Ett gästinlägg apropå Personaldirektörens gästinlägg i förra veckan där det meddelades att omgalonering kommer att ske på helt frivillig väg.
Wiseman
---------------------------------------------
Kapten Dreyfus
Omgalonering är en social och varaktig företeelse till skillnad från utlandsobligatoriet. Vänner, grannar, familj och andra kommer att undra. Kan omgalonering genomföras offentligt och med ära? Eller blir den en degradering?
I lägret vid Boulogne-sur-Meer i Frankrike hade kejsar Napoleon låtit samla huvuddelen av sin fältarmé i ett jätte förband kallat ”La Grand Armée” i syfte att hota England och eventuellt genomföra en landstigning och invasion. N. hade instiftat ”Legion d’Honneur” (sv: Hederslegionen) som en orden för förtjänstfulla militärer och civila, att dekoreras med och i den nya staten framhållas som föredömen.
Den 16 augusti 1804 var la Grande Armée samlad, omkring 200 000 soldater varav 4000 trumslagare, som alla var uppställda på en plats invid en överdådigt dekorerad kejserlig tribun, eller scen. Förtjänta soldater och officerare kallades upp för att inför sina jublande kamrater dekoreras på scenen av kejsaren själv, till ljudet av de samlade trummorna. Aktiviteten resulterade i en mycket stark positiv fokusering av de närvarande men även av icke närvarande, som senare hörde talas om saken. Och den franska försvarsmakten genomförde det hela utan inblandning av utomstående personer eller institutioner. På platsen har ett monument rests till minne av ”la premier distribution de la Legion d’Honneur”. I vår tid för detta tankarna till internationella rockgalor: celebert tillfälle, mycket hög musik, massor med glada människor, kalas.
Vid det kungliga bröllopet i somras hände något liknande, berättade en gammal vän, som är menig hemvärnssoldat. Motsatsen till dessa starkt positiva gruppkänslor: degraderingen av kapten Alfred Dreyfus på École Militaires gård i Paris. Denne var oskyldigt dömd till livstids straffarbete, för att ha överlämnat hemliga dokument till fienden. Ensam fick kaptenen sina gradbeteckningar avslitna och sin sabel bruten. Trots att man visste att han var oskyldig gjorde sociala-militära omständigheter, att han inte kunde rentvås, förrän en uppslitande konflikt hade utkämpats i Frankrike under flera år. Kapten Dreyfus dekorerades under världskriget för tapperhet i fält, efter att han återfått sin grad.
Kan känslor användas som positivt ledningsinstrument frågar jag mig? I Försvarsmakten är franska militära metoder numera inte helt okända, men översatta skulle det bli en allmän samling av samtliga officerare på Stockholms stadion, tillkännagiven genom en braskande informativ dagorder till Försvarsmakten publicerad i de viktigaste tidningarna och i TV, att tillsammans med sina kamrater inför allmänheten kallas fram på scenen, att i högtalare höra ”befordras till fanjunkare vid Hälsinge regemente kaptenerna …, jubel, hurrarop, paradmarsch” ”befordras till kaptener i generalstaben överstelöjtnanterna …”. Överbefälhavarens märgfulla svar på Konungens tal till de nybefordrade vid det stora kalaset efteråt skulle gå till historien och väcka mycket starka känslor - allt detta vore omöjligt för bara fem år sedan – men är det möjligt idag? Har vi officerare mod att visa oss tillsammans offentligt och positivt efter alla år av nesa och ringaktning? Eller måste vi bära vår börda ensamma?
Göran Mellblom