Om / About Wiseman's Wisdoms

tisdag 29 december 2009

Värdet ligger i betraktarens ögon

Expressen riskerar nu åtal sedan man fotograferat in mot Luftstridsskolan trots tydliga fotoförbudsskyltar på staketen, i samband med att ambulansflyg skulle hämta sårade svenskar från Afghanistan.

Från Expressens sida har man svårt att förstå felet i det hela och chefredaktören Thomas Mattson uttalar sig så här om händelsen: "Expressen saknar naturligtvis uppsåt för det påstådda brottet, men oavsett vilka skyltar försvaret monterat på staket på Upplandsslätten så är vårt uppdrag att berätta om de svenska män och kvinnor som kämpar för freden i Afghanistan. Om de skadas, då kommer Expressen att skildra det."

Expressen har tydligen bemyndigande att avgöra vad som är hemligt och vad som inte är det. Man kan ju tycka att den bilden som publiceras på Expressen i samband med denna artikel är harmlös eftersom den visar ett flygplan i luften, men man kan gott och väl utgå ifrån att det inte var den enda bilden som togs vid tillfället.

Visst är det nödvändigt att Expressen "berättar om de svenska män och kvinnor som kämpar för freden i Afghanistan", men hur vore det att istället försöka göra det från plats någon gång då och då istället för att endast förlita sig på Försvarsmaktens bulletiner och information köpt från nyhetsbyråer som har journalister på plats?

Om det nu är så pass viktigt att skildra händelser som denna, borde det då inte ligga ett minst lika stort intresse i att för allmänheten korrekt skildra brott där polisen vill ta hjälp av allmänheten för att identifiera misstänkta? Jag tänker närmast på incidenten där en kvinna utsattes för ett våldtäktsförsök i en gångtunnel i Örebro, vilket filmades av en kamera. Från Expressens artikel om händelsen: "Nu hoppas vi att någon känner igen mannen och kontaktar oss, säger Torbjörn Carlson, vid Örebropolisen."
Vad gjorde då Expressen? Man retuscherade bilden så att läsarna inte kunde se ansiktet.... Vilken stor hjälp det måste ha varit för polisen. Titta själva.


Även inom Försvarsmakten existerar problemet med journalistisk personal som anser sig "stå över lagen". Det finns några personalkategorier som varken vill, bör eller ska vara med på bild. Det brukar dock inte hindra Försvarsmaktens informationsavdelningar att ta bilder av dessa personer och publicera på internet. Att mötas av repliker som "jag får avhemliga", "de/han/hon är inte hemlig/hemliga nu" och "det spelar väl ingen roll" imponerar inte det minsta på mig. Inte heller när man skrivit under ett papper där man tillfrågas om det är ok att fotograferas, svarat nej, för att i nästa stund bli fotograferad. Där har herr Informationsdirektören ett digert arbete att ta tag i. Om svenska polisen kan matcha signalement med bilder utlagda på mil.se för flera år sedan, lovar jag att det finns en hel del andra organisationer som också kan det. Argumentet att någon inte är hemlig för stunden fungerar inte så bra med internet. En gång på internet - alltid på internet. I senaste Officerstidningen (9/09) kan man bl a läsa om att MUST anser att det inte finns några hot mot i Afghanistan tjänstgörande soldaters anhöriga. Må så vara, men man ska återigen betänka att en gång på internet - alltid på internet. Samma soldat må dyka upp om något år igen i en annan insats där hotet är reellt. Hot har förekommit mot danska och brittiska soldater i närtid. I Norge har daghem bombhotats där soldater och officerare haft sina barn, även om det nu är snart tio år sedan.


Åter till Expressen. Det sorgliga är att jag är fullständigt säker på att Expressen hade beviljats ett eskorterat, men ändå ganska oinskränkt fototillstånd om man hade bemödat sig att fråga Luftstridsskolan om lov. Att t ex intervjuas i tv framför en snurrande radarantenn låter kanske inte så farligt. Ändå ger det bildunderlaget som sedan sänds i tv en analytiker en av ett fåtal kritiska pusselbitar om hur just den radarn bäst ska störas ut. En bild skildrar inte bara det fotografen tror att den skildrar utan den skildrar så mycket mer. Värdet ligger i betraktarens ögon.

Rekryteringsfarhågor

Måhända kan man finna det tjatigt att rekryteringsfrågan ständigt tas upp här, men det är en av de i särklass viktigaste frågorna Försvarsmakten har att ta tag i inför framtiden.

Efter införandet av ett yrkesförsvar kommande sommar, kommer Försvarsmakten helt och hållet att få förlita sig på sin egen rekryteringskraft för att nå personaluppfyllnad. Värnpliktsförsvarets tillgång på personal var trygg, såväl när det gällde soldater som när det gällde att rekrytera officerare. Nu måste aktiv rekrytering ske till varje litet fack av Försvarsmakten och när det rör sig om fack som har 20 personer i hela Försvarsmakten blir det nog rätt svårt att nå ut.

90- och 00-talens nedgång i värnpliktiga innebar överlag inget större problem för rekryteringen av officerare. Kvoterna fylldes oftast, men kanske inte alltid med den kvaliteten som eftersträvades. Dock fanns undantag där problemen under 00-talet blev relativt stora, nämligen inom de personalkategorier vars värnpliktiga blev klassade som ”grå arbetskraft” och därmed försvann. Ofta sammanfaller detta med att det är kategorier eller fack som inte direkt syns i vardagen, men är essentiella för Försvarsmaktens verksamhet. Inom flera av dessa kategorier finns det idag en skriande brist på personal, där bristen i många fall är så allvarlig att det är svårt att lösa verksamheten. Underlaget för att rekrytera nya officerare inom dessa kategorier har tidigare varit de egna värnpliktiga, som sedan några år inte finns. Syns man inte, finns man inte, som bekant, och då är det svårt att få ungdomar att söka officersutbildning.

Detta problem kommer förmodligen att accentueras än mer i framtiden, även inom andra officersyrken om inte rätt åtgärder sätts in. För att fylla alla soldatbefattningar inom udda tjänster krävs det förmodligen också ett brett intag där rekryten inte får söka speciella tjänster direkt från början. Därefter måste man nog använda ett visst mått av tvång för att se till att alla befattningar är tillsatta, motsvarande vad som tidigare skedde hos Pliktverket.

Försvarsmakten har under 00-talet blivit allt sämre på rekrytering, med undantag av rekrytering till Utlandsstyrkan, där de värnpliktiga soldaterna matats dag och natt med uppmaningen att söka utlandstjänst. Signifikant för rekryteringsproblemen verkar problemen med att rekrytera till pilotutbildningarna vara. Spontant tycker man som lekman att det svårligen skulle kunna vara problem att rekrytera till dessa i mångas ögon mytomspunna yrken. De borde vara självrekryterande, men icke. Enligt uppgift har man flera år i rad bara haft några tiotal fler sökande än platser efter första grovsållningarna, vilket fått som resultat att ansökningstiden fått förlängas år efter år. Trots att kraven på att ha gjort värnplikt slopats får man ändå inte fram fler än ca ¾ av behovet. Liknande problem har meddelats från personal som sköter uttagning av specialistofficerare. Många sökande faller bort direkt eftersom de inte ens uppfyller de krav som ställts för att söka. Vissa sökande får accepteras även om man som uttagningsansvarig känner sig tveksam till personen och dess inställning. Avgångarna från förra årets aspirantutbildning och den efterföljande specialistofficersutbildningen har också varit obekvämt höga.

En paradox är att samtidigt som det nya ”frivilliga försvaret” införs så försvinner stora delar av frivilligförsvaret och framförallt skär man inom den del som är viktigast för rekrytering. Frivilligförsvaret har historiskt varit bakgrunden för en stor del av de värnpliktiga som senare sökt sig till officersyrket eller andra yrken i direkt anslutning till Försvarsmakten. Även nu, decennier efter att man i sin ungdom sprang runt på helger och lov i uniform, bodde ute i skogen, genomförde enklare eldöverfall (stridsutbildning av ungdomar lär vara strängeligen förbjudet idag), så träffar jag på möten nya ansikten med namn som gör att det ringer en svag klocka. Vid närmare efterforskning visar det sig då att våra vägar för länge sedan korsats inom frivilligungdomen. Det tål att understrykas än en gång, frivilligungdomsverksamheten har varit en ren guldgruva för Försvarsmakten när det gäller rekrytering till officersyrket med tanke på den låga insatsen. Den borde även i framtiden så vara till specialistofficers- och även till soldatyrkena. T ex har idag drygt 50 % av de kvinnliga officerarna passerat genom frivilligorganisationernas utbildning, framförallt ungdomsutbildningen.

Försvarsmakten kostnad för frivilligverksamheten är i sammanhanget försumbar. För de kommande åren beräknas summan till 46 milj kr årligen. Det är dock en minskning med 22% sedan 2003, trots att vikten av frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet ökat kraftigt, vilket också understryks i det senaste budgetunderlaget (2010), samt i frivilligutredningen. Försvarsmakten strävar också efter att införliva frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet i sin egen, med andra ord göra den mer central. Det tror jag är ett felgrepp. Det är bättre att i första hand bedriva verksamheten lokalt och ofta istället för att ungdomarna ska resa in till ett av de få kvarvarande förbanden under sina lov. Antalet elevplatser blir också desto färre när verksamheten ska genomföras någon enstaka gång om året.

Att rekrytera unga människor kräver marknadsföring och helst personlig sådan. Ytterst få lockas av att endast se en tv-reklam eller se en soldat på en utbildningsmässa. Samtidigt har allt färre fått stifta bekantskap med det militära genom sin bekantskapskrets då en försvinnande liten del av dagens ungdom gör värnplikten och att Försvarsmaktens förband idag finns på otroligt få orter. Den lokala ungdomsverksamheten hos frivilligrörelserna är ett utmärkt exempel på detta.

Enligt tidsskriften Resumé planerar Försvarsmakten att under de kommande tre åren satsa smått ofattbara närmare en miljard kronor på rekrytering och marknadsföring. Den årliga summan för rekrytering blir då högre än vad mönstringen tidigare har kostat och hälften av många utbildningsförbands årsbudgetar. Jag hoppas verkligen att man får valuta för pengarna. Det finns ingen plats för misslyckanden i rekryteringen när det gäller det framtida Försvaret och det vill till att man verkligen rekryterar aktivt om man ska få ungdomar att teckna bort 4-5 år av sina liv för 17 000 kr/mån. Konkurrensen är minst sagt kraftig.


Ledare i SvD om frivilligrörelsen

fredag 25 december 2009

Kungligt föregångsmannaskap (uppdaterad 4/1 17.15)

Få ifrågasätter vikten i modernt ledarskap av att man som chef visar sitt föregångsmannaskap för sina underlydande, att man uppmärksammar dem i svåra stunder och att man "ser" individen. Var och en ska känna en personlig relation till sin förman. Föregångsmannaskapet innebär också att man ska dela de bördor de underlidande har och deras situation. Att chefen gör samma sak som sina underlydande bidrar till en god moral. Allt detta är väl känt och efterlevs oftast bland landets officerare.

Sedan finns det ett antal karaktärer, ofta ovanför den egna nivån, som betyder lite extra mycket och som man omedvetet anstränger sig lite mer för. Att bli "sedd" av dessa formella, men ofta även informella ledare, betyder ännu lite mer för dem på lägre nivåer. Som exempel på de mer informella kan nämnas chefen för första bosnienbataljonen, Ulf Henricsson, vars status Morgonsur säkert kan vittna om. Som exempel på de mer formella kan nämnas försvarsminister, regeringschefer, samt just statsöverhuvuden.

Jag tror inte jag är ensam om att sakna ett kungligt deltagande, mer eller mindre aktivt, i de svenska militära utlandsinsatserna. Såväl Hans Majestät Konungen, som Hennes Kungliga Höghet kronprinsessan har för flera år sedan besökt Kosovo.

Jämför man med andra oss närstående nationer ser man ett stort kungligt deltagande i ländernas militära operationer, oftast i form av att just besöka och moraliskt stötta soldaterna på plats. Senast i september besökte den norske kronprinsen Haakon de norska soldaterna i Afghanistan för att på plats informera sig om läget. Storbritannien har förmodligen den starkaste traditionen i modern tid av kungligt militärt deltagande. Prins Andrew deltog som helikopterpilot i Falklandskriget under sin 21 år långa militära karriär. Brodern prins Charles besökte tidigare brittiska förband i Irak och nu senast deltog som bekant prins Harry i Afghanistan som forward air controller. Även H M Konungens far, prins Gustaf Adolf, var flera gånger på frontbesök och statsuppdrag i Finland under Fortsättningskriget.

Till önskelistan för nästa ligger alltså att det svenska kungahuset mer aktivt uppmärksammar de svenska internationella militära insatserna, allra helst på plats. Precis som en av bloggens kommentatorer förslog härom veckan, skulle det vara utmärkt lämpligt att H K H prins Carl Philip med sin marina grund- och officersutbildning, deltar i nästa marina insats i vattnen utanför Somalia. Precis som gästskribenten Borneo också flera gånger föreslagit, skulle det vara av mycket högt symbolvärde att medaljceremonierna för hemkomna utlandsförband förrättades på Yttre Borggården i samband med vaktavlösning, samt att medaljerna delas ut av någon ur den kungliga familjen. Ovanstående skulle höja insatsernas status i såväl allmänhetens som deltagarnas ögon.


Jag blev förstås inte ett dugg förvånad över att varken soldaterna i Kosovo eller Afghanistan fick ministerbesök under julen. Hur kul är egentligen en jul i Afghanistan?


Naturligtvis lovvärt, men kanske inte så oväntat att kungafamiljen startar ett barnforum. Kanske är det så att man kan göra ännu mer för Sverige, i tiden?

Aftonbladet, 2
SvD
DN
Expressen, Kungens jultal
Sydsvenskan



Uppdatering 4/1 17.15: Mil.se publicerade just en artikel om att HKH Kronprinsessan med fästman besökt FS 18 under dagen och gårdagen, vilket media snabbt snappade upp. Ett bra initiativ av Hovet!

Jag uppskattar också den goda smaken att först i efterhand publicera nyheten om besöket, vilket kanske vissa medlemmar av Regeringen kan lära av. Kungligheter och regering är oerhört högt värderade mål för motståndaren och sätter inte bara sig själva i fara om besöket offentliggörs i förväg utan även eskorten och framförallt tredje man. Motståndaren har upprepade gånger visat att han inte tar någon som helst hänsyn till om civila stryker med, snarare tvärtom. Varken en förlust av personer med VVIP-status eller dödade civila stärker ISAF:s ställning i Afghanistan.

torsdag 24 december 2009

GJ&GNÅ!

God jul och gott nytt år önskas alla gamla och nya läsare!


Om det är någon som undrar var Tomten håller hus rekommenderas denna tomte-tracker. Nordamerikanska luftförsvarskommandot har en motsvarande funktion för att undvika att Tomten blir tagen för ett rogue aircraft eller en nordkoreansk robot.

tisdag 22 december 2009

Sverige, Försvarsmakten och Peak Oil (uppdaterad 091223 13.30)

Begreppet Peak Oil används allt oftare. Peak Oil syftar till den tidpunkt då den globala oljeproduktionen når sitt maximum, varefter produktionen och tillgången på olja kommer bli allt mindre och oljan allt dyrare. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att räkna ut att världssituationen med tiden kommer att bli allt mindre trivsam när länder måste slåss om den kvarvarande oljan för att trygga sitt eget lands välstånd.

Många bedömare menar att världen redan nått Peak Oil eftersom den globala oljeproduktionen legat på en platå sedan 2005 och att det hädanefter kommer att gå utför, vilket mycket talar för att det började göra 2008.


Från Cornucopia


Vårt västra grannland kommer förmodligen att få användning för sin oljefond i framtiden, eftersom landets oljeproduktion nu förväntas gå brant neråt efter att ha toppat år 2001. Landet finns inte längre med bland världens tio största oljeproducenter. Det är inte undra på att Norge håller så hårt på sin rätt i Arktis. Enligt Cornucopia (Bloggen Cornucopia har jag följt med allt större hängivenhet de senaste månaderna, bl a eftersom författaren ofta behandlar just Peak Oil) har t o m nu det överpositiva norska oljedirektoratet börjat inse allvaret och grafen nedan är över deras siffror för norsk oljeproduktion där den skära delen i högerkanten är oljedirektoratets uppskattning av framtiden:



I Sverige är beredskapen god för effekterna av Peak Oil. Eller inte. Tidningen Du & Jobbet har intervjuat myndigheter och organisationer i Sverige och svaren är skrämmande. Vare sig Näringsdepartementet eller Energimyndigheten ser att det skulle kunna bli några problem med oljeförsörjning i framtiden, åtminstone till år 2050… Inte så konstigt att Sverige ställer sig helt ointresserat till oljeutvinning i Östersjön med de prognoserna.

Som Cornubot mycket riktigt påpekar
ökar utvecklingsnivån och befolkningen brant hos majoriteten av de oljeproducerande länderna och därmed också ländernas inhemska oljebehov. I den takt detta nu sker riskerar det att inte finnas några oljeexportörer om 20 år. Frågan är vad man då gör som land helt utan egen oljeproduktion, till exempel Sverige.


De kloka länderna förbereder sig för framtiden redan nu. Sedan finns det de som mer spelar på den allmänna opinionen och tror på ett oljeoberoende Sverige redan år 2020 eller som helt enkelt bara stoppar huvudet i sanden.

Till den första kategorin hör USA som sedan flera år i möjligaste mån undviker att röra sin egen oljereserv utan istället importerar sin olja. För att ytterligare trygga sin militära rörlighet i framtiden bedriver man allt mer intensiv forskning kring alternativa, och i många fall också mer miljökorrekta, bränslen till framförallt stridsflygplan. Frågan är vilka åtgärder som vidtas i Sverige. Det har tidigare varit meningen att man ska börja göra försök med att driva JAS 39 Gripen med biobränsle framställt av en restprodukt från skogsindustrin med hjälp teknik framtagen av ett svenskt företag. Svenska myndigheter hade dock aldrig upptäckt företaget om det inte varit för tips ifrån USA som genom sitt stora intresse för alternativa drivmedel dammsuger världen efter lösningar och därför nu investerar i företaget.

På markarenan tänker man naturligtvis på SEP:s eldrift, men där är tanken att batterierna ska laddas då förbränningsmotorn drivs. Det går säkert att konvertera systemet till att laddas från eluttag, men det är som bekant lite ont om eluttag i Stora Öknen, Läskiga Skogen eller var man nu tänkt uppträda. Sedan tidigare finns en rad andra lösningar för att köra dieselmotorer på t ex rapsmetylester, men det är ändå svårt att få fram tillräckligt mycket produktion för att täcka upp behovet.

Naturligtvis finns det ju ett ännu större nationellt behov än bara det militära. Såväl infrastruktur som industrier är som bekant extremt oljeberoende.
Svenska företag är idag bland spjutspetsarna när det gäller att försöka få fram drivmedel från skogsindustrin, framförallt biprodukten svartlut och det skulle vara väl investerade pengar att öka satsningarna på detta område. Alla satsningar idag leder till en förhoppningsvis lättare situation när oljebristen uppstår på allvar.

Det ter sig högst klokt att redan idag bygga ut den svenska kraftproduktionen kraftfullt, om tanken är att vi alla ska köra elbilar och helt förlita oss på el som kraftkälla inom något decennium. Tyvärr är det lite svårt att driva örlogsfartyg, stridsflygplan och helikoptrar helt på el, så alternativa lösningar måste till. Frågan är hur mycket energi som idag läggs vid denna aspekt vid materielanskaffning idag? Jag är fullständigt övertygad om att det just i detta ögonblick planeras för fullt för den svenska situationen i en oljetorr omvärld i HKV såväl som MSB...

Barentsregionen med dess dolda energitillgångar under den försvinnande arktiska isen kommer med mycket stor sannolikhet att bli skådeplats för allvarliga konflikter kring oljan, inte osannolikt väpnade sådana. Sverige är som bekant en del av Barentsregionen och chansen att Sverige inte skulle påverkas av en sådan konflikt är minimal, men den aspekten är säkert också redan täckt i den långsiktiga försvarsplaneringen… (Hittills är det faktiskt mest Miljöpartiet som uppmärksammat denna aspekt av den framtida hotbilden)

Till sist kan man ju också glädja sig åt att Sverige sedan år tillbaka sålt ut beredskapslagren av drivmedel. De behövdes ju ändå inte för det nya ”insats”försvaret.


Graferna i inlägget publiceras med tillstånd av Cornubot, bloggen Cornucopia. Cornucopia är numera också tillagd bland bloggarna i högerspalten.


Uppdatering 091223 kl 13.30: Fick precis tips om att Bo Pellnäs redan för fem år sedan skrev en debattartikel i UNT om detta ämne. Läs mer på Ylven.

Gästinlägg: Tolgfors riskerar ytterligare en helikopterdebatt

Tolgfors beskriver i sitt senaste blogginlägg hur Kustbevakningen nu i raskt takt moderniseras för att bättre kunna ta ansvar i våra kustnära områden. En länge efterlängtad modernisering, inte minst på flygplansidan där Casan nu äntligen lämnat svenska vatten.

En fråga som var uppe för närmare tio år sedan var varför Kustbevakningen inte har någon egen helikopterkapacitet likt de flesta moderna länder med längre kuster. Tidigare var FM med främst gamla Marinflyget och FV räddningshelikoptrar de som bistod Sjöfartsverket. En förmåga som dock är ett minne blott.

Norrlandsflygs kapacitet växer och är nu den aktör som har motsvarande avtal med Sjöfartsverket, men ändå inte i närheten av den tidigare kapaciteten. Här är dock även problemet att det är en privat upphandlad aktör som dessutom är konkurrensutsatt. Det kan med andra ord stå ett turkiskt flygbolags helikoptrar runt Sveriges kuster efter nästa upphandling. Det vore intressant att se när FM, analogt med detta, börjar handla upp delar av Sveriges försvar av privata vaktbolag. Ett ryskt dito med gamla spetsnaz som anställda, kan med det tankesättet mycket väl stå för Stockholms stad försvar om några år. Samma sak med Tullverket, vem kan tänka sig det privatiserat?

Frågan om Kustbevakningen och egna helikoptrar har vid några tillfällen berörts i olika helikopterutredningar men så långt som att föreslå ett införande har aldrig varit aktuellt. Det är mycket märkligt med tanke på de konsekvenser detta kan få. Kom ihåg Estonia!

Om nu Tolgfors flyr till lugnare vatten i form av gunrummen på Kustbevakningens nya fartyg kommer han ändå att få frågan om varför inte Kustbevakningen har egna helikoptrar. Återigen kommer svaret förmodligen bli att vi ska utnyttja våra samarbetspartner runt Östersjön och Nordsjön, alltså åter parasitera på andra länders förmåga, en alltmer använd svensk strategi.

Sveriges kuster ska bevakas och försvaras av statliga resurser, det tror jag de flesta svenskar anser.


Borneo

Tiga är guld

Magnus Haglund ställer ett antal synnerligen motiverade öppna frågor i sitt inlägg på Strategi och Krigskonst. Hur viktiga och motiverade frågorna än är, är jag fullkomligt övertygad om att de inte kommer att besvaras.

På samma tema konstaterar också Bo Pellnäs på UNT:s debattsida: "Hela Sverige skall försvaras" utropar man och hoppas att slippa svara på frågan om hur många krigsorganiserade förband som finns i armén. Svaret "inte ett enda" är korrekt, och inga ordflöden i världen kan ändra detta förfärliga faktum."

Försvarsministerns enda svar på frågor är att upprepa samma mantra som alltid tidigare: "Socialdemokraterna vill faktiskt skära mer på försvaret. Oppositionen saknar en försvarspolitik etc". Det duger inte som svar. På försvarsministerns retorik låter det närmast som om det är Alliansen som befinner sig i opposition, vilket är märkligt när man nu har haft 3 år på sig i regeringsställning att genomföra sin försvarspolitik. Kanske ska det ses som en förövning, för om drygt ett halvår kan det mycket väl vara i opposition som Alliansen befinner sig. Det finns fortfarande tid att visa dådkraft om man är mån om sitt eftermäle.

Jag konstaterar också att min replik till försvarsministern fortfarande står oemotsagd, men den var inte ouppmärksammad. Har man svårt att motivera sin politik är det nog så att "tiga är guld"...

Vem blir det?

Julen närmar sig med stormsteg och det är dan, före dan, före dopparedagen. Att då befinna sig som svensk i Afghanistan eller i Kosovo betyder att man är långt från sin familj och vänner därhemma. Visserligen tar man väldigt bra hand om varandra på plats inom förbandet under ledning av welfare, men det hindrar inte känslan av att någonting saknas.

I många andra västländer är det sed att statschefen eller ledande ministrar visar sina soldater sin uppskattning genom att förlägga ett besök i insatsområdet under julen och äta julmat tillsammans med soldaterna. Visserligen kan bara en bråkdel av soldaterna delta i detta, men gesten är ändå otroligt stark och uppskattad. Som beslutsfattare visar man sig vara villig att dela soldaternas ensamhet när hemlängtan kan vara som starkast, samtidigt som man visar att insatsen är ett beslut man fullständigt stöder. I Irak dök t ex såväl Bush som Blair upp mitt i Bagdad flera gånger i juletid och andra högtider som t ex thanksgiving. Samma sak har skett i Afghanistan.

Frågan är då vem ur kungafamiljen eller regeringen som i år kommer att förära FS 18 eller KS 20 ett besök i juletid?

Vi andra får ägna våra vänner och släktingar och alla andra en varm tanke när vi sätter oss vid julmaten.

lördag 19 december 2009

Räddad av gong-gongen

Efter att såväl Försvarsmakten som FMV tvingats ner på knä av både försvarsminister och inte minst media, genom den fullständiga oförmågan att ha ett fungerande helikoptervapen i Sverige, räddas man nu av gong-gongen i form av Obama.

I och med att USA fattat beslut om ytterligare styrketillväxt i Afghanistan med ca 30 000 man, kommer man även att förstärka i de norra provinserna där de nya underhållsvägarna går. Dit amerikanska soldater åker följer även sjukvårdsresurser. USA baserar av den anledningen helikoptrar på Marmalbasen i Mazar-e-Sharif och löser därmed det svenska "problemet" med helikoptrar.

Svenska helikoptrar eller ej och utländska helikoptrar eller ej är det ändå så att entimmesregeln för sjukvård inte håller då markförbanden regelbundet opererar längre bort än en knapp halvtimmes flygväg. Sånt är kriget, men det behöver inte media bry sig om.

Glädjande är dock att svensk helikopterpersonal förhoppningsvis kommer att stödja de norska helikopterförbandet i Afghanistan. Det är ett bra sätt att få miljöträning i den hårda afghanska flygmiljön.


Försvarsmakten och FMV kan nu andas ut för stunden eftersom medias strålkastare kommer att riktas åt ett annat håll ett tag. Det är synd för helikopterproblematiken är väl värd att belysas. Ytterst handlar det inte om svenska helikopterresurser i Afghanistan, utan den nationella svenska (o)förmågan. Strävan med enhetshelikoptrarna hkp 14 och 15 var att Försvarsmakten skulle operera så få helikoptertyper som möjligt och därigenom minska underhållskostnaderna. Nu visar det sig ändå att det kommer bli fler helikoptertyper än man kan föreställa sig. Hkp 14 och 15 i två olika versioner, hkp 10 i upp till fyra olika versioner och därtill eventuellt hkp 4 och en interimshelikopter i form av EC 725.

Valet av den franska helikoptern EC 725 ställer jag mig som bekanta mycket tveksam till, men överbevisa mig gärna. Den stora fördelen med EC 725 anses vara att den är mycket lik hkp 10. Dock är den otroligt dyr (betydligt dyrare än t o m JAS 39) och har dragits med en rad tekniska problem. Franska försvaret skar ner sina beställningar till endast 14 helikoptrar. Därutöver har helikoptern beställts av ett antal andra nationer och frågan är om Sverige i så fall lyckas tränga sig före dem i produktionslinan. Med EC 725 blir det åter en rad helikoptrar i små potter eftersom pengarna inte räcker till så mycket mer än ett fåtal. Jag anser att det hade varit klart mycket bättre att satsa på en billigare, beprövad helikopter som finns i stort antal och då köpa den i ett större antal istället för att gå i samma fälla som så många gånger tidigare.

Frågan är dock varifrån man har tänkt sig ta pengarna för att finansiera köp av nya helikoptrar? Materielbudgeten är som bekant mycket, mycket ansträngd.

Oförmågan och okunskapen i materielanskaffningen som ständigt leder till fördyringar, förseningar och nödlösningar, måste granskas och förbättras -såväl när det gäller Försvarsmakten som FMV och inte minst politisk nivå.

Nyheten att helikopterproblemet i Afghanistan nu är löst är inget någon i Sverige kan slå sig för bröstet för. Tacka istället "fredspristagaren" och general McChrystal.


Frågan är bara vilka resurser det finns att erbjuda till Nordic Battle Group 2011? I dagsläget är 3 st Hkp 15 avsatta för NBG 11 och ingen utpekad sjuktransportresurs. Alla de lösningar som presenterats för att få fram helikoptrar för medevac/casevac beräknas idag vara färdiga i mitten av första halvåret 2011. Det är ca tre månader efter att NBG går på beredskapen... Löser Obama även detta problem för även om man trollar fram en handfull svenska helikoptrar räcker de inte för både NBG och Afghanistan.


Andra i frågan:
Forsno
Chefsingenjören

Gästinlägg: Fältflygare? Såna som flyger puderflygplan, eller?

Nej, tanken kan vara rätt med associationen till fält men där slutar liknelsen. Fältflygare var benämningen på de piloter inom Svenska flygvapnet, vilka var korttidsanställda som underbefäl under ca 10 år upp till drygt trettio års ålder. De utgjorde ryggraden i Sveriges flygvapens flygförarkår under 40 års tid, från 1946 till 1986. Under en tid då Sverige hade det tredje starkaste flygvapnet i världen, med mer än 1000 flygplan och över 40 divisioner, var behovet av flygförare stort. Riksdagens försvarsbeslut 1936, -40, -41, -42 och -44 medförde krav på att snabbt bygga upp ett slagkraftigt flygvapen. Cirka 250 omoderna flygplan skulle bli 1000 moderna! En satsning som hette duga, jämfört med dagens minimalistiska inställning till svenska försvaret. Flottiljer skulle anläggas, materiel och personal skulle anskaffas, övas och bli stridsdugliga. Här spelade fältflygarna en avgörande roll.

Totalt utbildades över 1800 fältflygare, närmare 200 omkom i flyghaverier. Ett dystert facit men ändå ett pris på vad frihet och självständighet för ett litet land kostar.

Nu finns det en bok om just fältflygare. ”Fältflygare, från dröm till verklighet” Författare är Göran Jacobsson som ägnat närmare 15 år till att forska om den här yrkesgruppen. Göran, som faktiskt är lokförare och aldrig varit i flygvapnet, har lyckats med att dokumentera fältflygarnas historia på ett utmärkt sätt. Statistik, bilder, mängder med fältflygaröden, skrivna av fältflygarna själva, finns med. En bok som inte bara är ett saknat dokument inom svensk flyghistoria utan även visar på den försvarsvilja som fanns hos det svenska folket och manifestiserades genom dess riksdag och regering.

Det är också intressant att konstatera att många av de flygvapenofficerare som kommit längst i karriären började som fältflygare och blev sedan, via Försvarets läroverk, officerare.

Fältflygarna gjorde en klassresa. Här kunde bondpojken eller sönerna ur arbetarsläktet göra en snabb karriär mot helt andra höjder än de som kunde göras med ett flygplan. Det finns mängder med exempel där klassresan lett till höga positioner, i något fall även till ÖB.

Borneo

"Halt, eld, rök, bakåt!"

ÖB kungör idag på SvD Brännpunkt beslut i två frågor som drivits hårt här på bloggen. Det ena är att den militära flygverksamheten i Uppsala blir kvar och det andra är att Försvarsmakten lägger ner ansträngningarna med att skapa en gemensam lägescentral (GLC).

Den bärande tanken med att inrätta GLC var att spara skattemedel, enligt ÖB men "De vägar vi tänkt vandra var inte framkomliga". Att just de vägarna inte var framkomliga har gång på gång påtalats av fackmännen på området, likaså att det inte finns några som helst besparingar att göra med GLC, snarare tvärtom. Att samverka med och lyssna till den "lokale motståndsmannen" brukar vara givande, trots att han kommer från en annan kultur än den egna och därmed talar ett annorlunda språk och bär annorlunda kläder. Den lokale motståndsmannen besitter oftast mångåriga kunskaper om sitt område som några käcka powerpoints har svårt att överträffa. Men när såväl den lokale motståndsmannen som alla remissinstanser vittnar om att vägen är oframkomlig, gör man bäst i att lyssna. I bästa fall klarar man sig undan med ett "Halt, eld, rök, bakåt!", som idag.

Tanken med GLC för öka den operativa effekten var god, men frågan är i så fall om det inte är viktigare med en gemensam lägesbild och det är det man ska sträva efter?

Hela den nätverksbaserade krigföringen bygger likt internet på skydd genom spridning. Informationen ska alltid nå fram. Det förefaller då närmast kontraproduktivt att samla allt i en enda stor kritisk sårbarhet. Möjligheten att dra in en gemensam lägesbild till HKV har funnits länge men intresset har varit svalt. Ska man ha någon som helst nytta av en gemensam lägesuppfattning krävs det också att beslutsfattarna sitter där den presenteras. I kölvattnet av 9/11 utlokaliserades den operativa insatsledningen och de taktiska kommandona till Ärnaområdet med tanken att ledningen senare skulle placeras nere i bergshangaren. Något år senare flyttades hela rasket tillbaka till Stockholm. Det var tydligen inte så kul att befinna sig i exil och Sverige fortsätter vara ett av mycket få länder som har kvar sin operativa och taktiska ledning ovan jord i ett kontorshus.

Till slut verkar dock ansträngningarna från såväl användare som politiker och opinion ha fått verkan eftersom GLC-ansträngningarna nu avslutas. Det verkar även som om det som på hög nivå i Försvarsmakten kallats "desinformationen på internet", har fått verkan. Sanningen kan vara obehaglig. Nu återstår det bara att beslutet bekräftas av den politiska nivån.


Glädjande är också att den militära flygverksamheten i Uppsala verkar bli kvar, även om Försvarsmakten fortfarande hoppas att en civil operatör ska ta över driften. Vi som läser UNT har kunnat följa debatten där under hösten. Uppsalabasen är av yttersta vikt för luftförsvaret av landets nervcentrum - Stockholmsområdet, det inser vilken lekman som helst. Uppsalabasen är också den enda av landets kvarvarande baser som har någon som helst form av skydd, nämligen i form av en berghangar. Av outgrundlig anledning har vi i Sverige varit mycket måna om att förstöra möjligheterna till fortifikatoriskt skydd och lagt ner alla flygflottiljer där berghangarer funnits (Uppsala, Norrköping, Tullinge, Säve och Barkarby), kustartilleriet och alla kommunala ledningsplatser. Hade man behållit vägbassystemet eller haft ett kraftfullt luftvärn hade det naturligtvis varit en sak, men så är ju inte fallet.

Att tro att någon civil operatör ska kunna få positiva siffror i passagerarflygverksamhet från Uppsala är oerhört naivt. För att locka flygbolag från Arlanda måste landningsavgifterna måste vara obefintlig, samt infrastrukturen som ska mata fram passagerare vara enort utbyggd. Hur ska passagerarna slussas ut till plattan genom det fortsatta militära området? Vem ska bygga och stå för kostnaderna för den stora investering som en passagerarflygterminal innebär? För att uppväga dessa kostnader och dessutom få trygghet krävs det att operatören förlitar sig på att fakturera den ende hyresgäst som måste vara i Uppsala - Försvarsmakten.

Det finns idag en oerhörd övertro inom det militära att privatiseringar, även inom militär kärnverksamhet, leder till kostnadsbesparingar. Man glömmer då att istället för verksamhet utan avkastningskrav lägger man verksamheten i händerna på någon som ska ha en vinstmarginal på sin verksamhet.

Tidigare talades det om att den militära flygverksamheten helt skulle lämna Uppsala, och istället basera på Arlanda, Bromma eller Västerås. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att räkna ut att det skulle bli både dyrt, osäkert och ineffektivt. Nu handlar det som sagt bara om operatörsansvaret i Uppsala och det är ett steg i rätt riktning. Ser man till den summa pengar man tror sig kunna spara handlar det egentligen inte om mycket mer än kaffepengar. Det måste vägas mot den operativa effekten, vilket jag hoppas görs nu.

Det glädjer mig dock att se att det finns en förmåga inom Försvarsmaktens högsta nivåer att prestigelöst ändra tidigare tokiga beslut och inriktningar. Tyvärr har nu många kompetenta yrkesmänniskor fått nog av det märkliga ledarskap som påvisats i turerna runt GLC/NOC, basbataljonerna och Ärna och lämnat Försvarsmakten, så en viss form av pyrrhusseger är det trots allt.

Hurraropen kan också lätt fastna i halsen. Efter valet 2010 kommer med största sannolikhet nya nerskärningar.

Andra i ämnet:
tnsexton
Allan Widman

torsdag 17 december 2009

TUAV (uppdaterat 18/12 20.30)

Under Försvarsutskottets Afghanistanutfrågning i slutet av november kom åter den taktiska UAV:n (TUAV) på tapeten efter en fråga av ledamoten Else-Marie Lindgren. TUAV är starkt eftertraktad i Afghanistan eftersom UAV ger möjlighet att dolt spana mot fienden och rekognoscera framryckningsvägar och upptäcka förberedda eldöverfall (därutöver finns en rad andra möjligheter). UAV:er har länge stått på önskelistan för den svenska Afghanistankontingenten I sedvanlig ordning krävdes det att svenskar nästan strök med i ett eldöverfall förra hösten innan det godkändes att skicka den mindre stridstekniska UAV:n som förstärkning. Den har nu i ungefär ett år opererats med stor framgång på plats i Afghanistan.

SvD:s ledarblogg med Claes Arvidsson i spetsen har gjort sig känd för att granska försvarspolitiken. Under torsdagseftermiddagen kom så turen till bristen på TUAV i Afghanistan. TUAV-historien uppvisar vissa likheter med anskaffningen av Hkp 14 när det gäller hur beslut fattades på politisk nivå.

Det har nu gått flera år sedan försök och studier genomfördes för anskaffning av TUAV och ett färdigt förslag för anskaffning fanns när regeringens "genomförandegrupp" fastställde att det inte var något som skulle anskaffas (i likhet med förstärkt skydd mot RPG-7 för stridsfordon 90 och en rad andra saker). Då, våren 2008 när arbetet skedde (redovisades i september) var Georgienkriget helt omöjligt i svenska ögon och lika omöjligt tedde sig scenariot att svenska soldater skulle strida med stridsfordon 90 i Afghanistan ett år senare. Vad ska man då med en TUAV till?

Detta upplyste också en för dagen osedvanligt frispråkig arméinspektör Försvarsutskottet om under utfrågningen i november några dagar efter den allvarliga IED-attacken i Afghanistan. Han kritiserade politikerna för att man genom sitt agerande med Genomförandegruppen fördröjt tillförsel av TUAV till Afghanistan med minst ett år. Högst olikt en svensk general att agera så, tänkte jag då, men mycket sanna ord.

Jag instämmer till fullo med Arvidsson i att skandalen egentligen inte ligger i den enskilda TUAV-bristen, utan att försvarspolitiken hanteras på ett sådant sätt att det hela tiden uppstår dyra och ineffektiva snabbspår. Ytterst allvarligt i mina ögon är också att Genomförandegruppen tog fram sin lista på materielsystem utan att konsultera Försvarsmakten om innebörden av dem. Flera av de materielprojekt som "stoppades" har sedan dess återupptagits när innebörden och vikten av dem klargjorts.



En taktisk UAV skiljer sig från en stridsteknisk framförallt i form av räckvidd och uthållighet, vilket också gör att den blir större och mer underhållskrävande. Den UAV som Försvarsmakten velat anskaffa är RQ-7 Shadow, som anskaffats i stort antal till brigadnivå i amerikanska armén och marinkåren.


Uppdatering 18/12 18.30: Statssekreterare Håkan Jevrell som var ordförande i Genomförandegruppen, kommenterar SvD:s ledarblogg, vilket i sin tur även bemöts av Arvidsson.

Uppdatering 18/12 20.30: Det är inte bara i Sverige det går lite märkligt till i upphandlingar och nerskärningar. Även Storbritannien dras med liknande problem där försvarsutskottet en timme innan en utskottutfrågning om just upphandlingar, fick reda på att försvarsdepartementet beställt 22 nya helikoptrar utan att först meddela utskottet. Vidare ville utskottet få reda på hur departementet sparat 15 miljarder pund i materielanskaffningar, vilket den ansvarige ministern inte ville eller kunde förklara.

2019 - ett nytt luftslott?

Som säkert bekant räknar man med att 2019 har Försvarsmakten intagit den organisation som nu beslutats av statsmakterna med anställda och kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän, samt officerare och specialistofficerare.

Hur världen ser ut 2019 finns det ingen som kan svara på idag. Däremot kan man ha ett rätt stort hum om vilken materiel Försvarsmakten kommer att ha då och det är inte direkt någon munter framtid.

Majoriteten av de plattformar Försvarsmakten idag bygger på kommer att vara desamma 2019. Stridsvagn 122 är då drygt 20 år gammal, stridsfordon 90 ca 25 år, Visbykorvetterna har varit operativa i några år, men det är nästan 20 år sedan de sjösattes. Helikopter 14 har i bästa fall fått full förmåga 2018, men det förefaller allt mindre troligt med tanke på de avancerade delsystemen för bl a ubåtsjakt (för vilket helikoptern ursprungligen anskaffades) inte ens finns på ritbordet idag. Ryggraden i transportflyget, vilket i sig är grunden i ett lands förmåga att projicera kraft i andra världsdelar, Tp 84 Hercules är mellan 40 och 55 år gamla, som Sverige i år beslutade att inte modifiera. De svenska ubåtarna är också drygt 20 år gamla. Luftvärnet har i bästa fall fått förbandssätta Rb 23 Bamse, annars är det en stomme med Rb 70 (drygt 35 år gammal) och Rb 97 (uppåt 50 år gammal). JAS 39 Gripen är kanske uppgraderat till en E/F-variant om Saab lyckats sälja versionen utomlands, annars lär det vara dags att fundera på att ersätta dessa flygplan också.

Som sagt, det är ingen munter vision när det som ska bli ”Sveriges bäst utbildade soldater någonsin” ska hantera samma materiel som deras farföräldrar. Det må vara en sak när det handlar om relativt okvalificerad materiel som k-pistar, granatgevär och skidor, men komplicerade vapenplattformar är en helt annan sak.

På några få områden finns det ljuspunkter. Stridsfordon 90 kompletteras med nya stridsfordon i form av SEP eller AMV. Svenskt artilleriet kan förmodligen ansöka om att bli klassat som utrotningshotat hos FN med sina 24 eldrör, men Archerpjäserna kommer att vara nya (om man inte låtsas om att eldrören är återanvända haubits 77/B från tidiga 80-talet). SAC-avtalet om strategisk lufttransport lever dock fortfarande kvar, vilket är tur med tanke på statusen hos de mindre Hercules.


Mycket ljusare än så blir det inte. Det finns nämligen inga pengar anslagna till anskaffning av ny kvalificerad materiel. Pengakistorna är tomma och det mesta av pengarna är i anspråkstagna för att finansiera det nya personalsystemet och ökade overheadkostnader. Låt oss gissa att försvarsbudgeten är ~40 mdr kr 2019. Det är vid det här laget en lika viktig tradition som Kalle Anka på julafton.

Det må bli Sveriges bäst utbildade soldater någonsin 2019, men utan kvalificerad materiel blir de inte mer än en några generationer senare variant på sega gubbar, fastän nu oerhört mycket färre. De gamla sega gubbarna är dock åter attraktiva - i Afghanistan av alla platser. De flesta har dock förmodligen tröttnat på Försvarsmakten.

Fler PRIO-funderingar

Kan PRIO realiseras utan en högre sekretessnivå? Som bekant redovisas i Statskontorets nya rapport att än så länge finns inga konkreta planer på hur man ska lösa sekretesskraven i PRIO. Bristen på sekretess är förmodligen det allvarligaste problemet med PRIO. PRIO kan kosta hur mycket som helst, men utan sekretess är det oanvändbart och kommer dessutom förmodligen aldrig att passera MUST:s ackrediteringsprocess.

Innehållet i många av de ca 75 olika datasystem som PRIO ska ersätta är hemligt eller känsligt. Med tanke på att all information nu ska samlas i ett enda datasystem stiger kraven på sekretess exponentiellt. PRIO blir en våt dröm för främmande aktörer att hacka sig in i, då all information om Försvarsmakten kommer att finnas där. Känsliga uppgifter såsom var materielen är placerad, hur mycket materiel som finns, vilken materiel som inte finns, namn, personnummer och adress till samtliga anställda och mycket, mycket mer. Att sedan PRIO även är tänkt att kunna användas från utlandet minskar inte risken. FRA är långt ifrån de enda som bedriver/kommer att bedriva signalspaning även på internet. T ex har det nu avslöjats upprorsmän i Irak tappat av videolänkarna (mer, 2) från amerikanska UAV:er i Irak.

Som bekanta valde Försvarsmakten programmet Lotus (flera år i rad framröstat som sämsta program i genren av IT-branschen) för e-mail i syfte att undvika Outlook, som med sin stora spridning och popularitet drar åt sig massor av hackers och virus. Vad är väl SAP (systemet som PRIO grundar sig på) om inte affärssystemens Outlook?

Nu känns det plötsligt ännu längre kvar tills PRIO kommer att vara infört...

Halv miljon besökare

Så passerades då en halv miljon besökare för Wiseman's Wisdoms kl 11.41, vilket var ca två veckor tidigare än vad jag prognosticerade tidigare i höst. Bara det senaste halvåret har bloggen loggat ca 200 000 besök. Fortfarande är bloggen den i särklass mest besökta sidan från myndighetshåll enligt Creeper med ca 3 ggr så många besök som nummer två. Samtidigt brukar bloggen ständigt placera sig bland de tio mest välbesökta politiska bloggarna i Sverige, där topplaceringen varit plats 4. Jag hoppas och tror att Wiseman's Wisdoms bidragit till att höja intresset för försvars- och säkerhetspolitik hos anställda inom Försvarsmakten med stödmyndigheter, men förhoppningsvis även hos allmänheten och på politisk nivå.

Det blir intressant att se räknarens ställning till sommaren.

onsdag 16 december 2009

Verdammt noch mal!

Få har väl missat den fantastisk roliga PRIO-versionen av der Untergang som återfinns på Youtube (liksom längst ner i detta inlägg).

PRIO är nu åter på tapeten i bl a IT-tidningarna efter Statskontorets senaste rapport med mycket stark kritik mot systemet som är Försvarsmaktens satsning på ett nytt IT-system att ersätta ca 75 andra äldre system. Ersättas måste systemen, det är det inget tvivel om. Frågan är om PRIO, eller SAP som ursprungsversionen heter, var det lämpligaste alternativet, med tanke på hur många andra företag och försvarsmakter världen över (senast Norge som sett tillgängligheten hos förbanden dyka efter införandet av SAP). Nu är frågan om man ska avbryta PRIO eller köra oavsett fördyringarna. AR 2 stipulerar ju att man ska hålla fast vid målen och ta de risker detta kräver. Men är fördyringar på en halv miljard på budgeterade 600 milj kr godtagbara? Då anser sig dessutom Statskontoret inte ha fått hela den ekonomiska bilden från Försvarsmakten. Flera separata avtal och övriga omfattande kostnader saknas i denna summa, så den verkliga summan ligger betydligt högre. Försäkringskassan avbröt sin SAP-satsning efter att ha plöjt ner 8 mdr kr i systemet utan framgång. IKEA däremot hör till de företag som lyckats med sina SAP-satsningar. Oddsen att Försvarsmakten ska klara den totala budgeten för PRIO på 2,5 mdr kr efter att bara ha infört steg 1 ha förbrukat 1,1 mdr kr, närmar sig nog oddsen för att hitta Elvis.

Hittills har endast ”Steg 1” av PRIO införts. Till skillnad från vad försvarsministern hävdar är fallet med GLC/NOC, hänger faktiskt införandestegen ihop i PRIO. Steg 2 skulle ha varit lanserat i slutet av innevarande år, men är nu fördröjt till åtminstone april 2010. Vågar man från projektledningens sida be om ytterligare anstånd, eftersom detta troligen behövs efter erfarenheterna från Steg 1?

Steg 1 medförde stora problem hos FMLOG, som var först ut med PRIO. Bl a tvingades man ”gena i kurvorna” som det så fint heter, för att kunna stödja pågående insatser på erforderligt sätt. Förseningen av PRIO har också medfört svårigheter med att ordna bemanningen i den nya IO2014 eftersom modulerna för personalhantering hör till de försenade, men Excel fungerar ju alltid. Resultatet av införandet av steg 2 blir intressant. Därefter följer steg 3 och 4 som bör innebära de största vinsterna då de ersätter flest av de gamla systemen. Vägen dit är högst osäker och Statskontoret vill t ex att man gör en ordentlig översyn av PRIO och dess finansieringsmöjligheter och vad det innebär för övrig verksamhet inom Försvarsmakten, innan införande av PRIO steg 3 och 4 beslutas. Att döma av mil.se håller inte Försvarsmakten riktigt med om detta.


Under tisdagen kallades också representanter från Försvarsmakten upp till Försvarsdepartementet för att redogöra för läget. Tydligen är det inte bara anställda inom Försvarsmakten som oroas. Frågan är om det gick till som i filmen nedan?


Ska då PRIO avbrytas eller ska man fortsätta? Jag är kluven. De gamla datasystemen håller som bekant på att ramla ihop. Många är skapade innan pentiumprocessorn fanns på marknaden och snart äldre än soldaterna. Ju längre tiden går utan att systemen migreras till ett nyare system, desto svårare blir att migrera och desto större lär väl profiten bli för konsulterna som ska ordna migrationen. Fortfarande är det också höljt i dunkel hur PRIO ska lyckas hantera hemliga uppgifter och om systemet kommer att klara MUST:s ackrediteringar. Statskontoret konstaterar t ex att det idag inte ens finns säkerhetslösningar för att hantera ens den lägsta av säkerhetsklasserna (Hemlig/Restricted).

Vad jag framförallt vänder mig mot med PRIO-systemet är att det är ännu ett system som syftar till att rationalisera bort administration på kärnverksamhetens bekostnad. Samtidigt som man ständigt sjunger centraliseringens lov för att öka uteffekten hos kärnverksamheten, skyfflar man över mer och mer uppgifter på alla de chefer som ska leda kärnverksamheten, från förbandschef ner till enskild plutonchef. Alla blir de i hög grad administratörer av sådant som tidigare sköttes av stödfunktioner såsom reseavdelning, personalavdelning och kameralenhet. Plutonchefen ska nu sitta och sköta alla sina soldaters ärenden i PRIO eftersom det blir för dyrt att skaffa licenser även till dem. En licens för en vanlig användare kostar Försvarsmakten 8000 kr om året, medan chefslicenserna går på 13 000 kr om året. Ingalunda småpengar. Lägg sedan ytterligare ca 10 000 kr i årshyra på den i bästa fall högst ordinära (förmodligen 6 år gamla) persondatorn som personen använder för att hantera PRIO, så är det en del pengar som rullar. Uppenbarligen är det bästa sättet att förvalta skattebetalarnas pengar att krigsförbandscheferna ska sitta vid sina skrivbord och hantera sin personal i PRIO. När sedan Högkvarteret ska halveras och de ärenden som hanterades av den bortskurna halvan istället ramlar ner på förbanden, undrar jag om officerarna i kärnverksamheten någonsin kommer att kunna lämna skrivborden.

Man kan också med rätta ifrågasätta det psykologiska införandet av PRIO i Försvarsmakten. Under hösten har många förband i enlighet med instruktionerna för att hindra smittspridning med anledning av influensapandemin förbjudit stora personalsamlingar, såväl de av verksamhetsnatur som festligheter. Dock blev det undantag för HKV:s PRIO-information som det var av yttersta vikt att all personal delgavs. PRIO är överordnat pandemier. På HKV står det tydligt i kallelsen till PRIO-information att det är obligatorisk närvaro. Att tvinga på människor information om något de i grunden är skeptiska till, minskar i regel inte skepticismen.

Jag lutar nog mest åt att fortsätta PRIO-satsningen, men det hindrar inte att hårdare krav måste ställas på hur införandet ska genomföras och hårdare krav på leverantörens arbete. Min gissning är att inom några år är man inom Försvarsmakten tillbaka till ett system liknande tidigare med lokala stödfunktioner för lön, personalvård etc. Skillnaden är att det troligen blir utlokaliserat till varje underenhet och i form av en underofficer som sköter all administration. Hux flux är man tillbaka på det glada 40-talet när kompaniets fanjunkare var den som skötte administrationen, men skillnaden är nu att han gör det i PRIO. Sedan tar det ytterligare några år och någon kommer på att man skulle kunna samla alla administratörer på förbandet på en plats och då har man en kameralenhet igen. Historien tenderar att upprepa sig.

Sen är det som det alltid är med datorer och program – de blir gamla. Hur länge håller PRIO?

Förnuftet segrade tydligen

På Försvarsmaktens interna nyhetsportal kan man idag läsa att basbataljonerna blir kvar på Helikopterflottiljen, F 17 och F 21 istället för att centraliseras till Kvarn. Det är skönt att konstatera att förnuftet någon gång får segra.

Idén att ha hela verksamheten förlagd till ett arméförband 5 mil från närmaste flygplats och helikopterförband och mer än 30 mil från närmaste flygflottilj med stridsflyg verkar säkert rätt befängd i de flestas öron. Det skulle ju innebära stora kostnader varje gång det ska övas eftersom bataljonspersonalen ständigt skulle ha befunnit sig på resande fot för att kunna öva med de förband som ska understödjas. Resor, traktamenten, övningsdygn etc är definitivt inte billigt. Samtidigt som man inom andra områden talar om att än mer samgruppera olika förband, skulle man göra raka motsatsen inom det här området.

Förmodligen var det dock inte dessa aspekter som fällde avgörandet utan de ekonomiska när det visade sig att det krävdes investeringar i infrastruktur åtskilliga gånger större än de för de övriga platserna. Officersförbundet har också lagt ner stor möda på att få Kvarnalternativet utrett och jämfört med de befintliga platserna och utan dess engagemang hade utgången säkerligen blivit annorlunda.

En annan aspekt som det inte är helt omöjligt lockade mer än förkastade Kvarnalternativet var att stora delar av personalen inte skulle flytta med till Kvarn. Därmed skulle man tappa enormt mycket kompetens som skulle bli ytterst svår att ersätta medan fördelen som lockade var att bli av med ett stort antal officerare inför IO 2014. Frågan är hur nu dessa rader ska hämtas igen till IO14?


Nu verkar det i alla fall som förnuftet har fått segra. Låt hoppas att det även gör det inom många av de andra områdena, som t ex anskaffning av nya helikoptrar och inrättandet av GLC/NOC. Än är inte besluten tagna...

tisdag 15 december 2009

SvD uppmärksammar (uppdaterad 16/12 23.00)

Ledarredaktionen på SvD har tydligen också lagt märke till den bloggdebatt som blivit mellan mig och försvarsministern.

Uppdatering 15/12 22.00: Försvarsministern kommenterar nu vad SvD skrev i sin ledarblogg. Dock utan replik på mitt förra inlägg.

Uppdatering 16/12 14.30: Johan Westerholm (Mitt i Steget) bloggar om försvarsministern och bloggdebatten ur ett s-perspektiv, liksom Åsa Lindestam.

Uppdatering 16/12 23.00: Även Tokmoderaten har nu uppmärksammat bloggdebatten och framförallt att den dog ut.. Krypskytte från de egna moderatleden?

söndag 13 december 2009

Avskalat - replik till försvarsministern

Jag uppskattar att försvarsministern tagit sig tid att svara på mitt inlägg från i tisdags. Han har helt rätt i att jag inte motsätter mig solidaritetsförklaringens grundläggande innehåll. Men jag anser att den svenska solidaritetsförklaringen är just bara tomma ord utan bakomliggande substans.

Fungerar det verkligen med en svensk säkerhets- och försvarspolitik som är så skild från grannländernas om vad som är de dimensionerande hoten? Såväl Finland som Norge och Baltstaterna är eniga i att ”det nya Ryssland” utgör det hot man dimensionerar sitt försvar efter. Det är som bekant inte en åskådning som delas av Sverige.

De svenska säkerhetsgarantierna för grannländerna är ett ytterst genomskinligt poker face med bakomliggande dålig hand. Sverige har inga militära resurser att kunna avdela till stöd för någon annan nation och kommer inte att ha det 2019 heller som det ser ut.

Utan att djuploda i det hela kan man säga att vi idag talar om säkerhetsgarantier och att kunna ge och ta emot hjälp från andra nationer utan några konkreta förberedelser, medan vi tidigare hade konkreta och långtgående förberedelser framförallt för att ta emot hjälp och vissa fall även ge, men de fick inte omtalas. En paradox minst sagt.


Försvarsministern kategoriserar in mig bland dem som tror att ett storskaligt invasionshot är föreliggande. Det är att göra det enkelt för sig. I höstas genomfördes för andra gången beredskapsövningen Dagny med resultat som visar på att de senaste tio åren varit kostsamma för svensk beredskap. Förra Dagny genomfördes för tre år sedan (frågan varför ingen övning genomförts sedan dess är ju klart intressant). Man måste ju ändå hoppas att det scenario som övades under Dagny anses vara en av de mer troligare hotbilderna, annars har mycket energi och pengar lagts på fel håll. För att genomföra den förstärkning av Gotland som övades under Dagny blottställde man i stort sett övriga Sverige, framförallt avseende kritiska resurser som t ex luftvärn.

En tusentals år gammal lärdom är att försvara sig med små resurser där fienden är stark och slå där fienden är svag. Det senaste århundradet har man talat om detta som manöverkrigföring och indirekt metod där man för att uppnå ett mål påverkar fienden på ett annat sätt än det han förväntar sig och förberett sig för. Istället för att angripa det hårt försvarade huvudmålet för sin kampanj, angriper man de blottställda sårbarheter som fienden är beroende av. Genom att koncentrera resurserna till Gotland blir övriga Sverige ett fullkomligt smörgåsbord av kritiska sårbarheter.

Resurser avsevärt mindre än vad Gotland fram till år 2000 hade på egen hand, måste nu skrapas ihop från resten av landet och därmed blottställa detta. Jag står fast vid min fråga: Vilket län ska försvaras?

Försvarsministern vet att berätta att nuvarande och tidigare ÖB varit entydiga med att Sverige kan försvaras mot de hot som går att se idag. Yngre officerare har i alla tider raljerat om äldre officerare, att FHS är den plats där man slutligen får sin ryggrad utryckt. Det är ytterst svårt att idag hitta en överste som inte håller sig till den officiella versionen av svensk försvarsförmåga när han uttalar sig i offentliga sammanhang. Privat och med kollegor är översten oftast ytterst bekymrad, men den versionen får de flesta oftast inte se förrän efter pensionen eller efter civil karriärsväxling. De få överstar, kommendörer etc som tagit bladet från munnen under sin karriär blev just inte mycket mer än överstar (Ulf Henricsson, Bo Pellnäs, Hans von Hofsten m fl). ÖB har tyvärr inte möjligheten att ta bladet från munnen.

Vad är överskådlig tid? Det försvar vi bygger idag är det vi har om 10-15 år och det gäller såväl i Sverige som andra länder. Som bekant är det försvar som nu byggs av regeringen avseende IO14 o s v, inte färdigt förrän 2019 enligt ursprunglig plan (att planer aldrig håller torde vara bekant). Vem kan överblicka världssituationen 2019 eller ens 2014?

Skalbarheten i det nya försvaret är inget jag imponeras av. Ett uppskalat försvar som rimligen minst fördubblas i jämförelse med dagens, är inget man köper på den öppna marknaden. Det finns inte 50 000 soldater redo att utbildas på en månad, ett år eller ens tre. Det finns definitivt inget kompetent ledarskap att plocka fram för att utbilda dem eller framförallt för att leda de nya förbanden. Ej heller finns det någon materiel att snabbt få fram. Som försvarsministern ofta påpekar är det högst otroligt att en kris eller konflikt endast skulle drabba Sverige, utan den kommer att beröra många andra länder och man är sig själv närmast när det gäller krigsmateriel. Krigsmateriel är långsiktiga anskaffningar. För den med kort minne borde Hkp 14 visa det med all önskvärd tydlighet, för oss med längre minne finns det otaliga historiska exempel. Man ger inte 40 personer som aldrig sett hockey annat än på tv, ett par skridskor, några klubbor, en whiteboard och uppgiften att om 3 månader vinna VM-guld i hockey. Att odla fram ett A-landslag är en process som tar minst 15 år för spelarna och betydligt längre för ledarskapet. Uppgiften är helt klart jämförbar med försvaret. Ett lands försvar är dess landslag som ska vara redo att spela den yttersta av landskamper där det inte finns annan prisplats än för segraren.

Framförallt imponeras jag inte av försvarsministerns utfästelse att försvaret skalas upp om hotbilden förvärras. Under 90-talet omtalades av politiker, säkerhetspolitiska bedömare och ledande militärer ett antal kriterier för situationen i vårt närområde, som om de infriades skulle leda till en svensk återtagning. Idag har vi i princip sett dem alla – ett Ryssland där den demokratiska utvecklingen stagnerat och på vissa håll regredierat, ett Ryssland som återtar sin landstigningsförmåga i Östersjön, ett Ryssland som återtagit sin förmåga till samordnade storskaliga luftlandsättningar och ett Ryssland som åter manifesterar stormaktsambitioner. Föga förvånande ser vi ingen svensk återtagning.

Symptomatiskt för Försvarsmakten idag är de luftslott korvett Visby, Hkp 14, NBF och en rad andra materielprojekt utgör. Enorma summor pengar läggs ner utan några konkreta resultat alltmedan tiden springer iväg och decennier går utan att operativ effekt nås. Försvar är inte gratis och resurser är i högsta grad ändliga. Hur pengarna då spenderas är a och o. Har vi då råd med system där Försvarsmaktens hyreskostnader på tio år ökar från 2,1 till 2,4 mdr kr (i årets penningvärde) trots att runt 80 % av förbanden lagts ner? Hur kan man tillåta en materielförsörjning där Försvarsmakten åratal efter sista leveransdatum får nöja sig med att knappt 50 % av kravspecifikationen i kontrakten infriats utan att ansvar utkrävs från leverantören?


Sitt försvar är ingenting ett land har råd att chansa med. Det är ingen som med någon som helst säkerhet kan förutsäga världssituationen om tio år, inte ens om fem år. Det försvar vi bygger idag är det vi har till 2020 och det nya försvaret verkar inte bli mycket till försvar, ens med dagens mått mätt.


Tidigare inlägg:
Kejsarens nya kläder - Wiseman
Att vända ryggen till - Försvarsministern

torsdag 10 december 2009

Medaljceremoni som den ska vara

Nyss hemkomna FS 17 belönades idag med Försvarsmaktens medalj för internationell tjänst vid en ceremoni på Armémuseums borggård. Utdelande var överbefälhavaren Sverker Göransson samt insatschefen Anders Lindström. Deltog i övrigt gjorde även arméinspektören Berndt Grundevik samt försvarsminister Sten Tolgfors.

Försvarsministern höll också ett i mina öron mycket bra tal till de hemkomna soldaterna där han berömde dem för deras insats och den tid och energi de lagt på att hjälpa Afghanistan.


En medaljceremoni på Armémuseums borggård med möjlighet för allmänheten att möta förbandet är helt klart ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis får FS 18 ett ännu starkare välkomnande med en medaljceremoni på kungliga slottets yttre borggård. Det skulle vara ett mottagande värdigt soldaterna.


Barometern
Norrbottens-Kuriren



Uppdatering 11/12 kl 08.00: Tack ÖB för ceremonin på Armémuseum! /Borneo

onsdag 9 december 2009

SvD fortsätter granska GLC/NOC (uppdaterad 10/12 06.50)

SvD fortsätter idag på ledarsidan sin granskning av GLC/NOC-historien. Idag ligger fokus på banden mellan personer inom försvarsindustrin och beställaren - Försvarsmakten. Det finns en del intressanta kopplingar som SvD redogör för.

Förutvarande chefen för avdelningen inom Försvarsmakten som helt oberört av de politiska vindarna och instruktionerna driver frågan om GLC/NOC, Jan Petersson, är idag vd för det holdingbolag (NESP) som samlar de fem största leverantörerna till GLC/NOC-projektet. Han har också varit styrelsemedlem i den svenska avdelningen av organisationen AFCEA som samlar medlemmar inom försvarsindustrin och statsmakterna världen över, enligt SvD med målet "att verka som en brygga mellan politiska beslutsfattare, totalförsvarsmyndigheter, försvarsindustri och övrig industri inom områdena underrättelsesystem, lednings- och informationssystem”. Även Petersson efterträdare inom Försvarsmakten, Per Nilsson, är engagerad inom AFCEA.

Naturligtvis måste sådan engagemang få förekomma. Däremot blir jag lite bekymrad när så stora och kontroversiella kontrakt som GLC/NOC ska upphandlas. Petersson är numera även politiker i Enköping och fick för två år sedan ett uppdrag av kommunen att få en ny statlig myndighet till Enköping, vilket kritiserades av oppositionen som oförenligt med hans politiska uppdrag då tillsättningen ska ha skett utan upphandling eller diskussion. GLC/NOC förväntas nu skapa 300 jobb i Enköping och kan det kallas annat än en ny myndighet? Peterssons bolag NESP tecknade också kontrakt förra året med FMV värt 200 milj kr rörande NBF.

Den stora frågan är hur nära samarbete man som försvarsanställd kan ha med försvarsindustrin och på vilket sätt försvaret (och FMV) agerar när det gör affärer med personer som slutat sin statliga anställning och börjat arbeta privat eller hos en annan arbetsgivare vars största kundfokus är just staten och det område man tidigare arbetade med. Liknande turer har förkommit många gånger tidigare inom Försvarsmakten och det senaste omdiskuterade exemplet är egentligen f d statsministern Göran Perssons nuvarande konsultuppdrag. All verksamhet måste tåla en granskning och jag hoppas för Försvarsmaktens skull att även GLC/NOC gör det.


Uppdatering 10/12 06.50: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten ger en replik i SvD till SvD:s "insinuationer". Det dyker säkert upp i informationsdirektörens egen hörna av mil.se, "Försvarsmakten kommenterar".

tisdag 8 december 2009

Initiativtagande (uppdaterad 11/12 kl 08.00)


"Ta och behåll initiativet", stipulerade Arméreglemente 2. Nu är det kristdemokratiska ungdomsförbundet som tagit initiativet och vi får se om man lyckas behålla det.

KDU har nämligen startat sidan "Stöd våra soldater" där man sprider information om hur såväl privatpersoner som företag kan stödja svenska soldater och man har samlat länkar till de olika veteranorganisationerna och var man kan köpa gula bandet. Man har också startat en ny facebookgrupp på temat.

Därutöver gör man också något som jag hade tänkt göra i helgen, nämligen uppmana folk att skicka julhälsningar och paket till våra soldater i Kosovo, Afghanistan, m fl platser. De förtjänar all uppmärksamhet som de kan få när de nu inte kan fira jul hemma med sina familjer. KDU skickar självt bl a DVD-boxar, saltlakrits och lite annat smått och gott till FS 18.


Elaka tungor kan säkert kalla KDU:s agerande för röstfiske. Än sen, säger jag. Det är hög tid att riksdagspartierna på allvar uppmärksammar de svenska soldaternas insatser.


Uppdatering 11/12 kl 08.00: SvD uppmärksammar nu KDU:s initiativ.

Kejsarens nya kläder (uppdaterad 8/12 20.00)

Säkerhet byggs tillsammans med andra, våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att samarbeta för att hindra hot från att växa och påverka oss.

Finland värderar fördraget, och har nationellt beslutat att utveckla solidaritetsförklaringen, på samma sätt som Sverige. Båda länderna har uttryckt att vi ska förbereda oss på att ta och ge hjälp, som också kan vara militär. (Min understrykning)


Så skriver försvarsminister Sten Tolgfors idag på SvD Brännpunkt i en replik till Mikael Nilsson, som förra veckan uttryckte sina farhågor om vad den svenska solidaritetsförklaringen.

Det känns ju bra att försvarsministern instämmer i det som såväl jag som andra påpekat tidigare, att en militär konflikt i vårt närområde på ett eller annat sätt kommer att involvera Sverige. Att Sverige i detta läge på något sätt skulle kunna lämna militär hjälp förefaller vara på gränsen till löjligt naivt. För att travestera filmen Top Gun så skriver Regeringen ut säkerhetscheckar som den svenska Försvarsmakten inte har täckning för.

Det finns som sagt inget scenario med en säkerhetspolitisk kris eller konflikt i Sveriges närområde där det är realistiskt att Sverige kan avvara militära resurser för att bistå ett grannland, då försvaret redan är så anorektiskt att man kommer att tvingas välja vilket svenskt län som ska försvaras.

Övningen Dagny visade med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten idag har problem med de nationella uppgifterna. Resurserna som finns att tillgå är skrämmande små. Erfarenheten av att agera nationellt är idag mindre än vad erfarenheten av att agera internationellt var på 90-talet. Så otroligt många ur den personal i Försvarsmakten som hade erfarenhet av det nationella försvaret har idag slutat att det börjar bli problem med erfarenhetsöverföringen. Man måste åter börja uppfinna hjulet på nytt. Än mer skrämmande blir det om man ser till insatsorganisation 2014 när ännu fler av de "gamla stofilerna" ska bort. Gamla försäkringar har intecknats och försvunnit visar det sig när man väl ska använda dem, t ex beredskapsavtalet om överskeppning till Gotland. Personalen är idag obekant med IKFN som officerare förut kunde på sina fem fingrar.


Försvarsmakten ska och kan försvara Sverige och främja säkerhet genom insatser på vårt eget territorium samt i och utom närområdet, upptäcka och avvisa kränkningar samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen. (Min understrykning)

Jag höll på att kommentera detta uttalande från Försvarsministerns sida med att han får otroligt svårt att finna någon anställd inom Försvarsmakten som instämmer i påståendet. Lite längre ner i artikeln sägs dock ÖB ställa sig bakom detta påstående.
Jag gör det definitivt inte. Artilleriet är idag nerdraget till 24 pjäser, bataljonsartilleriet utgörs idag av det som tidigare närmast kunde räknas som kompaniartilleri (8 cm granatkastare), antalet stridsvagnar närmar sig 60 st, luftvärnet har endast ett mer kvalificerat system med hyfsad räckvidd övriga är begränsade till låg höjd och dager medan luftkriget idag handlar om stora avstånd och höga höjder, 8 st bataljoner för markstrid ska täcka hela landet, varav man ständigt kan påräkna att minst en av dessa kommer att vara engagerad över tiden i en annan världsdel. Tillkommer gör Hemvärnet, men det saknar transport- och skyddsförmåga. Vilket län ska försvaras, vilka ska överges?

Jag tror inte jag är ensam om att kalla det hela ett luftslott. Vad ska Sverige kunna avvara från det nationella Försvaret till våra grannländers stöd? Hur ska hela Sverige kunna försvaras? Återigen går svensk försvarspolitik under kapitlet kejsarens nya kläder.

Vad är värst? En regering som den förra, som hävdar att försvaret ska kunna återuppbyggas när vi ser tecknen på en ökad hotbild eller den nuvarande regeringen som påstår att återuppbyggnad nu skett och att Sverige trots en drastiskt mindre numerär klarar att sköta såväl det nationella försvaret (hela Sverige ska försvaras....) som att bistå våra grannländer?

Kejsarens nya kläder minst sagt...


Uppdatering 8/12 20.00: Försvarsministern kommenterar nu sin egen replik med ett fylligare inlägg på sin blogg. Liksom när jag läste repliken vandrar tankarna i samma banor när jag läser blogginlägget, nämligen till försvarsministerns deltagande i Korseld där journalisterna sammanfattade hans inställning som att "alla har fel".

Jag ska påpeka ytterligare några saker i försvarsministerns längre replik (blogginlägget). Första halvan är snarlik den i SvD. I andra halvan hittar man bl a:

"Sverige har ett nästan dubbelt så stort flygvapen som grannländerna och ett ubåtsvapen i världsklass."


Av den enkla anledningen att Sverige producerar egna flygplan och utbildar sina egna och andras piloter. Idag är fler piloter sysselsatta med stödfunktioner som pilotutbildning, utveckling och exportstöd än vad som finns på de taktiska divisionerna. Sjukt?


"Hela insatsorganisationen kommer att vara tillgänglig och användbar omedelbart – inom en vecka – om Sverige hotas. Tidigare har den politiska kravställningen varit att bara en tredjedel av den nationella insatsorganisationen skulle vara tillgänglig och användbar – inom ett år."


Och innan dess var mobiliseringstiden 24h och efter en vecka skulle hela landet stå på krigsfötter. En vecka är lång tid och kravet på förvarning och underrättelser är fortfarande idag enormt för att en mobilisering ska kunna genomföras. De 8 bataljoner försvarsministern talar sig varm för är just inte mer än 8 bataljoner, d v s en droppe i havet. Det blir 8 bataljoner som ska slåss om de 24 artilleripjäserna, de 60 stridsvagnarna och det knappa luftvärnet som dessutom bara har dagerförmåga (eftersom RBS 70 bl a hade bättre exportförutsättningar än den modernare RBS 90). En mycket imponerande och betryggande organisation. Ska vi försvara Gotland, Stockholm söder om Slussen eller blir det Gästrikland?

SAC-samarbetet ger jag inte mycket för. I många fall är det numerären transportflygplan och inte storleken som är avgörande. Nu avvecklas dessutom en Tp 84 Hercules och bara 7 blir kvar. Dessa är svårt uppbundna av transporter för de internationella uppdragen.

IO 14 som försvarsministern talar sig varm för imponerar inte hittills utan är ännu ett praktexemplar på hur man i Sverige jagat personalrader så till den grad att samma person fyller flera befattningar i olika förband samtidigt. Det är ju dyrt med personal.


Kejsarens nya kläder består.

lördag 5 december 2009

Murkna slagträn

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin ger på Newsmill Carl Bildt en känga för att Sverige släpar efter med att efterleva förbudet mot "klustervapen".

Jag har tidigare tagit upp BK 90 ett antal gånger på bloggen och det korkade i att Sverige ska avveckla vapensystemet. Att ta in BK 90 i "klusterbombs"debatten och jämföra det vapnet med de bombkapslar som fällts i Irak, Balkan, Mellanöstern, Tjetjenien och Georgien är precis lika intelligent som hävda att europeisk fotboll och amerikansk fotboll är samma sak.

Det åligger förtroendevalda politiker att skaffa sig bättre beslutsunderlag än vad Urban Ahlin har gjort. För mig framstår det som Ahlin och socialdemokraterna mest är intresserad av att ha ett slagträ mot alliansen. Dock har man valt ett slagträ som är rätt igenom murket.

Läs gärna några av mina tidigare inlägg om "klustervapen":
Sanningen om svenska "klustervapen"
Ytterligare överdrifter om BK 90
Holland skrotar bombkapslar

fredag 4 december 2009

Gästinlägg: ÖB!.....Skäms!

Efter att FS17 nu hemroterat efter en av de mest utsatta missionerna sedan Bosnien fanns det gott hopp om att dess soldater skulle få den uppskattning de förtjänade. Inte bara för de som patrullerar och hamnar i stridssituationer utan även för dem på Camp Nordic Light i Afghanistan som gett understöd genom att skapa goda förutsättningar för så bra uppdrag som möjligt.

En av tio patrulleringar har utsatts för någon form av attacker eller liknande händelser (mil.se). Media har även börjat inse vad våra soldater utför åt Sverige, sakta kommer insikten även hos allmänheten. Det är ingen lek Sverige håller på med!

Jag själv hade gärna applåderat dem vid en medaljceremoni vid Kungliga slottet i samband med en vaktavlösning. Jag gladdes dock av ryktet att medaljutdelning skulle ske vid Armémuseet. Allmänheten skulle kunna närvara, annons i tidningen för att folk skulle veta, och så vidare.

Vad blev det? Återigen en ceremoni bakom ett garage ute på Livgardet i Kungsängen med Chefen Arméns taktiska kommando som medaljutdelare med endast de närmast anhöriga som åskådare samt lite media. Intet ord om honom, men var fanns Göransson, landets ÖB , som fått jobbet bland annat just därför att han hade egen utlandstjänstgöring som merit?

Givetvis har en ÖB fullt upp att göra. Det ena mötet avlöser det andra, prioriteringar måste ske varje dag. Prioritering innebär i FM att man skär bort vissa saker. I det här fallet välkomnandet av FS 17. Mottagandet och hanteringen av soldaterna vad övrig logistik beträffar har fungerat utmärkt. Den enskilde tjänstemannen och tjänstekvinnan har gjort och gör ett utmärkt jobb.
Men varför inte lägga lite krut på våra utlandsstyrkors anländande hem? Återigen får man konstatera att människan i FM tyvärr inte har det värde de förtjänar hos den högsta militära ledningen.

”Hur svårt kan det vara?” är en vanlig fras när problem diskuteras. Man kan vända på det; ”Hur lätt borde det vara”, att ge den uppskattning våra soldater behöver, vill ha, allt för bekräftelsen att de gjort något bra. Att känna sig uppskattad och välkommen är den bästa psykologiska terapin de kan få.

Vad Skäms Du för ÖB? Eller är Du bara en marionett i händerna på empatibefriade logistiker och ekonomer? Och, varför inte, var fanns det politiska etablissemanget? Att begära att Kungahuset skulle bry sig om sådana här petitesser mitt i allt bröllopsbestyr vore på tok för mycket. Men högste militäre chefen?

Välkommen hem FS17, lycka till FS18, i behöver det.


Borneo








Wiseman:
Försvarsministern ställdes igår kväll i Aktuellt mot kapten Pontus Hübinette, vars öde jag tidigare skrivit om. Förhoppningsvis har ministern insett att det nu krävs krafttag om man ska kunna hålla rekryteringen igång. Sverige har inte råd med att de soldater som nu under hösten skadades "drabbas" av samma öde hemma i Sverige som Hübinette.

Lägg också märke till vad försvarsministern och lillebror Hübinette bär på sina kavaj- respektive jackslag...


Uppdatering 5/12 02.00: Läs också Morgonsurs funderingar kring FS 17:s hemkomst.

onsdag 2 december 2009

Kalla nordliga vindar

Kalla nordliga vindar sveper ner längs norska kusten och påminner om tiden före 1989. NRK rapporterar att för andra året i rad verkar det bli nytt rekord i antalet ryska flygplan, företrädesvis strategiska bombflygplan, som identifieras av norska flygvapnet när de flyger längs norska kusten. Trenden verkar också gå mot allt mer komplexa sammansättningar med bombflygplan, eskorterande långräckviddiga jaktflygplan och tankflygplan som understödjer.

Ryssland blir allt mer tydligt i sin vilja att återta Sovjetunionens forna ställning. Med största sannolikhet handlar det om att visa styrka i det allt viktigare Barentsområdet med alla dess råvaror som isens tillbakadragande frilägger. Ryssland har som bekant tidigare i år annonserat avsikten att bygga fem nya hangarfartyg och när det gäller landstigningsfartyg (som troligen kommer att baseras i Östersjön eller Svarta Havet) har man så bråttom att man inte anser sig ha tid att bygga en ny egen modell, utan vill köpa ett franskt på stört och licenstillverka ytterligare 3-5 st.

Även inom NATO framhåller man Barentsområdet som ett allt viktigare område för alliansen i framtiden. I Norge har man redan koncentrerat huvuddelen av sin försvarsmakt till nordligaste delen av landet och man har sedan något år tillbaka börjat fokusera om mot mer nationella uppgifter.

Inställningen i Sverige? Det heter fortfarande att Ryssland är mycket försvagat och inte har råd med sina väpnade styrkor, precis som det gjort i den svenska politiken sedan muren föll. Inteckningen av det svenska försvaret fortsätter.
I början av 90-talet talade man om ett antal tecken som om de upptäcktes i så fall skulle leda till en svensk "återtagning" (återtagningen skrotades officiellt i sin helhet vid försvarsbeslutet 2004). De tydligaste tecknen ansågs bl a vara:

En negativ demokratisk utveckling i Ryssland (1)
Återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön (2)
Återtagen förmåga att genomföra storskaliga luftlandsättningar (3)
Ökad närvaro globalt (4)

Det är bara att konstatera att vi de senaste åren har sett alla de ovan listade. Den demokratiska utvecklingen backar snarast med en stor rättsosäkerhet, historierevisionism, förföljelser av journalister och allt större avsaknad av fri media.

Landstigningsförmågan förbättras enormt genom köp av Mistral, men redan ombaseringen av Svarta Havsflottans landstigningstonnage till Östersjön under övningen Zapad i höstas talade sitt tydliga språk och var upphov till en del hicka inom Försvarsmakten och inte minst de baltiska staterna och Polen.

Likaså demonstrerade Ryssland åter en mycket god förmåga att genomföra luftlandsättningar av stora förband under Zapad och Ladoga i höstas på ett sätt som få trodde var möjligt.

Den ökade närvaron, och likt förortsungdomar, ökade kravet på "respekt" har också manifesterats genom patrulleringarna med bombflyg i Arktis och Atlanten och expeditioner till t ex Karibien och Afrikas Horn med örlogsfartyg. Från att tidigare utåt ha talat om kärnvapen som ett defensivt vapen, talar man nu om att kärnvapen kan komma att användas i alla skalor av konflikter där man så finner lämpligt.

Samtidigt håller Sverige återigen på och monterar Försvarsmakten till en ny lägstanivå. Föga förvånande har inget av de tecken man politiskt formulerade på 90-talet som skäl för återtagning tagits på allvar. Istället bortförklaras de friskare än någonsin tidigare.

På samma sätt skedde med Georigenkriget (det s k kaukasiska lackmustestet). Försvarsberedningen fastställde året innan att Ryssland agerande mot sina grannländer kommer att vara ett lackmustest för Rysslands framtida väg. Noll och ingen reaktion politiskt förutom att man parkerar 14 stridsvagnar på Gotland!

Det finns ingen anledning för Ryssland att ge sig på Sverige, men det farligaste scenariot är det där Sverige blir ett säkerhetsvakuum, vilket historiskt uppfattas som problem av grannstater när det börjar blåsa snålt. Det andra stora problemet är att Sverige gladeligen skrivit ut säkerhetsgarantier till grannstaterna, men saknar fullständigt förmåga att infria dem. Det finns inget konfliktscenario som enbart drabbar ett av våra grannländer varvid vår egen säkerhetssituation tillåter att vi skickar delar av vårt försvar till grannländernas bistånd. Speciellt inte när drygt 1/8 av stridskrafterna konstant kommer att befinna sig i en annan världsdel.


Uppdatering 5/12 16.45: Johan Tunberger och Bo Hugemark kommenterar Mikael Nilssons debattartikel i SvD tidigare i veckan, med fokus på innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen