Den nya Ententen

De som regelbundet läser mina bloggkollegor som listas i högerspalten, har säkert hunnit läsa en del om att det franska landstigningsfartyget Mistral nu gästar St Petersburg för att ryska flottan ska få stifta närmare bekantskap.

Tidigare i år offentliggjorde Ryssland avsikten att under de närmaste åren anskaffa uppåt fem st nya hangarfartyg av större modell än det nuvarande och problemtyngda Admiral Kuznetsov. Under sommaren började man också tala om att anskaffa ett antal franska landstigningsfartyg av Mistral-klassen. Avsikten har sedan dess varit att köpa ett och sedan licenstillverka resten. Man anser det vara av yttersta vikt att det första köps in snabbt eftersom man inte har råd att vänta på att egna fartyg av samma slag utvecklas (beräknat ca 6-7 år, men dylika företag brukar lätt dra över tiden).

Reportage i rysk tv om Mistral

I Ryssland har ett inköp av Mistral redan fått ett parlamentariskt godkännande. I Frankrike har man närmast hoppat jämfota av glädje över det ryska intresset. Varvet i St Nazaire som bygger Mistral kommer snart att drabbas av arbetsbrist och en försäljning till Ryssland skulle trygga jobben ett tag framöver. En affär har dock ännu inte godkänts från fransk sida, men president Sarkozy har gett sitt godkännande att inleda förhandlingar. Mistrals närvaro i St Petersburg torde dock tala sitt eget tydliga språk om inriktningen.

Om affären går i lås blir det för Ryssland första gången man har ett fartyg som både kan genomföra landstigningsoperationer och dessutom utgöra bas för helikopteroperationer. Tidigare har ryska flottans landstigningsfartyg inte haft någon helikopterförmåga och den största fartygsklassen, som var ett av det svenska invasionsförsvarets primärmål, Ivan Rogov, har endast ca halva Mistrals deplacement. Ropucha, Alligator, Polnocny och Pomornik som säkert är bekanta från invasionsförsvarets dagar, är dvärgar i jämförelse med Mistral.

Den ryska marinchefen motiverar en anskaffning med att med ett Mistral kan man på 40 min landsätta samma styrka som det tog 26 h att landsätta under Georgienkriget. Det är tveklöst så att man har dragit en rad erfarenheter från Georgienkriget som man nu försöker åtgärda.

För Sverige är ett ryskt köp av Mistral mycket dåliga nyheter. Den svenska försvarsförmågan och hela hotbilden har sedan 90-talets mitt baserats på framförallt en enda sak - att Ryssland saknar överskeppningsförmåga i Östersjön. Den tidigare mycket omfattande landstigningsdelen av Östersjöflottan rostade under 90-talet sönder i sina hamnar och sedan drygt tio år saknar Ryssland reell landstigningsförmåga i Östersjön.
Därför var det åtskilliga som fick hicka när det visade sig att Ryssland ombaserade stora delar av sin landstigningsförmåga från Svarta Havet till Östersjön under övningen Zapad tidigare i höst, trots att relationerna med Georgien just då var de sämsta sedan kriget 2008.

Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion. Mistral kan för med sig personal och materiel väl motsvarande och överstigande en av de 8 manöverbataljoner som Försvarsmaktens markstridskrafter nu ska omorganiseras till. För såväl Sverige/Östersjöländerna som Georgien och Ukraina är det läge att fundera över framtiden, då ryska Mistral sannolikt baseras i Östersjön och Svarta Havet. Det är i så fall för svensk del också i högsta grad över den säkerhetsgaranti Sverige sedan något år uttalat för grannländerna. Redan nu uttrycker såväl Georgien som flera av de baltiska staterna sin oro över ett ryskt köp av Mistral, medan saken i Sverige gått helt obemärkt förbi.

Frågan återstår ändå vad Ryssland ska använda Mistral till och varför det är så bråttom med en anskaffning att fartyget ska anskaffas under det närmaste året. Ryssland signalerar nu kraftfullt med sina intentioner att bygga nya hangarfartyg och landstigningsfartyg att man vill vara en kraft att räkna med. Ej heller verkar pengar längre vara ett problem. Sedan tidigare har man deklarerat en avsikt att omsätta i princip all materiel hos frontförbanden till 2020 och nu talar man, utöver hangarfartygen, om köp av 5 st Mistral à ca 5 mdr kr per st.


Samtidigt är det intressant att notera de ytterligare närmare banden mellan Frankrike och Ryssland, där Frankrike utöver Mistralaffären även lovat att bistå med kompetens vid rysk helikopterutveckling. Frankrike har också blivit en av de starkaste förespråkarna för den för svenskar numera välbekanta gasledningen North Streams sydliga tvilling, South Stream. Frankrikes agerande i medlingen i samband med Georgienkriget kommer också i en högst ny dager. I Ryssland och Frankrike talar man nu om ett frankrikeår, respektive ett rysslandsår och nu i dagarna besökte premiärminister (jag var nära att skriva president...) Putin Paris, där Mistral och South Stream var några av toppnumren. I ryska media jämförs Putins besök med Peter den Stores "stora ambassad", vilken förde med sig en del elände för Sverige på sin tid.

Kanske ser vi nu en ny Entente formas, där nu Tyskland med sitt behov av North Stream utgör det tredje benet.


Gyllenhaal, 2, 3, 4
Chefsingenjören
Sverige och Världen
Mistral i genomskärning (RIA Novosti)
Världen idag, 2, 3 (Det kan tyckas lite lustigt att en av Sveriges kristna tidningar faktiskt är den som är mest uppdaterad på säkerhetspolitiken i Östersjöområdet, men så är det)
Mer et Marine


Uppdatering 1/12 21.30: Bo Pellnäs skriver på SvD Brännpunkt om Frankrikes flirt med Ryssland och björnens nyvunna aptit på landstigningsfartyg.

Uppdatering 2/12 08.00: Mikael Nilsson skriver också han på Brännpunkt om solidaritetsdeklarationen. Han pekar på samma problem som jag tidigare pekat på. Det finns ingen reell möjlighet för Sverige att lämna något militärt stöd till våra grannländer eftersom det inte finns några resurser att avvara. Ett krig som drabbar något av våra grannländer kommer även att beröra Sverige och tvinga oss att prioritera det nationella försvaret framför stöd.