Är den nederländska vägen vår?

De gångna dagarna har Sverige gästats av det nederländska försvarsutskottet som genomfört en studieresa för att undersöka Gripen NG som alternativ till ersättare för de åldrande F-16 man nu förfogar över. Från svensk sida har intresset varit stort för hur Nederländerna lyckats med sin omställning från värnplikt till yrkesförsvar. Av många uppfattas Nederländerna som en förebild för hur den nya svenska Försvarsmakten ska se ut och visst har den nederländska försvarsmakten en del intressanta drag – men de kostar.

Jag motsätter mig på inget sätt att vi upprättar stående förband i Sverige, speciellt när det gäller t ex specialförband. Dock bör de endast utgöra en mindre del av numerären. Jag är en stor motståndare mot att överge värnpliktssystemet. Den enda chansen Sverige med sin knappa befolkning och stora yta har att hålla tillräcklig numerär i Försvaret är genom värnplikt. Där går det inte att jämföra sig med ett befolkningstätt land.

Överger vi en gång värnplikten kommer det bli i princip omöjligt att införa den igen.

Den stora nöten att knäcka för kommande yrkesförsvaret kommer att bli rekryteringen. Så gott som alla länder som tillämpar yrkesförsvar har svårt att fylla sina rader, och tvingas hela tiden att sänka kraven på de sökande (och höja ersättningen), så också Nederländerna. I de flesta fallen inriktas rekryteringsansträngningarna mot grupper där ansträngningarna ger bäst kvantitativt resultat, ungdomar med sämre utbildning, invandrare osv. Från Officerstidningen 1/2009 (s. 16): ” Från politiskt håll uppfattas det som gynnsamt att så kallade dropouts från ordinarie skolor fångas in till en yrkesutbildning”

Detta riskerar på längre sikt att bli ett större problem för samhället, då Försvarsmakten tappar sin folkliga anknytning, den utgör inte längre en smältdegel för människor från olika hörn av samhället och soldaterna känner inte samma samhällsförankring.

En annan sak Försvarsmakten tappar, är soldaternas civila kompetenser, när man förlitar sig på soldatmaterial som ej genomfört högre utbildning än gymnasium och ej heller har eller haft något annat yrke än soldat. Det är något som gång på gång visat sig värdefullt och ett vinnande koncept för svenska förband i internationell tjänst.


Den stora nöten att knäcka är hur man ska kunna använda förband för utlandstjänst i ett system som grundar sig på värnplikt. Ett sätt vore att redan från början dela in soldaterna i sådana som är villiga att genomföra sådan och sådana som inte är det. Men hur ska man kunna veta det innan man påbörjat sin militära karriär? Eller ska vi göra det till ett tvång för alla värnpliktiga att genomföra utlandstjänst och sedan endast utbilda de som kan tänka sig sådan och ändrar man sig är det bara att peka på underskriften? Det tål att diskuteras. All erfarenhet visar att effekt alltid är bättre då man sätter in ett förband som tidigare utbildats tillsammans, än ett förband som tillfälligt satts samman.

En sak är säker, ersättningen till personal i utlandstjänst är under all kritik. Visst, den är bättre än förut, men hur kan man ha mage att förmånsbeskatta personal för mat och logi när man äter ur vakuumpåsar och sover i tält? Se till att personal deltagande i insatser utomlands skattebefrias. Det kostar inte staten speciellt mycket i förlorade inkomster eftersom det endast handlar om något tusental människor per år, men det betyder otroligt mycket för individen i form av ersättning. Därutöver är det en mycket kraftfull markering av att nationen uppskattar individens åtagande för nationen.



Tillgängligheten och mobiliseringstiden har av förespråkarna av det nya personalförsörjningssystemet framhållits som de stora vinsterna. Jag håller med om att de är centrala och det är något som man i Sverige låtit förfalla under de senaste femton åren.

Ett värnpliktsförsvar och hög beredskap är inte ett motsatsförhållande. Men nyckeln till detta är regelbundna repetitionsövningar och när genomfördes någon sådan senast med kvalitet i det här landet? Var det möjligtvis övningen Orkan 1993? Så stor behöver ingalunda en övning vara för att tjäna sitt syfte, utan det räcker om den genomförs på kompani eller bataljonsnivå med något års mellanrum och en större försvarsmaktsövning kanske var femte år? Man sätter inte in personal som grundutbildats för 15 år sedan och förväntar sig full effekt. Däremot krävs det inte mycket repetition för att hålla tidigare tillgodogjorda kunskaper på en konstant hög nivå.

Repövningar en nyckel till funktion och hög beredskap. Repetition är som bekant kunskapens moder. När genomfördes senast en fältövning som sysselsatte både marin-, armé och flygstridskrafter i gemensamt scenario? Återigen Orkan?


Jag tror det kommande personalförsörjningssystemet för Försvarsmakten efter några år kommer att dras med rätt stora vakanser och kosta mycket stora summor pengar. Var det något vi lärde oss av NBG var det att stående förband är enormt kostsamma. I dagsläget utgör personalkostnaderna ca 1/3 av vår försvarsbudget. I Nederländerna är denna andel 56 %. Är det då konstigt att ÖB lagt fram ett underlag med så kraftfulla reduktioner, när han ska ställa om personalförsörjningen och ändå innehålla samma budget i ytterligare fem år? Jag delar Annika Nordgren-Christensens oro över de många okända variblerna och bristande tiden för analys i det kommande försvarsbeslutet.

Vissa av fördelarna med värnpliktsförsvaret kan bibehållas genom att man skapar kontraktsanställda förband och inte enbart stående. Jag önskar ändå att vi behåller pliktförsvaret med allmän mönstring för män och kvinnor. Med tanke på Försvarsmakten låga numerär idag, förordar jag att i synnerhet de frivilliga utbildas. Mönstringen bör även utvecklas till att komma andra samhällsyrken som polis och brandkår till godo. Det måste dock finnas ordentliga morötter för ungdomar att välja att tjänstgöra, t ex förtur till högskoleplatser eller extra högskoleprovspoäng.