Afghanskt haveri för Sverige

I Expressen skriver Sakine Madon på ledarsidan om hur landet Sveriges krigsovana skadar svenska soldater. Bakgrunden till artikeln är naturligtvis den nyss genomförda releasen av Johanne Hildebrandts bok Krigare som är resultatet av hennes tid som inbäddad journalist hos FS 19 för ett år sedan (figurerade på WW i somras).

Madon och Hildebrandts kritik av hur landet Sverige behandlar sina soldater är helt rättfärdigad. Så är även den underliggande kritiken mot hur svenska politiker behandlar de militära internationella insatser man beordrar ofta utan att själv förstå vad det egentligen är man beordrar. "Jaha, var det det här vi beslutade om", är en ständigt återkommande reflektion. Det har tidigare på WW skrivits om behovet av samordning mellan svenska militära och civila internationella insatser och behovet att från politiskt håll kunna förklara för svenska folket och även för militär personal vad syftet är med insatserna, framförallt insatsen i Afghanistan.

Just den svenska Afghanistaninsatsen har en fläckad historia. Från att Sverige i början av 00-talet tog beslutet att delta i Afghanistan, tog det åtskilliga år innan en svensk regering formulerade en svensk strategi för vad Sverige ska uppnå med internationella insatser - Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Dessförinnan hade svenska internationella insatser varit mer eller mindre utan annat mål, annat än just deltagandet. Tyvärr har inte nämnd strategi förändrat detta radikalt. Därefter tog det till 2010 innan en specifik svensk politisk strategi för Afghanistan togs fram. Man kan med rätta fråga sig vad tankarna var med svenskt deltagande i Afghanistan dessförinnan.


I Afghanistan har nu tåget sedan länge gått och det är i princip för sent att ändra något. Den svenska insatsen började som relativt begränsad för att sedan övergå till ett betydligt större ansvar, nämligen som ansvarig för ett helt Provincial Reconstruction Team. Verktygen för detta har däremot varit mycket begränsade. Först härom året började insatsen innefatta ett skyttekompani för att få möjlighet att ta striden med de upprorselement som då börjat dyka upp i det stora svenska ansvarsområdet. Det gav också möjlighet att gå in i områden som tidigare varit för riskabla att vistas i med den mycket lätta utrustning man tidigare förfogade över. Men ett enda skyttekompani är en droppe i havet i ett så stort område som det svenska ansvarsområdet, vilket även Hildebrandt beskriver tydligt med underfrånperspektiv i sin bok Krigare.

Ur strikt militär synvinkel är Riksdagens underbemanning av Afghanistaninsatsen ett av de absolut största problemen som förelegat. Nu är ärendet överspelat, då det är för sent att börja att agera kraftfullt i Afghanistan. Fönstret för agerande och förebyggande är förbi. En trovärdigare insats hade omfattat betydligt mer militär personal redan från början, där man kunnat lösa mer konkreta uppgifter istället för att enbart patrullera i oskyddade terrängbilar. Viljan och framförallt förståelsen i Riksdagen för omfattningen av problemen i Afghanistan och det svenska ansvarsområdet har dock inte funnits. Att tro att det med en handfull soldater, utan mandat att agera och utan tydlig målsättning, går att få ordning på ett område drygt två gånger så stort som Norrbotten är oerhört naivt, men så var fallet när Sverige tog över ansvaret för PRT Mazar e Sharif 2006. Att man på politisk nivå är inne och dirigerar hur få fordon eller flygplan som Försvarsmakten ska disponera för att genomföra en insats är ett tydligt tecken på inställning till och vilken bristande förståelse man har för syftet för en internationell insats. Ger man inte mandat och resurser - hur kan man då förvänta sig något resultat?


Syftet med militär närvaro i en återuppbyggnadsinsats kan dock aldrig vara mer än att erbjuda säkerhet för att återuppbyggnadsinsatser ska genomföras. På den punkten har den svenska politiken helt havererat fram till dags datum. Även om viss förbättring har skett på senare år, har SIDA varit lika ovilligt att samordna sina insatser i Afghanistan som man traditionellt varit i andra insatsområden.. Att det ska vara tal om att underordna sig militär ledning är uteslutet, men att samordning var vägen framåt krävs det inte mycket för att inse. Bristen på stark politisk ledning är uppenbar.

Det är just på denna punkt som nuvarande och tidigare regeringar får ytterst svidande kritik av Riksrevisionen som granskat Sveriges internationella insatser. Trots tidigare nämnda strategi anser Riksrevisionen att Regeringen misslyckats i att styra och vägleda samordningen i insatser, man sätter inte upp mätbara mål och misslyckas i att rapportera resultat till Riksdagen. I den remissutgåva av Militärstrategisk Doktrin som utgavs under försommaren finns det en hel del skrivet om gemensamma militär och civila insatser vid genomförandet av svenska internationella insatser - förmodligen utifrån erfarenheter på Balkan och inte minst i Afghanistan. Det är inte uttalat, men man kan förmoda att det finns en viss förhoppning att man framöver på politisk nivå använder Militärstrategisk Doktrin som ett hjälpmedel i formandet av den svenska politiska strategin och ledningen av internationella insatser.


Bristen på mål, syfte och medel för att genomföra internationella insatser leder otvivelaktigt till ett oförstående hos gemene man för vad svenska soldater gör i en avkrok på andra sidan världen. De riskerar sina liv för att göra något de tror på och för att svenska politiker beslutat att de ska vara där. Det är inte mer än rättvist att de då får ett tydligt politiskt stöd och tydliga mål för vad deras uppgift är. Förstår man inte på politisk nivå vad det är man beslutar om, blir det mycket svårt för att rättfärdiga insatsen för allmänheten och stödet blir därefter. "Svensk närvaro" som syfte och målsättning för internationell insats är i grunden inte fel, men då måste syftet med närvaron kommuniceras. Är målet med svensk närvaro i en konflikthärd på andra sidan Jorden ska stärka Sveriges internationella politiska anseende ska det kommuniceras - för soldaternas skull.


Onsdagen den 21/9 håller Kristna Fredsrörelsen ett seminarium på Armémuseum med överskriften "Sveriges internationella insatser i krigsområden - vem har överblick?" just apropå Riksrevisonens rapport.

Bloggar: Göran Pettersson, Cynismer, Sakine Madon

Tweet