Det här är förmodligen ett av de absolut längsta inläggen som publicerats på den här bloggen och avhandlar det allt större beroendet av privata tjänster i offentlig förvaltning, här framförallt Försvarsmakten.
Man är oerhört naiv om man tror att man som offentlig myndighet ska kunna spara pengar genom att lägga ut en verksamhet på ett företag. Företag måste göra vinst. Det ligger i deras grundförutsättningar. Det företag som inte gör vinst överlever inte. Det är på samma sätt som med casinon. De är inte gjorda för att folk ska vinna pengar utan förlora dem, varvid de blir till vinst för casinots ägare.
Företag betalar i regel också bättre löner till sina anställda än offentlig verksamhet, vilket gör att de oftast kan rekrytera mer kompetent personal. Detta gäller inte minst vad avser förhandling och kontraktsskrivning. Ju bättre man skriver kontraktet, desto gynnsammare blir förutsättningarna att göra en vinst. Men för att vara billig på ett område måste man begränsa sig och sitt uppträdande till vissa områden av verksamheten. Det man förlorar på gungorna måste man ta igen på karusellerna.
För att citera
en amerikansk studie:
"In 33 of the 35 job classifications POGO looked at, the average contractor billing rate was significantly steeper than the average compensation for federal employees. The two jobs where it was more cost-effective to hire contractors were groundskeeper and medical records technician. So when the White House needs its lawn mowed, it shouldn’t hire in-house. Still, in every other case, it was cheaper for the government do the job itself.
In some occupations, the difference in price was so dramatic, any coupon-clipping soccer mom could easily have seen the government was getting ripped off. When the government hired a claims examiner for example, it paid the contractor nearly five times more than if it had gone with a federal employee."
Som myndighet är det också lätt hänt att teckna kontrakt som inte är heltäckande. Uppgifter som man trodde var självklara och underförstådda tas inte upp i kontraktet och därmed blir de inte lösta. Eftersom kontraktet redan är skrivet och inte svårt att omförhandla, hamnar man ofta i en otrevlig sits när man upptäcker brister. Hade verksamheten varit kvar i den egna organisationen hade man lätt kunna ge order om förändringar, men istället krävs omförhandling där man redan från början befinner sig i underläge. Antingen kostar det mer eller också får man minska någon annanstans.
Under den stora beredskapsövningen Dagny II
(inte så stor egentligen, men den koncentrerade alla tillgängliga svenska militära förband och flytta dem till Gotlandsområdet under slutfasen av de ryska storövningarna Zapad och Ladoga 2009), drog Försvarsmakten två stora lärdomar. Den ena rörde nationell ledning, där den strategiska timeoutens villfarelser gjort att man lagt ner alla mellanliggande stabsnivåer mellan förbanden och Högkvarteret. Arméns Taktiska Stab fanns sig då för första gången försökandes leda 60 bataljoner hemvärn (långt från alla var faktiskt inblandade i Dagny II) utöver de reguljära arméförbanden. Det var en ohållbar situation som man inte var dimensionerad för. Av den anledningen ser vi nu äntligen ett antal regionala staber återuppstå.
Den andra lärdomen rörde just det som kallas Offentlig-Privat Samverkan i samband med skarp verksamhet. Beredskapskontrakt som man tidigare haft med vissa företag hade inte förnyats och gällde därför inte, vilket försenade överskeppning till Gotland. Ett annat exempel rör skolflygplanet SK 60 där flygunderhållet och klargöringen sedan något år hade övergått till ett civilt bolag eftersom ”detta var så mycket effektivare och billigare för Försvarsmakten”. Istället för att ha militär personal som underhåller och klargör flygplanen, löses nu denna uppgift av civila flygtekniker. För att verksamheten ska gå ihop är upphandlingen koncentrerad till normal arbetstid och
till de flygbaser där man bedriver flygtjänst med SK 60.
SK 60 som stridsflygplan har utgått ur krigsorganisationen sedan länge, men användes frekvent som sambandsflygplan i dess fyrsitsiga variant. En uppgift vid beredskapshöjningar och övningar har alltid varit att flytta nyckelpersonal och materiel från fredsbaser till krigsbaser, så att verksamheten kan börja rulla direkt istället för att man ska behöva invänta att hela betjäningsförbandet flygtransporteras med Hercules eller anländer per lastbil någon dag senare. Under Dagny II blev det alltför tydligt att konceptet inte längre fungerade. Bolaget hade ju inte någon personal på krigsbaserna som kunde ta emot flygplan utan endast på flottiljerna. Att ta med en egen flygtekniker som kunde klargöra flygplanet efter landning gick ju inte heller. Även om teknikernas behörigheter inte ännu fallit, så hade det varit ett solklart kontraktsbrott. Det blev inga framskjutna transporter. Flera uppgifter talar nu om att även underhållet av Gripen är på väg att läggas ut på Saab istället för att Försvarsmakten ska behålla detta inom organisationen. För Saab är det viktigt att säkerställa framtida inkomster då marknaden för att sälja stridsflygplan blir allt mindre för var dag som går och Försvarsmakten kan på pappret minska sin personal med ett antal rader. Att sedan samma personal anställs av Saab med högre lön lär inte höra till saken.
Den store amerikanske generalen och sedermera presidenten Eisenhower varnade på sin tid för han kallade det militärindustriella komplexet. I och med etableringen en stor permanent amerikansk krigsmakt med tillhörande vapenindustri, varnade presidenten för att det militär-industriella komplexet på sikt skulle kunna komma att influera landets politiska nivåer på oönskat sätt.
De stora krigsmaterielbeställningarnas tid är idag förbi, vilket försvarsindustrin insett. Istället har man insett att det går att göra pengar inom tjänstesektorn. Vi har sett det mycket tydligt i USA där försvarsindustrins tjänstesektor med ”contractors” närmar sig materielsektorn i omsättning, vilket är en logisk följd av de massiva nedskärningarna inom det amerikanska försvaret efter det kalla kriget och innan 11 september 2001.
Krigen i Afghanistan och Irak har kostat biljoner dollar, utgörande närmare hälften av den amerikanska statsskulden enligt många källor. En av de stora utgiftsposterna har varit ”contractors” där logistiken numera till stor del sköts av privata företag, men sedan slutet på 90-talet även strids-, bevaknings- och utbildningsuppgifter, kända genom företag som Blackwater (Xe), Dyncorp, Triple Canopy med flera. Flera av dessa företag är idag på väg att bli uppköpta av de stora giganterna inom det militärindustriella komplexet, t ex Lockheed Martin. Under Gulfkriget 1990-91 gick det 60 amerikanska soldater på en contractor. Drygt 15 år senare var det drygt 20 % fler contractors än amerikanska soldater i Irak. Gräver man lite djupare ser man att företagen som stått för merparten av tjänsterna gjort enorma vinster under kriget.
Att lägga ut militära uppgifter på entreprenad ger nämligen också fördelen av att man minskar den militära numerären på pappret. Att sända militär personal till ett insatsområde i en annan världsdel är inte alltid populärt och man vill därför kunna hålla dessa siffror så låga som möjligt. I Sverige ser vi detta fenomen ytterst tydligt genom den närtida överenskommelsen med oppositionen om att minska den svenska numerären i Afghanistan och i somras genom Socialdemokraternas krav på en minskning av antalet Gripen i Libyeninsatsen mitt under den mest kritiska fasen. Genom entreprenad behöver man bara visa toppen på isberget. Även om Sverige inte nyttjar sig av contractors (än) i tillnärmelsevis lika stor utsträckning som USA ligger sedan tidigare t ex stora delar av ”campdriften” utlagd på ett danskt företag som då sköter bl a förplägnad. På vissa platser är också bevakningen upphandlad av privata aktörer.
Även i andra sammanhang finner man varianter på upphandling av tjänster för att
hålla nere egen offentlig numerär. Bara under 2010 lade Försvarsmakten 700 mkr på konsulttjänster. Högkvarteret har under flera år varit hårt ansatt avseende dess numerär på samma sätt som hela Försvarsmakten idag är styrd den hårt åtdragna svångremmen kring antalet personalrader. Lösningen på Högkvarteret liksom hos andra myndigheter är att använda konsulter, eftersom de inte redovisas på samma sätt som anställda.
I Sverige har det under senare år talats en del om övergångarna av militär personal direkt till försvarsindustrin, vilket är en fullständigt naturlig följd av de massiva nedskärningarna av försvaret. Varför stanna i ett sjunkande skepp när man kan utnyttja sina specialkunskaper inom ett område och dessutom få avsevärt mycket högre lön? Man kan ju i flera fall till och med komma tillbaka till sin gamla arbetsplats som konsult. Samma tendens har varit tydlig världen över avseende tjänstesektorn, där t ex gamla soldater från specialförbanden funnit nya tjänster hos försvarsindustrin där man kan göra samma sak som man utbildats för, men få avsevärt mycket mer pengar i fickan.
Ett vanligt argument när man talar om att det är effektivare att lägga ut verksamhet på privata företag, är effektiviteten. I en mindre väl fungerande organisation ser det ofta på ytan ut att bli en effektivitetshöjning och man lyckas plötsligt få ut effekt som tidigare inte varit möjlig. Grunden till företeelsen står att finna i ett dåligt ledarskap där man bör ställa sig frågan varför ens personal inte löser tilldelade uppgifter på avsett sätt, när ett civilt företag som också ska klara en vinstmarginal kan göra det. Orsaken behöver naturligtvis inte vara just personalen, utan kan lika gärna vara organisatorisk eller ha att göra med påtvingade arbetssätt eller arbetsmetodik.
I Sverige utmålas ofta privat vård som något fult och smutsigt, men varför väljer då så många privatpersoner privat vård? För att den fungerar så klart. De privata företagen har inte samma märkliga organisatoriska regler som offentlig sjukvård, varvid man faktiskt klarar av att leverera sin produkt och därtill göra en vinst. Detta om något torde vara ytterligare ett tecken på att det finns något grundläggande organisatoriskt fel i verksamheten, när en konkurrent klarar av att lämna en bättre produkt och dessutom billigare. Tyvärr verkar sådan eftertankar sällan gå mycket längre än tjurighet istället för att man gör något konkret åt saken. Istället för att ta tag i problemen och gå till botten med dem betalar man hellre för att bli av med dem. Förmodligen finns det också en viss mån av stöd till det privata näringslivet i botten.
I Försvarsmakten privatiserades bl a städning och militärrestauranger under det tidiga 00-talet. Att en militär kock lagade mat såväl i fält som i matsalen ansågs vara en form av grå arbetskraft. Man kunde heller inte kräva att de värnpliktiga skulle behöva städa hela kasernerna. Då och då görs nya upphandlingar av dessa tjänster när kontrakten ska förnyas och stundom bjuder ett nytt företag under det förra. På golvet märks ingen större skillnad eftersom det gamla företagets personal ofta går över till det nya. Förrådstjänst och bevakning var också områden som avvecklades till förmån för anställning av civila respektive kontrakt med bevakningsbolag. Sålunda bevakas idag förbanden huvudsakligen av Securitas eller andra vaktbolag beroende på vem som för tillfället är billigast, istället för beväpnade soldater. Allt i sin ordning, är det ju lätt att tycka. Antalet larm är ju mycket lågt.
I och med den strategiska time-outen avvecklades stora delar av krigsorganisationen inklusive baser. I och med detta är t ex Flygvapnet tvingat att till mycket stor del uppträda även i krig från sina fredsbaser, vilket då blir intressant. Hur säkerställer man att alla de civilt anställda och framförallt de civila företagens anställda fortsätter att lösa de uppgifter Försvarsmakten är beroende av eftersom man inte längre ”har råd” att hålla sig med egen personal för dessa ändamål? Är dessa anställda en tillgång eller en belastning när de saknar militär utrustning och grundutbildning? Våra civilanställda har idag skrivit under på internationell tjänstgöringsskyldighet, men varken för soldater eller civilt anställda existerar idag någon tjänstgöringsskyldighet i det nationella försvaret. Hade det inte inneburit en högre grad av beredskap, flexibilitet, kontroll och inte minst sunt ekonomiskt tänkande att själv kunna sköta dessa grundläggande funktioner? Bevakningspersonalen i Securitas har knappast lägre lön än våra soldater och lägg sedan därtill Securitas vinstmarginal på verksamheten. Det hade inte varit så dumt med ett antal anställda bevakningssoldater istället.
Konvoj med obeväpnade amerikanska contractors råkar ut för eldöverfall i Irak
Privat verksamhet inom offentlig sektor behöver naturligtvis inte vara av ondo. Det finns t ex inom vården gott om små privata läkarmottagningar som ger utmärkt vård, till samma kostnad som det offentliga och utan några storbolagsavkastningskrav. Men för att lösa enkla, grundläggande uppgifter som man har resurser för själv finns det egentligen ingen anledning att lägga ut på privata företag som ska göra en vinst på samma gång – t ex landstingstvätt. Förr anställdes ofta personal i Samhall för att lösa liknande uppgifter. Nu är det gott om privata företag som tagit över såväl personal som uppgift och därtill gör vinst på kuppen. När marginalerna krymper, ser vi resultat liknande de som Aktuellt berättade om igår. Samma sak gäller t ex städning. Hur kan det bli effektivare och ”billigare” att lägga ut en så enkel uppgift som städning på ett annat företag istället för att själv anställa en städare och slopa kravet på vinstmarginal?
För en myndighet som Försvarsamakten som dras med mycket begränsade ramar där det nu gäller att vända och vrida på varje krona, samtidigt som uppdras att leverera en operativ effekt betydligt över vad ramarna medger, kan man verkligen ifrågasätta om det är rätt väg att gå att i allt högre grad betala någon annan att lösa verksamheten och samtidigt göra vinst på skattepengarna.
Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Tjänstesektorn är försvarsindustrins andra våg och sedan några år har den börjat nå Sverige på allvar.
Media:
SvD,
2,
3,
4,
5,
DN,
2,
3,
4,
5,
6,
SR,
2,
SVT,
Exp,
2,
3,
Aft,
2,
3,
4,
5,
6,
7