I fredags kunde Ekot meddela att generallöjtnant Anders Lindström nu lovar att även JAS 39 C/D ska kunna ledas med krypterad kommunikation från backen. Idag uttrycker flera riksdagsledamöter sin skepsis mot USA-beroendet när det gäller krypton.
Problemet är som bekant att i och med att man avvecklar JAS 39 A/B, att man tidigare tagit den politiska inriktningen att man endast ska satsa på internationellt interoperabel (dvs NATO-anpassad materiel) och avsaknaden av ett svenskt NATO-medlemskap, finns det inga möjligheter till datastridsledning, krypterad eller störskyddad kommunikation med de nya JAS 39 C/D.
Frågan är dock vad Anders Lindströms löfte är värt. Om det någonstans gått troll i utvecklingsarbetet och där man inte riktigt känner för att följa de politiska inriktningarna, verkar det vara just inom ledningsområdet. I förrförra inlägget diskuterade jag de negativa effekterna inrättandet av GLC/NOC verkar få. Hittills har man inte kunnat hitta någon på användarnivå som tror på konceptet och personalförsörjningen där man förväntar sig att all personal från Luleå i norr till Malmö i söder snällt ska flytta till Enköping, kommer bli extremt svårlöst. Erfarenheter från nerläggningen i Härnösand visade att 0 % av personalen flyttade. Själva GLC/NOC-spåret drivs av vad som inom HKV och Försvarsmakten är känt som NBF-maffian. Politiskt har man beordrat ett stopp för NBF som visade sig vara lite väl mycket ”Star Wars”, dvs våta drömmar till miljardkostnader utan större möjligheter till förverkligande. Dock har man redan plöjt ner mångmiljardbelopp inom detta område inte minst på de s k Demo-övningarna i Enköping där leverantörerna av IT-utrustningen haft många glada dagar. Många officerare har någon gång kommenderats till dessa övningar och chockats av innehållet. Själv upplevde jag det som om någon skickat mig rakt in i ett scientologiskt träningsläger. Stämningen var mycket sektlik och det hela kändes ungefär lika vettigt som filmen Battlefield Earth (som ju bygger på scientologin). Vissa källor uppskattar kostnaden för övningarna och verksamheten som bedrivits i Enköping till uppåt 5 miljarder (motsvarande ca 4 års svenska insatser i Afghanistan). Fortfarande saknas någon form av resultat eller slutprodukt från övningarna.
I fredags beslutades i HKV om en Länk 16-förmåga för svensk flygstridsledning (därav Lindströms uttalande). Länk 16 är en NATO-standard för att datastridsleda framförallt flygstridskrafter, som påminner om den datalänk som Jaktviggen och Gripen A/B använde för att kommunicera med stridsledningen. Skillnaden är att Länk 16 hanterar betydligt fler användare, men med mycket sämre förmåga och framförallt tillförlitlighet. Den största nackdelen är dock att det är USA som har ensamrätt på de kryptonycklar som krävs för att använda länken. Viss provdrift sker redan idag i svenska flygplan, liksom på korvetter, varvid kryptot kommer från USA som sedan tappar all information som sänds över nätet på gott och ont. Vidare betyder det att om man inte håller sig väl med USA, så har man helt plötsligt ingen datastridsledning.
Två versioner av integrering av datastridsledning med Länk 16 i Försvarsmakten har förekommit. En variant där Länk 16 integreras med tidigare stridsledningscentraler och ledningssystem och svensk information ”tvättas” innan den skickas med Länk 16. Denna lösning är den som kvarstår efter att variant två visat sig alldeles för dyr och tidskrävande.
Variant två kallas JC2TF (Joint Command & Control Training Facility) och är den som förespråkats av NBF-företrädarna. Här handlar det om en helt separat lösning BARA avsedd för träning, och som inte kan användas skarpt. I huvudsak handlar det om att stötta Flygvapnet med viss övning i vissa delar av landet och kunna stötta internationella övningar i Sverige.
Jag har en mycket stark känsla av det krävs rejäla krafttag för att få ordning i den här härvan. Och en rejäl härva med en hel del egna, dolda agendor är vad det är. Minns vad Strilaren skrev på sin blogg. När företrädare för Armén uttrycker att man nu förlorat greppet om ledningen av stridskrafterna känns det rätt kymigt. Det blir inte bättre av att Flygvapnet och Marinen ska gå samma väg.
En fortsättning på svensk krypterad datastridsledning av stridsflyg? Jag tror det när jag ser det. Betänk också att krypterad EJ är samma sak som störskyddad. När ska man börja fundera över den förmågan? (krypterad = avlyssningssäker) Länk 16 är heller ingen lösning på problemet med krypterad talförbindelse. Det går visserligen att använda länk 16 för tal, men till kraftfull kostnad för övriga länksystemet och dessa användare. Av den anledningen använder så gott som alla NATO-medlemmar det krypterade radiosystemet Have Quick för krypterad och störskyddad talradio och länk 16 som krypterad stridatalänk.
Tills vidare kvarstår också problemet hur man ska kunna ackreditera Länk 16 att kunna arbeta från samma plattform som svensk hemlig information. Alla som någon gång varit i kontakt med MUST i dessa ärenden vet vad jag talar om, och i de flesta fall har MUST helt rätt. Som sagt, jag tror det när jag ser det.
Jag misstänker att Allan Widman kommer att ha något att säga på sin blogg under dagen, liksom Åsa Lindestam.
Gör man på sedvanligt svenskt manér skriker jävlar, jävlar, jävlar och anser att Sverige skulle ha köpt ett annat flygplan, ger man inte bevis på någon större intellektuell förmåga. Detta problem skulle ha varit än mer accentuerat vid köp av ett amerikanskt flygplan, vilket ett av våra grannländer tidigare erfarit.
Edit 14.00: Tydligen kan man få intrycket av att jag ogillar Länk 16. Det gör jag inte. Länk 16 är en nödvändighet för att vara interoperabel med andra nationers stridskrafter. Vad jag ogillar obeslutsamhet och pengaförstöring som i det långa loppet leder till en oförmåga.
tisdag 31 mars 2009
fredag 27 mars 2009
Nye ÖB in på livet
Sedan Sverker Göransson blev ny ÖB har han förekommit i två större intervjuer. Den ena i Försvarets Forum [Försvarets informationstjänst är ju inte känd för att ligga på framkant, så om någon vecka kanske det aktuella numret (2) står att finna på mil.se] och den andra i SvD.
Tveklöst är det SvD som ställer de skarpare frågorna. Försvarets Forum ställer också intressanta frågor, men de känns ungefär lika tillrättalagda och oberoende som när man läser Stars & Stripes, då man gästar amerikanska baser. För er som har varit med ett tag kan det vara intressant att gräva fram Arménytt och liknande från tidigt 90-tal och jämföra med Försvarets Forum idag. Jag blir i alla fall skrämd av skillnaden i form av brist på bredd och djup i artiklarna. Istället känns den väldigt, väldigt tunna Försvarets Forum mest som en propagandapamflett, som närmast skulle höra hemma i Robert Heinleins Starship Troopers.
SvD:s intervju koncentreras runt personalförsörjningsproblematiken och jag överraskas positivt av att jag och nye ÖB hyser oro över detta. För mig står yrkesförsvaret för en dyr återvändsgränd. De flesta som säger emot mig på detta område begränsar sig till att det är irrationellt med värnplikt när det handlar om så låga volymer soldater som det gör idag. Det andra argument är att dagens materiel och slagfält är så oerhört mycket mer tekniska.
På det första är mitt svar att man snarare ska "tänka utanför lådan", som det skulle heta på svengelska. Jag är en mycket stark motståndare till den låga numerär som Försvarsmakten har idag. Det handlar om en otrolig dubbelmoral. Framförallt när regeringen slår sig för bröstet för att ha utfäst svenska säkerhetsgarantier för våra nordiska grannländer. Med den otroligt låga numerär som Försvarsmakten har idag finns noll och inga möjligheter att bistå ett av våra grannländer militärt i händelse av en kris, eftersom denna kris automatiskt skulle kräva en svensk beredskapshöjning och våra linjer är lika tunna och glesa som Homer Simpsons frisyr.Det går inte att kamma över. Lägg dessutom därtill att man förväntar sig att en tiondel av Försvarsmakten (den bästa utbildade och utrustade) kommer att befinna sig i en annan världsdel.
Sidospår: Under presskonferensen på Karlbergs slott efter ÖB-skiftet, uttryckte förre ÖB Håkan Syrén denna ståndpunkt, som jag anser vara ett praktexempel att på politiskt Chamberlain-manér famla efter halmstrån : "Just nu är det ju väldigt osäkert. Vi får ju rapporter från den ena veckan till den andra om att den satsningen, både på nukleära som på konventionella vapen ... ska fortsätta, samtidigt som jag bara häromdagen läste en rapport om att man skulle överväga att minska försvarsmakten med 15 %. Det är klart att man får vara väldigt försiktig just nu att dra slutsatser".
Ändå drar man slutsatserna att allt är gulli-gull på andra sidan Östersjön, bortom de länder vi nu utsträcker [ihåliga] försvarsgarantier för. Livet har lärt mig att planera för det värsta och hoppas på det bästa. Svensk försvarspolitik sträcker sig ändå inte längre än utopier. Om man anser att Ryssland är än hit, än dit från dag till dag, när det gäller militära investeringar och säkerhetspolitiska ambitioner, anser jag att det är att famla efter halmstrån när man konsekvent väljer att bortse från de otrevliga rapporterna och endast går efter de som förutspår guld, gröna skogar, regnbåge och lagerkvistar.
Det andra argumentet för yrkesförsvar köper jag inte heller. Dagens stridsfält är onekligen mycket mer tekniskt avancerat än gårdagens eller andra världskrigets. Men så är även dagens ungdom. De officerare som ojar sig över teknikens framsteg och likt filosofen Laszlo Horvath vill dra i nödbromsen för att utvecklingen går för snabbt, har gjort sitt. Dagens ungdom är uppvuxen med Internet och datorer och kan inte för sitt liv förstå hur vi "gamlingar" kunde överleva med två tv-kanaler och på sin höjd fast telefoni. Faktum är att befattningsutbildningen hos de flesta yrkesarméerna inte är längre än vad den är för våra värnpliktiga, snarare tvärtom, och då handlar det ändå till 90% om personer som kommer från samhällets mest utsatta delar. För drygt tio år sedan hette det i Försvarsmaktens jämlika rekryteringsannonser att "det krävs muskler, men de ska sitta 50 cm över biceps". Om något borde det ju vara än mer accentuerat i dagens krigföring, men ändå ska vi nöja oss med soldater som i bästa fall lyckats avsluta gymnasiet. Lönerna och arbetsbelastningen kommer nämligen inte att rekrytera många andra än dem. Idealister växer inte på träd. Speciellt inte i ett land där många har en marginalskatt över 50 %. Värnplikten har otroligt mycket att ge. Låt oss lära av de länder som i närtid gått över från värnplikt till yrkesförsvar.
Nye ÖB Göransson betonar själv vikten av att Försvarsmakten syns i varje del av landet för att säkerställa rekryteringen till det nya systemet. Då bådar det ju gott att Hemvärnet skärs ner med drygt 30% och i framtiden koncentreras till de orter där det finns ordinarie militär verksamhet av besparingsskäl genom stordrift.
Jag uppskattade också gårdagens ledare i SvD angående den ihåliga försvarspropositionen. Äntligen någon som har förstått att materielanskaffningen utgör en liten del av materielkontot. De närmaste åren sjunker anskaffningen från 30% till 20%. Orsaken är till största del de avsevärt ökade lönekostnaderna som yrkesförsvaret kommer att innebära. Det rimmar också illa med en lilliputtförsvarsmakt vars [ihåliga] ledord har varit att teknologisk överlägsenhet slår numerär överlägsenhet. Kan man inte investera i en teknologisk överlägsenhet handlar det bara om enkel matematik, eller linjaritet som det hette på 1800-talet när sådant var populärt i militära kretsar.
Slutligen vill jag anknyta till nye ÖB:s sista ord i SvD:s intervju: "Som ÖB anser han sig kunna uttrycka sin åsikt fritt. Men det är en balansgång mellan att vara högste militära företrädaren och regeringens myndighetschef. Det kräver en bra dialog. - Ibland är det bra att slå näven i bordet, men ibland är det sämre. Man måste välja de krig man kan vinna, den där intervjun 1995 var ett sådant exempel. "
Man måste inte bara välja strider man tror sig kunna vinna. Ibland måste man även stå upp för sin övertygelse. Det är i mångt och mycket varför jag driver den här bloggen.
Tveklöst är det SvD som ställer de skarpare frågorna. Försvarets Forum ställer också intressanta frågor, men de känns ungefär lika tillrättalagda och oberoende som när man läser Stars & Stripes, då man gästar amerikanska baser. För er som har varit med ett tag kan det vara intressant att gräva fram Arménytt och liknande från tidigt 90-tal och jämföra med Försvarets Forum idag. Jag blir i alla fall skrämd av skillnaden i form av brist på bredd och djup i artiklarna. Istället känns den väldigt, väldigt tunna Försvarets Forum mest som en propagandapamflett, som närmast skulle höra hemma i Robert Heinleins Starship Troopers.
SvD:s intervju koncentreras runt personalförsörjningsproblematiken och jag överraskas positivt av att jag och nye ÖB hyser oro över detta. För mig står yrkesförsvaret för en dyr återvändsgränd. De flesta som säger emot mig på detta område begränsar sig till att det är irrationellt med värnplikt när det handlar om så låga volymer soldater som det gör idag. Det andra argument är att dagens materiel och slagfält är så oerhört mycket mer tekniska.
På det första är mitt svar att man snarare ska "tänka utanför lådan", som det skulle heta på svengelska. Jag är en mycket stark motståndare till den låga numerär som Försvarsmakten har idag. Det handlar om en otrolig dubbelmoral. Framförallt när regeringen slår sig för bröstet för att ha utfäst svenska säkerhetsgarantier för våra nordiska grannländer. Med den otroligt låga numerär som Försvarsmakten har idag finns noll och inga möjligheter att bistå ett av våra grannländer militärt i händelse av en kris, eftersom denna kris automatiskt skulle kräva en svensk beredskapshöjning och våra linjer är lika tunna och glesa som Homer Simpsons frisyr.Det går inte att kamma över. Lägg dessutom därtill att man förväntar sig att en tiondel av Försvarsmakten (den bästa utbildade och utrustade) kommer att befinna sig i en annan världsdel.
Sidospår: Under presskonferensen på Karlbergs slott efter ÖB-skiftet, uttryckte förre ÖB Håkan Syrén denna ståndpunkt, som jag anser vara ett praktexempel att på politiskt Chamberlain-manér famla efter halmstrån : "Just nu är det ju väldigt osäkert. Vi får ju rapporter från den ena veckan till den andra om att den satsningen, både på nukleära som på konventionella vapen ... ska fortsätta, samtidigt som jag bara häromdagen läste en rapport om att man skulle överväga att minska försvarsmakten med 15 %. Det är klart att man får vara väldigt försiktig just nu att dra slutsatser".
Ändå drar man slutsatserna att allt är gulli-gull på andra sidan Östersjön, bortom de länder vi nu utsträcker [ihåliga] försvarsgarantier för. Livet har lärt mig att planera för det värsta och hoppas på det bästa. Svensk försvarspolitik sträcker sig ändå inte längre än utopier. Om man anser att Ryssland är än hit, än dit från dag till dag, när det gäller militära investeringar och säkerhetspolitiska ambitioner, anser jag att det är att famla efter halmstrån när man konsekvent väljer att bortse från de otrevliga rapporterna och endast går efter de som förutspår guld, gröna skogar, regnbåge och lagerkvistar.
Det andra argumentet för yrkesförsvar köper jag inte heller. Dagens stridsfält är onekligen mycket mer tekniskt avancerat än gårdagens eller andra världskrigets. Men så är även dagens ungdom. De officerare som ojar sig över teknikens framsteg och likt filosofen Laszlo Horvath vill dra i nödbromsen för att utvecklingen går för snabbt, har gjort sitt. Dagens ungdom är uppvuxen med Internet och datorer och kan inte för sitt liv förstå hur vi "gamlingar" kunde överleva med två tv-kanaler och på sin höjd fast telefoni. Faktum är att befattningsutbildningen hos de flesta yrkesarméerna inte är längre än vad den är för våra värnpliktiga, snarare tvärtom, och då handlar det ändå till 90% om personer som kommer från samhällets mest utsatta delar. För drygt tio år sedan hette det i Försvarsmaktens jämlika rekryteringsannonser att "det krävs muskler, men de ska sitta 50 cm över biceps". Om något borde det ju vara än mer accentuerat i dagens krigföring, men ändå ska vi nöja oss med soldater som i bästa fall lyckats avsluta gymnasiet. Lönerna och arbetsbelastningen kommer nämligen inte att rekrytera många andra än dem. Idealister växer inte på träd. Speciellt inte i ett land där många har en marginalskatt över 50 %. Värnplikten har otroligt mycket att ge. Låt oss lära av de länder som i närtid gått över från värnplikt till yrkesförsvar.
Nye ÖB Göransson betonar själv vikten av att Försvarsmakten syns i varje del av landet för att säkerställa rekryteringen till det nya systemet. Då bådar det ju gott att Hemvärnet skärs ner med drygt 30% och i framtiden koncentreras till de orter där det finns ordinarie militär verksamhet av besparingsskäl genom stordrift.
Jag uppskattade också gårdagens ledare i SvD angående den ihåliga försvarspropositionen. Äntligen någon som har förstått att materielanskaffningen utgör en liten del av materielkontot. De närmaste åren sjunker anskaffningen från 30% till 20%. Orsaken är till största del de avsevärt ökade lönekostnaderna som yrkesförsvaret kommer att innebära. Det rimmar också illa med en lilliputtförsvarsmakt vars [ihåliga] ledord har varit att teknologisk överlägsenhet slår numerär överlägsenhet. Kan man inte investera i en teknologisk överlägsenhet handlar det bara om enkel matematik, eller linjaritet som det hette på 1800-talet när sådant var populärt i militära kretsar.
Slutligen vill jag anknyta till nye ÖB:s sista ord i SvD:s intervju: "Som ÖB anser han sig kunna uttrycka sin åsikt fritt. Men det är en balansgång mellan att vara högste militära företrädaren och regeringens myndighetschef. Det kräver en bra dialog. - Ibland är det bra att slå näven i bordet, men ibland är det sämre. Man måste välja de krig man kan vinna, den där intervjun 1995 var ett sådant exempel. "
Man måste inte bara välja strider man tror sig kunna vinna. Ibland måste man även stå upp för sin övertygelse. Det är i mångt och mycket varför jag driver den här bloggen.
torsdag 26 mars 2009
Katastrofläge
Som jag redogjorde för i förra inlägget, styrs denna bloggs innehåll i mångt och mycket av aktuell mediafokus. För tillfället ligger fokus på ledningsområdet, framförallt när det gäller flygstridskrafterna. Sålunda inga stridsvagnar i detta inlägg, trots att vi fått en pansarofficer till ny ÖB (jag har redan hört smeknamnet pansartaxen i korridorerna...).
Allan Widman skriver idag på sin blogg om sitt nyligen genomförda besök i Bålstaberget. För den som till vardags kliver runt i sjöstridskängor kan meddelas att Bålstaberget utgör Flygvapnets huvudsakliga stridsledningscentral. Mycket fortifikatoriskt skyddad, men det är det snart slut på när all verksamhet av det slaget ska flyttas till kontorlokaler i Enköping (GLC/NOC). Ytterst få om någon utanför Lidingövägen förstår att uppskatta det fina i en fullständig centralisering av landets stridsledningförmåga till kontorslokaler ovan jord i Enköping. Redundans, fortfikatoriskt skydd, geografisk spridning är enligt förespråkarna fullkomligt överskattat (Det är ju bara att dra paralleller till det nya centrallagret i Arboga). De oupplysta meningsmotståndarna med hundratals år av sammanslagen erfarenhet av stridsledning verkar inte heller förstå finessen i att en mångmiljardinvestering på kort sikt ger vinster på några miljoner på lång sikt.
Nåväl, nog raljerat. Allan Widman reflekterar i sitt inlägg vad som står att vinna i form av en centralisering när informationsteknologin i sin natur bygger på spridning, att ingen (på högre nivå) verkar förstå vad de i själva verket beslutar om, historiskt uteblivna samordningsvinster och att förespråkare på användarnivå ej går att finna. Mycket kloka synpunkter, anser jag.
Inom Flygvapnets stridsledningsorganisation genomfördes nyligen en undersökning av arbetsmiljön inom organisationen avseende "flygsäkerhetshotande faktorer, arbetsmiljö, arbetsbelastning, välbefinnande i arbete samt framtidstro med avseende på tänkt omorganisation".
Resultatet skrämmer mig när jag läser det och anknyter direkt till vad Allan Widman skriver i sitt inlägg.
Genomgående är att personal saknar förtroende för högre ledningsnivå (HKV) och dess förmåga att leda och utveckla verksamhet. Inför det förestående införandet av GLC/NOC förutsätter man att all nyckelpersonal snällt ska följa med till Enköping, men man verkar svårt bedra sig då uppåt 90% av personalen svarar att man inte kommer att flytta från Luleå, Skåne och Såtenäs. Man söker hellre civil flygledartjänst, som för övrigt innebär 50 % högre lön. På många ställen är vakanserna redan skrämmande (uppåt 50%) och verksamhetsbegränsande. De som uttrycker personlig tro på framtiden är de som redan börjat studera civilt vid sidan och på så sätt "tagit ansvar för sin familj".
Vi har tidigare kunnat läsa om missnöjet bland piloterna med den obefintliga löneutvecklingen jämfört med civil sektor det senaste decenniet och om central (HKV) reaktioner på. Läget verkar inte vara mycket bättre bland de som ska stridsleda flygplanen.
Under de senaste årens lopp har vi kunnat läsa om bristerna i flygsäkerheten hos Försvarsmaktens helikopterflottilj, vilka alla utredare oberoende av varandra kunnat härleda till ledningsnivån och brist på effektiv ledning och förståelser för verksamheten. Jag har haft en del kontakter med personal inom detta område det senaste året och man baxnar ju när man får reda på att personalen kan komma tillbaka till jobbet efter en semester och inte längre veta vem som är chef. Risken är nu att historien upprepas inom stridsledningsorganisationen, när det riskerar bli svanhopp bland personalen i riktning Luftfartsverket (som väldigt aktivt rekryterar mot Försvarsmakten). Resurserna idag motsvarar inte kraven, trots nedgång i Försvarsmaktens flygverksamhet de senaste åren. Rekryteringen är därtill obefintlig.
Det är med största oro för Försvarsmaktens förmåga jag ser på GLC/NOC. Min oro verkar delas av de flesta med sakkunskaper på området, dock inte försvarsmaktsledningen. Det är synd och skam att "Strilaren" blev bloggen som försvann.
Allan Widman skriver idag på sin blogg om sitt nyligen genomförda besök i Bålstaberget. För den som till vardags kliver runt i sjöstridskängor kan meddelas att Bålstaberget utgör Flygvapnets huvudsakliga stridsledningscentral. Mycket fortifikatoriskt skyddad, men det är det snart slut på när all verksamhet av det slaget ska flyttas till kontorlokaler i Enköping (GLC/NOC). Ytterst få om någon utanför Lidingövägen förstår att uppskatta det fina i en fullständig centralisering av landets stridsledningförmåga till kontorslokaler ovan jord i Enköping. Redundans, fortfikatoriskt skydd, geografisk spridning är enligt förespråkarna fullkomligt överskattat (Det är ju bara att dra paralleller till det nya centrallagret i Arboga). De oupplysta meningsmotståndarna med hundratals år av sammanslagen erfarenhet av stridsledning verkar inte heller förstå finessen i att en mångmiljardinvestering på kort sikt ger vinster på några miljoner på lång sikt.
Nåväl, nog raljerat. Allan Widman reflekterar i sitt inlägg vad som står att vinna i form av en centralisering när informationsteknologin i sin natur bygger på spridning, att ingen (på högre nivå) verkar förstå vad de i själva verket beslutar om, historiskt uteblivna samordningsvinster och att förespråkare på användarnivå ej går att finna. Mycket kloka synpunkter, anser jag.
Inom Flygvapnets stridsledningsorganisation genomfördes nyligen en undersökning av arbetsmiljön inom organisationen avseende "flygsäkerhetshotande faktorer, arbetsmiljö, arbetsbelastning, välbefinnande i arbete samt framtidstro med avseende på tänkt omorganisation".
Resultatet skrämmer mig när jag läser det och anknyter direkt till vad Allan Widman skriver i sitt inlägg.
Genomgående är att personal saknar förtroende för högre ledningsnivå (HKV) och dess förmåga att leda och utveckla verksamhet. Inför det förestående införandet av GLC/NOC förutsätter man att all nyckelpersonal snällt ska följa med till Enköping, men man verkar svårt bedra sig då uppåt 90% av personalen svarar att man inte kommer att flytta från Luleå, Skåne och Såtenäs. Man söker hellre civil flygledartjänst, som för övrigt innebär 50 % högre lön. På många ställen är vakanserna redan skrämmande (uppåt 50%) och verksamhetsbegränsande. De som uttrycker personlig tro på framtiden är de som redan börjat studera civilt vid sidan och på så sätt "tagit ansvar för sin familj".
Vi har tidigare kunnat läsa om missnöjet bland piloterna med den obefintliga löneutvecklingen jämfört med civil sektor det senaste decenniet och om central (HKV) reaktioner på. Läget verkar inte vara mycket bättre bland de som ska stridsleda flygplanen.
Under de senaste årens lopp har vi kunnat läsa om bristerna i flygsäkerheten hos Försvarsmaktens helikopterflottilj, vilka alla utredare oberoende av varandra kunnat härleda till ledningsnivån och brist på effektiv ledning och förståelser för verksamheten. Jag har haft en del kontakter med personal inom detta område det senaste året och man baxnar ju när man får reda på att personalen kan komma tillbaka till jobbet efter en semester och inte längre veta vem som är chef. Risken är nu att historien upprepas inom stridsledningsorganisationen, när det riskerar bli svanhopp bland personalen i riktning Luftfartsverket (som väldigt aktivt rekryterar mot Försvarsmakten). Resurserna idag motsvarar inte kraven, trots nedgång i Försvarsmaktens flygverksamhet de senaste åren. Rekryteringen är därtill obefintlig.
Det är med största oro för Försvarsmaktens förmåga jag ser på GLC/NOC. Min oro verkar delas av de flesta med sakkunskaper på området, dock inte försvarsmaktsledningen. Det är synd och skam att "Strilaren" blev bloggen som försvann.
Nuvarande inriktning på bloggen
Det har kommit vissa klagomål på att bloggen har blivit alltför flygvapencentrerad. Det håller jag med om. Varför har det då blivit så?
1) Precis som man inom Försvarsmakten talar om förmåge- eller teknikdriven utveckling är den här bloggen mestadels mediadriven. Eftersom en av mina målsättningar är att nå ut till den breda Svenssonskaran och inte bara folk i grönt, anknyter jag oftast till vad som skrivs i media. I media har fokus sedan nyår huvudsakligen legat på flygstridskrafter och deras (brist på) ledningssystem.
2) Bloggen (eller jag) är också till stor del beroende av aktiv medverkan av "kollegor". För närvarande är det mest personal inom flygstridskrafterna som hör av sig. Alla är som sagt välkomna att höra av sig.
För övrigt utgör bloggen i första hand en ventilationskanal för mig som privatperson. Här kan jag uttrycka alla åsikter som jag aldrig skulle få publicerade i debattartiklar etc. Därför handlar inte bloggen endast om Försvaret, även om det är vad som ligger mig närmast om hjärtat.
Min aktivitet när det gäller nya inlägg styrs helt av min arbetsbelastning och min social situation. Är det mycket på jobbet eller mycket på hemmafronten kommer aktiviteten att nedgå och det kan ta från många timmar till dagar innan kommentarer eller nya inlägg publiceras. Men den som väntar ska inte vänta förgäves.
1) Precis som man inom Försvarsmakten talar om förmåge- eller teknikdriven utveckling är den här bloggen mestadels mediadriven. Eftersom en av mina målsättningar är att nå ut till den breda Svenssonskaran och inte bara folk i grönt, anknyter jag oftast till vad som skrivs i media. I media har fokus sedan nyår huvudsakligen legat på flygstridskrafter och deras (brist på) ledningssystem.
2) Bloggen (eller jag) är också till stor del beroende av aktiv medverkan av "kollegor". För närvarande är det mest personal inom flygstridskrafterna som hör av sig. Alla är som sagt välkomna att höra av sig.
För övrigt utgör bloggen i första hand en ventilationskanal för mig som privatperson. Här kan jag uttrycka alla åsikter som jag aldrig skulle få publicerade i debattartiklar etc. Därför handlar inte bloggen endast om Försvaret, även om det är vad som ligger mig närmast om hjärtat.
Min aktivitet när det gäller nya inlägg styrs helt av min arbetsbelastning och min social situation. Är det mycket på jobbet eller mycket på hemmafronten kommer aktiviteten att nedgå och det kan ta från många timmar till dagar innan kommentarer eller nya inlägg publiceras. Men den som väntar ska inte vänta förgäves.
måndag 23 mars 2009
Pinsamhet eller säkerhetshot?
Allan Widmans senaste blogginlägg är högst läsvärt. Han reflekterar över den högst tveksamma takhöjden i Försvarsmakten. Bl a skriver han så här:
"Min uppfattning är att sekretess inom Försvarsmakten och delar av Regeringskansliet ibland beror mer på en önskan att pinsamheter inte ska komma till allmän kännedom, snarare än en verklig menbedömning."
Widmans förtydligande i slutet av inlägget är också värt att lägga på minnet.
"Min uppfattning är att sekretess inom Försvarsmakten och delar av Regeringskansliet ibland beror mer på en önskan att pinsamheter inte ska komma till allmän kännedom, snarare än en verklig menbedömning."
Widmans förtydligande i slutet av inlägget är också värt att lägga på minnet.
"Sakkunnighet"
Mark Klamberg diskuterar som bekant ofta FRA-lagen på sin blogg. Just nu finns en version av signalspaningsalgen ute på remiss som genom fullkomlig myndighetsinkompetens allvarligt skulle bakbinda Försvarsmakten, utan att det ens har något med avlyssning av personer att göra.
Lagförslaget är nämligen så korkat skrivet att det genom att fullständigt förbjuda signalspaning på svenskt territorium mot utländska emittrar och t o m inmätning av svenska system för att skapa referensbibliotek i syfte att skilja ut egna system från motståndarens. Så här lyder lagförslaget:
"Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige. Om sådana signaler inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att sådana signaler har inhämtats."
Med lagskrivning skulle alltså våra flygplan och fartyg inte kunna använda sina radarvarningssystem, vilka är fundamentala för överlevnaden på ett modernt stridsfält. Vi skulle också lika gärna kunna lägga ner Arméns televapenförband.
Precis som Klamberg skriver har FRA och Försvarsmakten uppmärksammat dessa aspekter i sina remissvar, men man blir ändå mörkrädd när man läser resultatet av vad de "sakkunniga" på departement sätter på pränt i lagförslagen. Det är tur att lagförslag sänds på remiss innan de läggs fram för Riksdagen och att någon tar sig tid att läsa igenom dem.
Lagförslaget är nämligen så korkat skrivet att det genom att fullständigt förbjuda signalspaning på svenskt territorium mot utländska emittrar och t o m inmätning av svenska system för att skapa referensbibliotek i syfte att skilja ut egna system från motståndarens. Så här lyder lagförslaget:
"Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige. Om sådana signaler inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att sådana signaler har inhämtats."
Med lagskrivning skulle alltså våra flygplan och fartyg inte kunna använda sina radarvarningssystem, vilka är fundamentala för överlevnaden på ett modernt stridsfält. Vi skulle också lika gärna kunna lägga ner Arméns televapenförband.
Precis som Klamberg skriver har FRA och Försvarsmakten uppmärksammat dessa aspekter i sina remissvar, men man blir ändå mörkrädd när man läser resultatet av vad de "sakkunniga" på departement sätter på pränt i lagförslagen. Det är tur att lagförslag sänds på remiss innan de läggs fram för Riksdagen och att någon tar sig tid att läsa igenom dem.
söndag 22 mars 2009
NATO eller inte
Expressens Anna Dahlberg skriver idag en ledare om Sveriges vara eller inte vara när det gäller NATO-medlemskap.
NATO är den enda nu existerade säkerhetspolitiska organisationen med någon som helst trovärdighet. Man ska dock ha i åtanke att för att omfattas av NATO:s trygghet krävs ett fullt medlemskap. Inget annat kommer att vara giltigt, vid en konflikt där NATO har möjlighet att ducka. Som exempel är det bara att titta på Georigenkriget, där Georgien stod betydligt närmare NATO och ett medlemskap än vad Sverige någonsin gjort. Problemet var bara att mot Georgien stod Ryssland, världens största kärnvapenmakt. Är det värt att starta ett storkrig mot världens största kärnvapenmakt för en stat som ej ens tecknat medlemskap i NATO? Skulle det vara värt att riskera ett krig mot Ryssland ens om Georigen haft medlemskap i NATO? Nej, jag skulle tippa på att det skulle bli en Chamberlain-lösning à la 1938 återigen.
Frågan vi ska ställa oss i Sverige är vad vi tror om en motsvarande situation i Östersjön. Skulle NATO hasta till vår hjälp? Knappast. Kan vi lita på NATO ens om vi har ett färdigt medlemskap? Tveksamt. NATO är inte en fullkomlig lösning som löser ett land från att ha en egen försvarsförmåga. NATO ställer tydliga krav på att ett land ska ha en förmåga att försvara sig självt. Framförallt vill organisationen också att medlemsländerna ska ha förmågor de kan bidra med till organisationen och med en egen svag försvarsförmåga är man inte en tillgång utan endast en belastning. Även ur ett nationellt perspektiv är det högst intressant att ha en egen fullgod försvarsförmåga av ovan redovisade skäl.
Hur är då EU som säkerhetsorganisation? Förmodligen ett av de sämsta skydden. EU har så många spridda politiska viljor att organisationen kapitalt har misslyckats om en enad linje i alla konflikter organisationen haft på tapeten de senaste tjugo åren. Jag finner det högst otroligt att EU skulle kunna enas om att stötta Sverige vid en kris med Ryssland. Samma problem återigen. Ska man riskera att stöta sig ännu mer med björnen eller hoppas att det nöjer sig med det lilla och somnar om?
Dimensionerande hot för svensk del kommer alltid att vara Ryssland, vare sig vi vill det eller inte. Sådan är geografin och det har våra grannländer alltid i bakhuvudet, medan vi har hela vårt huvud nerkört djupt i sanden och låtsas att vårt geografisk läge är liknande Nya Zeelands.
Anna Dahlberg oroar sig över Försvarsmaktens ekonomi i förhållande till ett NATO-medlemskap. Vore det inte enklare att välja antingen eller istället för både och? Det kan man ju tycka, men jag anser det inte vara en trovärdig lösning. Både geografiska situation och vårt nu starka engagemang i internationella insatser förutsätter ett NATO-medlemskap. NATO:s metodik är den allmänt vedertagna i internationellt militärt samarbete oavsett om det gäller hur man ger order, vilket språk som används, till mer avancerade aspekter såsom kryptering, sambandssystem och informationstillgång.
Här har Sverige gjort bort sig totalt då man beordrat en total övergång till NATO-standard utan att ha ett medlemskap. Som icke-medlem får vi ej tillgång till de funktioner, krypton och den informationen som krävs för att kunna lösa uppgifter. Skulle vi mot förmodan få tillgång kan vi heller inte använda oss av systemen eftersom vi kommer att röja hemlig svensk information över dessa system. Vill man maila något hemligt till sin bank, använder man knappast en krypteringsmetod framtagen av maffian. Istället står Sverige nu byxorna nere när vi nu under icke överskådlig tid saknar krypterat samband, krypterade ledningssystem och igenkänningssystem eftersom vi varken får ta del av informationen för NATO eller har tillstånd att använda den. Vi befinner oss ledningsmässigt på samma nivå som man gjorde för drygt 50 år sedan, från att ha legat längst fram i spåret.
En del av problemet löses med ett svenskt NATO-medlemskap. Att lösa den andra delen finns det flera sätt att göra, men det tål att diskuteras vilka intressen vi har. Svensk NATO-debatt, eller brist på sådan är löjeväckande. NATO är inte stora stygga vargen, även om man gärna från vänsterhåll vill berätta den sagan för svenska folket. Men oavsett ett svenskt NATO-medlemskap eller inte krävs det en svensk försvarsförmåga och det måste få kosta. Och det bästa sättet att få det att kosta mer är att kasta bort fungerande lösningar för svenskt försvar för att sedan tvingas återinvestera. Ett gott exempel på detta är luftvärnets robot 90-system med en utmärkt mörkerförmåga som kunde visuellt identifiera mål nattetid enl NATO-standard. RBS 90 avvecklades 2000 till förmån för det äldre och mindre kapabla robot 70-systemet, som nu måste modifieras för dyra pengar till en standard nästan motsvarande vad RBS 90 hade för drygt tio år sedan. Jag tror jag kommer få anledning att återkomma till datalänkar inom några dagar.
Avslutningsvis: Expressen får passa sig eftersom de använder symbolen en svensk tiger i sin illustration till ledaren. Gör man det drar man lätt på sig det missunsamma Beredskapsmuséets vrede. Så här kan det gå.
NATO är den enda nu existerade säkerhetspolitiska organisationen med någon som helst trovärdighet. Man ska dock ha i åtanke att för att omfattas av NATO:s trygghet krävs ett fullt medlemskap. Inget annat kommer att vara giltigt, vid en konflikt där NATO har möjlighet att ducka. Som exempel är det bara att titta på Georigenkriget, där Georgien stod betydligt närmare NATO och ett medlemskap än vad Sverige någonsin gjort. Problemet var bara att mot Georgien stod Ryssland, världens största kärnvapenmakt. Är det värt att starta ett storkrig mot världens största kärnvapenmakt för en stat som ej ens tecknat medlemskap i NATO? Skulle det vara värt att riskera ett krig mot Ryssland ens om Georigen haft medlemskap i NATO? Nej, jag skulle tippa på att det skulle bli en Chamberlain-lösning à la 1938 återigen.
Frågan vi ska ställa oss i Sverige är vad vi tror om en motsvarande situation i Östersjön. Skulle NATO hasta till vår hjälp? Knappast. Kan vi lita på NATO ens om vi har ett färdigt medlemskap? Tveksamt. NATO är inte en fullkomlig lösning som löser ett land från att ha en egen försvarsförmåga. NATO ställer tydliga krav på att ett land ska ha en förmåga att försvara sig självt. Framförallt vill organisationen också att medlemsländerna ska ha förmågor de kan bidra med till organisationen och med en egen svag försvarsförmåga är man inte en tillgång utan endast en belastning. Även ur ett nationellt perspektiv är det högst intressant att ha en egen fullgod försvarsförmåga av ovan redovisade skäl.
Hur är då EU som säkerhetsorganisation? Förmodligen ett av de sämsta skydden. EU har så många spridda politiska viljor att organisationen kapitalt har misslyckats om en enad linje i alla konflikter organisationen haft på tapeten de senaste tjugo åren. Jag finner det högst otroligt att EU skulle kunna enas om att stötta Sverige vid en kris med Ryssland. Samma problem återigen. Ska man riskera att stöta sig ännu mer med björnen eller hoppas att det nöjer sig med det lilla och somnar om?
Dimensionerande hot för svensk del kommer alltid att vara Ryssland, vare sig vi vill det eller inte. Sådan är geografin och det har våra grannländer alltid i bakhuvudet, medan vi har hela vårt huvud nerkört djupt i sanden och låtsas att vårt geografisk läge är liknande Nya Zeelands.
Anna Dahlberg oroar sig över Försvarsmaktens ekonomi i förhållande till ett NATO-medlemskap. Vore det inte enklare att välja antingen eller istället för både och? Det kan man ju tycka, men jag anser det inte vara en trovärdig lösning. Både geografiska situation och vårt nu starka engagemang i internationella insatser förutsätter ett NATO-medlemskap. NATO:s metodik är den allmänt vedertagna i internationellt militärt samarbete oavsett om det gäller hur man ger order, vilket språk som används, till mer avancerade aspekter såsom kryptering, sambandssystem och informationstillgång.
Här har Sverige gjort bort sig totalt då man beordrat en total övergång till NATO-standard utan att ha ett medlemskap. Som icke-medlem får vi ej tillgång till de funktioner, krypton och den informationen som krävs för att kunna lösa uppgifter. Skulle vi mot förmodan få tillgång kan vi heller inte använda oss av systemen eftersom vi kommer att röja hemlig svensk information över dessa system. Vill man maila något hemligt till sin bank, använder man knappast en krypteringsmetod framtagen av maffian. Istället står Sverige nu byxorna nere när vi nu under icke överskådlig tid saknar krypterat samband, krypterade ledningssystem och igenkänningssystem eftersom vi varken får ta del av informationen för NATO eller har tillstånd att använda den. Vi befinner oss ledningsmässigt på samma nivå som man gjorde för drygt 50 år sedan, från att ha legat längst fram i spåret.
En del av problemet löses med ett svenskt NATO-medlemskap. Att lösa den andra delen finns det flera sätt att göra, men det tål att diskuteras vilka intressen vi har. Svensk NATO-debatt, eller brist på sådan är löjeväckande. NATO är inte stora stygga vargen, även om man gärna från vänsterhåll vill berätta den sagan för svenska folket. Men oavsett ett svenskt NATO-medlemskap eller inte krävs det en svensk försvarsförmåga och det måste få kosta. Och det bästa sättet att få det att kosta mer är att kasta bort fungerande lösningar för svenskt försvar för att sedan tvingas återinvestera. Ett gott exempel på detta är luftvärnets robot 90-system med en utmärkt mörkerförmåga som kunde visuellt identifiera mål nattetid enl NATO-standard. RBS 90 avvecklades 2000 till förmån för det äldre och mindre kapabla robot 70-systemet, som nu måste modifieras för dyra pengar till en standard nästan motsvarande vad RBS 90 hade för drygt tio år sedan. Jag tror jag kommer få anledning att återkomma till datalänkar inom några dagar.
Avslutningsvis: Expressen får passa sig eftersom de använder symbolen en svensk tiger i sin illustration till ledaren. Gör man det drar man lätt på sig det missunsamma Beredskapsmuséets vrede. Så här kan det gå.
lördag 21 mars 2009
Påtryckningar?
SvD och folkpartiets Allan Widman uppmärksammar som bekant stängningen av bloggen Strilaren. Det är mycket bra.
Från försvarsmaktsledningen heter det: "Försvarsmakten ägnar sig inte åt att släcka ner enskilda bloggar på internet. Sådana åtgärder är främmande för myndigheten Försvarsmakten och dess ledning. Som ledamot av Försvarsmaktsledningen avvisar jag därför bestämt sådana påståenden eller insinuationer, låter chefsjurist Stefan Ryding-Berg hälsa genom informationsstaben."
Jag tror inte heller det har givits direkt order om Strilaren ska stängas. Däremot utövas det en hel del indirekta påtryckningar. Jag har inte utsatts för några direkta påtryckningar. Däremot har jag fått höra från HKV att "man hyser oro för att jag sitter på internet mitt i natten en vardag". Förmodligen har somliga på HKV missat att vi inom Försvarsmakten har en regel att ledighet måste tas ut före ett visst datum och hur jag disponerar min lediga tid är min ensak. Sådan påtryckningar bekommer mig inte utan får mig mer att dra på munnen och sucka, samt fundera över vad man egentligen har för sig på HKV på kontorstid, när stora delar av trafiken till bloggen kommer därifrån, den tiden på dygnet.
Vad som däremot gör mig illa berörd är att läsare som kommenterar mina inlägg utsätts för direkta påtryckningar från överordnade att det är bäst för dem att de slutar skriva kommentarer. Ett ledarskap som föga imponerar på mig. Speciellt när de skriver öppen information, och uttrycker sina åsikter om verksamheten, som de tidigare försökt föra uppåt i orderkedjan men för döva öron. Varje officer har genomgått UGL och motsvarande ledarskapskurser. Alla vet i grunden att det är feedback som utvecklar verksamheten, inte ja-sägare.
Något som också irriterar mig är överbefälhavarens inställning som han uttryckte på Försvarshögskolan härom veckan, nämligen att han ogillar officerare som bloggar. Som sagt, ja-sägare för inte verksamheten framåt. Ej heller den inställning som populärt kallas att ställa sig längst ner på feedback-trappan. Jag har hittills inte fått några kritiska kommentarer inom organisationen för bloggen. Däremot enorma mängder av beröm, inte minst från personalen i HKV, där bloggen är ett stort samtalsämne. Flera källor anger mitt stöd i HKV till ca 90 % positiva. Många i HKV hör också av sig hit med information som de vill att jag ska ta upp, varav jag skriver om vissa ämnen. Det tyder på att något i organisationen är otroligt fel. "ÖRA" är tomma ord.
Försvarsmakten har mycket att lära när det gäller att hantera offentlighetsprincipen och andra grundlagar samt överhuvudtaget hur han hanterar information.
Ta t ex Försvarsmaktens hemsida och den interna portalen EMIL, båda kallade FM-pravda inom organisationen. Tidigare tilläts respektive förband publicera sina egna nyheter och information på respektive förbands adress, t ex http://www.k3.mil.se/. Detta ändrades i höstas och all informationstjänst centraliserades och informationen från förbanden måste nu passera genom "censuren" i Stockholm. Det enda som tilläts passera är positiva nyheter, som SKA anknyta till internationell tjänst, samt dementier på sådant som framkommit i media och som framställer Försvarsmakten negativt. Det är bara att ta en titt på mil.se och granska artiklarna, så ser ni själva. 23/3: Försvarsmaktens f d informationsdirektör Staffan Dopping anser på Brännpunkt att Försvarsmakten informatörer misskrediteras och uttrycker sig såhär om mil.se: "Försvarsmaktens webbplats (www.mil.se) är sedan 2007 ett vitalt verktyg för att åstadkomma en korrekt och trovärdig bild av verksamheten". Jag tror inte många anställda håller med om den "korrekta och trovärdiga" bilden.
ÖB är naturligtvis brydd över att olämplig information framkommer i bloggandet. Det är jag också. Det är högst olämpligt att på sin blogg, resedagbok, facebook eller liknande skriva om insatser man deltar i. Världen är inte lika blond och blåögd som vi svenskar. Det är högst olämpligt at skriva att "imorgon ska vi ut patrull med två fordon norrut", liksom att publicera bilder och namn på sina kamrater. Tro mig, den informationen samlas tacksamt in av i Sverige bosatta själsfränder till våra "motståndare" i konfliktområdena. Värst är nästan Försvarsmaktens egen sida, mil.se, som gladeligen skriver ut namn och befattning på nyckelpersonal i Afghanistan. Titta bara på denna artikel som beskriver en av våra spetsförmågor.
Från försvarsmaktsledningen heter det: "Försvarsmakten ägnar sig inte åt att släcka ner enskilda bloggar på internet. Sådana åtgärder är främmande för myndigheten Försvarsmakten och dess ledning. Som ledamot av Försvarsmaktsledningen avvisar jag därför bestämt sådana påståenden eller insinuationer, låter chefsjurist Stefan Ryding-Berg hälsa genom informationsstaben."
Jag tror inte heller det har givits direkt order om Strilaren ska stängas. Däremot utövas det en hel del indirekta påtryckningar. Jag har inte utsatts för några direkta påtryckningar. Däremot har jag fått höra från HKV att "man hyser oro för att jag sitter på internet mitt i natten en vardag". Förmodligen har somliga på HKV missat att vi inom Försvarsmakten har en regel att ledighet måste tas ut före ett visst datum och hur jag disponerar min lediga tid är min ensak. Sådan påtryckningar bekommer mig inte utan får mig mer att dra på munnen och sucka, samt fundera över vad man egentligen har för sig på HKV på kontorstid, när stora delar av trafiken till bloggen kommer därifrån, den tiden på dygnet.
Vad som däremot gör mig illa berörd är att läsare som kommenterar mina inlägg utsätts för direkta påtryckningar från överordnade att det är bäst för dem att de slutar skriva kommentarer. Ett ledarskap som föga imponerar på mig. Speciellt när de skriver öppen information, och uttrycker sina åsikter om verksamheten, som de tidigare försökt föra uppåt i orderkedjan men för döva öron. Varje officer har genomgått UGL och motsvarande ledarskapskurser. Alla vet i grunden att det är feedback som utvecklar verksamheten, inte ja-sägare.
Något som också irriterar mig är överbefälhavarens inställning som han uttryckte på Försvarshögskolan härom veckan, nämligen att han ogillar officerare som bloggar. Som sagt, ja-sägare för inte verksamheten framåt. Ej heller den inställning som populärt kallas att ställa sig längst ner på feedback-trappan. Jag har hittills inte fått några kritiska kommentarer inom organisationen för bloggen. Däremot enorma mängder av beröm, inte minst från personalen i HKV, där bloggen är ett stort samtalsämne. Flera källor anger mitt stöd i HKV till ca 90 % positiva. Många i HKV hör också av sig hit med information som de vill att jag ska ta upp, varav jag skriver om vissa ämnen. Det tyder på att något i organisationen är otroligt fel. "ÖRA" är tomma ord.
Försvarsmakten har mycket att lära när det gäller att hantera offentlighetsprincipen och andra grundlagar samt överhuvudtaget hur han hanterar information.
Ta t ex Försvarsmaktens hemsida och den interna portalen EMIL, båda kallade FM-pravda inom organisationen. Tidigare tilläts respektive förband publicera sina egna nyheter och information på respektive förbands adress, t ex http://www.k3.mil.se/. Detta ändrades i höstas och all informationstjänst centraliserades och informationen från förbanden måste nu passera genom "censuren" i Stockholm. Det enda som tilläts passera är positiva nyheter, som SKA anknyta till internationell tjänst, samt dementier på sådant som framkommit i media och som framställer Försvarsmakten negativt. Det är bara att ta en titt på mil.se och granska artiklarna, så ser ni själva. 23/3: Försvarsmaktens f d informationsdirektör Staffan Dopping anser på Brännpunkt att Försvarsmakten informatörer misskrediteras och uttrycker sig såhär om mil.se: "Försvarsmaktens webbplats (www.mil.se) är sedan 2007 ett vitalt verktyg för att åstadkomma en korrekt och trovärdig bild av verksamheten". Jag tror inte många anställda håller med om den "korrekta och trovärdiga" bilden.
ÖB är naturligtvis brydd över att olämplig information framkommer i bloggandet. Det är jag också. Det är högst olämpligt att på sin blogg, resedagbok, facebook eller liknande skriva om insatser man deltar i. Världen är inte lika blond och blåögd som vi svenskar. Det är högst olämpligt at skriva att "imorgon ska vi ut patrull med två fordon norrut", liksom att publicera bilder och namn på sina kamrater. Tro mig, den informationen samlas tacksamt in av i Sverige bosatta själsfränder till våra "motståndare" i konfliktområdena. Värst är nästan Försvarsmaktens egen sida, mil.se, som gladeligen skriver ut namn och befattning på nyckelpersonal i Afghanistan. Titta bara på denna artikel som beskriver en av våra spetsförmågor.
torsdag 19 mars 2009
Proppen är här
Sent omsider dök den så upp - Regeringens försvarsproposition, även känd som Inriktningspropositionen (eller "Ett användbart Försvar"). Försvarsminister Sten Tolgfors presenterade huvuddragen på DN Debatt, innan den officiella versionen presenterades under eftermiddagen.
Jag anser att proppen till stora delar, som Tolgfors presenterar den, är ett luftslott (tydligen får jag medhåll av Johan Tunberger), precis som vårt försvar varit det senaste decenniet. Icke oväntat är oppositionen kritisk, men långt ifrån av samma anledning som jag.
Huvuddraget som hävdas från Regeringens sida är att Försvarsmakten nu omvandlas till ett insatt och ständigt gripbart insatsförsvar, genom omvandlingen från ett värnpliktsförsvar till ett yreksförsvar. Dock erkänner försvarsministern att organisationen inte kommer att vara intagen förrän framåt 2019, dvs 10 år från idag! Som vanligt ligger vi i Sverige långt efter den samtida utvecklingen. Vi inkasserar idag världsläget och tendenser som gällde för tio år sedan. 2019 har vi det försvar man tror på idag. T ex är trenden i omvärlden att åter gå mot tyngre bepansrade fordon som stridsvagnar istället för de lätta stridsfordon som tidigare varit på modet och som Sverige nu eftersträvar. Denna analys är även upptagen i Försvarsmaktens underlag som lämnades till Regeringen i skiftet januari-februari.
Jag tror stenhårt att det nya yrkesförsvaret kommer att bli en mycket dyr och ineffektiv återvändsgränd och i försvarsfrågor brukar tyvärr framtiden ge mig rätt. Detta har jag tagit upp flera gånger tidigare och framförallt i inlägget "Är den nederländska vägen vår?"
Vad som inte omnämns är att det är ett fåtal av de arméförband som omtalats på sistone som kommer ha någon form av högre beredskap. Skillnaden är otrolig från hur det var så sent som under 90-talet när beredskapen var 24 h. Idag är den som högst 90 dagar och i det kommande Försvaret 10 dagar. Mycket imponerande när man som Tolgfors refererar till Georgienkriget som var över på en vecka.
Precis som de f d CM presenterade på SvD:s ledarblogg igår saknas också ett framtida materielutvecklingstänk. I bästa fall handlar det om att modifiera idag existerande och åldrande materielsystem, men t o m modifieringarna får stryka på foten. Krig är främst en materialsport och ju färre spelare man har, desto bättre grejor måste man skaffa sig. Nu börjar det snart likna HV 71:s skridskor.
Tolgfors betonar också att det nya Försvaret inte främst ska hindra en invasion av Sverige, utan hindra kriser att nå svenskt territorium. Bl a tar han upp Baltikum som ett område för insatser. Hela tanken att Sverige skulle kunna hindra en kris/konflikt i Baltikum att inte sprida sig till Sverige genom att vi sätter in en av våra åtta bataljoner där är löjeväckande.
Att slå sig för bröstet för att man har ambitonen att hålla 1700 man kontinuerligt insatta i olika insatser världen över imponerar inte på mig. 1993 hade Sverige drygt 2000 man insatta i olika FN-operationer, trots att internationella insatser var en minimal biuppgift för den dåtida Försvarsmakten. De senaste åren har huvuduppgiften varit närmast 100% internationella insatser med knappt 1000 man insatta.
Här har vi också ytterligare en återvändsgränd vi har målat in oss i med våra internationella ambitioner. I och med de tidigare ambitionerna att allting endast ska syfta till internationella insatser har man släppt de nationella systemen till förmån för NATO-system. Problemet är bara det att vi i Sverige som icke NATO-medlemmar inte får tillgång till NATO:s hemliga information, t ex krypton. Sålunda blir man t ex helt beroende av NATO:s välvilja att delge Sverige krypton och liknande information för att kunna verka effektivt. När man sedan har svensk lag som förhindrar att hemlig svensk information går via utländska krypterade kanaler, sitter man definitivt i rävsaxen. En lösning är ett svenskt NATO-medlemskap (het potatis, som bekant) eller att man bibehåller svenska nationella lösningar, vilka det tidigare givits order om att de ska avvecklas.
Tolgfors betonar också att Sveriges försvar är annorlunda än våra grannländernas därför att vi har ett tydligt Östersjöperspektiv. Det är bra. Men vem lurar man när man påstår att det svenska Flygvapnet blir 50% större än grannländernas av den anledningen, när det i själv verket handlar om att dessa 50% är sysselsatta med utbildning av både egna och utländska piloter, samt allehanda utveckling och utprovning? Så måste det också förbli om vi inte avser att direkt ersätta vårt Flygvapen med en ny utländsk flygplantyp. Jag hävdar stenhårt att Försvarsberedningen inte beaktat detta i sin strävan att minska antalet flygplan.
Jag välkomnar som sagt ambitionen att bibehålla numerären på både Flygvapen och ubåtsflotta. Sverige har som sagt Östersjön som normerande terräng. Tyvärr är inte framtiden lika lysande för Amfibiekåren eller ytattacken. Ej heller för Armén, men det är glädjande att varken artilleriet eller luftvärnet drabbas av nerdragningar.
En tillräcklig finansiering av Försvaret saknas idag och i framtiden och de medel som tilldelas används ofta ineffektivt och hamnar istället i interndebiteringskarusellen.
Slutligen ser jag till min glädje att Allan Widman nu gjort som flera av sina försvarpolitiska kollegor och startat en blogg. Jag uppskattar också hans gest att döpa den till Strilaren II, till minne av den nu nerlagda Strilbloggen. Allan Widman efterlyser också svar från FML om man utövat påtryckningar för att få Strilbloggen stängd. Det ska bli intressant att höra svaret.
Jag anser att proppen till stora delar, som Tolgfors presenterar den, är ett luftslott (tydligen får jag medhåll av Johan Tunberger), precis som vårt försvar varit det senaste decenniet. Icke oväntat är oppositionen kritisk, men långt ifrån av samma anledning som jag.
Huvuddraget som hävdas från Regeringens sida är att Försvarsmakten nu omvandlas till ett insatt och ständigt gripbart insatsförsvar, genom omvandlingen från ett värnpliktsförsvar till ett yreksförsvar. Dock erkänner försvarsministern att organisationen inte kommer att vara intagen förrän framåt 2019, dvs 10 år från idag! Som vanligt ligger vi i Sverige långt efter den samtida utvecklingen. Vi inkasserar idag världsläget och tendenser som gällde för tio år sedan. 2019 har vi det försvar man tror på idag. T ex är trenden i omvärlden att åter gå mot tyngre bepansrade fordon som stridsvagnar istället för de lätta stridsfordon som tidigare varit på modet och som Sverige nu eftersträvar. Denna analys är även upptagen i Försvarsmaktens underlag som lämnades till Regeringen i skiftet januari-februari.
Jag tror stenhårt att det nya yrkesförsvaret kommer att bli en mycket dyr och ineffektiv återvändsgränd och i försvarsfrågor brukar tyvärr framtiden ge mig rätt. Detta har jag tagit upp flera gånger tidigare och framförallt i inlägget "Är den nederländska vägen vår?"
Vad som inte omnämns är att det är ett fåtal av de arméförband som omtalats på sistone som kommer ha någon form av högre beredskap. Skillnaden är otrolig från hur det var så sent som under 90-talet när beredskapen var 24 h. Idag är den som högst 90 dagar och i det kommande Försvaret 10 dagar. Mycket imponerande när man som Tolgfors refererar till Georgienkriget som var över på en vecka.
Precis som de f d CM presenterade på SvD:s ledarblogg igår saknas också ett framtida materielutvecklingstänk. I bästa fall handlar det om att modifiera idag existerande och åldrande materielsystem, men t o m modifieringarna får stryka på foten. Krig är främst en materialsport och ju färre spelare man har, desto bättre grejor måste man skaffa sig. Nu börjar det snart likna HV 71:s skridskor.
Tolgfors betonar också att det nya Försvaret inte främst ska hindra en invasion av Sverige, utan hindra kriser att nå svenskt territorium. Bl a tar han upp Baltikum som ett område för insatser. Hela tanken att Sverige skulle kunna hindra en kris/konflikt i Baltikum att inte sprida sig till Sverige genom att vi sätter in en av våra åtta bataljoner där är löjeväckande.
Att slå sig för bröstet för att man har ambitonen att hålla 1700 man kontinuerligt insatta i olika insatser världen över imponerar inte på mig. 1993 hade Sverige drygt 2000 man insatta i olika FN-operationer, trots att internationella insatser var en minimal biuppgift för den dåtida Försvarsmakten. De senaste åren har huvuduppgiften varit närmast 100% internationella insatser med knappt 1000 man insatta.
Här har vi också ytterligare en återvändsgränd vi har målat in oss i med våra internationella ambitioner. I och med de tidigare ambitionerna att allting endast ska syfta till internationella insatser har man släppt de nationella systemen till förmån för NATO-system. Problemet är bara det att vi i Sverige som icke NATO-medlemmar inte får tillgång till NATO:s hemliga information, t ex krypton. Sålunda blir man t ex helt beroende av NATO:s välvilja att delge Sverige krypton och liknande information för att kunna verka effektivt. När man sedan har svensk lag som förhindrar att hemlig svensk information går via utländska krypterade kanaler, sitter man definitivt i rävsaxen. En lösning är ett svenskt NATO-medlemskap (het potatis, som bekant) eller att man bibehåller svenska nationella lösningar, vilka det tidigare givits order om att de ska avvecklas.
Tolgfors betonar också att Sveriges försvar är annorlunda än våra grannländernas därför att vi har ett tydligt Östersjöperspektiv. Det är bra. Men vem lurar man när man påstår att det svenska Flygvapnet blir 50% större än grannländernas av den anledningen, när det i själv verket handlar om att dessa 50% är sysselsatta med utbildning av både egna och utländska piloter, samt allehanda utveckling och utprovning? Så måste det också förbli om vi inte avser att direkt ersätta vårt Flygvapen med en ny utländsk flygplantyp. Jag hävdar stenhårt att Försvarsberedningen inte beaktat detta i sin strävan att minska antalet flygplan.
Jag välkomnar som sagt ambitionen att bibehålla numerären på både Flygvapen och ubåtsflotta. Sverige har som sagt Östersjön som normerande terräng. Tyvärr är inte framtiden lika lysande för Amfibiekåren eller ytattacken. Ej heller för Armén, men det är glädjande att varken artilleriet eller luftvärnet drabbas av nerdragningar.
En tillräcklig finansiering av Försvaret saknas idag och i framtiden och de medel som tilldelas används ofta ineffektivt och hamnar istället i interndebiteringskarusellen.
Slutligen ser jag till min glädje att Allan Widman nu gjort som flera av sina försvarpolitiska kollegor och startat en blogg. Jag uppskattar också hans gest att döpa den till Strilaren II, till minne av den nu nerlagda Strilbloggen. Allan Widman efterlyser också svar från FML om man utövat påtryckningar för att få Strilbloggen stängd. Det ska bli intressant att höra svaret.
onsdag 18 mars 2009
Även f d marinchefer tveksamma till yrkesförsvaret
6 före detta chefer för Marinen ifrågasätter i ett inlägg på SvD:s ledarblogg den förda försvarspolitiken (eller finanspolitiken?) och klokheten i att övergå till ett yrkesförsvar. De vänder sig framförallt mot att det i första hand är finanserna som får styra landets försvarspolitik och hotbilden.
Som stark anhängare av åsikten att krig i första hand är en materialsport, uppmärksammar jag gärna detta stycke i de före detta chefernas inlägg:
Ja, vad finns det för framtidsplaner? T o m uppgraderingarna av de nuvarande materielsystemen stryks ju.
Ännu har ingen siktat den av Regeringen till idag utlovade Inriktningspropositionen. Det är inte utan att man misstänker att det är lite tumult just nu på Försvarsdepartement och en hel del sena ändringar.
23/3 Det visar sig också att majoriteten av svenska folket vill behålla värnplikten. Klokt!
Som stark anhängare av åsikten att krig i första hand är en materialsport, uppmärksammar jag gärna detta stycke i de före detta chefernas inlägg:
"När dagens försvarsmaktsledning med rätta talar om förbandens höga kvalitet kan en annan fråga ställas – vilka framtidsinriktade beslut om plattformar och vapen har tagits efter sekelskiftet? Att enbart modernisera och uppgradera äldre
förband är inte hållbart i längden."
Ja, vad finns det för framtidsplaner? T o m uppgraderingarna av de nuvarande materielsystemen stryks ju.
Ännu har ingen siktat den av Regeringen till idag utlovade Inriktningspropositionen. Det är inte utan att man misstänker att det är lite tumult just nu på Försvarsdepartement och en hel del sena ändringar.
23/3 Det visar sig också att majoriteten av svenska folket vill behålla värnplikten. Klokt!
tisdag 17 mars 2009
SvD fortsätter uppföljningen av kryptohärvan
Krypton rena kryptoniten, heter Claes Arvidssons ledare i SvD fortsätter uppföljningen av avsaknaden av krypterat samband i Flygvapnet.
Få nya fakta finns att redovisa i ämnet, men något som inte uppmärksammats av SvD då man skriver om bristen på krypterat samband i Flygvapnet i och med införandet av JAS 39 C/D, är inte bara att man inte kan tala utan risk att avlyssnas, utan även att man inte kan hantera radiostörning. Radiostörning har varit en fundamental del i all modern krigföring sedan radion uppfanns, och ja, till och med "insurgenter" i lågintensitetskonflikter sysslar med sådan telekrigföring.
Det borde inte vara någon överraskning för politikerna att C/D modellerna av JAS 39 enbart är NATO-anpassade med avkall på den svenska förmågan. Det var nämligen den dåvarande socialdemokratiska regeringen med Thage G Peterson som försvarsminister som beställde dem så redan 1997.
Vad som däremot är anmärkningsvärt är att bloggen Strilaren nu är helt raderad. Orsaken är oklar. Dock är det känt att bloggande inte är helt uppskattat i HKV och av insatschefens svar i förra veckan på Mj Neppelbergs öppna brev, kan man utläsa att diskussion i ledningssystemsfrågan undanbedes. Ledarbloggen på SvD (även här) har nu också uppmärksammat att Strilarens blogg försvunnit, liksom flera läsare av den här bloggen påpekat i kommentarer till tidigare inlägg.
Jag hoppas verkligen att detta inte ska vara ett exempel på första ledordet i Försvarsmaktens värdegrund - öppenhet.
Få nya fakta finns att redovisa i ämnet, men något som inte uppmärksammats av SvD då man skriver om bristen på krypterat samband i Flygvapnet i och med införandet av JAS 39 C/D, är inte bara att man inte kan tala utan risk att avlyssnas, utan även att man inte kan hantera radiostörning. Radiostörning har varit en fundamental del i all modern krigföring sedan radion uppfanns, och ja, till och med "insurgenter" i lågintensitetskonflikter sysslar med sådan telekrigföring.
Det borde inte vara någon överraskning för politikerna att C/D modellerna av JAS 39 enbart är NATO-anpassade med avkall på den svenska förmågan. Det var nämligen den dåvarande socialdemokratiska regeringen med Thage G Peterson som försvarsminister som beställde dem så redan 1997.
Vad som däremot är anmärkningsvärt är att bloggen Strilaren nu är helt raderad. Orsaken är oklar. Dock är det känt att bloggande inte är helt uppskattat i HKV och av insatschefens svar i förra veckan på Mj Neppelbergs öppna brev, kan man utläsa att diskussion i ledningssystemsfrågan undanbedes. Ledarbloggen på SvD (även här) har nu också uppmärksammat att Strilarens blogg försvunnit, liksom flera läsare av den här bloggen påpekat i kommentarer till tidigare inlägg.
Jag hoppas verkligen att detta inte ska vara ett exempel på första ledordet i Försvarsmaktens värdegrund - öppenhet.
lördag 14 mars 2009
Yrkesförsvaret återigen
Återigen kommer internationella negativa reaktioner på den svenska planen att införa ett yrkesförsvar. I USA diskuteras det t o m att återinföra värnplikten eftersom man har svårt att fylla raderna i och med krigen i Afghanistan och Irak, trots att kraven på soldaterna släppts kraftfullt.
Jag kommer inte att rabbla alla mina argument för att behålla värnplikten igen. Ni hittar dem under rubriken Värnplikt. En bra början är att läsa inlägget "Är den nederländska vägen vår?" Nej, säger jag. 23/3 Enligt SIFO vill en majoritet av svenska folket behålla värnplikten. Klokt. Tolkskolan rapporterar också att de får allt svårare att hitta frivilliga.
Om vår blivande ÖB verkar man enligt artikeln konstatera att han redan undviker att bita den hand som föder honom. Eller mer korrekt uttryckt, han håller en låg profil. Bengt Axelsson som verkar ha insett att hans karriär inte blir mycket mer än vad den redan är, uttrycker skepsis mot omsvängningen till yrkesförsvar.
Folkpartiledaren Jan Björklund berättar för SvD att det är folkpartiet som varit pådrivande när det gäller "ökningen" av det nationella Försvaret (kommenterad i förra inlägget) och att partiet också försökt öka försvarsbudgeten, men att den övriga regeringen inte gått med på det. Det kan nog bli en del officersröster till folkpartiet om man står på sig.
Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om regeringens försvarsproposition nästa vecka. I inlägget betonar han vikten av ett kraftigt luftförsvar med en bibehållen numerär i Flygvapnet och luftvärnet. Han vill också se inköp av nya jaktrobotar till flygplanen för att kunna möta moderna hot, vilket var något som regeringens genomförandegrupp strök i våras. "Återtagningsbataljonerna" nämns också som havandes påtagligt lägre beredskap, vilket får mig att dra lite på munnen.
I stort anknyter utrikesministerns inlägg i mycket till det jag skrev i mitt förra inlägg om förrådsbataljonen på Gotland och att Sverige måste kunna ta hand om sin egen säkerhet i Östersjön och dessutom ha resurser infria de (relativt lösa) säkerhetsgarantier som omtalas i regeringsförklaringen.
Mycket intressanta och lovande ord från utrikesministern. Det bådar gott.
Jag kommer inte att rabbla alla mina argument för att behålla värnplikten igen. Ni hittar dem under rubriken Värnplikt. En bra början är att läsa inlägget "Är den nederländska vägen vår?" Nej, säger jag. 23/3 Enligt SIFO vill en majoritet av svenska folket behålla värnplikten. Klokt. Tolkskolan rapporterar också att de får allt svårare att hitta frivilliga.
Om vår blivande ÖB verkar man enligt artikeln konstatera att han redan undviker att bita den hand som föder honom. Eller mer korrekt uttryckt, han håller en låg profil. Bengt Axelsson som verkar ha insett att hans karriär inte blir mycket mer än vad den redan är, uttrycker skepsis mot omsvängningen till yrkesförsvar.
Folkpartiledaren Jan Björklund berättar för SvD att det är folkpartiet som varit pådrivande när det gäller "ökningen" av det nationella Försvaret (kommenterad i förra inlägget) och att partiet också försökt öka försvarsbudgeten, men att den övriga regeringen inte gått med på det. Det kan nog bli en del officersröster till folkpartiet om man står på sig.
Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om regeringens försvarsproposition nästa vecka. I inlägget betonar han vikten av ett kraftigt luftförsvar med en bibehållen numerär i Flygvapnet och luftvärnet. Han vill också se inköp av nya jaktrobotar till flygplanen för att kunna möta moderna hot, vilket var något som regeringens genomförandegrupp strök i våras. "Återtagningsbataljonerna" nämns också som havandes påtagligt lägre beredskap, vilket får mig att dra lite på munnen.
I stort anknyter utrikesministerns inlägg i mycket till det jag skrev i mitt förra inlägg om förrådsbataljonen på Gotland och att Sverige måste kunna ta hand om sin egen säkerhet i Östersjön och dessutom ha resurser infria de (relativt lösa) säkerhetsgarantier som omtalas i regeringsförklaringen.
Mycket intressanta och lovande ord från utrikesministern. Det bådar gott.
fredag 13 mars 2009
Wow...
... hela 14 stridsvagnar och en reservbataljon med mobiliseringstid på upp till tre år (helt enligt dagens R3 koncept som omfattar största delen av Försvarsmakten) vill försvarsministern och regeringen ha placerad på Gotland.
Genast kommer lovord från höger och vänster till denna omsvängning från nerdragningar. Minst lilla eftergift från regeringen i nerskärningarna av Försvaret, så blir suckar av lättnad istället för en kritisk granskning. Jag minns hur det var i höstas när försvarsministern skickligt med subjektiva beskrivningar talade om en ny väg för Försvarsmakten och man kunde läsa än den ena, än den andra som föll för maskirovkan.
Vad är egentligen en förrådsställd bataljon på Gotland med 14 stridsvagnar värd? Ingenting, speciellt inte med den återtagningstid som förbandet har. Om det är någonstans i Sverige som vi skulle ha stående förband placerade så är det 1) i Stockholmsområdet och 2) på Gotland. Det är de två områden i Sverige som har och kommer att ha högst hotbild. Stockholm för att det är landets hjärna och Gotland för att den som har tillgång till ön, har möjlighet att dominera Östersjön.
Jag har sagt det förut, Bo Pellnäs har sagt det förut, Bo Hugemark har sagt det förut - Gotland får inte vara ett säkerhetsvakuum. Det var vansinne att lägga ned den kompletta garnison som fanns på Gotland, med pansar, luftvärn, artilleri och kustartilleri. Nu har det även talats om att ta bort den militära närvaron på Visby flygplats.
Vad ska egentligen denna reservbataljon kunna åstadkomma? En lätt mekaniserad bataljon, som detta verkar bli, har endast förmåga att verka precis i landstigningsskedet och då fienden redan befinner sig i land. Alltså för sent och för lite.
Det primära i en militär närvaro på Gotland är kvalificerat luftvärn och kustartilleri i form av rörliga kustrobotar (vilka vi hade utmärkta sådana tills de för tio år sedan avvecklades och såldes till Finland efter bara något år i tjänst). Genom att placera ett modernt långräckviddigt luftvärnsrobotsystem, t ex det ryska S-400-systemet, har man ett luftförsvarsparaply enligt bilden. Kompletterat med kustrobotar av typen Rb 15 visar man tydligt avsikten av Gotland är svenskt och skall så förbli.
S-400 med 240 km räckvidd grupperad i Visby
Sedan finns det de som var med och lade ner försvaret av Gotland, som nu ställer sig frågan: Vad är hoten?
Hotet idag är ringa mot Sverige, men det är helt höljt i dunkel hur det ser ut om tio år, ens fem år. Ryssland har påbörjat en massiv återtagning av sin militära förmåga och lackmustestet har visat att landets styresmän är beredda att vidta maktmedel mot grannstaterna. Ryssland har ingen anledning att endast ge sig på Sverige, men Sverige kommer alltid att bli berört vid ett storkrig mot Ryssland då landet vill kunna projicera sin makt på Atlanten.
Det är inte för inte som man nu börjar bygga 5-6 nya hangarfartyg för Norra Flottan, vilket är fler än Sovjet någonsin hade (det visar också tydligt landets ambitioner när det gäller huggsexan om nya områden att exploatera när isen drar sig tillbaka). För att få ut Norra Flottan på Atlanten krävs det att man säkrar den norska nordkusten. Det är inte för inte som det norska försvaret är koncentrerat i norr. Dock saknas framryckningsvägar öster till väster i norra Norge. De enda realistiska alternativen går genom norra Finland och norra Sverige. Det är ett geografiskt faktum, som ej går att bortse från, hur mycket man än vill. Vi får heller inte glömma att vi nu utfäst oss i bl a regeringsförklaringen, att Sverige inte kommer att stå passivt om något av våra grannländer angrips (läs Baltikum). Men vad ska vi göra och framförallt med vad? En papperstiger skickar lämpligen ett papper.
EU är ingen säkerhetsgarant, om någon just den sämsta, trots allt tal om att EU måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar. Historien visar tydligt vilka total misslyckanden EU har bakom sig inom detta område: Balkan, Rwanda och nu senast Georgien. EU är alldeles för splittrat och senfärdigt för att fatta ett beslut i tid. FN är heller ingen säkerhetsgarant om man har Ryssland eller någon annan stormakt som hot, eftersom dessa har veto i säkerhetsrådet och därmed kan blockera alla insatser från FN.
Den enda realistiska säkerhetsgaranten idag är NATO och där visar Georgienkriget med all tydlighet att det krävs ett fullvärdigt medlemskap för att omfattas av garantin. Ett scenario där Ryssland sätter sig på Gotland med ursäkten att det är för att säkra Europas gastillförsel, då Sverige inte kan garantera ledningens säkerhet, blir bara att acceptera. Ingen kommer att inleda ett storkrig med en kärnvapenmakt för att drygt 50 000 svenskar helt plötsligt måste ansöka om ryskt pass istället för svenskt. Utan ett fullvärdigt NATO-medlemskap måste vi garantera vår säkerhet på egen hand. Med ett NATO-medlemskap måste vi ändå bibehålla en stark förmåga att garantera vår egen säkerhet. NATO är en allians som hittills har hållit, men som blir svagare för varje dag och för varje ny medlem som tillkommer.
Jag ger inte mycket för dessa förrådsställda 14 stridsvagnar med omgivande bataljon till försvaret av Gotland. Det betyder i realiteten ingenting. Gotland är och förblir ett säkerhetsvakuum.
Genast kommer lovord från höger och vänster till denna omsvängning från nerdragningar. Minst lilla eftergift från regeringen i nerskärningarna av Försvaret, så blir suckar av lättnad istället för en kritisk granskning. Jag minns hur det var i höstas när försvarsministern skickligt med subjektiva beskrivningar talade om en ny väg för Försvarsmakten och man kunde läsa än den ena, än den andra som föll för maskirovkan.
Vad är egentligen en förrådsställd bataljon på Gotland med 14 stridsvagnar värd? Ingenting, speciellt inte med den återtagningstid som förbandet har. Om det är någonstans i Sverige som vi skulle ha stående förband placerade så är det 1) i Stockholmsområdet och 2) på Gotland. Det är de två områden i Sverige som har och kommer att ha högst hotbild. Stockholm för att det är landets hjärna och Gotland för att den som har tillgång till ön, har möjlighet att dominera Östersjön.
Jag har sagt det förut, Bo Pellnäs har sagt det förut, Bo Hugemark har sagt det förut - Gotland får inte vara ett säkerhetsvakuum. Det var vansinne att lägga ned den kompletta garnison som fanns på Gotland, med pansar, luftvärn, artilleri och kustartilleri. Nu har det även talats om att ta bort den militära närvaron på Visby flygplats.
Vad ska egentligen denna reservbataljon kunna åstadkomma? En lätt mekaniserad bataljon, som detta verkar bli, har endast förmåga att verka precis i landstigningsskedet och då fienden redan befinner sig i land. Alltså för sent och för lite.
Det primära i en militär närvaro på Gotland är kvalificerat luftvärn och kustartilleri i form av rörliga kustrobotar (vilka vi hade utmärkta sådana tills de för tio år sedan avvecklades och såldes till Finland efter bara något år i tjänst). Genom att placera ett modernt långräckviddigt luftvärnsrobotsystem, t ex det ryska S-400-systemet, har man ett luftförsvarsparaply enligt bilden. Kompletterat med kustrobotar av typen Rb 15 visar man tydligt avsikten av Gotland är svenskt och skall så förbli.
S-400 med 240 km räckvidd grupperad i VisbySedan finns det de som var med och lade ner försvaret av Gotland, som nu ställer sig frågan: Vad är hoten?
Hotet idag är ringa mot Sverige, men det är helt höljt i dunkel hur det ser ut om tio år, ens fem år. Ryssland har påbörjat en massiv återtagning av sin militära förmåga och lackmustestet har visat att landets styresmän är beredda att vidta maktmedel mot grannstaterna. Ryssland har ingen anledning att endast ge sig på Sverige, men Sverige kommer alltid att bli berört vid ett storkrig mot Ryssland då landet vill kunna projicera sin makt på Atlanten.
Det är inte för inte som man nu börjar bygga 5-6 nya hangarfartyg för Norra Flottan, vilket är fler än Sovjet någonsin hade (det visar också tydligt landets ambitioner när det gäller huggsexan om nya områden att exploatera när isen drar sig tillbaka). För att få ut Norra Flottan på Atlanten krävs det att man säkrar den norska nordkusten. Det är inte för inte som det norska försvaret är koncentrerat i norr. Dock saknas framryckningsvägar öster till väster i norra Norge. De enda realistiska alternativen går genom norra Finland och norra Sverige. Det är ett geografiskt faktum, som ej går att bortse från, hur mycket man än vill. Vi får heller inte glömma att vi nu utfäst oss i bl a regeringsförklaringen, att Sverige inte kommer att stå passivt om något av våra grannländer angrips (läs Baltikum). Men vad ska vi göra och framförallt med vad? En papperstiger skickar lämpligen ett papper.
EU är ingen säkerhetsgarant, om någon just den sämsta, trots allt tal om att EU måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar. Historien visar tydligt vilka total misslyckanden EU har bakom sig inom detta område: Balkan, Rwanda och nu senast Georgien. EU är alldeles för splittrat och senfärdigt för att fatta ett beslut i tid. FN är heller ingen säkerhetsgarant om man har Ryssland eller någon annan stormakt som hot, eftersom dessa har veto i säkerhetsrådet och därmed kan blockera alla insatser från FN.
Den enda realistiska säkerhetsgaranten idag är NATO och där visar Georgienkriget med all tydlighet att det krävs ett fullvärdigt medlemskap för att omfattas av garantin. Ett scenario där Ryssland sätter sig på Gotland med ursäkten att det är för att säkra Europas gastillförsel, då Sverige inte kan garantera ledningens säkerhet, blir bara att acceptera. Ingen kommer att inleda ett storkrig med en kärnvapenmakt för att drygt 50 000 svenskar helt plötsligt måste ansöka om ryskt pass istället för svenskt. Utan ett fullvärdigt NATO-medlemskap måste vi garantera vår säkerhet på egen hand. Med ett NATO-medlemskap måste vi ändå bibehålla en stark förmåga att garantera vår egen säkerhet. NATO är en allians som hittills har hållit, men som blir svagare för varje dag och för varje ny medlem som tillkommer.
Jag ger inte mycket för dessa förrådsställda 14 stridsvagnar med omgivande bataljon till försvaret av Gotland. Det betyder i realiteten ingenting. Gotland är och förblir ett säkerhetsvakuum.
torsdag 12 mars 2009
Nya tidsfördrivet
Det verkar som om bloggen blivit det senaste diskussionsämnet i matsalen på Lidingövägen och besöksstatiken verifierar detta. Glädjande nog för mig verkar den absoluta majoriteten instämma i vad de läser.
En som dock inte verkar instämma är vår ÖB med tanke på vad han yttrade på FHS igår. Så kan det vara. Kritik för organisationen framåt. Det bästa regementet jag tjänstgjort på var det där enskild soldat hela tiden uppmanades att komma med feedback på verksamhetens genomförande, oavsett om det gällde soldatnivå eller ledningen. Aldrig har jag sett så professionella och engagerade soldater och så lyckade resultat. Det var uppdragstaktik och helhetsbaserat lärande när det är som bäst. Men det är väl en sak att skriva sin namnteckning i ett reglemente eller instruktion, och en annan att stå bakom det och se till att det som är skrivet genomförs och efterlevs.
En som dock inte verkar instämma är vår ÖB med tanke på vad han yttrade på FHS igår. Så kan det vara. Kritik för organisationen framåt. Det bästa regementet jag tjänstgjort på var det där enskild soldat hela tiden uppmanades att komma med feedback på verksamhetens genomförande, oavsett om det gällde soldatnivå eller ledningen. Aldrig har jag sett så professionella och engagerade soldater och så lyckade resultat. Det var uppdragstaktik och helhetsbaserat lärande när det är som bäst. Men det är väl en sak att skriva sin namnteckning i ett reglemente eller instruktion, och en annan att stå bakom det och se till att det som är skrivet genomförs och efterlevs.
Instämmer med Widman
Stundom håller jag med Allan Widman och stundom inte. Arbetet den s k genomförandegruppen som han deltog i under våren lade fram över vilka materielprojekt som man politiskt borde avsluta, var bland det värre jag sett eftersom det totalt saknade förankring från militärt håll och FMV. Ingen konsekvensbeskrivning hade gjorts och både HKV och FMV stod handfallna. Några månader senare kritiserar Widman Försvarsmakten för avsaknaden av en del av materielen som gruppen pekat ut som reducerbar eller skulle avbrytas. En annan fråga där jag och Widman helt skiljer oss åt är hur många JAS 39 som Försvarsmakten ska ha. 100 säger jag, och 60 säger Widman.
Men sedan har Widman andra sidor också som är mycket aktningsvärda. T ex är han en ivrig frågeställare till försvarsministern när det gäller frågor som har stark koppling till försvarseffekten. Han har också varit drivande från politiskt håll när det gäller att bevara den i dagsläget dödsdömda stridatalänken.
Nu senast är han aktuell med en debattartikel i UNT om det fullständigt vansinniga i att lägga ner Uppsala Garnison och flytta verksamheten. Det är bara att instämma. Återigen en nerläggning som inom överskådlig tid inte kommer att ge några positiva ekonomiska effekter, men avsevärda negativa effekter både vad gäller skarpa nationella insatser såväl som de enorma negativa effekter det kommer att få för utbildningen av nyckelpersonal inom främst Stril och Undsäk. StrilS kostade som sagt en dryg miljard i dåtida värde när skolan byggdes för drygt 15 år sedan. Då hade den flyttats från det nerlagda F 18, till den flottilj som då ansåg som helt omöjlig att lägga ner. Framtiden blev en annan...
Men sedan har Widman andra sidor också som är mycket aktningsvärda. T ex är han en ivrig frågeställare till försvarsministern när det gäller frågor som har stark koppling till försvarseffekten. Han har också varit drivande från politiskt håll när det gäller att bevara den i dagsläget dödsdömda stridatalänken.
Nu senast är han aktuell med en debattartikel i UNT om det fullständigt vansinniga i att lägga ner Uppsala Garnison och flytta verksamheten. Det är bara att instämma. Återigen en nerläggning som inom överskådlig tid inte kommer att ge några positiva ekonomiska effekter, men avsevärda negativa effekter både vad gäller skarpa nationella insatser såväl som de enorma negativa effekter det kommer att få för utbildningen av nyckelpersonal inom främst Stril och Undsäk. StrilS kostade som sagt en dryg miljard i dåtida värde när skolan byggdes för drygt 15 år sedan. Då hade den flyttats från det nerlagda F 18, till den flottilj som då ansåg som helt omöjlig att lägga ner. Framtiden blev en annan...
onsdag 11 mars 2009
Neppelberg fick svar
Svaret står att läsa i SvD. Inte oväntat är det en skopa ovett inbakat, vilket Strilaren analyserar mera, liksom svaret.
För egen del kan jag bara konstatera att det känns mycket, mycket märkligt att vi frivilligt ser till att sänka vår egen förmåga så pass mycket som vi gör genom att sluta använda stridatalänk. Man sänder Flygvapnet stridsledning tillbaka till andra världskrigsnivå. Måhända man inte tror att den behövs idag eller nästa år, eller tre år efter det för det nationella försvaret, men varför har vi i så fall överhuvudtaget ett försvar? Varför inte utrusta Hemvärnet med batong?
Strilaren återkommer till just länkförlusten, liksom det nya ledningscentralprojektet (som ju verkar vara av samma typ som tunnelprojektet i Hallandsåsen - så mycket prestige att det aldrig går att stoppa...) i ett annat inlägg. Se gärna också filmen nedan som han länkar till. Genom datalänk blir man mycket mindre känslig för den störning som visas. Vad som inte visas är radiostörning som man blir fullständigt handikappad av utan stridatalänk och hoppfrekvenser.
För jägare, pansarknektar och sjöbjörnar kan detta förefalla som ytterligare en dyr leksak för Flygvapnet. Men fundera hur ni skulle lösa er krigsuppgift om man för jägaren tog bort Ra 195 och ersatte med en brevduva, för pansarknekten plockade bort alla Ra 180 och istället lät strvkompanichefen försöka leda förbandet med en rapportkarl, och till sjöss ersatte radiosambandet med de gamla semaforerna. Vi kommer ju ändå inte att behöva något av ovanstående eftersom det inte blir krig. Glöm försvarsgrensrevir utan försök tänka försvarsmaktshelhet.
Jag har en känsla av att det kommer att dröja mycket länge innan man lyckats återta den förmåga vi nu lägger ner, om någonsin, eftersom ersättningssystemet bygger på ett NATO-medlemskap för full funktionalitet (annars får man inga koder till krypteringen).
För egen del kan jag bara konstatera att det känns mycket, mycket märkligt att vi frivilligt ser till att sänka vår egen förmåga så pass mycket som vi gör genom att sluta använda stridatalänk. Man sänder Flygvapnet stridsledning tillbaka till andra världskrigsnivå. Måhända man inte tror att den behövs idag eller nästa år, eller tre år efter det för det nationella försvaret, men varför har vi i så fall överhuvudtaget ett försvar? Varför inte utrusta Hemvärnet med batong?
Strilaren återkommer till just länkförlusten, liksom det nya ledningscentralprojektet (som ju verkar vara av samma typ som tunnelprojektet i Hallandsåsen - så mycket prestige att det aldrig går att stoppa...) i ett annat inlägg. Se gärna också filmen nedan som han länkar till. Genom datalänk blir man mycket mindre känslig för den störning som visas. Vad som inte visas är radiostörning som man blir fullständigt handikappad av utan stridatalänk och hoppfrekvenser.
För jägare, pansarknektar och sjöbjörnar kan detta förefalla som ytterligare en dyr leksak för Flygvapnet. Men fundera hur ni skulle lösa er krigsuppgift om man för jägaren tog bort Ra 195 och ersatte med en brevduva, för pansarknekten plockade bort alla Ra 180 och istället lät strvkompanichefen försöka leda förbandet med en rapportkarl, och till sjöss ersatte radiosambandet med de gamla semaforerna. Vi kommer ju ändå inte att behöva något av ovanstående eftersom det inte blir krig. Glöm försvarsgrensrevir utan försök tänka försvarsmaktshelhet.
Jag har en känsla av att det kommer att dröja mycket länge innan man lyckats återta den förmåga vi nu lägger ner, om någonsin, eftersom ersättningssystemet bygger på ett NATO-medlemskap för full funktionalitet (annars får man inga koder till krypteringen).
tisdag 10 mars 2009
Så höjs då dieselskatten igen, vilket hyckleri!
Regeringen tar sig återigen an ett gammalt sosseknep för att få tillskott i kassan, en liten lagom höjning av bränsleskatten - i detta fall på diesel. 40 öre blir höjningen och det är alldeles lagom för att det inte ska påverka bilisternas körande, men väl ge ett tillskott i statskassan. Så oerhört lämpligt att dieseln för första gången på några år ligger under bensinen i pris också, med ungefär 40 öre... Kör man 2000 mil om året med en dieselbil som drar i snitt 0,7 l/mil kommer merkostnaden med denna skattehöjning på diesel bli 560 kr/år. Knappast något som får Svensson att köra mindre. Däremot klirrar det som sagt till lite hos herr finansministern.
Sverige är ett av de få länder där dieselbilar bestraffas, då de fortfarande anses mindre miljövänliga än bensinbilar. En dieselbil av samma modell och år som en bensinbil släpper ut ca 20-30% mindre koldioxid och med de moderna partikelfiltren är också de farliga partiklarna borta. Det dieslarna är sämre på är NO, men som snabbt bryts ner.
Sverige har en av världens största andelar bensinbilar kontra dieselbilar, även om fördelningen vridits om lite de senaste åren. Få länder slår Sverige i andel bensinbilar, och det är mest länder som man inte direkt vill förknippas med i miljösammanhang, t ex USA.
Eftersom dieseln är ca 30 % effektivare som bränsle jämfört med bensinen, skulle man också drastiskt minska behovet av drivmedelstransporter som naturligtvis står för sin beskärda del av den tunga trafiken i landet.
T o m Vägverket hävdar idag att dieselbilarna är miljövänligare än bensinsyskonen, vilket i än högre grad får dieselskattehöjningen att framstå som dubbelmoralisk. Det kommer fortsatt inte vara något problem att tanka sin nya skattebefriade etanolbil med bensin (eftersom ju etanolen är hutlöst dyr), medan dieselbilägare som framställer egen biodiesel får fortsätta betala höga vägskatter.
Naturligtvis vore det allra bästa om vi kunde slippa både diesel och bensin. Det är knappast konsumenterna som kommer att leda den utvecklingen för att regeringen höjer dieselskatten med 40 öre. För att få till en förändring krävs det istället att man sätter press på fordonsindustrin, lämpligtvis med långsiktiga och stegvisa utsläppsregler. T ex 2015 får en nytillverkad bensinbil släppa ut max X antal g/CO2 per km, 2020 X-30 g/CO2 per km o s v. Det kommer att sätta betydligt större fart på miljöbilsutvecklingen och utvecklingen av alternativa och miljövänliga drivmedel än att man långsamt avlägsnar plåstret från såret, vilket nu sker med de små höjningarna av drivmedelspriset. Personligen skulle jag gärna köra en elbil om det fanns tillräckligt bra modeller. Dock tror jag inte den svenska energiförsörjningen klarar en bilpark med majoriteten elbilar.
Man kan ju inte låta bli att fundera över vad drivmedelspriset hade varit idag om kronan knutits till euron för 5 år sedan istället för att ha tappat 50 % mot dollarn på ett halvår... Sverige BNP är i år för första gången lägre än Norges, trots att vi har i princip dubbla befolkningen. Detta är dock mer lämpat för ett annat inlägg.
Sverige är ett av de få länder där dieselbilar bestraffas, då de fortfarande anses mindre miljövänliga än bensinbilar. En dieselbil av samma modell och år som en bensinbil släpper ut ca 20-30% mindre koldioxid och med de moderna partikelfiltren är också de farliga partiklarna borta. Det dieslarna är sämre på är NO, men som snabbt bryts ner.
Sverige har en av världens största andelar bensinbilar kontra dieselbilar, även om fördelningen vridits om lite de senaste åren. Få länder slår Sverige i andel bensinbilar, och det är mest länder som man inte direkt vill förknippas med i miljösammanhang, t ex USA.
Eftersom dieseln är ca 30 % effektivare som bränsle jämfört med bensinen, skulle man också drastiskt minska behovet av drivmedelstransporter som naturligtvis står för sin beskärda del av den tunga trafiken i landet.
T o m Vägverket hävdar idag att dieselbilarna är miljövänligare än bensinsyskonen, vilket i än högre grad får dieselskattehöjningen att framstå som dubbelmoralisk. Det kommer fortsatt inte vara något problem att tanka sin nya skattebefriade etanolbil med bensin (eftersom ju etanolen är hutlöst dyr), medan dieselbilägare som framställer egen biodiesel får fortsätta betala höga vägskatter.
Naturligtvis vore det allra bästa om vi kunde slippa både diesel och bensin. Det är knappast konsumenterna som kommer att leda den utvecklingen för att regeringen höjer dieselskatten med 40 öre. För att få till en förändring krävs det istället att man sätter press på fordonsindustrin, lämpligtvis med långsiktiga och stegvisa utsläppsregler. T ex 2015 får en nytillverkad bensinbil släppa ut max X antal g/CO2 per km, 2020 X-30 g/CO2 per km o s v. Det kommer att sätta betydligt större fart på miljöbilsutvecklingen och utvecklingen av alternativa och miljövänliga drivmedel än att man långsamt avlägsnar plåstret från såret, vilket nu sker med de små höjningarna av drivmedelspriset. Personligen skulle jag gärna köra en elbil om det fanns tillräckligt bra modeller. Dock tror jag inte den svenska energiförsörjningen klarar en bilpark med majoriteten elbilar.
Man kan ju inte låta bli att fundera över vad drivmedelspriset hade varit idag om kronan knutits till euron för 5 år sedan istället för att ha tappat 50 % mot dollarn på ett halvår... Sverige BNP är i år för första gången lägre än Norges, trots att vi har i princip dubbla befolkningen. Detta är dock mer lämpat för ett annat inlägg.
måndag 9 mars 2009
Vilken värdegrund?
"Under de fyra år som Försvarsmakten har samarbetat med Bikupan har Försvarsmaktens värdegrundsarbete blivit mer levande och fokuserat. Värdegrundsarbetet utgör grunden för ett gemensamt förhållningssätt inom Försvarsmakten, vilket bidrar till höjd säkerhet och en bättre arbetsmiljö."
Ovanstående kan man idag läsa på mil.se apropå det avtal Försvarsmakten tecknat med Bikupan om ett avslut på det samarbete som kostat drygt 100 milj kr. Jag anser att värdegrundsarbetet är mycket viktigt, men jag ifrågasätter starkt denna prislapp. Pengarna hade visserligen inte kunnat användas till kärnverksamheten, men väl till en hel del andra saker som kan komma de anställda till godo.
Nåväl, det är rätt intressant att läsa förstnämnda citatet och jämföra det med den senaste tidens händelser inom Försvarsmakten, där anställda nu börjat ifrågasätta hur Försvarsmakten tillämpar de demokratiska grundprinciper som är dess huvuduppgift att försvara. Jag tänker närmast på hur man i flera fall på central nivå verkar tro sig stå över landets grundlagar om yttrandefrihet och tryckfrihet, samt när man nu "hotar" anställda med stämning om de inte ställer upp "frivilligt", säkanmäler anställda som tar sig friheten att skriva öppna brev till politiker och överbefälhavaren och har regementschefer som "talar om" för de anställda hur han vill att de ska kryssa i värdegrundsenkäter. SvD uppmärksammar återigen hur illa ställt det är. (11/3)
Värdegrundsarbetet har fört med sig det goda att fler anställda ute på förbanden börjat ifrågasätta sitt eget och organisationens beteenden. Tyvärr verkar det inte ha fått samma genomslag längre upp i kedjan. All Försvarsmaktens verksamhet måste tåla en granskning och tyvärr är det inte alltid så "enkla" saker som nakenskjutningar och tillmälen som kan klandras.
På många sätt vill jag hävda att arbetsmiljön aldrig varit sämre i Försvarsmakten än den är idag. Det måste åtgärdas och det fortare än kvickt, innan vi börjar tappa ännu mer kompetent personal. Det är tyvärr så för Försvarsmakten att den personal som är mest kompetent är också den som kommer att vara snabbast att lämna det sjunkande skeppet, eftersom de vet att de är attraktiva i det civila.
Ovanstående kan man idag läsa på mil.se apropå det avtal Försvarsmakten tecknat med Bikupan om ett avslut på det samarbete som kostat drygt 100 milj kr. Jag anser att värdegrundsarbetet är mycket viktigt, men jag ifrågasätter starkt denna prislapp. Pengarna hade visserligen inte kunnat användas till kärnverksamheten, men väl till en hel del andra saker som kan komma de anställda till godo.
Nåväl, det är rätt intressant att läsa förstnämnda citatet och jämföra det med den senaste tidens händelser inom Försvarsmakten, där anställda nu börjat ifrågasätta hur Försvarsmakten tillämpar de demokratiska grundprinciper som är dess huvuduppgift att försvara. Jag tänker närmast på hur man i flera fall på central nivå verkar tro sig stå över landets grundlagar om yttrandefrihet och tryckfrihet, samt när man nu "hotar" anställda med stämning om de inte ställer upp "frivilligt", säkanmäler anställda som tar sig friheten att skriva öppna brev till politiker och överbefälhavaren och har regementschefer som "talar om" för de anställda hur han vill att de ska kryssa i värdegrundsenkäter. SvD uppmärksammar återigen hur illa ställt det är. (11/3)
Värdegrundsarbetet har fört med sig det goda att fler anställda ute på förbanden börjat ifrågasätta sitt eget och organisationens beteenden. Tyvärr verkar det inte ha fått samma genomslag längre upp i kedjan. All Försvarsmaktens verksamhet måste tåla en granskning och tyvärr är det inte alltid så "enkla" saker som nakenskjutningar och tillmälen som kan klandras.
På många sätt vill jag hävda att arbetsmiljön aldrig varit sämre i Försvarsmakten än den är idag. Det måste åtgärdas och det fortare än kvickt, innan vi börjar tappa ännu mer kompetent personal. Det är tyvärr så för Försvarsmakten att den personal som är mest kompetent är också den som kommer att vara snabbast att lämna det sjunkande skeppet, eftersom de vet att de är attraktiva i det civila.
fredag 6 mars 2009
Maffiametoder - en del av den nya personalförsörjningsstrategin?
Idag kom det till min kännedom att det verkligen är illa ställt med värdegrunden i Försvarsmakten, och då framförallt på högsta nivå.
Utlandstjänstgöring är som bekant frivillig för alla officerare (utom de som anställts efter 2002 om jag minns rätt - rätta mig gärna). Detta är en het potatis, som av de flesta ses som ett problem för Försvarsmakten, liksom den oproportionerliga ålders- och gradpyramiden (snyggt redovisad i senaste Officerstidningen). Många officerare gör aldrig utlandstjänstgöring. Vissa på grund av att det inte finns några lämpliga befattningar för dem och vissa för att de inte vill. Oaktat vilket är det ändå så att tjänstgöringen är frivillig, och det är ju därför som man skriver på kontrakt vid utlandstjänstgöring.
Tydligen håller inte Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör med eftersom han igår hotade enskilda officerare på Transportflygenheten på F 7 med att stämma dem personligen i Arbetsdomstolen och kräva dem på skadestånd, om de inte skriver på för sommarens tjänstgöring i Mazar-e-Sharif. Herculespiloterna hade nämligen bestämt sig för att inte ställa upp frivilligt på missioner då Försvarsmakten som arbetsgivare sedan 1999 vägrat förhandla om piloternas löner (som sedan 1999 legat i princip stilla) och arbetsvillkor.
Lönerna är dock inte sakfrågan här och det jag intresserar mig för, utan snarare den nytillträdde ställföreträdande personaldirektörens metod. Känns det inte rätt maffiaaktigt att hota enskilda individer med Arbetsdomstolen och personligt vite för att de inte anmäler sig frivilligt till frivillig tjänstgöring? Jag undrar vad LO skulle säga om liknande hade drabbat deras medlemmar? Så vitt jag vet är det olagligt att agera så som Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör har gjort.
Lägg sedan till ovanstående att man säkanmält mj Neppelbergs öppna brev till politikerna om kalabaliken inom ledningssystemområdet. Hur står det egentligen till i Försvarsmakten med Öppenhet, Resultat och Ansvar och det som kallas värdegrund? Är det hot av ovanstående typ som är strategin för att trygga personalförsörjningen till Försvarsmakten? Det här känns verkligen inte bra och jag har idag talat med flera officerare som är mycket, mycket upprörda över hur Försvarsmakten som arbetsgivare beter sig. Jag är också mycket oroad över den här trenden. Det här är så fullständigt motsatt allt vad som är modernt ledarskap som Försvarsmakten varit ledande inom och fortfarande anser sig vara ledande inom. Det här är mycket bekymmersamt i en tid då Försvarsmakten verkligen behöver det bästa av ledarskap för att kunna gå vidare med ökad effekt.
Även jag har enligt uppgift varit föremål för visst intresse från HKV, för vad som skrivs här. Intresset lär ju inte bli mindre nu. Själv undrar jag stilla vad man egentligen sysslar med i HKV på dagarna, när ca 10 % av trafiken till den här bloggen kommer därifrån?
Utlandstjänstgöring är som bekant frivillig för alla officerare (utom de som anställts efter 2002 om jag minns rätt - rätta mig gärna). Detta är en het potatis, som av de flesta ses som ett problem för Försvarsmakten, liksom den oproportionerliga ålders- och gradpyramiden (snyggt redovisad i senaste Officerstidningen). Många officerare gör aldrig utlandstjänstgöring. Vissa på grund av att det inte finns några lämpliga befattningar för dem och vissa för att de inte vill. Oaktat vilket är det ändå så att tjänstgöringen är frivillig, och det är ju därför som man skriver på kontrakt vid utlandstjänstgöring.
Tydligen håller inte Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör med eftersom han igår hotade enskilda officerare på Transportflygenheten på F 7 med att stämma dem personligen i Arbetsdomstolen och kräva dem på skadestånd, om de inte skriver på för sommarens tjänstgöring i Mazar-e-Sharif. Herculespiloterna hade nämligen bestämt sig för att inte ställa upp frivilligt på missioner då Försvarsmakten som arbetsgivare sedan 1999 vägrat förhandla om piloternas löner (som sedan 1999 legat i princip stilla) och arbetsvillkor.
Lönerna är dock inte sakfrågan här och det jag intresserar mig för, utan snarare den nytillträdde ställföreträdande personaldirektörens metod. Känns det inte rätt maffiaaktigt att hota enskilda individer med Arbetsdomstolen och personligt vite för att de inte anmäler sig frivilligt till frivillig tjänstgöring? Jag undrar vad LO skulle säga om liknande hade drabbat deras medlemmar? Så vitt jag vet är det olagligt att agera så som Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör har gjort.
Lägg sedan till ovanstående att man säkanmält mj Neppelbergs öppna brev till politikerna om kalabaliken inom ledningssystemområdet. Hur står det egentligen till i Försvarsmakten med Öppenhet, Resultat och Ansvar och det som kallas värdegrund? Är det hot av ovanstående typ som är strategin för att trygga personalförsörjningen till Försvarsmakten? Det här känns verkligen inte bra och jag har idag talat med flera officerare som är mycket, mycket upprörda över hur Försvarsmakten som arbetsgivare beter sig. Jag är också mycket oroad över den här trenden. Det här är så fullständigt motsatt allt vad som är modernt ledarskap som Försvarsmakten varit ledande inom och fortfarande anser sig vara ledande inom. Det här är mycket bekymmersamt i en tid då Försvarsmakten verkligen behöver det bästa av ledarskap för att kunna gå vidare med ökad effekt.
Även jag har enligt uppgift varit föremål för visst intresse från HKV, för vad som skrivs här. Intresset lär ju inte bli mindre nu. Själv undrar jag stilla vad man egentligen sysslar med i HKV på dagarna, när ca 10 % av trafiken till den här bloggen kommer därifrån?
Ny ÖB
Idag tillkännagavs det att Sverker Göransson kommer att efterträda Håkan Syrén som överbefälhavare.
Göransson var mitt andrahandsalternativ, så jag är lite förvånad att det inte blev som jag trodde. Det ryktas ju dock att förstahandsalternativet tackade nej, även om försvarsministern bestämt dementerade i förra veckan att någon skulle ha tillfrågats. Låter det troligt? ÖB är knappast en befattning som man får två timmars betänketid innan svar ska lämnas.
Det ska bli intressant att höra vad Göransson har för inriktning för Försvarsmakten. Håkan Syrén hamnade ju raskt i en lördagsintervju med Ekot, där han förväntades svara på högt och lågt i Försvarsmakten, vilket han klarade med god diplomati.
Enligt vissa tidningar valdes Göransson istället för Mats Nilsson, då Göransson har utlandserfarenhet, vilket Nilsson saknar. Andra aspekter som kan ha spelat in (såvida inte Mats Nilsson utgjorde alternativet som tackade nej) är att Mats Nilsson var rätt frispråkig som Flygvapeninspektör i samband med nerläggningar vid millenieskiftet, då han ifrågasatte det kloka i att lägga ner F 16 i en aktuelltintervju, samt att Armén nu anses behöva en fadersgestalt då den står inför stora förändringar. Aftonbladet kör på den senare linjen och hävdar att fp-ledaren Jan Björklund ställt krav på att Göransson skulle få posten. Politkerbloggen verkar ha grävt ytterligare lite djupare bakom kulisserna. Försvarsministern antyder också Arméns omstöpning som orsak på sin blogg.
Oavsett hur processen gick till hoppas jag verkligen Göransson tar ordentligt tag i ÖRA:t. Fler och fler tecken når mig varje dag hur illa ställt det är med både öppenhet, resultat och ansvar i Försvarsmakten. Nu är jag förstås en rätt fanatisk motståndare till projekt av det här slaget, som jag anser som så fullkomliga självklarheter att det är pinsamt att det ska ödslas tid och resurser på dem. Men återigen har det visat sig att taket inte är så högt som det står i objektsbeskrivningen. Resultatet får åter stryka på foten för processen och ansvartagandet ska vi inte ens nämna.
Göransson blir som sagt den som får den högst otrevliga och otacksamma uppgiften att återigen stympa Försvarsmakten. Kanske var det så att Mats Nilsson inte ville ta sig an den uppgiften, även om han har suttit på Försvarsdepartement och jobbat med just de frågorna?
Politikerbloggen
Mil.se
Försvarsdepartementet
Göransson var mitt andrahandsalternativ, så jag är lite förvånad att det inte blev som jag trodde. Det ryktas ju dock att förstahandsalternativet tackade nej, även om försvarsministern bestämt dementerade i förra veckan att någon skulle ha tillfrågats. Låter det troligt? ÖB är knappast en befattning som man får två timmars betänketid innan svar ska lämnas.
Det ska bli intressant att höra vad Göransson har för inriktning för Försvarsmakten. Håkan Syrén hamnade ju raskt i en lördagsintervju med Ekot, där han förväntades svara på högt och lågt i Försvarsmakten, vilket han klarade med god diplomati.
Enligt vissa tidningar valdes Göransson istället för Mats Nilsson, då Göransson har utlandserfarenhet, vilket Nilsson saknar. Andra aspekter som kan ha spelat in (såvida inte Mats Nilsson utgjorde alternativet som tackade nej) är att Mats Nilsson var rätt frispråkig som Flygvapeninspektör i samband med nerläggningar vid millenieskiftet, då han ifrågasatte det kloka i att lägga ner F 16 i en aktuelltintervju, samt att Armén nu anses behöva en fadersgestalt då den står inför stora förändringar. Aftonbladet kör på den senare linjen och hävdar att fp-ledaren Jan Björklund ställt krav på att Göransson skulle få posten. Politkerbloggen verkar ha grävt ytterligare lite djupare bakom kulisserna. Försvarsministern antyder också Arméns omstöpning som orsak på sin blogg.
Oavsett hur processen gick till hoppas jag verkligen Göransson tar ordentligt tag i ÖRA:t. Fler och fler tecken når mig varje dag hur illa ställt det är med både öppenhet, resultat och ansvar i Försvarsmakten. Nu är jag förstås en rätt fanatisk motståndare till projekt av det här slaget, som jag anser som så fullkomliga självklarheter att det är pinsamt att det ska ödslas tid och resurser på dem. Men återigen har det visat sig att taket inte är så högt som det står i objektsbeskrivningen. Resultatet får åter stryka på foten för processen och ansvartagandet ska vi inte ens nämna.
Göransson blir som sagt den som får den högst otrevliga och otacksamma uppgiften att återigen stympa Försvarsmakten. Kanske var det så att Mats Nilsson inte ville ta sig an den uppgiften, även om han har suttit på Försvarsdepartement och jobbat med just de frågorna?
Politikerbloggen
Mil.se
Försvarsdepartementet
torsdag 5 mars 2009
Stridatalänk for dummies
Mitt svar innehållande "stridatalänk for dummies" i kommentarerna till inlägget om Neppelbergs öppna brev, blev rätt populärt, så det får bli ett eget inlägg:
Stridatalänken har funnits i olika former sedan 60-talet och kom till sin perfektion under Jaktviggen och JAS 39A-eran, där flygplanen kunde stå på sina baser spridda över landet och ha full koll på allt vad som hände 50 mil därifrån över Östersjön. Start och anfall kunde sedan ske helt radiotyst och anfall t o m radartyst med hjälp av datalänken. Radio och radarstörning var aldrig ett problem. Denna förmåga skaffade sig USA först i och med Link 16 efter millenieskiftet.
Den ovanstående förmågan har vi nu avvecklat från att ha varit världsledande. Link 16 som ersättare (dröjer ju några år till) kommer inte att kunna användas på samma sätt och saknar flera av de funktioner som man hade med stridatalänkarna om man kan utnyttja Link 16 fullt ut. Kan man inte det (om man t ex inte tillhör NATO eller inte köper alla funktioner - jmf Neppelbergs brev) - ja, då är det ju ännu sämre.
Ska man översätta stridatalänken till en marksituation blir det svårt. Stridatalänken ger en total omvärldsbild. Man kan jämföra det med att enskild stridsvagn skulle ha koll på alla egna fordon plus alla fientliga fordon inom 50 mil. På så sätt skulle man kunna framrycka i låglinjer utan att behöva bekymra sig om observation eller skydd eftersom man vet exakt var fienden är. Istället kan man koncentrera sig på komma åt dennes svaga punkter.
Översatt till ishockey, innebär det att som spelare kan man koncentrera sig 100% på att föra pucken, aldrig behöva titta efter motståndarspelarna eller egna spelare eftersom man hela tiden vet var de är. Istället kan man slå smarta passningar eller skjuta mot högra solpen med ryggen mot målet eftersom målvakten placerat sig till vänster. Så bra var länkarna och det försvinner nu.
Jämför man istället med bilar blir ungefär så här. En JAS 39 med flygplan- och stridatalänk är som en sportbil med parkeringssensorer, backkamera, navigator med tmc, medan en JAS 39 med endast flygplanlänk är som en något äldre sportbil med så tonade rutor att man endast ser genom frontrutan och får hjälp av trafikradion. Utan flygplanlänk (som var fallet för JAS 39C under de inledande åren) - då får man plocka bort även trafikradion. Nu är läget alltså att det finns trafikradio.
Det handlar mycket lite om göra saker krypterat. Det handlar istället om en total omvärldsuppfattning oberoende av radio och radarstörning, där man utan länk sänker stridseffekten med mer än 50%.
(Ovanstående bygger på helt öppna uppgifter, så ingen behöver vara orolig)
Stridatalänken har funnits i olika former sedan 60-talet och kom till sin perfektion under Jaktviggen och JAS 39A-eran, där flygplanen kunde stå på sina baser spridda över landet och ha full koll på allt vad som hände 50 mil därifrån över Östersjön. Start och anfall kunde sedan ske helt radiotyst och anfall t o m radartyst med hjälp av datalänken. Radio och radarstörning var aldrig ett problem. Denna förmåga skaffade sig USA först i och med Link 16 efter millenieskiftet.
Den ovanstående förmågan har vi nu avvecklat från att ha varit världsledande. Link 16 som ersättare (dröjer ju några år till) kommer inte att kunna användas på samma sätt och saknar flera av de funktioner som man hade med stridatalänkarna om man kan utnyttja Link 16 fullt ut. Kan man inte det (om man t ex inte tillhör NATO eller inte köper alla funktioner - jmf Neppelbergs brev) - ja, då är det ju ännu sämre.
Ska man översätta stridatalänken till en marksituation blir det svårt. Stridatalänken ger en total omvärldsbild. Man kan jämföra det med att enskild stridsvagn skulle ha koll på alla egna fordon plus alla fientliga fordon inom 50 mil. På så sätt skulle man kunna framrycka i låglinjer utan att behöva bekymra sig om observation eller skydd eftersom man vet exakt var fienden är. Istället kan man koncentrera sig på komma åt dennes svaga punkter.
Översatt till ishockey, innebär det att som spelare kan man koncentrera sig 100% på att föra pucken, aldrig behöva titta efter motståndarspelarna eller egna spelare eftersom man hela tiden vet var de är. Istället kan man slå smarta passningar eller skjuta mot högra solpen med ryggen mot målet eftersom målvakten placerat sig till vänster. Så bra var länkarna och det försvinner nu.
Jämför man istället med bilar blir ungefär så här. En JAS 39 med flygplan- och stridatalänk är som en sportbil med parkeringssensorer, backkamera, navigator med tmc, medan en JAS 39 med endast flygplanlänk är som en något äldre sportbil med så tonade rutor att man endast ser genom frontrutan och får hjälp av trafikradion. Utan flygplanlänk (som var fallet för JAS 39C under de inledande åren) - då får man plocka bort även trafikradion. Nu är läget alltså att det finns trafikradio.
Det handlar mycket lite om göra saker krypterat. Det handlar istället om en total omvärldsuppfattning oberoende av radio och radarstörning, där man utan länk sänker stridseffekten med mer än 50%.
(Ovanstående bygger på helt öppna uppgifter, så ingen behöver vara orolig)
måndag 2 mars 2009
Spegling av öppet brev till försvarsministern m fl
Strilaren publicerade igår en kopia av ett öppet brev till försvarsministern, m fl försvarsinriktade politiker med anledning av ledningssystemkrisen inom Flygvapnet. Jag lägger här upp en kopia med tillstånd av Strilaren.
Jag har en stark känsla av att det här kommer att ta skruv ordentligt, både på Lidingövägen och i den politiska maktens korridorer, även om man försöker tysta ner det utåt. Vi får se om Tolgfors ser sig tvungen att kommentera det hela på sin blogg. Neppelberg är bara att berömma. Detta är ett ypperligt sätt att offra sin karriär, som jag inte tror Neppelberg bryr sig speciellt mycket om. Däremot är jag fullkomligt övertygad att han, liksom jag, är mycket mån om att Sverige ska ha en Försvarsmakt värd namnet.
För att citera några kommentarer jag fått (alla ej publicerade): Det är betydligt, betydligt värre än vad det ser ut.
Försvarsmaktsanställda är i grunden mycket, mycket lojala mot strukturen och befälskedjan och det ska gå extremt långt innan folk anser sig tvungna att ta till de metoder Neppelberg nu använder. Drevet går dock enligt uppgift och nu ska Neppelbergs samtliga tre brev säkgranskas/menbedömas. Det skulle förvåna mig enormt om Neppelberg blir fälld eftersom allt bygger på helt öppna uppgifter. Jag måste säga att jag verkligen inte gillar denna nya stasikultur som slagit rot i Försvarsmakten, där folk blir anmälda till höger och vänster, och mer energi läggs på att kontrollera medarbetarna än att samla information om omvärlden och ev angripare.
Är det detta som är "Öppenhet, Respekt, Ansvar"?
(Det är väl med anledning av nedanstående brev som Åsa Lindestam har detta inlägg på sin blogg. I så fall blir jag rätt besviken på Åsa Lindestam, eftersom hon i så fall visar att hon alls inte förstått innebörden och vidden av vad som skrivs i brevet.)
Nu har detta brev nått SvD också.
Nedanstående inlägg sände majoren Peter Neppelberg på kvällen den 1 mars till försvarsminister Tolgfors, statssekreterare Jevrell, ledamöterna i försvarsutskottet och flertalet av de riksdagsledamöter som arbetar med försvarsfrågor. Även ÖB, Håkan Syren, och GD FMV, Gunnar Holmgren, liksom registratorerna vid de två myndigheterna finner mailet i inboxen när de infinner sig för tjänstgöring måndag morgon den 2 mars.
Major Neppelberg har försett även Strilaren med en kopia med en önskan att inlagan publiceras så att informationen snarast kommer den raskt ökande läsekretsen till del. Denna anhållan verkställs härmed, då det är Strilarens ambition att alla sakargument för och emot den av Försvarsmakten föreslagna utvecklingen kommer i dagen inför det irreversibla beslut som åstundar den 17 mars. Ingen beslutsfattare skall efteråt kunna svära sig fri från ansvar med orden: –Jag fick inget veta, varför sa ni inget? Det är inte mitt fel.
Strilaren förklarar sig härtill hedrad att denne för vårt land unike ledningssystemexpert väljer att referera till bloggen som källa till en ”second opinion”.
Mailet till försvarsministern, et al:
Det är inte lätt att vara försvarsminister och debattera datastridsledning av JAS 39 C/D eller vara ledamot av försvarsutskottet och ta till sig detaljerna i förmågan att leda Gripen. Ministerns information som ges i ämnet, känns ensidig och utan nyanser, vilket lätt inträffar när underlaget enbart kommer från en källa,
Försvarsmakten.ÖB verkar inte ha tagit intryck av riksdagens farhågor rörande
JAS-stridsledning i sitt budgetunderlag till regeringen för 2010 daterat den 26/2! (se http://www.stril.blogspot.com/)Följande svar gav Sten Tolgfors 25/2 på en skriftlig fråga från Allan Widman: "Det är av stor vikt att påpeka att förmåga till datastridsledning mellan flygplan av C/D-version finns i dag, och att datastridsledning även kommer att vara möjlig från ledningsflyggrupp ASC 890 före utgången av året."
Att påstå att det finns datastridsledning mellan JAS-flygplan får nog betraktas som en överdrift. Det ska i stället ses som en möjlighet att utbyta lokal luftlägesinformation i ett stridsområde. Redan på gamla JaktViggen hade vi en jaktlänk där upp till fyra förbandsmedlemmar kunde utbyta viss lägesinformation. Detta har förfinats till JAS 39 A/B (F-länk) och till JAS 39C/D (SECOS-länk) med egenpositioner, motmedelsinformation och vad man kan se på de enskilda flygplans radar mm. Information kan INTE spridas till/från stridsledningscentral på marken.
Med våra två nymodifierade flygande spaningsradar, ASC 890, kan vi i ett begränsat område där vi saknar markradar- och markradiotäckning leda 4-8 JAS 39C/D, så kallad "gapfillerfunktion".
Flygplanen innehåller 3 operatörer och har en aktionstid på tre timmar. Ledning sker med den "internationella datalänken" LINK 16, dvs vi är hänvisad till "användningstillstånd" och krypton från NATO (USA).Radarbilden från ASC 890 eller information om stridsledning kan INTE länkas ner till stridsledningscentraler på marken eller till Högkvarterets "Air Operation Centre" som har insatsbeslut för "nationella operationer".Sten Tolgfors skrev vidare: "Förmågan till datastridsledning av stridsflyget är viktig och frågan är inte huruvida en sådan anskaffning kommer att ske, utan när. Det är viktigt att förmågan till datastridsledning från marken med det länksystem som används i C/D-versionen finns så snart det är möjligt och med beaktande av avvecklingen av JAS 39 A/B."
Absolut, vem vill inte ha datastridsledning från marken så snart det är möjligt!
ÖB har beslutat att det enda datastridsledningsförmåga vi skall ha från marken är det enkla "standalone" systemet Joint Comand and Control Training Facility (JC2TF) för övning av piloter som införs 2010.
Därmed har ÖB fattat beslut om att AVSTÅ från en NATIONELL NSATSFÖRMÅGA med datalänkar (LINK 16) i våra markbundna stridsledningscentraler till förmån för en satsning på det NätverksBaserade Försvaret i ENKÖPING med byggandet av Gemensam LedningsCentral (GLC) med Net Operation Centre (NOC).
Går allt väl kan vi i bästa fall ha integrerad datastridsledningsförmåga av JAS 39 C/D från marken 2015.....
Följande står att läsa i ÖB budgetunderlag (26/2) till regeringen sid 2: "En gemensam lägescentral med NOC utvecklas för operativ- och teknisk styrning av Försvarsmaktens ledningssystem samt sammanställning av lägesbild. Lägescentralen ska även innehålla integrerad flygstridsledning. Utvecklingen samordnas med koncentreringen och avvecklingen av sjöinformationsbataljonen och stridslednings- och luftbevakningsbataljonen. Försvarsmaktens drift, underhåll och förvaltning omstruktureras varvid en rationell systemförvaltningsorganisation och en driftorganisation inrättas.”
Jag tycker det är dags att ni politiker, oavsett politisk färg, synar om Försvarsmakten har gjort rätt prioriteringar inom området ledningssystem.
Vänligen
Peter NeppelbergVill ni som är politiker ha en "second opinion" om ledningsområdet så finns följande Blogg att rekomendera http://www.stril.blogspot.com/
Jag har en stark känsla av att det här kommer att ta skruv ordentligt, både på Lidingövägen och i den politiska maktens korridorer, även om man försöker tysta ner det utåt. Vi får se om Tolgfors ser sig tvungen att kommentera det hela på sin blogg. Neppelberg är bara att berömma. Detta är ett ypperligt sätt att offra sin karriär, som jag inte tror Neppelberg bryr sig speciellt mycket om. Däremot är jag fullkomligt övertygad att han, liksom jag, är mycket mån om att Sverige ska ha en Försvarsmakt värd namnet.
För att citera några kommentarer jag fått (alla ej publicerade): Det är betydligt, betydligt värre än vad det ser ut.
Försvarsmaktsanställda är i grunden mycket, mycket lojala mot strukturen och befälskedjan och det ska gå extremt långt innan folk anser sig tvungna att ta till de metoder Neppelberg nu använder. Drevet går dock enligt uppgift och nu ska Neppelbergs samtliga tre brev säkgranskas/menbedömas. Det skulle förvåna mig enormt om Neppelberg blir fälld eftersom allt bygger på helt öppna uppgifter. Jag måste säga att jag verkligen inte gillar denna nya stasikultur som slagit rot i Försvarsmakten, där folk blir anmälda till höger och vänster, och mer energi läggs på att kontrollera medarbetarna än att samla information om omvärlden och ev angripare.
Är det detta som är "Öppenhet, Respekt, Ansvar"?
(Det är väl med anledning av nedanstående brev som Åsa Lindestam har detta inlägg på sin blogg. I så fall blir jag rätt besviken på Åsa Lindestam, eftersom hon i så fall visar att hon alls inte förstått innebörden och vidden av vad som skrivs i brevet.)
Nu har detta brev nått SvD också.