Strategiska realiteter – Del 1

I flera av de föregående inläggen har det pekats på att "strategiska realiteter är överordnade politiskt önsketänkande". För önsketänkande är mycket av det som vi i Sverige bygger vår utrikes- och säkerhetspolitik på när det gäller närområdet. Vad avser frågor rörande andra världsdelar har vi inga problem att ta en fast ståndpunkt, men när det gäller närområdet lägger man hellre locket på. Tyvärr finns det inga recept hur man ändrar sitt eget lands geostrategiska läge.


Den överlägset dominerande faktorn i det svenska närområdet är och förblir Ryssland. Så har det varit under århundraden och kommer att fortsätta vara så under all överskådlig tid. Visst har det funnits andra starka stater som påverkat den svenska säkerhetspolitiken, men dessa, framförallt Danmark och Tyskland, är inte längre i den positionen till följd av vissa historiska händelser och allianser. Av den anledningen kan det vara intressant att se vilka faktorer som idag driver Ryssland.


Ryssland har en lång och i mycket sorglig historia. Den som studerat rysk historia vet att landets invånare, med untantag av en knapp andel, plågats under än den ena, än den andra starka härskaren sedan Ivan den förskräckliges dagar. Vissa tsarer har behandlat folket bättre, andra sämre. Värt att nämna i historien är att Ryssland gick nästan direkt från det tsarernas feodalsamhälle till den hårdaste formen av kommunistdiktatur under Lenin och Stalin. Någon frigörelse liknande revolutionerna i Europa har inte existerat. Detta är den historia alla ryssar, mer eller mindre medvetet har med sig. Det är först under 90-talet vi sett en antydan till demokrati, vars låga i mångt och mycket falnat under 00-talet. Man ska då bära i åtanke att det avses demokrati i västerländsk bemärkelse, medan demokrati för en ryss betyder något helt annat. När Ryssland nu i december genomförde parlamentsval och om några veckor genomför nytt presidentval talas det mycket om demokratiska ansträngningar och en eventuell rysk vår. Ser man till opinionsundersökningar ser man att endast en tredjedel av ryssarna föredrar demokrati över en stark ledare. Ser man till valresultat är kommunistpartiet, med dess utlovade återgång till ett mer sovjetlikt samhälle, det enda parti som är i närheten av att utmana Putins Enade Ryssland.

Ryssland är idag ett samhälle med splittrad utveckling. I vissa av storstäderna förefaller landet vara närmast västeuropeiskt medan det på landsbygden och i landets mer avlägsna delar är på samma nivå som det varit tidigare under 1900-talet och för den delen också 1800-talet.

Den ryska ekonomin har under 00-talet fått ett ordentligt uppsving och då framförallt den statliga ekonomin. Orsaken till detta är främsta den statliga produktionen och exporten av energi i form av olja och gas. Få känner till det, men sedan 2011 är Ryssland världens främsta oljeexportör sedan landet passerat Saudi-Arabien. Att Ryssland är stort inom gas är betydligt mer känt, men kanske inte de omfattande globala ansträngningarna att knyta åt sig gas- och oljefyndigheter i andra länder, t ex Venezuela. Dessa tillgångar är vad som idag bygger den ryska ekonomin och ger det ryska samhället och statsapparaten möjlighet till utveckling eftersom ca 70 % av den ryska exporten är just olja och gas. Detta förutsätter också att såväl olje- som gaspriset hålls uppe. Kunder finns det gott om, särskilt med tanke på den kinesiska boomen och ett allmänt ökat oljeberoende hos andra växande ekonomier. Vad avser gas utgör Europa de främsta kunderna och inrättandet av Nord Stream och i framtiden också South Stream ger Ryssland möjlighet att enklare justera gaspriset och hantera "trilskande" tidigare transitstater, såsom Ukraina. Att EU nu inför oljeembargo mot Iran passar förmodligen Ryssland mycket väl, då flera EU-länder, t ex Grekland, nu måste hitta andra leverantörer och priset på olja lär inte heller bli lägre vilket ytterligare gynnar den ryska ekonomin, även om priserna på vissa importprodukter kan stiga.

Rysslands resurser på energiområdet är dock inte oändliga, utan de nu kända reserverna på det ryska fastlandet kommer med största sannolikhet att ta slut. Den stora räddningen för Ryssland är de omfattande reserver av olja och gas som bedöms finnas under Arktis is. Det är i skenet av ovanstående ekonomiska realiteter man ska se de omfattande ryska ansträngningarna att muta in områden i Arktis och att få ett internationellt erkännande för ett utvidgande av den ryska kontinentalsockeln. På samma sätt bör man också se på andra nationers arktiska intressen, t ex Norge, Danmark, Kanada, USA och Kina.

Vad få svenskar också känner till är att majoriteten av den ryska energiexporten, nästan två tredjedelar, passerar ut genom Östersjön och Öresund på sin väg till utländska marknader, framförallt i Europa. Sedan några år tillbaka jobbar man också hårt med att anlägga en ny oljehamn i Finska Viken för att ytterligare kunna effektivisera oljeexporten. Vilka risker oljefrakten medför för miljön i Östersjön och dess strandstater behöver man nog inte förtydliga. När sedan Nordostpassagen i framtiden öppnas kortas ytterligare fartygens väg till marknaderna i Asien och framförallt Kina för den delen av exporten som inte går via pipeline till Kina. Därutöver behöver fartygen inte passera farligare områden som t ex i närheten av Somalia, utan följer istället den ryska kusten.

Följaktligen utgör oljeexporten, men också gasexporten genom Nord Stream, två av anledningarna till Östersjöns oerhörda vikt för Ryssland. De andra två är marinbaserna i Kaliningrad och St Petersburg. Båda två liksom Östersjöflottan kan sägas utgöra stöd till Norra Flottan i den arktiska operationsriktningen. Av samma vikt är också örlogsvarvet i St Petersburg som förser den ryska marinen med nya fartyg, men också svarar för stor del av exporten av örlogsfartyg för såväl ytstrid som undervattensstrid.


Sammanfattningsvis kan man konstatera att den ryska ekonomin är fullständigt beroende av energiproduktionen och exporten. Skulle balansen i detta rubbas, t ex att oljepriset havererar, kommer det att få mycket allvarliga följder för den ryska statsekonomin. Skulle de ryska ansträngningarna att tillgodogöra sig arktiska råvarutillgångar också misslyckas skulle det innebära mycket allvarliga konsekvenser för den ryska ekonomin, såväl den allmänna som den statliga. Kvar blir i så fall export av metaller, trävaror och krigsmateriel, men dessa är jämfört med energiexporten av mycket mindre vikt. Ett beroende av oljeimport skulle ytterligare späda på problemen. Ovanstående problematik är man mycket medveten om i den ryska statsledningen och om detta kommer del 2 av denna inläggsserie handla.


På ämnet kan det även vara bra att läsa Cornucopia som idag skrev om Rysslands oljesituation.

Övriga delar av Strategiska realiteter: del 2, del 3, del 4