I Expressen skriver Sakine Madon på ledarsidan om hur landet Sveriges krigsovana skadar svenska soldater. Bakgrunden till artikeln är naturligtvis den nyss genomförda releasen av Johanne Hildebrandts bok Krigare som är resultatet av hennes tid som inbäddad journalist hos FS 19 för ett år sedan (figurerade på WW i somras).
Madon och Hildebrandts kritik av hur landet Sverige behandlar sina soldater är helt rättfärdigad. Så är även den underliggande kritiken mot hur svenska politiker behandlar de militära internationella insatser man beordrar ofta utan att själv förstå vad det egentligen är man beordrar. "Jaha, var det det här vi beslutade om", är en ständigt återkommande reflektion. Det har tidigare på WW skrivits om behovet av samordning mellan svenska militära och civila internationella insatser och behovet att från politiskt håll kunna förklara för svenska folket och även för militär personal vad syftet är med insatserna, framförallt insatsen i Afghanistan.
Just den svenska Afghanistaninsatsen har en fläckad historia. Från att Sverige i början av 00-talet tog beslutet att delta i Afghanistan, tog det åtskilliga år innan en svensk regering formulerade en svensk strategi för vad Sverige ska uppnå med internationella insatser - Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Dessförinnan hade svenska internationella insatser varit mer eller mindre utan annat mål, annat än just deltagandet. Tyvärr har inte nämnd strategi förändrat detta radikalt. Därefter tog det till 2010 innan en specifik svensk politisk strategi för Afghanistan togs fram. Man kan med rätta fråga sig vad tankarna var med svenskt deltagande i Afghanistan dessförinnan.
I Afghanistan har nu tåget sedan länge gått och det är i princip för sent att ändra något. Den svenska insatsen började som relativt begränsad för att sedan övergå till ett betydligt större ansvar, nämligen som ansvarig för ett helt Provincial Reconstruction Team. Verktygen för detta har däremot varit mycket begränsade. Först härom året började insatsen innefatta ett skyttekompani för att få möjlighet att ta striden med de upprorselement som då börjat dyka upp i det stora svenska ansvarsområdet. Det gav också möjlighet att gå in i områden som tidigare varit för riskabla att vistas i med den mycket lätta utrustning man tidigare förfogade över. Men ett enda skyttekompani är en droppe i havet i ett så stort område som det svenska ansvarsområdet, vilket även Hildebrandt beskriver tydligt med underfrånperspektiv i sin bok Krigare.
Ur strikt militär synvinkel är Riksdagens underbemanning av Afghanistaninsatsen ett av de absolut största problemen som förelegat. Nu är ärendet överspelat, då det är för sent att börja att agera kraftfullt i Afghanistan. Fönstret för agerande och förebyggande är förbi. En trovärdigare insats hade omfattat betydligt mer militär personal redan från början, där man kunnat lösa mer konkreta uppgifter istället för att enbart patrullera i oskyddade terrängbilar. Viljan och framförallt förståelsen i Riksdagen för omfattningen av problemen i Afghanistan och det svenska ansvarsområdet har dock inte funnits. Att tro att det med en handfull soldater, utan mandat att agera och utan tydlig målsättning, går att få ordning på ett område drygt två gånger så stort som Norrbotten är oerhört naivt, men så var fallet när Sverige tog över ansvaret för PRT Mazar e Sharif 2006. Att man på politisk nivå är inne och dirigerar hur få fordon eller flygplan som Försvarsmakten ska disponera för att genomföra en insats är ett tydligt tecken på inställning till och vilken bristande förståelse man har för syftet för en internationell insats. Ger man inte mandat och resurser - hur kan man då förvänta sig något resultat?
Syftet med militär närvaro i en återuppbyggnadsinsats kan dock aldrig vara mer än att erbjuda säkerhet för att återuppbyggnadsinsatser ska genomföras. På den punkten har den svenska politiken helt havererat fram till dags datum. Även om viss förbättring har skett på senare år, har SIDA varit lika ovilligt att samordna sina insatser i Afghanistan som man traditionellt varit i andra insatsområden.. Att det ska vara tal om att underordna sig militär ledning är uteslutet, men att samordning var vägen framåt krävs det inte mycket för att inse. Bristen på stark politisk ledning är uppenbar.
Det är just på denna punkt som nuvarande och tidigare regeringar får ytterst svidande kritik av Riksrevisionen som granskat Sveriges internationella insatser. Trots tidigare nämnda strategi anser Riksrevisionen att Regeringen misslyckats i att styra och vägleda samordningen i insatser, man sätter inte upp mätbara mål och misslyckas i att rapportera resultat till Riksdagen. I den remissutgåva av Militärstrategisk Doktrin som utgavs under försommaren finns det en hel del skrivet om gemensamma militär och civila insatser vid genomförandet av svenska internationella insatser - förmodligen utifrån erfarenheter på Balkan och inte minst i Afghanistan. Det är inte uttalat, men man kan förmoda att det finns en viss förhoppning att man framöver på politisk nivå använder Militärstrategisk Doktrin som ett hjälpmedel i formandet av den svenska politiska strategin och ledningen av internationella insatser.
Bristen på mål, syfte och medel för att genomföra internationella insatser leder otvivelaktigt till ett oförstående hos gemene man för vad svenska soldater gör i en avkrok på andra sidan världen. De riskerar sina liv för att göra något de tror på och för att svenska politiker beslutat att de ska vara där. Det är inte mer än rättvist att de då får ett tydligt politiskt stöd och tydliga mål för vad deras uppgift är. Förstår man inte på politisk nivå vad det är man beslutar om, blir det mycket svårt för att rättfärdiga insatsen för allmänheten och stödet blir därefter. "Svensk närvaro" som syfte och målsättning för internationell insats är i grunden inte fel, men då måste syftet med närvaron kommuniceras. Är målet med svensk närvaro i en konflikthärd på andra sidan Jorden ska stärka Sveriges internationella politiska anseende ska det kommuniceras - för soldaternas skull.
Onsdagen den 21/9 håller Kristna Fredsrörelsen ett seminarium på Armémuseum med överskriften "Sveriges internationella insatser i krigsområden - vem har överblick?" just apropå Riksrevisonens rapport.
Bloggar: Göran Pettersson, Cynismer, Sakine Madon
Tweet
Russia Launches ‘New’ Ballistic Missile At Ukraine – Reports
3 timmar sedan
15 kommentarer:
Mycket bra inlägg W. Nu kan man ju bara hoppas att Ledningen i Gasverket läser den, lutar sig tillbaka och utbrister: Jaha, är det så det är....
//Popeye
Jag har lite svårt för nationella målformuleringar i multinationella insatser. Ofta hänger de ihop med caveats som begränsar de ingående delarna. Lyckligtvis har inte den svenska ISAF-insatsen några större caveats.
Man måste komma ihåg att vi genom styrkebidrag avsäger oss målformulering till leading nation. De svenska förbanden lyder under annan ledning och HKV INS har mycket lite att säga till om när det gäller vilka operativa mål som ska nås och det är de målen som folk efterfrågar.
Sedan måste jag ifrågasätta rubriken. Vilket "haveri" är det som avses?
Utvecklingen i PRT MES är positiv, liksom den är i stora delar av övriga Afghanistan. Det är fortfarande mycket oroligt och framstegen är bräckliga men framstegen finns:
Antalet attacker i PRT MES har minskat sedan ifjol;
Vägen till Darzab är öppnad och distriktet har blivit lugnare;
MES stad är i ANSF:s händer;
ANSF har utvecklat sina förmågor;
Biståndsprojekt har startats upp.
"Haveri" är inte ett lämpligt epitet för Sveriges insats i Afghanistan.
Folks tålamod tycks däremot ha havererat.
Cynisk: Håller med om att haveri kunde ha förtydligats, vilket gjordes i på Twitter. Politiskt haveri är det som avses.
I och med att vi sänder iväg ett svenskt militärt bidrag, såväl som civila måste det finnas tydliga målsättningar för vad Sverige avser att uppnå med detta. Visst är det så att vi TOA:r förbandet, men vad har Sverige som nation för syfte och målsättning med insatsen och i området? På den frågan blir det nästan lika många svar som tillfrågade oavsett om man vänder sig till deltagare, politiker eller Svensson. Det är inte en målformulering från HKV INS som efterfrågas utan från politisk nivå.
I fallet Afghanistan, deltar vi med svensk trupp för att vinna säkerhetspolitiska poäng, för att hindra konfliktens spridande till Pakistan, för att stoppa narkotika, för att förbättra för kvinnor, för att införa demokrati i Afghanistan, etc? Att säga att detta inte är solklart är inte att överdriva.
Att utvecklingen går åt rätt håll är naturligtvis bra, även om den bedömningen är subjektiv, men hade den inte kunnat gå och bättre och det tidigare? Samarbete, samordning och även externt förtroende kräver tydliga målsättningar och ledning.
En antiinsurgentoperation är komplex, och behöver bedrivas på flera arenor. Den som SIDA verkar inom är visserligen viktig, men den viktigaste är vanligen den politiska. Den politiska arenan har tre fronter: i insatsområdet, internationellt och nationellt. Det är de svenska politikernas upgift att förklara för folket varför de anser vi skall ha trupp i afghanistan och bibehålla opinionen för detta. Det är naivt att tro jobbet är gjort när man beslutat säna iväg militären.
Caveats behövs inte i ett land där överstar är politiska nickedockor då räcker det att uttrycka från politiskt håll att förbandet skall lugna ned sig så sker det!(Läs minska risken för egen personal genom att vara passiv.)
Om du kan visa upp TOA för insatsen så gör gärna det:)
Varje rotations framgång kan till huvudel tillskrivas personalen i den samma inte mer eller mindre stöd hemmifrån.
Lätta fordon förespråkare.
Det officiella Sveriges inrikespolitiska budskap till allmänheten bygger faktiskt på att högre statsfunktionärer förmår hålla två oförenliga mål i huvudet samtidigt. och den situationen hör även i hop med den ursprungliga neutralitetspolitikens dolda motiv. Och den hör ihop med hur Sverige hanterade socialismen för 100 år sedan.
Den svenska nomenklaturans agerande under 1900-talet kan beskrivas som att befolkningen i övrigt beordrats upp in i industrin med ordern "Mot det klasslösa samhället, På stället Marsch!"
Sveriges kapitalägare och svenskt näringsliv - som genererar mycket av det som ligger i Sveriges BNP - agerar enligt samma regler som andra nationers motsvarigheter, och i detta ligger ursprunget till att trupp i utlandet behövs överhuvudtaget. I framtiden är det inte alls otroligt att alla sådan här Peace Support Opperations koncept kommer att kallas kolonialkrig. Britterna var hur många gånger som helst i Afghanistan för att kontrollera Khyber-passet och så vidare.
Samtidigt är alla sådana förhållanden så förvrängda i den samhällskunskap som allmänheten får lära sig i skolan. Det är först på universitetsnivå som problematiseringar kommer. Efter universitetet är det igen dags att spela dum som anställd.
Det är klart att resultatet blir att det utrikespolitiska agerandet inte låter sig förklaras trovärdigt. Det kan tyvärr även vara så illa att det underdimensionerade, halvhjärtade deltagandet är avsett att vara symboliskt för att vinna tid och att i alla fall högt upp i beslutsnivåerna man inte tror på deltagandet och därför begränsar numerären. Resonemangen kan mycket väl likna sådant som är känt i dag om Lyndon Johnsons kval runt dominoteori och eskalerad insats.
Politiker i alla länder utövar faktiskt en sorts elastiskt försvar mot en riktigt jobbig återgång till ett primitivare normalläge. Hållbar utveckling kallas det på svenska.
Tobias Wallin
@Cynisk
Haveri är precis vad det är. Dock ej på förbandsnivå, det är viktigt att skilja på äpplen och päron här. Politiskt haveri handlar det om, samt haveri inom den svenska militära ledningen. Det är helt oacceptabelt att sätta in svenska förband på andra sidan jorden utan att ha ett tydligt uttalat glasklart syfte och mål med insatsen. Vår militära ledning fjäskar för mycket med den i stora stycken inkompetenta politiska ledningen. Haveriet tar sig uttryck som en aldrig tidigare uppnådd rekordnivå för opiumskördarna, ett allt sämre säkerhetsläge samt en definitiv politisk ovilja att stanna i Afghanistan.
Nu har definitivt alla tåg lämnat perrongen och den genomkorrupta och extremt odugliga Afghanska statsapparaten måste hantera alla problem på egen hand. Grattis!
@Cynisk
På vilka grunder menar du att vägen till Darzab är öppen? Jag ser varje svenskt försök till att öppna "rälsmålsbanan" som en svensk lösning på ett problem som inte motståndaren uppfattar på samma sätt som våra manöverförband. "När är en seger vunnen?" borde Sverige bli bättre på att fråga sig själv.
/Rubicon
@Rubicon
Du verkar lite insatt men betänk att det förmodligen inte är svenska försök att öppna vägen utan vi gör det om ANSF vill ha stöd i detsamma=alltså inte en svensk lösning.
Markstridsofficer
@Rubicon
Enligt uppgift (officiell dock) är den vägen nu betydligt säkrare och häromsistens framryckte man helt utan incidenter. Det var otänkbart förr.
Enligt din åsikt har Sveriges regeringari misskött interventionen i Afghanistan. De tappra krigarna har skickats att plikttroget göra sitt jobb men svikits av usla politiker.
Ärligt talat är det ett ganska skenheligt resonemang Wiseman. Svikandet har i minst lika hög grad kommit från den svenska militärledningen. På hösten 2001 tryckte både generaler och stabsofficerare ivrigt på för att få med Sverige i det begynnande kriget. Dåvarande ÖB Johan Hederstedt förklarade i en intervju:
”Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för för att kunna vara med.”
Redan innan regeringen hade godkänt alltsammans hade försvaret skickat förbindelseofficerare, delegationer, så till den milda grad ivriga var man. Svensk försvarsledning var inget hjälplöst offer utan en mycket villig aktör, både när interventionen beslutades och när kontingenten gradvis utvidgades.
Ingen störde husfriden med jobbiga frågor vare sig när styrkan utvidgades eller när den förflyttades till en helt annan del av landet. Ingen, vare sig general eller stabsofficer, frågade om risken för att den svenska bataljonen skulle dras in i ett gerillakrig eller vad den typen av krig egentligen skulle innebära.
Det gällde helt enkelt att ”komma in” så snart som möjligt, nästan som om det handlade om kalas.
När det avgörande beslutet om att den svenska kontingenten skulle stanna kvar i juni 2002 handlade den moderate riksdagsmannens Henrik Landerholms anförande mest om att han saknade storbilds teve i plenisalen. Sverige spelade VM kval i fotboll.
Mer än så brydde man sig inte.
Blev inte Landerholm senare rektor för försvarshögskolan?ii
____________________
i”Så hamnade Sverige i krig” av Claes Lönegård, Focus, 11 februari 2010.
iiRiksdagens snabbprotokoll 2001/02:123, onsdag 12 juni.
Klas Sandberg, det är fortfarande politikernas ansvar sina egna beslut. Nu låter du precis som politiker alltid har gjort. "Vi gör precis som försvarsmakten föreslår, det är inte vårat ansvar".
J.K Nilsson
Wow väldigt bra och tänkvärt inlägg! Funderingarna som du presenterar är välmotiverade och har fler än en gång diskuterats både i patrior och runt mötesbord.
All offentlig vht bör lyftas upp, debatteras och diskuteras. Framförallt viktig vht som Afghanistan-insatsen. Risken med att inte göra det i en demokrati är precis som WW lyfter upp, att folkets stöd och förståelse för insatsen blir lidande.
Precis som WW nämner har den totala bristen på övergripande mål (för insatsen), samording (mellan ingående delar) och information (för ledande befattningshavare) haft förödande konsekvenser för verksamheten.
Som exempel kan visas att varje FS kontingenstchef själv fått "tolka" sitt uppdrag och leda därefter. Handlingsutrymme i all ära, men när concept ändras med 6 mån intervaller blir vht lidande.
Detta i kombination med att vi tagit oss an en för stor sten på gamalt stormaktsmanér. Genom att ta oss an 4 provinser gör vi ISAF och afghanerna en björntjänst. En provins som hanteras väl, är fler än fyra som hanteras dåligt.
// desertfox
Kontingentscheferna leds av Com RC N. De fyra senaste har jobbat med samma OPLAN som inneburit stadga i arbetet så det är faktiskt inte så illa som Desertfox gör gällande. Tidigare var det dock värre något som varit ogynnsamt för effekten.
Tyvärr är bilden av insatsen förvrängd varvid det blir mycket tyckande och okvalificerade bedömningar. Insatsen måste diskuteras och de som vet måste höras och de som inte vet måste lyssna. Så är det inte nu.
"Klas Sandberg, det är fortfarande politikernas ansvar sina egna beslut."
En myndighet som försöker påverka riksdagen i en eller annan riktning kan inte gärna svära sig fri från ansvar om den riktning man lobbat för leder till mindre önskvärda resultat.
I synnnerhet inte om det beslutsunderlag man levererat visar sig vara vinklat eller ofullständigt.
Skicka en kommentar