Luftförsvar på 2020-talet - Del 1 (uppdaterat 12/1 11.40)

Kungliga Krigsvetenskapsakademin inbjöd i somras till en allmän Luftförsvarsstudie 2025, vilket är ett spännande nytt grepp orsakat av oviljan från statsmakternas håll att beordra en ny luftförsvarsutredning. Det är ju nu över 40 år sedan den senaste. Man kan all rätt hävda att det finns ett stort behov av en allmän försvarsutredning, men den frågan får anstå.

Chefsingenjören och Väpnaren var snabba på uppgiften i somras, men hellre sent än aldrig. Med tanke på ämnets omfattning kommer det att bli ett antal långa blogginlägg framöver.

Naturligtvis går det som vanligt bra att lämna synpunkter i form av kommentarer till respektive inlägg. Arbete med kommande och andra inlägg kommer dock att prioriteras framför repliker och långa diskussioner.


Uppgift och avgränsning

Att kalla det här luftförsvarsutredning eller luftförsvarsstudie är att ta i. Snarare är det ett antal löst formulerade tankar i banorna kring ett framtida luftförsvar som därtill måste hållas på öppen nivå då syftet är att bidra till den öppna debatten om luftförsvaret som Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjöd in till i somras.

Tidpunkten för detta första inlägg föranleds också av Folk & Försvars seminarium "Luftförsvaret och JAS 39 Gripen", onsdag 12 januari, samt vinterns och vårens diskussioner om en ersättare till dagens JAS 39C/D. Sålunda kommer det första inlägget att handla om stridsmiljön under 2020-talet, så gott det går att se från dagens horisont. Trots allt är det så att de system som lämnar ritbordet idag och gjorde det under närmast föregående år och gör det närmast kommande år, är de som kommer att utgöra spets och ryggrad i närområdet under 2020-talet.

Ska man hålla ämnet till en luftförsvarsutredning eller studie kan man ju heller inte inkludera offensiv förmåga utan att gå utanför ramarna eller byta namnet till flygstridskraftsutredning. Gör man detta ramlar istället luftvärn utanför definitionen. Kallar man det arenastudie ska man ju helst även räkna in alla andra system som har för avsikt att röra sig i luftarenan, t ex helikoptrar, UAS o s v. I dessa inlägg kommer dock såväl luftförsvar som offensiv förmåga att diskuteras. Under rubriken ”Logistik” kommer även transportresurser att diskuteras.

Perioden som avses med diskussionen är 2020-talet och strax därbortom med fokus på Sveriges närområde. Sålunda utelämnas viss teknisk utveckling som inte har bäring på förhållandena i närområdet. Kärnvapen och andra massförstörelsevapen har avsiktligt lämnats utanför diskussionen, men berörs till del ändå av diskussionen kring luftvärn.

Konfliktnivån kommer att spänna mellan att i fredstid hävda territoriell integritet till försvar mot väpnat angrepp och att bistå andra länder, i första hand nordiska, i enlighet med solidaritetsförklaringen.


Del 1 - Hotsystem och stridsmiljö 2020-talet

Vi vet idag att de flygplanstyper som kommer att utgöra ryggraden av närområdets flygvapen under 2020-talet är F-35, Eurofighter, Rafale, Su-35, Su-34, PAK-FA och möjligtvis också Superhornet. Samtliga med multirollförmåga och högt utvecklade sensorsystem. Flygplanen med utpräglade jaktegenskaper har därtill förmåga till supercruise och strid på mycket höga höjder (> 40 000 ft). Några av flygplanen har stealthförmåga av olika kvalitet och i vissa vinklar.

Inom luftstridsområdet går trenden nu mot jaktrobotar med dubbelriktad länkförmåga, såväl för radarjaktrobotar som för IR-robotar.  (T ex AIM-120D, AIM-9X gen 2)

Bland radarjaktrobotarna utökas skjutavstånden kraftfullt i och med införandet av meteorgenerationen av jaktrobotar, då ökad användning av ramjet-motorer ger en flerdubbling av dagens skjutavstånd samt högre banfarter. Detta innebär till viss mån att beroendet av hög fart på vapenplattformen nedgår något just vid tillfället för vapenleveransen. Dock kvarstår behovet av förmåga till höga farter för att flygplanet ska ha möjlighet att ta sig ur porté för motståndarens vapen och inte minst för att snabbt kunna ta sig från startbas till insatsområdet, vilket i takt med allt längre räckvidd på såväl jakt-, som markmålsvapen och fåtal baser förläggs allt längre bort. Förmåga till uthållig överljudsfart, supercruise, är av dessa anledningar en nödvändighet.

De oerhört mycket större skjutavstånden, liksom den ökade användningen av stealth och signaturreducering inom radarspektrat ökar väsentligt kraven på signalbehandling och framförallt räckvidd hos radarsystemen. En radar måste kunna upptäcka mål väl utanför vapnens räckvidd för att vapeninsatser ska kunna göras effektivt. Man kommer inte undan behovet av att leverera radarjaktrobotar på kurs mot målet, men AESA-teknologin och dess möjlighet till lobutvridning och små antennelement, ger möjlighet att placera mindre radarelement på t ex sidan av fenan. Dessa kan användas för att belysa målet under robotens länkfas, medan levererande plattform bibehåller kurs parallellt med eller från målet för att undvika att själv bli bekämpad.

Signaturreduceringen mot radar, liksom kraven på överljudsfart, kommer att leda till ett ökat intresse för radarvarningssystem, infraröda sensorer och sensorfusion med andra källor. För att kunna leda in en radarjaktrobot med den lilla radarantenn som ryms i noskonen, krävs att roboten under större delen av sin anflygning mottar länkdata, vilket då röjer den sändande plattformen. Trots omfattande insatser kring att dämpa värmesignaturen kommer friktionen mot luften i överljudsfart fortfarande medföra att även stealthflygplan får en jämfört med omgivande luft betydligt högre skaltemperatur, och därmed röjer sig för IR-sensorer. Denna effekt dämpas på lägre höjder av mängden fukt i luften men på de mycket höga höjder där det är intressant att verka för att kunna leverera robotar med lång räckvidd är luftens fuktinnehåll mycket låg. Inom samma område kommer utvecklingen av bistatiska anfall realiseras, där skjutande och belysande flygplan ej är samma, utan separerade i rum för att öka överraskningsmomentet.

Hos korthållsrobotarna är redan nu de bildalstrande infraröda målsökarna dominerande, liksom TN-system för lock-on after launch och kommer fortsatt så att vara under 2020-talet, varvid kraven på nya och effektivare motmedel växer, då de traditionella facklorna redan idag börjar bli obsoleta. Som nämnts ovan kommer alltfler av dessa robotar också att förses med dubbelriktade länkar för att möjliggöra större skjutavstånd och högre träffsäkerhet i störd miljö.

Bland attackvapnen är två utvecklingsriktningar skönjbara, utöver 00-talets av COIN-krigföringen drivna utveckling av vapen med låg collateral damage. Den ena trenden är små attackvapen med stor noggrannhet, vilka kan bäras i stora mängder på en vapenplattform och med hjälp av sin stora precision uppnå verkan även mot hårda mål. Ett enda flygplan har därmed möjlighet att samtidigt slå ut ett stort antal mål, t ex en flygbas, under förutsättning att exakta mållägen kan inhämtas. (T ex SDB, AASM)

Den andra trenden är rörelsen mot långräckviddiga kryssningsrobotar och sjömålsrobotar med slutfasanflygning i extrema överljudsfarter för att undgå luftvärn. Redan idag förfogar såväl Ryssland, som Indien och Kina över sjömålsrobotar med anflygning i slutfasen väl över Mach 2, vilket gör bekämpningsenvelopen för försvarande närluftvärn extremt liten. Dessa robotar utgör stora hot mot framförallt amerikanska hangarfartyg. Därför kommer dessa sjömålsrobotar tillsammans med sina motsvarigheter bland kryssningrobotarna, medeldistansrobotar samt stealthflygplan att utgöra det dimensionerande hotet vid utveckling av luftvärnssystem. Konventionella medeldistansrobotar i närområdet är en faktor att ta i beräkning avseende inte minst bassystem. (T ex 3M-54E, Kh-55, Iskander)

Moderna luftvärnssystem gör att allt högre krav på långa skjutavstånd för attackvapen föreligger. Detta liksom kravet på vackert väder utan moln i målområdet, gör att GPS-styrda vapen blir förhärskande, utom mot rörliga mål. GPS-vapen är i sin tur beroende av en ostörd miljö, vilket flera ryska företag tagit fasta på och utvecklat kvalificerade GPS-störare. Alternativet blir att använda tröghetsnavigering (TN) men problemet blir då kraven på skjutavstånd för att undgå bekämpning och extrem precision för att uppnå avsedd verkan. En annan möjlighet är millimeterbandsradar som sensor, vilket återigen blivit på modet, då alltfler attackrobotar får flerfunktionsmålsökare, med kombinationer av GPS, TN, laser, IR och radar. (T ex SDB, JAGM)

2020 har fler långräckviddiga luftvärnssystem (100-400 km skottvidd) kommit i drift, vilka inte endast har förmåga mot flygfarkoster utan även mot kryssningsrobotar och hos många system också förmåga mot ballistiska robotar. Områden där dessa långräckviddiga system finns grupperade blir i princip att betrakta som flygförbudsområden för flygfarkoster utan stealth och avancerade motmedelssystem.  (T ex S-400, Patriot PAC-3+, SM-3, Aster)

I våra närmaste ”allierade” grannländer utgörs stommen i luftvärnet fortsatt av NASAMS, vilket erbjuder stor yttäckning, autonomt uppträdande och möjlighet till bistatiska anfall. En annan trend som kan ses i omvärlden redan idag är luftvärnssystem med kombinationer av radar- och IR-robotar, men än så länge har inget land i närområdet visat intresse för att anskaffa sådana. (T ex Spyder)

Bland korträckviddiga burna luftvärnsystem är trenden att de senaste system har mörkerförmåga, avancerade målsökare liknande dem hos IR-jaktrobotar och avsevärt högre maxhöjd (> 20 000 ft) än tidigare generationer, vilket avsevärt försvårar direkt flygunderstöd (CAS). (T ex SA-24)

Redan idag finns radarsystem som erbjuder förmåga att upptäcka dagens stealthteknologi på långa avstånd. Huruvida sådana radarsystem återfinns i luftvärnsförband under 2020-talet är för tidigt att säga. Införda kommer de att innebära att den idag tillgängliga stealthteknologin är föråldrad och sådana flygplan har endast offrat övriga prestanda för att uppnå dyr stealth.

Stora ansträngningar görs redan idag inom telekrigsområdet för att motverka de extrema skjutavstånden hos såväl jaktrobotar som luftvärnssystem. Vi har de senaste decennierna sett en explosionsartad utveckling avseende uppförande av mobiltelefonmaster, trådlösa nätverk och privata radarsystem på t ex båtar. Allt detta ställer stora krav på såväl signalbehandling hos sensorer som på plattformars egenskydd och bidrar också till kravet på sensorfusion mellan olika plattformar. Stridsmiljön för 2020-talets luftförsvar kommer därmed vara mycket komplex inom telekrigområdet.


För den som vill fördjupa sig på nätet i ämnet avseende plattformar och vapensystem, rekommenderas i första hand den australiensiska sajten AUSAIRPOWER

Uppdatering 11/1 21.35: Expressens ledarsida av idag vill se en ny luftförsvarsutredning innan beslut om framtiden för Gripen. Även HD diskuterar ämnet på ledarsidan.

Uppdatering 12/1 11.40: Allan Widman (fp) skriver i en debattartikel i Expressen om behovet av en ny luftförsvarsutredning. "Sverige har under de senaste årtiondena i princip avvecklat hela organisationen med krigsbaser. Möjligheten till spridd och därmed skyddad gruppering i händelse av angrepp är borta. Beväpningen av stridsflyget motsvarar inte heller krigets krav. Fortfarande har vi färre moderna radarjaktrobotar än vi har flygplan. Vi har också underlåtit att integrera befintliga och betalda vapen när stridsflyget uppgraderats. I termer av förmåga här och nu är situationen idag sämre än för tio år sedan."

Även Affärsvärlden uppmärksammar dagens seminarium.