Hela Sverige skall kunna försvaras.
Ett säkerligen välkänt begrepp som under efterkrigstiden har syftat till att gjuta mod i befolkningen. Ingen skulle känna sig glömd. Av den anledning var det också lagstadgat att hela landet skulle försvaras.
I SFS 2000:555 kunde man läsa i de första paragraferna:
Uppgifter
1 § Grunden för Försvarsmaktens verksamhet skall vara förmågan till väpnad strid.
2 § Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp var det än kommer ifrån. Hela Sverige skall kunna försvaras.
Försvarsmakten skall hävda Sveriges territoriella integritet.
Försvarsmakten skall bidra till fred och säkerhet i omvärlden genom att kunna genomföra och lämna stöd till fredsfrämjande operationer och säkerhetsfrämjande samarbete samt kunna lämna stöd till humanitär verksamhet.
Försvarsmakten skall bidra till att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred genom att kunna samverka med andra myndigheter och kunna ställa resurser till förfogande.
3 § Försvarsmakten skall ha den operativa förmåga, de kompetenser och den insatsorganisation som regeringen beslutar. Försvarsmakten skall även upprätthålla den beredskap som regeringen beslutar.
Försvarsmaktens beredskap, organisation och planläggning skall medge att Försvarsmaktens förmåga kan anpassas för att motsvara förändrade krav och behov.
Försvarsmakten skall genomföra den planläggning och vidta de förberedelser som behövs för att kunna lösa myndighetens uppgifter.
I december 2007 ändrades förordningen till att istället lyda:
Uppgifter
Övergripande ansvar
1 § Grunden för Försvarsmaktens verksamhet ska vara förmågan till väpnad
strid.
2 § Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp var
det än kommer ifrån. Hela Sverige ska kunna försvaras.
Försvarsmakten ska hävda Sveriges territoriella integritet.
Försvarsmakten ska bidra till fred och säkerhet i omvärlden genom att
kunna genomföra och lämna stöd till fredsfrämjande operationer och säkerhetsfrämjande
samarbete samt kunna lämna stöd till humanitär verksamhet.
Försvarsmakten ska bidra till att stärka det svenska samhället vid svåra
påfrestningar i fred genom att kunna samverka med andra myndigheter och
kunna ställa resurser till förfogande.
Planeringen hade då flyttats till ett helt annat stycke.
Helt utan debatt ändrades sedan dessa paragrafer hösten 2009 till följande ordalydelse:
Uppgifter
Övergripande ansvar
1 § Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid.
2 § Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet.
Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.
Försvarsmakten ska kunna utföra uppgifterna enligt första stycket självständigt, men även i samverkan med andra myndigheter, länder och organisationer.
Plötsligt var det alltså inte längre aktuellt att påpeka att hela Sverige skulle kunna försvaras. I praktiken var så också fallet sedan flera år och det har varit väl känt inom Försvarsmakten att det är del av Sverige som kommer att kunna försvaras.
Likväl är det ändå intressant att denna förändring, som faktiskt är större än ändringen av "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig", genomfördes helt utan debatt och helt utan att uppmärksammas i media. Mycket symptomatiskt för svensk säkerhets- och försvarspolitik.
Väl värt att notera är också att uppgiften "försvara mot väpnat angrepp" även den har utgått sedan 2007. Betänk också att den förordning kom till stånd efter Georigenkriget.
Bakgrunden till detta inlägg är studier av hur den finska försvarsmakten riskerar att påverkas av kommande neddragningar, där Finlands ÖB varnar för att ambitionen att försvara hela Finland kan komma att behöva ges upp.
Om / About Wiseman's Wisdoms
▼
söndag 30 september 2012
torsdag 27 september 2012
Gästinlägg: ÖB svar på Kn Rolf Larssons öppna brev
Det är mycket glädjande att överbefälhavaren åter tagit sig tid att svara på ett öppet brev och i det här fallet det som skrevs av kapten Rolf Larsson i början av veckan. Att dialogen gynnar verksamheten råder det små tvivel om.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Svar till Kn Rolf Larsson på Livgardet
Rolf,
För inte så länge sedan (den 10 september) svarade jag på ett annat öppet brev på den här bloggen och ditt brev bekräftar att vår omstrukturering berör och upprör. Det jag skrev då gäller också för ditt brev och jag tänker därför inte gå in och kommentera det i detalj.
Jag vill dock lyfta fram några saker:
Precis som tidigare omstruktureringar är inte heller den här perfekt. En del av oss, främst civila kolleger, har blivit övertaliga, andra har tvingats till svåra beslut i frågan om att flytta eller inte. Men omstruktureringen ger en förutsättning för det vi ska åstadkomma – att starta införandet av tvåbefälssystemet på riktigt och intagandet av en ny organisation som leder till mer gripbara förband. Jag är övertygad om att det som fungerar väl i så många andra länder också kommer att göra det i vår organisation även om vi fortfarande har en hel del kvar att göra innan vi kommer ikapp. Vi ska heller inte glömma bort att jag själv, liksom andra i organisationen, har erfarenheter av liknande befälssystem från tiden före NBO.
Du nämnde i ditt brev att jag, när jag var brigadchef på Livgardet, hade talat om mätbarhet och åskådliggjort det med hjälp av en klocka och en linjal på en overhead-bild. Jag kommer mycket väl ihåg den genomgången. Och linjalen finns med nu också eftersom effekten av omstruktureringen både kan och bör mätas. På sikt kommer vi kunna se en positiv effekt för Försvarsmakten som organisation. Detta perspektiv innebär dock att den inte kommer att vara positiv för varje enskild medarbetare. Det är till och med så att det uppfattas som negativt av hela personalkategorier då förändringarna är så genomgripande.
Jag är medveten om detta men det här är den väg jag valt. Detta är en av de största förändringarna vi genomfört i modern tid. Jag vill vara ödmjuk och konstaterar att vi inte har gett oss själva eller våra medarbetare tillräcklig tid till fördjupning eller förståelse.
Några förundrades, efter mitt förra svar, att jag valde att kommunicera via anonyma bloggar. Det kan man ha många tankar om, men om jag menar allvar med att adressera de frågorna som ställs så ska samtalet föras där samtalet finns. Annat är som att leta efter nyckeln där ljuset är.
Jag kommer dock inte att kunna svara på alla frågor som ställs här men jag och mina medarbetare följer noga det som skrivs. Jag vill också under hösten finna nya former för mig att möta Försvarsmaktens medarbetare. Det räcker inte med förbandsbesök utan jag vill hitta former som ger bredare möten. Jag driver därför på för att återkomma till Försvarsmaktens medarbetare i aktuella frågor på ett sätt som bättre tillgodoser behovet av fördjupning och förståelse i nya moderna format. Det gäller mig själv och övriga av de högsta cheferna i Försvarsmakten.
Sverker Göranson
General & soldat med befattning överbefälhavare
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Svar till Kn Rolf Larsson på Livgardet
Rolf,
För inte så länge sedan (den 10 september) svarade jag på ett annat öppet brev på den här bloggen och ditt brev bekräftar att vår omstrukturering berör och upprör. Det jag skrev då gäller också för ditt brev och jag tänker därför inte gå in och kommentera det i detalj.
Jag vill dock lyfta fram några saker:
Precis som tidigare omstruktureringar är inte heller den här perfekt. En del av oss, främst civila kolleger, har blivit övertaliga, andra har tvingats till svåra beslut i frågan om att flytta eller inte. Men omstruktureringen ger en förutsättning för det vi ska åstadkomma – att starta införandet av tvåbefälssystemet på riktigt och intagandet av en ny organisation som leder till mer gripbara förband. Jag är övertygad om att det som fungerar väl i så många andra länder också kommer att göra det i vår organisation även om vi fortfarande har en hel del kvar att göra innan vi kommer ikapp. Vi ska heller inte glömma bort att jag själv, liksom andra i organisationen, har erfarenheter av liknande befälssystem från tiden före NBO.
Du nämnde i ditt brev att jag, när jag var brigadchef på Livgardet, hade talat om mätbarhet och åskådliggjort det med hjälp av en klocka och en linjal på en overhead-bild. Jag kommer mycket väl ihåg den genomgången. Och linjalen finns med nu också eftersom effekten av omstruktureringen både kan och bör mätas. På sikt kommer vi kunna se en positiv effekt för Försvarsmakten som organisation. Detta perspektiv innebär dock att den inte kommer att vara positiv för varje enskild medarbetare. Det är till och med så att det uppfattas som negativt av hela personalkategorier då förändringarna är så genomgripande.
Jag är medveten om detta men det här är den väg jag valt. Detta är en av de största förändringarna vi genomfört i modern tid. Jag vill vara ödmjuk och konstaterar att vi inte har gett oss själva eller våra medarbetare tillräcklig tid till fördjupning eller förståelse.
Några förundrades, efter mitt förra svar, att jag valde att kommunicera via anonyma bloggar. Det kan man ha många tankar om, men om jag menar allvar med att adressera de frågorna som ställs så ska samtalet föras där samtalet finns. Annat är som att leta efter nyckeln där ljuset är.
Jag kommer dock inte att kunna svara på alla frågor som ställs här men jag och mina medarbetare följer noga det som skrivs. Jag vill också under hösten finna nya former för mig att möta Försvarsmaktens medarbetare. Det räcker inte med förbandsbesök utan jag vill hitta former som ger bredare möten. Jag driver därför på för att återkomma till Försvarsmaktens medarbetare i aktuella frågor på ett sätt som bättre tillgodoser behovet av fördjupning och förståelse i nya moderna format. Det gäller mig själv och övriga av de högsta cheferna i Försvarsmakten.
Sverker Göranson
General & soldat med befattning överbefälhavare
Opåkallad sekretess kring främmande makts verksamhet
"Vi ser just nu de mest expansiva upprustningsplanerna i Europa sedan 1930-talet. Vad är syftet med dem?"
Detta var Johan Wiktorins svar under gårdagens seminarium på frågan om den ryska militärreformen verkligen är något att bekymra sig för.
En av följderna av militärreformen är en kraftigt ökad övningsverksamhet där Ryssland på många områden mycket snabbt återtagit förmågor man inte besuttit sedan Sovjetunionens fall. Sedan några år sker omfattande patrulleringar med strategiskt bombflyg längs norska kusten ända ner till Nederländerna vilket skrivits om i såväl norsk, som brittisk och nederländsk press. I ryska Karelen övas just nu mobilisering för första gången sedan Sovjetunionens fall. I närheten av Georgien har nyss genomförts en rysk försvarsmaktsövning, strax innan det georgiska parlamentsvalet.
Det är med andra ord ingen överraskning när avgående chefen för MUST beskriver hur den svenska incidentberedskapen testas av "främmande makt" som anflyger mot svenskt luftrum".
Ett annat av områdena där resultatet av den ryska militärreformen syns tydligt är i Nordatlanten, där Island som inte har något eget försvar, åter vill ha stöd av NATO för att skydda landets luftrum. NATO:s och USA:s närvaro avvecklades nämligen under mitten av 00-talet. Sedan återstarten har olika NATO-länder delat på ansvaret att patrullera det isländska luftrummet.
Vän av ordning tycker ju då att motsvarande verksamhetshöjning borde kunna skådas i Östersjön. I svenska media är det helt tyst om detta. Ointresset är massivt och all incidentberedskapsverksamhet i Sverige omgärdas av sekretess.
Situationen blir då något märklig när det ryska försvarsministeriet skickar ut ett pressmeddelande att man genomfört flygningar med bombflygplan med skarpa kryssningsrobotar i Östersjön eskorterat av jaktflygplan. Från svenskt håll kommer inte ett ord och inte ett ord nämns i media. Detta är bara ett exempel på den märkliga situationen där allmänheten inte delges information om vad som händer precis utanför våra gränser, trots att den nation som genomför verksamheten där rimligtvis själv har full kännedom om sin egen verksamhet. I exemplet som dras i intervjun med MUST-chefen vet såväl Sverige som "det berörda landet" mycket väl vad som hänt. Varför inte berätta om verksamheten? Vem är sekretessen riktad mot?
Det enkla svaret på den frågan är tyvärr att sekretessen är riktad mot svenska folket. Alla andra berörda känner redan detaljerna. Varför informationen ska undanhållas svenska folket kan diskuteras. Resultatet blir i vilket fall som helst att det blir ytterst svårt att ifrågasätta den försvarspolitik som bedrivs och de uppgifter som politiker meddelar som stöd för den förda politiken.
Från Finland och Norge kom i somras önskemål om att Sverige ska ställa upp och genomföra en del den isländska incidentberedskap. Nu är det med andra ord den enklaste formen av lackmustesten för den svenska solidaritetsförklaringen gentemot de nordiska länderna. Mot vilket land den isländska incidentberedskapen är riktad lär det inte råda några tvivel om, men hur ska denna eventuella svenska insats sättas i paritet med den incidentberedskap som bedrivs på hemmaplan?
En sak kan konstateras. Att lägga locket på är det som föder ointresset för försvarspolitik i Sverige. Sannolikt är det rätt många medborgare som skulle känna sig illa till mods över att ha skarpladdade bombflygplan som uppträder i närheten av svenskt luftrum och då skulle vilja ha något mer än den "trafikförsäkring" som det svenska försvaret beskrevs som under gårdagens seminarium på Folk och Försvar.
Inte undra på att Finlands försvarsattaché beskriver situationen i svensk försvarsdebatt: "…så verkar media eller den stora allmänheten fortfarande vara mer intresserad av frågor om rätt person vann Robinson eller den om det är lämpligt att Pippi Långstrumps apa herr Nilsson skall få platsa i en dödsannons".
Detta var Johan Wiktorins svar under gårdagens seminarium på frågan om den ryska militärreformen verkligen är något att bekymra sig för.
En av följderna av militärreformen är en kraftigt ökad övningsverksamhet där Ryssland på många områden mycket snabbt återtagit förmågor man inte besuttit sedan Sovjetunionens fall. Sedan några år sker omfattande patrulleringar med strategiskt bombflyg längs norska kusten ända ner till Nederländerna vilket skrivits om i såväl norsk, som brittisk och nederländsk press. I ryska Karelen övas just nu mobilisering för första gången sedan Sovjetunionens fall. I närheten av Georgien har nyss genomförts en rysk försvarsmaktsövning, strax innan det georgiska parlamentsvalet.
Det är med andra ord ingen överraskning när avgående chefen för MUST beskriver hur den svenska incidentberedskapen testas av "främmande makt" som anflyger mot svenskt luftrum".
Ett annat av områdena där resultatet av den ryska militärreformen syns tydligt är i Nordatlanten, där Island som inte har något eget försvar, åter vill ha stöd av NATO för att skydda landets luftrum. NATO:s och USA:s närvaro avvecklades nämligen under mitten av 00-talet. Sedan återstarten har olika NATO-länder delat på ansvaret att patrullera det isländska luftrummet.
Vän av ordning tycker ju då att motsvarande verksamhetshöjning borde kunna skådas i Östersjön. I svenska media är det helt tyst om detta. Ointresset är massivt och all incidentberedskapsverksamhet i Sverige omgärdas av sekretess.
Situationen blir då något märklig när det ryska försvarsministeriet skickar ut ett pressmeddelande att man genomfört flygningar med bombflygplan med skarpa kryssningsrobotar i Östersjön eskorterat av jaktflygplan. Från svenskt håll kommer inte ett ord och inte ett ord nämns i media. Detta är bara ett exempel på den märkliga situationen där allmänheten inte delges information om vad som händer precis utanför våra gränser, trots att den nation som genomför verksamheten där rimligtvis själv har full kännedom om sin egen verksamhet. I exemplet som dras i intervjun med MUST-chefen vet såväl Sverige som "det berörda landet" mycket väl vad som hänt. Varför inte berätta om verksamheten? Vem är sekretessen riktad mot?
Det enkla svaret på den frågan är tyvärr att sekretessen är riktad mot svenska folket. Alla andra berörda känner redan detaljerna. Varför informationen ska undanhållas svenska folket kan diskuteras. Resultatet blir i vilket fall som helst att det blir ytterst svårt att ifrågasätta den försvarspolitik som bedrivs och de uppgifter som politiker meddelar som stöd för den förda politiken.
Från Finland och Norge kom i somras önskemål om att Sverige ska ställa upp och genomföra en del den isländska incidentberedskap. Nu är det med andra ord den enklaste formen av lackmustesten för den svenska solidaritetsförklaringen gentemot de nordiska länderna. Mot vilket land den isländska incidentberedskapen är riktad lär det inte råda några tvivel om, men hur ska denna eventuella svenska insats sättas i paritet med den incidentberedskap som bedrivs på hemmaplan?
En sak kan konstateras. Att lägga locket på är det som föder ointresset för försvarspolitik i Sverige. Sannolikt är det rätt många medborgare som skulle känna sig illa till mods över att ha skarpladdade bombflygplan som uppträder i närheten av svenskt luftrum och då skulle vilja ha något mer än den "trafikförsäkring" som det svenska försvaret beskrevs som under gårdagens seminarium på Folk och Försvar.
Inte undra på att Finlands försvarsattaché beskriver situationen i svensk försvarsdebatt: "…så verkar media eller den stora allmänheten fortfarande vara mer intresserad av frågor om rätt person vann Robinson eller den om det är lämpligt att Pippi Långstrumps apa herr Nilsson skall få platsa i en dödsannons".
onsdag 26 september 2012
Luftmakt for dummies
Idag avhölls Folk och Försvars senaste seminarium om uppgraderingen av Gripensystemet. Antalet föranmälningar var så stort att man tvingades flytta seminariet från de vanliga lokalerna i Gamla Stan till Armémuseums hörsal. Ett gott tecken.
Allra sist i seminariets första del höll Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin (bloggen Försvar och Säkerhet) ett anförande om "JAS och försvarseffekt". Anförandet på ca 15 min var väl användbart som en grundkurs i luftmakt, anpassat till Sveriges geografiska position och illustrerade på ett ypperligt sätt de frågeställningar man måste beakta när man nu beställer ett nytt stridsflygsystem – och som det är omöjligt att se att Regeringen har beaktat. Det är inte att överdriva att säga att Wiktorin möttes av rungande applåder efter sitt anförande.
Wiktorins anförande ca 1h 14 min in i filmen
Wiktorins anförande i sin helhet går att läsa på Försvar och Säkerhet uppdaterat med hans egna kommentarer om seminariet. Vill man se de ypperliga bilder som illustrerade anförandet får man titta på filmen ovan.
Särskilt intressanta torde bilderna om vilken förmåga 50 JAS 39E ger respektive en ökning med 20 respektive 40 flygplan. Wiktorin talar i fallet med 50 JAS 39E om en förstärkt incidentberedskapsförmåga med konstant närvaro i luften i en vecka över ett mycket begränsat område (sydöstra Sverige) alternativt att kunna möta ett begränsat angrepp om 20 kvalificerade flygplan (Su-35) under några timmar.
Tillförs 20 respektive 40 flygplan ytterligare (motsvarande Försvarsmaktens förslag samt plus 20) ser Wiktorin möjligheten att kunna avdela en reserv för att kunna använda dessa offensivt, vilket Wiktorin betonar är det korrekta sättet att använda luftstridskrafter.
"Vi vet från otaliga studier att det är det offensiva luftförsvaret som vinner i nästan alla situationer. Det kräver beväpning med egna attackrobotar för att ta striden till en motståndares sensorkedja och bassystem, ungefär som att det inte går att vinna en boxningsmatch genom att bara gardera sig"
Wiktorins anförande torde ha varit ett uppvaknande för många av åhörarna till seminariet. Applåder är definitivt på sin plats.
SvD, DN
Allra sist i seminariets första del höll Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin (bloggen Försvar och Säkerhet) ett anförande om "JAS och försvarseffekt". Anförandet på ca 15 min var väl användbart som en grundkurs i luftmakt, anpassat till Sveriges geografiska position och illustrerade på ett ypperligt sätt de frågeställningar man måste beakta när man nu beställer ett nytt stridsflygsystem – och som det är omöjligt att se att Regeringen har beaktat. Det är inte att överdriva att säga att Wiktorin möttes av rungande applåder efter sitt anförande.
Wiktorins anförande i sin helhet går att läsa på Försvar och Säkerhet uppdaterat med hans egna kommentarer om seminariet. Vill man se de ypperliga bilder som illustrerade anförandet får man titta på filmen ovan.
Särskilt intressanta torde bilderna om vilken förmåga 50 JAS 39E ger respektive en ökning med 20 respektive 40 flygplan. Wiktorin talar i fallet med 50 JAS 39E om en förstärkt incidentberedskapsförmåga med konstant närvaro i luften i en vecka över ett mycket begränsat område (sydöstra Sverige) alternativt att kunna möta ett begränsat angrepp om 20 kvalificerade flygplan (Su-35) under några timmar.
Tillförs 20 respektive 40 flygplan ytterligare (motsvarande Försvarsmaktens förslag samt plus 20) ser Wiktorin möjligheten att kunna avdela en reserv för att kunna använda dessa offensivt, vilket Wiktorin betonar är det korrekta sättet att använda luftstridskrafter.
"Vi vet från otaliga studier att det är det offensiva luftförsvaret som vinner i nästan alla situationer. Det kräver beväpning med egna attackrobotar för att ta striden till en motståndares sensorkedja och bassystem, ungefär som att det inte går att vinna en boxningsmatch genom att bara gardera sig"
Wiktorins anförande torde ha varit ett uppvaknande för många av åhörarna till seminariet. Applåder är definitivt på sin plats.
SvD, DN
Finlands försvarsattaché om svensk försvarsdebatt och bloggar
På ambassadens blogg skriver Finlands försvarsattaché i Sverige, Anders Gardberg om sina intryck av svensk försvarspolitik och försvarsdebatt och jämför den med de finska motsvarigheterna.
Gardberg konstaterar att i svenska media är försvarsdebatten i det närmaste ointressant. "Men – skenet bedrar, visst finns det en livlig försvarspolitisk debatt i Sverige, men mestadels på nätet och på expertseminarier arrangerade av bl.a. Folk och Försvar samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
…
Under min tid i Sverige har jag lärt mig att Sverige är försvarsbloggarnas förlovade land, där bloggar som Wiseman´s Wisdoms, Skipper, Försvar o Säkerhet, Lars Gyllenhaal med flera för en livlig debatt om försvars- och säkerhetspolitiken."
Läs resten av blogginlägget
Gardberg konstaterar att i svenska media är försvarsdebatten i det närmaste ointressant. "Men – skenet bedrar, visst finns det en livlig försvarspolitisk debatt i Sverige, men mestadels på nätet och på expertseminarier arrangerade av bl.a. Folk och Försvar samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
…
Under min tid i Sverige har jag lärt mig att Sverige är försvarsbloggarnas förlovade land, där bloggar som Wiseman´s Wisdoms, Skipper, Försvar o Säkerhet, Lars Gyllenhaal med flera för en livlig debatt om försvars- och säkerhetspolitiken."
Läs resten av blogginlägget
tisdag 25 september 2012
Halva sanningar kring finansieringen av JAS 39E (Uppdaterat 22.25)
ÖB besökte idag Försvarsutskottet för att ge sin syn på bl a uppgraderingen av JAS 39-systemet och dess finansiering. Han konstaterar kallt att det är 5 miljarder kronor som saknas i materielbudgeten för de kommande tio åren utöver de sammanlagt 2 miljarderna som Regeringen skjuter till för finansiering av anskaffningen. Därutöver finns för samma period ytterligare 25 mdr kr som saknas för omsättning av kritisk materiel. Att ÖB yttrar sig så starkt i Riksdagen visar på allvaret i denna fråga.
Försvarsministern å sin sida skrev i morse på SvD Brännpunkt att Regeringen minsann har löst finansieringen för anskaffningen och att det "bara" handlar om 5 mdr kr under de kommande tio åren som Försvarsmakten måste planera om i materielplanen. Då ska man veta att mycket stora delar av det som ligger i materielplanen är sådant som redan omplanerats under den senaste tioårsperioden.
Hur går då detta ihop? Skulle inte anskaffningen av JAS 39E kosta 30-35 mdr kr enligt SAAB? Det talades ju om 90 mdr kr i livscykelkostnad i slutet av augusti? Nu är det ju helt plötsligt billigt med "bara" 5+2 mdr kr de kommande 10 åren. För den oinsatte blir det lätt tolkningen.
Sanningen är den att av de svenska flygplanen leveras de första två 2018 och totalt bara 6 st fram till 2021 enligt den plan som redovisades i slutet av augusti. Huvuddelen av kostnader ligger alltså efter den omtalade tioårsperioden och kommer då att utgöra en mycket stor del av materielbudgeten för den perioden. Som synes i höstbudgeten begär Regeringen nu bemyndigande att beställa materiel fram till 2027 för drygt 70 mdr kr. Sannolikt utgörs ca 25 mdr kr av dessa av JAS 39E och i sådana fall är det 17 mdr kr i dagens pengavärde som återstår för perioden 2022-2027. Det kommer att bli mycket svårt att inrymma dessa när det samtidigt finns övriga omsättningsbehov bortåt 50 mdr kr för samma period och den totala materielbudgeten för anskaffning, vidmakthållande och avveckling lär landa kring 40 mdr kr.
Nej, Karin Enström. Det här går inte ihop. Det är hög tid att sluta upp med Potemkinkulisserna.
Se även inlägget om hur många JAS 39 Gripen som finns i Försvarsmakten idag och hur Regeringens vidlyftiga löften om uthyrning till olika länder kommer att påverka svensk försvarsförmåga. Bra uppvärmning inför morgondagens seminarium hos Folk och Försvar om den nya Gripenanskaffningen
Uppdatering 22.25: På Gripen News-bloggen publicerades ikväll ett inlägg som ytterligare förtydligare det som tagits upp i detta och det föregående inlägget om anskaffningen av JAS 39E. Inlägget är ytterst, ytterst läsvärt och sammanfattande för den galenskap som just nu är på väg att beslutas.
Försvarsministern å sin sida skrev i morse på SvD Brännpunkt att Regeringen minsann har löst finansieringen för anskaffningen och att det "bara" handlar om 5 mdr kr under de kommande tio åren som Försvarsmakten måste planera om i materielplanen. Då ska man veta att mycket stora delar av det som ligger i materielplanen är sådant som redan omplanerats under den senaste tioårsperioden.
Hur går då detta ihop? Skulle inte anskaffningen av JAS 39E kosta 30-35 mdr kr enligt SAAB? Det talades ju om 90 mdr kr i livscykelkostnad i slutet av augusti? Nu är det ju helt plötsligt billigt med "bara" 5+2 mdr kr de kommande 10 åren. För den oinsatte blir det lätt tolkningen.
Sanningen är den att av de svenska flygplanen leveras de första två 2018 och totalt bara 6 st fram till 2021 enligt den plan som redovisades i slutet av augusti. Huvuddelen av kostnader ligger alltså efter den omtalade tioårsperioden och kommer då att utgöra en mycket stor del av materielbudgeten för den perioden. Som synes i höstbudgeten begär Regeringen nu bemyndigande att beställa materiel fram till 2027 för drygt 70 mdr kr. Sannolikt utgörs ca 25 mdr kr av dessa av JAS 39E och i sådana fall är det 17 mdr kr i dagens pengavärde som återstår för perioden 2022-2027. Det kommer att bli mycket svårt att inrymma dessa när det samtidigt finns övriga omsättningsbehov bortåt 50 mdr kr för samma period och den totala materielbudgeten för anskaffning, vidmakthållande och avveckling lär landa kring 40 mdr kr.
Nej, Karin Enström. Det här går inte ihop. Det är hög tid att sluta upp med Potemkinkulisserna.
Se även inlägget om hur många JAS 39 Gripen som finns i Försvarsmakten idag och hur Regeringens vidlyftiga löften om uthyrning till olika länder kommer att påverka svensk försvarsförmåga. Bra uppvärmning inför morgondagens seminarium hos Folk och Försvar om den nya Gripenanskaffningen
Uppdatering 22.25: På Gripen News-bloggen publicerades ikväll ett inlägg som ytterligare förtydligare det som tagits upp i detta och det föregående inlägget om anskaffningen av JAS 39E. Inlägget är ytterst, ytterst läsvärt och sammanfattande för den galenskap som just nu är på väg att beslutas.
Vart tar alla JAS:ar vägen och vad blir kvar för Sverige?
Som bakgrund till morgondagens seminarium hos Folk och Försvar om Gripen och luftförsvaret kan det vara bra att ge lite klarhet till vilka numerärer JAS 39 som finns idag och i framtiden. Vet man inte varifrån man kommer och vart man är blir det svårt att hitta dit man tänkt att ta sig.
Som inledning ett citat från allianspartiledarnas debattartikel i SvD där beställningen av JAS 39E offentliggjordes:
"Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga"
Härledning
204 st JAS 39 Gripen beställdes till Flygvapnet i tre delserier. Ds1 utgjordes av 30 st JAS 39A, Ds2 av 96 st JAS 39A och 14 st JAS 39B och Ds3 av 50 st JAS 39C och 14 JAS 39D. Då Ds2 ej var slutproducerad när Ds3 beställdes kunde även de 20 sista JAS 39A istället byggas som JAS 39C.
Av dessa 204 beställda flygplan levererades 201 st. De övriga 3 (2 39A och 1 39C) blev provflygplan åt Saab.
Av dessa 201 levererade flygplan har 7 havererat eller på annat skadats så att de tagits ut tjänst. Varvid 194 återstår som levererade. Sedan börjar det bli komplicerat.
Tanken när antalet flygplan i Försvarsmakten skulle reduceras var naturligtvis att behålla JAS 39C och D eftersom dessa är interoperabla med NATO-standard och därmed användbara i operationer utomlands och nationellt tillsammans med andra nationer. Att då parallellt fortsätta driften av JAS 39A/B visade sig bli mycket dyrt och med en i många fall sämre förmåga, varvid man dammade av den tidigare avförda planen att modifiera A till C och Riksdagen tog 2007 beslut om F100-programmet där Sverige framtida flotta av JAS 39 ska bestå av 100 st JAS 39C/D. Detta innebar att till de 69 JAS 39C/D som återstår i svensk ägo skulle ytterligare 31 tilläggas.
Knappt var beslutet taget förrän ett flygplan havererade i Vidsel och sommaren 2010 ytterligare ett, varvid F100 numera är 98 flygplan när samtliga är levererade. För att göra en JAS 39C ur en A återvänds vissa delar av flygplanet, men största delen byggs nytt eftersom de mycket omfattande skrovmodifieringarna kräver det. En 39D görs inte av en 39B utan istället 2 39A varvid betydligt fler äldre flygplan går åt än vad som blir resultatet.
Ett antal flygplan har också gått på export ur Flygvapnets leveranser (Sydafrikas är nytillverkade). Ungern leasar 12 JAS 39A och 2 JAS 39B som genomgått A2C/A2D-modifiering. Tjeckien leasar motsvarande antal direkt från Flygvapnets delserie 3. Thailand köpte 8 JAS 39C och 4 JAS 39D som genomgått A2C/A2D.
Framtiden
Kvar blir 98 flygplan för Flygvapnet när den sista A2C/A2D lämnat Saab om några år. Dessa 98 flygplan är uppdelade på 4 stridsflygdivisioner på F 17 och F 21, JAS 39-utbildning på F 7, den taktiska utprovningsenheten för JAS 39 på Malmen, FMV:s provflygverksamhet samt även Saabs verksamhet. Tillkommer gör dessutom Försvarsmaktens tekniska skolor i Halmstad som disponerar ett antal flygplan.
Komplikationerna som tillstöter är att man av till följd av politiskt beslut slutar flyga JAS 39A/B långt innan samtliga C/D är levererade, varvid Flygvapnet kommer att drabbas av en ordentlig dipp i antal tillgängliga flygplan. Då utbildning och exportstöd är verksamhet som måste prioriteras så lär det bli stridsflygdivisionerna som får ta smällen.
Tillkommer gör sedan Regeringens löfte till Schweiz om att under perioden 2015 och framåt låna ut 11 st JAS 39 till Schweiz som gapfiller till JAS 39E levereras. Detta lär ytterligare minska numerären med ca en stridsflygdivision.
Utöver löftet till Schweiz finns även ett motsvarande löfte till Kroatien och som berättades i media under måndagen, ett erbjudande till Malaysia om att hyra ut 18(!) flygplan.
Vän av ordning frågar sig då vad som blir kvar för Försvarsmakten att lösa svenska försvarsuppgifter med när utbildning, taktikutveckling och utprovning är verksamhet som måste fortgå för att stödja exporten.
Nästa fråga blir vad som händer när JAS 39E ska tillverkas och levereras. Precis som vid A2C lär det blir en C2E där vissa delar av flygplanet kommer att återanvändas i syfte att spara vissa kostnader. Av politiska skäl lär det också vara av högsta vikt att visa att det handlar om en uppgradering, även om flygplanen till största delen kommer att vara nytillverkade.
Som avslutning ytterligare ett citat från allianspartiledarnas debattartikel:
"Alliansregeringen tar ansvar för den långsiktiga finansieringen av svenskt försvar och säkerställer vårt framtida luftförsvar"
Se även försvarsminister Karin Enströms debattartikel i SvD idag, där hon försöker förklara finansieringen av anskaffningen av JAS 39E.
Som inledning ett citat från allianspartiledarnas debattartikel i SvD där beställningen av JAS 39E offentliggjordes:
"Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga"
Härledning
204 st JAS 39 Gripen beställdes till Flygvapnet i tre delserier. Ds1 utgjordes av 30 st JAS 39A, Ds2 av 96 st JAS 39A och 14 st JAS 39B och Ds3 av 50 st JAS 39C och 14 JAS 39D. Då Ds2 ej var slutproducerad när Ds3 beställdes kunde även de 20 sista JAS 39A istället byggas som JAS 39C.
Av dessa 204 beställda flygplan levererades 201 st. De övriga 3 (2 39A och 1 39C) blev provflygplan åt Saab.
Av dessa 201 levererade flygplan har 7 havererat eller på annat skadats så att de tagits ut tjänst. Varvid 194 återstår som levererade. Sedan börjar det bli komplicerat.
Tanken när antalet flygplan i Försvarsmakten skulle reduceras var naturligtvis att behålla JAS 39C och D eftersom dessa är interoperabla med NATO-standard och därmed användbara i operationer utomlands och nationellt tillsammans med andra nationer. Att då parallellt fortsätta driften av JAS 39A/B visade sig bli mycket dyrt och med en i många fall sämre förmåga, varvid man dammade av den tidigare avförda planen att modifiera A till C och Riksdagen tog 2007 beslut om F100-programmet där Sverige framtida flotta av JAS 39 ska bestå av 100 st JAS 39C/D. Detta innebar att till de 69 JAS 39C/D som återstår i svensk ägo skulle ytterligare 31 tilläggas.
Knappt var beslutet taget förrän ett flygplan havererade i Vidsel och sommaren 2010 ytterligare ett, varvid F100 numera är 98 flygplan när samtliga är levererade. För att göra en JAS 39C ur en A återvänds vissa delar av flygplanet, men största delen byggs nytt eftersom de mycket omfattande skrovmodifieringarna kräver det. En 39D görs inte av en 39B utan istället 2 39A varvid betydligt fler äldre flygplan går åt än vad som blir resultatet.
Ett antal flygplan har också gått på export ur Flygvapnets leveranser (Sydafrikas är nytillverkade). Ungern leasar 12 JAS 39A och 2 JAS 39B som genomgått A2C/A2D-modifiering. Tjeckien leasar motsvarande antal direkt från Flygvapnets delserie 3. Thailand köpte 8 JAS 39C och 4 JAS 39D som genomgått A2C/A2D.
Framtiden
Kvar blir 98 flygplan för Flygvapnet när den sista A2C/A2D lämnat Saab om några år. Dessa 98 flygplan är uppdelade på 4 stridsflygdivisioner på F 17 och F 21, JAS 39-utbildning på F 7, den taktiska utprovningsenheten för JAS 39 på Malmen, FMV:s provflygverksamhet samt även Saabs verksamhet. Tillkommer gör dessutom Försvarsmaktens tekniska skolor i Halmstad som disponerar ett antal flygplan.
Komplikationerna som tillstöter är att man av till följd av politiskt beslut slutar flyga JAS 39A/B långt innan samtliga C/D är levererade, varvid Flygvapnet kommer att drabbas av en ordentlig dipp i antal tillgängliga flygplan. Då utbildning och exportstöd är verksamhet som måste prioriteras så lär det bli stridsflygdivisionerna som får ta smällen.
Tillkommer gör sedan Regeringens löfte till Schweiz om att under perioden 2015 och framåt låna ut 11 st JAS 39 till Schweiz som gapfiller till JAS 39E levereras. Detta lär ytterligare minska numerären med ca en stridsflygdivision.
Utöver löftet till Schweiz finns även ett motsvarande löfte till Kroatien och som berättades i media under måndagen, ett erbjudande till Malaysia om att hyra ut 18(!) flygplan.
Vän av ordning frågar sig då vad som blir kvar för Försvarsmakten att lösa svenska försvarsuppgifter med när utbildning, taktikutveckling och utprovning är verksamhet som måste fortgå för att stödja exporten.
Nästa fråga blir vad som händer när JAS 39E ska tillverkas och levereras. Precis som vid A2C lär det blir en C2E där vissa delar av flygplanet kommer att återanvändas i syfte att spara vissa kostnader. Av politiska skäl lär det också vara av högsta vikt att visa att det handlar om en uppgradering, även om flygplanen till största delen kommer att vara nytillverkade.
Som avslutning ytterligare ett citat från allianspartiledarnas debattartikel:
"Alliansregeringen tar ansvar för den långsiktiga finansieringen av svenskt försvar och säkerställer vårt framtida luftförsvar"
Se även försvarsminister Karin Enströms debattartikel i SvD idag, där hon försöker förklara finansieringen av anskaffningen av JAS 39E.
måndag 24 september 2012
Gästinlägg: Ytterligare ett öppet brev till ÖB
Käre Sverker!
Jag är fullt medveten om att det är komplexa och svåra frågor som skall avhandlas i och med en omstrukturering.
Själv har jag varit med i många omorganisationer, i Försvarsmakten, annan statlig myndighet och i det privata näringslivet. Jag har dessutom själv använt arbetsledningsrätten i samband med uppsägningar. Helt medveten om att man kan gå olika vägar för att komma till det resultat man vill ha.
Försvarsmakten valde denna gång en ny väg att gå och jag är inte säker på att ni ännu vet slutet av vad det innebär. Däremot så förutsätter jag att ni kallt räknar med att betala er ur eventuella AD-domar.
Du skriver att riksdag och regering som tagit besluten för att genomföra omdaningen av hela FM. Jag tycker att du därmed skyller över på politikerna även om det i de formella termerna går till så. Det är självklart på det sättet att det finns ett antal officerskollegor som gjort eller gör karriär på att tala om att detta är möjligt för både politiker och utredare. Oavsett om de tror på det eller inte.
Kommer du ihåg när du stöttade Idrott och Friskvård på Livgardet som Brigadchef? Genomgången där du hade med klockan och linjalen på OH-bilden. Allt skulle vara mätbart och det var viktigt. För mig visade du då ledarskap och hade mitt förtroende. Förtroende är en sak man förtjänar men också något som kan förloras eller så har man inte ens förmågan att få det.
När det gäller nya personalförsörjningssystemets införande har varken du eller försvarsmaktsledningen mitt förtroende. Ni har analyserat uppgiften och i detta kommit fram till att alla skall dokumentera sin utbildning, kompetens och erfarenheter. Den färska kompetensen m.m. som man har i sin nuvarande befattning skulle in i PRIO. Dessutom skulle man göra ett CV på papper för att nyttjas om så behövdes. Individens samlade kompetens skulle inte kunna nyttjas i ett datasystem utan enbart manuellt. Om man betänker antalet anställda delat med antalet minuter avsatt för matchning så inser jag hur mycket individens samlade kompetens betytt för FM.
När förbanden gjorde sin matchning var det i huvudsak på den information som fanns i PRIO. D.v.s. den färska kompetensen och sedan nyttjades CV när så behövdes. I den centrala processen 2012-08-20 visades ett bildspel. Detta läggs ut på EMIL. I bildspelet framgår följande ” Ett fåtal definierade befattningar kräver färsk kompetens”.
Min slutsats är att matchningen inledningsvis är gjord med felaktiga förutsättningar vid förbanden. Innebar detta en revolutionerande omdaning av processen? Nej, som vanligt får inget störa gällande tidsplan utan det skall bara fixas till. Snabbt och snärtigt givetvis, möjligen får de samlade på Karlberg ta till fler av dygnets timmar för att hinna bli färdiga. För mig innebar meningens innebörd en mer allvarlig konsekvens i processen. Någon har gjort ett stort och allvarligt misstag. Analysen av uppgiften var fel. Hela personalförsörjningssystemets införande har analyserats fel. Ingångsvärdena för vilken personal som behövs var, och vad i deras kompetens/erfarenhet Försvarsmakten behöver och hur den skall säkerställas hade alltså startats felaktigt.
Omstruktureringsledaren åtar sig då att under den resterande tiden på Karlberg som jag ser det, rätta till detta för hela FM. Det känns som ett skämt men är inte fösta gången det händer i FM. Tror du verkligen att vi går på det? ”Mer rätt än fel” kan man också höra, ”det räcker med en 80 procentare” är en annan kommentar som använts. Duger det då? Nej, vi skall kunna hantera personal i krig och krigssituationer. Vi har årligen tidigare hanterat värnpliktskullar på 30000 personer. Försvarsmakten har, medan jag tjänstgjort, hanterat övningar med 25000 deltagare. I dag måste ett antal sista minuten lösningar göras fast vi bara övar med 5000. Var tog vår planeringsförmåga vägen? Erfarenheterna av stora KFÖer finns fortfarande bland personalen men ni kör bara förbi dessa i ert fina rör. Hur är detta på något sätt professionellt? Kanske skall orsak och verkan ha konsekvens även för de i din ledning? Det borde vara ett antal som inte har mätbara resultat på den positiva sidan. I stället kan du nog konstatera att det lagts ned extremt många arbetstimmar utan kvalitetssäkrat resultat. Jag är förstummad men luttrad av tidigare omorganisationer. Genom detta visste jag att oavsett vad som händer så levereras det tänkta resultatet enligt tidsplan.
Dina officerare i karriären levererar alltid det de anser de måste oavsett de regelverk som reglerar verksamheten. Många ser nog att de har makten så det gäller inte dem. Hur ofta utan rätt resurser skall inte saker bara lösas för stunden? Argument utifrån regelverken upptagna i organisationsprocessen har, som jag uppfattat det, mest varit ett slag i luften. Är det acceptabelt att inte följa lagar, förordningar, regler och bestämmelser? Jag har här erfarenheter från andra myndigheter där det faktiskt är viktigt att följa regelverkens generella och direkta styrningar samt delegationer.
Försvarsmaktsledningen har nu en tung uppförsbacke till det förtroende en ledning borde ha hos sina anställda. Tror du inte på mig slår jag vad om att en förtroendeenkät visar att jag har rätt. Ta ansvar. Skyll inte på politikerna. Tittar man på kvaliteten och helhetssynen kan allt inte gå i rör och vara någon annans ansvar. Mitt ansvar är åtminstone att framföra hur jag uppfattat situationen som anställd oavsett om jag har ett arbete eller inte. Demokratin vilar bl.a. på meddelarfriheten och inte på en återgång till livegenskap eller feodala synsätt.
Kn Rolf Larsson
Jag är fullt medveten om att det är komplexa och svåra frågor som skall avhandlas i och med en omstrukturering.
Själv har jag varit med i många omorganisationer, i Försvarsmakten, annan statlig myndighet och i det privata näringslivet. Jag har dessutom själv använt arbetsledningsrätten i samband med uppsägningar. Helt medveten om att man kan gå olika vägar för att komma till det resultat man vill ha.
Försvarsmakten valde denna gång en ny väg att gå och jag är inte säker på att ni ännu vet slutet av vad det innebär. Däremot så förutsätter jag att ni kallt räknar med att betala er ur eventuella AD-domar.
Du skriver att riksdag och regering som tagit besluten för att genomföra omdaningen av hela FM. Jag tycker att du därmed skyller över på politikerna även om det i de formella termerna går till så. Det är självklart på det sättet att det finns ett antal officerskollegor som gjort eller gör karriär på att tala om att detta är möjligt för både politiker och utredare. Oavsett om de tror på det eller inte.
Kommer du ihåg när du stöttade Idrott och Friskvård på Livgardet som Brigadchef? Genomgången där du hade med klockan och linjalen på OH-bilden. Allt skulle vara mätbart och det var viktigt. För mig visade du då ledarskap och hade mitt förtroende. Förtroende är en sak man förtjänar men också något som kan förloras eller så har man inte ens förmågan att få det.
När det gäller nya personalförsörjningssystemets införande har varken du eller försvarsmaktsledningen mitt förtroende. Ni har analyserat uppgiften och i detta kommit fram till att alla skall dokumentera sin utbildning, kompetens och erfarenheter. Den färska kompetensen m.m. som man har i sin nuvarande befattning skulle in i PRIO. Dessutom skulle man göra ett CV på papper för att nyttjas om så behövdes. Individens samlade kompetens skulle inte kunna nyttjas i ett datasystem utan enbart manuellt. Om man betänker antalet anställda delat med antalet minuter avsatt för matchning så inser jag hur mycket individens samlade kompetens betytt för FM.
När förbanden gjorde sin matchning var det i huvudsak på den information som fanns i PRIO. D.v.s. den färska kompetensen och sedan nyttjades CV när så behövdes. I den centrala processen 2012-08-20 visades ett bildspel. Detta läggs ut på EMIL. I bildspelet framgår följande ” Ett fåtal definierade befattningar kräver färsk kompetens”.
Min slutsats är att matchningen inledningsvis är gjord med felaktiga förutsättningar vid förbanden. Innebar detta en revolutionerande omdaning av processen? Nej, som vanligt får inget störa gällande tidsplan utan det skall bara fixas till. Snabbt och snärtigt givetvis, möjligen får de samlade på Karlberg ta till fler av dygnets timmar för att hinna bli färdiga. För mig innebar meningens innebörd en mer allvarlig konsekvens i processen. Någon har gjort ett stort och allvarligt misstag. Analysen av uppgiften var fel. Hela personalförsörjningssystemets införande har analyserats fel. Ingångsvärdena för vilken personal som behövs var, och vad i deras kompetens/erfarenhet Försvarsmakten behöver och hur den skall säkerställas hade alltså startats felaktigt.
Omstruktureringsledaren åtar sig då att under den resterande tiden på Karlberg som jag ser det, rätta till detta för hela FM. Det känns som ett skämt men är inte fösta gången det händer i FM. Tror du verkligen att vi går på det? ”Mer rätt än fel” kan man också höra, ”det räcker med en 80 procentare” är en annan kommentar som använts. Duger det då? Nej, vi skall kunna hantera personal i krig och krigssituationer. Vi har årligen tidigare hanterat värnpliktskullar på 30000 personer. Försvarsmakten har, medan jag tjänstgjort, hanterat övningar med 25000 deltagare. I dag måste ett antal sista minuten lösningar göras fast vi bara övar med 5000. Var tog vår planeringsförmåga vägen? Erfarenheterna av stora KFÖer finns fortfarande bland personalen men ni kör bara förbi dessa i ert fina rör. Hur är detta på något sätt professionellt? Kanske skall orsak och verkan ha konsekvens även för de i din ledning? Det borde vara ett antal som inte har mätbara resultat på den positiva sidan. I stället kan du nog konstatera att det lagts ned extremt många arbetstimmar utan kvalitetssäkrat resultat. Jag är förstummad men luttrad av tidigare omorganisationer. Genom detta visste jag att oavsett vad som händer så levereras det tänkta resultatet enligt tidsplan.
Dina officerare i karriären levererar alltid det de anser de måste oavsett de regelverk som reglerar verksamheten. Många ser nog att de har makten så det gäller inte dem. Hur ofta utan rätt resurser skall inte saker bara lösas för stunden? Argument utifrån regelverken upptagna i organisationsprocessen har, som jag uppfattat det, mest varit ett slag i luften. Är det acceptabelt att inte följa lagar, förordningar, regler och bestämmelser? Jag har här erfarenheter från andra myndigheter där det faktiskt är viktigt att följa regelverkens generella och direkta styrningar samt delegationer.
Försvarsmaktsledningen har nu en tung uppförsbacke till det förtroende en ledning borde ha hos sina anställda. Tror du inte på mig slår jag vad om att en förtroendeenkät visar att jag har rätt. Ta ansvar. Skyll inte på politikerna. Tittar man på kvaliteten och helhetssynen kan allt inte gå i rör och vara någon annans ansvar. Mitt ansvar är åtminstone att framföra hur jag uppfattat situationen som anställd oavsett om jag har ett arbete eller inte. Demokratin vilar bl.a. på meddelarfriheten och inte på en återgång till livegenskap eller feodala synsätt.
Kn Rolf Larsson
söndag 23 september 2012
Vart tog moroten vägen?
Dammet efter Org 13-bombens nedslag har ännu inte lagt sig. I sitt gästinlägg på WW talade Officersförbundets ordförande Lars Fresker om att OF:s medlemmar bör fundera igenom vilka värden de är beredda att strejka för.
Den sista september löper de statligt anställdas avtal ut och därmed också fredsplikten. Ser man till de yrkanden Arbetsgivarverket lagt i avtalsrörelsen är det svårt att tro att vi idag läser år 2012 i kalendern. Arbetsgivarverket yrkar bland annat:
– Ha avtal utan fastställda siffror för löne-ökning som gäller tillsvidare
– Minska antalet dagar med föräldrapenningtillägg från 360 till 195 dagar.
– Minska det fackliga inflytandet genom att arbetsgivaren ensidigt ska kunna bestämma över lön och löneökningar
– Att arbetsgivaren ensidigt ska kunna besluta om villkoren i ett URA-kontrakt vid utlandsstationering
Allvaret i yrkandena blir än tydligare då det visar sig i budgetpropositionen att Regeringen föreslår ett löneindex för 2013 för de statliga myndigheterna om 0 %, dvs de statliga lönerna höjs inte en krona 2013. Som referens kan nämnas att inflationen för närvarande är ca 0,8 % och den genomsnittliga löneökningen i samhället 2,5 %. För officerare och soldater bör det inte vara särskilt svårt att lista ut hur löneutvecklingen i Försvarsmakten kommer att se ut de kommande åren.
Många av de som idag är officerare och som enligt beskedet från Org 13-processen efter nyår sitter på en OR-befattning (avsedd för specialistofficer) går nu och funderar på vad nästa steg i processen kommer att bli. Förre försvarsministern var mycket tydlig med att specialistofficerssystemet kommer att bli billigare och bättre för Försvarsmakten med avsevärt lägre lönekostnader. Hittills har ståndpunkten varit att ingen officer mot sin vilja ska omgaloneras till specialistofficer. Huruvida det gäller även i framtiden får tiden utvisa. Intressantare är vad som kommer att ske med lönerna. Kommer en officer på OR-befattning att erhålla samma löneutveckling som om vederbörande hade en OF-befattning? Kan lönen sänkas till en OR-lön? För några år sedan hade ingen oroat sig över liknande, men efter processerna med internationell tjänstgöringsskyldighet och Org 13 vågar få ta gift på att så aldrig kommer att bli fallet. Ser man till lönekostnadernas del av Försvarsbudgeten så är dessa också en starkt ökande andel på övriga delars bekostnad. Se gärna Väpnaren för ett mycket intressant inlägg och ytterligare diskussion om lönesättning OF kontra OR.
Det är marknadens krafter som styr. När Försvarsmakten inte kan erbjuda konkurrenskraftiga löner bidrar det i hög grad till att anställda söker sig andra jobb. Inte sedan 90-talets flygboom har så många av Försvarsmaktens piloter slutat för, med den skillnaden att det nu inte bara handlar om trafikflyg, utan alltifrån vanliga civila jobb till anställningar i andra flygvapen. Då ska man veta att sedan 1999 har piloternas ingångslöner höjts med just den nivå som Regeringen nu föreslår – 0 %. På den tekniska sidan i Flygvapnet råder sedan tidigare en accelererande brist på flygtekniker, inte minst på helikopter. Där har Saab genomfört stora rekryteringar bland Försvarsmaktens flygtekniker, där dessa genom att byta arbetsgivare höjer sin lön med 10 000 kr och kan syssla med det de helst vill göra och samtidigt slippa sådant man inte vill lägga sin tid på, som t ex PRIO. Saab säljer sedan tjänsten flygunderhåll på helikoptersystem till Försvarsmakten som är tvingad att köpa den då man inte längre har några tekniker. Hur det påverkar förbandens insatsförmåga kan man fråga sig, liksom vad kostnadseffektiviteten är. Att hyra tillbaka förlorad personal som konsulter har sällan lönat sig ekonomiskt, men det är idag en verklighet för stora delar av Försvarsmakten. För Saab och andra företag är det en mycket fördelaktig situation. Man övertar högt utbildad personal som ej kräver någon form av vidareutbildning och efterfrågan i kombination med utbudet på marknaden gör att man i hög grad kan diktera villkoren.
Motsvarande exempel finns inom övriga delar av Försvarsmakten och grundar sig i några mycket enkla ledarskapsfaktorer, nämligen uppskattning och arbetsglädje. Blir individen inte belönad för det arbete vederbörande lägger ned, behövs det inte mycket för att arbetsglädjen ska falna. Blir det istället för positiv förstärkning istället ökade pålagor i form av sådant som man inte ser bär mot kärnverksamhetens mål, samtidigt som framtiden ter sig oviss och verksamhetsidén mycket luddig, behövs inte mycket för att man ska börja se sig om efter en alternativ framtid. Försvarsmakten har tidigare kunnat leva på att man kunnat erbjuda andra mervärden när lönerna inte räcker till. Allt större delar av personalen verkar idag ha svårt att se de mervärdena hos sin arbetsgivare, vilket är en direkt följd av den ekonomiska obalansen i försvarsbudgeten kontra den verksamhet Försvarsmakten ska genomföra.
Hur långt Försvarsmakten är ifrån att implodera är svårt att säga, men känslan är att gränsen ideligen närmas. I veckan presenterades resultatet av medarbetarundersökningen FM VIND som gjordes under våren. De svarande uttrycker där positiva känslor för verksamheten på lägre nivåer och vad gäller närmaste chef. När det gäller de mer strategiska frågorna blir resultatet mycket bekymrande. En mycket stor del uttrycker att man inte rekommenderar Försvarsmakten som arbetsgivare, har förtroende för hur Försvarsmakten leds eller känner stolthet för att arbeta i Försvarsmakten. Detta är mycket bekymrande för en myndighet som nu bygger helt på frivillig rekrytering och en öppen arbetsmarknad och ej längre kan leva på goda andrahandserfarenheter i form av vänner och släkt som gjort grundutbildning.
Folk och Försvar arrangerade under fredagen seminariet "Sveriges plats i världen med blick mot framtiden" där bl a försvarsministern framträdde. Hon fick då följande fråga från en man i publiken som presenterades sig som aktiv i Hemvärnet (Ca 34 min in i del 2):
"Min äldste son är anställd på K 3 i Karlsborg. Han gjorde den första GMU-utbildningen där. Efter 2 veckors var man på reserv nr 27 pga avhoppen. Hans kompani till Afghanistan förra året. När han kom hem till sommaren hade 50 % sagt upp sig. När han kom tillbaka i tjänst i augusti var varannan plats vakant. När jag pratade med honom förra veckan hade det skett ytterligare avhopp. I hans pluton, han tillhör den luftburna bataljonen, så är det alltså fyra personer som säger att de har tänkt stanna. Det här skulle vara intressant att få ministerns kommentar till."
Det är en bild som man i flera år varnat på försvarsbloggarna – en massiv övertro på rekrytering ur "värnpliktsmagasinet" och alldeles för lite satsningar på att behålla personalen, där lön är ett mycket betydelsefullt inslag. Förre försvarsministern Sten Tolgfors presenterade idel glädjesiffror om hur många som sökte GMU-utbildning etc, men i princip ingenting om hur länge personalen avsåg stanna eller vilken kvalitet på personal det rörde sig om. Tiden har nu visat att det i mångt och mycket blivit på samma sätt som varnades för då systemet infördes. Försvarsmakten har gravt överskattat målgruppens intresse för att stanna i tjänst under nuvarande förhållanden och förmåner. Detta riskerar i högsta grad genomförandet av insatsorganisation 2014 och dess färdigställande till 2019, vilket därmed också innebär att Sverige aldrig får det försvar som är bestämt. Ytterst handlar det dock om ekonomiska faktorer. Försvarsmakten är där att skylla för glädjekalkyler och politisk nivå för uraktlåtenhet att tillföra nödvändiga medel. Ej särskilt förvånande hade försvarsministern mycket svårt att svara på denna fråga och frågeställaren gick sannolikt därifrån missnöjd.
Frågan är nu – Var är moroten för Försvarsmaktens anställda? Varför ska man stanna i en organisation som ideligen omstruktureras till oigenkännlighet, där många sedan länge anställda upplever att de behandlas som livegna, löneutvecklingen är minimal till stillastående och där agerandet från politisk nivå allt som oftast påminner om något ur en av HC Andersens sagor?
Personalförsörjningen är en fråga som Sveriges försvar ytterst står och faller med och till dess det kommer en rejäl morot till de anställda är risken för kollaps överhängande. Finns det inte möjligheter till en vettig verksamhet där finansiering och resurser möter mål och krav och ger möjlighet till vettiga löner kommer Försvarsmakten att implodera. Det måste man som politiker inse.
På ämnet så har tydligen Der Untergang även nått Artilleriregementet i Boden. Filmen har vissa poänger apropå inlägget.
Den sista september löper de statligt anställdas avtal ut och därmed också fredsplikten. Ser man till de yrkanden Arbetsgivarverket lagt i avtalsrörelsen är det svårt att tro att vi idag läser år 2012 i kalendern. Arbetsgivarverket yrkar bland annat:
– Ha avtal utan fastställda siffror för löne-ökning som gäller tillsvidare
– Minska antalet dagar med föräldrapenningtillägg från 360 till 195 dagar.
– Minska det fackliga inflytandet genom att arbetsgivaren ensidigt ska kunna bestämma över lön och löneökningar
– Att arbetsgivaren ensidigt ska kunna besluta om villkoren i ett URA-kontrakt vid utlandsstationering
Allvaret i yrkandena blir än tydligare då det visar sig i budgetpropositionen att Regeringen föreslår ett löneindex för 2013 för de statliga myndigheterna om 0 %, dvs de statliga lönerna höjs inte en krona 2013. Som referens kan nämnas att inflationen för närvarande är ca 0,8 % och den genomsnittliga löneökningen i samhället 2,5 %. För officerare och soldater bör det inte vara särskilt svårt att lista ut hur löneutvecklingen i Försvarsmakten kommer att se ut de kommande åren.
Många av de som idag är officerare och som enligt beskedet från Org 13-processen efter nyår sitter på en OR-befattning (avsedd för specialistofficer) går nu och funderar på vad nästa steg i processen kommer att bli. Förre försvarsministern var mycket tydlig med att specialistofficerssystemet kommer att bli billigare och bättre för Försvarsmakten med avsevärt lägre lönekostnader. Hittills har ståndpunkten varit att ingen officer mot sin vilja ska omgaloneras till specialistofficer. Huruvida det gäller även i framtiden får tiden utvisa. Intressantare är vad som kommer att ske med lönerna. Kommer en officer på OR-befattning att erhålla samma löneutveckling som om vederbörande hade en OF-befattning? Kan lönen sänkas till en OR-lön? För några år sedan hade ingen oroat sig över liknande, men efter processerna med internationell tjänstgöringsskyldighet och Org 13 vågar få ta gift på att så aldrig kommer att bli fallet. Ser man till lönekostnadernas del av Försvarsbudgeten så är dessa också en starkt ökande andel på övriga delars bekostnad. Se gärna Väpnaren för ett mycket intressant inlägg och ytterligare diskussion om lönesättning OF kontra OR.
Det är marknadens krafter som styr. När Försvarsmakten inte kan erbjuda konkurrenskraftiga löner bidrar det i hög grad till att anställda söker sig andra jobb. Inte sedan 90-talets flygboom har så många av Försvarsmaktens piloter slutat för, med den skillnaden att det nu inte bara handlar om trafikflyg, utan alltifrån vanliga civila jobb till anställningar i andra flygvapen. Då ska man veta att sedan 1999 har piloternas ingångslöner höjts med just den nivå som Regeringen nu föreslår – 0 %. På den tekniska sidan i Flygvapnet råder sedan tidigare en accelererande brist på flygtekniker, inte minst på helikopter. Där har Saab genomfört stora rekryteringar bland Försvarsmaktens flygtekniker, där dessa genom att byta arbetsgivare höjer sin lön med 10 000 kr och kan syssla med det de helst vill göra och samtidigt slippa sådant man inte vill lägga sin tid på, som t ex PRIO. Saab säljer sedan tjänsten flygunderhåll på helikoptersystem till Försvarsmakten som är tvingad att köpa den då man inte längre har några tekniker. Hur det påverkar förbandens insatsförmåga kan man fråga sig, liksom vad kostnadseffektiviteten är. Att hyra tillbaka förlorad personal som konsulter har sällan lönat sig ekonomiskt, men det är idag en verklighet för stora delar av Försvarsmakten. För Saab och andra företag är det en mycket fördelaktig situation. Man övertar högt utbildad personal som ej kräver någon form av vidareutbildning och efterfrågan i kombination med utbudet på marknaden gör att man i hög grad kan diktera villkoren.
Motsvarande exempel finns inom övriga delar av Försvarsmakten och grundar sig i några mycket enkla ledarskapsfaktorer, nämligen uppskattning och arbetsglädje. Blir individen inte belönad för det arbete vederbörande lägger ned, behövs det inte mycket för att arbetsglädjen ska falna. Blir det istället för positiv förstärkning istället ökade pålagor i form av sådant som man inte ser bär mot kärnverksamhetens mål, samtidigt som framtiden ter sig oviss och verksamhetsidén mycket luddig, behövs inte mycket för att man ska börja se sig om efter en alternativ framtid. Försvarsmakten har tidigare kunnat leva på att man kunnat erbjuda andra mervärden när lönerna inte räcker till. Allt större delar av personalen verkar idag ha svårt att se de mervärdena hos sin arbetsgivare, vilket är en direkt följd av den ekonomiska obalansen i försvarsbudgeten kontra den verksamhet Försvarsmakten ska genomföra.
Hur långt Försvarsmakten är ifrån att implodera är svårt att säga, men känslan är att gränsen ideligen närmas. I veckan presenterades resultatet av medarbetarundersökningen FM VIND som gjordes under våren. De svarande uttrycker där positiva känslor för verksamheten på lägre nivåer och vad gäller närmaste chef. När det gäller de mer strategiska frågorna blir resultatet mycket bekymrande. En mycket stor del uttrycker att man inte rekommenderar Försvarsmakten som arbetsgivare, har förtroende för hur Försvarsmakten leds eller känner stolthet för att arbeta i Försvarsmakten. Detta är mycket bekymrande för en myndighet som nu bygger helt på frivillig rekrytering och en öppen arbetsmarknad och ej längre kan leva på goda andrahandserfarenheter i form av vänner och släkt som gjort grundutbildning.
Folk och Försvar arrangerade under fredagen seminariet "Sveriges plats i världen med blick mot framtiden" där bl a försvarsministern framträdde. Hon fick då följande fråga från en man i publiken som presenterades sig som aktiv i Hemvärnet (Ca 34 min in i del 2):
"Min äldste son är anställd på K 3 i Karlsborg. Han gjorde den första GMU-utbildningen där. Efter 2 veckors var man på reserv nr 27 pga avhoppen. Hans kompani till Afghanistan förra året. När han kom hem till sommaren hade 50 % sagt upp sig. När han kom tillbaka i tjänst i augusti var varannan plats vakant. När jag pratade med honom förra veckan hade det skett ytterligare avhopp. I hans pluton, han tillhör den luftburna bataljonen, så är det alltså fyra personer som säger att de har tänkt stanna. Det här skulle vara intressant att få ministerns kommentar till."
Det är en bild som man i flera år varnat på försvarsbloggarna – en massiv övertro på rekrytering ur "värnpliktsmagasinet" och alldeles för lite satsningar på att behålla personalen, där lön är ett mycket betydelsefullt inslag. Förre försvarsministern Sten Tolgfors presenterade idel glädjesiffror om hur många som sökte GMU-utbildning etc, men i princip ingenting om hur länge personalen avsåg stanna eller vilken kvalitet på personal det rörde sig om. Tiden har nu visat att det i mångt och mycket blivit på samma sätt som varnades för då systemet infördes. Försvarsmakten har gravt överskattat målgruppens intresse för att stanna i tjänst under nuvarande förhållanden och förmåner. Detta riskerar i högsta grad genomförandet av insatsorganisation 2014 och dess färdigställande till 2019, vilket därmed också innebär att Sverige aldrig får det försvar som är bestämt. Ytterst handlar det dock om ekonomiska faktorer. Försvarsmakten är där att skylla för glädjekalkyler och politisk nivå för uraktlåtenhet att tillföra nödvändiga medel. Ej särskilt förvånande hade försvarsministern mycket svårt att svara på denna fråga och frågeställaren gick sannolikt därifrån missnöjd.
Frågan är nu – Var är moroten för Försvarsmaktens anställda? Varför ska man stanna i en organisation som ideligen omstruktureras till oigenkännlighet, där många sedan länge anställda upplever att de behandlas som livegna, löneutvecklingen är minimal till stillastående och där agerandet från politisk nivå allt som oftast påminner om något ur en av HC Andersens sagor?
Personalförsörjningen är en fråga som Sveriges försvar ytterst står och faller med och till dess det kommer en rejäl morot till de anställda är risken för kollaps överhängande. Finns det inte möjligheter till en vettig verksamhet där finansiering och resurser möter mål och krav och ger möjlighet till vettiga löner kommer Försvarsmakten att implodera. Det måste man som politiker inse.
På ämnet så har tydligen Der Untergang även nått Artilleriregementet i Boden. Filmen har vissa poänger apropå inlägget.
lördag 22 september 2012
Refuserad kommentar på SvD
På svd.se publicerades igår en artikel om att köpet av JAS 39E kan avbrytas om Schweiz inte fullföljer sitt köp. Denna aspekt togs också upp här på WW i det inlägg som avhandlar konsekvenserna av budgetpropositionen för utgiftsområde 6.
Utöver att länka till SvD:s artikel när den dök upp, skrevs under eftermiddagen även en kommentar till artikeln på SvD. Vid kontroll senare på kvällen var kommentaren borttagen och en ny likadan postades (ctrl/cmd-c är inte dumt). Vid kontroll nu på morgonen var även denna kommentar borttagen. Däremot hade antalet "gilla" för profilen stigit markant så uppenbarligen hade en hel del läst kommentarerna innan de togs bort. Frågan är då vad som inte är acceptabelt i nedanstående text:
"Försvarsmakten har bedömt att MINST 60-80 flygplan kommer att behövas för att klara av ett "begränsat" militärt angrepp i en vecka – tills utländsk hjälp kan anlända. Regeringen har på egen hand ändrat detta till 40-60 flygplan som dessutom till stora delar blir enligt schweizisk specifikation.
Därtill har Regeringen genom att lova uthyrning av flygplan till Schweiz från 2015 och framåt effektivt minskat det svenska flygvapnet från 4 till 3 divisioner, just under den period de av behövs som mest.
Hur man kan få ihop att en sådan reducering av förmågan istället blir en ökning lär det vara svårt för såväl Karin Enström som Cecilia Widegren att svara på.
Rådberg har helt rätt i att vår säkerhets- och försvarspolitik inte kan bygga på hur Schweiz säkerhetspolitiska läge ser ut. Förutsättningarna i våra länders närområden är alltför olika. Beställningen av JAS 39E i aktuell form och numerär är och förblir industripolitik och kommer att medföra mycket allvarliga konsekvenser för såväl Försvarsmakten i helhet som luftstridskrafterna i synnerhet.
Vad sedan ett "luftflygsystem" är, kan man fråga sig…"
Återigen blir man påmind om fördelarna med att ha en blogg där man slipper bekymra sig över att få en text refuserad efter att ha lagt ner några timmar på den. I skenet av debatten om avstängda kommentarsfält blir man något förvånad över detta agerande.
Uppdatering: Tydligen var det längdkravet kommentaren föll på. Läser man "kommentarsreglerna i sin helhet" på SvD och skrollar förbi den stora reklamblobben så ser man att det finns ett längdkrav utöver de andra reglerna som är sunt förnuft. Det hade nog förenklat för SvD också om maxlängden fanns utskriven även vid kommentarsfältet precis som max antal kommentarer.
Utöver att länka till SvD:s artikel när den dök upp, skrevs under eftermiddagen även en kommentar till artikeln på SvD. Vid kontroll senare på kvällen var kommentaren borttagen och en ny likadan postades (ctrl/cmd-c är inte dumt). Vid kontroll nu på morgonen var även denna kommentar borttagen. Däremot hade antalet "gilla" för profilen stigit markant så uppenbarligen hade en hel del läst kommentarerna innan de togs bort. Frågan är då vad som inte är acceptabelt i nedanstående text:
"Försvarsmakten har bedömt att MINST 60-80 flygplan kommer att behövas för att klara av ett "begränsat" militärt angrepp i en vecka – tills utländsk hjälp kan anlända. Regeringen har på egen hand ändrat detta till 40-60 flygplan som dessutom till stora delar blir enligt schweizisk specifikation.
Därtill har Regeringen genom att lova uthyrning av flygplan till Schweiz från 2015 och framåt effektivt minskat det svenska flygvapnet från 4 till 3 divisioner, just under den period de av behövs som mest.
Hur man kan få ihop att en sådan reducering av förmågan istället blir en ökning lär det vara svårt för såväl Karin Enström som Cecilia Widegren att svara på.
Rådberg har helt rätt i att vår säkerhets- och försvarspolitik inte kan bygga på hur Schweiz säkerhetspolitiska läge ser ut. Förutsättningarna i våra länders närområden är alltför olika. Beställningen av JAS 39E i aktuell form och numerär är och förblir industripolitik och kommer att medföra mycket allvarliga konsekvenser för såväl Försvarsmakten i helhet som luftstridskrafterna i synnerhet.
Vad sedan ett "luftflygsystem" är, kan man fråga sig…"
Återigen blir man påmind om fördelarna med att ha en blogg där man slipper bekymra sig över att få en text refuserad efter att ha lagt ner några timmar på den. I skenet av debatten om avstängda kommentarsfält blir man något förvånad över detta agerande.
Uppdatering: Tydligen var det längdkravet kommentaren föll på. Läser man "kommentarsreglerna i sin helhet" på SvD och skrollar förbi den stora reklamblobben så ser man att det finns ett längdkrav utöver de andra reglerna som är sunt förnuft. Det hade nog förenklat för SvD också om maxlängden fanns utskriven även vid kommentarsfältet precis som max antal kommentarer.
fredag 21 september 2012
Apropå den nya försvarsberedningen
Rolf K Nilsson, tidigare moderat riksdagsman och medlem av försvarsutskottet 2006-2010, skriver på en av sina bloggar mycket tänkvärt om tillsättandet av den nya försvarsberedningen. Rolfs tankar ligger inte långt ifrån de som tidigare uttryckts på denna blogg om vikten av en opolitisk funktion liknande försvarsberedningen, frikopplad från partilinjer, piskor och ekonomiska ramar.
Såväl SvD ledarblogg som kommentarer på Skippers blogg har kallat den nya Försvarsberedningen för Jönssonligan. Det är kanske att gå lite väl långt, men likväl finns det all anledning att vara orolig. Om resultatet av tidigare försvarsberedningar varit tveksamt, talar mycket för att denna version blir än värre.
Claeës Skoglund roterar i sin grav.
Varför Rolf K Nilsson valde att inte fortsatt kandidera för moderaterna till Riksdagen bör det inte råda några tvivel om, liksom varför inte någon av förra mandatperiodens moderata ledamöter av försvarsutskottet fick fortsätta i detsamma – inte ens nuvarande försvarsministern som istället blev sparkad snett uppåt.
Såväl SvD ledarblogg som kommentarer på Skippers blogg har kallat den nya Försvarsberedningen för Jönssonligan. Det är kanske att gå lite väl långt, men likväl finns det all anledning att vara orolig. Om resultatet av tidigare försvarsberedningar varit tveksamt, talar mycket för att denna version blir än värre.
Claeës Skoglund roterar i sin grav.
Varför Rolf K Nilsson valde att inte fortsatt kandidera för moderaterna till Riksdagen bör det inte råda några tvivel om, liksom varför inte någon av förra mandatperiodens moderata ledamöter av försvarsutskottet fick fortsätta i detsamma – inte ens nuvarande försvarsministern som istället blev sparkad snett uppåt.
Lyxfällan igen (uppdaterat 22/9 09.45)
TV-programmet Lyxfällan handlar allt som oftast om människor som förköper sig på kredit och inte sällan löser en kredit med en annan varvid man skjuter problemen framför sig. Den politiska styrningen av försvarsbudgeten påminner i allra högsta grad om just Lyxfällan.
Kortsiktiga ekonomiska problem där då sittande regering med kort framförhållning tagit pengar från Försvarsmakten med resultatet att stora delar av myndighetens verksamhet under året fått ställas in, har benämnts som Svarta Hål av media och politiker, trots att det inte funnits något egentligt hål i budgeten. Det är därför högst oroande när man läser Regeringens näst främsta företrädare i försvarspolitiken, Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, på Twitter skriva "Tvärtom.FBs uppdrag är tydligt.Budgetarbetet,ansvar för uppgifter och utgifter,är ett ständigt pågående arbete!Inga mer svarta hål" (svar till Annika Nordgren Christensens "Försvarsberedningen är helt låst, om man ska ta BP:n på allvar. Och det ska man ju."). Till saken hör då att Regeringskansliet så sent som i våras publicerade en rapport där man bekräftade att det aldrig funnits några svarta hål i försvarsbudgeten.
Det beror förstås på vad Cecilia Widegren menar. Menar hon det som ständigt inträffat genom regeringar sedan 80-talet, att Regeringen lägger en klar överambition i jämförelse med det ekonomiska utrymme och de behov som Försvarsmakten redovisar, är det att välkomna att det inte blir några fler svarta hål. Det vore skönt att slippa dessa politiska projekt som ligger många miljarder över vad försvarsbudgeten mäktar med som t ex inkallelse av alla unga män till värnplikt under 80-talet.
Tyvärr blir så inte fallet visar budgetpropositionen för utgiftsområde 6 för (Försvar och samhällets krisberedskap) 2013. Regeringen fortsätter att negligera det enorma berget av materielbehov och knuffar det istället framför sig. Att "satsa" 300 miljoner kr mer 2013 på Försvarsmaktens materiel äts snabbt upp av de enorma behoven och kommer inte på långa vägar att räcka till att finansiera anskaffningen av JAS 39E. I media kan dock försvarsministern skönmåla det till att Regeringen satsar 2 miljarder kr på Försvaret och att "Sverige är ett av få länder i Europa som ökar sin försvarsbudget". I själva verket handlar det om en ökning med 0,7 %. Då ska man veta att Polen under samma period valt att öka sin försvarsbudget med 7 %, trots en betydligt mer ogynnsam ekonomi, men för att man är bekymrad över utveckling i det närområde som man delar med Sverige. Samma utveckling sker sedan tidigare i Baltikum och Norge. Det tål också att understrykas att huvuddelen av de 2 miljarder Enström tar upp ligger utanför Regeringens mandatperiod och efter nästa försvarsbeslut.
Sedan det så kallade förmågelyftet av JAS 39 presenterades har frågor rests kring vad anskaffningen kommer att kosta. Än så länge finns inga fasta siffror presenterade, men redovisningen för Utgiftsområde 6 i budgetpropositionen ger ändå ett hum om kostnaderna. I propositionen begär nämligen Regeringen bemyndigande för ekonomiska åtaganden för beställningar inom materiel och anläggningar under 2013 som belastar framtida anslag fram till år 2027 med 70 miljarder kr. Det är en ökning gentemot 2012 och 2011 med ca 24 mdr kr och i period från 2019 till 2027 och sannolikt är det ungefär i det häradet summan för anskaffning av 40-60 JAS 39E hamnar. Det är också en explosiv utveckling i Regeringens begärande av bemyndigande för materielanskaffning. För 2010 begärdes drygt 28 mdr för åren "efter 2010". För 2011 begärdes drygt 44 mdr för perioden fram till 2019 och för 2012 drygt 46 mdr kr. Summan stämmer hyfsat överens med tidigare omtalade ca 30 mdr kr för 60-80 nya flygplan. Det är en stor del av framtida materielanskaffningsanslag som därmed redan är intecknade och att det inte skulle få några följder för det övriga materielanskaffningsbehovet är ren och skär lögn. Generallöjtnant Jan Salestrand bekräftar också detta för TT och refererar då till den materielplan som finns inplanerad vilket är mycket långt från de verkliga behoven, då pengarna redan från början helt enkelt inte räcker.
Man kan därför fråga sig vad som tränger ut vad i försvarsbudgeten. Det är populärt att manifestera åsikten att JAS tränger ut resten av Försvarsmakten, vilket skulle vara sant om övriga Försvarsmaktens behov skulle kunna lösas om man avgränsade bort behovet av att köpa nya stridsflygplan för användning under 2020-talet och framåt. Tyvärr är fallet att oavsett vad man stoppar in så kommer det att tränga ut andra trängande behov. Ett stort antal av Marinens fartyg skulle behöva omsättas under andra halva av tiotalet. Väljer man den vägen tränger det ut något annat lika stort behov, som t ex ersättning av transportflyget, och så vidare. Budgeten är inte mer realistisk än så. Resultatet blir att problemen knuffas framåt, till en annan mandatperiod och någon annan stackars befattningshavare som får dem på halsen. I själva verket kryper man allt närmare den fullständiga systemkollapsen.
Att pengarna egentligen inte räcker till på långa vägar är man helt medveten om i Regeringen. Det var inte för inte som det tog en dryg månad att hitta en ny försvarsminister vid en avgång som "var planerad sedan tidigare" och som bara skulle ta över ett dukat bord. I början av sommaren "avslöjade" SvD att det förbereddes en ny genomförandegrupp inom Regeringskansliet för att stryka förmågor och projekt inom försvarsområdet för att få budgeten. Läser man budgetpropositionen öppnar den också för en sådan:
"Regeringen kommer fortsätta följa försvars-omställningen noggrant för att kunna vidta de åtgärder som krävs. Frågan om långsiktig balans mellan ekonomi och verksamhet kommer att vara central både inom Regeringskansliet och inom Försvarsberedningen. Försvarsmaktens bedömning om kommande ekonomiska underskott föranleder behov av att, i en samlad process i Regeringskansliet, inleda ett arbete i syfte att skapa balans mellan verksamhet och ekonomi. Arbetet ska ge regeringen möjlighet att fatta strategiska beslut i syfte att genomföra huvudinriktningen i det senaste försvarsbeslutet. Vidare ska arbetet så långt som möjligt samordnas processmässigt med arbetet inför en ny försvarspolitisk inriktningsproposition, inklusive Försvarsberedningens arbete."
Svart på vitt, helt enkelt. Att den sanering likt Lyxfällan slutar i minskad förvarsförmåga, liksom tidigare genomförandegrupp är svårt att tvivla på. Riksrevisionen kom tidigare i år med svidande kritik mot denna amatörernas afton, vilket Regeringen i veckan kommenterade i sin egen rapport med "Regeringen delar inte Riksrevisionens slutsatser att besparingarna haft negativ påverkan på Försvarsmaktens operativa förmåga".
Borta i budgetpropositionen är också det tal om oroande utveckling i närområdet som fanns i partiledarnas debattartikel om förmågelyftet tidigare under hösten. Istället finns det nu istället inlagt en brasklapp om att anskaffningen av JAS 39E avbryts om Schweiz inte fullföljer sitt köp. Så mycket för den anpassningen till situationen i närområdet, fast det indikerades ju redan tidigare genom att en av fyra stridsflygdivisioner hyrs ut till Schweiz från 2015. Precis som Peter Rådberg (mp) säger i SvD kan inte svensk bygga på ett annat lands beställningar.
Frågan kvarstår – hur mycket förmågelyft innebär den svensk-schweiziska versionen av JAS 39? Blir det verkligen så mycket super i Supergripen? Sannolikt inte med tanke på de starka ekonomiska begränsningarna. Det lär finnas skäl att återkomma till just JAS 39E när Folk och Försvar under kommande vecka hållit sitt seminarium om just denna fråga.
Allvarligast är dock diskrepansen mellan utveckling och händelser i vårt närområde kontra svensk försvarspolitik. Regeringen kan skatta sig lycklig att sekretessbestämmelserna gör att allmänheten kan hållas lyckligt ovetande.
"Fluffigt tyckande" kallar Alf Svensson Regeringens försvarspolitik på SvD Brännpunkt.
Uppdatering 22/9 09.45: Saabs VD Håkan Bushke säger till SvD Näringsliv att JAS 39E kommer att hålla budget och att tillverkningsprocessen effektiviserats markant bara de sista åren.
Kortsiktiga ekonomiska problem där då sittande regering med kort framförhållning tagit pengar från Försvarsmakten med resultatet att stora delar av myndighetens verksamhet under året fått ställas in, har benämnts som Svarta Hål av media och politiker, trots att det inte funnits något egentligt hål i budgeten. Det är därför högst oroande när man läser Regeringens näst främsta företrädare i försvarspolitiken, Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, på Twitter skriva "Tvärtom.FBs uppdrag är tydligt.Budgetarbetet,ansvar för uppgifter och utgifter,är ett ständigt pågående arbete!Inga mer svarta hål" (svar till Annika Nordgren Christensens "Försvarsberedningen är helt låst, om man ska ta BP:n på allvar. Och det ska man ju."). Till saken hör då att Regeringskansliet så sent som i våras publicerade en rapport där man bekräftade att det aldrig funnits några svarta hål i försvarsbudgeten.
Det beror förstås på vad Cecilia Widegren menar. Menar hon det som ständigt inträffat genom regeringar sedan 80-talet, att Regeringen lägger en klar överambition i jämförelse med det ekonomiska utrymme och de behov som Försvarsmakten redovisar, är det att välkomna att det inte blir några fler svarta hål. Det vore skönt att slippa dessa politiska projekt som ligger många miljarder över vad försvarsbudgeten mäktar med som t ex inkallelse av alla unga män till värnplikt under 80-talet.
Tyvärr blir så inte fallet visar budgetpropositionen för utgiftsområde 6 för (Försvar och samhällets krisberedskap) 2013. Regeringen fortsätter att negligera det enorma berget av materielbehov och knuffar det istället framför sig. Att "satsa" 300 miljoner kr mer 2013 på Försvarsmaktens materiel äts snabbt upp av de enorma behoven och kommer inte på långa vägar att räcka till att finansiera anskaffningen av JAS 39E. I media kan dock försvarsministern skönmåla det till att Regeringen satsar 2 miljarder kr på Försvaret och att "Sverige är ett av få länder i Europa som ökar sin försvarsbudget". I själva verket handlar det om en ökning med 0,7 %. Då ska man veta att Polen under samma period valt att öka sin försvarsbudget med 7 %, trots en betydligt mer ogynnsam ekonomi, men för att man är bekymrad över utveckling i det närområde som man delar med Sverige. Samma utveckling sker sedan tidigare i Baltikum och Norge. Det tål också att understrykas att huvuddelen av de 2 miljarder Enström tar upp ligger utanför Regeringens mandatperiod och efter nästa försvarsbeslut.
Sedan det så kallade förmågelyftet av JAS 39 presenterades har frågor rests kring vad anskaffningen kommer att kosta. Än så länge finns inga fasta siffror presenterade, men redovisningen för Utgiftsområde 6 i budgetpropositionen ger ändå ett hum om kostnaderna. I propositionen begär nämligen Regeringen bemyndigande för ekonomiska åtaganden för beställningar inom materiel och anläggningar under 2013 som belastar framtida anslag fram till år 2027 med 70 miljarder kr. Det är en ökning gentemot 2012 och 2011 med ca 24 mdr kr och i period från 2019 till 2027 och sannolikt är det ungefär i det häradet summan för anskaffning av 40-60 JAS 39E hamnar. Det är också en explosiv utveckling i Regeringens begärande av bemyndigande för materielanskaffning. För 2010 begärdes drygt 28 mdr för åren "efter 2010". För 2011 begärdes drygt 44 mdr för perioden fram till 2019 och för 2012 drygt 46 mdr kr. Summan stämmer hyfsat överens med tidigare omtalade ca 30 mdr kr för 60-80 nya flygplan. Det är en stor del av framtida materielanskaffningsanslag som därmed redan är intecknade och att det inte skulle få några följder för det övriga materielanskaffningsbehovet är ren och skär lögn. Generallöjtnant Jan Salestrand bekräftar också detta för TT och refererar då till den materielplan som finns inplanerad vilket är mycket långt från de verkliga behoven, då pengarna redan från början helt enkelt inte räcker.
Man kan därför fråga sig vad som tränger ut vad i försvarsbudgeten. Det är populärt att manifestera åsikten att JAS tränger ut resten av Försvarsmakten, vilket skulle vara sant om övriga Försvarsmaktens behov skulle kunna lösas om man avgränsade bort behovet av att köpa nya stridsflygplan för användning under 2020-talet och framåt. Tyvärr är fallet att oavsett vad man stoppar in så kommer det att tränga ut andra trängande behov. Ett stort antal av Marinens fartyg skulle behöva omsättas under andra halva av tiotalet. Väljer man den vägen tränger det ut något annat lika stort behov, som t ex ersättning av transportflyget, och så vidare. Budgeten är inte mer realistisk än så. Resultatet blir att problemen knuffas framåt, till en annan mandatperiod och någon annan stackars befattningshavare som får dem på halsen. I själva verket kryper man allt närmare den fullständiga systemkollapsen.
Att pengarna egentligen inte räcker till på långa vägar är man helt medveten om i Regeringen. Det var inte för inte som det tog en dryg månad att hitta en ny försvarsminister vid en avgång som "var planerad sedan tidigare" och som bara skulle ta över ett dukat bord. I början av sommaren "avslöjade" SvD att det förbereddes en ny genomförandegrupp inom Regeringskansliet för att stryka förmågor och projekt inom försvarsområdet för att få budgeten. Läser man budgetpropositionen öppnar den också för en sådan:
"Regeringen kommer fortsätta följa försvars-omställningen noggrant för att kunna vidta de åtgärder som krävs. Frågan om långsiktig balans mellan ekonomi och verksamhet kommer att vara central både inom Regeringskansliet och inom Försvarsberedningen. Försvarsmaktens bedömning om kommande ekonomiska underskott föranleder behov av att, i en samlad process i Regeringskansliet, inleda ett arbete i syfte att skapa balans mellan verksamhet och ekonomi. Arbetet ska ge regeringen möjlighet att fatta strategiska beslut i syfte att genomföra huvudinriktningen i det senaste försvarsbeslutet. Vidare ska arbetet så långt som möjligt samordnas processmässigt med arbetet inför en ny försvarspolitisk inriktningsproposition, inklusive Försvarsberedningens arbete."
Svart på vitt, helt enkelt. Att den sanering likt Lyxfällan slutar i minskad förvarsförmåga, liksom tidigare genomförandegrupp är svårt att tvivla på. Riksrevisionen kom tidigare i år med svidande kritik mot denna amatörernas afton, vilket Regeringen i veckan kommenterade i sin egen rapport med "Regeringen delar inte Riksrevisionens slutsatser att besparingarna haft negativ påverkan på Försvarsmaktens operativa förmåga".
Borta i budgetpropositionen är också det tal om oroande utveckling i närområdet som fanns i partiledarnas debattartikel om förmågelyftet tidigare under hösten. Istället finns det nu istället inlagt en brasklapp om att anskaffningen av JAS 39E avbryts om Schweiz inte fullföljer sitt köp. Så mycket för den anpassningen till situationen i närområdet, fast det indikerades ju redan tidigare genom att en av fyra stridsflygdivisioner hyrs ut till Schweiz från 2015. Precis som Peter Rådberg (mp) säger i SvD kan inte svensk bygga på ett annat lands beställningar.
Frågan kvarstår – hur mycket förmågelyft innebär den svensk-schweiziska versionen av JAS 39? Blir det verkligen så mycket super i Supergripen? Sannolikt inte med tanke på de starka ekonomiska begränsningarna. Det lär finnas skäl att återkomma till just JAS 39E när Folk och Försvar under kommande vecka hållit sitt seminarium om just denna fråga.
Allvarligast är dock diskrepansen mellan utveckling och händelser i vårt närområde kontra svensk försvarspolitik. Regeringen kan skatta sig lycklig att sekretessbestämmelserna gör att allmänheten kan hållas lyckligt ovetande.
"Fluffigt tyckande" kallar Alf Svensson Regeringens försvarspolitik på SvD Brännpunkt.
Uppdatering 22/9 09.45: Saabs VD Håkan Bushke säger till SvD Näringsliv att JAS 39E kommer att hålla budget och att tillverkningsprocessen effektiviserats markant bara de sista åren.
söndag 16 september 2012
Gästinlägg: Replik till ÖB svar
Först och främst vill jag tacka generalen för att han tog sig tid att svara. Jag hade inte förväntat mig detta och fick därmed en positiv överraskning.
Det brev jag skickade fick ett större genomslag än jag trodde och blev tydligen ett samtalsämne på många förband i Sverige. Jag har läst kommentarerna samt Överbefälhavarens svar och vill ta tillfället i akt att göra ett antal förtydliganden både avseende vissa av kommentarerna och ÖB svar.
Någon har haft synpunkter på att jag väljer att vara anonym och det är helt befogat. Egentligen är anonym kritik emot mina principer men som jag ser det är detta den bästa lösningen. Klimatet i Försvarsmakten är, enligt mitt sett att se det, inte redo för en helt öppen debatt och risken för att kritiker drabbas av vissa konsekvenser är uppenbar. Den huvudsakliga anledningen till anonymiteten är dock att jag i min befattning har en roll som arbetsgivare. Det är därför min plikt att genomföra och motivera de beslut som FML beslutar även om jag inte fullt ut håller med. Det är dock också min plikt att anmäla missförhållanden uppåt. Eftersom dessa faktorer i detta fall står i motsats till varandra var anonymitet det enda alternativet.
Överbefälhavaren beskriver i sitt svar svårigheterna med omställningen av Försvarsmakten. Om att regering och riksdag ställer krav på en snabb omstrukturering med anpassade personalvolymer och tvåbefälssystem. Jag förstår dessa svårigheter och vill också säga att jag instämmer i att en omstrukturering är nödvändig för att takta dessa krav. Jag är inte avundsjuk på det arbete som ÖB har i dessa tider.
De förklaringar som ÖB levererar är logiska men inte desto mindre fel. Hela resonemanget haltar på ett antal punkter och tyvärr utmynnar de i en brist på verklighetsförankring. Det är tydligt att klyftan mellan FML och förbanden är väldigt stor och jag tänker inte spekulera i varför. Alla som arbetar på ett arméförband vet dock att en nyexaminerad fänrik generellt sett inte är lämplig att direkt vara plutonchef efter genomförd skola. Dels är inte våra skolor utformade så att detta är möjligt och dels har förutsättningarna ändrats markant. Dessutom handlar det inte om huruvida fänriken är lämplig eller inte. Det handlar om det finns någon annan som är lämpligare! Det borde väl rimligen vara så att den som är bäst lämpad skall vara chef? Om detta är en fänrik eller kapten borde vara ointressant.
Jag själv blev krigsplutonchef direkt när jag examinerades. Dock fanns då en rutinerad löjtnant/kapten som s.k. fredsplutonchef som handledde, la arbetstid, planerade och skötte det mesta runt omkring. Som krigsplutonchef kunde jag alltså ägna mig helt åt min krigsbefattning. Dessutom fanns en tydlig och enkel cykel med ett inryck, befattningsutbildning, förbandsutbildning och muck. Jag fick ansvar, förtroende och mentorering längs vägen och våra värnpliktiga soldater var inte bättre
än jag själv var på något i utbildningsplanen. En fänrik som idag kommer hem landar in i ett förband som kanske redan existerar och något muck finns inte i horisonten. Uppgifterna för den nya fänriken sträcker sig långt utöver upprepade anfall med lös ammunition på Prästtomta skjutfält. Påstående som ”det gick ju förr” är därför inte relevanta och tillför inte debatten något!
Plutonchefen är idag den viktigaste befattningen på våra insatsförband. Plutonchefen har idag ett mycket stort ansvar (inte minst ur ett arbetsgivarperspektiv) och hans arbetsuppgifter spänner över en så stor bredd så att det inte liknar något vi tidigare genomfört. Ledarskapet på plutonsnivå är en mycket viktigt del för att få våra yrkesanställda soldater att kvarstanna de år som vår organisation behöver. Jag påstår att just detta ledarskap i detta skede är en kritisk sårbarhet som vi nu själva underminerar. Jag förringar inte våra specialistofficerare och jag delar uppfattningen om att dessa kommer att vara ryggraden i förbandet. Dock förtjänar de att ledas av någon som har mer erfarenhet än kanske en GMU och 3 års utbildning i bagaget.
Att man gör undantag för förband som skall ut i skarp insats visar att FML inte själva tror på modellen. Stridstekniskt och taktiskt är det svårare att vara plutonchef i Afghanistan men ledarskapet på hemmaförbandet kräver lika mycket om inte mer. Detta kan jag med säkerhet säga av egen erfarenhet.
ÖB skriver också att beslutet bara rör cirka 50 personer. Det är möjligt men i så fall handlar det om att 50 plutoner drabbas. Även om inte alla dessa plutoner är uppfyllda med GSS/K är det säkert ett par hundra soldater som ni nu slår undan ledarskapet för.
Det behöver inte alls att ta 10 år för en fänrik att bli plutonchef bara för att inplaceringen sker på en OR6 nivå. ÖB:s exempel är rent matematiskt och inte med sanningen överensstämmande. Det kommer alltid att finnas en rörlighet bland vår personal. Det kommer alltid att finnas möjligheter för duktiga medarbetare att klättra. Dock inte fortare än vad den enskilde kan hantera.
Det finns bara en väg att gå i denna fråga! Riv upp beslutet! Låt förbanden placera sin personal där de anser det är lämpligt! Låt våra 3-5 års planer vara annat än onödiga papper och låt oss återigen börja tillämpa uppdragstaktik! Om inte detta sker kommer troligen förbanden att sluta att anställa personal från nya fänrikskullar. Detta innebär att vi går i samma fälla som då vi införde anställningsstopp 2005-2007. Resultatet blir en felfördelad åldersstruktur som vi kommer att lida av länge. Ett ytterligare alternativ är att låta förbanden anställa fänrikar utanför insatsorganisationen. De kan då vara exempelvis GMU-plutonchefer eller ha möjlighet att tjänstgöra på pluton som instruktör för att få en bra start i karriären.
Hade ni inte kommit med detta krav i ett sent skede av processen hade troligen allt gått lugnare till. Nu är vi istället i ett läge där OF har börjat tala om strejk och där kaptener med 10 års erfarenhet börjar se sig om efter nya jobb. Mitt brev handlade dock inte bara om inplaceringen av fänrikarna även om tyvärr ÖB:s svar mest handlade om denna fråga. Vi måste komma ihåg att det inte bara är denna isolerade fråga som fått mig själv och många andra att reagera.
Mina påståenden rörande en för smal insatsorganisation, minskat utbildningsstöd,
rekryteringsrättigheterna för nya befäl till förbanden och det praktiska ledarskapet på HKV blev inte kommenterade.
KCTC
Det brev jag skickade fick ett större genomslag än jag trodde och blev tydligen ett samtalsämne på många förband i Sverige. Jag har läst kommentarerna samt Överbefälhavarens svar och vill ta tillfället i akt att göra ett antal förtydliganden både avseende vissa av kommentarerna och ÖB svar.
Någon har haft synpunkter på att jag väljer att vara anonym och det är helt befogat. Egentligen är anonym kritik emot mina principer men som jag ser det är detta den bästa lösningen. Klimatet i Försvarsmakten är, enligt mitt sett att se det, inte redo för en helt öppen debatt och risken för att kritiker drabbas av vissa konsekvenser är uppenbar. Den huvudsakliga anledningen till anonymiteten är dock att jag i min befattning har en roll som arbetsgivare. Det är därför min plikt att genomföra och motivera de beslut som FML beslutar även om jag inte fullt ut håller med. Det är dock också min plikt att anmäla missförhållanden uppåt. Eftersom dessa faktorer i detta fall står i motsats till varandra var anonymitet det enda alternativet.
Överbefälhavaren beskriver i sitt svar svårigheterna med omställningen av Försvarsmakten. Om att regering och riksdag ställer krav på en snabb omstrukturering med anpassade personalvolymer och tvåbefälssystem. Jag förstår dessa svårigheter och vill också säga att jag instämmer i att en omstrukturering är nödvändig för att takta dessa krav. Jag är inte avundsjuk på det arbete som ÖB har i dessa tider.
De förklaringar som ÖB levererar är logiska men inte desto mindre fel. Hela resonemanget haltar på ett antal punkter och tyvärr utmynnar de i en brist på verklighetsförankring. Det är tydligt att klyftan mellan FML och förbanden är väldigt stor och jag tänker inte spekulera i varför. Alla som arbetar på ett arméförband vet dock att en nyexaminerad fänrik generellt sett inte är lämplig att direkt vara plutonchef efter genomförd skola. Dels är inte våra skolor utformade så att detta är möjligt och dels har förutsättningarna ändrats markant. Dessutom handlar det inte om huruvida fänriken är lämplig eller inte. Det handlar om det finns någon annan som är lämpligare! Det borde väl rimligen vara så att den som är bäst lämpad skall vara chef? Om detta är en fänrik eller kapten borde vara ointressant.
Jag själv blev krigsplutonchef direkt när jag examinerades. Dock fanns då en rutinerad löjtnant/kapten som s.k. fredsplutonchef som handledde, la arbetstid, planerade och skötte det mesta runt omkring. Som krigsplutonchef kunde jag alltså ägna mig helt åt min krigsbefattning. Dessutom fanns en tydlig och enkel cykel med ett inryck, befattningsutbildning, förbandsutbildning och muck. Jag fick ansvar, förtroende och mentorering längs vägen och våra värnpliktiga soldater var inte bättre
än jag själv var på något i utbildningsplanen. En fänrik som idag kommer hem landar in i ett förband som kanske redan existerar och något muck finns inte i horisonten. Uppgifterna för den nya fänriken sträcker sig långt utöver upprepade anfall med lös ammunition på Prästtomta skjutfält. Påstående som ”det gick ju förr” är därför inte relevanta och tillför inte debatten något!
Plutonchefen är idag den viktigaste befattningen på våra insatsförband. Plutonchefen har idag ett mycket stort ansvar (inte minst ur ett arbetsgivarperspektiv) och hans arbetsuppgifter spänner över en så stor bredd så att det inte liknar något vi tidigare genomfört. Ledarskapet på plutonsnivå är en mycket viktigt del för att få våra yrkesanställda soldater att kvarstanna de år som vår organisation behöver. Jag påstår att just detta ledarskap i detta skede är en kritisk sårbarhet som vi nu själva underminerar. Jag förringar inte våra specialistofficerare och jag delar uppfattningen om att dessa kommer att vara ryggraden i förbandet. Dock förtjänar de att ledas av någon som har mer erfarenhet än kanske en GMU och 3 års utbildning i bagaget.
Att man gör undantag för förband som skall ut i skarp insats visar att FML inte själva tror på modellen. Stridstekniskt och taktiskt är det svårare att vara plutonchef i Afghanistan men ledarskapet på hemmaförbandet kräver lika mycket om inte mer. Detta kan jag med säkerhet säga av egen erfarenhet.
ÖB skriver också att beslutet bara rör cirka 50 personer. Det är möjligt men i så fall handlar det om att 50 plutoner drabbas. Även om inte alla dessa plutoner är uppfyllda med GSS/K är det säkert ett par hundra soldater som ni nu slår undan ledarskapet för.
Det behöver inte alls att ta 10 år för en fänrik att bli plutonchef bara för att inplaceringen sker på en OR6 nivå. ÖB:s exempel är rent matematiskt och inte med sanningen överensstämmande. Det kommer alltid att finnas en rörlighet bland vår personal. Det kommer alltid att finnas möjligheter för duktiga medarbetare att klättra. Dock inte fortare än vad den enskilde kan hantera.
Det finns bara en väg att gå i denna fråga! Riv upp beslutet! Låt förbanden placera sin personal där de anser det är lämpligt! Låt våra 3-5 års planer vara annat än onödiga papper och låt oss återigen börja tillämpa uppdragstaktik! Om inte detta sker kommer troligen förbanden att sluta att anställa personal från nya fänrikskullar. Detta innebär att vi går i samma fälla som då vi införde anställningsstopp 2005-2007. Resultatet blir en felfördelad åldersstruktur som vi kommer att lida av länge. Ett ytterligare alternativ är att låta förbanden anställa fänrikar utanför insatsorganisationen. De kan då vara exempelvis GMU-plutonchefer eller ha möjlighet att tjänstgöra på pluton som instruktör för att få en bra start i karriären.
Hade ni inte kommit med detta krav i ett sent skede av processen hade troligen allt gått lugnare till. Nu är vi istället i ett läge där OF har börjat tala om strejk och där kaptener med 10 års erfarenhet börjar se sig om efter nya jobb. Mitt brev handlade dock inte bara om inplaceringen av fänrikarna även om tyvärr ÖB:s svar mest handlade om denna fråga. Vi måste komma ihåg att det inte bara är denna isolerade fråga som fått mig själv och många andra att reagera.
Mina påståenden rörande en för smal insatsorganisation, minskat utbildningsstöd,
rekryteringsrättigheterna för nya befäl till förbanden och det praktiska ledarskapet på HKV blev inte kommenterade.
KCTC
onsdag 12 september 2012
Försvars-Jeopardy!
På SvD Ledarblogg uppmärksammas att Regeringen tillkännagav sitt beskede om anskaffning av JAS 39E och antalet 40-60 flygplan 5 dagar innan remissinstanserna lämnat in sina bedömningar av försvars- och säkerhetspolitiska omvärldsförhållanden till Regeringen för att sedan användas som bakgrund till kommande försvarsbeslut. I fråga om Försvarsmaktens remissvar var det till och med fråga om 5 dagar och en månad.
Den omvända tågordningen har avhandlats tidigare, men förfarandet inför tillsättandet av Försvarsberedningen påminner en del om Jeopardy, men inom försvarspolitiken. Regeringen ger svaren, sen är det bara att inkomma med valfri analys som passar svaret.
Ännu intressantare är en av remissinstansernas svar till Regeringen, nämligen bestämt FOI:s, vilket redovisas i ett påföljande inlägg på Ledarbloggen. Mycket läsvärt för den försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade. FOI betonar att den allt större osäkerheten i omvärlden ökar kraven på Sverige och att "i vårt närområde har samtidigt användandet av diplomatiska påtryckningar där militära maktmedel finns i bakgrunden blivit mer utbrett".
För att uttrycka sig i Jeopardyformat:
Det ger möjlighet till egen inrikes- och utrikespolitisk handlingsfrihet.
Vad ger ett välutrustat, välövat försvar med trovärdig numerär?
Den omvända tågordningen har avhandlats tidigare, men förfarandet inför tillsättandet av Försvarsberedningen påminner en del om Jeopardy, men inom försvarspolitiken. Regeringen ger svaren, sen är det bara att inkomma med valfri analys som passar svaret.
Ännu intressantare är en av remissinstansernas svar till Regeringen, nämligen bestämt FOI:s, vilket redovisas i ett påföljande inlägg på Ledarbloggen. Mycket läsvärt för den försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade. FOI betonar att den allt större osäkerheten i omvärlden ökar kraven på Sverige och att "i vårt närområde har samtidigt användandet av diplomatiska påtryckningar där militära maktmedel finns i bakgrunden blivit mer utbrett".
För att uttrycka sig i Jeopardyformat:
Det ger möjlighet till egen inrikes- och utrikespolitisk handlingsfrihet.
Vad ger ett välutrustat, välövat försvar med trovärdig numerär?
måndag 10 september 2012
Gästinlägg: ÖB svar på signaturen KCTC öppna brev
Svar på öppet brev till ÖB
Signaturen KCTC skriver i ett öppet brev till mig om effekterna av det bemanningsarbete som genomförts under sommaren och vars resultat delgavs medarbetarna den 6 september. I de allra flesta fall så sker det ingen förändring, ansvar och uppgifter är som tidigare. För många officerare är befattningen ändrad till specialistofficer, en del får byta arbetsgivare på orten då anställningen nu är i krigsförbandet, ett mindre antal har fått erbjudande om tjänstgöring på annan ort och ett drygt 80-tal av våra civila medarbetare har tyvärr fått besked om övertalighet.
Det som nu rört upp de starkaste känslorna är att officerare, i flera fall erfarna truppofficerare och idag plutonchefer, fått beskedet att de är placerade som ställföreträdare och underställs som sådan en nyutexaminerad officer. Så är fallet vid några förband, främst ur armén, och berör cirka 50 personer.
Det kan verka helt ologiskt och strider till synes mot Försvarsmaktens grundprinciper som vi verkat efter i knappt 30 år. Även jag har varit plutonchef och kompanichef, då vid Norra Skånska regementet. Hade jag fått liknande besked som signaturen KCTC hade jag reagerat på samma sätt. Därför har de beslut jag fattat inte varit lätta och alternativen har noga övervägts och prövats inom Högkvarteret.
Enligt riksdags- och regeringsbeslut så ska Försvarsmakten omstrukturera officerskåren i högre takt än tidigare. Tvåbefälssystemet ska införas och personalvolymerna snarast anpassas till den organisation vi valt. Försvarsmakten har inte möjligheten att dra ut på förändringen över lång tid. Detta samtidigt som vi ställer om organisationen inom en rad andra områden, värnplikten, tillgängligheten, styrningen etc. etc.
En av grunderna i tvåbefälsreformen är att erfarna specialistofficerare ska utgöra ett viktigt fundament i Försvarsmakten med lång tjänstgöring i varje befattning. Specialistofficerssystemet är helt centralt i reformen för att skapa en försvarsmakt med djup kompetens och hög professionalism i genomförandet av verksamheten. Dessa specialistofficerare ska leda professionella gruppbefäl, soldater och sjömän. Många chefsbefattningar, även på plutonsnivå, bestrids av officerare med akademisk utbildning och då med kortare tid i befattning. Så är systemet utformat och kan jämföras med befälsstrukturen i andra länder.
Konkret innebär det att en yngre officer kommer att kunna vara chef för en äldre specialistofficer som har varit i sin befattning länge. Olika kunskap, erfarenhet och utbildning kommer att mötas i ett nytt rollspel. Morgondagens officerare, specialistofficerare, och soldater kommer att vara vana vid denna ordning men är inledningsvis för många obekant och främmande.
Specialistofficerens kunskap och kompetens är inget som skapas på kort tid och systemet kommer att utvecklas och mogna de närmaste åren. Vi behöver därför skapa bryggor mellan dagens system och morgondagens organisation. Därför placeras nu äldre erfarna officerare som specialistofficerare och som ställföreträdande plutonchefer. Dessa har den kompetens som bäst svarar mot kravet för dessa befattningar.
Finns det alternativ? Ja, men av olika skäl är dessa inte genomförbara. För att ge några exempel: OR 6 (1.sergeant) befattningar som instegsbefattningar för OF 1 (fänrik/löjtnant) medför att det tar upp till 10 år innan vi har den struktur vi har beslutat.
Det tar också sex till sju år innan våra nya specialistofficerare har den kompetens som krävs för att kunna vara den ställföreträdare som det nya systemet kräver. En sådan lång tid är inte ett valbart alternativ för den organisation som ska verka med effekt i närtid.
Eftersom allt detta är nytt och innehåller många svårigheter, för såväl trupp, som officerare och specialistofficerare är förband som är på väg att rotera ut i skarp insats undantagna från grundprincipen.
Jag är medveten om att några mycket dugliga officerare med lång erfarenhet och väl vitsordade som plutonchefer kommer att tjänstgöra som ställföreträdare. Ur individens perspektiv kan det kännas svårt men jag behöver tillvarata den aktuella kompetensen och den unika yrkesskickligheten på just dessa befattningar.
Att forcera införandet av ett tvåbefälssystem är en svår process och därför behöver vi fortsätta analysera personalflöden, gränssnitt mellan olika personalkategorier och utveckla organisationen efter vunna erfarenheter.
Sverker Göranson
General & soldat med befattning överbefälhavare
Signaturen KCTC skriver i ett öppet brev till mig om effekterna av det bemanningsarbete som genomförts under sommaren och vars resultat delgavs medarbetarna den 6 september. I de allra flesta fall så sker det ingen förändring, ansvar och uppgifter är som tidigare. För många officerare är befattningen ändrad till specialistofficer, en del får byta arbetsgivare på orten då anställningen nu är i krigsförbandet, ett mindre antal har fått erbjudande om tjänstgöring på annan ort och ett drygt 80-tal av våra civila medarbetare har tyvärr fått besked om övertalighet.
Det som nu rört upp de starkaste känslorna är att officerare, i flera fall erfarna truppofficerare och idag plutonchefer, fått beskedet att de är placerade som ställföreträdare och underställs som sådan en nyutexaminerad officer. Så är fallet vid några förband, främst ur armén, och berör cirka 50 personer.
Det kan verka helt ologiskt och strider till synes mot Försvarsmaktens grundprinciper som vi verkat efter i knappt 30 år. Även jag har varit plutonchef och kompanichef, då vid Norra Skånska regementet. Hade jag fått liknande besked som signaturen KCTC hade jag reagerat på samma sätt. Därför har de beslut jag fattat inte varit lätta och alternativen har noga övervägts och prövats inom Högkvarteret.
Enligt riksdags- och regeringsbeslut så ska Försvarsmakten omstrukturera officerskåren i högre takt än tidigare. Tvåbefälssystemet ska införas och personalvolymerna snarast anpassas till den organisation vi valt. Försvarsmakten har inte möjligheten att dra ut på förändringen över lång tid. Detta samtidigt som vi ställer om organisationen inom en rad andra områden, värnplikten, tillgängligheten, styrningen etc. etc.
En av grunderna i tvåbefälsreformen är att erfarna specialistofficerare ska utgöra ett viktigt fundament i Försvarsmakten med lång tjänstgöring i varje befattning. Specialistofficerssystemet är helt centralt i reformen för att skapa en försvarsmakt med djup kompetens och hög professionalism i genomförandet av verksamheten. Dessa specialistofficerare ska leda professionella gruppbefäl, soldater och sjömän. Många chefsbefattningar, även på plutonsnivå, bestrids av officerare med akademisk utbildning och då med kortare tid i befattning. Så är systemet utformat och kan jämföras med befälsstrukturen i andra länder.
Konkret innebär det att en yngre officer kommer att kunna vara chef för en äldre specialistofficer som har varit i sin befattning länge. Olika kunskap, erfarenhet och utbildning kommer att mötas i ett nytt rollspel. Morgondagens officerare, specialistofficerare, och soldater kommer att vara vana vid denna ordning men är inledningsvis för många obekant och främmande.
Specialistofficerens kunskap och kompetens är inget som skapas på kort tid och systemet kommer att utvecklas och mogna de närmaste åren. Vi behöver därför skapa bryggor mellan dagens system och morgondagens organisation. Därför placeras nu äldre erfarna officerare som specialistofficerare och som ställföreträdande plutonchefer. Dessa har den kompetens som bäst svarar mot kravet för dessa befattningar.
Finns det alternativ? Ja, men av olika skäl är dessa inte genomförbara. För att ge några exempel: OR 6 (1.sergeant) befattningar som instegsbefattningar för OF 1 (fänrik/löjtnant) medför att det tar upp till 10 år innan vi har den struktur vi har beslutat.
Det tar också sex till sju år innan våra nya specialistofficerare har den kompetens som krävs för att kunna vara den ställföreträdare som det nya systemet kräver. En sådan lång tid är inte ett valbart alternativ för den organisation som ska verka med effekt i närtid.
Eftersom allt detta är nytt och innehåller många svårigheter, för såväl trupp, som officerare och specialistofficerare är förband som är på väg att rotera ut i skarp insats undantagna från grundprincipen.
Jag är medveten om att några mycket dugliga officerare med lång erfarenhet och väl vitsordade som plutonchefer kommer att tjänstgöra som ställföreträdare. Ur individens perspektiv kan det kännas svårt men jag behöver tillvarata den aktuella kompetensen och den unika yrkesskickligheten på just dessa befattningar.
Att forcera införandet av ett tvåbefälssystem är en svår process och därför behöver vi fortsätta analysera personalflöden, gränssnitt mellan olika personalkategorier och utveckla organisationen efter vunna erfarenheter.
Sverker Göranson
General & soldat med befattning överbefälhavare
Gästinlägg: Officersförbundets ordförande om bemanning och strejk (uppdaterat 10/9 23.40)
Torsdagens offentliggörande av resultatet av Org 13 bemanning i Försvarsmakten har väckt starka känslor inom Försvarsmakten. Såväl här på WW som på Cynismer har det varit en veritabel anstormning av läsare där snittet de senaste dagarna legat på 6000
läsare.
I kommentarsfälten på bloggarna och på andra sociala media frågar sig många besvikna försvarsmaktsanställda vad Officersförbundet håller hus egentligen och varför man inte gör något. Tyvärr bygger detta sannolikt på en bristande förståelse hos medlemmarna för vilket manöverutrymme en facklig organisation har även i Sverige där facken har betydligt starkare inflytande än i många andra länder. Officersförbundets ordförande Lars Fresker kommenterar här i ett gästinlägg bemanningsprocessen och uppmuntrar även medlemmar att fundera över vad man är villig att ta till för att nå framgång mot Försvarsmakten som arbetsgivare.
Det är nya tider nu.
/Wiseman
Uppdatering 19.50: Viktigt i sammanhanget är också att påpeka, precis som Lars Fresker gör, att uppdelningen i officerare och specialistofficerare med en betydligt lägre löneutveckling för de senare, är en politisk beställning. Gå gärna tillbaka ett halvår och läs dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ord om miljardbelopp att spara i lönekostnader genom införande av specialistofficerssystemet.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Officersförbundet om bemanning och strejk
Efter att besluten om bemanning meddelats i förra veckan är det en fråga som med jämna mellanrum dyker upp: Vad gör Officersförbundet och vilket ansvar har de för detta?
Det som väckt mest kritik på bloggar, och sannolikt bland våra medlemmar i armén, är beslutet att plutonchefsbefattningarna ska vara instegsbefattningar (alltså den första befattningen efter avslutad utbildning) för nyutexaminerade fänrikar. Detta är något som även vi tycker är ett oklokt beslut, både med hänsyn till fänrikarna och till de (normalt sett kaptener) som petats från sina befattningar som plutonchefer till ställföreträdande dito.
För att förstå varför Försvarsmakten landat där den har krävs dock att vi tar ett avstamp i de politiska beslut som legat till grund för bemanningen. Det är de som har detaljstyrt att Försvarsmakten ska ha en struktur där antalet officerare ska vara lågt och antalet specialistofficerare ska vara högt. Detta utifrån en politisk uppfattning att det finns för många dyra officerare – och att dessa ska ersättas av duktiga, engagerade och underavlönade specialistofficerare (varav de flesta gärna får lämna Försvarsmakten vid 35 års ålder utan någon extra ersättning).
Officersförbundet har ständigt påpekat att detta är ett fördomsfullt – och felaktigt – sätt att tala om yrkeskåren. Ingen insats har hittills fått stå tillbaka på grund av bristande förmåga (eller frånvaron av internationell arbetsskyldighet) hos den anställda personalen. Tvärtom är det den befintliga personalen som gjort att politiken kunnat lyfta fram framgångsrika svenska insatser, som exempelvis i Kosovo under kravallerna, Afghanistan under det hårdnande säkerhetsläget, Liberia under stabiliseringen av landet, eller utanför Somalias kust, i Tchads inland och över Libyens inbördeskrig.
I samband med budgetunderlagen – och även i samverkan på Högkvarteret – har vi försökt förmå Försvarsmakten att minska utbildningen av officerare och istället satsa på specialistofficerare. Då hade detta problem inte uppstått.
Den som har uppfattningen att FM Org 13 (med kopplingarna mellan bas- och insatsorganisationerna) baserar sig på väl utvärderade och spelade förbandsspecifikationer analyserade med personalflöden över tid får gärna kontakta mig så att jag kan öka min kunskap.
Dessutom uppmanade Officersförbundet redan i april förra året Försvarsmakten att göra halt i arbetet med Org 13 för att skapa ökad delaktighet och bättre underlag. Förbundet har påpekat att det är 2014 allt detta ska vara klart och att brådskan är onödig. Vi har haft ytterligare minst ett år att lägga på det här arbetet.
Vi har även senare invänt mot kompetenskriterierna i arbete om befattning och kompetens (AG/PG BoK) när dessa presenterades. Vi har sagt att underlaget inte håller, utan har för många brister samt inte logiskt hänger ihop.
Utifrån detta har vi tvingats delta i bemanningsarbetet med fokus på att samtliga ska få behålla jobbet och att arbetsrätten följs. Vi har även bevakat så att alla beslut om flytt av personal, eller uppsägningar (som vi hittills sluppit) ska ske på korrekta arbetsrättsliga grunder. Vägledande har varit att framhålla våra medlemmars kompetens och förmåga och undvika uppsägningar. Alla har också fått erbjudande om tjänst, men inte i den bästa av organisationer.
Kampen fortsätter
Jag kan även berätta att vi som en del av den pågående avtalsrörelsen har inlett översyn inom strejkkommittén inom offentliganställdas förhandlingsråd (OFR) för att ha beredskap att ta fajt om ett antal mycket viktiga saker som är uppe på bordet rörande påverkan, lön och ersättningar.
(Inom parantes kan nämnas att som fack har vi rätt att strejka vad det gäller våra villkor som är fastställda i kollektivavtal, men när det gäller exempelvis organisationsbeslut har vi ingen laglig rätt till konflikt. Då gäller att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet.)
Jag återkommer gärna till de frågorna i framtida inlägg. Men till dess tycker jag att ni medlemmar, speciellt ni som INTE är mest upprörda just nu, bör fundera på om ni kan tänka er att strejka för att bevara för det militära kollektivet viktiga värden?
Officersförbundet driver i slutändan den linje som de medlemmar som engagerat sig i förbundet har beslutat i demokratisk ordning.
Lars Fresker
Ordförande Officersförbundet
P.S. Dom i Arbetsdomstolen (AD) rörande införandet av den internationella arbetsskyldigheten är framflyttad till 26 september. D.S.
Uppdatering 10/9 23.40: SvD Ledarblogg uppmärksammar Lars Freskers gästinlägg.
läsare.
I kommentarsfälten på bloggarna och på andra sociala media frågar sig många besvikna försvarsmaktsanställda vad Officersförbundet håller hus egentligen och varför man inte gör något. Tyvärr bygger detta sannolikt på en bristande förståelse hos medlemmarna för vilket manöverutrymme en facklig organisation har även i Sverige där facken har betydligt starkare inflytande än i många andra länder. Officersförbundets ordförande Lars Fresker kommenterar här i ett gästinlägg bemanningsprocessen och uppmuntrar även medlemmar att fundera över vad man är villig att ta till för att nå framgång mot Försvarsmakten som arbetsgivare.
Det är nya tider nu.
/Wiseman
Uppdatering 19.50: Viktigt i sammanhanget är också att påpeka, precis som Lars Fresker gör, att uppdelningen i officerare och specialistofficerare med en betydligt lägre löneutveckling för de senare, är en politisk beställning. Gå gärna tillbaka ett halvår och läs dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ord om miljardbelopp att spara i lönekostnader genom införande av specialistofficerssystemet.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Officersförbundet om bemanning och strejk
Efter att besluten om bemanning meddelats i förra veckan är det en fråga som med jämna mellanrum dyker upp: Vad gör Officersförbundet och vilket ansvar har de för detta?
Det som väckt mest kritik på bloggar, och sannolikt bland våra medlemmar i armén, är beslutet att plutonchefsbefattningarna ska vara instegsbefattningar (alltså den första befattningen efter avslutad utbildning) för nyutexaminerade fänrikar. Detta är något som även vi tycker är ett oklokt beslut, både med hänsyn till fänrikarna och till de (normalt sett kaptener) som petats från sina befattningar som plutonchefer till ställföreträdande dito.
För att förstå varför Försvarsmakten landat där den har krävs dock att vi tar ett avstamp i de politiska beslut som legat till grund för bemanningen. Det är de som har detaljstyrt att Försvarsmakten ska ha en struktur där antalet officerare ska vara lågt och antalet specialistofficerare ska vara högt. Detta utifrån en politisk uppfattning att det finns för många dyra officerare – och att dessa ska ersättas av duktiga, engagerade och underavlönade specialistofficerare (varav de flesta gärna får lämna Försvarsmakten vid 35 års ålder utan någon extra ersättning).
Officersförbundet har ständigt påpekat att detta är ett fördomsfullt – och felaktigt – sätt att tala om yrkeskåren. Ingen insats har hittills fått stå tillbaka på grund av bristande förmåga (eller frånvaron av internationell arbetsskyldighet) hos den anställda personalen. Tvärtom är det den befintliga personalen som gjort att politiken kunnat lyfta fram framgångsrika svenska insatser, som exempelvis i Kosovo under kravallerna, Afghanistan under det hårdnande säkerhetsläget, Liberia under stabiliseringen av landet, eller utanför Somalias kust, i Tchads inland och över Libyens inbördeskrig.
I samband med budgetunderlagen – och även i samverkan på Högkvarteret – har vi försökt förmå Försvarsmakten att minska utbildningen av officerare och istället satsa på specialistofficerare. Då hade detta problem inte uppstått.
Den som har uppfattningen att FM Org 13 (med kopplingarna mellan bas- och insatsorganisationerna) baserar sig på väl utvärderade och spelade förbandsspecifikationer analyserade med personalflöden över tid får gärna kontakta mig så att jag kan öka min kunskap.
Dessutom uppmanade Officersförbundet redan i april förra året Försvarsmakten att göra halt i arbetet med Org 13 för att skapa ökad delaktighet och bättre underlag. Förbundet har påpekat att det är 2014 allt detta ska vara klart och att brådskan är onödig. Vi har haft ytterligare minst ett år att lägga på det här arbetet.
Vi har även senare invänt mot kompetenskriterierna i arbete om befattning och kompetens (AG/PG BoK) när dessa presenterades. Vi har sagt att underlaget inte håller, utan har för många brister samt inte logiskt hänger ihop.
Utifrån detta har vi tvingats delta i bemanningsarbetet med fokus på att samtliga ska få behålla jobbet och att arbetsrätten följs. Vi har även bevakat så att alla beslut om flytt av personal, eller uppsägningar (som vi hittills sluppit) ska ske på korrekta arbetsrättsliga grunder. Vägledande har varit att framhålla våra medlemmars kompetens och förmåga och undvika uppsägningar. Alla har också fått erbjudande om tjänst, men inte i den bästa av organisationer.
Kampen fortsätter
Jag kan även berätta att vi som en del av den pågående avtalsrörelsen har inlett översyn inom strejkkommittén inom offentliganställdas förhandlingsråd (OFR) för att ha beredskap att ta fajt om ett antal mycket viktiga saker som är uppe på bordet rörande påverkan, lön och ersättningar.
(Inom parantes kan nämnas att som fack har vi rätt att strejka vad det gäller våra villkor som är fastställda i kollektivavtal, men när det gäller exempelvis organisationsbeslut har vi ingen laglig rätt till konflikt. Då gäller att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet.)
Jag återkommer gärna till de frågorna i framtida inlägg. Men till dess tycker jag att ni medlemmar, speciellt ni som INTE är mest upprörda just nu, bör fundera på om ni kan tänka er att strejka för att bevara för det militära kollektivet viktiga värden?
Officersförbundet driver i slutändan den linje som de medlemmar som engagerat sig i förbundet har beslutat i demokratisk ordning.
Lars Fresker
Ordförande Officersförbundet
P.S. Dom i Arbetsdomstolen (AD) rörande införandet av den internationella arbetsskyldigheten är framflyttad till 26 september. D.S.
Uppdatering 10/9 23.40: SvD Ledarblogg uppmärksammar Lars Freskers gästinlägg.
Vad kostar PRIO?
Försvarsmakten ligger just nu i startgroparna för att beställa nästa genomförande (5-6) av stödsystemet PRIO, baserat på affärssystemet SAP. De stora vinsterna med att införa PRIO skulle just komma i genomförande 3-4 och 5-6, där framförallt logistikkostnader skulle kunna minskas. Kalkylen har dock slagit minst sagt snett och det som tidigare refererades till som en årlig besparing på många miljoner visar sig nu var en högre kostnad istället.
Kritiken såväl bland användarna som utanför Försvarsmakten är massiv. I början av sommaren presenterades den medarbetarundersökning som gjorts i Försvarsmakten om hur personalen upplever PRIO. Det var minst sagt ord och inga visor när man tittade på den bakomliggande statistiken, där t ex endast 12 % anser att PRIO underlättar för dem i deras arbete. Ser man till det som marknadsförts som en av de stora fördelarna med PRIO, nämligen att ge fullständig om momentan överblick över ekonomin, verkar det helt ha fallerat. Där uttrycker endast 11 % någon form av positiv åsikt, medan nästan 70 % anger att de har sämre koll på ekonomin.
Roligt blir det när man bara läser rubrikerna och de förklarande textrutorna i rapporten av Powerpointformat. ”12 % har bättre kontroll över ekonomin nu än före införandet” eller varför inte ”En fjärdedel ser PRIO som viktigt för utvecklingen och är positivt inställda till införandet och lika många är neutrala”. Ett annat sätt att beskriva det sista är att 50 % är negativt inställda.
Mindre rolig läsning är senaste numret av Officerstidningen, där en plutonchef på Amfibieregementet beskriver hur PRIO har förändrat arbetet för honom och kollegorna. För den som inte arbetar i PRIO är det en skrämmande, närmast absurd läsning, för den som arbetar i PRIO är det lätt att nicka instämmande. Dubbeljobbet med PRIO och Excel är det säkert många som känner igen sig i.
Vad är då vinsten med PRIO? Ja, det är svårt att säga. Den största vinsten är att kunna ersätta datasystem som behövts omsättas sedan många år då de måste köras på gamla datorer som knappt går att få tag på. I många fall var det dock så att de 40 år gamla programmen erbjöd bättre stöd än PRIO och till betydligt mindre arbetsinsats. Det logistiska totalhaveriet då Införande 3-4 genomfördes i vintras är långt ifrån reparerat och utrett. Istället pekar det mesta nu på att Försvarsmakten kommer att nå ett underutnyttjande av årets anslag med 1 miljard kr. då bristen på reservdelar och materiel gjort att man på förbanden fått genomföra stora nedskärningar i verksamheten.
Förre försvarsministern Sten Tolgfors hade glatt utbristit att Försvarsmakten går med rekordvinst. Karin Enström lär förmodligen inte göra det. Av den miljard som inte utnyttjas får Försvarsmakten sannolikt endast behålla 350 miljoner kr. Resterande pengar går tillbaka till statskassan, vilket måste kännas utmärkt för Regeringen som då kan skicka tillbaka dem till Försvarsmakten och kalla det för ”höjt försvarsanslag” för anskaffning av JAS 39E.
Frågan är då om det verkligen finns något realistiskt alternativ till att inte fortsätta med PRIO? Sannolikt inte. Då blir istället frågan hur man ska minska de skadliga verkningarna av PRIO. Tyvärr är förmodligen det enda realistiska alternativet att anställa mer administrativ personal, vilket i grund och botten motverkar många av de senaste årens rationaliseringar och fördyrar verksamheten. Vad PRIO-äventyret i slutändan kostat Försvarsmakten i form av operativ förmåga vågar man inte ens tänka på.
IDG
Kritiken såväl bland användarna som utanför Försvarsmakten är massiv. I början av sommaren presenterades den medarbetarundersökning som gjorts i Försvarsmakten om hur personalen upplever PRIO. Det var minst sagt ord och inga visor när man tittade på den bakomliggande statistiken, där t ex endast 12 % anser att PRIO underlättar för dem i deras arbete. Ser man till det som marknadsförts som en av de stora fördelarna med PRIO, nämligen att ge fullständig om momentan överblick över ekonomin, verkar det helt ha fallerat. Där uttrycker endast 11 % någon form av positiv åsikt, medan nästan 70 % anger att de har sämre koll på ekonomin.
Roligt blir det när man bara läser rubrikerna och de förklarande textrutorna i rapporten av Powerpointformat. ”12 % har bättre kontroll över ekonomin nu än före införandet” eller varför inte ”En fjärdedel ser PRIO som viktigt för utvecklingen och är positivt inställda till införandet och lika många är neutrala”. Ett annat sätt att beskriva det sista är att 50 % är negativt inställda.
Mindre rolig läsning är senaste numret av Officerstidningen, där en plutonchef på Amfibieregementet beskriver hur PRIO har förändrat arbetet för honom och kollegorna. För den som inte arbetar i PRIO är det en skrämmande, närmast absurd läsning, för den som arbetar i PRIO är det lätt att nicka instämmande. Dubbeljobbet med PRIO och Excel är det säkert många som känner igen sig i.
Vad är då vinsten med PRIO? Ja, det är svårt att säga. Den största vinsten är att kunna ersätta datasystem som behövts omsättas sedan många år då de måste köras på gamla datorer som knappt går att få tag på. I många fall var det dock så att de 40 år gamla programmen erbjöd bättre stöd än PRIO och till betydligt mindre arbetsinsats. Det logistiska totalhaveriet då Införande 3-4 genomfördes i vintras är långt ifrån reparerat och utrett. Istället pekar det mesta nu på att Försvarsmakten kommer att nå ett underutnyttjande av årets anslag med 1 miljard kr. då bristen på reservdelar och materiel gjort att man på förbanden fått genomföra stora nedskärningar i verksamheten.
Förre försvarsministern Sten Tolgfors hade glatt utbristit att Försvarsmakten går med rekordvinst. Karin Enström lär förmodligen inte göra det. Av den miljard som inte utnyttjas får Försvarsmakten sannolikt endast behålla 350 miljoner kr. Resterande pengar går tillbaka till statskassan, vilket måste kännas utmärkt för Regeringen som då kan skicka tillbaka dem till Försvarsmakten och kalla det för ”höjt försvarsanslag” för anskaffning av JAS 39E.
Frågan är då om det verkligen finns något realistiskt alternativ till att inte fortsätta med PRIO? Sannolikt inte. Då blir istället frågan hur man ska minska de skadliga verkningarna av PRIO. Tyvärr är förmodligen det enda realistiska alternativet att anställa mer administrativ personal, vilket i grund och botten motverkar många av de senaste årens rationaliseringar och fördyrar verksamheten. Vad PRIO-äventyret i slutändan kostat Försvarsmakten i form av operativ förmåga vågar man inte ens tänka på.
IDG
lördag 8 september 2012
Gästinlägg: Öppet brev till ÖB (uppdaterad 10/9 07.30)
Igår fick de anställda i Försvarsmakten besked om vilken befattning de erbjuds i Försvarsmaktens Organisation 13 och har nu två veckor på sig att svara nej. Ett icke-svar räknas som ja. 1 januari tillträder man sin nya befattning.
Resultatet och processen har av högst förklarliga skäl resulterat i mycket oro och upprördhet inom organisationen. I ett inlägg tidigare idag belystes några aspekter och länkades till ett inlägg på Cynismer. Det inlägget och nedan följande gästinlägg lär inte vara det sista som blir sagt i den här frågan.
Wiseman
Uppdatering 10/9 07.30: Läs även det mycket bra inlägget hos Försvar & Säkerhet om erbjudanden man inte kan tacka nej till, samt Väpnarens inlägg om varför personalorganisationen inte kan vara en slät triangel.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Öppet brev till Överbefälhavaren
Herr general!
Jag arbetar i kompaniledningen på ett av dina insatsförband. Eftersom jag själv (kanske något uppblåst) anser att jag har en relativt viktig befattning på de lägre nivåerna ser jag det som min plikt att informera dig om stämningen på förbandet och min syn på det som just nu pågår. Erfarenheten i fallet med logementsängarna på Livgardet och överste Martells agerande i denna fråga påvisar att det är känsligt när man inte följer linjevägen när man kommer med kritik. I detta fall anser jag dock att frågan är känd i alla led. Helt naturligt så försvinner information längs vägen och kritiken sållas något i varje led den passerar. Jag väljer därför att rikta detta brev direkt till min högste chef.
Som du vet har nyligen resultatet av FM omstruktureringsarbete presenterats. Med hänsyn taget till det stora antal månader som lagts ner häpnar man över hur dåligt resultatet blev och i många fall är det att betrakta som ett regelrätt skämt. Min enkla slutsats är att omstruktureringsledaren Gunnar Karlsson antingen är inkompetent, en stor humorist med dålig humor eller någon som helt enkelt arbetar för främmande makt med ambition att ödelägga den svenska Armén. Eftersom det sistnämnda är en synnerligen allvarlig anklagelse vill jag vänta lite med att fastställa vilket alternativ som bäst passar in. För att lindra denna kritik kan kanske påpekas att generalen helt enkelt inte hade något val och att uppgiften blev övermäktig med hänsyn till hans personliga tidsuttag. Då är det dock en officers skyldighet att belysa detta uppåt och antingen begära mer tid eller mer resurser. Detta är grundläggande gruppchefskunskaper.
Det har varit turbulent förut! FM-anställda har varit med om ett antal nerläggningar och omstruktureringar och vi har blivit ganska luttrade. Ni på HKV har tvingats driva igenom beslut om internationell arbetsplikt och vår personal har ställts inför ultimatum och direkta hot från sin arbetsgivare. Det som händer just nu är dock betydligt värre än nerläggningar. De beslut som tagits urholkar nämligen allt det jag fortfarande trodde existerade (åtminstone något). Militära principer och ledord som god anda, gott ledarskap, uppdragstaktik, handlingsfrihet, samordning och enkelhet är ord som idag endast förekommer i våra reglementen. I alla fall tillämpas de inte på Högkvarteret. En förbandsnerläggning är ett resultat av en politisk process och vad man än tycker om detta är det beslut som är tagna i demokratisk anda. I detta fall är det dock ni, och bara ni, som är ansvariga.
Låt oss börja analysera den organisation som är grunden för denna process nämligen IO14. Utan att avslöja för många detaljer och själv göra mig skyldig till högförräderi kan man konstatera att organisationen består av ett antal personalrader. Organisationen är slimmad av ekonomiska skäl men ändå, enligt mig, tillräcklig för att förbandet skall kunna fungera i en insats så länge den är fullt bemannad. Den är däremot INTE dimensionerad för att utföra alla andra uppgifter också.
Jag skulle önska att du tar fram förstorningsglaset och riktar det mot ett valfritt kompani i landet. Hur många officerare finns det på en ”vanlig” pluton? Du kommer då i många fall att finna att det i många fall handlar om en (1) taktisk officer och 2-3 specialistofficerare. Betänk då att denne plutonchef och i förlängningen kompanichef är ansvarig för arbetstidsplanering, arbetsmiljö, arbetsledning, utbildning, verksamhetsplanering, övningsplanering mm. Dessutom ofta med den lilla detaljen att skapa ett förband som skall kunna sättas in i en krigssituation. En viktig uppgift för mig men uppenbarligen inte för merparten av de som varit inblandade i omstruktureringsarbetet. På varje pluton skall dessutom finnas en IT-man, ett skyddsombud, en säk-man, en motorman, en idrottsledare mm. Begreppet ”tillika-befattning” får en helt ny innebörd. Den handfull officerare per pluton har således inga problem att få dagarna att gå. Lägg på en föräldraledighet eller sjukdom så inser man snabbt att läget blir kritiskt. Lägg dessutom till återkommande stöd till Hemvärnet eller kommenderingar så blir situationen mer än kritisk. Vi håller på med skarp verksamhet! Vår verksamhet tenderar att vara oförlåtande mot slarv och brister i säkerheten kan få ödesdigra konsekvenser. Måste någon verkligen dö innan detta tas på allvar?
Dessa fakta var kända innan omstruktureringen. Ändå väljer man att minska stödfunktionerna på förbanden. Skjutfältspersonal tas bort, förrådspersonal försvinner, centrala lager införs och istället för personalhandläggare på förbandet förväntas man tala med en okänd människa (som gör så gott den kan) via telefon efter lång telefonkö. Inte ens växeltelefonisterna fick vara kvar och man får idag tala med en robot som dessutom endast förstår dialekt från Mälarregionen.
Låt oss vidare titta på ledarskapet i denna process. Förbanden har arbetat länge med att försöka skapa en personalbemanning som är hållbar både för insats och för utbildningsverksamhet. Då och då sticker dock handläggare på HKV ner fingret och kommenderar rättning. Detaljstyrning av enskilda befattningar har inte varit ovanligt. Det mest anmärkningsvärda är dock beslutet (som kom 1 vecka innan arbetet skulle vara avslutat) att fänrikar anställda mellan 2010-2012 SKA inplaceras på en officersbefattning. Resultatet av detta blev att bland annat kaptener med mångårig erfarenhet och rutin blev nerpetade till andra befattningar med en nyanställd fänrik som chef. Detta låter nog för många icke-insatta som ett skämt men jag försäkrar att detta är sant. Låt oss leka med tanken att antalet officersbefattningar (fänrik/löjtnantsnivå) på en bataljon ligger runt 15 totalt vilket är ganska rimligt. Snittet för antalet fänrikar per bataljon i nämnda årskullar är ungefär samma siffra varpå man kan räkna ut att de mer rutinerade officerarna i ett nafs försvann från chefsbefattningar. Tycker du att detta låter rimligt? För mig låter det fullständigt makabert!
När jag som kadett genomförde den obligatoriska fallskärmshoppningen på FJS fick jag lära mig att det inte var graden som var viktig för att mäta kompetens. På FJS gällde principen att det var antalet hopp som räknades och inget annat. I vår omstrukturering är det dock varken grad eller antal hopp som har spelat in utan enbart ett administrativt och synnerligen dåligt beslut. På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet. Detta är inte fänrikens fel! Det är ditt!
Jag känner att jag egentligen har mycket mer att säga dig men inser också att detta brev börjar bli för långt för att orkas läsa. Låt mig då avsluta med följande. Jag tycker att du som person verkar rak, ärlig och kompetent. Dock anser jag att du inte har något annat val än att avgå. Du kan inte som överbefälhavare vara kvar när förband efter förband fullständigt ödeläggs på grund av dåligt ledarskap och uppenbar inkompetens. Innan du avgår bör du dock avskeda ett antal personer som direkt eller indirekt är ansvariga både för en undermålig grundorganisation samt ett bemanningsarbete som endast kan beskrivas som ett skämt.
Eftersom jag också har fått lära mig att inte gnälla utan att komma med konstruktiva förslag vill jag avsluta med ett antal konkreta punkter som delvis skulle kunna lindra pågående verksamhet. Om du nu väljer att inte avgå omedelbart rekommenderar jag att du sätter din stab på att se över följande saker:
KCTC
Uppdatering 10/9 23.25: Överbefälhavare Sverker Göranssons replik på det öppna brevet.
Resultatet och processen har av högst förklarliga skäl resulterat i mycket oro och upprördhet inom organisationen. I ett inlägg tidigare idag belystes några aspekter och länkades till ett inlägg på Cynismer. Det inlägget och nedan följande gästinlägg lär inte vara det sista som blir sagt i den här frågan.
Wiseman
Uppdatering 10/9 07.30: Läs även det mycket bra inlägget hos Försvar & Säkerhet om erbjudanden man inte kan tacka nej till, samt Väpnarens inlägg om varför personalorganisationen inte kan vara en slät triangel.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Öppet brev till Överbefälhavaren
Herr general!
Jag arbetar i kompaniledningen på ett av dina insatsförband. Eftersom jag själv (kanske något uppblåst) anser att jag har en relativt viktig befattning på de lägre nivåerna ser jag det som min plikt att informera dig om stämningen på förbandet och min syn på det som just nu pågår. Erfarenheten i fallet med logementsängarna på Livgardet och överste Martells agerande i denna fråga påvisar att det är känsligt när man inte följer linjevägen när man kommer med kritik. I detta fall anser jag dock att frågan är känd i alla led. Helt naturligt så försvinner information längs vägen och kritiken sållas något i varje led den passerar. Jag väljer därför att rikta detta brev direkt till min högste chef.
Som du vet har nyligen resultatet av FM omstruktureringsarbete presenterats. Med hänsyn taget till det stora antal månader som lagts ner häpnar man över hur dåligt resultatet blev och i många fall är det att betrakta som ett regelrätt skämt. Min enkla slutsats är att omstruktureringsledaren Gunnar Karlsson antingen är inkompetent, en stor humorist med dålig humor eller någon som helt enkelt arbetar för främmande makt med ambition att ödelägga den svenska Armén. Eftersom det sistnämnda är en synnerligen allvarlig anklagelse vill jag vänta lite med att fastställa vilket alternativ som bäst passar in. För att lindra denna kritik kan kanske påpekas att generalen helt enkelt inte hade något val och att uppgiften blev övermäktig med hänsyn till hans personliga tidsuttag. Då är det dock en officers skyldighet att belysa detta uppåt och antingen begära mer tid eller mer resurser. Detta är grundläggande gruppchefskunskaper.
Det har varit turbulent förut! FM-anställda har varit med om ett antal nerläggningar och omstruktureringar och vi har blivit ganska luttrade. Ni på HKV har tvingats driva igenom beslut om internationell arbetsplikt och vår personal har ställts inför ultimatum och direkta hot från sin arbetsgivare. Det som händer just nu är dock betydligt värre än nerläggningar. De beslut som tagits urholkar nämligen allt det jag fortfarande trodde existerade (åtminstone något). Militära principer och ledord som god anda, gott ledarskap, uppdragstaktik, handlingsfrihet, samordning och enkelhet är ord som idag endast förekommer i våra reglementen. I alla fall tillämpas de inte på Högkvarteret. En förbandsnerläggning är ett resultat av en politisk process och vad man än tycker om detta är det beslut som är tagna i demokratisk anda. I detta fall är det dock ni, och bara ni, som är ansvariga.
Låt oss börja analysera den organisation som är grunden för denna process nämligen IO14. Utan att avslöja för många detaljer och själv göra mig skyldig till högförräderi kan man konstatera att organisationen består av ett antal personalrader. Organisationen är slimmad av ekonomiska skäl men ändå, enligt mig, tillräcklig för att förbandet skall kunna fungera i en insats så länge den är fullt bemannad. Den är däremot INTE dimensionerad för att utföra alla andra uppgifter också.
Jag skulle önska att du tar fram förstorningsglaset och riktar det mot ett valfritt kompani i landet. Hur många officerare finns det på en ”vanlig” pluton? Du kommer då i många fall att finna att det i många fall handlar om en (1) taktisk officer och 2-3 specialistofficerare. Betänk då att denne plutonchef och i förlängningen kompanichef är ansvarig för arbetstidsplanering, arbetsmiljö, arbetsledning, utbildning, verksamhetsplanering, övningsplanering mm. Dessutom ofta med den lilla detaljen att skapa ett förband som skall kunna sättas in i en krigssituation. En viktig uppgift för mig men uppenbarligen inte för merparten av de som varit inblandade i omstruktureringsarbetet. På varje pluton skall dessutom finnas en IT-man, ett skyddsombud, en säk-man, en motorman, en idrottsledare mm. Begreppet ”tillika-befattning” får en helt ny innebörd. Den handfull officerare per pluton har således inga problem att få dagarna att gå. Lägg på en föräldraledighet eller sjukdom så inser man snabbt att läget blir kritiskt. Lägg dessutom till återkommande stöd till Hemvärnet eller kommenderingar så blir situationen mer än kritisk. Vi håller på med skarp verksamhet! Vår verksamhet tenderar att vara oförlåtande mot slarv och brister i säkerheten kan få ödesdigra konsekvenser. Måste någon verkligen dö innan detta tas på allvar?
Dessa fakta var kända innan omstruktureringen. Ändå väljer man att minska stödfunktionerna på förbanden. Skjutfältspersonal tas bort, förrådspersonal försvinner, centrala lager införs och istället för personalhandläggare på förbandet förväntas man tala med en okänd människa (som gör så gott den kan) via telefon efter lång telefonkö. Inte ens växeltelefonisterna fick vara kvar och man får idag tala med en robot som dessutom endast förstår dialekt från Mälarregionen.
Låt oss vidare titta på ledarskapet i denna process. Förbanden har arbetat länge med att försöka skapa en personalbemanning som är hållbar både för insats och för utbildningsverksamhet. Då och då sticker dock handläggare på HKV ner fingret och kommenderar rättning. Detaljstyrning av enskilda befattningar har inte varit ovanligt. Det mest anmärkningsvärda är dock beslutet (som kom 1 vecka innan arbetet skulle vara avslutat) att fänrikar anställda mellan 2010-2012 SKA inplaceras på en officersbefattning. Resultatet av detta blev att bland annat kaptener med mångårig erfarenhet och rutin blev nerpetade till andra befattningar med en nyanställd fänrik som chef. Detta låter nog för många icke-insatta som ett skämt men jag försäkrar att detta är sant. Låt oss leka med tanken att antalet officersbefattningar (fänrik/löjtnantsnivå) på en bataljon ligger runt 15 totalt vilket är ganska rimligt. Snittet för antalet fänrikar per bataljon i nämnda årskullar är ungefär samma siffra varpå man kan räkna ut att de mer rutinerade officerarna i ett nafs försvann från chefsbefattningar. Tycker du att detta låter rimligt? För mig låter det fullständigt makabert!
När jag som kadett genomförde den obligatoriska fallskärmshoppningen på FJS fick jag lära mig att det inte var graden som var viktig för att mäta kompetens. På FJS gällde principen att det var antalet hopp som räknades och inget annat. I vår omstrukturering är det dock varken grad eller antal hopp som har spelat in utan enbart ett administrativt och synnerligen dåligt beslut. På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet. Detta är inte fänrikens fel! Det är ditt!
Jag känner att jag egentligen har mycket mer att säga dig men inser också att detta brev börjar bli för långt för att orkas läsa. Låt mig då avsluta med följande. Jag tycker att du som person verkar rak, ärlig och kompetent. Dock anser jag att du inte har något annat val än att avgå. Du kan inte som överbefälhavare vara kvar när förband efter förband fullständigt ödeläggs på grund av dåligt ledarskap och uppenbar inkompetens. Innan du avgår bör du dock avskeda ett antal personer som direkt eller indirekt är ansvariga både för en undermålig grundorganisation samt ett bemanningsarbete som endast kan beskrivas som ett skämt.
Eftersom jag också har fått lära mig att inte gnälla utan att komma med konstruktiva förslag vill jag avsluta med ett antal konkreta punkter som delvis skulle kunna lindra pågående verksamhet. Om du nu väljer att inte avgå omedelbart rekommenderar jag att du sätter din stab på att se över följande saker:
- Ge förbanden större handlingsfrihet att laborera med sina GSS/K-rader och officersbefattningar så att vi kan skapa förband som är dugliga både i fält och för utbildningsverksamhet. Börja tillämpa uppdragstaktik även på er nivå.
- Ge tillbaka rekryteringsrätten av Specialistofficerare och Taktiska officerare till förbanden. På vilket sätt är HRC bättre lämpade än cheferna på förbandet för att rekrytera blivande medarbetare? Vi kommer aldrig att skapa en långsiktig försörjning av våra förband om rekryteringsprocessen sker centralt.
- Skapa instegsbefattningar på varje kompani så att våra nya fänrikar får en ärlig chans att kunna utvecklas till duktiga chefer. Plutonchef är INTE en lämplig instegsbefattning om nu någon anser detta.
- Sluta godkänna ekonomiska anslag för sidospår som grafiska profiler, hälsofrämjande projekt och annan dynga som är direkt kontraproduktivt.
KCTC
Uppdatering 10/9 23.25: Överbefälhavare Sverker Göranssons replik på det öppna brevet.
Hela havet stormar
Försvarsmaktens senaste omorganisation till Org 13 har skämtsamt kallats för "Hela havet stormar" efter den lek där man till musik går runt ett ständigt minskande antal stolar. När musiken stannar gäller det att hitta en stol, annars är man ute ur leken.
Org 13 går ut på att bemanna upp organisationen utifrån kompetens och fylla vakanser med redan anställd personal som har rätt utbildning och är övertalig någon annanstans.
Nu har musiken stannat. Frågan är om resultatet blev så bra. Ca 230 civilanställda sades upp. Alla andra fick en befattning i organisationen. Av de civilanställda som sades upp var somliga anställda ute på skjutfälten eftersom man i ett genidrag kommit fram till att förband som nyttjar skjutfält själva kan duka dem med mål och iordningställa dessa. Redan tidigare med anställda soldater blev det dyrt att använda något annat än det lokala övningsfältet eftersom soldaterna självklart liksom andra anställda ska ha traktamenten, boende enligt statliga kollektivavtal. Nu blir det plötsligt också så att en stor del av övningstiden ska läggas på annat än just att öva.
Värst är dock den ögonvittnesskildring av resultatet som man kan läsa hos Cynismer. Det var inte bara stolar som togs bort utan de hamnade i en mycket märklig ordning. Det påminner snarast om något taget ur den kulturella revolutionen.
Org 13 går ut på att bemanna upp organisationen utifrån kompetens och fylla vakanser med redan anställd personal som har rätt utbildning och är övertalig någon annanstans.
Nu har musiken stannat. Frågan är om resultatet blev så bra. Ca 230 civilanställda sades upp. Alla andra fick en befattning i organisationen. Av de civilanställda som sades upp var somliga anställda ute på skjutfälten eftersom man i ett genidrag kommit fram till att förband som nyttjar skjutfält själva kan duka dem med mål och iordningställa dessa. Redan tidigare med anställda soldater blev det dyrt att använda något annat än det lokala övningsfältet eftersom soldaterna självklart liksom andra anställda ska ha traktamenten, boende enligt statliga kollektivavtal. Nu blir det plötsligt också så att en stor del av övningstiden ska läggas på annat än just att öva.
Värst är dock den ögonvittnesskildring av resultatet som man kan läsa hos Cynismer. Det var inte bara stolar som togs bort utan de hamnade i en mycket märklig ordning. Det påminner snarast om något taget ur den kulturella revolutionen.
fredag 7 september 2012
Dyster matematik
Försvar och Säkerhet fortsätter sin matematikskola (för politiker?) med ett nytt avsnitt i "Hej Matematik!", nämligen om marinstridskrafternas framtida utveckling i en vikande ekonomi.
Sällan är väl matematik så dystert som när ämnet beskrivs på F&S och där grunden för diskussionen ser ut så här:
Den ambitionen innebär att Riksdagen lägger fast politikområdets uppgifter och utgifter först efter att föregående period gått ut. I praktiken fungerar det säkert, men det är inte helt lätt att begripa hur myndigheterna lägger sina budgetunderlag till 1/3 2014 för åren 2015 till 2017 när denna period inte är behandlad av Riksdagen förrän (juni?) 2015.
Diskussionen är relevant, åtminstone för oss som hävdar att föregående beslut var underfinansierat. Den organisation (Insatsorganisation 14) kostar bedömt 8-9 Mdr SEK mer per år 2019 än vad som finns i en oförändrad ekonomi. Personalförsörjning (minst 1,2 Mdr) + Materielomsättning exl Gripen (2 Mdr) + Gripen (c:a 1 Mdr?) + försvarsmaterielinflation utöver KPI (4-5 Mdr). Att vi idag ser överskott i Försvarsmakten beror ju bara på att organisationen är under uppbyggnad och därför inte är fulltalig. Nu kommer svenska folket aldrig få se detta underskott ta form, eftersom organisationen dessförinnan kommer att minska i ambition. Den operativa förmågan kommer därför istället att bli lidande.
Ja, speciellt muntert ser det inte ut för marinstridskrafterna. Frågan är om faran verkligen kan blåsas över för Amfibiekåren. Kåren med dess under gångna år alltmer tynande numerär har svårt att göra sig hörd i det allmänna larmet som råder. Den uppgift som en gång var är fortsatt en mycket viktig uppgift i det nationella försvaret då den utgör en dimensionerande faktor för en motståndare.
En rad viktiga påpekanden görs av Försvar och Säkerhet, inte minst bör understrykas vikten av att hålla hamnarna på västkusten, som utgör Sveriges livsnerv, öppna. Utan förmåga att göra detta spelar det inte så stor roll hur mycket vi än bidrar till att skydda sjöfarten utanför Afrikas Horn.
Matematik är ett mycket intressant och viktigt kapitel i försvarspolitiken och just Regeringens besked i frågan om framtida stridsflygsystem är i hög grad matematik. Den senaste veckan har undertecknat försökt föra diskussion i detta ämne med Staffan Danielsson (c) och Hans Wallmark (m) på deras bloggar, men svaren uteblir. Att få några konkreta svar kring hur man ska balansera en på pappret så pass enkel ekvation som den Försvar & Säkerhet redovisar, är nog att hoppas på för mycket.
Sällan är väl matematik så dystert som när ämnet beskrivs på F&S och där grunden för diskussionen ser ut så här:
Den ambitionen innebär att Riksdagen lägger fast politikområdets uppgifter och utgifter först efter att föregående period gått ut. I praktiken fungerar det säkert, men det är inte helt lätt att begripa hur myndigheterna lägger sina budgetunderlag till 1/3 2014 för åren 2015 till 2017 när denna period inte är behandlad av Riksdagen förrän (juni?) 2015.
Diskussionen är relevant, åtminstone för oss som hävdar att föregående beslut var underfinansierat. Den organisation (Insatsorganisation 14) kostar bedömt 8-9 Mdr SEK mer per år 2019 än vad som finns i en oförändrad ekonomi. Personalförsörjning (minst 1,2 Mdr) + Materielomsättning exl Gripen (2 Mdr) + Gripen (c:a 1 Mdr?) + försvarsmaterielinflation utöver KPI (4-5 Mdr). Att vi idag ser överskott i Försvarsmakten beror ju bara på att organisationen är under uppbyggnad och därför inte är fulltalig. Nu kommer svenska folket aldrig få se detta underskott ta form, eftersom organisationen dessförinnan kommer att minska i ambition. Den operativa förmågan kommer därför istället att bli lidande.
Ja, speciellt muntert ser det inte ut för marinstridskrafterna. Frågan är om faran verkligen kan blåsas över för Amfibiekåren. Kåren med dess under gångna år alltmer tynande numerär har svårt att göra sig hörd i det allmänna larmet som råder. Den uppgift som en gång var är fortsatt en mycket viktig uppgift i det nationella försvaret då den utgör en dimensionerande faktor för en motståndare.
En rad viktiga påpekanden görs av Försvar och Säkerhet, inte minst bör understrykas vikten av att hålla hamnarna på västkusten, som utgör Sveriges livsnerv, öppna. Utan förmåga att göra detta spelar det inte så stor roll hur mycket vi än bidrar till att skydda sjöfarten utanför Afrikas Horn.
Matematik är ett mycket intressant och viktigt kapitel i försvarspolitiken och just Regeringens besked i frågan om framtida stridsflygsystem är i hög grad matematik. Den senaste veckan har undertecknat försökt föra diskussion i detta ämne med Staffan Danielsson (c) och Hans Wallmark (m) på deras bloggar, men svaren uteblir. Att få några konkreta svar kring hur man ska balansera en på pappret så pass enkel ekvation som den Försvar & Säkerhet redovisar, är nog att hoppas på för mycket.
tisdag 4 september 2012
Ett grattis till finansministern – och tack till SAP
I det mycket dystra senaste numret av Officerstidningen kan man läsa att Försvarsmakten räknar med att året kommer att sluta med anslagunderutnyttjande om ca 1 miljard kr orsakat av de logistikproblem PRIO varit upphov till under året. Logistikproblemen har i sin tur medfört en kraftig nedgång i verksamheten ute på förbanden vilket resulterat i att verksamhet ej kunnat genomföras och anslagen därmed ej förbrukats enligt budget. Vad konsekvensen i blir i förbandens krigsduglighet blir intressant att se.
Av den miljard som nu underuttnyttjats räknar Försvarsmakten med att få behålla 350 miljoner kr i anslagssparande till kommande år. Resterande 650 miljoner kr går tillbaka till finansministern. Inte så konstigt att Regeringen nyss lovat Försvarsmakten 300 miljoner kr extra för år 2013 till utveckling av JAS 39E och 200 miljoner kr per år efter det.
Det har ju alltid lovats att PRIO ska innebära insparade pengar för Försvarsmakten. Att det var så här det skulle gå till hade nog ingen gissat.
Nämnda nummer av Officerstidningen handlar annars till stor del om just PRIO och situationen för de så kallade första linjens chefer. Det blir förhoppningsvis mer i ett kommande inlägg om den PRIO-enkät som nämns i tidningen.
Av den miljard som nu underuttnyttjats räknar Försvarsmakten med att få behålla 350 miljoner kr i anslagssparande till kommande år. Resterande 650 miljoner kr går tillbaka till finansministern. Inte så konstigt att Regeringen nyss lovat Försvarsmakten 300 miljoner kr extra för år 2013 till utveckling av JAS 39E och 200 miljoner kr per år efter det.
Det har ju alltid lovats att PRIO ska innebära insparade pengar för Försvarsmakten. Att det var så här det skulle gå till hade nog ingen gissat.
Nämnda nummer av Officerstidningen handlar annars till stor del om just PRIO och situationen för de så kallade första linjens chefer. Det blir förhoppningsvis mer i ett kommande inlägg om den PRIO-enkät som nämns i tidningen.
måndag 3 september 2012
Gästspel hos SvD
På söndageftermiddagen publicerade SvD Ledarblogg ett gästinlägg från undertecknad om Regeringens JAS-anskaffning. Brännpunkt accepterar inte signaturer, men det gör som tur är andra delar av SvD.
Den omvända tågordning Regeringen har uppvisat genom sitt besked om anskaffning av 40-60 JAS 39E är remarkabel. Som ett mantra har moderata försvarspolitiker under våren upprepat att först ska det göras en analys av omvärldsutvecklingen, därefter ställas uppgifter till Försvarsmakten och slutligen fastställas en finansiering utifrån detta. Som alla nu vet vid det här laget så blev tågordningen den omvända. Det gör det inte desto mindre roligt att gå tillbaka till blogginlägg (2, 3), twitterinlägg (2) och debattartiklar under våren från de moderata försvarspolitikerna och sedan konstatera att de blev helt överkörda.
Många officerare och anställda i Försvarsmakten är väl medvetna om händelseutvecklingen i vårt närområde, men är förhindrade att tala om det av sekretesskäl. Det är samma underrättelseinformation som dessa tar del av, alternativt hjälper till att samla in eller bearbeta, som sedan delges Regeringen och i viss mån även Försvarsutskottet. Eftersom inte informationen kan diskuteras i den offentliga debatten har man som politiker carte blanche att bortse från informationen i den politik som förs och man kan heller inte bli synad eftersom det är ett lagbrott.
Sålunda kan Regeringen utan större problem bortse från Försvarsmaktens underlag och bedömningar där 60-80 flygplan beroende på konfiguration anges som en absolut lägsta gräns för att klara av ett begränsat militärt angrepp på Sverige utan att allmänheten egentligen reagerar. Man kan till och med tala om utvecklingen i närområdet för att i nästa stund lova bort motsvarande 20 % av Flygvapnets stridsflygplan till Schweiz mitt i den period när svensk förmåga är som lägst jämfört med närområdets.
Till skillnad från våra grannländer är det ett mycket svalt medialt intresse för vad som pågår i vårt närområde. I Norge skrivs det frekvent om den ökade aktiviteten för den norska incidentberedskapen, orsakad av det östligaste grannlandets starkt ökade militära aktivitet. Hur situationen ser ut i Östersjön är inget som intresserar svenska media. Däremot kan man då och då läsa ryska pressmeddelanden om att patruller längs Östersjökusterna med jakt- och bombflyg. I Sverige är situationen till och med sådan att delar av det politiska etablissemanget irriterar sig på bullret när två JAS 39 Gripen startar från Visby flygplats under Almedalsveckan varvid Försvarsmaktens informationsdirektör tvingas gå ut och dementera att det är ett PR-jippo och istället förklara att det rör sig om en skarp incidentstart. Så långt från verkligheten är alltså till och med svenska politiskt aktiva att man omedelbart uppfattar militär verksamhet som ett PR-jippo. Försvarsmaktens devis "Vi syns, vi verkar, vi respekteras" är långt ifrån förverkligad.
Just händelserna i vårt närområde är en aspekt av debatten som behöver belysas närmare och det som bör utgöra grunden för försvarspolitiken. Ska man tro tendensen i media med debattartiklar och intervjuer kommer nu även Moderaterna att ändra sin kommunikationsplan till att mer innefatta utvecklingen i närområdet som tidigare under våren inte varit något som helst problem. Dock brukar det vara en viss skillnad på verkligheten om man ser utifrån en egenhändig karta jämfört med att uppleva den på riktigt.
Nu är det bara att se fram emot två saker. Att man hittar några uppgifter och en omvärldsanalys som passar de 40-60 JAS 39E som ska anskaffas och att ett nytt försvarsbeslut fattas 2014 så att Försvarsberedningen därefter kan presentera sin slutrapport.
Den omvända tågordning Regeringen har uppvisat genom sitt besked om anskaffning av 40-60 JAS 39E är remarkabel. Som ett mantra har moderata försvarspolitiker under våren upprepat att först ska det göras en analys av omvärldsutvecklingen, därefter ställas uppgifter till Försvarsmakten och slutligen fastställas en finansiering utifrån detta. Som alla nu vet vid det här laget så blev tågordningen den omvända. Det gör det inte desto mindre roligt att gå tillbaka till blogginlägg (2, 3), twitterinlägg (2) och debattartiklar under våren från de moderata försvarspolitikerna och sedan konstatera att de blev helt överkörda.
Många officerare och anställda i Försvarsmakten är väl medvetna om händelseutvecklingen i vårt närområde, men är förhindrade att tala om det av sekretesskäl. Det är samma underrättelseinformation som dessa tar del av, alternativt hjälper till att samla in eller bearbeta, som sedan delges Regeringen och i viss mån även Försvarsutskottet. Eftersom inte informationen kan diskuteras i den offentliga debatten har man som politiker carte blanche att bortse från informationen i den politik som förs och man kan heller inte bli synad eftersom det är ett lagbrott.
Sålunda kan Regeringen utan större problem bortse från Försvarsmaktens underlag och bedömningar där 60-80 flygplan beroende på konfiguration anges som en absolut lägsta gräns för att klara av ett begränsat militärt angrepp på Sverige utan att allmänheten egentligen reagerar. Man kan till och med tala om utvecklingen i närområdet för att i nästa stund lova bort motsvarande 20 % av Flygvapnets stridsflygplan till Schweiz mitt i den period när svensk förmåga är som lägst jämfört med närområdets.
Till skillnad från våra grannländer är det ett mycket svalt medialt intresse för vad som pågår i vårt närområde. I Norge skrivs det frekvent om den ökade aktiviteten för den norska incidentberedskapen, orsakad av det östligaste grannlandets starkt ökade militära aktivitet. Hur situationen ser ut i Östersjön är inget som intresserar svenska media. Däremot kan man då och då läsa ryska pressmeddelanden om att patruller längs Östersjökusterna med jakt- och bombflyg. I Sverige är situationen till och med sådan att delar av det politiska etablissemanget irriterar sig på bullret när två JAS 39 Gripen startar från Visby flygplats under Almedalsveckan varvid Försvarsmaktens informationsdirektör tvingas gå ut och dementera att det är ett PR-jippo och istället förklara att det rör sig om en skarp incidentstart. Så långt från verkligheten är alltså till och med svenska politiskt aktiva att man omedelbart uppfattar militär verksamhet som ett PR-jippo. Försvarsmaktens devis "Vi syns, vi verkar, vi respekteras" är långt ifrån förverkligad.
Just händelserna i vårt närområde är en aspekt av debatten som behöver belysas närmare och det som bör utgöra grunden för försvarspolitiken. Ska man tro tendensen i media med debattartiklar och intervjuer kommer nu även Moderaterna att ändra sin kommunikationsplan till att mer innefatta utvecklingen i närområdet som tidigare under våren inte varit något som helst problem. Dock brukar det vara en viss skillnad på verkligheten om man ser utifrån en egenhändig karta jämfört med att uppleva den på riktigt.
Nu är det bara att se fram emot två saker. Att man hittar några uppgifter och en omvärldsanalys som passar de 40-60 JAS 39E som ska anskaffas och att ett nytt försvarsbeslut fattas 2014 så att Försvarsberedningen därefter kan presentera sin slutrapport.
lördag 1 september 2012
Att leka affär med skattebetalarnas pengar (uppdatering 20.00)
I spåren av skandalen med Tillväxtverket granskas nu allehanda kvitton och inköp av myndigheter. Senast i raden av granskningsobjekt är statsflyget, det vill säga de Gulfstream IV och 550 affärsjetflygplan som används av Flygvapnet för att skjutsa regering, kungahus och försvarsmaktsledning. I Aftonbladets granskning visar det sig att regeringen och kungahuset reser med gratis sprit till en kostnad av 65 000 kr årligen.
Aftonbladet och Dagens Industri missar dock det mest intressant med statsflygverksamheten, nämligen kostnaden för verksamheten. I Aftonbladets artikel anges kostnaden för statsflyget till 10 800 kr/flygtimme, vilket är den kostnad som Försvarsmakten enligt regleringsbrevet får fakturera Regeringskansliet och kungahuset när dessa nyttjar tjänsten samt att flygplanen nyttjas ca 100 timmar per månad.
Ser man till prisutvecklingen för statsflyget under de senaste åren så är den enligt regleringsbreven som följer:
För 2009: 14 000 kr/h
För 2010: 14 500 kr/h
För 2011: 10 700 kr/h
För 2012: 10 800 kr/h
Man ser ju här att det är en närmast remarkabel kostnadsutveckling som skett. Tydligen sjönk driftskostnaderna med drygt 25 % på bara ett år med tanke på att kostnaden som ska faktureras beställaren också gjorde det. Tidigare stipulerades också i regleringsbrevet att minst 80 % av kostnaderna för de flygtransporter som Försvarsmakten tillhandahåller en beställare ska faktureras beställaren – exklusive statsflyget. Under den nämnda perioden har inte drivmedelskostnaderna sjunkit med 25 % och ej heller lönekostnaderna för besättningarna. Istället kan man konstatera en kostnadsökning avseende driftkostnader inom alla jämförbara områden.
Intressant är dock i sammanhanget att konstatera att under sommaren och hösten 2010 stod Regeringskansliet inför tuffa besparingskrav på 300 miljoner kr påkallade av en majoritet i oppositionen. Detta riskerade då att leda till uppsägningar, nedläggningar av ambassader med mera. Kan det vara så att man såg möjligheten att minska utgifterna något genom att lägga ut kostnaderna på en annan myndighet?
Under 90-talet infördes ett strängare köpare- och säljaresystem inom staten och därmed även inom Försvarsmakten, där man förenklat försöker leka marknadsekonomi på en marknad som inte är fri och närmast är av planekonomiskt slag. Försvarsmakten hyr till exempel sina fastigheter av Fortifikationsverket till påhittade marknadspriser, trots att man själv byggt fastigheterna en gång i tiden och samma sak gäller för andra offentliga aktörer. Dessa interndebiteringar har varit ett pågående diskussionsämne på denna blogg sedan starten eftersom de gör att mycket stora delar av anslagen går runt i ett destruktivt ekorrhjul där de felaktigt blåser upp anslag samtidigt som de genererar kostsam byråkrati. För Försvarsmaktens del har till exempel kostnaderna för fastigheter och i form av byggnader och mark stigit explosionsartat i förhållande till antalet kvarvarande förband sedan systemet infördes och man kan fråga sig hur mycket av den i oansenliga delen av försvarsbudgeten, närmare 2,5 miljarder kr av ett anslag på drygt 40 miljarder kr, som är faktiska kostnader och vad som bara är kreativ ekonomi.
Grundtanken med systemet är inte så dum eftersom tanken är att faktiska kostnader ska blottas och leda till ett sundare ekonomiskt tänkande. Tyvärr fungerar inte systemet så i praktiken och lidande i slutänden blir skattebetalarna. Det finns ingen öppen marknad för militära fastigheter. Den regementschef som säger upp hyreskontrakten på några övertaliga byggnader finner snabbt att kostnaderna för de andra byggnaderna ökat med lika mycket samtidigt som förbandet blivit mer trångbott. Det går inte att hyra ut byggnader på militärt område hur som helst och ej heller kan man som regementschef flytta sitt regemente till billigare lokaler i grannkommunen.
I mitten av 00-talet flyttades Försvarshögskolan, FHS, från tidigare nedgångna lokaler på Valhallavägen där den statliga hyresvärden inte ville genomföra nödvändiga renoveringar utan att det skulle ske till en mycket hög kostnad. Lokalerna hade också börjat bli för stora för det minskande FHS.
Lösningen blev att en annan statlig aktör, Akademiska Hus, erbjöd mark vid KTH och byggde en helt ny byggnad för FHS till ett icke oansenligt pris och därpå följande hyror. FHS krympte dock ytterligare parallellt med Försvarsmakten och började i andra hand hyra ut lokaler till andra intressenter som t ex Utrikespolitiska Institutet. Sparkraven på FHS har dock fortsatt och har nu gått så långt att FHS hamnat på fel sida den gräns där lagen kräver att statliga myndigheters lokalkostnader endast får uppgå till en viss procentandel av myndighetens budget. Sålunda är det inte omöjligt att FHS åter tvingas flytta till nya lokaler som då måste rustas upp och byggas om till stora kostnader. Bland de alternativ som tidigare redovisats är en större utbyggnad av Karlberg, ombyggnad av lagerlokaler i Årsta eller om/tillbyggnad av Södertörns Högskola. Inget av alternativen lär generera samma positiva spin-offeffekter med lokalisering nära andra statsvetenskapliga aktörer, UD, ambassader, Högkvarteret samt inte minst de bostäder Försvarsmakten disponerar. I samma veva redovisade Akademiska Hus en ny rekordvinst om 2 miljarder kr som går tillbaka till staten, då Akademiska Hus liksom de övriga statliga fastighetsförvaltarna har ett avkastningskrav gentemot staten som man nästan uteslutande uppnår på att hyra ut lokaler till övrig statlig verksamhet.
Vad har då detta med statsflyget att göra? Jo, tanken att kostnaderna ska synliggöras och leda till ett sundare ekonomiskt tänk verkar inte omfatta statsflyget. Regeringens och kungahusets pris på 10 800 kr per flygtimme är ett otroligt förmånligt pris, inte minst med tanke på vilken service som ingår i priset. Jämför man med de priser privata operatörer tar för att tillhandahålla motsvarande tjänster som statsflyget hamnar man på kostnader på runt 80 000 kr per timme så Försvarsmaktens kostnader för att operera statsflyget lär inte ligga lägre. Det innebär att Regeringen och kungahuset flyger med en rabatt på 70 000 kr per timme som istället belastar försvarsbudgeten. Utslaget på ett år är det ungefärligen 12 x 100 x 70 000 kr = 84 miljoner kr som Försvarsmakten får bekosta för Regeringens och Kungahusets färder med statsflyget, eller motsvarande en tredjedel av den budgetförstärkning Regeringen vill ge Försvarsmakten nästa år med anledning av anskaffningen av en ny version av JAS 39E. Jämför man med driftskostnaderna för ett annat av Försvarsmaktens flygplan, nämligen just JAS 39 Gripen så skulle dessa pengar räcka till ca 2000 fler flygtimmar per år, eller en ökning av den årliga flygtiden med 20 %.
Ska man vara trogen transparensen ska i så fall förvarsanslaget minskas med 84 miljoner kr per år och istället apanage och regeringskansliets anslag ökas. Det skulle förmodligen inte gå att motivera för skattebetalarna utan då låter det bättre med en kostnad om 10 700 kr per flygtimme. Ska man vara riktigt trogen köpare/säljaremodellen så är statsflyget typiskt en sådan tjänst som skulle kunna köpas in på marknaden då det inte direkt handlar om kärnverksamhet för Försvarsmakten. Så blev ju till exempel fallet med Försvarsmaktens regionala transportflyg med Saab 340, vilket var ett mycket kostnadseffektivt sätt att transportera personal på tjänsteresor. Nu blir det istället taxi-, flyg-, buss- och tågbolagen samt hyrbilsföretagen som vinner på det hela, samtidigt som Försvarsmaktens förmåga att transportera personal för nationella insatser nedgått.
Det blir snabbt bisarrt när man ska leka affär i offentlig verksamhet och som vanligt är det skattebetalarna som i slutänden blir drabbade genom nedsatt effektivitet i den statliga förvaltningen orsakad av ökade kostnader och byråkrati. Spritnotan då? Ja, den med dess omfattning om 65 000 kr per år är i sammanhanget försumbar. Man kan faktiskt unna hårt arbetande ministrar, tjänstemän och kungligheter med stressade scheman en stunds avkoppling ombord. Kraven på tjänstbarhet lär ändå leda till att det inte blir några excesser.
Aft, DI, SvD, SR
Uppdatering 20.00: En Gulfstream IV tar 29 500 lbs JET A-1 flygbränsle, vilket ungefär motsvarar 16 500 liter. Literpriset hos Shell Aviation på Bromma är 9,40 kr. Det gör att full tank för en av statsflygets Tp 102 / Gulfstream IV kostar ca 155 000 kr.
Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.
Den som vet får gärna fylla i hur det fungerar med skatter för statsflygets bränsle.
Aftonbladet och Dagens Industri missar dock det mest intressant med statsflygverksamheten, nämligen kostnaden för verksamheten. I Aftonbladets artikel anges kostnaden för statsflyget till 10 800 kr/flygtimme, vilket är den kostnad som Försvarsmakten enligt regleringsbrevet får fakturera Regeringskansliet och kungahuset när dessa nyttjar tjänsten samt att flygplanen nyttjas ca 100 timmar per månad.
Ser man till prisutvecklingen för statsflyget under de senaste åren så är den enligt regleringsbreven som följer:
För 2009: 14 000 kr/h
För 2010: 14 500 kr/h
För 2011: 10 700 kr/h
För 2012: 10 800 kr/h
Man ser ju här att det är en närmast remarkabel kostnadsutveckling som skett. Tydligen sjönk driftskostnaderna med drygt 25 % på bara ett år med tanke på att kostnaden som ska faktureras beställaren också gjorde det. Tidigare stipulerades också i regleringsbrevet att minst 80 % av kostnaderna för de flygtransporter som Försvarsmakten tillhandahåller en beställare ska faktureras beställaren – exklusive statsflyget. Under den nämnda perioden har inte drivmedelskostnaderna sjunkit med 25 % och ej heller lönekostnaderna för besättningarna. Istället kan man konstatera en kostnadsökning avseende driftkostnader inom alla jämförbara områden.
Intressant är dock i sammanhanget att konstatera att under sommaren och hösten 2010 stod Regeringskansliet inför tuffa besparingskrav på 300 miljoner kr påkallade av en majoritet i oppositionen. Detta riskerade då att leda till uppsägningar, nedläggningar av ambassader med mera. Kan det vara så att man såg möjligheten att minska utgifterna något genom att lägga ut kostnaderna på en annan myndighet?
Under 90-talet infördes ett strängare köpare- och säljaresystem inom staten och därmed även inom Försvarsmakten, där man förenklat försöker leka marknadsekonomi på en marknad som inte är fri och närmast är av planekonomiskt slag. Försvarsmakten hyr till exempel sina fastigheter av Fortifikationsverket till påhittade marknadspriser, trots att man själv byggt fastigheterna en gång i tiden och samma sak gäller för andra offentliga aktörer. Dessa interndebiteringar har varit ett pågående diskussionsämne på denna blogg sedan starten eftersom de gör att mycket stora delar av anslagen går runt i ett destruktivt ekorrhjul där de felaktigt blåser upp anslag samtidigt som de genererar kostsam byråkrati. För Försvarsmaktens del har till exempel kostnaderna för fastigheter och i form av byggnader och mark stigit explosionsartat i förhållande till antalet kvarvarande förband sedan systemet infördes och man kan fråga sig hur mycket av den i oansenliga delen av försvarsbudgeten, närmare 2,5 miljarder kr av ett anslag på drygt 40 miljarder kr, som är faktiska kostnader och vad som bara är kreativ ekonomi.
Grundtanken med systemet är inte så dum eftersom tanken är att faktiska kostnader ska blottas och leda till ett sundare ekonomiskt tänkande. Tyvärr fungerar inte systemet så i praktiken och lidande i slutänden blir skattebetalarna. Det finns ingen öppen marknad för militära fastigheter. Den regementschef som säger upp hyreskontrakten på några övertaliga byggnader finner snabbt att kostnaderna för de andra byggnaderna ökat med lika mycket samtidigt som förbandet blivit mer trångbott. Det går inte att hyra ut byggnader på militärt område hur som helst och ej heller kan man som regementschef flytta sitt regemente till billigare lokaler i grannkommunen.
I mitten av 00-talet flyttades Försvarshögskolan, FHS, från tidigare nedgångna lokaler på Valhallavägen där den statliga hyresvärden inte ville genomföra nödvändiga renoveringar utan att det skulle ske till en mycket hög kostnad. Lokalerna hade också börjat bli för stora för det minskande FHS.
Lösningen blev att en annan statlig aktör, Akademiska Hus, erbjöd mark vid KTH och byggde en helt ny byggnad för FHS till ett icke oansenligt pris och därpå följande hyror. FHS krympte dock ytterligare parallellt med Försvarsmakten och började i andra hand hyra ut lokaler till andra intressenter som t ex Utrikespolitiska Institutet. Sparkraven på FHS har dock fortsatt och har nu gått så långt att FHS hamnat på fel sida den gräns där lagen kräver att statliga myndigheters lokalkostnader endast får uppgå till en viss procentandel av myndighetens budget. Sålunda är det inte omöjligt att FHS åter tvingas flytta till nya lokaler som då måste rustas upp och byggas om till stora kostnader. Bland de alternativ som tidigare redovisats är en större utbyggnad av Karlberg, ombyggnad av lagerlokaler i Årsta eller om/tillbyggnad av Södertörns Högskola. Inget av alternativen lär generera samma positiva spin-offeffekter med lokalisering nära andra statsvetenskapliga aktörer, UD, ambassader, Högkvarteret samt inte minst de bostäder Försvarsmakten disponerar. I samma veva redovisade Akademiska Hus en ny rekordvinst om 2 miljarder kr som går tillbaka till staten, då Akademiska Hus liksom de övriga statliga fastighetsförvaltarna har ett avkastningskrav gentemot staten som man nästan uteslutande uppnår på att hyra ut lokaler till övrig statlig verksamhet.
Vad har då detta med statsflyget att göra? Jo, tanken att kostnaderna ska synliggöras och leda till ett sundare ekonomiskt tänk verkar inte omfatta statsflyget. Regeringens och kungahusets pris på 10 800 kr per flygtimme är ett otroligt förmånligt pris, inte minst med tanke på vilken service som ingår i priset. Jämför man med de priser privata operatörer tar för att tillhandahålla motsvarande tjänster som statsflyget hamnar man på kostnader på runt 80 000 kr per timme så Försvarsmaktens kostnader för att operera statsflyget lär inte ligga lägre. Det innebär att Regeringen och kungahuset flyger med en rabatt på 70 000 kr per timme som istället belastar försvarsbudgeten. Utslaget på ett år är det ungefärligen 12 x 100 x 70 000 kr = 84 miljoner kr som Försvarsmakten får bekosta för Regeringens och Kungahusets färder med statsflyget, eller motsvarande en tredjedel av den budgetförstärkning Regeringen vill ge Försvarsmakten nästa år med anledning av anskaffningen av en ny version av JAS 39E. Jämför man med driftskostnaderna för ett annat av Försvarsmaktens flygplan, nämligen just JAS 39 Gripen så skulle dessa pengar räcka till ca 2000 fler flygtimmar per år, eller en ökning av den årliga flygtiden med 20 %.
Ska man vara trogen transparensen ska i så fall förvarsanslaget minskas med 84 miljoner kr per år och istället apanage och regeringskansliets anslag ökas. Det skulle förmodligen inte gå att motivera för skattebetalarna utan då låter det bättre med en kostnad om 10 700 kr per flygtimme. Ska man vara riktigt trogen köpare/säljaremodellen så är statsflyget typiskt en sådan tjänst som skulle kunna köpas in på marknaden då det inte direkt handlar om kärnverksamhet för Försvarsmakten. Så blev ju till exempel fallet med Försvarsmaktens regionala transportflyg med Saab 340, vilket var ett mycket kostnadseffektivt sätt att transportera personal på tjänsteresor. Nu blir det istället taxi-, flyg-, buss- och tågbolagen samt hyrbilsföretagen som vinner på det hela, samtidigt som Försvarsmaktens förmåga att transportera personal för nationella insatser nedgått.
Det blir snabbt bisarrt när man ska leka affär i offentlig verksamhet och som vanligt är det skattebetalarna som i slutänden blir drabbade genom nedsatt effektivitet i den statliga förvaltningen orsakad av ökade kostnader och byråkrati. Spritnotan då? Ja, den med dess omfattning om 65 000 kr per år är i sammanhanget försumbar. Man kan faktiskt unna hårt arbetande ministrar, tjänstemän och kungligheter med stressade scheman en stunds avkoppling ombord. Kraven på tjänstbarhet lär ändå leda till att det inte blir några excesser.
Aft, DI, SvD, SR
Uppdatering 20.00: En Gulfstream IV tar 29 500 lbs JET A-1 flygbränsle, vilket ungefär motsvarar 16 500 liter. Literpriset hos Shell Aviation på Bromma är 9,40 kr. Det gör att full tank för en av statsflygets Tp 102 / Gulfstream IV kostar ca 155 000 kr.
Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.
Den som vet får gärna fylla i hur det fungerar med skatter för statsflygets bränsle.