Gästinlägg: Kapten Dreyfus

Ett gästinlägg apropå Personaldirektörens gästinlägg i förra veckan där det meddelades att omgalonering kommer att ske på helt frivillig väg.

Wiseman


---------------------------------------------

Kapten Dreyfus

Omgalonering är en social och varaktig företeelse till skillnad från utlandsobligatoriet. Vänner, grannar, familj och andra kommer att undra. Kan omgalonering genomföras offentligt och med ära? Eller blir den en degradering?

I lägret vid Boulogne-sur-Meer i Frankrike hade kejsar Napoleon låtit samla huvuddelen av sin fältarmé i ett jätte förband kallat ”La Grand Armée” i syfte att hota England och eventuellt genomföra en landstigning och invasion. N. hade instiftat ”Legion d’Honneur” (sv: Hederslegionen) som en orden för förtjänstfulla militärer och civila, att dekoreras med och i den nya staten framhållas som föredömen.

Den 16 augusti 1804 var la Grande Armée samlad, omkring 200 000 soldater varav 4000 trumslagare, som alla var uppställda på en plats invid en överdådigt dekorerad kejserlig tribun, eller scen. Förtjänta soldater och officerare kallades upp för att inför sina jublande kamrater dekoreras på scenen av kejsaren själv, till ljudet av de samlade trummorna. Aktiviteten resulterade i en mycket stark positiv fokusering av de närvarande men även av icke närvarande, som senare hörde talas om saken. Och den franska försvarsmakten genomförde det hela utan inblandning av utomstående personer eller institutioner. På platsen har ett monument rests till minne av ”la premier distribution de la Legion d’Honneur”. I vår tid för detta tankarna till internationella rockgalor: celebert tillfälle, mycket hög musik, massor med glada människor, kalas.


Vid det kungliga bröllopet i somras hände något liknande, berättade en gammal vän, som är menig hemvärnssoldat. Motsatsen till dessa starkt positiva gruppkänslor: degraderingen av kapten Alfred Dreyfus på École Militaires gård i Paris. Denne var oskyldigt dömd till livstids straffarbete, för att ha överlämnat hemliga dokument till fienden. Ensam fick kaptenen sina gradbeteckningar avslitna och sin sabel bruten. Trots att man visste att han var oskyldig gjorde sociala-militära omständigheter, att han inte kunde rentvås, förrän en uppslitande konflikt hade utkämpats i Frankrike under flera år. Kapten Dreyfus dekorerades under världskriget för tapperhet i fält, efter att han återfått sin grad.



Kan känslor användas som positivt ledningsinstrument frågar jag mig? I Försvarsmakten är franska militära metoder numera inte helt okända, men översatta skulle det bli en allmän samling av samtliga officerare på Stockholms stadion, tillkännagiven genom en braskande informativ dagorder till Försvarsmakten publicerad i de viktigaste tidningarna och i TV, att tillsammans med sina kamrater inför allmänheten kallas fram på scenen, att i högtalare höra ”befordras till fanjunkare vid Hälsinge regemente kaptenerna …, jubel, hurrarop, paradmarsch” ”befordras till kaptener i generalstaben överstelöjtnanterna …”. Överbefälhavarens märgfulla svar på Konungens tal till de nybefordrade vid det stora kalaset efteråt skulle gå till historien och väcka mycket starka känslor - allt detta vore omöjligt för bara fem år sedan – men är det möjligt idag? Har vi officerare mod att visa oss tillsammans offentligt och positivt efter alla år av nesa och ringaktning? Eller måste vi bära vår börda ensamma?


Göran Mellblom

Presskonferens om Midvintermörker

Lars Wilderäng, mer känd som bloggen Cornucopia, håller just nu presskonferens om sin bok Midvintermörker, vilket meddelades i ett pressmeddelande igår. Pressmeddelandet som gick ut via TT uppmärksammade bl a av SvD och Realtid.

Midvintermörker utspelas något år bort i tiden där ett trängt Ryssland ser sig nödgat att med militär makt säkra gasledningen Nord Stream i Östersjön bl a efter att piratverksamheten eskalerat i området, vilket man försöker göra genom att ta Gotland. Ett sargat svenskt försvar på väg in i IO 14, gör vad man kan för att sätta emot den ryska operationen som inleds med anfall med kryssningsrobotar mot kritiska sårbarheter i den militära och civila svenska infrastrukturen. Vissa konstnärliga friheter har författaren unnat sig medan stora delar är mycket nära verkligheten såsom den lär se ut när boken utspelas. Att ha landets största flottbas och därtill en av två stridsflygflottiljer inom porté för Iskandersystemet är något som Kungliga Krigsvetenskapskapsakademins blogg varnat för flera gånger under vintern. Boken kan också ses som en populärversionen av resultatet av den "strategiska time-out" som drabbade Försvarsmakten under sena 90-talet och under 00-talet. Det går snabbt att montera ned, men tar lång tid att bygga upp.

Boken kan köpas direkt på Cornucopia, men snart även genom Bokus och AdLibris. En kul detalj är också att den enda bokhandeln som säljer boken direkt ligger i Klintehamn, som spelar en viss roll i boken.

Det är ingen vågad gissning att det kommer säljas en del Midvintermörker till personal i Försvarsmakten.

Utdrag ur boken har tidigare publicerats här och här.

Korrektion av "Opportunism"

Från Saabs pressavdelning kommer en korrektion avseende inlägget Opportunism härom veckan, där det refererades till en artikel i en indisk tidning att Saab skulle stänga ner verksamhet i Sydafrika för att flytta den till Indien.


Med hänvisning till artikeln i indiska medier som uppger att Saab stänger ner verksamheten i Sydafrika, vill vi förtydliga att informationen inte är sann, citatet är helt enkelt felaktigt. Saab har inte några planer på att stänga sin verksamhet i Sydafrika för Electronic Warfare - produkter (telekrigprodukter).


Vi kan bekräfta att vi för diskussioner med Hindustan Aeronautics Limited (HAL) om att bilda ett samägt bolag, men eftersom förhandlingar pågår kan vi inte kommentera några detaljer i dagsläget.


För att kunna möta efterfrågan på marknaden kan vi inte utesluta att någon eller några av våra produkter i framtiden kan komma att produceras i andra länder än där vi för närvarande har verksamhet. 

Gästinlägg: Omgalonering på frivillig basis

Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna är nu överens om ett viktigt villkor i samband med övergången till tvåbefälssystemet. Omgaloneringen kommer att vara frivillig.

ÖB träffade i dag Officersförbundet, Saco och Seko. De ska nu tillsammans med Försvarsförbundet fortsätta arbetet med att ta fram detaljerna i övergångsbestämmelserna för att till vecka 11 ha en beslutsavsikt klar. Denna ska sedan ut till förbanden på remiss för att hämta in synpunkter och förankra arbetet. ÖB tar beslut i april.

För anställda i Försvarsmakten finns ytterligare information på Försvarsmaktens intranät.


Per-Olof Stålesjö
Personaldirektör
Försvarsmakten

----------------------------------

Säkerligen ett glädjande och lugnande besked för många.

/Wiseman

Majorer i debatten

Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten har nu lagt ut en artikel på Försvarsmakten Kommenterar om personalens deltagande i den offentliga debatten. Det är ett mycket bra klarläggande som precis innan jul även gjorde ett kortare gästspel på Försvarsmaktens intranät EMIL.

Lagersten trycker också på meddelar- och åsiktsfriheten, vilket han även gjorde tidigare i sitt gästinlägg här på WW. Tyvärr behöver man påminna om dessa medborgerliga friheter då det förekommit tillfällen när befattningshavare velat efterforska vem/vilka som "läckt" helt öppna handlingar till media eller förbjudit sin personal att tala med journalister.


För att återgå till majorerna i debatten, så gäller naturligtvis detta alla anställda i Försvarsmakten. Här och där föreligger det en självpåtagen munkavle där uppfattningen är att försvarsmaktsanställda inte ska yttra sig utan låta politikerna styra som de vill. Samma problem föreligger inom Försvarsmakten som andra organisationer och myndigheter. Om inte de som sitter med kunskapen och detaljkollen yttrar sig i ämnet, vad blir då kvaliteten på besluten?

Replik på Newsmill

Nu är tydligen repliken på Newsmill publicerad. Även Infodir har skrivit en artikel i ämnet. Nedan en kopia av Newsmill-inlägget. Tilläggas bör att det är Newsmill som satt rubriken.

Jan Kallberg har också en intressant och kritisk artikel på Newsmill angående personalförsörjningen.Var är Plan B?

--------------------------------------------------------



Diskuterar man känsliga ämnen får man vara beredd på att somliga reagerar såsom man hållit ett rött skynke framför tjuren. Det är svårt att se att det någonstans i blogginlägget som Tuvestad refererar till skulle ifrågasättas att även kvinnor har en roll att fylla i Försvarsmakten. Om något borde det ha varit tydligt i det sista stycket.

Ska man vara petig känns hela Tuvestads artikel som ett skärskådande av lösryckta citat ur blogginlägget på Wiseman's Wisdoms. Naturligtvis blir en organisation starkare av breda kompetenser. Den som regelbundet läser Wiseman's Wisdoms eller någon av de andra försvarsbloggarna har förmodligen lagt märke till att ett genomgående tema är just att motverka det faktum att Försvarsmakten av idag är för enkelspårig och inriktad på ja-sägande.

Det känns oerhört löjligt att behöva påpeka följande faktum, men utav Tuvestads artikel får man förstå att det är nödvändigt eftersom hon lyckades med att fullkomligt feltolka blogginläggets sista stycke. JA! Naturligtvis har Försvarsmakten behov av kvinnor, liksom den har av personal av annan härkomst än svensk, personal med annan läggning än heterosexuell osv. Att ha med kvinnliga soldater och officerare i insatsområden där kvinnor är extra utsatta, t ex Afghanistan, är en absolut nödvändighet för att kunna verka effektivt. Det är så självklart att man inte trodde att det skulle behöva nämnas.

Trots att det svenska samhället anser sig som världsbäst på jämställdhet är den svenska Försvarsmakten en av världens sämsta på jämställdhet sett till andelen kvinnor. Traditionellt har stridspilotyrket varit en av de sista manliga bastionerna inom världens försvarsmakter. I västvärlden var Sverige snabbt ut att tillåta kvinnor som stridspiloter, men ändå år efter att övriga yrken i Försvarsmakten öppnats. Detta är nu över 20 år sedan. Ändå finns det idag ingen aktiv kvinnlig stridspilot och genom åren har det endast funnits en. Är det för att Försvarsmakten är för dålig på att rekrytera? Är det för att svenska kvinnor är sämre än kvinnor i andra länder? Är det för att manliga stridspiloter trycker ned kvinnliga pilotaspiranter?

Vad är då jämställdhet inom en organisation med Försvarsmaktens uppgifter? Är det hälften högerhänta, hälften vänsterhänta, hälften män, hälften kvinnor? Så enkelt är det tyvärr inte. Alla i organisationen har sin roll att fylla och den fyller man inte genom sina attribut utan genom att man gör sitt jobb bäst. Om det då råkar bli en fördelning på 73 % heterosexuella kvinnor, 2 % transpersoner, 8 % homosexuella män osv är helt ointressant. Vad som är intressant är hur organisationen, Försvarsmakten, löser huvuduppgiften - Väpnad Strid - på bästa sätt och dessutom bättre än alla tänkbara motståndare. Väpnad strid är det yttersta av verktygen och därför också det dimensionerande. Den outtalade förmågan till väpnad strid är vad som i många fall gör att andra säkerhetspolitiska verktyg fungerar och en försvarsmakts förmåga till väpnad strid är det bästa redskapet för att undvika att väpnad strid ska behöva genomföras. Jämställdhet är att personalen i organisationen samverkar på bästa sätt förstår varandras styrkor oavsett skillnader utifrån de dissekerande snitt som en utomstående betraktare väljer att applicera. Alla har en viktig roll att fylla så länge de är de mest lämpade för sin position.

Folk har i allmänhet en förmåga att snöa in på just de fysiska kraven när man diskuterar kvinnor i Försvarsmakten. De är inte de enda relevanta kraven när det handlar om att få fram bra soldater och officerare. Det är precis lika illa om man inte väljer de mest lämpade utifrån andra aspekter, såsom längd, intelligens, simultanförmåga och alla andra aspekter som mäts. De kvinnliga officerare som medverkade till inlägget var mycket tydliga på punkten att ska man vara officer eller soldat ska man vara det för att man är duktig på sitt jobb. Inte för att man är just kvinna.

Som ofta påpekats på Wiseman's Wisdoms är krig grovt förenklat den yttersta landskampen. En kamp på liv och död där två eller fler landslag möts i en gren där segraren lever vidare medan andraplatsen är tillika förlorare och möter oftast sitt öde i form av förintelse och död. Eftersom insatserna är så höga ställer det de högsta krav på såväl materiel som personal.

När insatserna är så höga gör människor allt som står i deras makt för att förbättra sina överlevnadschanser. Är det en person vars bristande intelligens, fysiska förmåga, mentala instabilitet, slarv etc man anser försämrar gruppens överlevnadschanser försöker man göra sig av med den personen oavsett om personen är man eller kvinna, smålänning eller saknar en tumme. Så fungerar människan. Detta tävlingssinne är inte något urvalskriterium i testerna. Det är en logisk följd av krigets natur och existerar vid sidan av de eftersträvansvärda soldategenskaperna, varav Tuvestad nämner några såsom värdegrund och kommunikationsförmåga.

En av bloggens läsare kommenterade det hela mycket sammanfattande: "Poängen är ändå att om det så är en gris i stridsutrustning som är bäst lämpad, så är det grisen jag vill strida tillsammans med."

Försvarsmaktens framtida personalförsörjning är mycket oroande. De glädjesiffror som visas upp är inte alltid så positiva som man kan tro. Det finns istället all anledning att oroa sig för framtiden, t ex det faktum att kraven på de mönstrande överlag sänkts genom åren. I fråga om stridspiloterna har det tidigare framförallt varit en fråga om hur officerare rekryterats - genom värnplikt. Trots att det för kvinnor fanns en annan direkt väg in var det otroligt få som sökte och därmed ännu färre som klarade sig hela vägen genom testerna. Förra året lär det ha varit flera sökande till stridspilotyrket än på många år, men aldrig har så få klarat de grundläggande testerna. Resultatet har varit liknande avseende soldater och övriga officerare. Är det så enkelt att rekryteringen inte rekryterar rätt material? Kan det vara så att kvinnor mer än män inser att den klena ersättning som erbjuds anställda soldater inte är mycket att bygga en framtid på under de år som man ska använda till att lägga grunden för sitt framtida liv?

Förmodligen skulle det absolut bästa sättet att få en mångsidig och stark försvarsmakt vara att mönstra alla unga, oavsett kön och andra skärningar man känner för att dela samhället i och genomföra en kortare allmän värnplikt om några dagar till veckor för att sedan gå vidare med de intresserade och de mest lämpade. På detta sätt skulle Försvarsmakten ha möjlighet att nå ut till alla unga svenskar. Tro det eller ej, men många av våra bästa officerare hade aldrig haft en tanke på den yrkesbanan innan den påtvingade kontakten med Försvarsmakten och många av de mest intresserade unga mönstrande valde en helt annan yrkesbana. Man vet inte förrän man provat. Att en allmän mönstring aldrig kom till stånd är att beklaga. Vi missade som bekant 50 % av rekryteringsunderlaget.

Eftersom nu erfarenheten visar att det behöver påpekas, så avser den omtalade lämpligheten såväl fysiska, som mental och intellektuella krav - oavsett om det är män, kvinnor, jämtar, vänsterhänta eller homosexuella. Sådana egenskaper hör helt enkelt inte dit när det handlar om arbetsuppgifter där människors liv och död står på spel.

Wiseman

Kommenterad på Newsmill

Föregående inlägg, vilket handlade om positiv särbehandling av kvinnor i Försvarsmakten, väckte uppståndelse så till den grad att det blev en artikel på Newsmill av Folk & Försvars Sofia Tuvestad. Det är naturligtvis smickrande för bloggen att den ligger grund för debatt på Newsmill. Hade Sofia Tuvestad hört av sig hade hon naturligtvis även fått komma med sin artikel även här som ett blogginlägg.

Ovanför huvudspalten med inlägg finns en hyperlänk benämnd "Replik?". Klickar man på den finner man följande text:


"Wiseman's Wisdoms är inte främmande för att låta andra ståndpunkter komma till tals. Har du en avvikande uppfattning i ett ämne som berörs, eller vill komplettera detta och anser att det inte räcker med att kommentera inlägget - kontakta Wiseman för ett eventuellt gästinlägg eller replik.

Debatt och diskussion är det som ger utveckling och för en verksamhet framåt."

Det gäller fortfarande.



Nu är en replik på Sofia Tuvestads artikel inskickad och kommer att publiceras även här så fort den publicerats på Newsmill.

Det kvoterade landslaget II

I morse kunde man på SvD Brännpunkt läsa två unga kristdemokrater, Christian Carlsson och Ebba Busch, angripa Försvarsmaktens personalrekrytering med anledning av artikeln i Helsingborgs Dagblad 19 januari om hur Försvarsmakten försöker öka andelen kvinnor (kommenterat på WW som "Det kvoterade landslaget"). De bägge unga kristdemokraterna drar sig inte för att kalla rekryteringsformen för ett "olyckligt genusexperiment" och man ifrågasätter följderna av att positivt särbehandla kvinnor och den attityd som det medför avseende kvinnor i Försvarsmakten. Man ifrågasätter också vilken kvalitet på soldaterna det medför och drar sig inte för att ge försvarsminister Sten Tolgfors en ordentlig känga: "Den minskade ambitionsnivån för kvalitén på våra soldater är visserligen helt i linje med den moderate försvarsministern försvarspolitik, men inte desto mindre beklaglig".

Inte helt förvånade var Försvarsmakten i form av personaldirektören Per-Olof Stålesjö snabb med en replik: "Vår rekrytering är inget experiment", där han noga poängterar att man handlar i enlighet med regleringsbrevet i syfte att utjämna könsfördelningen i Försvarsmakten. Alla som rekryteras uppfyller de uppsatta kraven: "det betyder INTE att vi mäter män och kvinnor efter olika skalor. Sådana påståenden är direkt felaktiga. Samtliga kvinnor och män som söker till Försvarsmakten bedöms efter en och samma skala. De som inte klarar kraven sållas bort."


Så långt låter ju allt väldigt betryggande om man inte känner bakgrunden som delvis presenteras i slutet av artikeln. Försvarsmakten använder sig av de lägsta kraven som kan ställas på soldater för att tillgodose att brett grundintag och därefter positiv särbehandling "enligt diskrimineringslagen och Försvarsmaktens jämställdhetsplan". I den ursprungliga artikeln i HD berättar den intervjuade samordnaren av GMU att dagens tester också är avsevärt lägre än förr avseende fysisk förmåga, men högre avseende värdegrund.

För en organisation vars huvuduppgift är väpnad strid, den ultimata sporten och därtill på liv och död, känns det mycket märkligt att man aktivt ska välja att inte rekrytera den mest lämpade på testerna utan den som precis klarat gränsen. Det torde vara självskrivet att man då vill ha den bäst lämpade individen på varje befattning, oavsett kön, religion, sexuell läggning eller handikapp.

Frågan är vad man tror sig uppnå med denna positiva särbehandling. Det är möjligt att det kan fungera inom andra delar av samhället, men inom organisationer där det är just kamp med liv och död som resultat är det svårt att se funktionen. Soldater är mycket väl införstådda med vad seger respektive förlust medför och granskar och väger allt i sin utrustning och omgivning extremt noga, från byxknappar till magasinsfickor och stridskamrater. Vad är den svaga länken? Vad kan jag förbättra för att öka mina överlevnadschanser? Det tävlingssinne när det är som starkast.

Vad blir då följden av Försvarsmaktens antagningstester i nuvarande form? Tyvärr tolkar de flesta detta som att det bara är en fråga om fysiska krav, men det gäller naturligtvis även andra mätområden. De bästa killarna rekryteras tillsammans med tjejer som spänner över hela skalan och där många tjejer kommer att vara de som knappt nått över grundkraven. De sämsta mot de bästa. Är det en rättvis kamp? Klämda i mitten kommer de tjejer att vara som lyckats bra på testerna, men som nu kommer att kämpa hårt för att differentiera sig från de svagare och visa att de lyckats på egna meriter. I många fall leder detta till ett olyckligt anammande av en grabbigare stil.

Att kalla det hela ett genusexperiment är tydligen inte korrekt. Att kalla det för rekrytering med väpnad strid i centrum, känns inte ett dugg mer korrekt.

I den svenska politiska korrekthetens namn ska man nu som skribent poängtera att man som officer faktiskt har massor av duktiga kollegor som är kvinnor, invandrare, homosexuella eller alla tre. Så kommer icke att ske. Det torde vara underförstått.

En hjärtefråga; Var med och visa stöd till de anhöriga idag

Från Invidzonen:

Idag hoppas vi att vår omvärld vill ge en extra hyllning och hälsning till anhöriga.
Gå in på http://www.facebook.com/group.php?gid=42695196993 och skriv ett hjärtligt inlägg!
Vi blir också mycket glada om du vill hjälpa oss att sprida vårt budskap om en extra omtanke till den här gruppen!

Opportunism

I indiska Business Standard kan man läsa att Saab avser att lägga ner sin tillverkning av motmedelssystem i Sydafrika för att flytta denna till Indien istället. 2008 vann Saab ett kontrakt på motmedelssystem till det inhemska indiska lätta helikoptersystemet Dhruv där ordervärdet låg på drygt 20 milj dollar. Nu meddelas det att Saab avser att skapa ett utvecklingscentrum i Indien och samtidigt avveckla tillverkningen i Sydafrika. Systemen som sålts till Indien är i grunden sydafrikanska, men företaget köptes av Saab i början av 2000-talet som ett resultat av Sydafrikas Gripenköp. En avveckling i Sydafrika lär medföra starka reaktioner, men Saab är oerhört mån om att positionera sig i Indien för att stärka sina möjligheter i MMRCA-affären. Frågan är vad som händer med filialen i Järfälla.

Det österrikiska köpet av Eurofighter istället för Gripen, ett beslut som man idag starkt ångrar av kostnadsskäl, togs på någon timme sedan tyska delegater framfört att om broderfolket inte köpte Eurofighter fanns det ingen anledning för Mercedes att ha kvar sin terrängbilstillverkning i landet.

Så går det till när man ska göra storaffärer. Prestanda, kostnadseffektivitet och stridsduglighet är underordnat andra värden.

Den norska Kalixlinjen

Lars Gyllenhaal är en mästare på att gräva i media när det gäller Barentsområdet och säkerhetspolitik. Idag länkar han till en artikel i norska Aftenposten om den norska motsvarigheten till Kalixlinjen. Artikeln innehåller också en förnämlig google-karta som dessutom är zoombar, vilket gör att man ytterligare kan orientera sig i området.

Artikeln handlar om en nyligen utkommen bok av en 73-årig pensionerad norsk generalmajor och beskriver bl a hur Norge i händelse av krig avsåg att föra fördröjningsstrid genom Finnmark och ha en fast försvarslinje längs Lyngenfjorden och mot svensk gränsen väster om Treriksröset. Säkerligen fanns flera andra handlingsalternativ, men just den här taktiken är intressant.

Området väster om den beskrivna linjen innehåller flera av de viktigaste norska försvarsanläggningarna och uppmarschområdena. Här finner man bl a de flygbaser som förberetts för att ta emot NATO-flyg, framförallt amerikanskt, t ex Andöya, Evenes och Bardufoss, stridsledningscentralen Sörreisa och flera av de stora bergsförråd förberedda med materiel för bl a amerikanska marinkåren.

Stridsplanen bygger helt och hållet på att Sverige skulle sköta sin del av försvaret mot öst, medan man var förberedd på att sovjetiska förband skulle genomföra en kringgång genom Finland. Som bekant utgör Sverige med sin längde halva den europeiska fronten mellan väst och öst och denna norska stridsplan säger något om hur man betraktade svenskt försvar. Antingen skulle Sovjetunionen inte våga sig in i Sverige, eller också räknade man stenhårt med att Kalixlinjen skulle hålla. Geografiskt erbjuder den i artikeln dragna linjen en av de mest lättförsvarade. En mycket lång fjord med branta bergväggar och ett kort gränsavsnitt till svenska gränsen. Men vad säger att den svenska gränsen skulle utgöra en fast barriär?


Områdena omedelbart väster om försvarslinjen utgör fortfarande de militärt mest prioriterade i Norge, eller snarare de enda som prioriteras. Den årliga norska försvarsmaktsövningen (under senare år benämnd Cold Response) med stora NATO-inslag och sedan något år tillbaka också svenska flyg- och markstridskrafter genomförs alltid i just detta område. Förra året fördes även övningen in i svenskt territorium. De senaste åren, liksom senaste decenniet, har scenariet varit internationell konflikt mellan stater med blandade folkgrupper och omtvistade energiresurser. Till skillnad från många andra liknande övningsscenarier möter den blå sidan ofta en materiellt stark röd sida. Ur svensk synvinkel ger dessa jointövningar förmodligen betydligt större övningsutbyte än de svenska försvarsgrensvisa övningar som genomförs. Man övar med förband från länder vi politiskt har uttryckt en solidaritetsförklaring mot. Man övar mot riktiga motståndare med realistiskt uppträdande och man övar ledd av riktiga staber. Övningar liknande dessa, men på svensk mark måste vara målbilden för svenska övningar om vår solidaritetsförklaring ska vara av något värde alls. Detta måste realiseras på något års sikt.

Tänker man de motbjudande tankarna om framtida energikriser och nyupptäckta energireservoarer i Arktis är vi åter tillbaka till samma scenario för vars förberedelser en norska generalmajoren berättar. Skillnaden är att vårt broderland i öster lär bjuda segare motstånd. Inget av våra grannländer hymlar med att man förbereder sig för "farligast"-alternativet. I Sverige skippar vi "troligast"-scenariot till förmån för "i bästa fall"-scenariot.

Det finns åtskilliga scenarier att beskriva där vi ser en fredlig och trivsam utveckling i världen. Tyvärr är möjligheten att med säkerhet beskriva utvecklingen i omvärlden ens 5 år framåt i tiden ytterst begränsad. Den som hävdar motsatsen kan man antingen kalla optimist eller blåögd. Kanske ligger det något i att vi i Sverige är blåögda.

Glasnost i Försvaret? (uppdaterat 10/2 12.10)

Claes Arvidsson skriver på SvD:s ledarsida idag att Försvarsmaktens glasnost endast har börjat och refererar till det gästinlägg Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten gjorde förra veckan på WW, vilket han välkomnar. Visst är gästinlägget och dess budskap ett positivt trendbrott, men det återstår att se om det blir något resultat. Frågan engagerar starkt, vilket man sett till antalet kommentarer till inlägget och antalet besökare som legat väl över normalbilden.

Claes Arvidsson slutfråga "Hur många krigsförband som finns gripbara här och nu" kommer aldrig att besvaras. Arvidsson känner nog till svaret ändå.


Uppdatering 14.25: SvD:s ledarblogg innehåller nu en replik från Informationsdirektören.


Uppdatering 21.00: Replik från Arvidsson till Informationsdirektören

Uppdatering 10/2 12.10: Replikväxlingen mellan Arvidsson och Lagersten fortsätter. Lagersten meddelar att det finns en rad krigsförband gripbara här och nu, inalles 27 000 man, framförallt förband som står i beredskap för eller genomför internationella insatser, Hemvärnet och marin- och flygstridskrafter. Utöver dessa kan ytterligare 23 000 sättas på krigsfot efter "förvarning och politiska beslut".


Arvidsson anser att Lagersten lever i pappersverkligheten och undrar var det är för kvalitet på förbanden, är de samtränade osv. Naturligtvis frågor som inte kan besvaras, men det behövs nog inte. Precis som tidigare känner nog Arvidsson svaren.


Av Informationsdirektörens svar kan man konstatera att de förband som är gripbara här och nu i princip utgörs av hemvärnsförband utan tung utrustning. Utöver dessa finns till sommaren Nordic Battle Group, vilken inte lär bli insatt internationellt, för att beskriva internationellt insatta förband som "gripbara här och nu" är att göra våld på historien. Georgien hade sin bästa brigad "gripbar här och nu", men insatt i Irak. Den var på plats utan någon tung utrustning under krigets sista dagar tack vare en amerikansk luftbro. De 23 000 som tillkommer kommer i mångt och mycket att vara samma personer 2008 som 2018. Inte anställda soldater utan värnpliktiga sådana. De gripbara flyg- och marinförbanden får svårt att ta sig ut i verkligheten. Inte minst gäller detta för Marinen efter genomförandet av den basorganisation som det skrivits så mycket om på de marina bloggarna där hälften av fartygen kommer att sakna besättningar till förmån för administrativ tjänst.

Den svenska militära beredskapen är kanske inte mycket att hurra för i dagsläget till följd av åratals vanskötsel. Syftet är ändå att detta ska bli bättre och det ordentligt. Man kan ju då faktiskt tycka att det inte borde vara så svårt för Försvarsmakten att erkänna hur verkligheten är utan att för den skull röja några hemligheter. Sådant brukar höja förtroendet.

Ett utdöende släkte

En av de stora fördelarna med värnpliktsförsvaret och som alltid tidigare framhölls, inte minst när det gällde internationella insatser, var dubbla kompetenser. Man kunde lita på att en svensk soldat med några år sedan GU hade en ordentlig civil utbildning att plocka fram när det så behövdes. Framförallt framhölls de mer praktiska yrkena som snickare, rörmokare, elektriker o s v. När ett svenskt förband grupperat långt bortom ära och redlighet och därmed underhållsförbanden, fick problem kunde man lösa dem internt i mycket högre grad än yrkesförbanden från andra nationer.

Nu läser man återigen om fenomenet, fast på FS 20:s blogg där DQ förbättrar sin FOB och man framhåller soldaternas civila kompetenser som en fördel jämfört med brittiska och amerikanska förband. I och med att vi också går över till ett yrkesförsvar vet vi vad som väntar. In med ett gäng contractors istället. (På ett sidospår skulle inte förvåna om Saab snart etablerar sig inom detta område också. Man har ju redan börjat med en del tveksamt förmånliga OPS-lösningar till Försvarsmakten)


Kontraktsanställda då? Vi får väl se hur det går med det. Norge har tydligen redan gett upp sitt försök med kontraktsanställda soldater.

Norgelösning

Nyheten att norska försvaret avser degradera över tusen officerare för att sänka lönekostnaderna, får en åter att fundera över hur Försvarsmakten ska förändras från att ha en enorm övervikt av officerare till att ha en majoritet specialistofficerare.

Ekonomin blir allt trängre och löneutrymmet allt mindre. Vid värnpliktens avskaffande utgjorde lönekostnaderna nästan en tredjedel av försvarsbudgeten. I Nederländerna, som är det land man tittat mest på vid införandet av ett svenskt frivilligförsvar (frivilligförsvar innebar fram till 2008 Hemvärnet, Lottakåren, Blå Stjärnan, m fl, men avser idag det vi i Storbritannien, USA med flera länder kallar för yrkesförsvar) utgör lönekostnaderna drygt 50 % av försvarsbudgeten. Att trenden blir liknande i Sverige är inte bara troligt utan mer av ett faktum. Bara under det senaste decenniet har officerslönerna stigit med ca 35 % medan försvarsbudgeten legat still runt 40 mdr kr. Räddningen har varit minskat antal anställda. Ganska snart kommer det uppenbaras att soldatlönerna är alldeles för låga för att fungera, varvid dessa också måste höjas och då handlar det om reallöner som står sig i konkurrensen med övriga samhället.

Samtidigt vet vi att krigsmaterielen fördyras närmast exponentiellt i förhållande till utvecklingen. Sålunda kommer även materielkostnaderna att utgöra en allt större del av försvarsbudgeten. Försvarsmakten försöker ständigt sänka sina lokalkostnader, men hur man än vrider och vänder på det och försöker minska areorna är kostnaderna kvar på samma nivåer. Det som får stryka på foten blir då verksamheten som får en allt mindre del av kakan, när försvarsbudgeten kvarstår på samma nivå eller minskar. Ser man till försvarsbudgetens andel av statsbudgeten och svensk BNP, har den stadigt minskat de senaste dryga 40 åren.

Framtidstunneln blir med andra ord allt trängre och att ÖB skulle behöva gå ut och begära mer pengar för perioden bortom 2014 var endast en tidsfråga. Frågan blir i framtiden vilken förmåga vi ska stryka om inte avsevärt mycket mer pengar kan tillföras försvarsbudgeten. Vi har redan gett upp förmågan att kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp.

Om ekvationen ska hålla framöver krävs det att man kan sänka lönekostnaderna och det finns både en och annan befattningshavare i HKV som sneglat på möjligheten med specialistofficerare med lägre löner än dagens stora berg av officerare har.

Med tanke på den stora klyfta som nu råder mellan personalen och chefsskiktet vore en Norgelösning med påtvingad omgalonering och tillhörande lönesänking det som slutligen får Försvarsmakten att implodera.

Men, någonting måste ju norrmännen göra för att få råd med sina F-35 som enligt Wikileaks redan stigit 67 % i pris sedan anskaffningsbeslutet togs.

Se även Sinuhe

Gästinlägg: Synpunkter på Försvarsmaktens Informationshantering

Gästinlägget i torsdags av Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten fick stort gensvar bland läsarna verkar det som att döma av kommentarerna. Agerandet att ställa upp med ett blogginlägg är lovvärt, men reaktionerna visar i mångt och mycket att närvaron på social medier och viljan att diskutera borde ha kommit långt tidigare.

Informationsdirektören säger sig vilja se en öppen diskussion såväl på arbetsplatsen som på social medier och det är han inte ensam om. Bilden av om situationen är sådan idag verkar dock skilja sig betydligt mellan många av läsarna och uppfattningen i Försvarsmaktsledningen.


/Wiseman

---------------------------------------

 Synpunkter på Försvarsmaktens Informationshantering

Det är glädjande att notera att Försvarsmaktsledningen, i form av ett blogginlägg på Wiseman's Wisdoms av informationsdirektör Erik Lagersten, uttrycker vikten av en öppen och engagerad diskussion rörande Försvaret.
Jag delar i allt väsentligt Erik Lagerstens synpunkter i artikeln men skulle gärna vilja kommentera en del punkter.

Under de drygt två år jag valt har debatterat försvarspolitik i form av tidningsartiklar, gästbloggar, mail till försvarspolitiker och försvarsmaktsledningen har jag endast erhållit svar på två inlägg, av C Insats Gen Anders Lindström och FV Inspektören Gen Anders Silwer. Svaren har i liten utsträckning berört sakfrågorna som jag fört fram, bristerna i ledningssystemsutvecklingen och interoperabilitetsanpassning. Istället har Försvarsmaktens företrädare hellre valt att påpeka synpunkter på debattinläggens form, dvs att information om försvarsmakten hanteras i dess kommandokedja, kan vara sekretessbelagd osv.

Självklart kan Försvarsmakten knappast ha resurser för att svara på alla mail, bloggar och debattinlägg men genom att konsekvent undvika att ta debatten i de svåra frågorna, både externt mot allmänheten och internt inom Försvarsmakten, så tappar man initiativet i debatten och lämnar fältet fritt för allehanda tyckare, seriösa som oseriösa. Vikten av att skapa utrymme för diskussion och kommentarer i debatten, precis som Erik Lagersten skriver, kan inte underskattas och därför välkomnar jag denna nya hållning från Försvarsmakten.

Erik Lagersten påpekar att inslagen av näthat, insinuationer och ringaktning är ett problem och att detta gör honom både bestört och bekymrad och vidare att förakt och misstro är destruktivt. Som jag förstår det, avser Erik Lagersten kommentarer på bloggar och sociala medier och här delar jag fullständigt informationsdirektörens uppfattning att när det s.k. ”fikarumssnacket” publiceras onyanserat skadar det mer än det tillför debatten.

Jag skulle vilja påstå att samma kritik kan riktas mot innehållet i vissa officiella Försvarsmaktsdokument. I en HKV-skrivelse* rörande GLC/NOC ansågs de slutsatser förbandspersonal hade kommit fram till i en remiss vara prematura (enl Wikipedia Ordet prematur betyder före mognaden, för tidigt, omogen). Ett annat sätt att skapa misstro på är att sekretessbelägga dokument som tidigare varit öppna men som i samband med utlämning sekretessbelagts, där skälen knappast kan vara annat än att dölja ofullständigt eller illa berett stabsarbete**. Arbetet med ledningssystemutvecklingen på HKV har upplevts innehålla inslag av charlatan- och sekterism som allvarligt skadat FM anseende i dessa frågor inte bara mot den egna personalen på förband utan även gentemot Försvarsdepartement och Försvarsutskottet.
Informationsdirektören berör även frågan om anonymitet på bloggar och att risken för de som uttalar sig i eget namn inte är något problem, i form av repressalier, hot och efterverkningar. Jag önskar verkligen att Erik Lagerstens påstående vore sant, men det tror jag inte.

Två viktiga incitament för den enskilde försvarsmaktsanställde är löneutveckling och vitsord. Det sista är avgörande för t ex vidareutbildning och karriär. Vitsord sätts normalt av sektion/kompanichef, enhets/bataljons och fastställs slutligen av regements/flottiljchef.

För vitsordsåret 2009-10 sänktes mitt befordringsomdöme av flottiljchefen jämfört med det sektions- och enhetschefen givit mig. Det skulle kunna bero på tillkortakommanden i mitt chefs- och ledarskap, att jag saknar annan relevant kompetens eller helt enkelt står mig slätt i jämförelse med mina kollegor på förbandet. Tyvärr kan jag inte med säkerhet veta skälet till sänkningen eftersom den inte motiverats.

Att min flottiljchef och jag inte är överens om t ex utlandsobligatoriet eller har intagit olika positioner i frågor där jag offentligt tagit ställning har väl knappast haft någon betydelse för mitt vitsord, eller?

För mig personligen spelar detta inte så stor roll. Jag har nått så långt jag önskat i min karriär och är nöjd med det. För flera av mina yngre kollegor, som har en längre framtid i Försvarsmakten, är dock frågan av avgörande betydelse. Att förbli anonym är förmodligen det säkraste sättet för flertalet anställda att fortsättningsvis kunna framföra sin åsikt.


Vänligen

Peter Neppelberg
(även sänt till FML, departementet och utskottet)


* H/S 09 100:82316 , REMISS, 2009-10-19
Remiss för att komplettera beslutsunderlag för utredning inom ramen för GLC och NOC
Bilaga 2 Fördjupad text ur sjö- och luftarenans underlag
I syfte att ge så stor transperans som möjligt i utredningen omfattar detta dokumet fakta och slutsatser som arbetsgrupperna anser vara viktiga för den fortsatta beredningen. Vissa slutsatser anser dock ansvarig utredare, C PROD LED, vara prematura eller baseras på ett för litet antal urvalskriterier. De slutsatser som nu kan anses mogna är omhändertagna i övriga dokument. Efter remissarbete, ekonomiska beräkningar och FMV fördjupade beredning kommer denna bilaga åter att analyseras.

**http://allanwidman.blogspot.com/2009/06/ingela-mathiasson.html

Gästinlägg från Försvarsmaktens Informationsdirektör (uppdaterat 6/2 09.30)

Som flera säkert har sett har Försvarsmakten på sista tiden börjat uppmuntra sina medarbetare att delta aktivt i försvarsdebatten och att använda sociala medier. Försvarsmaktens Informationsdirektör, Erik Lagersten, kommenterar behovet av diskussion om Försvarsmakten och myndighetens inställning till social medier i ett gästinlägg.


/Wiseman

-------------------------------------------------

VI BEHÖVER DISKUSSIONEN

Är Försvarsmakten ett ämne som engagerar? Som informationsdirektör skulle jag gärna vilja svara ja på den frågan men tvingas tyvärr se sanningen i vitögat. Debatten går stundtals het och känslorna svallar till exempel på denna blogg och några till, eller på Svenska Dagbladets ledarsida och nyhetsplats. Men det är inte representativt för allmänhetens syn eller våra politikers uppmärksamhet. Försvars- och försvarsmaktsdebatt är ofta introvert, navelskådande och utan att väcka ett bredare intresse.

Under de senaste 20 åren visar mätningar att förtroendet för Försvarsmakten och vår förmåga stadigt minskat. På senare tid kan jag dock se en förändring bland män där förtroendet saktar ökar. Hos kvinnor är det fortsatt negativt.

Är detta ett problem? Pliktsystemet gav oss lyxen att inte behöva fundera över rekrytering och samhällets stöd. Vi kunde betrakta både ett vikande förtroende och ett lågt allmänintresse med en viss flegmatism. Våra soldater och sjömän kom till grinden vad Försvarsmakten än gjorde. Nu är förutsättningarna helt annorlunda. Vi konkurrerar på en öppen marknad och synen på Försvarsmakten (eller för den delen vårt eget inre liv) kommer nu att vara en fråga som kanske avgör vår attraktionskraft.

Vi behöver gemensamt positionera Försvarsmakten som en naturlig del i samhället och skapa jordmån för att känna och visa stolthet som anställda i Försvarsmakten. Vi behöver väcka försvarsfrågan och intresset för vår verksamhet. Ett sätt att nå detta är en ständig, livaktig debatt som berör fler än de som i dag känner starkt för området. Våra kommande medarbetare och de som nu finns inom Försvarsmakten behöver kunna läsa om vad som händer inom organisationen. De ska kunna kommentera vad som händer och tillåtas föra en dialog.
För detta har Försvarsmakten nyligen skickat ut en remiss för användandet av sociala medier. Den innehåller både myndighetens inställning till området och förhållningsregler och stöd för våra anställda.

Ju fler som deltar i samtalet eller som vill beskriva sin vardag med glädjeämnen och brister desto bättre. Våra nya medarbetare törstar efter information och den bästa företrädaren för yrket är de som arbetar eller är frivilliga inom Försvarsmakten och deras berättelser.

För mig är det självklart att följa debatten där den förs och att uppmuntra till denna. Det är också i mitt intresse att den är så bred som möjligt och inte ensidigt berättar en ståndpunkt. För detta behövs fler som deltar, såväl officiella företrädare som enskilda.

Är anonymiteten ett problem? Nej, inte i sig. Relevanta texter påverkas inte om det är anonymt. Däremot skulle jag gärna se att fler uttalade sig under eget namn, både för att jag tycker att det ger en bättre argumentation och för att de skäl som framförs för att göra det anonymt är besvärande för myndigheten. Påståenden som risk för repressalier, hot om efterverkningar etc. Sådant är inte förenligt med Försvarsmaktens demokratiska uppdrag och något som jag med kraft kommer att ingripa mot.

Inlägg och diskussion ska alltid föras med hänsyn till de råd som säkerhetstjänsten ger. Sunt omdöme, tydliga handlingsregler och stöd från myndigheten är den bästa metoden att närma sig användandet av sociala medier. Det är myndighetens anvisningar i direktiv och instruktioner som är vägledande för namn- och bildpubliceringar samt vilken information som betraktas som skyddsvärd. Enskilda befattningshavares uppfattningar eller tyckanden utgör inte grund för ställningstaganden eller kan användas som argument för att begränsa möjligheterna att använda den grundlagsfästa rätten till yttrande- och meddelarfrihet.

Näthat, insinuationer och en ringaktning för den egna arbetsplatsen som ibland kommer till uttryck är ett problem. Att som företrädare för Försvarsmakten läsa sådana kommentarer gör mig både bestört och bekymrad. En sund inre kritik är välgörande för Försvarsmakten men förakt och misstro är destruktivt. Detta måste tas på stort allvar och Försvarsmaktens chefer oavsett nivå behöver hitta sätt att på arbetsplatsen ta diskussionen kring detta. Problem löses bäst genom handling och dialog, inte genom att låta bitterheten rinna osedd och ohörd i anonyma inlägg på internet.

Framöver kommer vi att skapa utrymmen för diskussion och kommentarer inom Försvarsmaktens officiella kanaler. Vi uppmuntrar debatt och kommer själva att vara närvarande i såväl nya som traditionella medier. Försvarsmakten kommer inte att kunna kommentera allt, utan jag väljer när Försvarsmakten officiellt deltar i samtalet. Det betyder inte att en åsikt är mindre värd, men ibland är det svårt eller mindre lämpligt att myndigheten tar del i just den diskussionen.

Den som vill kan lämna kommentarer eller förslag med namn eller anonymt på remissen rörande sociala medier på http://forsvarsmaktenremiss.wordpress.com/.

ÖB följer vad som skrivs i sociala medier med intresse och med respekt för det som där kommer till uttryck. Det är i dag minst lika relevant som den traditionella mediebevakningen. Vi ska inte blunda för svårigheter och utmaningar. Det ska berättas men behöver kombineras med den goda berättelsen. Detta uppmuntrar ÖB alla våra medarbetare och frivilliga att bidra till.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör


Uppdatering 6/2 09.30: Väpnaren skriver om Informationsdirektörens gästinlägg och lämnar ett antal iakttagelser.

Vi syns, vi verkar, vi respekteras

"Vi syns, vi verkar, vi respekteras". En av Försvarsmaktens deviser, anno 2010. Ju de två sista leden har det varit lite dåligt med de senaste åren. De gånger Försvarsmakten har synts har det ofta varit i form av negativ publicitet och "respekt" eller snarare anseendet har det blivit si och så med.

På så sätt är det mycket välkommet att Försvarsmakten äntligen tagit sig mod att visa upp en av otaliga filmer ifrån Afghanistan, denna gång filmad av en soldat med privat hjälmkamera. Material som detta och liknande är sådant som skapar intresse för Försvarsmakten och verkligen visar just på Försvarsmaktens verkan. Vi är nog många som efterlyst liknande material tidigare. Naturligtvis behöver materialet screenas av Försvarsmakten innan publicering. Inte för att röja undan pinsamheter och begångna fel, men däremot för att undvika att röja känslig information, t ex rörande vårt uppträdande. Filmen är i alla fall ett positivt tecken bland flera negativa. Materialet filmat från hjälmkameran är också betydligt mer trovärdigt och intresseväckande än sommarens hårt regisserade, utskällda och dyra reklamfilmer inspelade i Sydafrika med sydafrikanska skådespelare.

Bra Försvarsmakten! Mer av samma!


SVT lär förra veckan ha beslutat sig för att köpa in en dokumentärserie om FS 19:s tid i Afghanistan. Det är också ett steg i rätt riktning mot en bättre kommunikation mellan Försvarsmakten och dess uppdragsgivare. Sedan finns det också vissa andra i mer beslutsfattande ställning som ideligen aktivt avstår möjligheterna att på plats få bilda sig en uppfattning om läget.


Bloggar: Borneo, Chefsingenjören, Cornucopia

Mindre Östersjöflotta i framtiden?

En läsare tipsade igår om en intressant blogg, Russian Military Reform, som fokuserar på omvälvningen i de ryska väpnade styrkorna. Det senaste blogginlägget där handlar om framtiden för den ryska marinen.

Inlägget tar sin grund i en rapport för den marina anskaffningsplanen. Där visioneras fyra uppgifter för ryska marinen inom det närmaste decenniet:

• Skydda pipelines och energirika offshore-områden
• Skydda handelsvägar (SLOC)
• Skydda Ryssland mot Kina
• Visa flagg ”på de sju haven”, företrädesvis Latinamerika, Mellanöstern och Sydostasien

I och med denna plan skulle Norra Flottan sluta att vara huvudflottan och istället skulle Stilla Havsflottan inta denna roll.

Intressant är då att framtiden för Östersjöflottan beskrivs som kustnära bevakning och att flottan inom de närmaste åren ska få lämna ifrån sig alla större fartyg till Svarta Havsflottan. Uppgiften för Östersjöflottan skulle i så fall bli att huvudsakligen skydda just en viss pipeline.


Det är ett intressant blogginlägg, men det väcker också en del funderingar. Ingenstans omnämns t ex anskaffningen av de fyra-fem hangarfartygen och fyra eller mer Mistralfartygen. Var dessa passar in i ovan listade fyra uppgifter kan man fråga sig.