onsdag 29 februari 2012
Mot helgen
... bör det bli två nya inlägg. Det ena är del 4 av strategiska realiteter. Temat för det andra är förmodligen inte så svårt att gissa.
söndag 26 februari 2012
Strategiska Realiteter – Del 3
I inläggsseriens första del diskuterades den ryska ekonomin och de problem dess bristande diversifiering innebär. I del 2 avhandlades det som man i Ryssland ser som landets enda räddning, nämligen en exploatering av de naturresurser som finns i Arktis. I den ryska nationella säkerhetsstrategin från 2009 är just råvaruexporten listad som ett strategiskt område.
Utöver den ryska strategin för Arktis är det andra intressanta överordnade strategidokumenten den ovan nämnda nationella säkerhetsstrategin och ryska federationens militärdoktrin anno 2010.
Den nationella säkerhetsstrategin liknar mer de säkerhetspolitiska strategier man stöter på i västländer där en bredare bild än bara den militära tecknas avseende samhällsutveckling. Stor tyngd läggs dock i säkerhetsstrategin på att kampen om energiresurser världen över, inte minst i Arktis, kommer att utgöra ett centrum i den internationella politiken. Säkerhetsstrategin är bred och genomarbetad och tar till exempel upp flera av de hot som före detta s-ledaren Håkan Juholt uppmärksammade i sitt tal under Folk & Försvars Rikskonferens i år. Det är dock tveksamt om man i en liknande deklaration i ett västland skulle finna skrivelser som att den nationella säkerherheten säkerställs på kulturområdet bland annat genom inrättandet av ett system för "andlig och patriotisk fostran".
En genomgripande vilja som tecknas i den nationella säkerhetsstrategin är att Ryssland fortsatt ska ses som en stormakt och framstående internationell aktör. USA och Ryssland ska betraktas som jämbördiga partners på det globala planet. Just denna aspekt framhålls ofta av rysslandsanalytiker. Ryssland betraktar sig fortfarande som en supermakt och vill bli behandlad som en sådan.
De rent militära hoten som omnämns i den nationella säkerhetsstrategin utvecklas vidare i militärdoktrinen, vilken antogs 2010. Avseende vad som utgör problemområden för Ryssland delar militärdoktrinen upp dessa i externa och interna militära faror och militära hot. De yttre militära farorna anses vara hela elva stycken. Dessa är intressanta att jämföra med valfritt västerländskt lands, NATO:s eller EU:s säkerhetspolitiska strategier. De sistnämnda lägger mycket stor vikt vid spridning av massförstörelsevapen, internationell terorrism, cyberhot, miljöförstöring och andra mer asymmetriska hot. I militärdoktrinen finner man först på sjätte plats en gemensam nämnare med de västliga dokumenten, nämligen massförstörelsevapen och på åttonde plats internationell terrorism. Större fara
or utgör nämligen, i fallande ordning:
a) NATO och en utvidgning av organisationen
b) destabilisering i regioner och länder vilket undergräver den strategiska stabiliteten
c) framgruppering av andra nationers och organisationers militära förband till stater och farvatten som gränsar till ryska
d) uppbyggnad av robotförsvar, vilket undergräver den globala strategiska balansen sam
e) militarisering av rymden och utbyggnad av icke-nukleära precisionsvapen.
Efter spridning av f) massförstörelsevapen återfinner man
g) brytande av internationella avtal och icke följande av avtal om nedrustning
h) bruk av militärt våld i områden som gränsar till Ryssland i strid med FN-stadgan och andra internationella avtal
i) förekomst och upptrappning av väpnade konflikter i området som gränsar till Ryssland.
På sista plats kommer sedan j) internationell terrorism och k) etniska problem och internationella väpnade radikala grupper.
De inre militära farorna anses vara a) försök till ändring av konstitutionen, b) kränkning av Rysslands suveränitet, enighet och territoriella integritet och c) störning av funktionen hos viktiga civila och militära myndigheter samt informationsinfrastrukturen.
De fem militära hoten anses vara a) kraftig försämring av de internationella relationerna och skapande av förutsättningar för användande av militärt våld, b) störningar av landets statliga och militära ledningssystem och funktionen hos kärnvapenstyrkorna, robotvarningsanläggningar, andra kärnvapenanläggningar och andra viktiga funktioner, c) upprättande och utbildning av olagliga väpnade grupper i Rysslands närhet, d) provocerande militära övningar i områden som gränsar till Ryssland och Rysslands närområde, e) beredskapshöjningar och mobilisering av militära förband i närområdet.
Det är med andra ord en hel rad "faror" och "hot" som listas. I såväl den nationella säkerhetsstrategin som doktrinen tas NATO och organisationens utvidgning på flera ställen upp som problem för Ryssland. NATO omnämns inte uttryckligen under hot, men såväl USA som NATO kan anas utgöra vissa av hoten, men under omskrivning.
Intressant är att se att trots den ryska federationens omfattande problem med terrorism i framförallt de kaukasiska delrepublikerna och som ibland ger utslag i form av attentat i Moskva och andra storstäder, nämns inte terrorismen bland de största hoten. Ändå sker terrorbekämpningen i mycket hög grad med reguljära militära förband och utgör oftast kontext för stora försvarsmaktsövningar. Det utgör inte ens en intern fara utan en extern sådan. I Sverige och många västländer omnämns Fjärran Östern, dvs Kina som det allvarligaste hotet enligt ryskt bedömande. Märkligt nog går det vare sig igen i militärdoktrinen eller andra dokument. Istället är det de gamla vanliga misstänkta som utgör fokus – NATO och USA (omskrivet till vissa eller andra stater).
Den mest utstickande passusen i militärdoktrinen är den angående kärnvapen, där Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, inte bara som i andra kärnvapenländer då det egna landet blir anfallet med massförstörelsevapen, utan även om anfall skulle ske mot Ryssland med konventionella vapen. Orsaken till detta står förmodligen att finna i en egen osäkerhet avseende den egna konventionella militära förmågan. De vapensystem landet förfogar över och den taktik de väpnade styrkorna sedan decennier byggt sitt uppträdande kring är desamma som västerländska länder slagit i åtskilliga konflikter under de senaste två decennierna. Detta är en anledning till de ryska ansträngningarna att helt reformera de väpnade styrkorna. Framförallt har man noterat framgångarna för västerländska konventionella precisionsbekämpningssystem som kunnat användas för att slå ut mål av höga värden. På det här området ligger Ryssland fortfarande långt efter även om satellitpositioneringssystemet GLONASS och Iskanderrobotsystemet är sätt att hämta in efterläget. Fruktan för konventionella precisionsbekämpningssystem är även tydlig i militärdoktrinen, där de rankas på femte plats tillsammans med en militarisering av rymden.
Med Georgienkriget i färskt minne kan även ordalydelsen i doktrinen om de väpnade styrkornas huvuduppgifter och närmare bestämt skyddet av ryska medborgare i utlandet, väcka viss oro inte minst för de stater som tidigare utgjorde sovjetrepubliker. I Estland och Lettland är till exempel ca en fjärdedel av befolkningen ryssar.
Alla de tre nämnda strategiska dokumenten genomsyrar och styr den ryska materielanskaffning och inriktningen av de väpnade styrkorna. Ryssland har, som förmodligen bekant, påbörjat en massiv upprustning av de väpnade styrkorna. Under 2010-talet kommer motsvarande drygt 4000 miljarder kr att investeras i de väpnade styrkorna för modernisering av dessa och ett vallöfte från Putin inför presidentvalet talar om en ökning till 5000 miljarder kr istället. Detta kommer att innebära en kraftig modernisering av armén som samtidigt organiseras i brigader istället för tidigare divisioner. För Marinens del kommer ett antal nya hangarfartyg att anskaffas liksom ubåtar och inte minst de omtalade Mistral. Precis som en stor del av arméns materiel är dessa resultatet av den inhemska försvarsindustrins långa utvecklings- och konstruktionstider. Istället anskaffas nu materiel från Frankrike, Italien och Israel. De största skillnaderna mellan franska Mistral och de två nya ryska franskbyggda och efterföljande ryskbyggda, är beväpningen och isklassningen. I rysk version utökas beväpningen såväl avseende luftförsvar som ubåtsjakt. Anpassningen till uppträdande i Arktis är också direkt spårbar till den ryska marindoktrinen från 2001 som nämner Arktis som ett viktigt operationsområde med långsiktiga mål.
I somras tillkännagavs inrättandet av två arktiska armébrigader. Dessa kommer att modelleras efter bland annat svensk förebild och den hittills beskrivna materiellistan påminner rätt mycket om en viss mekaniserad Norrlandbrigad. För det ryska flygvapnet innebär materielomsättningen framförallt ersättning av Mig-29 och Su-27 med Su-35 och PAK-FA, samt Su-24 med Su-34. Det hittills starkt påkostade luftvärnet är ämne för ytterligare satsningar i syfte att öka förmågan att bekämpa mål på extremt långa avstånd och skydd mot ballistiska robotar. I enlighet med doktrinen sker också en omfattande satsning på modernisering och ersättning av äldre kärnvapenrobotar, inte minst de ubåtsbaserade. Inom den militära sektorn har man tidigare haft stora problem såväl med bemanning som med teknik och korruption. Krafttag tas nu för att komma till rätta med detta, där Georgienkriget i mångt och mycket även var en ögonöppnare för behovet av ökad materielförnyelse samt samövning och omorganisation av försvarsgrenarna. Avseende korruptionen meddelades förra året att ca 20 % av försvarsbudgeten försvinner till följd av korruption och Putin jämställer detta med förräderi och det nu måste bli ett slut på myglandet.
Orsaken till brådskan i upprustningen av de väpnade styrkorna är omdiskuterad. Klart är i alla fall att man anser sig ha så pass bråttom att det inte är aktuellt att lägga alla ordar på den inhemska försvarsindustrin som dras med långa leveranstider och tekniska problem. Typexemplet på detta är de ryska Mistralfartygen där man valt den franska lösningen istället för att ta fram en egen inhemsk konstruktion. En förklaring till brådskan kan vara just de arktiska operationsriktningen. Datumet för slutmålet för upprustningen överenstämmer förhållandevis väl med den period då fastlandsresurserna av kolväten behöver kompletteras med nya källor. Som beskrivet i del 1 av denna inläggsserie, utgör exploateringen av de arktiska råvaruresurserna det framtida fundamentet för den ryska ekonomin och därmed samhällsutvecklingen. Vad denna intresseriktning innebär för svensk del blir ämnet för en kommande inläggsdel.
Det brukar påpekas i svenska försvars- och säkerhetspolitisk debatt att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå. Det faktumet har varit gällande i flera år och lågpunkten är sedan många år nu passerad. Tangentens riktning är tydlig liksom överensstämmelsen med de av presidenten fastställda doktrinerna. Hur långt man slutligen når och mäktar med återstår att se. Frågan är om utgången av presidentvalet egentligen spelar någon roll i det här avseendet.
För den som är Rysslandsintresserad rekommenderas helgens nummer av Dagens Nyheter som haft ett mycket stort Rysslandsfokus inför nästa helgs val. Wolodarskis ledare från idag är skrämmande läsning om den omfattande samhällskorruptionen, liksom SvD:s porträtt av Putin.
Strategiska realiteter del 1, del 2, del 4
Utöver den ryska strategin för Arktis är det andra intressanta överordnade strategidokumenten den ovan nämnda nationella säkerhetsstrategin och ryska federationens militärdoktrin anno 2010.
Den nationella säkerhetsstrategin liknar mer de säkerhetspolitiska strategier man stöter på i västländer där en bredare bild än bara den militära tecknas avseende samhällsutveckling. Stor tyngd läggs dock i säkerhetsstrategin på att kampen om energiresurser världen över, inte minst i Arktis, kommer att utgöra ett centrum i den internationella politiken. Säkerhetsstrategin är bred och genomarbetad och tar till exempel upp flera av de hot som före detta s-ledaren Håkan Juholt uppmärksammade i sitt tal under Folk & Försvars Rikskonferens i år. Det är dock tveksamt om man i en liknande deklaration i ett västland skulle finna skrivelser som att den nationella säkerherheten säkerställs på kulturområdet bland annat genom inrättandet av ett system för "andlig och patriotisk fostran".
En genomgripande vilja som tecknas i den nationella säkerhetsstrategin är att Ryssland fortsatt ska ses som en stormakt och framstående internationell aktör. USA och Ryssland ska betraktas som jämbördiga partners på det globala planet. Just denna aspekt framhålls ofta av rysslandsanalytiker. Ryssland betraktar sig fortfarande som en supermakt och vill bli behandlad som en sådan.
De rent militära hoten som omnämns i den nationella säkerhetsstrategin utvecklas vidare i militärdoktrinen, vilken antogs 2010. Avseende vad som utgör problemområden för Ryssland delar militärdoktrinen upp dessa i externa och interna militära faror och militära hot. De yttre militära farorna anses vara hela elva stycken. Dessa är intressanta att jämföra med valfritt västerländskt lands, NATO:s eller EU:s säkerhetspolitiska strategier. De sistnämnda lägger mycket stor vikt vid spridning av massförstörelsevapen, internationell terorrism, cyberhot, miljöförstöring och andra mer asymmetriska hot. I militärdoktrinen finner man först på sjätte plats en gemensam nämnare med de västliga dokumenten, nämligen massförstörelsevapen och på åttonde plats internationell terrorism. Större fara
or utgör nämligen, i fallande ordning:
a) NATO och en utvidgning av organisationen
b) destabilisering i regioner och länder vilket undergräver den strategiska stabiliteten
c) framgruppering av andra nationers och organisationers militära förband till stater och farvatten som gränsar till ryska
d) uppbyggnad av robotförsvar, vilket undergräver den globala strategiska balansen sam
e) militarisering av rymden och utbyggnad av icke-nukleära precisionsvapen.
Efter spridning av f) massförstörelsevapen återfinner man
g) brytande av internationella avtal och icke följande av avtal om nedrustning
h) bruk av militärt våld i områden som gränsar till Ryssland i strid med FN-stadgan och andra internationella avtal
i) förekomst och upptrappning av väpnade konflikter i området som gränsar till Ryssland.
På sista plats kommer sedan j) internationell terrorism och k) etniska problem och internationella väpnade radikala grupper.
De inre militära farorna anses vara a) försök till ändring av konstitutionen, b) kränkning av Rysslands suveränitet, enighet och territoriella integritet och c) störning av funktionen hos viktiga civila och militära myndigheter samt informationsinfrastrukturen.
De fem militära hoten anses vara a) kraftig försämring av de internationella relationerna och skapande av förutsättningar för användande av militärt våld, b) störningar av landets statliga och militära ledningssystem och funktionen hos kärnvapenstyrkorna, robotvarningsanläggningar, andra kärnvapenanläggningar och andra viktiga funktioner, c) upprättande och utbildning av olagliga väpnade grupper i Rysslands närhet, d) provocerande militära övningar i områden som gränsar till Ryssland och Rysslands närområde, e) beredskapshöjningar och mobilisering av militära förband i närområdet.
Det är med andra ord en hel rad "faror" och "hot" som listas. I såväl den nationella säkerhetsstrategin som doktrinen tas NATO och organisationens utvidgning på flera ställen upp som problem för Ryssland. NATO omnämns inte uttryckligen under hot, men såväl USA som NATO kan anas utgöra vissa av hoten, men under omskrivning.
Intressant är att se att trots den ryska federationens omfattande problem med terrorism i framförallt de kaukasiska delrepublikerna och som ibland ger utslag i form av attentat i Moskva och andra storstäder, nämns inte terrorismen bland de största hoten. Ändå sker terrorbekämpningen i mycket hög grad med reguljära militära förband och utgör oftast kontext för stora försvarsmaktsövningar. Det utgör inte ens en intern fara utan en extern sådan. I Sverige och många västländer omnämns Fjärran Östern, dvs Kina som det allvarligaste hotet enligt ryskt bedömande. Märkligt nog går det vare sig igen i militärdoktrinen eller andra dokument. Istället är det de gamla vanliga misstänkta som utgör fokus – NATO och USA (omskrivet till vissa eller andra stater).
Den mest utstickande passusen i militärdoktrinen är den angående kärnvapen, där Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, inte bara som i andra kärnvapenländer då det egna landet blir anfallet med massförstörelsevapen, utan även om anfall skulle ske mot Ryssland med konventionella vapen. Orsaken till detta står förmodligen att finna i en egen osäkerhet avseende den egna konventionella militära förmågan. De vapensystem landet förfogar över och den taktik de väpnade styrkorna sedan decennier byggt sitt uppträdande kring är desamma som västerländska länder slagit i åtskilliga konflikter under de senaste två decennierna. Detta är en anledning till de ryska ansträngningarna att helt reformera de väpnade styrkorna. Framförallt har man noterat framgångarna för västerländska konventionella precisionsbekämpningssystem som kunnat användas för att slå ut mål av höga värden. På det här området ligger Ryssland fortfarande långt efter även om satellitpositioneringssystemet GLONASS och Iskanderrobotsystemet är sätt att hämta in efterläget. Fruktan för konventionella precisionsbekämpningssystem är även tydlig i militärdoktrinen, där de rankas på femte plats tillsammans med en militarisering av rymden.
Med Georgienkriget i färskt minne kan även ordalydelsen i doktrinen om de väpnade styrkornas huvuduppgifter och närmare bestämt skyddet av ryska medborgare i utlandet, väcka viss oro inte minst för de stater som tidigare utgjorde sovjetrepubliker. I Estland och Lettland är till exempel ca en fjärdedel av befolkningen ryssar.
Alla de tre nämnda strategiska dokumenten genomsyrar och styr den ryska materielanskaffning och inriktningen av de väpnade styrkorna. Ryssland har, som förmodligen bekant, påbörjat en massiv upprustning av de väpnade styrkorna. Under 2010-talet kommer motsvarande drygt 4000 miljarder kr att investeras i de väpnade styrkorna för modernisering av dessa och ett vallöfte från Putin inför presidentvalet talar om en ökning till 5000 miljarder kr istället. Detta kommer att innebära en kraftig modernisering av armén som samtidigt organiseras i brigader istället för tidigare divisioner. För Marinens del kommer ett antal nya hangarfartyg att anskaffas liksom ubåtar och inte minst de omtalade Mistral. Precis som en stor del av arméns materiel är dessa resultatet av den inhemska försvarsindustrins långa utvecklings- och konstruktionstider. Istället anskaffas nu materiel från Frankrike, Italien och Israel. De största skillnaderna mellan franska Mistral och de två nya ryska franskbyggda och efterföljande ryskbyggda, är beväpningen och isklassningen. I rysk version utökas beväpningen såväl avseende luftförsvar som ubåtsjakt. Anpassningen till uppträdande i Arktis är också direkt spårbar till den ryska marindoktrinen från 2001 som nämner Arktis som ett viktigt operationsområde med långsiktiga mål.
I somras tillkännagavs inrättandet av två arktiska armébrigader. Dessa kommer att modelleras efter bland annat svensk förebild och den hittills beskrivna materiellistan påminner rätt mycket om en viss mekaniserad Norrlandbrigad. För det ryska flygvapnet innebär materielomsättningen framförallt ersättning av Mig-29 och Su-27 med Su-35 och PAK-FA, samt Su-24 med Su-34. Det hittills starkt påkostade luftvärnet är ämne för ytterligare satsningar i syfte att öka förmågan att bekämpa mål på extremt långa avstånd och skydd mot ballistiska robotar. I enlighet med doktrinen sker också en omfattande satsning på modernisering och ersättning av äldre kärnvapenrobotar, inte minst de ubåtsbaserade. Inom den militära sektorn har man tidigare haft stora problem såväl med bemanning som med teknik och korruption. Krafttag tas nu för att komma till rätta med detta, där Georgienkriget i mångt och mycket även var en ögonöppnare för behovet av ökad materielförnyelse samt samövning och omorganisation av försvarsgrenarna. Avseende korruptionen meddelades förra året att ca 20 % av försvarsbudgeten försvinner till följd av korruption och Putin jämställer detta med förräderi och det nu måste bli ett slut på myglandet.
Orsaken till brådskan i upprustningen av de väpnade styrkorna är omdiskuterad. Klart är i alla fall att man anser sig ha så pass bråttom att det inte är aktuellt att lägga alla ordar på den inhemska försvarsindustrin som dras med långa leveranstider och tekniska problem. Typexemplet på detta är de ryska Mistralfartygen där man valt den franska lösningen istället för att ta fram en egen inhemsk konstruktion. En förklaring till brådskan kan vara just de arktiska operationsriktningen. Datumet för slutmålet för upprustningen överenstämmer förhållandevis väl med den period då fastlandsresurserna av kolväten behöver kompletteras med nya källor. Som beskrivet i del 1 av denna inläggsserie, utgör exploateringen av de arktiska råvaruresurserna det framtida fundamentet för den ryska ekonomin och därmed samhällsutvecklingen. Vad denna intresseriktning innebär för svensk del blir ämnet för en kommande inläggsdel.
Det brukar påpekas i svenska försvars- och säkerhetspolitisk debatt att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå. Det faktumet har varit gällande i flera år och lågpunkten är sedan många år nu passerad. Tangentens riktning är tydlig liksom överensstämmelsen med de av presidenten fastställda doktrinerna. Hur långt man slutligen når och mäktar med återstår att se. Frågan är om utgången av presidentvalet egentligen spelar någon roll i det här avseendet.
För den som är Rysslandsintresserad rekommenderas helgens nummer av Dagens Nyheter som haft ett mycket stort Rysslandsfokus inför nästa helgs val. Wolodarskis ledare från idag är skrämmande läsning om den omfattande samhällskorruptionen, liksom SvD:s porträtt av Putin.
Strategiska realiteter del 1, del 2, del 4
måndag 20 februari 2012
Vilket flygplan ÄR egentligen bäst?
Därom tvista de lärde. Den frågan eller påståendet är i alla fall rubriken på försvarsministerns senaste blogginlägg. Ett av de bättre sätten att utröna vilket flygplan som är bäst är att först fastställa vad det ska göra och i vilken kontext. Det görs lämpligen i form av en större utredning, men en sådan lär vi inte få se i Sverige, vilket var temat för förra inlägget på WW.
Försvarsministerns inlägg är annars en lång beskrivning av styrkor med Gripensystemet och grundar sig i en intervju med hans schweiziske kollega i en tidning i helgen. Efter att ha läst försvarsministerns inlägg behöver man inte fundera över vad "förmågelyftet" kommer att innebära. Det är tämligen väl beskrivet.
Däremot kan man som vän av ordning notera att flera av de styrkor som försvarsministern framhåller med Gripensystemet har hans företrädare, men även han själv varit med om att avveckla. För hans egen del gäller det främst vägbassystemet till vilket bemanningen i och med det nya personalförsörjningssystemet numera inte räcker till, även om hans företrädare i förra regeringen gjorde ett grundligt jobb med att avveckla det absoluta flertalet av baserna. Långbänken med kommunikationssystem och datalänkar behöver förmodligen inte heller nämnas.
Försvarsministerns inlägg är annars en lång beskrivning av styrkor med Gripensystemet och grundar sig i en intervju med hans schweiziske kollega i en tidning i helgen. Efter att ha läst försvarsministerns inlägg behöver man inte fundera över vad "förmågelyftet" kommer att innebära. Det är tämligen väl beskrivet.
Däremot kan man som vän av ordning notera att flera av de styrkor som försvarsministern framhåller med Gripensystemet har hans företrädare, men även han själv varit med om att avveckla. För hans egen del gäller det främst vägbassystemet till vilket bemanningen i och med det nya personalförsörjningssystemet numera inte räcker till, även om hans företrädare i förra regeringen gjorde ett grundligt jobb med att avveckla det absoluta flertalet av baserna. Långbänken med kommunikationssystem och datalänkar behöver förmodligen inte heller nämnas.
söndag 19 februari 2012
Vikten av rätt utredningsresultat
Alla Widman skriver på sin blogg om det nära förestående beslutet om "förmågelyft" JAS 39, vilket visar alla tendenser att bli en upprepning av så många andra riksdagsbeslut på försvarsområdet. Beslut först och därefter, eventuellt, en utredning. Det nya personalförsörjningssystemet där värnplikten lades "vilande" beslutades i Riksdagen en månad innan en parlamentarisk utredning om personalförsörjningen tillsattes och ett drygt år innan utredningens resultat presenterades.
"Förmågelyftet", eller om det nu blir något annat, är ett ödesbeslut för svenskt försvar eftersom det kommer att utgöra grunden för svensk försvarsförmåga under ett antal av de kommande decennierna. Behovet av en övergripande utredning om svenska luftstridskrafter, det vill säga såväl offensiv som defensiv användning av stridsflyg, ledning, basresurser, transportflyg, helikoptrar och även luftvärn, har påtalats många gånger på denna blogg. En sådan utredning bör involvera såväl militära experter som politiker, men även representanter från industri och därutöver externt sakkunniga och opartiska personer – allt för ge utredningen bredd och kompetens i syfte att åstadkomma ett gott och trovärdigt resultat.
Flera partier har uttryckt vilja att genomföra en luftförsvarsutredning, men alla har sina egna önskemål om vilket fokus en utredning ska ha och vilken period det ska handla om. Sålunda blev det på precis samma sätt som när Riksdagen för drygt tio år sedan skulle fatta beslut om var flygskolan skulle ligga i framtiden. Resultatet då blev att man valde det enda alternativ det fanns enighet om och enigheten bestod i att alla var överens om att detta alternativ utgjorde det sämsta. Nu finns det beslut om att genomföra en luftförsvarsutredning, men för perioden bortom 2040. Att det är en period som det idag är fullkomligt omöjlig att teckna såväl avseende säkerhetspolitisk utveckling, men också teknologiskt, förstår nog de flesta..
Att få till stånd en utredning för den period man har möjligt att bedöma och för vilken ingen bedömning gjorts är helt omöjligt. I nästan två decennier har försvarspolitiska beslut fattats mer på känsla än reell grund, där förmodligen FB 04 tar priset med sin demilitarisering av det svenska territorium som i omvärldens ögon är det strategiskt viktigaste – Gotland. På materielfronten och närmare bestämt stridsflyg och luftstridskrafter har under åren ett antal viktiga beslut fattats – utan mer tillstymmelse till utredning än ett antal powerpointbildspel. Såväl lednings- som bassystem har avvecklats tillsammans med en stor andel av de få integrerade vapensystemen på JAS 39 utan någon djupare konsekvensbeskrivning eller utredning. Pricken över i var avvecklingen av den flygburna sjömålsroboten Rb 15F, vilken endast räddades kvar genom att Thailand ville anskaffa systemet och varvid den därför integrerades på JAS 39. I annat fall hade svensk förmåga att bekämpa sjömål på långa avstånd idag bestått av fyra korvetter av de äldre Stockholms- och Göteborgsklasserna i väntan på Visbykorvetterna.
Kostnaden för ett "förmågelyft" avgörs i högsta grad av vilken omfattning får och dess utformning verkar till stor del avgöras utifrån hur andra länder uppfattar sin säkerhetspolitiska situation och därför sina behov av stridsflyg. Däri ligger också bakgrunden till oviljan att besluta om en utredning om luftstridskrafter eller luftförsvar för den intressanta närtiden i form av 2020-talet. Risken är nämligen alldeles för stor att en bred utredning om luftförsvar och luftstridskrafter på 2020-talet kommer fram till ett helt annat resultat än JAS 39 Gripen – rätt eller fel. Vad det skulle innebära för möjligheterna till export säger sig självt…
Kräftgången för svensk försvarsförmåga lär fortsätta.
SvD
"Förmågelyftet", eller om det nu blir något annat, är ett ödesbeslut för svenskt försvar eftersom det kommer att utgöra grunden för svensk försvarsförmåga under ett antal av de kommande decennierna. Behovet av en övergripande utredning om svenska luftstridskrafter, det vill säga såväl offensiv som defensiv användning av stridsflyg, ledning, basresurser, transportflyg, helikoptrar och även luftvärn, har påtalats många gånger på denna blogg. En sådan utredning bör involvera såväl militära experter som politiker, men även representanter från industri och därutöver externt sakkunniga och opartiska personer – allt för ge utredningen bredd och kompetens i syfte att åstadkomma ett gott och trovärdigt resultat.
Flera partier har uttryckt vilja att genomföra en luftförsvarsutredning, men alla har sina egna önskemål om vilket fokus en utredning ska ha och vilken period det ska handla om. Sålunda blev det på precis samma sätt som när Riksdagen för drygt tio år sedan skulle fatta beslut om var flygskolan skulle ligga i framtiden. Resultatet då blev att man valde det enda alternativ det fanns enighet om och enigheten bestod i att alla var överens om att detta alternativ utgjorde det sämsta. Nu finns det beslut om att genomföra en luftförsvarsutredning, men för perioden bortom 2040. Att det är en period som det idag är fullkomligt omöjlig att teckna såväl avseende säkerhetspolitisk utveckling, men också teknologiskt, förstår nog de flesta..
Att få till stånd en utredning för den period man har möjligt att bedöma och för vilken ingen bedömning gjorts är helt omöjligt. I nästan två decennier har försvarspolitiska beslut fattats mer på känsla än reell grund, där förmodligen FB 04 tar priset med sin demilitarisering av det svenska territorium som i omvärldens ögon är det strategiskt viktigaste – Gotland. På materielfronten och närmare bestämt stridsflyg och luftstridskrafter har under åren ett antal viktiga beslut fattats – utan mer tillstymmelse till utredning än ett antal powerpointbildspel. Såväl lednings- som bassystem har avvecklats tillsammans med en stor andel av de få integrerade vapensystemen på JAS 39 utan någon djupare konsekvensbeskrivning eller utredning. Pricken över i var avvecklingen av den flygburna sjömålsroboten Rb 15F, vilken endast räddades kvar genom att Thailand ville anskaffa systemet och varvid den därför integrerades på JAS 39. I annat fall hade svensk förmåga att bekämpa sjömål på långa avstånd idag bestått av fyra korvetter av de äldre Stockholms- och Göteborgsklasserna i väntan på Visbykorvetterna.
Kostnaden för ett "förmågelyft" avgörs i högsta grad av vilken omfattning får och dess utformning verkar till stor del avgöras utifrån hur andra länder uppfattar sin säkerhetspolitiska situation och därför sina behov av stridsflyg. Däri ligger också bakgrunden till oviljan att besluta om en utredning om luftstridskrafter eller luftförsvar för den intressanta närtiden i form av 2020-talet. Risken är nämligen alldeles för stor att en bred utredning om luftförsvar och luftstridskrafter på 2020-talet kommer fram till ett helt annat resultat än JAS 39 Gripen – rätt eller fel. Vad det skulle innebära för möjligheterna till export säger sig självt…
Kräftgången för svensk försvarsförmåga lär fortsätta.
SvD
fredag 17 februari 2012
Remilitarisering av Gotland inleds
Till och med SVT lyckades idag uppmärksamma att Armén planerar för att inrätta en permanent stabsfunktion på Gotland.
I ett inlägg på Armébloggen meddelar arméinspektören generalmajor Berndt Grundevik att man nu avser inrätta en lokal stab på Gotland vars skarpa uppgift blir att planera för och stötta militär förstärkning av Gotland, skulle en sådan behövas, och till vardags samverka med civila myndigheter.
Den stora självstympningen från försvarsbeslutet 2004, vilket antogs utan större säkerhetspolitiska och framförallt ej strategiska hänsyn, börjar så smått repareras. Fullt återtagen blir förmågan aldrig eftersom investeringar för många tiotals miljarder skrotades till höga kostnader. Gotland är dock ett av en handfull strategiskt viktiga områden i Sverige och förmodligen det för andra intressenter viktigaste. Att i händelse av ett försämrat säkerhetsläge tillföra Gotland ytterligare militära förband riskerar att ses som en upptrappningen av den spända situationen. Detta är ytterligare en väsentlig faktor i behovet av en permanent basering av reguljära förband på Gotland.
I ett senare inlägg i serien "Strategiska Realiteter" kommer Gotland att beröras ytterligare. Nästkommande inlägg kommer att avhandla den ryska militära doktrinen och nationella säkerhetsstrategin.
Se även Sverige och Världen
I ett inlägg på Armébloggen meddelar arméinspektören generalmajor Berndt Grundevik att man nu avser inrätta en lokal stab på Gotland vars skarpa uppgift blir att planera för och stötta militär förstärkning av Gotland, skulle en sådan behövas, och till vardags samverka med civila myndigheter.
Den stora självstympningen från försvarsbeslutet 2004, vilket antogs utan större säkerhetspolitiska och framförallt ej strategiska hänsyn, börjar så smått repareras. Fullt återtagen blir förmågan aldrig eftersom investeringar för många tiotals miljarder skrotades till höga kostnader. Gotland är dock ett av en handfull strategiskt viktiga områden i Sverige och förmodligen det för andra intressenter viktigaste. Att i händelse av ett försämrat säkerhetsläge tillföra Gotland ytterligare militära förband riskerar att ses som en upptrappningen av den spända situationen. Detta är ytterligare en väsentlig faktor i behovet av en permanent basering av reguljära förband på Gotland.
I ett senare inlägg i serien "Strategiska Realiteter" kommer Gotland att beröras ytterligare. Nästkommande inlägg kommer att avhandla den ryska militära doktrinen och nationella säkerhetsstrategin.
Se även Sverige och Världen
torsdag 16 februari 2012
Bättre, men fortfarande illa
Idag blev det så klart att av 2011 års anslag på dryga 40 miljarder kronor så har ca en och en halv miljard inte utnyttjats. En halv miljard av detta är till följd av lägre kostnader än beräknat avseende internationella insatser, men 400 miljoner kronor är ur förbandsbudgeten och det är mycket illa.
Redan i början av maj 2011 kom det uppgifter om att Försvarsmakten riskerade att dra över budgeten med 300 miljoner kronor och krafttag sattes in för att undvika detta. Sålunda kom flera mycket viktiga övningar att utgå som Arméns brigadledningsövning och markstridsdagar samt Marinens slutövning. Dessa övningar var i mångt och mycket grundplåten för att ha möjlighet att få en grundläggande förmåga i Insatsorganisation 2014 klar till just 2014. Under hösten såg det fortsatt mycket mörkt ut ekonomiskt för 2012 och det ansågs tveksamt om övningsverksamhet och anställningar skulle kunna genomföras. Tidigare under vintern talades det om ett betydligt större överskott än de 400 miljonerna kronor, men "som tur var" blev det bara denna summa. Det är ett fall framåt från tidigare års underutnyttjande i miljardklassen.
Det kan tyckas att 400 miljoner kronor ur en budget på 40 miljarder inte är så mycket att orda om. Det är dock inte hela sanningen eftersom det handlar om 400 miljoner kronor under förbandsbudgeten som utgör ca hälften av försvarsbudgeten. Därtill ska man veta att marginaleffekten i förbandsbudgeten är mycket stark. Det är toppen i budgeten som utgör just den övningsverksamhet som bygger Försvarsmakten och möjliggör lösande av de uppgifter som myndigheten förväntas lösa – ytterst landets försvar. Övar man inte kan man ha hur mycket personal och materiel som helst, man kan ändå inte lösa några uppgifter på riktigt när så behövs.
1993 genomfördes landets sista försvarsmaktsövning, Orkan. Det var sista gången armé-, marin- och flygstridskrafter samövades på allvar. Utöver dessa skedde även samövning med övriga delar av totalförsvaret. Denna övning sysselsatte drygt 20 000 personer under några veckors tid och kostade då 350 miljoner kr, en dryg procent av dåtidens försvarsbudget. Nu har Försvarsmakten tagit med sig 400 miljoner kronor in i 2012 att användas i förbandsbudgeten. Förhoppningsvis får vi i närtid se en försvarsmaktsövning som avstamp för en återtagning av det nationella försvaret, vilket är väsentligt om den nationella försvarsförmågan någonsin ska resa sig från att vara den papperstiger det varit det senaste dryga decenniet.
Försvarsmakten måste bli mycket, mycket bättre på att hantera ekonomin så att man kan undvika dessa överkorrigeringar. Generaldirektörsposten i Försvarsmakten inrättades en gång huvudsakligen för att bidra till den ekonomiska styrningen av myndigheten och viss förbättring har skett under åren. Det är dock snart tre månader sedan den förre meddelade att han lämnar Försvarsmakten för Arbetsgivarverket och någon ny har ännu inte utsetts.
DN
Bloggar: En nöjd försvarsminister
Redan i början av maj 2011 kom det uppgifter om att Försvarsmakten riskerade att dra över budgeten med 300 miljoner kronor och krafttag sattes in för att undvika detta. Sålunda kom flera mycket viktiga övningar att utgå som Arméns brigadledningsövning och markstridsdagar samt Marinens slutövning. Dessa övningar var i mångt och mycket grundplåten för att ha möjlighet att få en grundläggande förmåga i Insatsorganisation 2014 klar till just 2014. Under hösten såg det fortsatt mycket mörkt ut ekonomiskt för 2012 och det ansågs tveksamt om övningsverksamhet och anställningar skulle kunna genomföras. Tidigare under vintern talades det om ett betydligt större överskott än de 400 miljonerna kronor, men "som tur var" blev det bara denna summa. Det är ett fall framåt från tidigare års underutnyttjande i miljardklassen.
Det kan tyckas att 400 miljoner kronor ur en budget på 40 miljarder inte är så mycket att orda om. Det är dock inte hela sanningen eftersom det handlar om 400 miljoner kronor under förbandsbudgeten som utgör ca hälften av försvarsbudgeten. Därtill ska man veta att marginaleffekten i förbandsbudgeten är mycket stark. Det är toppen i budgeten som utgör just den övningsverksamhet som bygger Försvarsmakten och möjliggör lösande av de uppgifter som myndigheten förväntas lösa – ytterst landets försvar. Övar man inte kan man ha hur mycket personal och materiel som helst, man kan ändå inte lösa några uppgifter på riktigt när så behövs.
1993 genomfördes landets sista försvarsmaktsövning, Orkan. Det var sista gången armé-, marin- och flygstridskrafter samövades på allvar. Utöver dessa skedde även samövning med övriga delar av totalförsvaret. Denna övning sysselsatte drygt 20 000 personer under några veckors tid och kostade då 350 miljoner kr, en dryg procent av dåtidens försvarsbudget. Nu har Försvarsmakten tagit med sig 400 miljoner kronor in i 2012 att användas i förbandsbudgeten. Förhoppningsvis får vi i närtid se en försvarsmaktsövning som avstamp för en återtagning av det nationella försvaret, vilket är väsentligt om den nationella försvarsförmågan någonsin ska resa sig från att vara den papperstiger det varit det senaste dryga decenniet.
Försvarsmakten måste bli mycket, mycket bättre på att hantera ekonomin så att man kan undvika dessa överkorrigeringar. Generaldirektörsposten i Försvarsmakten inrättades en gång huvudsakligen för att bidra till den ekonomiska styrningen av myndigheten och viss förbättring har skett under åren. Det är dock snart tre månader sedan den förre meddelade att han lämnar Försvarsmakten för Arbetsgivarverket och någon ny har ännu inte utsetts.
DN
Bloggar: En nöjd försvarsminister
tisdag 14 februari 2012
tisdag 7 februari 2012
Det är roligare att måla på staketet
Ursprungligen postat som kommentar på Sinuhes samtal
Utan att vilja hänga ut någon utan mest för att kommentera den allmänna företeelse kan man konstatera att det är märkligt hur debatten på en försvarspolitisk blogg och andra forum fungerar.
Man kan jämföra det hela med situationen för den person som nyss övertagit ett hus med omfattande renoveringsbehov och som kräver omedelbara renoveringsåtgärder om det inte inom kort tid helt ska falla samman. Den nyblivne husägaren sammankallar vänner och bekanta för att få hjälp med renoveringen. Alla förstår snabbt problemet med huset och att någonting behöver göras och inte bara något utan det också krävs ett omfattande arbete. Glada i hågen sätter man igång och hjälps åt med renoveringen. Arbetet är dock så omfattande att rätt snart är det bara husägaren och några få andra som tar sig an att avhjälpa de större och allvarligare problemen såsom nedsjunkna grundstenar och murkna takbjälkar. De andra har funnit egna roligare och för stunden mer givande och belönande arbetsuppgifter som att måla staketet, klippa gräsmattan och att byta glödlampa i ytterbelysningen. Visst blir det snyggare, men huset rasar inte mindre för det.
På liknande sätt fungerar det i försvarsdebatten. Skriver man på en försvarspolitisk blogg ett inlägg om mer övergripande och långsiktigt påverkande frågor av försvars- och säkerhetspolitisk natur renderar det i ytterst få kommentarer. Handlar ett inlägg istället om stridsvästar, vilket namn ett visst förband ska ha, tjänsteförmåner eller upplevelser under en övning för 20 år renderar det i tjugofalt fler kommentarer.
Samma sak ser man i den mer allmänna försvarsdebatten och även i Riksdagen där till exempel en mycket stor del av debatten våren 2008 kring förbandsnedläggningar kom att handla om Marinens musikkårs överlevnad istället för mer övergripande och långsiktigt viktigare frågor som landets fortsatta förmåga till undervattensstrid och liknande.
Är det så konstigt att situationen är som den är och blir som den blir avseende svensk försvarspolitik när till och med de försvarsintresserade är mer intresserade av stakets färg än att åtgärda det rasfärdiga taket?
Utan att vilja hänga ut någon utan mest för att kommentera den allmänna företeelse kan man konstatera att det är märkligt hur debatten på en försvarspolitisk blogg och andra forum fungerar.
Man kan jämföra det hela med situationen för den person som nyss övertagit ett hus med omfattande renoveringsbehov och som kräver omedelbara renoveringsåtgärder om det inte inom kort tid helt ska falla samman. Den nyblivne husägaren sammankallar vänner och bekanta för att få hjälp med renoveringen. Alla förstår snabbt problemet med huset och att någonting behöver göras och inte bara något utan det också krävs ett omfattande arbete. Glada i hågen sätter man igång och hjälps åt med renoveringen. Arbetet är dock så omfattande att rätt snart är det bara husägaren och några få andra som tar sig an att avhjälpa de större och allvarligare problemen såsom nedsjunkna grundstenar och murkna takbjälkar. De andra har funnit egna roligare och för stunden mer givande och belönande arbetsuppgifter som att måla staketet, klippa gräsmattan och att byta glödlampa i ytterbelysningen. Visst blir det snyggare, men huset rasar inte mindre för det.
På liknande sätt fungerar det i försvarsdebatten. Skriver man på en försvarspolitisk blogg ett inlägg om mer övergripande och långsiktigt påverkande frågor av försvars- och säkerhetspolitisk natur renderar det i ytterst få kommentarer. Handlar ett inlägg istället om stridsvästar, vilket namn ett visst förband ska ha, tjänsteförmåner eller upplevelser under en övning för 20 år renderar det i tjugofalt fler kommentarer.
Samma sak ser man i den mer allmänna försvarsdebatten och även i Riksdagen där till exempel en mycket stor del av debatten våren 2008 kring förbandsnedläggningar kom att handla om Marinens musikkårs överlevnad istället för mer övergripande och långsiktigt viktigare frågor som landets fortsatta förmåga till undervattensstrid och liknande.
Är det så konstigt att situationen är som den är och blir som den blir avseende svensk försvarspolitik när till och med de försvarsintresserade är mer intresserade av stakets färg än att åtgärda det rasfärdiga taket?
Försvarsmaktens Köttberg II
I det tidigare mycket omdiskuterade inlägget "Försvarsmaktens Köttberg" beskrevs bland annat att det med regeringens hårda arbetslinje kommer att bli svårt att hålla nere pensionsåldrarna för officerare. En allmän höjning av pensionsåldern i samhället har länge varit på tapeten och att då hålla fast vid 61 år för officerare (55 för flygförare) lär bli mycket svårt.
Mycket riktigt säger också statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju till DN idag att pensionsåldern måste höjas - kanske så mycket som till 75 år för att pensionssystemet ska gå ihop. Vad detta innebär för Försvarsmaktens del återstår att se. Att ha en officerskår som går i pension först vid 75 år är skrattretande, särskilt när det gäller en verksamhet där det är en in, en ut och dessutom i hög grad är beroende av fysisk styrka och kondition. 70-åriga fanjunkare som jagar på 20-åriga soldater i markoperativa insatser på en annan kontinent kan vi bli världsförst med i Sverige.
Snarare stärker statsministerns resonemang än tydligare argumentationen för en lägre pensionsålder för militär personal. Lösningen är allmän i många andra västländer just för att man vill undvika att ha en skev ålders och gradpyramid liknande den vi har i Sverige där de över 1000 överstelöjtnanterna utgör en extremt oproportionerlig del av officerskåren. Resultatet av oviljan att omgalonera sig till specialistofficer (högst förståeligt utifrån tidigare agerande av arbetsgivaren vid strategiska personalbeslut) resulterar nu i att endast 50 nya officerare utbildas per år istället för 150. Även detta kommer att bli en puckel i framtiden.
Statsministern talar om att människor med tunga arbeten måste vara beredda att byta yrke tidigare i karriären innan de behöver förtidspensioneras av krämpor. Frågan är om detta kommer att fungera frivilligt i en organisation som Försvarsmakten eller om det inte måste till ett reglerat system, helst med positiva incitament precis som i andra västländer. Det "köttberg" som redan nu är ett problem i Försvarsmakten kommer annars att bli sju resor värre om officerskåren förväntas gå i pension vid drygt 70 år.
Oppositionen lär i vilket fall som helst öppna stora skjutbanan mot Regeringen och berätta vilken förkastlig människosyn statsministern har. Att de sedan hade varit tvingade till motsvarande åtgärder i regeringsställning kommer självfallet inte nämnas, liksom det faktum att man från deras sida redan i början av 00-talet talade om liknande åtgärder.
SvD, Exp, SR, Aft, SVT, 2, GP, Sydsvenskan
Bloggar: Cornucopia
Mycket riktigt säger också statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju till DN idag att pensionsåldern måste höjas - kanske så mycket som till 75 år för att pensionssystemet ska gå ihop. Vad detta innebär för Försvarsmaktens del återstår att se. Att ha en officerskår som går i pension först vid 75 år är skrattretande, särskilt när det gäller en verksamhet där det är en in, en ut och dessutom i hög grad är beroende av fysisk styrka och kondition. 70-åriga fanjunkare som jagar på 20-åriga soldater i markoperativa insatser på en annan kontinent kan vi bli världsförst med i Sverige.
Snarare stärker statsministerns resonemang än tydligare argumentationen för en lägre pensionsålder för militär personal. Lösningen är allmän i många andra västländer just för att man vill undvika att ha en skev ålders och gradpyramid liknande den vi har i Sverige där de över 1000 överstelöjtnanterna utgör en extremt oproportionerlig del av officerskåren. Resultatet av oviljan att omgalonera sig till specialistofficer (högst förståeligt utifrån tidigare agerande av arbetsgivaren vid strategiska personalbeslut) resulterar nu i att endast 50 nya officerare utbildas per år istället för 150. Även detta kommer att bli en puckel i framtiden.
Statsministern talar om att människor med tunga arbeten måste vara beredda att byta yrke tidigare i karriären innan de behöver förtidspensioneras av krämpor. Frågan är om detta kommer att fungera frivilligt i en organisation som Försvarsmakten eller om det inte måste till ett reglerat system, helst med positiva incitament precis som i andra västländer. Det "köttberg" som redan nu är ett problem i Försvarsmakten kommer annars att bli sju resor värre om officerskåren förväntas gå i pension vid drygt 70 år.
Oppositionen lär i vilket fall som helst öppna stora skjutbanan mot Regeringen och berätta vilken förkastlig människosyn statsministern har. Att de sedan hade varit tvingade till motsvarande åtgärder i regeringsställning kommer självfallet inte nämnas, liksom det faktum att man från deras sida redan i början av 00-talet talade om liknande åtgärder.
SvD, Exp, SR, Aft, SVT, 2, GP, Sydsvenskan
Bloggar: Cornucopia