Ödesbeslutet

Vi står inför ett vägskäl. Riksdagen ska snart ta beslut om vilken väg Sverige i framtiden ska gå avseende sitt luftförsvar och stridsflyg. Det mesta talar för att det kommer att bli ett dåligt underbyggt beslut eftersom detta beslut, med efterverkningar för de närmaste 30 åren om inte till och med 50 åren, inte kommer att föregås av någon kvalificerad utredning.

I brist på en ordentligt genomarbetad och bred utredning som grund för detta beslut, kommer många riksdagsledamöter i sedvanlig ordning ha mycket lite kunskap om vad det egentligen är man kommer att rösta om. Man kommer att rösta med sitt parti och sin partilinje och som enskild politiker kommer man att vara mycket lätt påverkad för slipade munläder.


Luftstridskrafterna om något, är ett system av system. För det svenska nationella försvaret, utifrån vårt geostrategiska läge, finns det två materielsystem som är överordnat viktigare för vår egen förvarning, för att hävda vår territoriella integritet, för att kunna möta en motståndare innan denne får fäste på vårt eget territorium, och slutligen för att kunna förneka den motståndare som redan fått fäste dennes underhållslinjer. Dessa två materielsystem är stridsflyg och ubåtsvapen – bägge systemen avsedda att uppträda så långt som möjligt från svenskt territorium i syfte att leverera verkan innan motståndaren kan påverka vårt eget territorium, vår infrastruktur och befolkning.

För detta ändamål är stridsflyget beroende av ledningssystem i form av radarstationer och kommunikationer, bassystem spridda över hela landet i syfte att kunna verka oavsett väder och för att förhindra att motståndaren slår ut flyget redan på backen, logistik för att kunna tillhandahålla vapen, drivmedel och andra förnödenheter, luftvärn för att punktskydda baser och viktig infrastruktur över tiden, även mot enskilda vapen, samt slutligen personal för att bemanna alla dessa komponenter. Det är ett system av system där alla ingående komponenter måste vara noggrant dimensionerade för att nå verkan.

Idag råder en fullständig röra i hela Försvarsmakten och detta gäller även inom luftstridskrafterna. Luftstridskrafterna bygger idag på fragment av den förra luftförsvarsutredningen 1967 (samtliga de tre källorna som anges i Wikiartikeln är mycket läsvärda). Denna utredning var mycket genomgripande och långsiktig och gav Sverige luftstridskrafter som levererade verkan oerhört effektivt ännu 30 år efter utredningen och därtill på många sätt gav Sverige flygstridskrafter som på många områden låg långt före NATO i teknik och förmåga.

Det är nu tveksamt om man ens kan kalla resterna fragment efter den stora strategiska timeouten på 00-talet som näst intill helt avvecklade krigsbassystemet, radarstationer, kommunikationer och luftvärn. Värden för tiotals miljarder kr avvecklades, ofta till stora kostnader och utan någon närmare utredning eller eftertanke. Följaktligen är idag oredan stor och förmågan oklar, där huvudsyftet blivit att upprätthålla en fungerande försvarsindustri, mer än verklig förmåga.

Idag kan man konstatera att allt blivit en tumme. Krigsbaserna är avvecklade. Det som återstår av luftvärnet är två bataljoner, vilket är detsamma som att välja ut två områden i Sverige som kan luftförsvaras över tiden. Blir det Stockholm och Malmö? F 17 och Tranås eller vad ska ha högst prioritet? Personal saknas för att ge förmåga åt systemen efter de senaste årens omfattande nedskärningar, efter vilka nu återstår två basbataljoner à 1000 personer, där varje bataljon ska göra samma jobb som tidigare löstes av fyra bataljoner om 2000 personer. Följderna kan bl a utläsas i Flygvapeninspektören Anders Silwers inträdesanförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Vilken "utredning" som legat till grunden för denna "utveckling", behöver man nog inte närmare gå in på.


Oppositionen, samt flera av regeringspartierna har i flera år framfört önskemål om en ny luftförsvarsutredning, men fått kalla handen från Moderaterna som för allt i världen inte verkar vilja se en utredning. Ur SvD Politik Direkt:

"- Det ska inte vara så himla svårt. Men det känns som att försvarsdepartementet vill sköta allting på egen hand, de vill inte ha någon utredning, säger Mikael Jansson.


Regeringspartierna har sagt nej till en ny luftförsvarsutredning, bland annat med motiveringen att det kan hota uppgraderingen av JAS 39 Gripen.


- Vi är absolut inte villiga att tillsätta en parlamentarisk utredning som skickar förmågelyftet i stå vad gäller Gripen. De frågorna är för viktiga för att politikerna, innan Försvarsmakten har lämnat sitt underlag till regeringen, ska sätta sig ned och tycka till om det, säger försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M)."

Uppenbart är att moderaterna inte vill ha frågan ordentligt utredd. En inte alltför otrolig anledning är det faktum att den försvarspolitik och försvarsbudget som Moderaterna anser är "i balans", i själva verket är gravt underfinansierad. Det nya personalsystemet kostar betydligt mer än förväntat, samtidigt som intecknade rationaliseringsvinster har varit svåra att realisera och inte minst håller en mycket stor del av Försvarsmaktens huvudmaterielsystem, som stridsflyg, transportflyg, fartyg, radiosystem, stridsfordon och mycket mer på att falla för åldersstrecket inom en tioårsperiod. Vid en övergripande luftförsvarsutredning skulle detta faktum helt blottas.

Frågan om hur vårt framtida svenska stridsflygsystem och ytterst våra svenska luftstridskrafter ska se ut, är alldeles för stor för politiker att hantera. Det har Cecilia Widegren fullständigt rätt. Det är fråga alldeles för stor för att tolkas utifrån billiga inrikespolitiska poäng som så mycket annan försvarspolitik det senaste året, och dessutom av personer som mest bekymrar sig om utgången av valet 2014, där allt bortom detta blir "den dagen, den sorgen".

Cecilia Widegren har dock samtidigt fel. Frågan är därtill alldeles för stor för Försvarsmakten att utreda av flera anledningar, där de viktigaste är bristen på insyn och för en alldeles för dålig förmåga att genomföra stora utredningar med effekter över en så omfattande tidsperiod som detta.


Leveranstiden på ett nytt stridsflygsystem överskrider 10 år och de två valen för svensk del står mellan en radikal modifiering av det nuvarande Gripensystemet att möta en hotbild bortom 2020 med allt vad detta innebär i form av nya sensorer, vapen och inte minst prestanda (se gärna tidigare blogginlägg om detta). Alternativ två är att sätta punkt för svensk flygindustri och beställa ett nytt system, gärna samordnat med Norge eller Danmark, med allt vad detta också kommer att innebära i form av ändrad infrastruktur och organisation i Försvarsmakten. Inget av alternativen är gratis och allt annat än dessa två alternativ är en icke-lösning.


Beslutet är dock så stort och omfattande att det omfattar betydligt mer än just bara flygplan. Det involverar åtskilliga tiotals miljarder kr, eftersom det även handlar om alla de andra systemen ingående i luftstridskrafterna, såsom bassystem och luftvärn, för att man slutligen ska kunna nå verkan. Ytterst krävs det en mycket bred enighet, skapad utifrån en ännu bredare och politiskt obunden kompetensbas som tar sig an frågan vad Sverige egentligen vill uppnå med sitt försvar och sina luftstridskrafter. Vilken förmåga krävs för att trovärdigt kunna försvara svenska intressen, svenskt territorium och därtill kunna lösa internationella uppgifter?

Tillsätt en bred, opartisk utredning med kompetens och personer ur alla politiska läger, Försvarsmakten och annan nyckelpersonal på området. Tiden rinner nu snabbt iväg och denna fråga är alldeles för stor att bara diska av i Riksdagen utan ett omfattande beslutsunderlag vida överstigande vad det alldeles för hårt belastade och i beroendeställning stående Högkvarteret kan prestera på egen hand. Må vara att utredningen kommer fram till något helt annat än vad ekonomin medger, men det ger då i alla fall en målbild att utgå ifrån och att sträva efter. Därefter får prioriteringar ske utifrån vad som är ekonomiskt realistiskt, istället för den omvända processen som under senare decennier varit förhärskande.


Försvarspolitiker, ställ er över den politiska prestigen för en gång skull. Ni kommer möjligen att sitta i Riksdagen ytterligare någon mandatperiod. Resultatet av det här beslutet kommer att forma det svenska försvaret långt efter att ni lämnat riksdagen.



Uppdatering 27/11: Claes Arvidsson skriver på SvD ledarsida om det stundande beslutet och behovet av en utredning.



Tweet