Peak oil-gurun och professorn Kjell Aleklett skrev på SvD Brännpunkt förra veckan om att EU måste ompröva sin energipolitik och ta peak oil på allvar. Det har han förmodligen helt rätt i. Artikeln är också intressant i det avseendet att den historia han nämner i form av prognoser visar behoven av att ta sig an framtiden redan idag istället för att hoppas på det bästa med huvudet stoppat i sanden. Sverige må ha en utbyggd vattenkraft, men i takt med att energibehoven stiger och kärnkraften avvecklas, måste man tänka på nya lösningar.
Det har tidigare på WW skrivits om peak oil och bristande planering för detta. Cornucopia är utmärkt läsning om man talar om generella energiproblem, men på WW är det framförallt det militära och säkerhetspolitiska perspektivet som uppmärksammats. Kamp om energitillgångar och andra råvaror är en urgammal anledning till krig och konflikter. Den cyniske är säkerligen inte sen att påtala att Libyen tar sig minsann världssamfundet an, men inte Syrien, som har en betydligt lägre oljeproduktion. Anledningen är nog inte så mycket oljan som det faktum att Ryssland och Kina har mycket starka intressen i Syrien och av den anledningen högst ointresserade av att någon militär insats beordrad av FN, skulle genomföras i Syrien.
Kampen om energiresurser och råvaror är primärt för de länder som har dessa tillgångar eller som har stark militär makt och har behov av att säkra dessa tillgångar. Sverige tillhör varken det ena eller andra. Däremot utgör Sverige en del av Barentsområdet, där man bedömer att det finns mycket stora energitillgångar ännu så länge oåtkomliga p g a den arktiska isen.
Intressant för svensk del avseende den militära och säkerhetspolitiska aspekten av peak oil är utöver den framtida utveckling i Barentsområdet, hur ett land utan egna tillgångar för att framställa större mängder av petroleumbaserat drivmedel ska kunna få sina militära materiel att fungera. Hur anpassas materielen till att fungera på alternativa drivmedel vid den tidpunkt då nuvarande drivmedel inte går att köpa eller är alldeles för dyra att köpa? Ett tredje problem har länge existerat, nämligen att drivmedelstransporter är oerhört sårbara och samtidigt ytterst värdefulla. Det effektivaste sättet att stoppa en pansararmé har alltid varit att se till att de saknar drivmedel.
Den moderna krigaren blir allt mer beroende av energi. Både i form av elektricitet för att driva alla de högteknologiska materielsystem som allt mer kommer att dominera slagfältet, men även i form av drivmedel för transportmedlen. En liter diesel må kosta drygt 14 kr i Stockholm, men på en utpost i Afghanistan är den reella kostnaden många gånger högre. Det är varken gratis, enkelt eller ofarligt att transportera drivmedel till ensliga platser i krigshärjade områden och tyvärr är det enklaste sättet i fält att framställa den så nödvändiga elektriciteten att göra det med dieselaggregat.
Militära problem under pågående krig påtvingar oftast snabb utveckling och alternativa lösningar. Amerikanska marinkåren har tagit fasta på alla de problem man haft med att försörja avlägsna och isolerade baser i Irak och framförallt Afghanistan och försett en försöksbas med solfångarinstallationer för att framställa elektricitet. Behoven av fossila drivmedel har med ens sjunkit 90 % och det är inte svårt att tänka sig vilka positiva effekter detta medför i form av förenklad logistik och minskat behov av att skydda sårbara transporter. Även avseende framdrivning av fordon som stridsfordon och flygplan ligger USA långt framme, vilket tidigare kommenterats på WW.
Inom Försvarsmakten finns föga förvånande ännu ingen tanke på att fundera över vad som i framtiden ska driva svenska stridsvagnar, flygplan och fartyg i framtiden och inte heller några större planer på att minska dieselbehovet på plats i Afghanistan. Sent lär syndaren vakna.
lördag 30 april 2011
lördag 23 april 2011
Krig för fred och en bredare förståelse
Många har säkert sett de två hittills visade avsnitten av SVT:s Krig för fred. Det är en serie om svenska soldaters vardag i Afghanistan som man önskar hade gjorts långt tidigare, eftersom den ger en betydligt närmare bild av situationen för soldaterna än vad som annars förmedlas i tidningsartiklar och nyhetsklipp på några sekunder. Cynisk kritiserar på sin blogg tv-serien på ett antal punkter som det är lätt hålla med om. För att tillgodogöra sig serien ordentligt krävs att man har en god förförståelse om läget eftersom det annars lätt blir begränsade klipp och hårda ord. Det är ändå långt bättre än vad som tidigare gjorts i ämnet.
Har man missat tidigare avsnitt finner man dem naturligtvis på SVT Play. Där kan man även ta del av en hel del extramaterial och intervjuer med soldater och chefer. Bla finns en intervju på några minuter med en svensk Forward Air Controller som beskriver hur direkt flygunderstöd används av förbandet och att man hemmavid nog inte riktigt förstått att det faktiskt är Sverige som bombar, inte det amerikanska flygplanet som fäller bomberna. En nog så intressant aspekt i anslutning till den pågående debatten om förbehållen för den svenska insatsen över Libyen. Ett annat klipp visar livet på "Kullen" i juletid och andra är intervjuer med förbandschef och arméinspektören.
Det är extramaterial som detta som verkligen har möjlighet att öka allmänhetens förståelse för hur insatsen fungerar i Afghanistan, såväl som i andra områden, och som Försvarsmakten lätt hade kunnat tillhandahålla på sin egen hemsida. Försvarsmaktens Combat Camera-förband är ett steg åt det hållet, men kanske något "häftigare" än nödvändigt, men så är ju också ett av de stora syftena att rekrytera ungdomar. För att hitta till Combat Camera krävs det att man skrollar längst ner på Försvarsmaktens hemsida och klickar på den rätt anonyma länken youtube.
Har man missat tidigare avsnitt finner man dem naturligtvis på SVT Play. Där kan man även ta del av en hel del extramaterial och intervjuer med soldater och chefer. Bla finns en intervju på några minuter med en svensk Forward Air Controller som beskriver hur direkt flygunderstöd används av förbandet och att man hemmavid nog inte riktigt förstått att det faktiskt är Sverige som bombar, inte det amerikanska flygplanet som fäller bomberna. En nog så intressant aspekt i anslutning till den pågående debatten om förbehållen för den svenska insatsen över Libyen. Ett annat klipp visar livet på "Kullen" i juletid och andra är intervjuer med förbandschef och arméinspektören.
Det är extramaterial som detta som verkligen har möjlighet att öka allmänhetens förståelse för hur insatsen fungerar i Afghanistan, såväl som i andra områden, och som Försvarsmakten lätt hade kunnat tillhandahålla på sin egen hemsida. Försvarsmaktens Combat Camera-förband är ett steg åt det hållet, men kanske något "häftigare" än nödvändigt, men så är ju också ett av de stora syftena att rekrytera ungdomar. För att hitta till Combat Camera krävs det att man skrollar längst ner på Försvarsmaktens hemsida och klickar på den rätt anonyma länken youtube.
Skydd av civila inget för Sverige (uppdaterat 16.40)
I en artikel i SvD berättas nu mer ingående vad förbehållet för det svenska stridsflygförbandet FL 01 i Operation Unified Protector egentligen innebär. Mandatet från Riksdagen blev i grunden att den svenska insatsen koncentreras till att upprätthålla flygförbudszonen och embargot mot Libyen efter att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet satt sig emot att Sverige ska delta i genomförandet av den del av UNSCR 1973 som är att skydda civila med alla till buds stående medel. Den uppgift som det svenska förbandet nu löser bäst inom koalitionen är flygspaning och kan tyckas som en fredlig svensk kompromisslösning, men i artikeln visar sig även denna uppgift vara bakbunden. De svenska flygplanen får inte planeras för uppdrag innebärande spaning mot t ex markstridskrafter. Spaning får endast genomföras mot mål som har med flygförbudszonen att göra, t ex flygbaser, luftvärnssystem och liknande. Förbandschefen för FL 01 meddelar dock att förbandet ändå rapporterar vad man ser för övriga stridskrafter i anslutning till de planlagda målen med koppling till flygförbudszonen.
FL 01 får alltså inte ens genomföra flygspaning till skydd för de civila. Häpnadsväckande, minst sagt. Förhoppningen står alltså till att de enheter som beskjuter civila grupperat i närheten flygbaser och luftvärnsställningar. Inte särskilt troligt, med andra ord. Urban Ahlins ord från en månad tillbaka på frågan vad svenska piloter ska göra om de upptäcker stridsfordon som beskjuter civila blev alltså till en värre sanning än från början trott – man ska flyga därifrån och låta flyg från andra länder göra jobbet. Skillnaden är bara den att svenska flygplan inte får uppdras att kontrollera om t ex massakrer på civila förekommer såvida det inte finns mål med anknytning till flygförbudszonen i området. Situationen översatt till Bosien blir att högre chef då hade varit tvungen att uppdra åt svenska flygplan att spana efter luftvärnssystem i Srebrenica för att få bildbevis på massakern där. Att frågan om vad svenska flygplan gör är ytterst känslig ser man också i kommentarerna på Flygvapenbloggen, där en missuppfattad text från någon tidning om att Sverige pekar ut mål och Danmark och Norge kommer efter och bombar, leder till ett snabbt klargörande från flygvapeninspektören.
FN-resolutionen är mycket tydlig i det att medlemsländerna uppmanas att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda de civila i Libyen. Man kan möjligen ha synpunkter på huruvida svenska flygplan ska genomföra attackuppdrag eller inte, men det är absurt att vägra låta svenska sensorer användas för att bättre säkerställa ett gott underrättelseunderlag för att andra mer aktiva nationer ska kunna bekämpa de enheter som skjuter mot civila. Detta förfarande lär inte medföra smickrande omdömen om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Hyckleri är ett kraftigt ord, men det är förmodligen det som bäst beskriver oppositionspartiernas inställning till det svenska deltagandet i FN-insatsen över Libyen. Deltagandet är återigen, precis som under gångna år i Afghanistan, viktigare än vad som uträttas. Följden av oppositionens politik blir att insatsen blivit mer av det försvarsindustristöd oppositionen säger sig vara emot, än en insats för Libyens civila. Militärt talar man ofta om att verka utan att synas, men här är det snarast tal om synas utan att verka.
Man kan fundera på hur det svenska förbehållet anmälts till NATO som leder operationen, om orden är i stil med ”Swedish forces are not to be taking part in protection of the civilian population”. Att skriva eller uttala en liknande mening måste kännas mycket märkligt. Visserligen är upprätthållandet av flygförbudszonen och embargot ett indirekt skydd av civila, men mer direkta åtgärder mot framförallt indirekt eldsystem som t ex raketartilleri är i rådande situation viktigare. Moderna stridsflygplan som JAS 39, F-16, Eurofighter m fl växlar också snabbt mellan olika roller som jakt och attack och kan därför både genomföra anfall mot markmål och ta hand om eventuellt flyg från endera Gadaffiregimen eller oppositionsstyrkorna. Så har också skett när franska flygplan tvingat flyg från oppositionsstyrkorna att landa. Att avdela flyg särskilt för luftförsvarsuppgifter är med rådande status på det libyska flygvapnet lite av ett resursslöseri.
Förhoppningen står nu till att mandatet för den svenska insatsen ändras. Helst till att stryka svenska förbehåll helt och hållet, men åtminstone till att spaningsuppdrag kan genomföras utan förbehåll.
Vad som däremot är smickrande att läsa om i SvD:s artikel är lovorden från NATO för den svenska förmågan till taktisk flygspaning, där den beskrivs som ledande inom koalitionen med snabbare rapporttider än övriga tillgängliga spaningssystem. Uppmuntrande är också att se att Försvarsmakten börjat lätta på locket kring insatsen över Libyen. En av de största misstagen som begåtts med insatsen i Afghanistan är att man försökt sminka grisen och inte haft ett större fönster mot media. Det misstaget bör inte upprepas. Låt istället allmänheten få ta del av vad Försvarsmakten uträttar. Tag efter det danska exemplet med dagliga rapporter om genomförd verksamhet för att skingra dimmorna.
Uppdatering 16.40: SvD har varit i kontakt med flera politiker avseende begränsningarna av den svenska insatsen. Allan Widman (fp) vill se en djupgående diskussion om hur riksdagsmandatet genomförs i praktiken. Peter Hultqvist menar på att det är Försvarsmakten som tagit fram de begränsade insatsreglerna. Flygvapeninspektören meddelar att man håller på att se över insatsreglerna.
Bloggar: Göran Pettersson, 2
FL 01 får alltså inte ens genomföra flygspaning till skydd för de civila. Häpnadsväckande, minst sagt. Förhoppningen står alltså till att de enheter som beskjuter civila grupperat i närheten flygbaser och luftvärnsställningar. Inte särskilt troligt, med andra ord. Urban Ahlins ord från en månad tillbaka på frågan vad svenska piloter ska göra om de upptäcker stridsfordon som beskjuter civila blev alltså till en värre sanning än från början trott – man ska flyga därifrån och låta flyg från andra länder göra jobbet. Skillnaden är bara den att svenska flygplan inte får uppdras att kontrollera om t ex massakrer på civila förekommer såvida det inte finns mål med anknytning till flygförbudszonen i området. Situationen översatt till Bosien blir att högre chef då hade varit tvungen att uppdra åt svenska flygplan att spana efter luftvärnssystem i Srebrenica för att få bildbevis på massakern där. Att frågan om vad svenska flygplan gör är ytterst känslig ser man också i kommentarerna på Flygvapenbloggen, där en missuppfattad text från någon tidning om att Sverige pekar ut mål och Danmark och Norge kommer efter och bombar, leder till ett snabbt klargörande från flygvapeninspektören.
FN-resolutionen är mycket tydlig i det att medlemsländerna uppmanas att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda de civila i Libyen. Man kan möjligen ha synpunkter på huruvida svenska flygplan ska genomföra attackuppdrag eller inte, men det är absurt att vägra låta svenska sensorer användas för att bättre säkerställa ett gott underrättelseunderlag för att andra mer aktiva nationer ska kunna bekämpa de enheter som skjuter mot civila. Detta förfarande lär inte medföra smickrande omdömen om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Hyckleri är ett kraftigt ord, men det är förmodligen det som bäst beskriver oppositionspartiernas inställning till det svenska deltagandet i FN-insatsen över Libyen. Deltagandet är återigen, precis som under gångna år i Afghanistan, viktigare än vad som uträttas. Följden av oppositionens politik blir att insatsen blivit mer av det försvarsindustristöd oppositionen säger sig vara emot, än en insats för Libyens civila. Militärt talar man ofta om att verka utan att synas, men här är det snarast tal om synas utan att verka.
Man kan fundera på hur det svenska förbehållet anmälts till NATO som leder operationen, om orden är i stil med ”Swedish forces are not to be taking part in protection of the civilian population”. Att skriva eller uttala en liknande mening måste kännas mycket märkligt. Visserligen är upprätthållandet av flygförbudszonen och embargot ett indirekt skydd av civila, men mer direkta åtgärder mot framförallt indirekt eldsystem som t ex raketartilleri är i rådande situation viktigare. Moderna stridsflygplan som JAS 39, F-16, Eurofighter m fl växlar också snabbt mellan olika roller som jakt och attack och kan därför både genomföra anfall mot markmål och ta hand om eventuellt flyg från endera Gadaffiregimen eller oppositionsstyrkorna. Så har också skett när franska flygplan tvingat flyg från oppositionsstyrkorna att landa. Att avdela flyg särskilt för luftförsvarsuppgifter är med rådande status på det libyska flygvapnet lite av ett resursslöseri.
Förhoppningen står nu till att mandatet för den svenska insatsen ändras. Helst till att stryka svenska förbehåll helt och hållet, men åtminstone till att spaningsuppdrag kan genomföras utan förbehåll.
Vad som däremot är smickrande att läsa om i SvD:s artikel är lovorden från NATO för den svenska förmågan till taktisk flygspaning, där den beskrivs som ledande inom koalitionen med snabbare rapporttider än övriga tillgängliga spaningssystem. Uppmuntrande är också att se att Försvarsmakten börjat lätta på locket kring insatsen över Libyen. En av de största misstagen som begåtts med insatsen i Afghanistan är att man försökt sminka grisen och inte haft ett större fönster mot media. Det misstaget bör inte upprepas. Låt istället allmänheten få ta del av vad Försvarsmakten uträttar. Tag efter det danska exemplet med dagliga rapporter om genomförd verksamhet för att skingra dimmorna.
Uppdatering 16.40: SvD har varit i kontakt med flera politiker avseende begränsningarna av den svenska insatsen. Allan Widman (fp) vill se en djupgående diskussion om hur riksdagsmandatet genomförs i praktiken. Peter Hultqvist menar på att det är Försvarsmakten som tagit fram de begränsade insatsreglerna. Flygvapeninspektören meddelar att man håller på att se över insatsreglerna.
Bloggar: Göran Pettersson, 2
lördag 16 april 2011
Tungt i Libyen
NATO och framförallt Storbritannien och Frankrike, försöker nu få de övriga deltagarländerna i Operation Unified Protector att ta ett större ansvar för bekämpning av markmål. Man anser att det behövs betydligt fler flygplan för attackuppdrag än de 20+20 från vardera Storbritannien och Frankrike, samt 6 från vardera Belgien, Norge, Danmark och Kanada. Det är totalt 64 flygplan, men då ska man komma ihåg att långt ifrån alla flyger samtidigt utan befinner sig även i underhåll och ska dessutom spridas ut över dygnets 24 h och Libyens stora yta. Vissa källor talar om att ytterligare 10 attackflygplan är vad som behövs, sedan USA tidigare dragit tillbaka sina flygstridskrafter från insatsen. En fransk talesman har gått så långt som att peka ut Sverige som ett land som skulle kunna göra mer för insatsen.
Flera av de länder som deltar aktivt i insatsen med att attackera markmål börjar nu få slut på precisionsstyrda bomber och andra precisionsvapen och har börjat fråga andra länder om att få köpa av dem. Vissa länder har också problem med att deras flygplan, trots NATO-tillhörighet, inte kan ta vapen direkt från amerikanska lager (även om det inte hör hemma i sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka att Gripen inte har det problemet eftersom frågan säkert annars uppstår).
Sverige har som bekant tagit den politiska ståndpunkten att inte anfalla markmål, även om just skyddet av civila är en väsentlig del av resolution 1973. För svensk del gäller det alltså kort och gott att bidra till att upprätthålla flygförbudszonen genom att patrullera luftrummet (ett antal flygningar har enligt media försökt genomföras från bägge sidor och en Mig-23 från rebellsidan tvingades i förra veckan att landa av NATO-flyg) och genomföra spaningsinsatser. De sistnämnda är nog så viktiga då stormakterna har ett begränsat antal spaningssatelliter, där ett fåtal varje dag passerar över det intressanta området och då har stora ytor att täcka. Problemet är sedan framförallt att analysera det bildunderlag som inhämtas. Spaningsinsatser är mycket viktiga för att bedöma verkan av vapeninsatser och därefter se om motståndaren håller på att återuppbygga sin förmåga. Skulle inte Sverige genomföra dessa insatser skulle någon annan behöva göra det, alternativt skulle ledningen för Operation Unified Protector ha ett sämre beslutsunderlag.
Icke desto mindre kan man tycka att Sverige borde delta aktivt i insatserna mot markmål. Att hävda att lämplig utrustning inte finns är att direkt ljuga. Svenska flygplan använder samma målutpekningskapslar och precisionsbomber som många av de andra länderna i insatsen. Ska vi vara så självgoda att vi inte själva vill göra jobbet, kanske vi lika gärna kan sälja från vårt lager av bomber hemma i Sverige till nationer som behöver dem för insatsen.
Annars kan man konstatera att även Flygvapnet nu i Libyen, liksom Armén i Afghanistan får känna på konsekvenserna av det på 00-talet av politiker och högre officerare med hägrande befordran så hyllade och haussade demonstratorförsvaret. I demonstratorförsvaret skulle kritisk materiel bara köpas i ett fåtal exemplar för att demonstrera en förmåga. Vid behov skulle materielen sedan köpas in i större antal, vilket naturligtvis aldrig blir av eftersom krig och konflikter alltid uppstår snabbare än vad materiel kan köpas in i form av "hyllvara". Militär materiel finns dock aldrig som hyllvara. Det är en myt. Militär materiel kostar alldeles för mycket och blir för snabbt föråldrad för att någon ska vilja ha den som hyllvara att sälja dit behov uppstår. För NATO-länderna ser vi nu detta i form av bristen på precisionsvapen. För Armén i Afghanistan har vi sett det i allt från uniformer och mössor till kommunikationsutrustning och mycket annat. För Flygvapnet blir nu situationen densamma som för Armén i Afghanistan - mycket av den materiel som behövs för att på hemmaplan utbilda avlösningsförband finns ej att uppbåda i Sverige, t ex den Hercules som modifierats till tankerflygplan. Materielen befinner sig redan på insats.
Konsekvenserna av att genomföra skarpa insatser med materiel man inte kunnat öva med eller vad det innebär för det nationella försvaret när kritisk materiel ej finns att tillgå i landet, säger sig själva.
cencio.wordpress.com - En intressant sammanfattning av Operation Unified Protector dag för dag.
Tornado ur RAF slår ut en stridsvagn i det svårt härjade Misrata
Flera av de länder som deltar aktivt i insatsen med att attackera markmål börjar nu få slut på precisionsstyrda bomber och andra precisionsvapen och har börjat fråga andra länder om att få köpa av dem. Vissa länder har också problem med att deras flygplan, trots NATO-tillhörighet, inte kan ta vapen direkt från amerikanska lager (även om det inte hör hemma i sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka att Gripen inte har det problemet eftersom frågan säkert annars uppstår).
Sverige har som bekant tagit den politiska ståndpunkten att inte anfalla markmål, även om just skyddet av civila är en väsentlig del av resolution 1973. För svensk del gäller det alltså kort och gott att bidra till att upprätthålla flygförbudszonen genom att patrullera luftrummet (ett antal flygningar har enligt media försökt genomföras från bägge sidor och en Mig-23 från rebellsidan tvingades i förra veckan att landa av NATO-flyg) och genomföra spaningsinsatser. De sistnämnda är nog så viktiga då stormakterna har ett begränsat antal spaningssatelliter, där ett fåtal varje dag passerar över det intressanta området och då har stora ytor att täcka. Problemet är sedan framförallt att analysera det bildunderlag som inhämtas. Spaningsinsatser är mycket viktiga för att bedöma verkan av vapeninsatser och därefter se om motståndaren håller på att återuppbygga sin förmåga. Skulle inte Sverige genomföra dessa insatser skulle någon annan behöva göra det, alternativt skulle ledningen för Operation Unified Protector ha ett sämre beslutsunderlag.
Icke desto mindre kan man tycka att Sverige borde delta aktivt i insatserna mot markmål. Att hävda att lämplig utrustning inte finns är att direkt ljuga. Svenska flygplan använder samma målutpekningskapslar och precisionsbomber som många av de andra länderna i insatsen. Ska vi vara så självgoda att vi inte själva vill göra jobbet, kanske vi lika gärna kan sälja från vårt lager av bomber hemma i Sverige till nationer som behöver dem för insatsen.
Annars kan man konstatera att även Flygvapnet nu i Libyen, liksom Armén i Afghanistan får känna på konsekvenserna av det på 00-talet av politiker och högre officerare med hägrande befordran så hyllade och haussade demonstratorförsvaret. I demonstratorförsvaret skulle kritisk materiel bara köpas i ett fåtal exemplar för att demonstrera en förmåga. Vid behov skulle materielen sedan köpas in i större antal, vilket naturligtvis aldrig blir av eftersom krig och konflikter alltid uppstår snabbare än vad materiel kan köpas in i form av "hyllvara". Militär materiel finns dock aldrig som hyllvara. Det är en myt. Militär materiel kostar alldeles för mycket och blir för snabbt föråldrad för att någon ska vilja ha den som hyllvara att sälja dit behov uppstår. För NATO-länderna ser vi nu detta i form av bristen på precisionsvapen. För Armén i Afghanistan har vi sett det i allt från uniformer och mössor till kommunikationsutrustning och mycket annat. För Flygvapnet blir nu situationen densamma som för Armén i Afghanistan - mycket av den materiel som behövs för att på hemmaplan utbilda avlösningsförband finns ej att uppbåda i Sverige, t ex den Hercules som modifierats till tankerflygplan. Materielen befinner sig redan på insats.
Konsekvenserna av att genomföra skarpa insatser med materiel man inte kunnat öva med eller vad det innebär för det nationella försvaret när kritisk materiel ej finns att tillgå i landet, säger sig själva.
cencio.wordpress.com - En intressant sammanfattning av Operation Unified Protector dag för dag.
Tornado ur RAF slår ut en stridsvagn i det svårt härjade Misrata
Stort symbolvärde
I media och på Försvarsmaktens hemsida kan man idag läsa att kung Carl XVI Gustaf besökt den svenska kontingenten i Afghanistan och invigt Camp Monitor i Shirbirgan.
Man ska inte förneka det stora symbolvärde det har för de svenska soldaterna att kungen besöker dem på plats i Afghanistan. Det innebär ett oerhört stöd för dem att få besök av kungen. "Krigsturismen" bland högre officerare och politiker till de platser i världen där Sverige genomför skarpa insatser skapar annars ofta problem. Stora resurser måste avdelas för skydd och för att informera besökaren, vilket får konsekvenser för den egentliga verksamheten. I många fall är dock besöken ett nödvändigt ont. Våra politiker behöver få se resultatet av politiken på plats där det händer. Det fungerar inte genom de filter som utgörs av media och Högkvarteret. Hade t ex Håkan Juholt spenderat mer tid på de militära förbanden hade han kanske inte fällt kommentarer ang attackinsatser med JAS 39 Gripen som att "vi ska hålla oss till det vi är bra på". När det handlar om hela insatser blir det än allvarligare. 5 år för sent satte slutligen Lars Ohly sin fot i Afghanistan. Att det sedan inte ändrade hans inställning till insatsen spelar mindre roll. Det viktiga är att hans åsikt nu är mer underbyggd.
Det är också skönt att för en gångs skull se att man tagit OPSEC på allvar och först i efterhand offentliggjort besöket. Förmodligen fick inte heller Expressens hovreporter vara med och fråga hur drottningen mår.
Exp, Aft, SvD, DN
Man ska inte förneka det stora symbolvärde det har för de svenska soldaterna att kungen besöker dem på plats i Afghanistan. Det innebär ett oerhört stöd för dem att få besök av kungen. "Krigsturismen" bland högre officerare och politiker till de platser i världen där Sverige genomför skarpa insatser skapar annars ofta problem. Stora resurser måste avdelas för skydd och för att informera besökaren, vilket får konsekvenser för den egentliga verksamheten. I många fall är dock besöken ett nödvändigt ont. Våra politiker behöver få se resultatet av politiken på plats där det händer. Det fungerar inte genom de filter som utgörs av media och Högkvarteret. Hade t ex Håkan Juholt spenderat mer tid på de militära förbanden hade han kanske inte fällt kommentarer ang attackinsatser med JAS 39 Gripen som att "vi ska hålla oss till det vi är bra på". När det handlar om hela insatser blir det än allvarligare. 5 år för sent satte slutligen Lars Ohly sin fot i Afghanistan. Att det sedan inte ändrade hans inställning till insatsen spelar mindre roll. Det viktiga är att hans åsikt nu är mer underbyggd.
Det är också skönt att för en gångs skull se att man tagit OPSEC på allvar och först i efterhand offentliggjort besöket. Förmodligen fick inte heller Expressens hovreporter vara med och fråga hur drottningen mår.
Exp, Aft, SvD, DN
fredag 15 april 2011
Fokus idag
Tidskriften Fokus har idag en kort artikel om NBF som tar utgångspunkt i manipulationsförsöket mot SVT. Tyvärr ligger den ännu inte på nätet.
På nätet kan man däremot läsa en sammanfattning av turerna bakom nedläggningen av Hästveda till förmån för en ny fastighet i Enköping med bl a några av de ekonomiska realiteterna uppräknade. Läsvärt. Bloggen Skruv och mutter.
På nätet kan man däremot läsa en sammanfattning av turerna bakom nedläggningen av Hästveda till förmån för en ny fastighet i Enköping med bl a några av de ekonomiska realiteterna uppräknade. Läsvärt. Bloggen Skruv och mutter.
torsdag 14 april 2011
Gripen levererar över Libyen
Försvarsmakten släppte nu ikväll en spaningsbild från ett av de uppdrag Sverige genomfört med JAS 39 Gripen i Operation Unified Protector över Libyen. Kort sagt är det mycket bra att så sker eftersom Försvarsmakten har mycket att vinna på en öppenhet om sina pågående insatser. Naturligtvis måste det röra sig om öppen information, men att visa för svenska folket vad Försvarsmakten genomför är sådant som stärker Försvarsmaktens anseende och svenska folket förståelse för Försvarsmaktens verksamhet.
I det nämnda fallet med spaningsbilden från Operation Unified Protector, eller Operation Karakal som den döpts till i Sverige, är det extra kul att man nu kan visa alla dem som kritiserat Gripensystemet genom åren och inte minst under de senaste dagarna, att flygplanet faktiskt levererar i skarpa situationer. Bara en sån sak som att piloterna först i luften på väg mot Medelhavet fick reda på vilken bas de skulle landa på tyder på en stor flexibilitet. Även produktioner som gårdagens "Krig för Fred" på SVT ökar allmänhetens insikt i vad som pågår i Afghanistan. Det är inte utan att det kändes något märkligt när statsministern härom veckan talade om att Sverige nu ska delta i stridshandlingar i Libyen medan man när det handlar om Afghanistan alltid talar om fredsarbete. Förhoppningsvis fortsätter man på den nya linjen med en större öppenhet.
Försvar och Säkerhet efterlyste tidigare ikväll en öppnare svensk inställning till pågående operationer liknande hur man hanterar saken i Danmark. Det verkar som det blev snabbt svar.
NATO:s ordförande Anders Fogh Rasmussen uttryckte idag samma åsikt som Storbritannien respektive Frankrike tidgare i veckan uttryckt, nämligen att det behövs fler attackflygplan i Op Unified Protector och att övriga deltagande länder måste ta ett större ansvar. Det blir intressant att se om det blir någon ändring av den svenska politiska linjen att anfall mot markmål ej får genomföras. Utrikesminister Carl Bildt underströk på NATO-mötet vikten av att behålla det militära trycket mot Khaddafi.
Exp, DN, Aft, SvD
I det nämnda fallet med spaningsbilden från Operation Unified Protector, eller Operation Karakal som den döpts till i Sverige, är det extra kul att man nu kan visa alla dem som kritiserat Gripensystemet genom åren och inte minst under de senaste dagarna, att flygplanet faktiskt levererar i skarpa situationer. Bara en sån sak som att piloterna först i luften på väg mot Medelhavet fick reda på vilken bas de skulle landa på tyder på en stor flexibilitet. Även produktioner som gårdagens "Krig för Fred" på SVT ökar allmänhetens insikt i vad som pågår i Afghanistan. Det är inte utan att det kändes något märkligt när statsministern härom veckan talade om att Sverige nu ska delta i stridshandlingar i Libyen medan man när det handlar om Afghanistan alltid talar om fredsarbete. Förhoppningsvis fortsätter man på den nya linjen med en större öppenhet.
Försvar och Säkerhet efterlyste tidigare ikväll en öppnare svensk inställning till pågående operationer liknande hur man hanterar saken i Danmark. Det verkar som det blev snabbt svar.
NATO:s ordförande Anders Fogh Rasmussen uttryckte idag samma åsikt som Storbritannien respektive Frankrike tidgare i veckan uttryckt, nämligen att det behövs fler attackflygplan i Op Unified Protector och att övriga deltagande länder måste ta ett större ansvar. Det blir intressant att se om det blir någon ändring av den svenska politiska linjen att anfall mot markmål ej får genomföras. Utrikesminister Carl Bildt underströk på NATO-mötet vikten av att behålla det militära trycket mot Khaddafi.
Exp, DN, Aft, SvD
måndag 11 april 2011
False flag operation
Häromveckan dök det in ett mail från den journalist på SVT som gjort reportaget till kommande helgs avsnitt av Dokument Inifrån där Försvarsmaktens anlitande av konsulter granskas. Mailet var mycket kort och journalisten undrade huruvida det verkligen var Wiseman som hade skrivit ett bifogat mail. Detta mail i sin tur hade adresserats till Dokument Inifrånredaktionen och Eva Hamilton, VD för SVT och andra namn i SVT:s ledning.
Mailets innehåll var en lång redogörelse till försvar för svensk utveckling av NBF, eller mer noggrant NEC (Network Enabling Capabilites) som författaren betonar att det heter, och följer i sin helhet nedan. Alltihop avsänt av "Wiseman's Wisdom".
"Hoppas att ni har för avsikt att göra en objektiv och neutral granskning av detta och inte enbart ute efter att bevisa någon form av hypotes om att satsningen på NBF inte varit en framgång. För att förstå vad Network Enabling Capabilities, som NBF numera heter internationellt, så kan man kort sammanfatta det som en arkitektur och ett regelverk för samverkan och informationsutbyte mellan oberoende suveräna parter i en federation, se bifogad fil NATO Architecture Framework. NATOs arkiktekturamverk för tjänsteorienterad interoperabilitet är helt baserat på det utvecklingsarbete som gjorts i Sverige, se Executive Summary sid 868 där följande citat är hämtat ifrån;
" NAF v.3 is based on best practice in Nations, and several Nations have willingly shared their architecture experience and information to NATO. A lot of experiences from many countries has been addressed and discussed in the development of NAF v3. The support for Service-Oriented Architectures (SOA) has been added to NAF with support and experiences from the Swedish architecture development programme."
Detsamma gäller den internationella standardiseringen inom Net-Centric Operations Industry Consortium (NCOIC) vars standard helt bygger på resultaten från det svenska utvecklingsarbetets förslag på standarder och ramverk, se länk https://www.ncoic.org/home/
Utvecklingsarbetet har vid ett flertal tillfällen granskats av Gartner Group och de har inte haft några anmärkningar utan snarare gett utvecklingen sitt fulla stöd.
Några fakta;
* NEC möjliggör löst kopplade flexibla system-av-system lösningar.
* NEC är en arkitektur och ett regelverk som är helt oberoende av tekniskt gränssnitt dvs oaktat vilken produkt eller system man vill utbyta information med så kan man utbyta information och samverka med varandra. Allt detta för att svenska förband ska kunna samverka med andra nationer i samband med internationella operationer, men även för att Försvarsmaktens olika försvarsgrenar dvs armen, marinen och flygvapnet ska kunna utbyta information med varandra vilket de endast i mycket begränsad utsträckning kan idag.
* NEC baseras på öppna standards och COTS (Commercials Off the Shelf) dvs utnyttjar existerande produkter och system istället för att utveckla svenska särlösningar...det handlar om att använda den information som finns tillgänlig redan idag och dela dem samt samuttnyttja sensorer och andra informationskällor oaktat försvarsgren.
* NEC skapar även en möjlighet för kunden att upphandla leverantörer i konkurrens då en av konsekvenserna är att produkt- och systemleverantörer inte längre kan låsa in kunderna, i det här fallet Försvarsmakten i sina egna tekniska standards s k proprietära lösningar. En av konsekvenserna i samband med projektet var även genomförandet av en s k systemöversyn där man hittade 100-tal system som omgående kunde avskaffas då de levererade motsvarande funktionaliteter.
Sammantaget kan detta sammanfattas av Sten Tolgfors som uttryckte detta i samband med en presentation av SUCBAS, som för övrigt är helt baserad NBF projektet, på en internationell konferens:
"Sorry guys, we will not buy any more products and systems..."
Detta får självfallet enorma konsekvenser för leverantörer som t ex SAAB som levererat c:a 95% av samtliga ledningssystem till Försvarsmakten, som helt plötsligt blir konkurrensutsatta på sin egen hemmamarknad, får se stora delar av sin utvecklingsbudget och sina säkra affärer fara all världens väg. Tolgfors uttalande står dock i skarp kontrast till hur sedan NEC hanteras internt på Försvarsdepartementet där Håkan Jevrell verkar har gjort detta till sin personliga vendetta av någon anledning.
* NEC har inget att göra med GLI/NOC,vilket en del tycks tro. NEC skapar gemensam lägesinformation MEN det behövs ingen central hantering för att detta ska åstadkommas. Samordningen av GLI/NOC har andra motiv och utgångspunkter än införnade av NEC.
* Införande av NEC pågår båda nationellt och internationellt inom den civila sektorn är ett av mycket få militära utvecklingsprojekt som har en stor kommersiell potential inom civila sektorn.
Utvecklingen drivs nu av bl a European Defence Agency samt NATO och Sverige har sagt att man ska anamma NATO och EDA dvs ett koncept som man själva redan har gjort investeringar i men som man skjuter på implemteringen av då detta kräver en enorm transformation av hela Försvarsmakten och självfallet då ruckar på den feta midjan av överstelöjtnanter på Högkvartertert som varken förstår eller vill ta till sig av vad den ny informations- och kommunikationsteknologi har att erbjuda.
Detta samtidigt som den svenska NEC utvecklingen Internationellt betraktas som ett av de mest framgångsrika och ansedda utvecklingsprojekten Sverige genomfört. Det erfarenhets- och kompetensförsprång som vi fortfarande har håller man på att skänka bort och det är oerhört beklagligt.
Det finns således många bottnar i denna fråga och jag, och många med mig, hoppas att ni belyser detta objektivt och neutralt."
Ett mail av det här slaget får en definitivt att tappa hakan! Någon utger sig alltså för att vara "Wiseman's Wisdom" i syfte att påverka SVT:s granskning av Försvarsmaktens användande av konsulter, där just turerna kring NBF och GLC lär vara en central del och försöker rida på Wiseman's Wisdoms goda namn. Det är ju i och för sig smickrande, men i grunden stinker hela förfarandet.
Vem som ligger bakom är svårt att bevisa. IP-numret pekar dock enligt SVT på en person som arbetar inom ett av NESP-företagen, vilket är mycket involverat i verksamheten i Enköping. Att någon inom Försvarsmakten eller i någon organisation eller något företag i anslutning till Försvarsmakten använder sig av liknande metoder är oerhört beklämmande. Inom folkrätten talar man om "False flag operations" där man i grundversionen under föregivande av fiendens flagga eller märkning tar sig in bakom fiendens linjer för att därifrån genomföra ett anfall. Den som sett en och annan piratfilm känner igen tilltaget, liksom den som kan sin historia eftersom såväl Gustaf III utnyttjade förfarandet, liksom såväl Hitler som Stalin. Nuförtiden är det något som mest förknippas med skurkstater och mindre nogräknade underrättelseorganisationer eftersom förfarandet är förbjudet enligt folkrätten. Tydligen tyckte ändå någon att det var lämpligt att använda sig av metoden gentemot SVT.
Det är inte för inte som det inte står någon mailadress utsatt i anslutning till denna blogg. Det verkar också vara på sin plats att varna för bedragare. Man kan ju inte låta bli att fundera på om liknande mail gått iväg till andra journalister, politiker eller makthavare. Det är också värt att ta sig en ordentlig funderare vilka andra metoder som vissa intressegrupperingar inom FM eller relaterade till FM kanske använder för att manipulera journalister och politiker. Vad är det mer som händer som vi inte vet om?
Mailets innehåll var en lång redogörelse till försvar för svensk utveckling av NBF, eller mer noggrant NEC (Network Enabling Capabilites) som författaren betonar att det heter, och följer i sin helhet nedan. Alltihop avsänt av "Wiseman's Wisdom".
"Hoppas att ni har för avsikt att göra en objektiv och neutral granskning av detta och inte enbart ute efter att bevisa någon form av hypotes om att satsningen på NBF inte varit en framgång. För att förstå vad Network Enabling Capabilities, som NBF numera heter internationellt, så kan man kort sammanfatta det som en arkitektur och ett regelverk för samverkan och informationsutbyte mellan oberoende suveräna parter i en federation, se bifogad fil NATO Architecture Framework. NATOs arkiktekturamverk för tjänsteorienterad interoperabilitet är helt baserat på det utvecklingsarbete som gjorts i Sverige, se Executive Summary sid 868 där följande citat är hämtat ifrån;
" NAF v.3 is based on best practice in Nations, and several Nations have willingly shared their architecture experience and information to NATO. A lot of experiences from many countries has been addressed and discussed in the development of NAF v3. The support for Service-Oriented Architectures (SOA) has been added to NAF with support and experiences from the Swedish architecture development programme."
Detsamma gäller den internationella standardiseringen inom Net-Centric Operations Industry Consortium (NCOIC) vars standard helt bygger på resultaten från det svenska utvecklingsarbetets förslag på standarder och ramverk, se länk https://www.ncoic.org/home/
Utvecklingsarbetet har vid ett flertal tillfällen granskats av Gartner Group och de har inte haft några anmärkningar utan snarare gett utvecklingen sitt fulla stöd.
Några fakta;
* NEC möjliggör löst kopplade flexibla system-av-system lösningar.
* NEC är en arkitektur och ett regelverk som är helt oberoende av tekniskt gränssnitt dvs oaktat vilken produkt eller system man vill utbyta information med så kan man utbyta information och samverka med varandra. Allt detta för att svenska förband ska kunna samverka med andra nationer i samband med internationella operationer, men även för att Försvarsmaktens olika försvarsgrenar dvs armen, marinen och flygvapnet ska kunna utbyta information med varandra vilket de endast i mycket begränsad utsträckning kan idag.
* NEC baseras på öppna standards och COTS (Commercials Off the Shelf) dvs utnyttjar existerande produkter och system istället för att utveckla svenska särlösningar...det handlar om att använda den information som finns tillgänlig redan idag och dela dem samt samuttnyttja sensorer och andra informationskällor oaktat försvarsgren.
* NEC skapar även en möjlighet för kunden att upphandla leverantörer i konkurrens då en av konsekvenserna är att produkt- och systemleverantörer inte längre kan låsa in kunderna, i det här fallet Försvarsmakten i sina egna tekniska standards s k proprietära lösningar. En av konsekvenserna i samband med projektet var även genomförandet av en s k systemöversyn där man hittade 100-tal system som omgående kunde avskaffas då de levererade motsvarande funktionaliteter.
Sammantaget kan detta sammanfattas av Sten Tolgfors som uttryckte detta i samband med en presentation av SUCBAS, som för övrigt är helt baserad NBF projektet, på en internationell konferens:
"Sorry guys, we will not buy any more products and systems..."
Detta får självfallet enorma konsekvenser för leverantörer som t ex SAAB som levererat c:a 95% av samtliga ledningssystem till Försvarsmakten, som helt plötsligt blir konkurrensutsatta på sin egen hemmamarknad, får se stora delar av sin utvecklingsbudget och sina säkra affärer fara all världens väg. Tolgfors uttalande står dock i skarp kontrast till hur sedan NEC hanteras internt på Försvarsdepartementet där Håkan Jevrell verkar har gjort detta till sin personliga vendetta av någon anledning.
* NEC har inget att göra med GLI/NOC,vilket en del tycks tro. NEC skapar gemensam lägesinformation MEN det behövs ingen central hantering för att detta ska åstadkommas. Samordningen av GLI/NOC har andra motiv och utgångspunkter än införnade av NEC.
* Införande av NEC pågår båda nationellt och internationellt inom den civila sektorn är ett av mycket få militära utvecklingsprojekt som har en stor kommersiell potential inom civila sektorn.
Utvecklingen drivs nu av bl a European Defence Agency samt NATO och Sverige har sagt att man ska anamma NATO och EDA dvs ett koncept som man själva redan har gjort investeringar i men som man skjuter på implemteringen av då detta kräver en enorm transformation av hela Försvarsmakten och självfallet då ruckar på den feta midjan av överstelöjtnanter på Högkvartertert som varken förstår eller vill ta till sig av vad den ny informations- och kommunikationsteknologi har att erbjuda.
Detta samtidigt som den svenska NEC utvecklingen Internationellt betraktas som ett av de mest framgångsrika och ansedda utvecklingsprojekten Sverige genomfört. Det erfarenhets- och kompetensförsprång som vi fortfarande har håller man på att skänka bort och det är oerhört beklagligt.
Det finns således många bottnar i denna fråga och jag, och många med mig, hoppas att ni belyser detta objektivt och neutralt."
Ett mail av det här slaget får en definitivt att tappa hakan! Någon utger sig alltså för att vara "Wiseman's Wisdom" i syfte att påverka SVT:s granskning av Försvarsmaktens användande av konsulter, där just turerna kring NBF och GLC lär vara en central del och försöker rida på Wiseman's Wisdoms goda namn. Det är ju i och för sig smickrande, men i grunden stinker hela förfarandet.
Vem som ligger bakom är svårt att bevisa. IP-numret pekar dock enligt SVT på en person som arbetar inom ett av NESP-företagen, vilket är mycket involverat i verksamheten i Enköping. Att någon inom Försvarsmakten eller i någon organisation eller något företag i anslutning till Försvarsmakten använder sig av liknande metoder är oerhört beklämmande. Inom folkrätten talar man om "False flag operations" där man i grundversionen under föregivande av fiendens flagga eller märkning tar sig in bakom fiendens linjer för att därifrån genomföra ett anfall. Den som sett en och annan piratfilm känner igen tilltaget, liksom den som kan sin historia eftersom såväl Gustaf III utnyttjade förfarandet, liksom såväl Hitler som Stalin. Nuförtiden är det något som mest förknippas med skurkstater och mindre nogräknade underrättelseorganisationer eftersom förfarandet är förbjudet enligt folkrätten. Tydligen tyckte ändå någon att det var lämpligt att använda sig av metoden gentemot SVT.
Det är inte för inte som det inte står någon mailadress utsatt i anslutning till denna blogg. Det verkar också vara på sin plats att varna för bedragare. Man kan ju inte låta bli att fundera på om liknande mail gått iväg till andra journalister, politiker eller makthavare. Det är också värt att ta sig en ordentlig funderare vilka andra metoder som vissa intressegrupperingar inom FM eller relaterade till FM kanske använder för att manipulera journalister och politiker. Vad är det mer som händer som vi inte vet om?
lördag 9 april 2011
Välkommen ny helikopter (uppdaterad 17.20)
På DN Debatt offentliggör idag försvarsminister Sten Tolgfors att Sverige nu anskaffar 15 st UH-60M Blackhawk som helikopter 16. Tidigare har den franska EC 725 nämnts som ett alternativ, men glädjande nog verkar det bli Blackhawk. EC 725 har endast anskaffats i ett fåtal exemplar i Frankrike och har rapporterats vara något opålitlig och dyr.
Hkp 16 Blackhawk anskaffas för att fylla gapet till dess Hkp 14 är i drift, framförallt för att kunna ta vid efter Hkp 10B i Afghanistan. Förhoppningsvis kvarstår Hkp 16 i drift även efter att Hkp 14 nått full operabilitet. Försvarsmakten, liksom det övriga offentliga Sverige så som sjukvården, är otroligt klent utrustad vad avser helikoptrar i internationell jämförelse. (Vad det betyder för sjukvården i ett så glesbefolkat land som Sverige säger sig självt)
För en gångs skulle gör man rätt och köper en väl beprövad helikopter i en färdig standard. Genom inköp från USA kan man också dra nytta av landets Foreign Military Sales-program som i många fall också innebär snabb utbildning i USA, medföljande instruktörer till hemlandet och även i skarp tjänst i t ex Afghanistan. Ledtiderna från anskaffning till insats kortas därmed. Vad som oroar är dock vad motköpsaffären blir för dessa 4,7 mdr kr som anskaffning och vidmakthållande. Ofta när försvarsmateriel köps in och säljande land inte ser något behov att köpa materiel från mottagaren, läggs kontrakt ut på mottagarlandets försvarsindustri. I fallet med den nya taktiska UAV:n, en mycket väl beprövad amerikansk modell som använts i Irak och Afghanistan, har Saab fått kontrakt på att utveckla planerings- och utvärderingsutrustning till systemet. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men med tanke på att systemet använts i 100-tals exemplar i stridsområden under flera år, lär existerande amerikanska system grundas på väl beprövad erfarenhet, jämför med ett nytt svenskt stödsystem. I fallet med helikopter 14 fick Saab också kontrakt på att utveckla ledningssystem till de marina versionerna, vilket det tydligen har blivit lite si och så med.Motköp är inte alltid av godo.
Frågan är vad som sedan ska hända med de Hkp 10B som tas hem från Afghanistan? Ska de gå samma öde till mötes som Hkp 4 eller kvarstår de i tjänst? För några år sedan upphörde Försvarsmakten med uppgiften att tillhandahålla flyg- och sjöräddningsberedskap, där denna istället övertogs av Sjöfartsverket som lade ut kontraktet på Norrlandsflyg. Ett av motiven som angavs var att Försvarsmakten inte skulle konkurrera med civila entreprenörer. För några veckor sedan meddelades det att Sjöfartsverket nu ska ta över räddningshelikoptertjänsten i egen regi med början på nästa år, vilket bl a Skipper tog upp på sin blogg. Frågan är hur man avser fortsätta driva tjänsten. Att Sjöfartsverket ska bygga upp en egen förmåga verkar märkligt.
För Flygvapnets del har det över lag fungerat bra med Norrlandsflyg som leverantör av flygräddning med undantag för några tillfällen och det faktum att Norrlandsflyg opererat med högre väderkrav än militära helikoptrar. Helikopter 14, som vid det här laget är gammal som gatan avseende anskaffning och kravspecifikation, anskaffades med bl a flyg- och sjöräddning i åtanke och har därför beställts med avisningssystem för rotorbladen för att kunna uppträda i sådant väder som annars är icke flygbart för Försvarsmaktens tidigare helikoptrar och Norrlandsflyg. Man får hoppas att även Hkp 16 utrustas med denna förmåga. Flyg- och sjöräddningen oroar dock. Idag finns inte alls de helikopterresurser tillgängliga som fanns då Estonia förliste och som möjliggjorde att så pass många överlevande i alla fall räddades innan de frös ihjäl. Åsikten som ofta framförts att "vi kan alltid ta hjälp av grannländerna" är oerhört naiv. Man kan också rimligen fråga sig vilka förbindelser Norrlandsflyg har att operera med sin civila räddningsförmåga i händelse av ofred? Det måste finnas en svensk militär förmåga till (C)SAR oavsett om det gäller att hämta piloter, sjömän eller soldater. Av ovanstående anledning oroar också den nya försvarsstödutredningen som efterlyser mer offentlig-privat samverkan inom försvaret.
Låt oss hoppas att införandet av Hkp 16 nu går enligt plan. Vad som definitivt oroar är den mycket stora brist på piloter och tekniker som nu föreligger under kommande år efter de senaste årens stora oreda inom Helikopterflottiljen. Oroande är också hur man ska lösa ut materielbudgeten när andra projekt får tryckas ytterligare in i framtiden. Det är inga vackra kurvor som presenteras.
SvD, Aft, Exp, GP
Försvarsministern, Göran Pettersson, Tokmoderaten, Cornucopia
Nya Socialdemokraternas nya försvarspolitiske talesman, Peter Hultqvist, har i SvD synpunkter på beslutet att köpa in Blackhawk som Hkp 16. Han oroar sig för att valet var för snävt, att flera länder avbeställt Blackhawk och framförallt anser han att Riksdagen inte informerats ordentligt. Måhända anser han att det var bättre som det var under upphandlingen av Hkp 14, när dåvarande s-regeringen gick in och valde NH 90 istället för den helikopter som rekommenderats av FMV. Det ska dock påpekas att även denna helikopter dragits med en hel del problem i framförallt kanadensisk tjänst.
Hkp 16 Blackhawk anskaffas för att fylla gapet till dess Hkp 14 är i drift, framförallt för att kunna ta vid efter Hkp 10B i Afghanistan. Förhoppningsvis kvarstår Hkp 16 i drift även efter att Hkp 14 nått full operabilitet. Försvarsmakten, liksom det övriga offentliga Sverige så som sjukvården, är otroligt klent utrustad vad avser helikoptrar i internationell jämförelse. (Vad det betyder för sjukvården i ett så glesbefolkat land som Sverige säger sig självt)
För en gångs skulle gör man rätt och köper en väl beprövad helikopter i en färdig standard. Genom inköp från USA kan man också dra nytta av landets Foreign Military Sales-program som i många fall också innebär snabb utbildning i USA, medföljande instruktörer till hemlandet och även i skarp tjänst i t ex Afghanistan. Ledtiderna från anskaffning till insats kortas därmed. Vad som oroar är dock vad motköpsaffären blir för dessa 4,7 mdr kr som anskaffning och vidmakthållande. Ofta när försvarsmateriel köps in och säljande land inte ser något behov att köpa materiel från mottagaren, läggs kontrakt ut på mottagarlandets försvarsindustri. I fallet med den nya taktiska UAV:n, en mycket väl beprövad amerikansk modell som använts i Irak och Afghanistan, har Saab fått kontrakt på att utveckla planerings- och utvärderingsutrustning till systemet. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men med tanke på att systemet använts i 100-tals exemplar i stridsområden under flera år, lär existerande amerikanska system grundas på väl beprövad erfarenhet, jämför med ett nytt svenskt stödsystem. I fallet med helikopter 14 fick Saab också kontrakt på att utveckla ledningssystem till de marina versionerna, vilket det tydligen har blivit lite si och så med.Motköp är inte alltid av godo.
Frågan är vad som sedan ska hända med de Hkp 10B som tas hem från Afghanistan? Ska de gå samma öde till mötes som Hkp 4 eller kvarstår de i tjänst? För några år sedan upphörde Försvarsmakten med uppgiften att tillhandahålla flyg- och sjöräddningsberedskap, där denna istället övertogs av Sjöfartsverket som lade ut kontraktet på Norrlandsflyg. Ett av motiven som angavs var att Försvarsmakten inte skulle konkurrera med civila entreprenörer. För några veckor sedan meddelades det att Sjöfartsverket nu ska ta över räddningshelikoptertjänsten i egen regi med början på nästa år, vilket bl a Skipper tog upp på sin blogg. Frågan är hur man avser fortsätta driva tjänsten. Att Sjöfartsverket ska bygga upp en egen förmåga verkar märkligt.
För Flygvapnets del har det över lag fungerat bra med Norrlandsflyg som leverantör av flygräddning med undantag för några tillfällen och det faktum att Norrlandsflyg opererat med högre väderkrav än militära helikoptrar. Helikopter 14, som vid det här laget är gammal som gatan avseende anskaffning och kravspecifikation, anskaffades med bl a flyg- och sjöräddning i åtanke och har därför beställts med avisningssystem för rotorbladen för att kunna uppträda i sådant väder som annars är icke flygbart för Försvarsmaktens tidigare helikoptrar och Norrlandsflyg. Man får hoppas att även Hkp 16 utrustas med denna förmåga. Flyg- och sjöräddningen oroar dock. Idag finns inte alls de helikopterresurser tillgängliga som fanns då Estonia förliste och som möjliggjorde att så pass många överlevande i alla fall räddades innan de frös ihjäl. Åsikten som ofta framförts att "vi kan alltid ta hjälp av grannländerna" är oerhört naiv. Man kan också rimligen fråga sig vilka förbindelser Norrlandsflyg har att operera med sin civila räddningsförmåga i händelse av ofred? Det måste finnas en svensk militär förmåga till (C)SAR oavsett om det gäller att hämta piloter, sjömän eller soldater. Av ovanstående anledning oroar också den nya försvarsstödutredningen som efterlyser mer offentlig-privat samverkan inom försvaret.
Låt oss hoppas att införandet av Hkp 16 nu går enligt plan. Vad som definitivt oroar är den mycket stora brist på piloter och tekniker som nu föreligger under kommande år efter de senaste årens stora oreda inom Helikopterflottiljen. Oroande är också hur man ska lösa ut materielbudgeten när andra projekt får tryckas ytterligare in i framtiden. Det är inga vackra kurvor som presenteras.
SvD, Aft, Exp, GP
Försvarsministern, Göran Pettersson, Tokmoderaten, Cornucopia
Nya Socialdemokraternas nya försvarspolitiske talesman, Peter Hultqvist, har i SvD synpunkter på beslutet att köpa in Blackhawk som Hkp 16. Han oroar sig för att valet var för snävt, att flera länder avbeställt Blackhawk och framförallt anser han att Riksdagen inte informerats ordentligt. Måhända anser han att det var bättre som det var under upphandlingen av Hkp 14, när dåvarande s-regeringen gick in och valde NH 90 istället för den helikopter som rekommenderats av FMV. Det ska dock påpekas att även denna helikopter dragits med en hel del problem i framförallt kanadensisk tjänst.
Flygvapnet startar egen blogg
Igår startade Flygvapnet en egen blogg och Flygvapeninspektören generalmajor Anders Silwer gjorde igår det första inlägget. Det är ett välkommet, intressant och tidsenligt grepp. Frågan är om den blir kvar på Internet eller om den senare ska flytta in i Försvarsmaktens nya intranät. Skillnaden är om målgruppen är den egna personalen, eller om man vill kunna nå även allmänheten. Som synes av inte minst utrikesministerns blogg finns det en rad fördelar med att kunna presentera egna fakta, tillgängliga för allmänheten när man anser att medias rapportering inte är med sanningen överensstämmande. Då har det alltid högre trovärdighet om man informationen kommer direkt från källan istället via en informationsavdelning som kan uppfattas som en yttre skydd. Jämför gärna också med USA:s högste befälhavare i Europa som via egen blogg berättar om verksamheten i EUCOM. Nog så intressant vid starten av Odyssey Dawn och Unified Protector.
Förhoppningsvis dyker det snart även upp en arméblogg och en marinblogg. Rotationerna i Afghanistan har sedan år tillbaka varit duktiga på att driva bloggar, även om de på sistone tyvärr blivit mycket av en kopia av befintliga artiklar på Försvarsmaktens egen hemsida.
Förhoppningsvis dyker det snart även upp en arméblogg och en marinblogg. Rotationerna i Afghanistan har sedan år tillbaka varit duktiga på att driva bloggar, även om de på sistone tyvärr blivit mycket av en kopia av befintliga artiklar på Försvarsmaktens egen hemsida.
torsdag 7 april 2011
Förnuftet får råda
Regeringen fattade idag beslut om att stridsledningscentralen i Hästveda inte ska läggas ned. Tillsammans med den i Bålsta utgör de enda kvarvarande fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentralerna sedan den motsvarande utanför Luleå lades ned för ett antal år sedan. Försvarsmakten har i ett antal år velat lägga ned Hästvedaanläggningen för att istället ersätta all stridsledning med en ny anläggning i Enköpingstrakten, elakt kallad Enköpingsladan eftersom den skulle hamna ovan jord. Det har varit ett antal turer i detta ärende sedan 00-talets början, i grunden utlöst av en stark övertro på en svensk nationell nätverksbaserad lösning för ledning av många omtalat som IT-bubblans flytt till försvarsindustrin. Resultatet har blivit att miljardbelopp försvunnit till bl a konsulter utan att några konkreta produkter tagits fram. Ett konkret resultat har varit att en stor mängd av stridsledningspersonalen sagt upp sig och gått till civil flygledning, vilket lett till en stor brist på flygstridsledare i Försvarsmakten idag.
Regeringens beslut idag räddar alltså kvar Hästveda, vilket av många insatta framhållits vara en mycket mer ekonomisk lösning och med större förmåga än en ny ovanjordslösning i Enköpingstrakten. En stor eloge för dagens regeringsbeslut ska gå till Allan Widman och majoren Peter Neppelberg som lagt ner sin själar i arbetet för att få ha kvar befintliga och mycket väl fungerande lösningar i form av Hästveda. Nu verkar det som om förnuftet får råda. Återstår att se vad det blir av NBF-projektet.
Nästa vecka handlar SVT:s Dokument Inifrån om Försvarsmaktens anlitande av konsulter.
Media:
SvD, 2, DN
Regeringens beslut idag räddar alltså kvar Hästveda, vilket av många insatta framhållits vara en mycket mer ekonomisk lösning och med större förmåga än en ny ovanjordslösning i Enköpingstrakten. En stor eloge för dagens regeringsbeslut ska gå till Allan Widman och majoren Peter Neppelberg som lagt ner sin själar i arbetet för att få ha kvar befintliga och mycket väl fungerande lösningar i form av Hästveda. Nu verkar det som om förnuftet får råda. Återstår att se vad det blir av NBF-projektet.
Nästa vecka handlar SVT:s Dokument Inifrån om Försvarsmaktens anlitande av konsulter.
Media:
SvD, 2, DN
onsdag 6 april 2011
Skog, träd och grenar
 |
| I inbördeskrigens Afrika är en av grunderna att den enskilde krigaren själv anpassar och anskaffar sin utrustning till vad han själv anser lämplig nivå för att lösa uppgiften (bild länkad från militaryphotos.com och ja, bilden är ett försök till humor) |
Ibland talas det om att man inte ser skogen för alla träd. Den senaste veckan har fått en att börja fundera på om det till och med kan vara så att man kanske inte ens ser träden för enskilda grenar?
Gästinlägget om "Combat-Kalle" renderade i enorm mängd kommentarer. En numerär som hittills inte skådats på WW och antalet besök var nästan uppe i samma nivå som annars endast nås vid större händelser. Den enskilde soldatens privata inköp av egen materiel är uppenbarligen något som berör och gör det så till den grad att språkbruket blir väldigt aggressivt och att man avsiktligen hellre misstolkar vad någon annan har skrivit än bemöter argument. Flera av inläggen i närtid har handlat om betydligt större frågor och frågor som är av avsevärt större vikt för svensk försvarsförmåga än vilken stridsväst som bärs, men dessa inlägg har i jämförelse fått mycket få kommenterar. Tydligen är de enskilda grenarna mer intressanta än vad som händer med skogen i övrigt.
Att soldater är missnöjda med sin utrustning är inget nytt. Så har det varit i alla tider och det hör till. Krig är en materialsport. Soldater analyserar ständigt sig själva och sin primärgrupp efter var de svaga länkarna finns och gör därefter sitt bästa för att undanröja dessa. Allra helst när man genomför skarpa insatser och allt ställs på sin spets. Att Larsson har problem med fyskraven, att Olsson fumlar med materielen och att magasinen inte matar som de ska är problem man kanske kan se genom fingrarna med vid övningar på hemmaplan, men i skarp strid och med det egna och kamraternas liv som insats blir problemen akuta.
Egentligen är det inte stridsvästar, knivar och egentligen inte ens anskaffningsproblemen som är intressanta, trots att det kan vara svårt att ens få fram mössor till förbanden i Afghanistan. Det intressanta är de bakomliggande faktorerna som flera kommentatorer också mer eller mindre medvetet vittnar om, nämligen reglementen, instruktioner och lagstiftning som går stick i stäv med varandra. Soldaten och hans närmast överordnade ute på fältet löser uppgiften genom att medvetet bryta mot ett antal bestämmelser. Det är den enda vägen man kan lösa uppgiften på under rådande omständigheter. Problemen är att de rådande omständigheterna inte är ett undantag under en kortare period utan blir till en normalbild Längre upp i näringskedjan ser man genom fingrarna med förseelserna för det levererar resultatet och allra längst upp vill man inte ens befatta sig med detaljerna utan det är bara resultatet som är intressant. Så länge det blir resultat är allt frid och fröjd. Detaljerna vill man helst inte känna till och eftersom detaljerna är ointressanta och resultatet kommer så finns det ingen anledning att förändra något. Förändring kostar.
Så blir det också den enskilde på lägre nivå som drabbas när lösningarna utanför regelverket inte fungerar. En utredning kommer snabbt att peka på att man inte höll sig till reglerna och då spelar det inte någon stor roll om det levererade eller inte. Så länge det inte finns dokumenterat och sanktionerat att avsteg tillåts hamnar Svarte Petter hos lägsta nivå och så ska det inte vara. Det är i längden inte hållbart. En organisation utan ett strukturerat och logiskt regelverk fungerar inte i längden. Till slut blir det kaos när allt bygger på egna bedömanden, godtycke och erfarenheter snarare än kollektivets samlade dito. Framförallt försvinner förtroendet för ledarskapet i organisationen och det blir en djup klyfta mellan golvet och ledningen.
Stridsvästarnas fördelar och nackdelar är i grunden ointressanta eftersom frågan är mycket bredare än så. Det som är intressant är varför en hel organisation hamnat i denna situation av kontinuerliga avsteg och varför så lite görs för att rätta upp situationen.
På ett bredare plan kan det vara intressant att veta att Riksrevisionen nu ska granska svenska internationella insatser och huruvida Regeringens och myndigheterna samordnar sitt arbete så att största möjliga effekt uppnås. Det finns dock god anledning för Försvarsmakten att själv granska hur man kommer till rätta med bristerna i nuvarande struktur. För det krävs det att man har förmåga att se såväl skog som träd och enskilda grenar. Med den underbemanning som Försvarsmakten lider av är det svårt att se att det skulle finnas resurser till något mer övergripande analysarbete.
söndag 3 april 2011
Värdet av ett enda flygplan
Förr i världen krävdes det åtskilliga bombflygplan för att slå ut ett enda mål på marken då precisionen var dålig. Under VK 2 flög massiva allierade bombplansformationer från Storbritannien för att slå mål i Tyskland och ett mål kunde kräva insats av 25 flygplan. Ändå var resultatet ofta att målet inte var utslaget, men väl civila områden runt omkring. Under Vietnamkriget handlade det om 4-8 flygplan per mål och något liknande detta under Gulfkriget. I Vietnam dök de första laserstyrda bomberna upp och en Nordvietnamesisk bro som man upprepade gånger försökt bomba sönder och som kostat åtskilliga amerikanska flygplan och piloter genom åren, slogs nu ut av ett enda flygplan och en bomb.
Så kom sedan kriget i Jugoslavien där man hade tillgång till tredje generationens laserstyrda bomber med betydligt större räckvidd och högre träffsannolikhet. Där ställde istället vädret till det, då det visade sig att europeiskt väder föga förvånande allt som oftast begränsade sikten från flygplan till mål och därmed också möjligheten att laserbelysa målet. Resultatet blev en rad icke genomförda anfall och en större tillit till de då helt nya GPS-styrda bomberna som var mycket få i antal.
Under Irakkriget hade man så fått ut GPS-styrda bomber på bredd och de tunga amerikanska bombflygplanen hade också fått kraftfullare eldledningssystem som möjliggjorde anfall mot flera mål samtidigt. Ett amerikanskt bombflygplan slog i det närmaste helt ut en irakisk mekaniserad bataljon med hjälp av smarta multipelbomber. Nu ser vi att utvecklingen tagit ytterligare några steg när två amerikanska bombflygplan under ett uppdrag slagit ut 100 markmål i Libyen, av bilderna att döma med olika storlekar och varianter av den GPS-styrda JDAM-bomben. Detta var första gången man med B-1B genomfört ett uppdrag från hemmabas i USA och anfallit mål på andra sidan jordklotet. Liknande 24 h-uppdrag har tidigare genomförts med såväl B-52 som B-2. Dessa piloter hamnar i den något konstiga situationen att de lämnar sina barn på dagis dag 1, flyger ett stridsuppdrag runt halva jordklotet och slår ut ett antal mål, flyger hem, debriefar uppdraget och hämtar sedan barnen på dagis dag 2.
Denna utveckling innebär att värdet av varje enskilt flygplan blir så mycket högre när ett enda flygplan ansvarar för att slå ut så många mål. Hade ett av dessa flygplan skjutits ned, eller tvingats vända p g a tekniskt fel hade koalitionen misslyckats med att slå ut nästan hälften av alla den dagens mål. Det blir alltså oerhört mycket viktigare för en försvarare att slå ut fiendens bomb- och attackflygplan, samtidigt som anfallaren är extremt beroende av att ha tillgång till koordinater för markmålen med extremt hög precision.
Inte bara bombflygplanen har fått denna flermålsförmåga, utan även flygplan med attackförmåga. Ökad precision innebär möjlighet att slå ut mål med hjälp av en betydligt mindre verkansdel, vilket i sin tur innebär att man kan konstruera mindre bomber och därmed hänga fler bomber på varje flygplan. I Sverige går utvecklingen åt snarlikt håll. I mitten av 00-talet infördes förmåga att JAS 39 ta laserstyrda bomber av samma typ som användes under Gulfkriget och sedan något år tillbaka använder Flygvapnet en bomb med såväl GPS- som laserstyrning. I nästa mjukvaruppdatering avser man enl budgetunderlagen införa programmerbara GPS-styrda bomber av mindre slag med avsevärt längre räckvidd (över 100 km enl Wiki).
Att skjuta ner ett attackflygplan måste alltså göras innan det har möjlighet att släppa sin stora mängd av GPS-styrda vapen. Annars uppstår omedelbart en målmättnad hos försvararen när denne har 50 små mål att skjuta ner istället för ett enda stort. Vilka krav detta ställer på jaktflygplan och luftvärn säger sig självt.
Tyvärr verkar inte denna analys ha gjorts ännu i Sverige, men den görs förhoppningsvis i en kommande luftförsvarsutredning.
Så kom sedan kriget i Jugoslavien där man hade tillgång till tredje generationens laserstyrda bomber med betydligt större räckvidd och högre träffsannolikhet. Där ställde istället vädret till det, då det visade sig att europeiskt väder föga förvånande allt som oftast begränsade sikten från flygplan till mål och därmed också möjligheten att laserbelysa målet. Resultatet blev en rad icke genomförda anfall och en större tillit till de då helt nya GPS-styrda bomberna som var mycket få i antal.
Under Irakkriget hade man så fått ut GPS-styrda bomber på bredd och de tunga amerikanska bombflygplanen hade också fått kraftfullare eldledningssystem som möjliggjorde anfall mot flera mål samtidigt. Ett amerikanskt bombflygplan slog i det närmaste helt ut en irakisk mekaniserad bataljon med hjälp av smarta multipelbomber. Nu ser vi att utvecklingen tagit ytterligare några steg när två amerikanska bombflygplan under ett uppdrag slagit ut 100 markmål i Libyen, av bilderna att döma med olika storlekar och varianter av den GPS-styrda JDAM-bomben. Detta var första gången man med B-1B genomfört ett uppdrag från hemmabas i USA och anfallit mål på andra sidan jordklotet. Liknande 24 h-uppdrag har tidigare genomförts med såväl B-52 som B-2. Dessa piloter hamnar i den något konstiga situationen att de lämnar sina barn på dagis dag 1, flyger ett stridsuppdrag runt halva jordklotet och slår ut ett antal mål, flyger hem, debriefar uppdraget och hämtar sedan barnen på dagis dag 2.
Denna utveckling innebär att värdet av varje enskilt flygplan blir så mycket högre när ett enda flygplan ansvarar för att slå ut så många mål. Hade ett av dessa flygplan skjutits ned, eller tvingats vända p g a tekniskt fel hade koalitionen misslyckats med att slå ut nästan hälften av alla den dagens mål. Det blir alltså oerhört mycket viktigare för en försvarare att slå ut fiendens bomb- och attackflygplan, samtidigt som anfallaren är extremt beroende av att ha tillgång till koordinater för markmålen med extremt hög precision.
Inte bara bombflygplanen har fått denna flermålsförmåga, utan även flygplan med attackförmåga. Ökad precision innebär möjlighet att slå ut mål med hjälp av en betydligt mindre verkansdel, vilket i sin tur innebär att man kan konstruera mindre bomber och därmed hänga fler bomber på varje flygplan. I Sverige går utvecklingen åt snarlikt håll. I mitten av 00-talet infördes förmåga att JAS 39 ta laserstyrda bomber av samma typ som användes under Gulfkriget och sedan något år tillbaka använder Flygvapnet en bomb med såväl GPS- som laserstyrning. I nästa mjukvaruppdatering avser man enl budgetunderlagen införa programmerbara GPS-styrda bomber av mindre slag med avsevärt längre räckvidd (över 100 km enl Wiki).
Att skjuta ner ett attackflygplan måste alltså göras innan det har möjlighet att släppa sin stora mängd av GPS-styrda vapen. Annars uppstår omedelbart en målmättnad hos försvararen när denne har 50 små mål att skjuta ner istället för ett enda stort. Vilka krav detta ställer på jaktflygplan och luftvärn säger sig självt.
Tyvärr verkar inte denna analys ha gjorts ännu i Sverige, men den görs förhoppningsvis i en kommande luftförsvarsutredning.
Gästinlägg: Felaktig bild av Gottrörahaveriet snart på TV (uppdaterad)
Aftonbladet skriver nu om den filmatisering av Gottröra-haveriet som Borneo tog upp i ett gästinlägg för några dagar sedan, i vilket han anser att filmatiseringen ger en felaktig bild av haveriförloppet. Den sanne hjälten vid haveriet utelämnas i filmen.
Eftersom Aftonbladets bloggportal inte skannar gamla inlägg efter uppdateringar och länkar syftar det här inlägget som en hänvisning. Kommentarer för detta inlägg är därför avstängda och hänvisas istället till det riktiga inlägget.
Eftersom Aftonbladets bloggportal inte skannar gamla inlägg efter uppdateringar och länkar syftar det här inlägget som en hänvisning. Kommentarer för detta inlägg är därför avstängda och hänvisas istället till det riktiga inlägget.
lördag 2 april 2011
Gästinlägg: Ge inte efter för Combat-Kalle
Mycket Libyen får nu ge vika för lite mer jordnära aktiviteter i form av ett gästinlägg från en av Försvarsmaktens anställda soldater.
Wiseman
-----------------------------------------
Ge inte efter för Combat-Kalle
I Försvarsmakten, och särskilt bland de nyanställda soldaterna, finns det en personlighetstyp som alltid verkar se till att fokus hamnar fel. Han finns på varje kompani, skvadron och kurs. Vi kan kalla honom för Combat-Kalle. Combat-Kalle är mer intresserad av sin egen utrustning än av gruppens gemensamma materiel, bryr sig inte om någon form av likformighet inom enheten som han tillhör och har ett besvärande intresse av att se häftig eller "combat" ut. Han gör det medelst ökenkängor till den ordinarie uniformen, genom gigantiska knivar, egna stridsvästar, ja, till och med genom att köpa egna tillbehör till sitt vapen. Den rådande riktlinjen i Combat-Kalles liv verkar vara, den för övrigt fantastiska, TV-serien Generation Kill.
Det är lätt att påstå att Combat-Kalle och hans vänner inte utgör något problem. Varför kan de inte få leka SSG med sina västar och stöveldolkar och a-dykjackor köpta på Terräng och Tradera? Svaret är mycket enkelt: Combat-Kalle gör att fokus hamnar fel. Hans krav på arbetsgivaren leder till en lång rad felprioriteringar: Av någon anledning finns det plötsligt väldigt mycket prylar på förrådet som egentligen borde ha hamnat långt ner i prioriteringslistan, men som onekligen bidrar till att hålla Combat-Kalle nöjd. Skalplagg 08 är till exempel ett snyggt, skönt och vattentätt alternativ till fältuniformen, men är det verkligen det vi behöver mest just nu? Försvarets köp av Gerbers multitools är ett annat exempel. För vad är egentligen ett multitool om inte en vanlig tång med lite häftigare design och en utfällbar konservöppnare?
Det kan inte få vara Combat-Kalle och hans likar som sätter agendan för vad som köps in och vad som inte köps in till Försvaret. Om vi låter det vara på det sättet så har vi stora problem. Vi kan inte heller tillåta att svenska soldater går utspökade hur som helst, då mynnar det ut i att de svenska soldaterna ser ut som legotrupper.
Man kan tycka vad man vill om Försvarsmaktens materiel. Och visst finns det möjligheter att individanpassa utrustningen med kängor, acceptabla och funktionsdugliga knivar med mera. Men soldatens arbetsuppgift är inte primärt att se combat ut. Stöveldolkar, stiletter, privata camo-jackor, egna stridsglasögon, civila ryggsäckar och dessa ständiga stridsvästar kanske kan verka som kul komplement för den enskilde. Men Armén handlar inte om den enskilde. Den som inte förstår det, har nog hamnat fel.
/N:r femton Stolt
fredag 1 april 2011
Deeds, not words
Under förmiddagen har Riksdagsdebatten inför voteringen om Libyeninsatsen pågått. Efter att riksdagsbeslutet nu tagits lyfter ett antal av insatsens flygplan imorgon lördag mot Medelhavet för den första svenska insatsen med stridsflyg sedan Kongokriget i början av 1960-talet. Därefter tar det ytterligare några dagar innan skarpa uppdrag genomförs.
Det är idag två veckor och några timmar sedan Säkerhetsrådet röstade igenom resolution 1973. Det är den tid det tagit att få fram ett beslut om ett svenskt deltagande i insatsen. Frankrike genomförde redan timmar efter säkerhetsrådets beslut de första insatserna mot de stridsvagnar tillhörande Gadaffis styrkor som hotade Benghazi. Allt pekade annars på ett nytt Srebrenica.
Deeds not words, var det som då var lösningen. Inte att fundera på vem som skulle leda insatsen och exakt vilka falanger som ingår i oppositionen. Andra länders aktion var det som köpte tid för länder såsom Sverige att överlägga i ytterligare veckor om mer eller mindre stora detaljer. De debatter som nu genomförs i Riksdagen kunde ha hållits två veckor tidigare för att få iväg en insats redan när flygförbudszonen behövdes som mest.
"Är det den internationella insatsen eller Gadaffis styrkor som är den största faran för civilbefolkningen", undrar Allan Widman i riksdagsdebatten. För två veckor sedan var det Gadaffi och med största sannolikhet är det fortfarande Gadaffi med tanke på dennes artilleri och stridsvagnar som beskjuter civila områden. Utvecklingen kan mycket väl bli att det sedan är oppositionens styrkor är den största faran för civila. Likt det som flera gånger påpekats av Försvar och Säkerhet och såsom nu koalitionen försöker varna oppositionen, tar inte resolutionen sida för någon av sidorna i konflikten, utan koalitionen kan mycket väl tvingas anfalla oppositionsstyrkor som angriper civila.
En sak står då säker och det är att de bägge sidornas flygstridskrafters del i konflikten blir mindre för var dag. Uppgiften blir då mer av att förhindra olagliga transporter in och ut ur Libyen. En i koalitionen ingående komponent som då inte kan verka mot markmål blir en något överflödig resurs, utan behovet är snarast större av flygplan som genomför swing-role, d v s växlar mellan jakt-, attack- och spaningsroll i luften i insatsområdet. Utvecklingen i Libyen är onekligen komplicerad, men man måste ställa sig frågan vad alternativet hade varit. Vi accepterar nu att civilbefolkningen skyddas i enlighet med FN-resolutionen av andra nationers stridskrafter, men inte våra egna. En märklig inställning från många av riksdagspartierna. Återigen, deeds, not words, är det som räknas.
Det går inte att förutspå utvecklingen i Libyen. Det kan mycket väl bli ett inbördeskrig som fortsätter även efter att Gadaffi försvunnit. Det internationella samfundet har då ändå gjort vad man kan. Kanske är landets nuvarande gränsdelning inte helt optimal i likhet med Jugoslaviens? Vad man dock kan konstatera är det enda man kan göra är att laga efter läge och att man nu med största säkerhet avvärjt en aggression mot en stor del av civilbefolkningen.
Det börjar nu tyvärr vara för sent för det svenska politiska samfundet att få till en internationell aktion i Elfenbenskusten. Däremot bör man nu fundera över hur man ska ställa sig till utvecklingen i många andra problemtyngda länder i Mellanöstern där situationen kan utvecklas åt det libyska hållet. Insatsen i Libyen kommer för svensk del att vara oerhört nyttig för såväl det politiska etablissemanget, som Försvarsmakten. Även om det tagit två veckor är det på mycket kort tid som beslut fattats, men det hindrar inte att beslutstiden ytterligare kan kortas. Ingen kris eller konflikt kommer att vara helt svart-vit, men det är ändå deeds not words som räknas.
Läs gärna Herman Lindqvist om den svenska insatsen.
Det råder ingen större tvekan om att det svenska förbandet kommer att göra bra ifrån sig under insatsen. Det pekar alla erfarenheter från genomförda övningar på. Däremot kan man fundera på vad förbandet kommer att kallas under insatsen. Blir det en fortsättning på traditionerna från Finland och Kongo så att förbandet kommer att benämnas F 23? Oavsett vilket,
God jakt!
Aft, 2, 3, 4
Exp, 2
SvD, 2, 3, 4
DN, 2, 3, 4, 5
BLT
SR, 2, 3, 4
SVT, 2, 3, 4, 5, 6
GP, 2
Det är idag två veckor och några timmar sedan Säkerhetsrådet röstade igenom resolution 1973. Det är den tid det tagit att få fram ett beslut om ett svenskt deltagande i insatsen. Frankrike genomförde redan timmar efter säkerhetsrådets beslut de första insatserna mot de stridsvagnar tillhörande Gadaffis styrkor som hotade Benghazi. Allt pekade annars på ett nytt Srebrenica.
Deeds not words, var det som då var lösningen. Inte att fundera på vem som skulle leda insatsen och exakt vilka falanger som ingår i oppositionen. Andra länders aktion var det som köpte tid för länder såsom Sverige att överlägga i ytterligare veckor om mer eller mindre stora detaljer. De debatter som nu genomförs i Riksdagen kunde ha hållits två veckor tidigare för att få iväg en insats redan när flygförbudszonen behövdes som mest.
"Är det den internationella insatsen eller Gadaffis styrkor som är den största faran för civilbefolkningen", undrar Allan Widman i riksdagsdebatten. För två veckor sedan var det Gadaffi och med största sannolikhet är det fortfarande Gadaffi med tanke på dennes artilleri och stridsvagnar som beskjuter civila områden. Utvecklingen kan mycket väl bli att det sedan är oppositionens styrkor är den största faran för civila. Likt det som flera gånger påpekats av Försvar och Säkerhet och såsom nu koalitionen försöker varna oppositionen, tar inte resolutionen sida för någon av sidorna i konflikten, utan koalitionen kan mycket väl tvingas anfalla oppositionsstyrkor som angriper civila.
En sak står då säker och det är att de bägge sidornas flygstridskrafters del i konflikten blir mindre för var dag. Uppgiften blir då mer av att förhindra olagliga transporter in och ut ur Libyen. En i koalitionen ingående komponent som då inte kan verka mot markmål blir en något överflödig resurs, utan behovet är snarast större av flygplan som genomför swing-role, d v s växlar mellan jakt-, attack- och spaningsroll i luften i insatsområdet. Utvecklingen i Libyen är onekligen komplicerad, men man måste ställa sig frågan vad alternativet hade varit. Vi accepterar nu att civilbefolkningen skyddas i enlighet med FN-resolutionen av andra nationers stridskrafter, men inte våra egna. En märklig inställning från många av riksdagspartierna. Återigen, deeds, not words, är det som räknas.
Det går inte att förutspå utvecklingen i Libyen. Det kan mycket väl bli ett inbördeskrig som fortsätter även efter att Gadaffi försvunnit. Det internationella samfundet har då ändå gjort vad man kan. Kanske är landets nuvarande gränsdelning inte helt optimal i likhet med Jugoslaviens? Vad man dock kan konstatera är det enda man kan göra är att laga efter läge och att man nu med största säkerhet avvärjt en aggression mot en stor del av civilbefolkningen.
Det börjar nu tyvärr vara för sent för det svenska politiska samfundet att få till en internationell aktion i Elfenbenskusten. Däremot bör man nu fundera över hur man ska ställa sig till utvecklingen i många andra problemtyngda länder i Mellanöstern där situationen kan utvecklas åt det libyska hållet. Insatsen i Libyen kommer för svensk del att vara oerhört nyttig för såväl det politiska etablissemanget, som Försvarsmakten. Även om det tagit två veckor är det på mycket kort tid som beslut fattats, men det hindrar inte att beslutstiden ytterligare kan kortas. Ingen kris eller konflikt kommer att vara helt svart-vit, men det är ändå deeds not words som räknas.
Läs gärna Herman Lindqvist om den svenska insatsen.
Det råder ingen större tvekan om att det svenska förbandet kommer att göra bra ifrån sig under insatsen. Det pekar alla erfarenheter från genomförda övningar på. Däremot kan man fundera på vad förbandet kommer att kallas under insatsen. Blir det en fortsättning på traditionerna från Finland och Kongo så att förbandet kommer att benämnas F 23? Oavsett vilket,
God jakt!
Aft, 2, 3, 4
Exp, 2
SvD, 2, 3, 4
DN, 2, 3, 4, 5
BLT
SR, 2, 3, 4
SVT, 2, 3, 4, 5, 6
GP, 2
Gästinlägg: Felaktig bild av Gottrörahaveriet snart på TV
Om någon vecka visas i TV-kanalen National Geographic en dramatiserad dokumentär om SAS- haveriet i Gottröra vid juletid 1991 med SAS flight 791.
Den 31 mars var det förhandsvisning på en biograf i Stockholm där mängder av så kallade flygcelebriteter var inbjudna. Före visningen av den 45 minuter långa filmen intervjuades befälhavaren, den danske dåvarande SAS kaptenen Stefan Rasmussen, på scenen. Han fick berätta för publiken hur han upplevde haveriet och den efterföljande media exponeringen samt den hjälteroll han tilldelades efter haveriet och nu i den aktuella filmen.
Gottrörahaveriet inträffade på grund av att is sögs in i bägge motorerna på den MD-80, vilken Rasmussen var befälhavare på , beroende på felaktig avisning av flygplanets vingar vilket medförde stopp på bägge motorerna. Flygplanet kraschlandade på ett fält och alla överlevde.
I programmet, där skådespelare agerar besättning, varvat med intervjuer med bland annat kaptenen Stefan Rasmussen och styrmannen Ulf Cedermark, målas en bild upp hur situationen utvecklades sig. Där förekommer även SAS kaptenen Per Holmberg, passiv passagerare i kabinen. Enligt filmen springer Holmberg in i kabinen då han uppfattar den farliga situationen och erbjuder sin hjälp. Rasmussen ber honom starta APU´n, en extra liten motor som ger strömförsörjning. Därefter kan man i filmen se hur Holmberg vid flera tillfällen ropar ut till Rasmussen att ”titta ut, se rakt fram”. Cedermark är upptagen med att försöka starta motorerna och utlösa brandsläckare samt sköta radion. I nästa moment visas haveriet där Rasmussen framgångsrikt och kallblodigt landar flygplanet på åkern och även tar hjälp av träd före fältet före att få ner farten.
Händelsen omnämns av programledaren för filmförevisningen och den närvarande haveriexperten (från SAS) som jämförlig med nödlandningen av ett passagerarflygplan på Hudsonfloden i New York för några år sedan då bägge motorerna stannat efter en massiv fågelkolison med gäss.
Per Holmberg har aldrig varit tillfrågad av filmteamet om sin roll vid haveriet vilket kan tyckas märkligt. Hans insats har bedömts av dåtida och efterkomna kolleger som den avgörande faktorn att haveriet fick en så, trots allt, lycklig utgång. Det framkommer inte.
När Holmberg kom in i kabinen var Rasmussen helt blockerad, endast Cedermark fungerade. Det var Holmberg som i praktiken tog befälet och beordrade Rasmussen hur han skulle styra samt det var Holmberg som tog ut klaffarna vilket gjorde att flygplanet kunde flyga i lägre fart och gav högre lyftkraft som i sin tur gjorde att flygplanet inte kraschade i träden och kullen som fanns före fältet. Det var också Holmberg som initierade att landstället togs ut vilket gav en stabilare uppbromsning vid nedslaget. Inget av detta nämns i filmen.
Annonseringen av filmen ger sken av att ge ”den fulla sanningen bakom haveriet”. Rasmussen gjorde nog så gott han kunde men utan Holmberg hade han inte klarat av situationen, det vet alla i branschen. Det kom frågor från publiken efter filmen angående varför Holmbergs roll hade minimerats. Svaret från SAS pensionerade norske haveriutredare var undvikande men han gav ändå, något motvilligt, beröm.
Per Holmberg var med vid förhandsvisningen av filmen. Han mår fortfarande illa av minnena från haveriet och det blir inte bättre av att hans avgörande insats minimeras i en så kallad objektiv filmatisering.
Frågan är varför Rasmussen ställde upp på detta? Kanske hans egen minnesbild med åren blivit förvrängd då den initiella vetskapen av att han inte fungerade så som han skulle ha önskat, nu gjort att han numera skapat sin egen bild av händelsen. En bild som kan vara sann för honom men inte borde förmedlas såsom fakta i en filmad dokumentär. Danskarna vill ha sin hjälte men den som orkar läsa haverikommissionen kan se vad som egentligen hände.
Den riktige hjälten, Holmberg, är lämnad utanför. Varför?
Borneo
Aftonbladet TV
Aftonbladet Plus
Expressen
Se även Chefsingenjören
Den 31 mars var det förhandsvisning på en biograf i Stockholm där mängder av så kallade flygcelebriteter var inbjudna. Före visningen av den 45 minuter långa filmen intervjuades befälhavaren, den danske dåvarande SAS kaptenen Stefan Rasmussen, på scenen. Han fick berätta för publiken hur han upplevde haveriet och den efterföljande media exponeringen samt den hjälteroll han tilldelades efter haveriet och nu i den aktuella filmen.
Gottrörahaveriet inträffade på grund av att is sögs in i bägge motorerna på den MD-80, vilken Rasmussen var befälhavare på , beroende på felaktig avisning av flygplanets vingar vilket medförde stopp på bägge motorerna. Flygplanet kraschlandade på ett fält och alla överlevde.
I programmet, där skådespelare agerar besättning, varvat med intervjuer med bland annat kaptenen Stefan Rasmussen och styrmannen Ulf Cedermark, målas en bild upp hur situationen utvecklades sig. Där förekommer även SAS kaptenen Per Holmberg, passiv passagerare i kabinen. Enligt filmen springer Holmberg in i kabinen då han uppfattar den farliga situationen och erbjuder sin hjälp. Rasmussen ber honom starta APU´n, en extra liten motor som ger strömförsörjning. Därefter kan man i filmen se hur Holmberg vid flera tillfällen ropar ut till Rasmussen att ”titta ut, se rakt fram”. Cedermark är upptagen med att försöka starta motorerna och utlösa brandsläckare samt sköta radion. I nästa moment visas haveriet där Rasmussen framgångsrikt och kallblodigt landar flygplanet på åkern och även tar hjälp av träd före fältet före att få ner farten.
Händelsen omnämns av programledaren för filmförevisningen och den närvarande haveriexperten (från SAS) som jämförlig med nödlandningen av ett passagerarflygplan på Hudsonfloden i New York för några år sedan då bägge motorerna stannat efter en massiv fågelkolison med gäss.
Per Holmberg har aldrig varit tillfrågad av filmteamet om sin roll vid haveriet vilket kan tyckas märkligt. Hans insats har bedömts av dåtida och efterkomna kolleger som den avgörande faktorn att haveriet fick en så, trots allt, lycklig utgång. Det framkommer inte.
När Holmberg kom in i kabinen var Rasmussen helt blockerad, endast Cedermark fungerade. Det var Holmberg som i praktiken tog befälet och beordrade Rasmussen hur han skulle styra samt det var Holmberg som tog ut klaffarna vilket gjorde att flygplanet kunde flyga i lägre fart och gav högre lyftkraft som i sin tur gjorde att flygplanet inte kraschade i träden och kullen som fanns före fältet. Det var också Holmberg som initierade att landstället togs ut vilket gav en stabilare uppbromsning vid nedslaget. Inget av detta nämns i filmen.
Annonseringen av filmen ger sken av att ge ”den fulla sanningen bakom haveriet”. Rasmussen gjorde nog så gott han kunde men utan Holmberg hade han inte klarat av situationen, det vet alla i branschen. Det kom frågor från publiken efter filmen angående varför Holmbergs roll hade minimerats. Svaret från SAS pensionerade norske haveriutredare var undvikande men han gav ändå, något motvilligt, beröm.
Per Holmberg var med vid förhandsvisningen av filmen. Han mår fortfarande illa av minnena från haveriet och det blir inte bättre av att hans avgörande insats minimeras i en så kallad objektiv filmatisering.
Frågan är varför Rasmussen ställde upp på detta? Kanske hans egen minnesbild med åren blivit förvrängd då den initiella vetskapen av att han inte fungerade så som han skulle ha önskat, nu gjort att han numera skapat sin egen bild av händelsen. En bild som kan vara sann för honom men inte borde förmedlas såsom fakta i en filmad dokumentär. Danskarna vill ha sin hjälte men den som orkar läsa haverikommissionen kan se vad som egentligen hände.
Den riktige hjälten, Holmberg, är lämnad utanför. Varför?
Borneo
Aftonbladet TV
Aftonbladet Plus
Expressen
Se även Chefsingenjören
Releaseable to public
Nästan ett år efter händelsen har nu utredningen av haveriet på Marmal, Afghanistan med en Tp 102 Gulfstream IV släppts. Det har gått flera månader sedan huvuddelen av utredningen var färdig och det har därför gått ett antal rykten om att utredningen skulle förhalas, begravas eller förvanskas p g a den mängd mycket höga befattningshavare som varit inblandade i händelsen (bl a ÖB och ett antal generaler). Många har talat om händelsen som en svensk parallell till haveriet med det polska regeringsflygplanet i april förra året, där samtliga ombord inklusive presidenten omkom och inspelningar från cockpit pekar på att piloterna beordrades att landa under icke landningsbara förhållanden.
Med detta som bakgrund är det därför mycket glädjande att se att utredningen nu offentliggjorts och finns tillgänglig för allmänheten på Försvarsmaktens hemsida för den som orkar läsa igenom hela utredningen. Den är högst läsvärd för alla, oavsett organisationstillhörighet och ger en hel del tankeställare om Försvarsmaktens verksamhet och organisation.
Sammanfattningsvis kan man säga att händelserna i utredningen (haveriet och ytterligare en flygning till Afghanistan några veckor senare) och även själva utredningen pekar på den mycket olyckliga organisationsstruktur som Försvarsmakten har idag där orderkedja och befogenheter är ytterst oklara. Är det PROD eller INS som leder? Lika olyckligt är det faktum att man bedrivit insats med förband som ej TOEM-satts för insatser.
"Analysgruppen bedömer att divisionen, vid tidpunkten för olyckan, inte hade förberetts eller
var mentalt förberedd för flygningar till insatsområden. Detta baseras på:
• att PTOEM uppger att divisionens uppgift skall lösas i ”ej hotmiljö”
• att divisionspersonalen uppfattat verksamheten som “civil”. Flygplan nr 2 köptes in p.g.a. Sveriges EU-ordförandeskap. Flygplanet är ett civilt flygplan utan motmedel
• att inga taktiska flygprofiler hade tagits fram för verksamheten
• att senast piloterna genomgick utbildning i taktik och soldatfärdighet var då de tillhörde stridsflygdivisioner (90-talet)
• 2008 genomförs ”första” flygning till ett insatsområde. Efter flygningen informerades Tp102-divisionen om att detta var en engångshändelse. Mellan 2008-2010 genomförde divisionen dock ändå ett antal insatsledda flygningar till Afghanistan."
Fullkomligt bisarrt, men ändå en verklighet i Försvarsmakten. Det ger utan tvekan skäl till eftertanke inför den organisation som nu ska intas. Samtlig personal måste vara stridsduglig i form av utbildning och utrustning för att kunna kommenderas till insats och detsamma gäller för materielen. Det känns som om det är bra bit kvar innan det målet uppnås...
Läs även Chefsingenjören på samma ämne
Med detta som bakgrund är det därför mycket glädjande att se att utredningen nu offentliggjorts och finns tillgänglig för allmänheten på Försvarsmaktens hemsida för den som orkar läsa igenom hela utredningen. Den är högst läsvärd för alla, oavsett organisationstillhörighet och ger en hel del tankeställare om Försvarsmaktens verksamhet och organisation.
Sammanfattningsvis kan man säga att händelserna i utredningen (haveriet och ytterligare en flygning till Afghanistan några veckor senare) och även själva utredningen pekar på den mycket olyckliga organisationsstruktur som Försvarsmakten har idag där orderkedja och befogenheter är ytterst oklara. Är det PROD eller INS som leder? Lika olyckligt är det faktum att man bedrivit insats med förband som ej TOEM-satts för insatser.
"Analysgruppen bedömer att divisionen, vid tidpunkten för olyckan, inte hade förberetts eller
var mentalt förberedd för flygningar till insatsområden. Detta baseras på:
• att PTOEM uppger att divisionens uppgift skall lösas i ”ej hotmiljö”
• att divisionspersonalen uppfattat verksamheten som “civil”. Flygplan nr 2 köptes in p.g.a. Sveriges EU-ordförandeskap. Flygplanet är ett civilt flygplan utan motmedel
• att inga taktiska flygprofiler hade tagits fram för verksamheten
• att senast piloterna genomgick utbildning i taktik och soldatfärdighet var då de tillhörde stridsflygdivisioner (90-talet)
• 2008 genomförs ”första” flygning till ett insatsområde. Efter flygningen informerades Tp102-divisionen om att detta var en engångshändelse. Mellan 2008-2010 genomförde divisionen dock ändå ett antal insatsledda flygningar till Afghanistan."
Fullkomligt bisarrt, men ändå en verklighet i Försvarsmakten. Det ger utan tvekan skäl till eftertanke inför den organisation som nu ska intas. Samtlig personal måste vara stridsduglig i form av utbildning och utrustning för att kunna kommenderas till insats och detsamma gäller för materielen. Det känns som om det är bra bit kvar innan det målet uppnås...
Läs även Chefsingenjören på samma ämne