt åka till Afghanistan för att ge det afghanska folket sitt yttersta.

Det är beundransvärt av våra soldater att göra detta. Jag har själv tjänstgjort i Afghanistan och sett det professionella arbete som våra soldater gör. De gör det för att de vill hjälpa till, de gör det för att våra folkvalda politiker har bestämt att det är just dit de ska åka.

När politiker bestämmer sig för att skicka soldater till andra sidan jorden för att riskera och vissa fall förlora sina liv så är det viktigt att politikerna också står upp och stödjer insatsen fullt ut. Soldaterna som kommer hem ska respekteras och politikerna ska vara tacksamma för det jobb som soldaterna gör för Sverige och det afghanska folket.

Miljöpartisten Peter Rådberg som sitter i försvarsutskottet verkar ha en annan uppfattning. När svenska soldater kommer hem, lemlästade och med men för livet väljer han istället att kritisera insatserna och leta fel som soldaterna kan ha begått. Soldaterna som har riskerat sina liv för hans beslut borde nu granskas och frågas ut. Varför? De har dödat motståndsmän i strid.

Det kan verka overkligt för en miljöpartist i försvarsutskottet men sanningen är den att i väpnade konflikter så händer det att soldater stupar. Man uppträder i fientliga miljöer där man inte kan lita på någon. Det är ett påfrestande arbete som även kan knäcka den bäste.

Peter Rådberg som glatt påhejas av vänsterpartisten Torbjörn Björnlund, vill nu ha en förklaring till varför svenska enheter har dödat ett antal milismän under en av många strider i Afghanistan. ÖB har blivit kallad till försvarsutskottet för att förklara vad som egentligen har hänt. Detta möte är förvisso bestämt sedan tidigare. Kunskapen och förståelsen för vad ett försvar gör i väpnade konflikter och vad dess soldater tvingas göra är onekligen frånvarande för vissa riksdagsmän.

Det är nästan tragikomiskt att representanter från miljöpartiet och vänsterpartiet inte vet att svenska enheter utsätts för påskjutningar och därigenom får genomlida väpnade strider. Deras okunskap är än mer oroväckande med tanke på att Försvarsmakten löpande delger information till försvarsutskottet angående insatserna. Händelserna som soldaterna har utsatts för kan man även läsa om i böcker och tidningar. Hur kan då denna information undgå ledamöter i försvarsutskottet?

Det är på hög tid att våra folkvalda politiker börjar uppskatta det arbete våra svenska soldater gör. Vare sig det ligger i en politikers intresse eller ideologiska övertygelse så är det ändå på sin plats att de ger den respekt våra unga svenska kvinnor och män förtjänar.



Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat för Moderaterna

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna "dödat dussintals" motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

"Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken - men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats."


Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan "tolkats" i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?


Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – "Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker"
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – "Det nyfikna försvarsutskottet"