En nog så provocerande rubrik, men det ligger en viss sanning i den.
Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), meddelar i SvD att oppositionen inklusive Sverigedemokraterna inte kommer att godta att Sverige tar ansvaret (lead, militärt benämnt) för Nordic Battle Group 2014. Hultqvist anser att NBG är ett misslyckat och för Sverige dyrt koncept och vill hellre se ett svenskt deltagande i en ”FN-ledd insats”, närmare bestämt Sydsudan.
Man kan fundera över vad som ligger bakom Hultqvists önskan om en svensk insats i Sydsudan och varför det just ska handla om en FN-ledd insats. Alla internationella insatser Sverige deltar militärt i grundar sig i FN-mandat. Det är en självskriven grundförutsättning. Däremot kan man konstatera att FN-ledda insatser har en tendens att fungera betydligt sämre, än de insatser där FN uppdragit t ex NATO att leda insatsen. Delvis är detta naturligtvis avhängigt av vilka länder som deltar i insatsen. Att Sverige skulle höja standarden och trovärdigheten i en insats som i övrigt består av ”biståndsländer” råder inget tvivel om, men är Sverige kapabelt att axla detta ansvar? Trots de bästa intentioner är Sverige fortfarande ingen stormakt på det säkerhetspolitiska området, speciellt inte när det gäller att projicera militär makt utan behöver draghjälp av exempelvis USA, Storbritannien eller Frankrike.
Socialdemokraterna var under 00-talet starkt drivande avseende framtagandet av EU:s stridsgruppskoncept och det ter sig därför märkligt när man nu anser att Sverige ska gömma sig bakom någon annan i denna fråga. På samma sätt kändes det ytterst märkligt under våren när socialdemokraterna motsatte sig ett svenskt deltagande i Responsibility to protect-delen (R2P) av Libyeninsatsen, när Sverige under socialdemokratisk ledning var starkt drivande i världsamfundet för införandet av begreppet. När det väl kom till kritan skulle någon annan göra jobbet. Visst kan ambitionen sänkas avseende svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper, men vilken trovärdighet ger det om Sverige fortsätter deltagandet i konceptet, men vägrar behålla ledartröjan?
Försvarsministern replikerar Peter Hultqvist att tack vare NBG fanns det ett svenskt bidrag snabbt gripbart för Libyeninsatsen. Det är att slå knut på sig själv. Ingenting har hindrat Regeringen från att hålla förband i hög beredskap för internationella insatser – ingenting annat än den egna snålheten. Den enda anledningen till att det fanns ett stridsflygförband (liksom övriga delar av NBG) i 10 dagars beredskap var att det var kravet från EU. Så fort Sverige inte deltar i NBG är beredskapen sänkt till 30 dagar eller ännu oftare, 90 dagar. Beredskapsgraden för internationella insatser är en av de största och vanligaste ekonomiska regulatorerna i försvarsbudgeten. Större än så är inte den politiska viljan att vara beredd att delta i internationella insatser. Ingenting hindrar som sagt sittande regering att kräva en högre beredskap och det är märkligt när försvarsministern ska gömma sig bakom ett EU-skynke i denna fråga.
Det är dock lätt att med facit i hand instämma i Hultqvists kritik mot EU:s stridsgruppskoncept. Grundtanken var god, med bloddrypande erfarenheter från Rwanda, men med stridsgrupperna har EU än mer befäst sin ställning som en handlingsförlamad säkerhetspolitisk aktör. De 27 medlemsländerna klarar aldrig av att komma överens om en säkerhetspolitisk agenda vid kriser förrän det är alldeles för sent och de medlemsländer som dessutom är medlemmar i NATO använder sig hellre av den organisationen än att försöka få något till stånd inom EU. Det senaste exemplet i raden av EU:s misslyckanden som säkerhetspolitisk aktör är Libyeninsatsen där organisationen inte klarade av att enas kring en gemensam agenda, trots att det rörde ett konfliktområde som i allra högsta grad har stor inverkan på Europa. Dels genom den ökade mängden flyktingar till Europa och dels för att ca 20 % av Europas oljeresurser kom från Libyen. Dock lyckades inte heller NATO-länderna enas om en gemensam agenda.
För svensk del bör vi noga analysera EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör och vad detta innebär för vår egen säkerhets- och försvarspolitik. Vårt försvar är idag helt avhängigt av ett starkt militärt stöd från en organisation som gång efter annan misslyckats säkerhetspolitiskt.
Just p g a de senaste 15 årens omfattande försvarsneddragningar är Sverige idag helt beroende av andra nationers välvilja när det gäller försvar och säkerhet. Ställer vi inte upp för andra nationer när de önskar stöd, tror vi oss, förmodligen helt korrekt, inte kunna påräkna stöd när vi så behöver. Det svenska deltagandet i Bosnien hade sin grund i att kunna visa att övriga europeiska länder att Sverige var värdigt ett EU-medlemskap. Vårt deltagande i insatser på den afrikanska kontinenten har i mångt och mycket handlat om att bibehålla goda relationer till Frankrike. Vårt engagemang i Afghanistan handlar till stor del om goda relationer till USA och andra inflytelserika NATO-länder. Det är realpolitik, på samma sätt som den svenska neutraliteten under andra världskriget. Är man en så liten säkerhetspolitisk aktör som dagens Sverige är man tvyärr av nöden tvungen till att prostituera sig säkerhetspolitiskt.
Kanske skulle vi få mer effekt av att ta de ekonomiska resurserna för NBG och istället använda dem till att i högre grad samöva oss med våra nordiska grannar som ingår i vår solidaritetsförklaring. Det ställer krav på en minst lika hög beredskapsgrad.
Bloggar: Tokmoderaten, Notorious Unpublicus
DN
Tweet
Polisresursen i blåzonen måste förstärkas!
2 timmar sedan
9 kommentarer:
Anser att Hultqvist S resonerar rätt avseende NBG. Anser också att det är bra att Socialdemokraterna prioriterar förbandsverksamheten och materielanskaffningen högre än regeringen och överför medel från det internationella inslaget och frän MSB. Det ger ett bättre försvar av Sverige än regeringens alternativ.
Jag skulle önska att vi på sikt 3-4år sätter ca 1 miljard för internationella insatser mot dagens prognos för 2011 2,7 miljarder som INTE ger mycket försvar av Sverige som enl min mening är prioritet 1 nu.
Anser också att MSB verksamhet måste sättas under lupp och fråga oss vad vi egentligen får för de skattepengarna. Där finns en potential för ytterliggare omfördelning inom utgiftsområde 6 Försvar och säkerhet som kan läggas på materielanskaffning och förbandsverksamhet.
Så dessa två poster möjliggör omfördelning av ca 2 miljarder årligen om ett par år till förbandsverksamhet och materielanskaffning främst.
Så prioriterar vi rätt kan vi ut mer försvar.
Återgår vi till den selektiva värnplikten jag då får vi ytterliggare mer försvar om man betänker att lönekostnaderna nu taktar på ca 1 miljard högre än 2009 + dom rekryteringskostnader som årligen belastar kostnadsutfallet däröver.
Låter vi dessutom bli att först skaffa och modernisera utrustning för att sedan kasta den i skrotlådan i förtid tex HKP10 så får vi ännu mer försvar.
Så det är inte konstigt att Finland får mer försvar av Sverige
Sverige är värt att försvara
Kn Jan-Olov Holm
Kn Holm har rätt i sak enligt mig.
NGB konceptet kostar mer än det smakar, speciellt nu när det inte behövs som en omställnings katalysator.
Dock kanske jag lever i landet mellanmjölk som tycker att varken yrkesförsvar eller selektiv värnplikt är rätt väg att gå.
Det är bevisat att det finns oändliga samhällsvinster med 3 månaders obligatorisk grundutbildning för både kvinnor och män. Dels får vi en befolkning som klarar sig utan el och internet några dagar om det skulle krisa. Samt grundläggande första hjälpen. Båda dessa medför stora vinster, både ekonomiskt och i liv.
Dessutom får försvarsmakten en möjlighet att under 3 månader pröva framtidens yrkessoldater som efter godkänd GMU antingen söker frivilligt eller erbjuds plats där det behövs.
På så sätt får vi mindre avhopp från de utbildningar som sedan krävs för att en soldat ska anses färdig utbildad.
Ungefär som ett mellanting mellan Finland och USA med andra ord. Mellanmjölkens land....
MvH
Musse
Jag har för mig att det är skillnad på ekonomi när det gäller FN-ledda insatser.
Är en insats FN-ledd får Sverige tillbaka hela (eller halva?) utgiften för insatsen. (Så småningom, visserligen.)
Är insatsen NATO-ledd, även om detta är på ett FN-mandat, så får Sverige bekosta alla egna kostnader själv.
Den som vet bättre får gärna rätta.
(N)BG bör skrotas ASAP om nuvarande regler för insättande ska gälla även framledes. Ett enat EU kommer vi ALDRIG att få se! Lägg pengarna på nationellt försvar istället!
Säkerhetspolitisk prostitution; Rubriken för tråden anger att resonemanget är tänkt att beskriva situationer där vårt lands säkerhetspolitiska och militära aktörer beroende på förd politik nu hamnat i situationer där konstiga avtal, monkeybusiness, solidaritetsförklaringar och annat blivit avgörande för Sveriges säkerhet.
Under hösten har Försvarsmaktsledningen varit på rundresa vid de olika "verksamhetsställen"-förr kallades det regementen och flottiljer-och försöket prata med bönder på bönders vis.
Just nu ligger på FM Intranät en bra sak-minnesanteckningar från FML möte med Ing2 personal. Det är, såvitt det går att läsa, Genlt Jan Salestrand och infodir Erik Lagersten som besökt Eksjö Garnison.
I Minnesanteckningarna framgår detaljerat hur resonemang förts-jättebra.
Bl a står det att läsa om hur resonemanget förts med SWEDEC personal-Salestrand ska, enligt dokumentet, ha fällt följande kommmentar; citat ""Reflektioner från händelser i Afghanistan och erfarenheter från vad som skett där så häpnade jag(Salestrand-förf anm) över att man gav sig ned i den landfliken där fienden härjar för fullt. Det är ju rena "självmordsjobbet"."" Slut citat.
När man läser minnesanteckningarna från FML möte med Eksjö Garnison blir man förvånad över att det finns så frispråkiga generaler i Sverige. Äntligen en general som visar vad han tycker.
Frågan blir naturligtvis också; har Sverige FIENDER i Afghanistan? Är Sverige i krig? Vet en general att det är ett självmordsjobb att vara soldat i Afghanistan? Vilket arbetsgivaransvar är det?
Hela artikeln går att läsa på FM intranät EMIL under Ing2.
Någon som kanske var närvarande kan säkert fylla i eller beskriva samtalet närmare.
"Kanske skulle vi få mer effekt av att ta de ekonomiska resurserna för NBG och istället använda dem till att i högre grad samöva oss med våra nordiska grannar som ingår i vår solidaritetsförklaring. Det ställer krav på en minst lika hög beredskapsgrad."
Bra förslag!
Det jag skulle önska mig utöver detta är att vi tar fram ett arméförband som kan:
Omöjliggöra en luftlandsättning i sitt närområde.
Skydda en region med hamn, flygfält och en större stad så det går att ta emot förstärkningar.
Vara rörligt så detta kan göras både för t.ex. Göteborg inklusive Landvetter eller Gotland eller något annat begränsat svenskt, nordiskt eller baltiskt område.
När vi vet vad som krävs för att få ett sådant förband att fungera är nästa fråga hur många vi behöver.
Skaffar vi oss tillräckligt många får vi även en suverän förmåga för internationella insatser om än inte med all tung materiel och det blir lätta att sätta upp en NBG eller motsvarande.
Om det är politiskt smakligare kan man även vända på det och säga att detta är en ambitiösare NBG med utökad nordisk samverkan. Våra grannar borde väl tänka på liknande saker nu när delar av världsekonomin kollapsar och det finns en ökande risk för att försvaret kan behöva användas?
Jag gissar att en rimligt dyr lösning kräver att det även finns samverkande hemvärn och lättare förband hos grannar som vi samverkar med som löser diverse bevakning, patrullering osv som kräver många fötter och ögon men lite materiel.
Magnus, det du efterfrågar kallas "pansarbrigad". :)
Trodde att det skulle bli brigad och mekaniserat men jag har ingen susning om lämplig mängd av olika förmågor, i vilka enheter de borde organiseras, vilka förmågor som saknas och behöver köpas in utrustning och utbildas för, osv.
Det vore intressant att se experter ta fram en lösning för säkerhetsbehov som är lätta att förklara för allmänheten och ta fram något som kan bli standardenheten för vår försvarsförmåga.
Kalla krigets försvars föreföll ha varit många olika skräddarsydda förband för väl definierade syften och så en del generella förband som för en okunnig lekman som mig förefaller ha byggts upp enligt något standardschema från andra världskriget. Hur de generella förbanden fungerade och förändrades med tiden är svårt för en okunnig person som mig att begripa så att bara säga "pansarbrigad" räcker inte långt.
Vad vore dagens enhetsförband för självförsvar, skyddande av möjligheteran att ta emot hjälp och att kunna hjälpa grannarna?
För att inte ta i för hårt hade jag inte med världskrigsscenarier som pansarslag eller frontkrigföring utan bara att kunna skydda sig själva, ta emot hjälp och ge hjälp i scenarier där hotet är en stormakts rörligaste styrkor.
Ing 2-FML besök vid Eksjö Garnison; kanske någon som var med vid mötet med genlt Jan Salestrand bättre beskriva om det stämmer att FML-Salestrand tycker att det är självmordsjobb att vara i Afghanistan.... Nån? Se tidigare inlägg från kl1400......
Skicka en kommentar