Gästinlägg: Del 1 - Förmågeglappet i luftförsvaret riskerar att kvarstå efter 2013

Stridbare ledningssystemsdebattören Peter Neppelberg är än en gång på marsch och debatterar ledningssystem med Riksdagens försvarspolitiker. Nedan följer det inlägg som under morgonen skickades till ledamöterna, andra befattningshavare och media. Återigen verkar oförmågan att förstå ledningssystems komplexitet ha manifesterats i ett förmågeglapp. Denna gång har man lyckats sälja Försvarsmaktens flygspaningsradarflygplan innan ersättare finns operativ. Helt otroligt när man samtidigt försvarspolitiskt talar om en ambitionshöjning i närområdet. Taktkänslan är tveksam.

Wiseman


--------------------------------------------------

Del 1 - Förmågeglappet i luftförsvaret riskerar att kvarstå efter 2013

Bakgrund
Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan FM tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, dvs att överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för interoperabla system.

Avskaffandet av den svenska identifieringsutrustningen för flygplan skedde omgående. Nyanskaffade krypterade radio och datalänkar för stridsledningscentraler och flygplan, TARAS/Radio 90, ställdes i malpåse utan att någonsin användas. Utvecklingen av det inhemska högre taktiska ledningssystemet IS LUFT avbröts, osv.

Allt eftersom de äldre flygplanen JA 37 och senare JAS 39A/B omsattes till den senaste versionen JAS 39 C/D uppstod ett s.k. förmågeglapp, förmåga till att leda luftstridskrafterna med säker data- och talkommunikation mellan flygplan och stridsledningscentral samt ett fungerande krypterat igenkänningssystem.

I december 2008 startade Allan Widman en debatt i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”. Därefter har debatten rullat på i medier och bloggar. För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera Wisemans Wisdoms blogg om Ledningssystem som sammanfattning.
http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem


Förmågeglappet
Efter att frågan uppmärksammats i massmedia och inom försvarsutskottet fattade Försvarsmakten våren 2009 beslut om att glappet skall täppas till i två steg:

• Initial dataledningsförmåga för utbildning klar till 1:a kvartalet 2010
• (Q1 2010)
• Full interoperabel förmåga med start 3:e kvartalet 2011 (Q3 2011) och slutförd 2012 (Q4 2012)

Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram. Den initiala förmågan att i begränsade övningsområden över Sverige datastridsleda JAS 39 C/D från våra stridsledningscentraler med amerikanska krypton uppnåddes 4:e kvartalet 2010.
Full interoperabel förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar har framflyttats ca ett år och aviserats med start 4:e kvartalet 2012 och slutförd 4:e kvartalet 2013.

Trots de reviderade framflyttade planerna är det knappast möjliga att uppnå verklig förmåga i de senaste deklarerade tidpunkterna , Q4 2012 och Q4 2013, enligt de utfästelser FM har gjort gentemot Försvarsdepartement och Försvarsutskott.


Vari består de nya problemen?

• - Försvarsmakten har organiserat utvecklingsarbetet på fyra täter, mark, sjö, luft och ledning. Återtagandet av systemsamordningen har påbörjats gällande luftstridskrafterna. Dock saknas en sammanhållen systemsamordning på ”högsta försvarsmaktsnivå” mellan arenorna mark, sjö, luft och ledning.
• - Anskaffning av infrakommunikationsstruktur samt radioutrustning för säkert och krypterat tal från marken är inte påbörjad.
• - Beställd identifieringsutrustning för markarenan är ca ett år försenad.
• - Anskaffning av ett högre taktiskt ledningssystem för order och rapportering inom luftstridskrafterna har inte effektuerats.
• - Försvarsmakten har inte klarat ut problemen rörande klassning av information med svensk respektive utländsk sekretess samt hur informationen skall skyddas i inhemska system. Krypto tillhandahålls av USA.
• - Föreslagen utveckling av gemensam lägesinformation, GLI/NOC, riskerar att få konsekvenser på resursfördelningen för övriga nödvändiga materielprojekt i Försvarsmakten.

I ett antal inlägg under hösten skall jag mer i detalj försöka redogöra för problematiken i vart och ett av ovanstående områden. Jag kan dock inte redan nu låta bli att beröra ett ämne som visar på bristerna i systemsamordning inom FM.


Problematiken kring luftburen ledning ASC 890
Den äldre flygande spaningsradarn, FSR 890, kunde leverera sin radarbild för incidentberedskapen i bla Östersjön på krypterat tal/data till FV stridsledningscentraler över det gamla ”analoga” radiosystemet TARAS/Radio 80.

Den ”nya” vidareutvecklade ASC890, som nyttjar sig av den nya interoperabla Link 16, är klar som plattform men inte godkänd annat än för utbildning och övningsverksamhet i Sverige. Infrastrukturen på marken, radio och datalänkar, är inte klar förrän i bästa fall 2012 Q4. Först då har FM förmåga till incidentberedskapsövervakning och i bästa fall möjlighet till ”skarp” stridsledningsverksamhet över hela riket.

Under våren 2011 flög FSR 890 sitt sista flygpass för att därefter reexporteras till Thailand i det åtagande som Sverige har med 12 JAS 39, två FSR 890 och stridsledningsutrustning.
Idag saknar Sverige förmåga att dagligen skicka upp flygande spaningsradar och i realtid leverera luftläge eller sjöläge till någon stridsledningscentral för incidentberedskapens behov. Detta blev en överraskning för delar av HKV att förmågan saknas trots att både insatsstaben och produktionsledningen varit med och berett ärendet innan försäljning.

Sentens: Avveckla aldrig det gamla oftast väl beprövade trots sina brister innan man med säkerhet vet att det nya är på plats och fungerar!


Vänligen
Peter Neppelberg


Tweet

Utebliven respons

Igår publicerades ett inlägg som uppmärksammade den stora mängden omfattande ryska militärövningar som just nu och mer specifikt en av övningsmålsättningarna med övningen Center 2011, att utprova användande av uppdragstaktik i ryska armén.

Det är lite förvånande vilken klen respons detta inlägg har fått och man börjar fundera över huruvida läsarna förstår implikationerna av en framtida rysk övergång till uppdragstaktik.

Vad vi har bevittnat på senare tid och nu bevittnar är att två av de faktorer som vi i Sverige ansett som uppvägande för vår avsevärt lägre numerär, är på god väg att försvinna. Samtidigt minskar vi i Sverige ytterligare numerären. I all svensk militär utbildning oavsett nivå, doktriner och reglementen betonas att vår framgång nås genom materiell överlägsenhet avseende kvalitet och framförallt genom ett ledningsöverläge med snabbare beslutsfattande varvid uppdragstaktiken är central. Kort sagt har alla exempel som beskrivs, och har beskrivits, sin utgångspunkt i att motståndaren må ha större numerär, men materiel och personal är av sämre kvalitet och framförallt tar motståndaren längre tid på sig att fatta beslut och agera utifrån dessa. Det svenska försvaret agerar innanför motståndarens OODA-loop har mantrat varit sedan OODA-loopen blev modern på 90-talet.

Nu bevittnar vi att den säkerhetspolitiskt dimensionerande faktorn i vårt närområde, Ryssland, under de närmaste åren ändrar på spelplanen. Vi kan ej längre påräkna dessa fördelar i den osannolika händelsen av en konflikt väpnad konflikt, vilket kombinerat med den ytterligare sänkta numerären skulle få allvarliga följder för svensk del.

Situationen kompliceras ytterligare av att Försvarsmakten i allt mindre grad nyttjar den i alla doktriner föreskrivna uppdragstaktiken. De internationella insatser vi deltar i handlar i mycket liten grad om att slå en motståndare eller erövra terräng vilket är då uppdragstaktiken oftast kommer till sin rätt. Snarare är det så att vi redan har för mycket terräng att hålla reda på och de hårda insatsreglerna samt samverkan med andra organisationer gör att en högre grad av detaljstyrning krävs från högre nivåer.

I och med Försvarsmaktens låga grad av övande med stora förband, samtidigt som de enda insatser som leds är av förhållandevis lågt tempo och för ledningsmässigt för svensk del av mindre omfattning, är det lätt att förledas att tro att man som chef på strategisk/operativ och till och med taktisk nivå ständigt kan hålla koll på alla sina underlydande enheter och både sin egen och motståndarens verksamhet (den svenska ledningstekniska utvecklingen har som bekant lagt några miljarder på detta i form av NBF i jakten på denna vision utan någon teknisk framgång). Så kommer aldrig att vara fallet i en reguljär, högintensiv konflikt, vilket är det dimensionerande fallet när det gäller nationellt försvar. Då är man garanterad att hamna i efterläge avseende beslutsfattande jämfört med motståndaren.

Därför blev det något av en chock för den armétaktiska staben när man under beredskapsövningen Dagny II fanns sig föra befäl över 60 hemvärnsbataljoner och därtill reguljära bataljoner utan någon som helst ledningsnivå däremellan. Dessa brister åtgärdas nu genom tydligare brigadstruktur för markstridsförbanden och regional staber för hemvärnsförbanden, men för att få det att fungera krävs omfattande övningar under realistiska förhållanden där friktioner och dimmor blir något annat än teori. Det som snabbt raserades i ett försvarsbeslut tar avsevärt längre tid att bygga upp.


Hur hanterar vi nu att vår dimensionerande, eventuelle motståndare ändrar sin taktik till att motsvara vår egen och dessutom blir, om inte redan är, mer välövad och materiellt överlägsen? Det är något som vi verkligen behöver fundera ordentligt över och hantera såväl materiellt som organisatoriskt. Av den anledningen blir man något förvånad över den svala responsen på gårdagens inlägg, jämfört vissa andra typer av inlägg.


Tweet

Inte bättre svar denna gång

Under förmiddagen höll Folk och Försvar ytterligare ett seminarium om det svenska försvaret, men till skillnad från det förra skulle detta vara inriktat på vart vi är på väg försvarspolitiskt. Titeln var dock lite missvisande avseende innehållet eftersom ingen egentlig politisk representation fanns.
Under seminariet presenterades också den PARP-utrvärdering NATO gjort av det svenska försvaret som försvarsministern flera gånger återkommit till under sommaren och använt som ett kvitto på den svenska försvarspolitikens förträfflighet. Detta omdöme har fått många att höja på ögonbrynen och av den anledningen var det intressant att höra formerna för utredningen och vad man utgått från.

Som misstänkt förutsätter utredningen en intagen IO 2014 och fullständig förmåga hos viktiga materielsystem, vilket t ex även försvarsdepartementets Michael Moore gör när han ständigt återkommer till hur förträffligt det står till i det svenska försvaret jämfört med andra europeiska länder. Hade det varit så att Försvarsmakten haft 100 st fullt utrustade, fullt beväpnade JAS 39 Gripen som vid behov kunde baseras ut på krigsbaser skulle man ju vara böjd att hålla med Moore. Notera att fallet med Gripen bara är ett exempel i högen.

Moore anklagar kritikerna för att sakna verklighetsförankringen, vilket naturligtvis är en intressant ståndpunkt. Frågan är bara om Moore och försvarsdepartementet mörkar kunskapen om hur det ser ut eller om man inte vet bättre. Redan den ytterst begränsade Libyeninsatsen med 5 (8) flygplan har ju ställt Flygvapnet i vissa problem så det är inte utan att man funderar på hur 100 flygplan ska hanteras. Numerär på pappret, vilket är det som upprepade gånger nämns i seminariet är en sak, medan verkligheten är en annan.

Är då PARP ointressant eller ovidkommande? Nej, definitivt inte, men däremot är sättet som utvärderingen använts som slagträ i den svenska försvarspolitiska debatten inte bra eftersom det handlar om en kommande önskad förmåga, inte verkligheten "här och nu".

Brigadgeneral Dennis Gyllensporre gästade återigen Folk & Försvar och tecknade en intressant målbild för IO 2014. Vad som framförallt var intressant att höra var förmågan att TA EMOT stöd utifrån, eftersom detta med den i storlek ytterst begränsade svenska försvarsmakten är en grundförutsättning för framgång vid all form av dystrare säkerhetspolitiskt läge.

Problemet är bara att det inte finns någon ekonomisk täckning för att nå målbilden för IO 2014, vilket Försvarsdepartementet är ytterst ovilligt att kommentera. Det är då intressant att ställa Michael Moores verklighet mot Dennis Gyllensporres, där den förstnämnde helt undviker denna aspekt.

Ordentligt med tid var avsatt för frågor från publiken och ett antal intressanta frågor ställdes, men det var betydligt klenare med raka och svar. Den finska försvarsattachén undrade på vad Sverige hade baserat sin nedgång till 50 000 personer i IO 2014, ekonomi eller hotbild, och varför man hade baserat avvecklingen av värnplikten på, att de värnpliktiga var sämre soldater eller att man kanske råkat avveckla mobiliseringssystemet. Jörn Beckman återknöt till sina frågor från förra veckan, men hade inte större framgång med svar den här gången. Inte helt oväntat och Michael Moore lyckades till och med säga emot sig själv vid svaren.

Ska man se något av seminariet är väl frågestunden mot slutet det mest intressanta.


Tweet

Ryska armén inför uppdragstaktik

Just nu pågår en omfattande rysk övningsverksamhet. I Kaukasus genomförs övningen Center 2011, gemensamt med Vitryssland genomför övningen Gemensam Sköld och i Östersjön genomförs landstigningsövningar med ett 25-tal fartyg. En minst sagt omfattande samtidigt verksamhet för en försvarsamakt som många många fortfarande vill beskriva som på dekis.

De ryska väpnades styrkorna (försvarsmakten) genomgår just nu en omfattande modernisering på materielsidan där i princip all materiel ska omsättas till ny materiel inom det närmaste decenniet (O-platsen har för övrigt en intressant film som visar mobilisering av förrådsställda T-72 för Center-2011). Parallellt med detta håller Ryssland på att lämna värnpliktssystemet för att delvis alternativt gradvis övergå till ett yrkesförsvar.

Vad som är mer intressant är att läsa att en av målsättningarna med Center 2011 är att utprova en övergång till uppdragstaktik i den ryska manöverkrigföringen. Sovjet var en av pionjärerna inom manöverkrigföring och Ryssland tillämpade detta senast i Georgienkriget med stor framgång. Den avgörande skillnaden mellan västerländsk och rysk manöverkrigföring är på vilken nivå initiativet ligger. I många västländer (och ytterst situationsberoende) kan initiativet i strid ligga på mycket låg nivå utifrån vilka ramar som givits för stridens förande från högre stab, vilket är mer känt som uppdragstaktik. Man förlitar sig på att chefen längst fram i linjen kan bedöma situationen bäst och ger i förväg denne mandat att agera när möjlighet upptäcks, istället för att behöva vänta på beslut från chefer flera nivåer ovanför. I den sovjetisk/rysk modellen har initiativet varit förbehållet mycket hög nivå och man har istället tillämpat ordertaktik i sin manöverkrigföring.

Ryssland har nu sett sig tvunget att vända sig västerut för materielinköp för att tillräckligt snabbt hinna modernisera sina väpnade styrkor. Den inhemska industrin är inte tillräcklig, vilket bland annat Försvar & Säkerhet skriver om. Efter Georgienkriget har Ryssland tecknat utländska kontrakt på bland annat pansarfordon, UAV:er och lednings/landstigningsfartyg av typ Mistral. Efter Georgienkriget har de väpnade styrkor utvärderats med anledning av en rad upptäckta brister under kriget, varvid man i mångt och mycket tittat västerut. Av dessa anledningar är det nu mycket intressant att notera att man i en så stor övning som Center 2011 bestämt sig för att utprova uppdragstaktik.

Väljer man att fortsätta med uppdragstaktik är det sannerligen ett paradigmskifte vi skådar i de ryska väpnade styrkorna. Detta kommer att påverka all militär utbildning och doktrin i västländer som förutsätter att ryska förband agerar utifrån ordertaktik/kommandostyrning.


Som jämförelse kan nämnas att det svenska försvaret enligt nu gällande, kommande och gamla doktriner ska baseras på uppdragtaktik. Uppdragstaktik är inte något som bara beordras fram utan det är i det närmaste en kultur där initiativförmåga och ansvarstagande premieras på alla nivåer. Tyvärr måste man nog säga att vi kommer allt längre ifrån detta i den fredstida försvarsmakten, där högre nivåer känner ett mycket starkt kontrollbehov över detaljer och lägre nivåer inte längre vågar ta intiativ och försöker skjuta ansvar uppåt. Måhända behöver även Sverige en längre och mer omfattande övning likt Center 2011 för att åter hitta tillbaka till uppdragstaktiken.

(Intressant är naturligtvis också att läsa att lede fi i Center 2011 utgörs är radikalt islamistisk. Inget "Stormakt Röd/Grön/Gul" etc där inte...)

Tweet

Knyta ofrivilliga band eller ta risken på egen hand?

Irak meddelar idag att man skrivit kontrakt på 18 st amerikanska F-16 Block 52, vilket blir ännu en omfattande amerikansk krigsmaterielexport till landet. Irak har sedan tidigare köpt en hel del amerikansk krigsmateriel och därtill tagit emot ännu mer i bistånd. Hela den irakiska krigsmakten är idag i princip uppbyggd av USA och tränad av såväl amerikanska försvaret som en rad olika säkerhetsföretag, kontrakterade av amerikanska försvarsdepartementet för ändamålet.

Utöver att Irak får en modernare krigsmakt, säkerställer också USA ett irakiskt långsiktigt beroende av amerikansk export och välvilja. Irakiska officerare och politiker blir nu mer eller mindre omedvetet skolade i att tänka amerikanskt och välja amerikanska lösningar. Detta är ett fenomen som stormakterna länge utnyttjat, men som mycket sällan diskuteras. Man kan också konstatera att vad är väl ett bättre sätt att skapa detta beroende än att vara först på plats direkt efter ett krig eller en konflikt. Det nya Libyen kommer nu att bli en enorm marknad för västerländska företag när den nya regeringen ska kasta av sig det gamla sovjetiska oket i form av materiel och utbildning.


I Dagens Industri diskuterar f d försvarsministern Anders Björk om vad alliansregeringens försvarsmaterielpolitik får för följder. Utöver vad Björk skriver finns det återigen anledning att påpeka att det finns ingen hylla för krigsmateriel. Det finns inga lager det går snabbt att köpa från i händelse av ofred. Den enda hylla som finns är den egna när materielen väl är inköpt. Väljer man att köpa det som populärt kallas färdiga lösningar, får man finna sig i att denna materiel också måste anpassas för svenska förhållanden och svensk taktik alternativt att vi ändrar vår taktik till den utländska. Då närmar vi oss samma beroendeställning som t ex Irak befinner sig i.

På samma sätt som vi inte ska gynna svensk förvarsindustri för gynnandets skulle, ska vi heller inte förledas att tro att det är så mycket billigare att köpa utländsk materiel och utländska lösning i form av dessa "färdiga lösningar". Försvarsmakten är idag full av "färdiga lösningar" som visat sig vara alltifrån färdiga och istället måste modifieras för stora summor. Utan bistånd från andra länder när vi handlar av den inhemska industrin är det också lätt att hamna i knät på denna produkter inte fungerar som de ska. Det finns en stark historia av att inte pressa den inhemska försvarsindustrin för hårt, utan att istället lägga extrabeställning för att få någon ordning på materielen. Det blir dyrare, men industrin går inte omkull. Jobben räddas, men försvarsmässigt blir materielen en papperslösning. Det må ha gått an när man inte trodde att försvaret skulle användas, men när det plötsligt blir tal om insatser i andra världsdelar finns det de som sätter i halsen när bluffen plötsligt synas.


Valet mellan import och egen industri är inte lätt.


Tweet

Snabb respons

Under Försvarsmakten kommenterar på Försvarsmaktens bloggportal kommenterar nu Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten fallet där "Lt M" i ett gästinlägg på WW berättar att han under september får 70 öre i lön på grund av okänt fel i lönehanteringen.

"Vad gäller det fall som lt. M beskriver kommer det att tas upp på ÖB ledningsmöte på måndag för att med ledning av uppgifterna och med stöd av FM HRC och angiven förbandschef åtgärdas som särskilt ärende."
Informationsdirektören ska ha all heder av att ha agerat så snabbt och för ett mycket bra svarsinlägg på Försvarsmakten kommenterar.


Informationsdirektören berättar också i sitt inlägg om de åtgärder som nu vidtas för att komma till rätta med problemen på HR-sidan:

• En intern översyn över lönesystemet på uppdrag av GD.
• Kvalificerad utbildning av personaladministratörerna inom FM HRC.
• Extra kontroller inför varje löneutbetalning.
• Förenklingar i systemuppsättningen för löneindateringar.
• Förändrade rutiner för att hantera fel.
• Personalförstärkningar på HR-direkt.
• Chefer får egen tid i HR-direkt för att minska kötiden.
• Utbildning av chefer i underlagshantering.
• Vissa fall redovisas särskilt för C LEDS för uppföljning.

Bra åtgärder allihop. Man kan dock ställa sig frågan vad Försvarsmakten egentligen tjänade på HR-transformationen, där syftet var att spara pengar på HR-sidan genom att ta bort lokala lönekontor, reseavdelningar, och till stora delar även personalavdelningar för att istället centralisera dessa och lägga ut delar av personalavdelningarnas ansvar på chefer i kärnverksamheten. Med de personalförstärkningar som nu genomförts och andra åtgärder skulle det vara intressant att se en kostnadsjämförelse. Klart är i alla fall att arbetstagare och chefer i kärnverksamheten fått lägga avsevärt mycket större andelar av sin arbetstid på HR-frågor än tidigare. Det är erfarenheter att ta med inför framtida rationaliseringar i stödverksamheten.

Snart sitter vi kanske åter med en fanjunkare på kompanierna, vars uppgift är att sköta löner, resor, ekonomi och liknande för att avlasta befälet på kompaniet. Skillnaden mot för 60 år sedan är att fanjunkaren jobbar i PRIO. Ge det sedan ytterligare några år så har fanjunkarna centraliserats till en lokal kameralenhet på förbanden.


Oavsett vilket, bra arbetat av Informationsdirektören.


Tweet

En högst väntad rockad

Idag kom det bekräftelse på det som i flera år varit väntat, nämligen att Medvedevperioden endast var ett konstitutionellt mellanspel innan Vladimir Putin kan återinträda som Rysslands president för eventuellt 12 år till utöver de 8 år han redan suttit fram till 2008. President Medvedev bekräftar på dagens partikongress att detta gjordes upp redan då och att han nu föreslår Putin som presidentkandidat och att han själv avser kandidera till premiärminister. Många rysslandskännare och debattörer ansåg det redan 2008 troligt att det vi ser skulle bli fallet, men kritiserades då som alltför dystopiska. Historien har dock gett dem rätt och i Ryssland har nu dessutom konstitutionen ändrats så att en presidentperiod i framtiden kommer att vara 6 år och som president får man maximalt sitta två perioder på raken.

Som västerlänning är det ofta lätt att man går i fällan att tro att ett i det egna land välkänt och väldefinierat begrepp, till exempel demokrati, har samma betydelse i andra länder. Samspråkar man med ryssar så visar det sig att många har en helt annan uppfattning av demokrati än vad svenskar har. Historieprofessorn Kristian Gerner drar sig till exempel inte för att kalla rysk demokrati för en tragisk komedi. Bland de övriga bloggarna i Rysk Mosaik finns åtskilliga redogörelser för hur det har gått till vid lokalval de senaste åren när man tagit till diverse trick för att få valen att gå åt lämpligt håll. Nu senast på diVERse skildras lokalvalet i St Petersburg som inte offentliggjordes innan det var för sent för oppositionen att anmäla kandidater. Läsvärt är också inlägget om hur det går till att byta partiledare. Det kanske hade varit enklare för vänsterpartiet och centern om kungen hade bestämt åt dem.

Bekymrande är att den demokratiska utvecklingen i Ryssland i mångt och mycket närmast backat, med allt färre fristående tidningar och med hårdare lagar. Återupprättandet av Josef Stalin i landet historieböcker är ett annat illavarslande tecken om inställningen till demokrati och mänskliga rättigheter.

I duon Medvedev/Putin har Medvedev alltid framstått som den mer besinnade av de två. Det blir intressant att se hur pass mycket rodret kommer att läggas om när Putin återtar det. I rysk demokrati är det nämligen inte många som tvekar på att Putin kommer att bli återvald. Allt annat vore en mycket stor överraskning. Putin kan då sitta ändå till 2024 som är det år då han fyller 70. Därefter kan han återkomma som president som 76-åring. En inte helt ovanlig ålder för ryska ledare.

Det finns fortfarande all anledning att hoppas på en positiv utveckling i Ryssland och bland annat genom ökad handel bidrar vi till att en sådan är möjlig. Däremot ska vi i Sverige akta oss för att hamna i beroendeställning till Ryssland genom exempelvis rysk gas. Vi bör förbereda oss på att utvecklingen inte går åt det håll vi önskar. Vi kan nämligen inte göra så mycket åt vårt geografiska läge än att acceptera det som en grundparameter i vår säkerhets- och försvarspolitik.

Exp, SvD, DN, Aft, SR, SVT, GP, RIA Novosti, Russia Today


Tweet

Gästinlägg: 70 öre i lön för september

Idag kom ett mail till WW från en uppgiven officer och hela den absurda historien publiceras nedan. För den utomstående kan det vara svårt att tro att det är sant, men för många anställda är detta en realitet som inträffar skrämmande ofta. Det är ett problem Försvarsmakten dragits med ett bra tag och det händer tyvärr allt oftare samtidigt som kommentarerna från Högkvarteret brukar gå i stil med att vi är medvetna om problemet och jobbar med att lösa det. En klassisk pudel. Tyvärr blir det inte så mycket resultat utan arbetstagaren ska glatt finna sig i att vara utan lön i en eller flera månader tills den slutligen betalas ut. Naturligtvis utan ränta eller kompensation.

Det är svårt att tro att denna situation skulle accepteras i något civilt företag eller någon annan bransch. Hade t ex LKAB agerat på samma sätt hade det gått ut ett ramaskri från Gruvtolvan i form av kraftiga offentliga kommunikéer. Försvarsmakten har dock en ytterst lojal personal som ändå fokuserar på att lösa sina uppgifter, men risken är överhängande att även de mest hängivna och uppgiftsfokuserade till slut tröttnar.

Personal är en organisations viktigast resurs och dess förtroende får man bara på ett sätt – genom att ta hand om den.

Försvarsmakten har under året använt sig av sloganen "Välkommen till vår verklighet". Det var av naturliga skäl ytterst lockande att lägga till det i rubriken.

/Wiseman

--------------------------

Här följer en beskrivning av mina problem med mina löner från Försvarsmakten under de senaste månaderna. Jag är normalt tjänstledig 80% från FM för att jobba på FMV. När jag deltog i FL 01 fick jag tjänstledigt från FMV och återgick 100% till Försvarsmakten under missionen (från slutet av mars till mitten av augusti inklusive leavedagar och intjänad semester). På min aprillön, under pågående insats, fick jag fortfarande 80% löneavdrag för tjänstledighet från FM, trots att vi var flera veckor in i missionen. Detta kompenserades på majlönen som var gigantisk. Junilönen var till min stora förvåning korrekt, men i juli var det återigen fel när jag inte fick någon utlandslön utan bara min vanliga I-lön i FM, vilket enligt uppgift drabbade samtliga i FL 01.

När min augustilön så kom tyckte jag att jag fick ut lite mindre än vad jag borde få eftersom den felaktiga julilönen kompenserades där. Det var ändå ungefär rätt summa så jag brydde mig inte om att kolla så noga. Förrförra helgen satt jag och gick igenom alla lönebesked från insatsen och såg då att det inte stod riktigt rätt till. Från den 15:e augusti, då jag återgick till 80% tjänstledighet från FM, hade jag fått löneavdrag 80 % för "tjg i totalförsvaret" OCH löneavdrag 80% för annan anställning, alltså totalt 160% löneavdrag. Detta lönebesked räddades av att jag även fått statlig inkomstskatt på ca -24000 (ett negativt belopp!!) vilket innebar att jag fick närmare 13000kr i skattepengar, och jag har ingen aning om varför.

På måndagen försökte jag få tag på HRC (Försvarsmaktens Human Resources Centrum, den centrala personalavdelning som ersatt det mesta av förbandens personalavdelningar /Wiseman), men eftersom det är hopplöst lång telefonkö när man ringer dit bestämde jag mig för att maila dem istället, vilket man uppmuntras att göra. Sent på måndagen fick jag ett mail tillbaka där det stod att HRC hade skapat ett ärende och att man skulle höra av sig.


I torsdags förra veckan ringde en av cheferna på FL 02 och frågade om jag kunde åka till Sicilien om en vecka. Jag var först inte särskilt sugen, och dessutom ganska överraskad eftersom jag levde i tron att jag enligt den skuggplanering som fanns inte skulle behöva åka förrän i slutet av november. Nåväl, efter att ha pratat med mina kollegor som kan lösa befattningen (tre, plus kollegan vi skulle lösa av), och fått ok av min chef på FMV att ta ledigt oktober ut, meddelade jag att jag kunde ställa upp. En förutsättning var att jag blev beordrad att åka, eftersom jag bara varit hemma 2 månader sedan FL 01 och tyckte att det skulle synas att man tog personal som nyligen varit på insats.

En vecka efter att mitt ärende registrerats hos HRC hade de fortfarande inte hört av sig, så i tisdags skickade jag ett mail för att fråga hur det gick med mitt ärende. Inget svar.

På onsdag eftermiddag åkte jag ner till Ronneby för att hämta ut utrustning och förbereda mig för att åka ner till Sicilien under helgen. Jag hade då fortfarande inte fått någon order om internationell tjänstgöring, men litade på att det skulle lösa sig under veckan eftersom man särskilt hade bett mig att åka ner.


Efter en dag på flottiljen igår kom jag tillbaka till hotellrummet, och gick in på min internetbank för att kolla mina lönebesked (från FMV och FM) eftersom jag fått sms om att de kommit in. Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag endast får ut 70 öre från FM. Jag öppnar lönebeskedet och där är samma siffror; 2x80% löneavdrag för tjänstledighet. Det enda som gör att jag inte blir betalningsskyldig är att jag även fått en massa retroaktiv lön (som nog för övrigt inte heller stämmer...) vilket gör att slutsumman hamnar på 70 öre efter skatt.

Först blev jag helt paff, men sedan mer och mer förbannad. Här har jag ställt upp, och med bara några dagars varsel skjutit ut mig från mitt liv och mitt vanliga jobb (där jag är en singelkompetens) för att bemanna en befattning i insats utan att egentligen behöva göra det. Jag hade ju en beviljad tjänstledighet för att jobba i FMV och kan därför inte beordras i utlandstjänst om jag först inte frivilligt återgår i 100% tjänst hos FM. Jag skrev ett långt sms till min närmsta chef i Försvarsmakten där jag med kraftuttryck förklarade situationen, och att jag inte tänkte åka någonstans om man inte löste mina problem under fredagen.

Under fredagen lade min chef ca 4-5 arbetstimmar på att ringa runt och försöka lösa ut min lön, och att försöka förstå vem som var ansvarig för att beordra mig i utlandstjänst och om och när en sådan order kunde tänkas komma. HRC ringde naturligtvis inte tillbaka som de lovade, så min chef fick ringa upp igen och sitta i telefonkö i en halvtimma. Till slut blev beskedet att de hade rättat det som var fel i PRIO, men att de inte kunde se till så att jag fick några pengar förrän på oktoberlönen. Eventuellt kunde man fixa det på lönekontoret i Boden, men "hon" var inte tillbaka på jobbet förrän på måndag (märkligt att det bara är en handläggare på lönekontoret som kan administrera utbetalningar?).

Ett ljus i mörkret är att C F 17 efter tidigare problem med löneutbetalningar lovat att alla på flottiljen ska få ut sin grundlön, och om det strular så tar man det ur flottiljens kassa så länge. Med detta, och att min chef (som är en av ytterst få i den här soppan som jag litar på gör sitt jobb) lovade att prata med Boden på måndag och se till att jag på något sätt får pengar, lät jag mig till slut nöja i lönefrågan.

Strax efter klockan tre i eftermiddags ringde så min chef och sa att nu var även en order om min utlandstjänstgöring på väg från FTS, som till slut visat sig vara ansvariga för att ta fram en sådan. Han skulle inte hinna få den innan han gick för dagen, men lovade att maila den tilll mig på måndag så att jag själv skulle få läsa den. Jag har dock ingen möjlighet att se ordern innan avfärd, men jag litar som sagt på min närmsta chef så jag nöjde mig så.

Så nu ser det ut som att jag kan åka i helgen ändå, men det känns inte direkt som ett optimalt sätt att förbereda sig inför en insats. Efter att ha tillbringat det senaste dygnet med att vara förbannad får jag nu försöka fokusera på uppgiften istället. Lojal som jag är mådde jag samtidigt dåligt av att hota med att inte åka eftersom jag inte vill svika mina kollegor, men någonstans fanns en gräns även för mig. För första gången efter åtta år som yrkesofficer ställde jag mig igår kväll frågan: ”Är det verkligen värt det här? Är det här jobbet verkligen värt all skit man får från sin arbetsgivare?” Och svaret var inte alls lika självklart som det en gång varit.


Någonting som stör mig särskilt i den här historien är att löneutbetalningarna, förutom att de är fel, inte rättas till förrän på nästa månadslön. När jag har fått ett felaktigt löneavdrag på 33000kr förväntas jag bara acceptera att det kommer att kompenseras på nästa lön. Men hur ska jag våga lita på det efter alla fel? Hur kan det vara så svårt att betala ut korrigeringar direkt? Och hur ska jag kunna planera min ekonomi när jag aldrig har en aning om jag får någon lön, och i så fall hur mycket? Och hur kan man ha ett lönesystem som utan att varna släpper igenom löneavdrag på mer än 100%? All heder åt C F 17 som i brist på centrala åtgärder åtminstone ser till att personalen får ut sin grundlön, men det räcker inte. Försvarsmaktens personaldirektör Per-Olov Stålesjö och C Insats Anders Lindström talade om Försvarsmakten som en god arbetsgivare, med anledning av införandet av obligatorisk utlandstjänst förra året. Men en god arbetsgivare hanterar inte löneutbetalningar på det sätt som skett den senaste tiden.


Det måste bli ett slut på alla dessa felutbetalningar av löner! Det får faktiskt vara nog nu! Uppenbarligen är PRIO för dåligt för automatiska löneutbetalningar just nu, men vad är problemet? Man får väl anställa några som granskar alla lönebesked till dess att PRIO blir mer pålitligt, vad vet jag? LÖS UPPGIFTEN! NU!

Det kommer jag att göra. Trots allt.


Lt M

(Tilläggas bör att samtliga av mina lönebesked från FMV under den här perioden [som vanligt] varit ett under av korrekthet, trots samma tidsförhållanden när det gällt att få in tjänstledigheter och annat. Kontrasterna är uppenbara, och kanske har Försvarsmakten ett och annat att lära av FMV i det ökade samarbete som nu är förestående...)

En dag i försvaret

Kommuniké från Moderaterna. Bra initiativ!

Wiseman
-----------------------------


Försvarsreformen – en jobbreform för unga

Fredagen den 23 september 2011 är moderaternas försvarsdag. Målet är att Försvarsmaktens samtliga förband och skolor ska besökas av minst en riksdagsledamot och minst en lokal företrädare för nya moderaterna.

Därmed blir det den största kända försvarspolitiska aktiviteten under överskådlig tid.

Över 50 moderater är ute och samtalar och lyssnar till soldater, sjömän och officerare för att samtala och lyssna!

Syfte är att känna av hur den omfattande historiska försvarsreformen som nu pågår tar form lokalt samt att öka moderaternas närvaro i försvarspolitiken.

Reformen innebär bl.a. att Försvarsmakten ska anställa 16 000 unga människor de närmaste åren. Därmed blir Försvarsmakten den största ungdomsarbetsgivaren i landet med ca 4 000 nyrekryteringar per år.

En nationell enkät om dagsaktuella frågeställningar genomförs över hela landet bl a kring rekryteringsläget, hur förbanden tar hand om anhöriga, veteraner, rekrytering av kvinnor, löner, meritvärde och samarbete med övriga samhället. Enkäten kommer sammanställas och att vara vägledande i moderaternas fortsatta arbete med utveckling av försvaret.

Eftersom vi genomför enkäten samtidigt över hela landet kommer vi få en goda indikatorer på tillståndet i försvaret, förband och skolor.

Nya moderaternas förnyelse fortsätter. Alla möten och samtal med människor i vardagen gör oss till bättre företräda för medborgarna. När vi är ute i försvarets verklighet och lyssnar breddas vårt engagemang för försvars- och säkerhetspolitiska frågor och ger ytterligare kraft att utveckla partiets politik och det svenska försvaret. Detta är den största samtalsinsats särskilt riktad mot försvaret som nya moderaterna och någon i överskådlig tid i svensk politik bedrivit.

Reformen av Försvarsmakten och dess personalförsörjning är en stor samhällsreform och viktig för svenskt försvar. Det förpliktigar oss företrädare i ett samhällsbärande parti att visa ett brett engagemang och upplysa om den pågående reformen.

Vi ses ute i försvarets verklighet.

Cecilia Widegren (M)
Riksdagsledamot
Försvarsutskottets vice ordförande

Tweet

Makt nog att försvara Sverige? (Uppdaterat 22/9 15.30)

Kristdemokraterna anordade idag tillsammans med Folk & Försvar seminariet "Försvarsmakten 2014 - Makt nog att försvara Sverige?". Seminariet direktsändes i SVT2 och man får också tacka F&F för den utmärkta servicen att spela in seminarier och lägga upp dem på hemsidan så att man kan se dem i efterhand. Orkar man inte läsa hela detta långa inlägg eller se hela seminariet, så rekommenderas i alla fall summeringen sist i inlägget och Mikael Oscarsson inledande och avslutande ord. Man går dock miste om något eftersom seminariet var mycket intressant och väl värt några av kvällens timmar.


Seminariet inleddes av Kd:s främste försvarspolitiker, Mikael Oscarsson, som redogjorde för bakgrunden till seminariet och de frågor han ställt till Försvarsmakten med stöd av Riksdagens utredningstjänst, också dessa med svar utlagda på F&F:s hemsida. Oscarsson tecknade en mycket allvarlig bild av utvecklingen i Försvarsmakten och framtidens osäkerheter. Sverige väcktes i en säkerhetspolitisk Törnrosasömn av Georgienkriget 2008, vilket nu ställt helt nya försvars- och säkerhetspolitiska krav. Oscarsson betonade också det arktiska perspektivet där han menar att vi inom 10-15 år sannolikt kommer att få se ökade spänningar och kamp om råvarorna. Vidare tog Oscarsson upp Solidaritetsförklaringen och Östersjöperspektivet där bl a en vid det här laget välkänd luftvärnsräckviddscirkel visades. På ämnet kan det också vara intressant att notera finska försvarshögskolans rapport där man konstaterar att Ryssland rustar upp kraftigt nära den finska gränsen, varvid nu Iskanderrobotar får täckning in över Stockholm.

Vad finska FHS mer konstaterar i sin rapport, och som också betonades av Oscarsson, är USA:s allt mer minskade intresse för Europa och USA och NATO-ländernas allt mindre handlingskraft till följd av den negativa ekonomiska utvecklingen, samtidigt som t ex Ryssland än så länge är relativt opåverkat. Finska FHS går så långt som att döma ut Norden som ett militärt vakuum.

Slutligen tog Oscarsson upp det som varnats för flera gånger på WW, senast igår, nämligen Försvarsmaktens annalkande materielkris, där en mycket stor del av försvarets grundläggande materielsystem måste ersättas inom det närmaste dryga decenniet, samtidigt som det inte finns pengar i framtida försvarsbudgetar att lösa ut detta. Materielsystem som berörs är bl a luftbevakningsradarsystemen, ubåtar, korvetter, stridsfordon, skolflyg, uppgradering av transport- och stridsflyg.

Vad som nu sker, och som gårdagens höstbudget är ett tydligt tecken på, är att Sverige likt statsekonomierna i Grekland, USA med flera, skjuter problemen på framtiden och låter dem växa till sig genom att ignorera dem idag. Likt USA:s budgetunderskott bordlägger man frågan till nästa mandatperiod.


Frågor som ständigt återkom i seminariet, med all rätt, var personalförsörjning, materielomsättning och beredskap. Flera gånger ställdes frågan vad som finns tillgängligt idag och imorgon, men något tydligt svar framkom inte. Försvarsmakten genom nye utvecklingschefen brigadgeneral Dennis Gyllensporre konstaterade att beredskapen kontinuerligt höjs, men ekonomin begränsar tillväxttakten på antalet anställda soldater. I dagsläget bemannas krigsförbanden huvudsakligen av icke repetitionsutbildade värnpliktiga, materiel finns till huvudsak, men är ofta inte fördelad på förbanden och förbanden har låg grad av samövning. Organisationen är har inte full förmåga förrän 2019 och 2014 kommer en enklare version vara klar, där huvuddelen av förbanden har kortare beredskapstid än 3 månader. Nuvarande ekonomiska ramar fungerar inte bortom 2013 och det med anledning av ersättning av materiel och att köpkraften reduceras. Läser man i svaren till Oscarsson ser man att ända fram till 2019 kommer förband att bemannas med värnpliktiga som EJ kommer att repetitionsutbildas.

Personalförsörjningen kritiserades på många punkter. Peter Hultqvist (s) konstaterade att USA genomförde sin övergång från värnplikt på 10-15 år. Inget land har försökt sig på att byta ut värnplikten så snabbt som Sverige. Tyvärr tar nog vissa detta som beröm eller något positivt.

En fråga som ställdes till Försvarsmakten var vilken förmåga det fanns för IO14 att växa i storlek om en svensk upprustning skulle behöva genomföras på vilket svaret blev att det finns ingen överkapacitet, vilket inte kommer som någon överraskning för den som är insatt i hur hårt svångremmen dras åt när förband bemannas upp i PRIO. Gyllensporre betonade också att man fram till 2014 räknar med ett lågt hot, men att det inte går att se längre bort än så. Vän av ordning brukar ju då påpeka att det är just därför man måste ta höjd och ha en organisation som snabbt kan växa och hantera det oväntade.


Försvarsdepartementet representerades av Michael Moore, bl a f d utvecklingschef i Försvarsmakten. Han inledde med en historisk utblick över vad som lett fram till kraven på dagens försvar och konstaterar att vi lämnade något som inte fungerade. Vän av historien kan ju då samtidigt konstatera att Moore själv varit högst bidragande till att Försvarsmakten ser ut som den gör idag avseende låg beredskap, underbemanning, stora investeringar i icke-existerande materiel (NBF). Moore satt ju nämligen själv som utvecklingschef och har därefter funnits på Försvarsdepartement i olika befattningar. Man kan också plocka fram Försvarsmaktsidé 2020 som Moore var med och tog fram och konstatera likheterna med dagens och för den delen gårdagens organisation.

I sin roll som departementets man på seminariet talade Moore om att förändringen i Försvarsmakten ska genom en prolongerad ekonomi och att det krävs en implementering av den nya materielstrategin och omfördelning från stödverksamhet till kärnverksamhet. Samarbete mellan nordiska länder och "pooling" och "sharing" betonades. Det sistnämnda är ju återigen en papperslösning eftersom lösningen endast går att använda vid övning och vid insatser i insatsområden där landet som står för hårdvaran inte själv har större användning för materielen på grund av nationella insatser. Det är med andra ord en förmåga som inte går att lita på.

Moore jämförde också hela tiden Sveriges försvar med övriga Europa, där han menar det ser mycket värre ut och speciellt avseende stridsflygplan. Moore använder sig då av samma knep som man alltid gjort före honom. Han relaterar till pappersförband. XXX antal JAS 39 Gripen låter ju mycket imponerande, men skrapar man på ytan och kontrollerar uppfyllnaden avseende den materiel och personal som krävs för att operera skarpt är bilden en helt annan, där Libyeninsatsen är ett slående exempel. Siffror på papper är alltid en sak, verkligheten en annan.

Det blev också tydligt när Moore upprepade gånger undvek att svara på den ytterst relevanta frågan om hur mycket de kontrakterade soldaterna kommer att kunna öva i större förband för det nationella försvaret, ställd av f d generalmajoren Jörn Beckman. Beckman konstaterade att de tidvis tjänstgörande soldaterna ska tjänstgöra i Försvarsmakten 20 % av sin kontraktstid och övrig tid i det civila, varvid soldaten kommer att tillbringa ca 1 år och 8 mån i uniform. Av dessa 20 mån kommer 2 x 6 mån att läggas på internationella insatser och Beckman undrade då hur mycket tid som egentligen blir över för större nationella övningar. En högst relevant fråga eftersom detta är kärnan i det kommande nationella försvaret, men Moore hänvisade bara till att det rörde sig om schablonvärden. Ett ej trovärdigt svar och Moore sade själv tidigare under seminariet att träningstiderna blev för korta i värnpliktsförsvaret.

Moore betonade också att Sverige nu ska kunna ge och ta emot militärt stöd. Det tidigare har förmodligen satt sig ordentligt i försvarsdebatten och påminner starkt om dagens internationella insatser. Det senare är ytterst förbisett. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver stora investeringar i basstruktur, ledningsförmåga och inte minst stora mängder av samövning. Det senare påpekades också av Jörn Beckman som förde fram att ett förberett stöd är avsevärt bättre än bara ett stöd, vilket oppositionspolitikerna i form av Peter Rådberg (mp) och Peter Hultqvist (s) kontrade med att något NATO-medlemskap kommer inte på fråga och släpade återigen fram det gamla klassiska socialdemokratiska kärnvapenspöket ur garderoben, där nog de flesta trodde att malarna hade förvandlat det till damm.


Officersförbundets ordförande Lars Fresker talade också under seminariet påpekade att 80 % av OF:s medlemmar upplever att man i dagens situation har för låg personaluppfyllnad (officerare), saknar materiel och övar alldeles för lite för att kunna lösa uppgiften väpnad strid. Ett allvarligt betyg på situationen i dagens försvarsmakt. Fresker tog också upp det saknade lagstödet för att kunna skriva kontrakt med de tidvis tjänstgörande soldaterna, vilket Moore påpekade att det ju faktiskt kommer till sommaren. "Till sommaren" innebär nästan två senare än grundplaneringen och därmed kommer det i hög grad påverka intagandet av den nya organisationen.

Politiker som deltog i seminariet var Allan Widman, Mikael Oscarsson, Peter Rådberg och Peter Hultqvist och diskussionen dem emellan var mycket intressant, där både Widman och Oscarsson öppnade upp för ökade försvarsanslag. Där kan också nämnas att KDU vill se 3-5 mdr ytterligare till försvaret.


Summa summarum: Seminariet är högst sevärt om man orkar sig igenom dess två timmar uppdelat på ett antal filmklipp. Det är ytterst upplyftande att se att försvarsdebatten nu börjar ta fart och att brister som tidigare endast påpekades i bloggosfären nu även återfinns på politisk nivå, som t ex osäkerheten i den nya personalförsörjningen och huruvida man kan behålla soldaterna under hela kontrakten, underfinansieringen av materielsidan, det militära vakuumet på Gotland och mycket annat. Fortfarande råder dock en mentalitet att vilja stoppa huvudet i sanden och skyffla över brister med slarviga uttryck, vilket är fallet avseende materielen och möjligheterna att öva förbanden.

När det som nu visar sig på seminariet att begreppet "förmåga till väpnad strid" är i högsta grad odefinierat, inser man att det därmed vidöppet för tolkning till användarens fördel. Därmed kommer det att kunna användas som kryphål i försvarsdebatten då allt egentligen kretsar runt "Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid". Försvarsmakten ägnar i del 2 av sitt svar till RUT två och en halv sida till att försöka förklara begreppet, men det är svårt att säga om man lyckas. Det är skickligt av Oscarsson att ha identifierat denna oklarhet.

Makt nog att försvara Sverige kommer att avgöras av utfallet av den nya personalförsörjningen och möjligheten att samöva organisationen, förmågan att anskaffa ny materiel och inte minst av graden av förberedelser att agera host nation vid emottagande av stöd, där det sistnämnda hittills är helt utan åtgärder eller närmare planering. Det är som bekant mycket känsligt att bedriva alltför nära samövningar, speciellt på svensk mark, med NATO-länder. Självfallet gäller även det sistnämnd vid lämnande av stöd till andra nordiska länder, där stödjande länder behöver basera i Sverige.


Uppdatering 22/9 13.30: Något som glömdes i gårdagens referat var Mikael Oscarsson referat av Försvarsmakten ökade kostnader för upphandling av tjänster, vilka 2010 ökade med 1,5 mdr kr, varav 700 milj kr var konsulttjänster. Oscarsson jämförde då med vad dessa 700 milj kr skulle kunna användas till, t ex betala lön för 2300 soldater eller återupprätta F 16 Uppsala och ändå få pengar över till annat. "Konsulter behövs, men de skapar inga förband", summerade Oscarsson.

Uppdatering 22/9 15.30: Staffan Danielsson skriver på SvD Brännpunkt att Sveriges samarbeten med NATO bör utredas inför nästa val. En inte alls dum tanke!


Bloggar: Oplatsen, Tokmoderaten, Cornucopia, Gyllenhaal, SvD ledarblogg, FM Utvecklingsblogg, Försvar & Säkerhet

Tweet

Omfördelning inom ram

Mycket riktigt slog delar av Försvarsstrukturutredningen igenom i höstbudgeten. Den största nyheten är att Fortifikationsverket läggs ner. Istället kommer fastighetsbeståndet att fördelas på tre aktörer, där Försvarsmakten övertar internationella camper och hemliga anläggningar (likt Hästveda), statliga byggnadsminnen överförs till Statens Fastighetsverk och övriga anläggningar överförs till en ännu så länge ej identifierad statlig aktör.

I övrigt ger Regeringen klartecken till att omfördela ca 900 milj kr från materielanslaget till förbandsverksamheten till följd av det nya personalförsörjningssystemet, där ca 200 milj kr faller ut 2012 och 700 milj kr 2013. Läser man rubrikerna får Försvarsmakten 900 milj kr extra, men så är ingalunda fallet. Försvarsministern ser som vanligt inga problem med att ta pengar från materielkontot för att täcka brister eftersom "Vi kommer nu att köpa mer färdigt materiel som fungerar tillsammans med andra länders materiel, och det skapar då resurser som vi kan flytta till Försvarsmaktens kärnverksamhet, nämligen förbandsverksamheten". Likt ett stort land i väster agerar med sitt budgetunderskott, gör man i Försvarsdepartementet med det enorma underskottet i materielbudgeten de kommande decennierna när en stor del av Försvarsmaktens centrala materielsystem kommer att falla för åldersstrecket och behöva ersättas. Kalkylen är allt annat än ljus och blir inte bättre av att materielen slits allt hårdare i de ökande internationella insatserna.

Goda nyheter i försvarsdelen av höstbudgeten är att FMV och Försvarsmakten uppdras att själv ta fram en ny modell för att reducera kostnader och dubbelarbete inom logistik och materiel, istället för att FMV och FMLOG rakt av skulle slås ihop till en ny myndighet.

FOI, FHS och PRIO togs också upp i Försvarsstrukturutredningen, men är inte med i höstbudgeten.


Imorgon direktsänds ett seminarium hos Folk & Försvar, medarrangerat av Kristdemokraterna kring frågan - "Försvarsmakten 2014 - makt nog att försvara Sverige?" - I Försvarsmakten pågår förberedelser inför insatsorganisation 2014 (IO14). Men vilka stridskrafter inom armén, flygvapnet och marinen finns egentligen tillgängliga idag respektive 2014? Kristdemokraterna har gett Riksdagens utredningstjänst i uppdrag att undersöka detta och det ska bli rätt intressant att se vad man kommit fram till.

För den som inte har tid att följa det hela i SVT lär Folk & Försvar lägga ut det hela på sin webbplats lite senare.


Bloggar: Sverige och världen, Försvarsministern, Gripen News - Svensk
Övriga media: SvD, DN, Exp, Aft


Tweet

Politisk bakbindning

I Expressen skriver tidningens Afghanistanreporter Terese Christiansson om att den svenska afghanistanstyrkan nu tvingas lämna ytterligare en bas i Afghanistan, nämligen provinskontoret i Afghanistan. Ser man till den officiella versionen är det inte alls så. Uppgiften går lika bra att lösa från annan geografisk plats. Försvarsmaktens högkvarter har inte kommenterat artikeln ännu, men får man tro uppgifterna som lämnats i artikeln av personal på plats är en del av syftet att bereda personalutrymme i insats för att få ner mer personal till UAV-system och då måste annan personal lämna. Att militär personal går ut i media och kommenterar militära beslut på detta sätt hör till de definitiva ovanligheterna och tyder på att man är så pass upprörd över situationen att man bryter mot kulturen.

Huruvida det handlar om personalväxling eller inte får vara osagt. Däremot kan man konstatera att det vore inte första gången liknande saker händer i en insats. Ett av helgens inlägg handlade just om hur den politiska nivån tagit ett mycket bristfälligt ansvar för den svenska Afghanistaninsatsen och brytt sig mer om att reglera militära detaljer än att skapa en svensk samordnad och myndighetsövergripande insats.

I Afghanistan har det varit åtskillig debatt om hur stor den svenska kontingenten ska vara. Politiskt har den snöpts så pass att kontingentens verkansdelar är svårt underdimensionerade på grund av personalramen på 500 personer. I Libyeninsatsen finns en motsvarande parallell där man från ett visst parti krävde att det skulle vara 5 flygplan istället för att tillfråga Försvarsmakten vad som var lämpligt för att få en uthållig och effektiv insats.

Boots on the ground och spanings-UAV:er är inte varken eller. Det är både och. En av grundstenarna i counter-insurgency har alltid varit uthållig närvaro. Tyvärr är markeringar och tuppfäktning i svensk inrikes- och oppositionspolitik överordnad utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den enda ljuspunkten med att basen i Sar-e-Pol nu dras in är att den knappa personalen kan koncentreras till resterande områden.

Tweet

Mer och mindre omtvistade arktiska råvarutillgångar

Det finns ett talesätt i det danska försvaret som går ut på att varje soldat som besöker Grönland måste ta med sig en sten därifrån, så slipper man till slut åka till ön.

I och med polarisarnas avsmältning kanske detta en dag blir sanning. För Danmark och Grönland öppnar sig nu gyllene tider när man lättare kan bedriva gruvdrift på Grönland och komma åt alla de mineraler och andra råvaror som isen döljer. I och med de stigande råvarupriserna världen över, de växande giganterna Indien och Kinas råvaruhunger och sinandet av tidigare kända energitillgångar, växer Barentsområdet fram som mycket viktigt i och med isens tillbakadragande.

Medan största delarna av de dolda tillgångarna ligger på omtvistade områden kan Danmark glädja sig åt sitt inflytande över Grönland. Först 1979 fick Grönland självstyre råder idag över många områden. Dock finns det många grönlänningar som helt vill lämna Danmark och 2008 röstade 75 % av befolkningen för ökat självstyre. En större råvaruexploatering på Grönland kommer att öka incitamenten både för Danmark och för grönlänningarna själv att stärka sitt grepp om ön. För Danmark utgör också Grönland basen i landets anspråk på andra råvarumässigt intressanta tillgångar i Arktis.

Barentsfrågorna kommer att få allt större vikt framöver och i takt med stigande beroende av arktiska råvaror kommer det säkerhetspolitiska klimatet att hårdna. På sikt kommer detta med stor sannolikhet vara en oerhört mycket viktigare aspekt av svensk säkerhets- och försvarspolitik än vad som utspelas i de andra världsdelar där vi idag lägger huvudfokus.




Tweet

En budget i balans

På tisdag, den 20:e september, presenterar Regeringen sin höstbudget för Riksdagen. Inget är offentligt annonserat att det ska beröra Försvarsmakten, men hösten och höstbudgeten kommer utan tvivel ändå att innehålla en del förändringar på försvarsområdet. Ett tydligt tecken på att något är på gång är de många sena kvällarna i Högkvarteret för en hel del befattningshavare - inte bara med anledning av den föreslagna Libyenförlängningen. Troligare orsak är höstbudgeten och vad av Försvarsstrukturutredningen som nu ska genomföras. FSU presenterades i april och innehöll en rad mycket omfattande förslag för att, i sedvanlig ordning, spara stora pengar inom försvarsområdet. Några av förslagen var att slå ihop FMV och FMLOG, bolagisera FOI, se över FHS framtid och att avbryta införandet av PRIO (steg 3 och 4) till dess det står klart hur försvarslogistiken ska organiseras i framtiden. Det blir intressant att se vad av FSU som kommer att realiseras.

 Föga förvånande har FSU stött på massiv kritik för de angivna förslagen. Stora vinster räknas hem, vilka kritikerna av FSU menar är svåra att garantera. Dock är försvarsbudgeten och Försvarsmakten beroende av att motsvarande eller större besparingar kan räknas hem och omfördelas till annan verksamhet. Ekvationen att få ihop försvarsbudgeten blir allt mer komplicerad. En allt större del av materielen behöver bytas ut, löneutgifterna stiger kraftigt, omfattningen på de internationella insatserna växer och när budgetramen ligger fast blir det problem. Ytterligare ett steg i att balansera upp budgeten är rationaliseringar i personal- och grundorganisationen, där nu ytterligare personal väntas sägas upp i och med basorganisation 13 och insatsorganisation 14.

 Med alla dessa problem i bakhuvudet känns det tryggt att läsa på försvarsministerns blogg att försvarsbudgeten enligt Försvarsmaktens generaldirektör Ulf Bengtsson är i balans. Problemet är bara att det är två skilda saker att få en budget att gå ihop och att få en budget att gå ihop och genomföra all verksamhet. Det sistnämnda var länge sedan sist för Försvarsmaktens del. Sett till uppgifter och framtida säkerhetspolitiska utmaningar i såväl närområde som omvärld, är det tyvärr allt fler områden inom försvaret som får karaktären av luftslott.

Se även Försvar & Säkerhet

Tweet

Afghanskt haveri för Sverige

I Expressen skriver Sakine Madon på ledarsidan om hur landet Sveriges krigsovana skadar svenska soldater. Bakgrunden till artikeln är naturligtvis den nyss genomförda releasen av Johanne Hildebrandts bok Krigare som är resultatet av hennes tid som inbäddad journalist hos FS 19 för ett år sedan (figurerade på WW i somras).

Madon och Hildebrandts kritik av hur landet Sverige behandlar sina soldater är helt rättfärdigad. Så är även den underliggande kritiken mot hur svenska politiker behandlar de militära internationella insatser man beordrar ofta utan att själv förstå vad det egentligen är man beordrar. "Jaha, var det det här vi beslutade om", är en ständigt återkommande reflektion. Det har tidigare på WW skrivits om behovet av samordning mellan svenska militära och civila internationella insatser och behovet att från politiskt håll kunna förklara för svenska folket och även för militär personal vad syftet är med insatserna, framförallt insatsen i Afghanistan.

Just den svenska Afghanistaninsatsen har en fläckad historia. Från att Sverige i början av 00-talet tog beslutet att delta i Afghanistan, tog det åtskilliga år innan en svensk regering formulerade en svensk strategi för vad Sverige ska uppnå med internationella insatser - Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Dessförinnan hade svenska internationella insatser varit mer eller mindre utan annat mål, annat än just deltagandet. Tyvärr har inte nämnd strategi förändrat detta radikalt. Därefter tog det till 2010 innan en specifik svensk politisk strategi för Afghanistan togs fram. Man kan med rätta fråga sig vad tankarna var med svenskt deltagande i Afghanistan dessförinnan.


I Afghanistan har nu tåget sedan länge gått och det är i princip för sent att ändra något. Den svenska insatsen började som relativt begränsad för att sedan övergå till ett betydligt större ansvar, nämligen som ansvarig för ett helt Provincial Reconstruction Team. Verktygen för detta har däremot varit mycket begränsade. Först härom året började insatsen innefatta ett skyttekompani för att få möjlighet att ta striden med de upprorselement som då börjat dyka upp i det stora svenska ansvarsområdet. Det gav också möjlighet att gå in i områden som tidigare varit för riskabla att vistas i med den mycket lätta utrustning man tidigare förfogade över. Men ett enda skyttekompani är en droppe i havet i ett så stort område som det svenska ansvarsområdet, vilket även Hildebrandt beskriver tydligt med underfrånperspektiv i sin bok Krigare.

Ur strikt militär synvinkel är Riksdagens underbemanning av Afghanistaninsatsen ett av de absolut största problemen som förelegat. Nu är ärendet överspelat, då det är för sent att börja att agera kraftfullt i Afghanistan. Fönstret för agerande och förebyggande är förbi. En trovärdigare insats hade omfattat betydligt mer militär personal redan från början, där man kunnat lösa mer konkreta uppgifter istället för att enbart patrullera i oskyddade terrängbilar. Viljan och framförallt förståelsen i Riksdagen för omfattningen av problemen i Afghanistan och det svenska ansvarsområdet har dock inte funnits. Att tro att det med en handfull soldater, utan mandat att agera och utan tydlig målsättning, går att få ordning på ett område drygt två gånger så stort som Norrbotten är oerhört naivt, men så var fallet när Sverige tog över ansvaret för PRT Mazar e Sharif 2006. Att man på politisk nivå är inne och dirigerar hur få fordon eller flygplan som Försvarsmakten ska disponera för att genomföra en insats är ett tydligt tecken på inställning till och vilken bristande förståelse man har för syftet för en internationell insats. Ger man inte mandat och resurser - hur kan man då förvänta sig något resultat?


Syftet med militär närvaro i en återuppbyggnadsinsats kan dock aldrig vara mer än att erbjuda säkerhet för att återuppbyggnadsinsatser ska genomföras. På den punkten har den svenska politiken helt havererat fram till dags datum. Även om viss förbättring har skett på senare år, har SIDA varit lika ovilligt att samordna sina insatser i Afghanistan som man traditionellt varit i andra insatsområden.. Att det ska vara tal om att underordna sig militär ledning är uteslutet, men att samordning var vägen framåt krävs det inte mycket för att inse. Bristen på stark politisk ledning är uppenbar.

Det är just på denna punkt som nuvarande och tidigare regeringar får ytterst svidande kritik av Riksrevisionen som granskat Sveriges internationella insatser. Trots tidigare nämnda strategi anser Riksrevisionen att Regeringen misslyckats i att styra och vägleda samordningen i insatser, man sätter inte upp mätbara mål och misslyckas i att rapportera resultat till Riksdagen. I den remissutgåva av Militärstrategisk Doktrin som utgavs under försommaren finns det en hel del skrivet om gemensamma militär och civila insatser vid genomförandet av svenska internationella insatser - förmodligen utifrån erfarenheter på Balkan och inte minst i Afghanistan. Det är inte uttalat, men man kan förmoda att det finns en viss förhoppning att man framöver på politisk nivå använder Militärstrategisk Doktrin som ett hjälpmedel i formandet av den svenska politiska strategin och ledningen av internationella insatser.


Bristen på mål, syfte och medel för att genomföra internationella insatser leder otvivelaktigt till ett oförstående hos gemene man för vad svenska soldater gör i en avkrok på andra sidan världen. De riskerar sina liv för att göra något de tror på och för att svenska politiker beslutat att de ska vara där. Det är inte mer än rättvist att de då får ett tydligt politiskt stöd och tydliga mål för vad deras uppgift är. Förstår man inte på politisk nivå vad det är man beslutar om, blir det mycket svårt för att rättfärdiga insatsen för allmänheten och stödet blir därefter. "Svensk närvaro" som syfte och målsättning för internationell insats är i grunden inte fel, men då måste syftet med närvaron kommuniceras. Är målet med svensk närvaro i en konflikthärd på andra sidan Jorden ska stärka Sveriges internationella politiska anseende ska det kommuniceras - för soldaternas skull.


Onsdagen den 21/9 håller Kristna Fredsrörelsen ett seminarium på Armémuseum med överskriften "Sveriges internationella insatser i krigsområden - vem har överblick?" just apropå Riksrevisonens rapport.

Bloggar: Göran Pettersson, Cynismer, Sakine Madon

Tweet

Dyr utbildning = bäst använda pengar?

I nyheterna (SvD, DN, SVT, SR) ikväll meddelas att Regeringen avser att beordra Sveriges universitet och högskolor att utbilda 1000 nya läkare och sjuksköterskor. Kostnaden för detta bedöms till 600 milj kr, men ska tas inom ram. Universiteten och högskolorna ska själva stuva om utbildningsplatser för att skapa de nya, dyrare, vårdutbildningsplatserna.

Grunden till beslutet sannolikt landets långa vårdköer. I många fall verkar det enda sättet idag att få kvalitativ vård vara att vara så sjuk att man medges akutvård eller att man har en privat sjukvårdsförsäkring.

Frågan är om det är det bästa sättet att angripa problemet. Sjukvården, liksom polisen och numera Försvarsmakten, har av "besparingsskäl" avskedat stora delar av sin administrativa personal. Istället för administrativ personal, specialiserad på att arbeta i administrativa datasystem och att handha administrativa frågor, läggs istället denna verksamhet på den personal som erhållit flerårig och mycket dyr utbildning för att syssla med organisationens kärnverksamhet, medicin, brottsbekämpning eller väpnad strid.

I SvD kritiseras återigen Försvarshögskolan mycket hårt. I många fall är kritiken helt befogad, men i vissa fall överdriven. Fakta är i alla fall att Försvarshögskolan utbildar svenska officerare på alla nivåer i att effektivast möjligt föra väpnad strid. Denna utbildning är med rätta en av de dyraste landet kan uppbringa.

Vardagsverkligheten för officeren blir dock en annan än den där officerare på chefsnivå leder och förbereder sina förband för väpnad strid. Istället tillbringar officeren stora delar av sin arbetstid i ett mycket svårnavigerat datoriserat affärssystem, PRIO, med att administrera ekonomi och personal. Grunden är i mångt och mycket den så kallade HR-transformationen (Human Resources) där man avskedade lokalt anställda handläggare, centraliserade vissa av uppgifter i stordrift och call centers och lade ut mycket av uppgifterna på officerare på chefsbefattning i alla nivåer. Anställda och chefer får numera tillbringa tid i telefonköer till det ständigt svällande HR-centrumet med att reda allehanda administrativa problem eller att felanmäla eller få hjälp med det ständigt trilskande PRIO av den central datahelpdesken i Arboga.

Värt att nämna kan då också vara att försvinnande lite av den utbildning som officerarna erhåller på skolorna, liksom poliser och läkare, handlar om ekonomi och att administrera personal. Rekryteringen till dessa utbildningar görs som bekant inte heller utifrån förmåga att handha ekonomi och att administrera, utan förmåga att lösa kärnverksamheten.

Resultatet har blivit att chefer med personal som t ex reser mycket i sitt jobb och gör andra saker än att sitta på sitt kontor på dagarna, numera sitter hela arbetsdagar i PRIO istället för att leda den vanliga verksamheten och planera för framtida verksamhet. De har numera en administrativ heltidstjänst, men är utbildade mot en hög krigsbefattning och avlönade därefter. Detta drabbar inte minst Försvarsmaktens Högkvarter. En lösning som nu diskuteras för chefer ute på krigsförbanden är att man ska se över om dessa behöver stöttning av en "ställföreträdare". Sålunda skapas ytterligare en på pappret kvalificerad militär chefsbefattning där en stor del av huvudtjänsten blir administration. Den absurda situationen för personal i Flottan beskrivs bra hos bloggrannen Skipper.

Inte särskilt förvånande är t ex specialförbanden undantagna från kravet att administrera i PRIO. Deras tjänst anses så skarp och viktig att de inte ska tillbringa sin arbetstid försjunkna i administrativa datorsystem. Man kan ju ur detta skönja slutsatsen att man även på hög nivå är medveten om att systemet med administrativ kärnverksamhet är synnerligen ineffektivt.


Tyvärr är sällan operativ effekt lika tydlig att utläsa i dokument som administrationskostnader. Resultatet blir dock ofta mycket synlig för allmänheten.


Sverige skulle säkerligen inte må dåligt av fler läkare och sjuksköterskor. Allra bäst skulle det dock må av vårdpersonal som sysslade med vård istället för administration.


Tweet

Blogg.forsvarsmakten.se

Idag var det roll-out för Försvarsmaktens egen bloggportal - blogg.forsvarsmakten.se. Det är ett helt nytt grepp som Försvarsmakten tar. Det är också ett mycket välkommet steg in i nutiden myndigheten gör genom att skapa denna bloggportal i syfte att skapa debatt kring Försvarsmakten och försvarsfrågor.

Än så länge är inte WW anslutet som blogg till portalen utan fortsätter fristående, men vi får se hur det blir framöver.

Nu får man hoppas på att det blir en REMO (renovering/modifiering) av Försvarsmaktens hemsida så att den accepterar blogglänkar med t ex Twingly och ett kommentarsfält.


Tweet

Gästinlägg: Kejsaren har inte ens overall!

Den som läser sin Officerstidningen känner säkert igen nedanstående gästinlägg som en insändare i senaste numret. WW har fått förmånen av författaren till återpublicering. Det är mycket relevanta och intressanta frågor som ställs avseende den framtida Försvarsmaktens kunskaper och färdigheter hos personalen. Problematiken återfinns tyvärr inte bara inom de tekniska utbildningarna. Minskad utbildningstid medför med stor sannolikhet inte en bättre hantverkare. Vår svenska lösning där man blir "specialist" utan föregående kunskaper ter sig inom många skrån märklig jämfört med andra yrkesförsvars modeller, där vår motsvarighet till specialistofficeren, underofficeren, har byggt erfarenheter som soldat i ett antal år innan vederbörande bedöms som lämplig att fortsätta som underofficer.

Förhoppningsvis inbjuder formen gästinlägg till en diskussion och debatt som insändarsidan i OT tyvärr inte medger av utrymmesskäl.


Wiseman
---------------------------------------

Kejsaren har inte ens overall!

Nu är det dags att sluta vara politiskt korrekt och ärligt redovisa konsekvenserna av rekryteringssystemet!

I dag finns inga krav på tekniska förkunskaper då man söker till specialistofficersutbildningen. Det innebär att en specialistofficer mark mekanik mycket väl kan ha en rent teoretisk bakgrund eller en bakgrund från ett praktiskt gymnasium som inte har någon bäring mot teknik (kock, skräddare, affärsbiträde som exempel). Har man då dessutom bara tre månaders GMU i ryggen har man inte en aning om vad det är för ett yrke man söker till.
Jag kan själv jämföra med gamla systemet för specialistofficerare. Det innebär att jag först efter 2 år fordonsteknisk yrkesskola och 10 månader genomförd värnplikt som mekaniker togs ut för att utbildas ett och ett halvt år vid ATS (numera FMTS) till fordonstekniker.

Specialistofficeren förväntas ha en djup kunskap och förståelse inom sitt område, i detta fall fordonsteknik, och om man jämför med civil verkstad inneha arbetsuppgifter och kunskap motsvarande en verkmästare.
Att rekrytera personal utan bakgrundskunskap innebär att FMTS måste vara ett snabb-/broilergymnasium och hasta igenom utbildning motsvarande ett treårigt gymnasium på ungefär 6 månader.

– Slutprodukten är en specialistofficer med sämre utbildning än en gymnasie elev från fordonstekniskt gymnasium.

Denna specialistofficer skall efter skolan vara arbetsledare till mekaniker som mycket väl kan ha jobbat aktivt i yrket i flera år. Detta innebär också att det tar flera år innan specialistofficeren är fullt användbar.

Resultatet blir en ledarskapsknut som inte är så lätt att lösa.

Vid uttagning av fordonsmekaniker är dessa klassade som logistiksoldater vilket innebär att inte heller här finns något krav på yrkeskompetens eller tekniskt intresse vid uttagningen.
Det innebär att FMTS eller lokal mekanikerskola får rollen att genomföra utbildning motsvarande gymnasieutbildning på fordonsprogrammet.

Således finns två val:

• Man kan köpa tjänsten. Eftergymnasial utbildning tar ett år på ett civilt företag och kostar med lön ca 500 000kr.
• Alternativt kan utbildningen genomföras på FMTS eller lokal mekanikerskola.

Jag har inga synpunkter på att vi skall bedriva gymnasieskola om det är ett aktivt val och inte bara att blev så. Dock måste man vara medveten om att all utbildning tar tid från soldatens produktiva tid i försvarsmakten som är beräknad till 6- 8 år.

På en civil verkstad tar det 3 år innan en mekaniker som kommer från fordonsprogrammet räknas som kompetent och är fullbetald. Det kravet torde inte skilja sig mot hur vi skall förhålla oss till när en teknisk officer, specialist eller mekaniker är redo för att genomföra insats.
Jag vill hävda att vid insats är kravet för mekaniker yrkeskompetens.

För Försvarsmaktens trovärdighet är det också viktigt att när soldaten lämnar Försvarsmakten och i sitt CV utger sig för att vara utbildad mekaniker också uppfyller förväntningarna på en sådan titel från sin nya civila arbetsgivare.
Det hymlas omkring med att rätt attityd och öppet sinne är viktigt, vilket jag också tycker. Men se dig själv när du lämnar din privata bil till en verkstad, bra om mekanikern är trevlig och entusiastisk, men kan han inte reparera bilen så…
Vad krävs för att återgå till de krav vi ställde vid värnpliktssystemet?

Kräftgång för teknisk kompetens
I takt med att FMTS inriktat sig på grundläggande gymnasieutbildning har den tekniska nivån gått kräftgång. Det som slår mig är nivån på snacket i fikarummet. När man kom hem till sitt förband och satt i fikarummet och dryftade sina tekniska problem fick man i regel ett antal uppslag och idéer på lösning.

Idag lägrar sig en tystnad eller en uppmaning att googla problemet. Det är mer regel än undantag att en teknisk officer lämnar sin bil på service med ursäkten att dagens moderna bilar kan man inget göra själv på. Men både Mekonomen och Meca, två civila företag, servar olika bilmärken med hjälp av på marknaden förekommande data program och verktyg.

Ett återtagande av fördjupad praktisk teknisk kunskap anser jag gynnar ledarskapet och den tekniska utvecklingen. Ett relevant krav tycker jag åtminstone kan vara att vi återtar den tekniska kompetensen till en nivå där en teknisk specialistofficer kan utföra förekommande servicearbete på en modern bil.


Kn Mårten Gustafsson
Hyb Tekniska enhetn P4



Tweet

Beredskap är inte roligt, men dyrt

Så här på tioårsdagen av 9/11 närmast tävlas det om att komma med paralleller till terrordåden och påminna om olika aspekter avseende terror, krig och kriser. Det kan synas oklädsamt, men tyvärr möjligtvis också av nöden motiverat. Beredskapsfrågor är inte något sexigt inom politiken och statsapparaten. De är tråkiga och beredskapen behövs så sällan att man som tjänsteman statistiskt lätt kan sluta sig till att en händelse aldrig kommer att inträffa under den egna karriären. Framförallt är beredskap oftast mycket dyrt och vård, skola och omsorg tenderar att över tiden dra fler röster.

Tills den dag man får en Estonia-katastrof, en Anders Behring Breivik, en Gudrun, en tsunami i turistparadiset eller liknande händelser. Ändå lär vi oss sällan av dessa händelser. Det blir mycket starka rubriker och hårda ord när det väl hänt. Reagerar myndigheter på hot och verkställer beredskapsplaner för att förebygga hot, blir det lika hård ord eftersom en icke inträffad händelse är svårbevisad. Likaledes görs ibland misstag och ett hot felbedöms som större än det var. Det lär t ex inte dröja länge innan polisen återigen drabbas av kritik för att man gripit fyra terrormisstänkta i Göteborg. Glömda är då reaktionerna efter Taimour Abdulwahabs självmordsdåd på Drottninggatan i julas. Otack är beredskapens lön. Det mänskliga sinnet vill av naturliga skäl helst kunna förbise hemskheter.

9/11 visade på den strategiska styrkan i asymmetriska vapen och samhällets sårbarhet. Världen över inleddes omedelbart efter terrordåden analyser av svagheter i respektive lands samhällen och hur dessa skulle kunna förbättras. Några erfarenheter som omedelbart drogs var

• Det var fortsatt viktigt att ha en mycket snabb beslutskedja mellan politiska makthavare och militära befälhavare för att kunna hantera ett hastigt uppdykande hot, framförallt av asymmetrisk karaktär 
• För att skydda sig mot självmordsangrepp från luften måste för terrorister strategiska mål kunna luftförsvaras med kort varsel 
• Sårbara länkar i beslutsfattandet måste ha ett grundskydd, t ex i form av fortifikation 

Likväl kunde man i Sverige konstatera många år efter 9/11 att mycket lite till inget skett i att förbättra svensk beredskap på dessa punkter. Landets enda flygflottilj i närheten av dess central nervsystem lades ner strax efter 9/11. Idag står närmaste jaktflygresurser oftast över 30 min flygtid från Stockholm. Den militära insatsledningen som utlokaliserades från Stockholm för att minska sårbarheten, flyttade snabbt tillbaka till Stockholm och ovanjordsetablering eftersom kostnaden ansågs vara lägre och ingen hade så stor lust att pendla några mil om dagen. Beslutskedjan har dock blivit bättre. Beredskap är som sagt inte kul.

Efter katastroferna med Scandinavian Star och Estonia konstaterades snabbt att enda sättet att lyckas lindra effekterna av en fartygskatastrof var en omfattande räddningsberedskap med helikoptrar som kunde lyfta ut brandmateriel, brandmän och rädda nödställda. Ändå har vi idag snart 20 år efter dessa katastrofer på många sätt en sämre beredskap än någonsin tidigare. Sjöräddningen privatiserades för några år sedan för att nu åter förstatligas, efter att man insett att det inte fungerar som vinstdrivande verksamhet. Räddningsberedskapen finns efter omfattande nedläggningar inom Försvarsmakten och till sist privatiseringen av uppgiften, på betydligt färre platser i landet och med betydligt mindre helikoptrar som därför inte mäktar med att lyfta ut släckutrustning och endast en handfull brandmän. Den enda svenska helikoptertypen som kunde lösa denna uppgift pensionerades av politiska skäl härom året. Beredskap är inte kul, men prestige är viktigt.

I efterdyningarna av Behring Breiviks terrordåd kunde man återigen konstatera att polisens nationella insatsstyrka i och med nedläggningen av Försvarsmaktens helikopterförmåga med medeltunga helikoptrar och att polisen endast förfogar över mycket små helikoptrar, saknar rörlighet i landet. Scenariot med ett terrordåd mot en Finlandsfärja, liknande det som beskrivs av f d SSG-operatören Kaj Karlsson i hans roman Operation Nordvind, är fortsatt ett mycket svårhanterligt mardrömsscenario just p g a bristen på lämpliga helikoptrar. Polisen har sedan tidigare vid flera tillfällen fått prova på hur väl det fungerar med att ha sina helikoptrar på oskyddade platser, när rånare med mycket ringa medel lyckats försätta dem ur operativt skick vid kritiska tillfällen.

Det är inte svårt att förstå varför det vimlar av beredskapskritik runt den 11 september varje år. Det finns åtskilligt kvar att göra och Johan Färms debattartikel på SvD Brännpunkt förstärker ytterligare denna bild.

SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Exp, 2, 3, 4, 5, SR, 2, 3, SVT, 2, 3


Tweet

Lära av Imperiet?

På Danger Room hitter man ett kul inlägg som handlar om en amerikansk överstelöjtnants jämförelse mellan amerikansk krigsmaterielupphandling och Imperiets upphandling av Dödsstjärnan i Star Wars. Kanske finns det även lite att lära för Högkvarteret och FMV?

Wikileaks, Gripen och Afghanistan

I ett av de av Wikileaks senast släppta meddelandena från amerikanska ambassaden i Stockholm hem till amerikanska UD föreslår dåvarande chargé d'affaires Silverman att USA bör be Sverige att förstärka sin närvaro i Afghanistan med Hkp 10, JAS 39 Gripen och OMLT. Meddelandet, klassificerat som confidential (näst lägst av fyra hemlighetsklasser utöver öppen information), sändes i början av januari 2008. I meddelandet nämns bl a att Försvarsmakten offentligt har föreslagit att en insats med Gripen bör göras i Afghanistan. Insatsen ska ha motiverats med att ge Flygvapnet stridserfarenhet och som ett led i marknadsföring av Gripen. Avseende OMLT skriver ambassadören, som också söker vägledning avseende hur han ska agera i dessa frågor gentemot den svenska regeringen, att det vore fördelaktigt för USA om Sverige kunde avlösa amerikanska OMLT i norra Afghanistan.

Lätt förvånande att svenska media inte snappat upp detta ännu.


På Flygvapenbloggen kan man läsa att FL 01 idag medaljerades för sin insats. Kritiker kommer alltid att hävda att insatsen endast var ett led i marknadsföringen av Gripen. Att insatsen varit framgångsrik inom Operation Unified Protector står helt klart. I blogginlägget avslöjas att svenskt spaningsunderlag nu ses som en kvalitetsstämpel i NATO och att 50 % av det underlag koalitionen arbetat utifrån har varit svenskt. Utan tvekan något att vara stolt över.

Hur gör vi med Libyen?

Vi är nu inne i september. Det är med andra ord inte en månad kvar av den svenska Libyeninsatsen som i juni förlängdes med 90 dagar med start 27 juni. Det är med andra ord ca 3 veckor kvar till en förlängning eller avveckling ska genomföras.

NATO beslutade i början av juni att förlänga sin Libyeninsats till och med slutet av september, varvid Sverige beslutade sig för att följa detta beslut. Ännu har NATO inte fattat något beslut om att förlänga sin insats, men t ex Kanada har meddelat att man är beredd att förlänga sin del av insatsen om så skulle behövas.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade vid Libyenkonferensen i Paris härom dagen att Sverige är berett att genomföra en liten förlängning, men han vill också se frågan diskuterad i FN.


Tiden rinner nu snabbt iväg för en förlängning. Försvarsmakten är långt ifrån den organisation med omedelbart hög insatsberedskap som den ofta målas upp som. Till detta har det varken funnits pengar eller resurser. Ska flyginsatsen förlängas måste beslut tas mycket snart om vilka enheter som ska utgöra denna. Inom vissa delar blir det i så fall till att åka iväg för andra gången och därmed rotationstakt 1:1 med lika lång tid hemma som i insatsområdet. Det är inte ett hållbart koncept. Inom andra delar kan man måhända utbilda ny personal, men då måste förberedelser påbörjas med en gång och att vidta någon som helst form av åtgärd utan att ha ett politiskt beslut i ryggen är inget man gör i Försvarsmakten.

Ska insatsen istället förlängas med markförband är det också hög tid att förbereda dessa. Med undantag för den strategiska reserven och specialförbanden, har huvuddelen av Försvarsmaktens förband 90 dagars beredskap för internationella insatser. Ännu så länge finns heller inga färdigutbildade stående förband att tala om, utan det handlar i så fall om att sätta samman olika förbandsdelar till ett större. De förband som ingick i Nordic Battle Group är ett alternativ, men dessa är till stor del redan vigda för avlösning i Afghanistan. En intressant fråga är också hur en eventuell förlängning ska finansieras. En förlängning av flyginsatsen medför motsvarande eller större minskning av flygtidsproduktion på hemmaplan och är därigenom finansierad. Frågan är dock om en fortsatt flyginsats är det mest effektiva. En eventuell markinsats för säkerhetsskapande åtgärder kan vara avsevärt mer effektiv, men också betydligt mer kostsam.


Klart är att Libyen som oroshärd och område i behov av internationellt stöd kommer att bestå under en lång tid framöver. Såväl bistånds- som säkerhetsskapande åtgärder kommer att behövas. Som alltid är det svårare att vinna freden än kriget och att se det enormt militariserade Libyen som ännu en "failed state" är en mardröm.

Tiden rinner snabbt iväg. Hur gör vi med Libyen? Hur förbereder sig Sverige för att kunna agera utifrån det av de handlingsalternativ som FN och NATO väljer? Det krävs en politisk inriktning idag - inte imorgon.


Läs gärna gästledaren i SvD om bistånd och militära insatser


DN, 2, SvD, 2, Aft, 2, 3, Exp, SR