Gästinlägg: En legitim nazistreferens

Nedan ett gästinlägg ämnat diskutera de djupare anledningarna till att ha en försvarsmakt och ett statligt våldsmonopol.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


En legitim nazistreferens

Det är en god tumregel att den som hänvisar till nazister får anses ha förlorat debatten. Men i det här fallet ska det visa sig vara relevant. Det tar dock en stund att ta sig dit, så härda ut. Du som härdar ut får på vägen veta de viktigaste skälen att vi som demokrati
utan omedelbar risk för krig ska investera i försvar.


Om vi börjar i demokratin, så är den på intet sätt perfekt, men den är som styrelseskick mycket bättre än alla andra man hittills provat. Det är större chans att människor får leva sina liv i trygghet och relativ välmåga om de även lever i en demokrati.

På samma sätt är nationalstaten på intet sätt perfekt, men det är en praktisk och relativt väl fungerande indelning av jordens resurser som, givet att den även får ha demokrati, medger att människor kan välja ännu mera fritt. Det är långt kvar innan världen har fri rörlighet över gränserna, men redan idag kan i alla fall vi svenskar i mycket stor utsträckning välja hur vi vill ha det och väga för och emot att bo på en viss plats. Vill man till exempel ha låga skatter, hög företagsamhet och dyr men förstklassig sjukvård kan man skaffa sig ett jobb i Singapore. Vill man hellre ha ett högt skattetryck, men i utbyte få god social trygghet och sjukvård i värdsklass kan man... flytta till Australien. Ju närmare de som lever i följderna av ett beslut det fattas, desto större är chansen att det blir bra. Många och demokratiska stater är en utmärkt grogrund för allmänt välstånd där människor kan påverka sin situation.

Om man accepterar demokrati och nationalstat som två (relativt) bra saker följer därnäst att de ska upprätthållas. Precis som med respekt är demokrati inget man får utan något man förtjänar. Exakt hur detta ska åstadkommas finns det olika vägar till, och det är dessutom ett evigt pågående arbete att behålla demokratin. Gemensamt för alla demokratier är dock att det tagit lång tid att nå dit.

I Sverige tog det, lite beroende på vilket krig man räknar, sisådär 40 år från det att vårt land sett de sista utländska soldaterna tills alla fick gå i skolan. Därefter tog det mer än 60 år innan alla hade rösträtt, och sen tog det ytterligare nästan 60 år innan homosexualitet inte längre var en sjukdom. Efter det tog det ytterligare 30 år innan statskyrkan avskaffades. Naturligtvis kan man göra denna resa mycket fortare om man har förutsättningarna med sig, men att det tar tid att bygga en hållbar demokrati är tveklöst.

För att få möjlighet att göra detta krävs först, och främst, stabilitet och säkerhet. Detta är vår gemensamma huvuduppgift att ordna: Vi behöver stabiliten för att kunna göra resten av resan, och stabiliteten kräver att staten upprätthåller förmågan till organiserat våld. Detta låter obehagligt bara för den som levt hela sitt liv i ett land där förmågan till detta varit så god så länge som i Sverige.

Genom att staten, det vill säga vi medborgare, organiserar våldsutövandet i ett monopol som kan riktas mot dem som vill undergräva stabiliteten, ger vi oss själva möjligheten att gå vidare med demokratiresan. (Av samma anledning är det ett hot mot demokratin om våldsmonopolet går förlorat även inuti landet, och man inte längre kan räkna med att till exempel organiserad brottslighet möter
rättvisa, långa och hårda straff för brott mot våldsmonopolet.)

Syftet med våldsmonopolet, oavsett om det riktas utåt eller inåt, blir sannolikt aldrig, åtminstone inte i en demokrati, att möta och besegra alla hot. Man får en obehaglig storebrorsstat om varje brott ska förhindras innan det begås, och inte ens om man har världens starkaste militärmakt går man helt säker för angrepp.

I stället bör statens våldsutövande, och nu talar jag framför allt om det som riktas mot externa hot, vara ägnat åt att skänka handlingsfrihet. Vår stat ska kunna förhandla om (nästan) vad som helst med vem som helst, och helst på ett sådant sätt så att både vi och motparten får det bättre i slutänden. I ett läge när vi inte har förmågan att hävda vår nationalstats stabilitet med hjälp av våldsmonopolet hamnar vi i en förhandlingssits som inte bara är sämre än den kunde vara, den är framför allt sådan att vår motpart kan välja att begå brott mot vår integritet för att dessa är det billigaste sättet för honom att uppnå det han vill. Sådana brott är helt orimliga att riskera att utsätta sig för.

Ett enkelt teoretiskt exempel är det som figurerat hos Lars Wilderäng där man spränger några centrala elledningar och sedan skjuter linjemontörer tills de slutar komma. Det krävs inte många dagar utan ström för att vårt samhälle ska börja krackelera, och har man då inget våldsalternativ att ta till blir linjemontörerna skjutna tills dess att motparten fått som han vill. Detta alldeles oavsett om det sker i samband med en storskalig invasion eller helt enskilt.

Ett mer påtagligt och historiskt exempel, och nu närmar vi oss nazisterna med stormsteg, är Sverige under andra världskriget. Under tjugotalet rustade man ned på ett sätt som saknade motstycke. Vi skulle aldrig mer ha krig. Även om tanken är vacker är den också utopisk. När Sverige avhändade sig sina våldsalternativ hamnade man till slut i ett läge där man femton år senare inte hade tillräckligt med våldsalternativ för att kunna säga nej till Nazi-Tyskland.

Man påbörjade förvisso en upprustning i Sverige under trettiotalet när man började se utvecklingen på kontinenten. Denna upprustning beräknas ha varit klar 1948. Det är, som bekant, tre år efter att kriget tagit slut. Upprustning rent materiellt tar tid, särskilt i ett skymningsläge där andra länder håller hårt i strategiska resurser, och utbildning av stora stridande enheter tar än mer tid.

Det är möjligt att man med de styrkor vi förfogade över 1948 kanske hade kunnat haft en rakare rygg inför krav på tyska trupptransporter. Som läget var när dessa var aktuella i början av kriget så hade vi ingen möjlighet att göra annorlunda än att tillåta dem. Det är därmed inte sagt att man valt att agera annorlunda för det, men det är otroligt mycket bättre att välja ett alternativ än att ställas inför fullbordat faktum.

Ingen som 1925 hade sagt "om femton år sitter en folkmördande korpral som diktator över halva Europa" hade tagits på allvar. När andra världskriget sedan brutit ut hade vi turen att en massa offervilliga britter, australier, nya zeeländare, kanadensare, och amerikaner ordnade det så att vi slapp lära oss tyska som förstaspråk (för att inte tala om att funktionshindrade, frimurare, hbtq-personer, judar,
demokrater, kommunister och många andra med oss hade varit utsuddade minnen, som mest, utan denna offervilja). Den gången gick det bra, men det var inte vår förtjänst. Det ligger i varje demokratisk stats intresse att se till att andras välvilja kan göra en svår uppgift lättare, istället för att sätta sig i en sits där välviljan är det som tryggar ens själva existens.

Ingen tror förstås att historien kommer att upprepa sig exakt. Det viktiga är dock att se till att man själv inte upprepar gamla misstag. Att frivilligt avhända oss handlingsfrihet nog att bestämma vad som sker i vårt land är vansinne. Vi behöver ett försvar, som är så starkt att vi slipper vara undfallande inför kommande hot. Det finns oändligt många skalsteg mellan det nu föreslagna "om vi får tre till fyra
veckors förvarning ska vi om fem år kunna möta ett begränsat angrepp på en plats under cirka en vecka, fast bara om vi innan dess lyckas rekrytera bättre än vi någonsin gjort OCH får trettio miljarder som ingen vill ge oss" och "vi kan föra två fullskaliga krig samtidigt på olika platser i världen samt upprätthålla termonukleär terrorbalans på en gång". Vi borde inte nöja oss med det första, och det finns ingen anledning att eftersträva det sista.

Det vi dock borde göra är betrakta stridskrafter som en skapare av handlingsfrihet. Hur mycket sådan vill vi ha? Det är enbart de rättsvårdande myndigheterna som kommer lika långt ned som försvarsbudgeten på en demokratisk nationalstats motsvarighet till Maslows behovstrappa. Alla andra synsätt leder oss tillbaka till risken för nazististiska trupptransporter på svensk jord.


Oplacerad informationssoldat



Wisemans anmärkning: På ett liknande tema kan man, om man inte redan sett det, se ett hyllat 15-minuters föredrag av den holländske överbefälhavaren där han redogör för sin syn på varför ett militärt förvar behövs. "Why I chose the gun to create a better world"