Strax innan jul tillfrågades av Annika Nordgren Christensen på mycket intressanta Försvarsbloggen om jag skulle vilja vara med och svara på frågor i hennes numera årliga försvarspolitiska enkät. Resultatet finns nu att avnjuta på Försvarsbloggen och jag känner mig mycket hedrad när jag får frottera mig med namn som Karin Enström, Ulf Henricsson, och Håkan Juholt och många andra försvarspolitiska tungviktare.
Det här är med stor sannolikhet det sista inlägget innan nyår så jag vill passa på att önska alla mina läsare ett Gott Nytt År.
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Origami
Jag läste nyligen senaste numret av FMV:s tidning Protec och suckade djupt över Flygvapnets nya papperstigrar, Flygbasbataljon 08. Myten lever annars kvar i samhället att det svenska flygvapnet "i händelse av ofred" snabbt kommer att skingras ut på vägar runtom i landet för att undgå bekämpning. Så är det tyvärr inte längre, och har så inte varit på flera år. (Nu blev det ett långt inlägg igen, men förhoppningsvis intressant)
Först lite historia:
Tidigare nyttjade Flygvapnet ett bassystem som hette Bas 90 och som är det alla svenskar mer eller mindre stolt har i åtanke. I Bas 90 skulle Flygvapnets divisioner snabbt som attan sprida ut sig över landet på krigsbaser, där varje bas bestod av en huvudbana (oftast en mindre flygplats) om ca 2 km. Runt denna hade ett antal vägsträckor breddats och rätats ut så att man fick ett antal kortbanor om ca kilometern. Mellan dessa gick ett veritabelt spindelnät av mindre vägar längs vilka det fanns 50-100 (beroende på basens storlek) mindre uppställningsplatser (också ofta synliga då man färdas med bil runtom i landet), där flygplanen skulle spridas ut. Syftet med att sprida flygplanen över landets yta och dessutom över ett stort geografiskt område på varje bas var att till det yttersta försvåra för motståndaren att slå ut det svenska flygvapnet. Eftersom varje bas hade upp till 4 banor och oändligt många platser där flygplanen kunde stå uppställda var det i princip omöjligt att helt bekämpa Flygvapnet. Skydd genom spridning, helt enkelt.
Varje bas skulle skulle ta emot en halv till en division flygplan och basen betjänades av en basbataljon m/85. Varje basbat 85 bestod i sin tur av uppåt 2000 man varav en stor del närskyddssoldater och flygbasjägare för att skydda basen mot fientliga sabotageförband, eftersom man räknade ut att detta skulle vara ett enklare sätt för fienden att störa verksamheten (här var man före sin tid eftersom det är exakt så hotbilden ser ut i Irak och Afghanistan idag). Man hade också stor tillgång på personal som kunde röja och reparera efter flyganfall så att det bara skulle ta några enstaka timmar innan basen var igång igen. Inpasseringskontroller och liknande skulle hemvärnet hjälpa till med, liksom att initialt bevaka basen till hela basbataljonen mobiliserats.
Idag är alla dessa baser nerlagda. De bränsleförråd som var nergrävda i marken är upptagna och igenfyllda. Likaså är det med bergrummen där ledningen och piloterna skulle vistas. Sambandsledningarna etc är uppgrävda. Allt är noggrant borttaget. Två baser återstår dock, men utan funktion i krigsorganisationen vad jag förstår, Jokkmokk och Hagshult. Istället ska dessa kunna användas som "övningsbaser" för att öva de nya basförbanden.
Exit basbat 85 (och 04 som aldrig kom i drift). Enter basbat 08, om vilken FMV:s tidning Protec har ett reportage.
Glöm bilder som de här. Det är en svunnen tid.
Basbat 08 bygger till stora delar på erfarenheter från Kongo 2003. Då krävs det ju inte mycket energi att räkna ut att den inte alls är utvecklad för att hantera våra stridsflygdivisioner utan mer för att hantera transportflygplan i främmande land.
Till skillnad från basbat 85 som skulle vara självförsörjande och utkämpa hela kriget på sin egen bas, ska basbat 08 vara mobil och mycket slimmad. Personalstyrkan uppgår till ungefär en fjärdedel av gamla basbat 85. I konceptet med rörlig innebär det också att man ska kunna upprätta en bas där det egentligen inte finns någon tidigare infrastruktur för detta. Med andra ska man alltså kunna ta en mindre landningsbana i Afrikas djungler och göra om detta till en internationell flygplats (något raljerande) eller göra en flygplats av en lämplig vägstump (i fantasin). Sambandet är också dimensionerat för att inte behöva några tidigare förberedelser på plats.
Så långt låter det ju jättepiffigt, men nu kommer kruxen. Vem som helst kan ju räkna ut med en tårtspade att eftersom organisationen är knappt fjärdedelen så stor som en basbat 85 har man skurit bort i princip alla säkförbandsresurser och dylikt. Istället förlitar man sig på att det ska lösas av någon annan enhet, en host nation eller förband från ett annat land, eller varför inte Armén i fallet försvara Sverige (det blir ju tydligen bara skarpt läge för en försvarsgren i taget).
Nästa ”hur tänkte man nu då” är att det i krigsorganisationen endast ska finnas två basbataljoner som var för sig endast kan betjäna upp till en division JAS 39, under förutsättning att basen är en redan färdig civil flygplats, t ex Sundsvall eller Kalmar. Här behövs det ju inte ens en osthyvel för att räkna ut att minst två av divisionerna kommer att få sköta sitt krig från hemmaflottiljen. De tar sig ingen annanstans. Och åker basbataljonen iväg utomlands för att upprätta en flygbas, så får en division vackert stå på backen till den är hemma igen. Sen är det ju fritt fram för en presumtiv fiende att slå ut Flygvapnet på valfritt sätt. Varken flottiljen eller basbataljonen har något markförsvar att tala om och på flottiljen står ju alla flygplan vackert uppradade i en hangar. Perfekt mål för en kryssningsrobot! Ingen av flottiljerna har ju heller något fortifikatoriskt skydd så att slå ut personalen är ju heller inga problem. (Titta gärna på t ex Google Earth på hur grupperingen ser ut på en Nato-flygbas…) Vi lär ju heller inte bygga några sådan i Sverige. Dels kostar det ju pengar och sen kommer vi aldrig att ha nytta av dem heller. Luftvärn för att skydda basen då? Nja, det har vi ju nästan helt lagt ner… Man kan ju också fundera på vad detta innebär för luftförsvaret av huvudstaden, när de bägge kvarvarande taktiska flottiljerna ligger princip så långt från Stockholm man kan komma innanför rikets gränser. Det var väl inte riktigt för basbataljon 08 man dimensionerade nerläggningen av F 16 i Uppsala.
Men hur vore det då att skicka iväg förbandet utomlands? Ja, det fungerar säkert jättebra så länge det inte finns något hot i området eftersom förbandet ju saknar markförsvar. Skulle man skicka det med en battle group är det ju rätt tveksamt om chefen skulle vilja avdela en stor del av sina linjeförband för att skydda flygplatsen. Man är alltså helt beroende av att någon annan sköter skyddet och hur användbart är då detta i en konfliktzon? Tittar man t ex på Kongo, då flygplatsförbanden var där under 2003 var det inledningsvis lugnt och man hade därför valt en styrkesammansättning i princip helt utan markförsvar. Därtill fyllde hela förbandet det av riksdagen beslutade mandatet på drygt 90 personer. Så framåt sommaren bröt större stridigheter ut i östra Kongo och fronten närmade sig snabbt flygplatsen i Kindu. Basens markförsvar utgjordes av illa utbildade och utrustade soldater från ett land i tredje världen och Försvarsmakten gick till Regeringen för att få tillstånd att förstärka upp insatsen med säkerhetspersonal och förbereda en evakuering. Svaret blev blankt nej. Eftersom insatsen redan var fylld till max av det riksdagen beslutat skulle det krävas ett nytt riksdagsbeslut för detta och det gick ju inte för sig. Riksdagen hade nämligen tagit tidigare sommarlov 2003 för att ledamöterna skulle kunna kampanja inför höstens EMU-val. Man skulle kunna säga att de dryga 90 var expendables, som det brukar heta i amerikanska filmer…
Vad lärde man sig då av detta? Jo, varje svensk insats har nu ett högre personaltak än vad insatsen är avsedd att innehålla, tex Afghanistan bemannas nu upp till 500 man, medan taket är satt över 800 i händelse av en kris.
Vad lärde vi oss om basförband? Tydligen att det inte behövs något eget markförsvar. Det verkar ju t o m som om man förutsätter att ”någon annat land” ska sköta det oss i Sverige också. Jämför man med brittiska och amerikanska basförband i Afghanistan och Irak, består de till ca hälften av markförsvar. Man vill nämligen inte belasta personal med andra huvuduppgifter, t ex mekaniker och flygledare med att sköta sådana uppgifter då ju basen är till för att få iväg flygplan och det är just vad dessa människor jobbar med. Det största hoten mot basen utgörs av sabotörer (lite förfinat uttryck för självmordsbombare och dylikt), personal med bärbara luftvärnsrobotar i banans förlängningar och av indirekt eld från granatkastare och raketer mot basen. Inte heller har man koncentrerat sig på att göra basen rörlig utan den står den står och ingen från andra sidan ska kunna flytta på den. Det är väl som man stolt säger i FMV:s tidning Protec: Det här är det enda förbandet i sitt slag i världen (i och för sig om materielen, men jag har tyvärr hört det från Flygvapnet också om organisationen).
Man skulle också kunna ha sagt så här: ”Titta pappa, jag har vikt en papperstiger! Den ska heta basbat 08!”
Först lite historia:
Tidigare nyttjade Flygvapnet ett bassystem som hette Bas 90 och som är det alla svenskar mer eller mindre stolt har i åtanke. I Bas 90 skulle Flygvapnets divisioner snabbt som attan sprida ut sig över landet på krigsbaser, där varje bas bestod av en huvudbana (oftast en mindre flygplats) om ca 2 km. Runt denna hade ett antal vägsträckor breddats och rätats ut så att man fick ett antal kortbanor om ca kilometern. Mellan dessa gick ett veritabelt spindelnät av mindre vägar längs vilka det fanns 50-100 (beroende på basens storlek) mindre uppställningsplatser (också ofta synliga då man färdas med bil runtom i landet), där flygplanen skulle spridas ut. Syftet med att sprida flygplanen över landets yta och dessutom över ett stort geografiskt område på varje bas var att till det yttersta försvåra för motståndaren att slå ut det svenska flygvapnet. Eftersom varje bas hade upp till 4 banor och oändligt många platser där flygplanen kunde stå uppställda var det i princip omöjligt att helt bekämpa Flygvapnet. Skydd genom spridning, helt enkelt.
Varje bas skulle skulle ta emot en halv till en division flygplan och basen betjänades av en basbataljon m/85. Varje basbat 85 bestod i sin tur av uppåt 2000 man varav en stor del närskyddssoldater och flygbasjägare för att skydda basen mot fientliga sabotageförband, eftersom man räknade ut att detta skulle vara ett enklare sätt för fienden att störa verksamheten (här var man före sin tid eftersom det är exakt så hotbilden ser ut i Irak och Afghanistan idag). Man hade också stor tillgång på personal som kunde röja och reparera efter flyganfall så att det bara skulle ta några enstaka timmar innan basen var igång igen. Inpasseringskontroller och liknande skulle hemvärnet hjälpa till med, liksom att initialt bevaka basen till hela basbataljonen mobiliserats.
Idag är alla dessa baser nerlagda. De bränsleförråd som var nergrävda i marken är upptagna och igenfyllda. Likaså är det med bergrummen där ledningen och piloterna skulle vistas. Sambandsledningarna etc är uppgrävda. Allt är noggrant borttaget. Två baser återstår dock, men utan funktion i krigsorganisationen vad jag förstår, Jokkmokk och Hagshult. Istället ska dessa kunna användas som "övningsbaser" för att öva de nya basförbanden.
Exit basbat 85 (och 04 som aldrig kom i drift). Enter basbat 08, om vilken FMV:s tidning Protec har ett reportage.
Glöm bilder som de här. Det är en svunnen tid.Basbat 08 bygger till stora delar på erfarenheter från Kongo 2003. Då krävs det ju inte mycket energi att räkna ut att den inte alls är utvecklad för att hantera våra stridsflygdivisioner utan mer för att hantera transportflygplan i främmande land.
Till skillnad från basbat 85 som skulle vara självförsörjande och utkämpa hela kriget på sin egen bas, ska basbat 08 vara mobil och mycket slimmad. Personalstyrkan uppgår till ungefär en fjärdedel av gamla basbat 85. I konceptet med rörlig innebär det också att man ska kunna upprätta en bas där det egentligen inte finns någon tidigare infrastruktur för detta. Med andra ska man alltså kunna ta en mindre landningsbana i Afrikas djungler och göra om detta till en internationell flygplats (något raljerande) eller göra en flygplats av en lämplig vägstump (i fantasin). Sambandet är också dimensionerat för att inte behöva några tidigare förberedelser på plats.
Så långt låter det ju jättepiffigt, men nu kommer kruxen. Vem som helst kan ju räkna ut med en tårtspade att eftersom organisationen är knappt fjärdedelen så stor som en basbat 85 har man skurit bort i princip alla säkförbandsresurser och dylikt. Istället förlitar man sig på att det ska lösas av någon annan enhet, en host nation eller förband från ett annat land, eller varför inte Armén i fallet försvara Sverige (det blir ju tydligen bara skarpt läge för en försvarsgren i taget).
Nästa ”hur tänkte man nu då” är att det i krigsorganisationen endast ska finnas två basbataljoner som var för sig endast kan betjäna upp till en division JAS 39, under förutsättning att basen är en redan färdig civil flygplats, t ex Sundsvall eller Kalmar. Här behövs det ju inte ens en osthyvel för att räkna ut att minst två av divisionerna kommer att få sköta sitt krig från hemmaflottiljen. De tar sig ingen annanstans. Och åker basbataljonen iväg utomlands för att upprätta en flygbas, så får en division vackert stå på backen till den är hemma igen. Sen är det ju fritt fram för en presumtiv fiende att slå ut Flygvapnet på valfritt sätt. Varken flottiljen eller basbataljonen har något markförsvar att tala om och på flottiljen står ju alla flygplan vackert uppradade i en hangar. Perfekt mål för en kryssningsrobot! Ingen av flottiljerna har ju heller något fortifikatoriskt skydd så att slå ut personalen är ju heller inga problem. (Titta gärna på t ex Google Earth på hur grupperingen ser ut på en Nato-flygbas…) Vi lär ju heller inte bygga några sådan i Sverige. Dels kostar det ju pengar och sen kommer vi aldrig att ha nytta av dem heller. Luftvärn för att skydda basen då? Nja, det har vi ju nästan helt lagt ner… Man kan ju också fundera på vad detta innebär för luftförsvaret av huvudstaden, när de bägge kvarvarande taktiska flottiljerna ligger princip så långt från Stockholm man kan komma innanför rikets gränser. Det var väl inte riktigt för basbataljon 08 man dimensionerade nerläggningen av F 16 i Uppsala.
Men hur vore det då att skicka iväg förbandet utomlands? Ja, det fungerar säkert jättebra så länge det inte finns något hot i området eftersom förbandet ju saknar markförsvar. Skulle man skicka det med en battle group är det ju rätt tveksamt om chefen skulle vilja avdela en stor del av sina linjeförband för att skydda flygplatsen. Man är alltså helt beroende av att någon annan sköter skyddet och hur användbart är då detta i en konfliktzon? Tittar man t ex på Kongo, då flygplatsförbanden var där under 2003 var det inledningsvis lugnt och man hade därför valt en styrkesammansättning i princip helt utan markförsvar. Därtill fyllde hela förbandet det av riksdagen beslutade mandatet på drygt 90 personer. Så framåt sommaren bröt större stridigheter ut i östra Kongo och fronten närmade sig snabbt flygplatsen i Kindu. Basens markförsvar utgjordes av illa utbildade och utrustade soldater från ett land i tredje världen och Försvarsmakten gick till Regeringen för att få tillstånd att förstärka upp insatsen med säkerhetspersonal och förbereda en evakuering. Svaret blev blankt nej. Eftersom insatsen redan var fylld till max av det riksdagen beslutat skulle det krävas ett nytt riksdagsbeslut för detta och det gick ju inte för sig. Riksdagen hade nämligen tagit tidigare sommarlov 2003 för att ledamöterna skulle kunna kampanja inför höstens EMU-val. Man skulle kunna säga att de dryga 90 var expendables, som det brukar heta i amerikanska filmer…
Vad lärde man sig då av detta? Jo, varje svensk insats har nu ett högre personaltak än vad insatsen är avsedd att innehålla, tex Afghanistan bemannas nu upp till 500 man, medan taket är satt över 800 i händelse av en kris.
Vad lärde vi oss om basförband? Tydligen att det inte behövs något eget markförsvar. Det verkar ju t o m som om man förutsätter att ”någon annat land” ska sköta det oss i Sverige också. Jämför man med brittiska och amerikanska basförband i Afghanistan och Irak, består de till ca hälften av markförsvar. Man vill nämligen inte belasta personal med andra huvuduppgifter, t ex mekaniker och flygledare med att sköta sådana uppgifter då ju basen är till för att få iväg flygplan och det är just vad dessa människor jobbar med. Det största hoten mot basen utgörs av sabotörer (lite förfinat uttryck för självmordsbombare och dylikt), personal med bärbara luftvärnsrobotar i banans förlängningar och av indirekt eld från granatkastare och raketer mot basen. Inte heller har man koncentrerat sig på att göra basen rörlig utan den står den står och ingen från andra sidan ska kunna flytta på den. Det är väl som man stolt säger i FMV:s tidning Protec: Det här är det enda förbandet i sitt slag i världen (i och för sig om materielen, men jag har tyvärr hört det från Flygvapnet också om organisationen).
Man skulle också kunna ha sagt så här: ”Titta pappa, jag har vikt en papperstiger! Den ska heta basbat 08!”
Tolgfors impopulär bland partikamrater
Enligt en opinionsundersökning gjord av Ekot bland kommunalpolitiker i Alliansen är försvarsminister Sten Tolgfors den mest impopuläre ministern. Fler än var femte av de tillfrågade anser att han borde avgå.
Tyvärr är det ju inte så enkelt att vi får en ny försvarspolitik bara genom att byta försvarsminister. Problemet är djupare rotat än så när det gäller Alliansens usla försvarspolitik. Så visst är det så att Sten Tolgfors något orättvist får klä skott för missnöjet med försvarspolitiken.
Men inom vilket annat ministerområde räknas det närmast som en merit att inte någon tidigare erfarenhet av sitt ämbetesområde? Mikael Odenberg var en av mycket, mycket få svenska försvarsministrar med ett förflutet inom Försvarsmakten och mycket riktigt såg han också snabbt vilken röta som förelåg i Alliansen förvarspolitik och gjorde det enda rätta. Som en amerikansk kollega uttryckte sig när vi fick nyheten "overseas": "He's a standup guy. He is doing this for you".
Men inom vilket annat ministerområde räknas det närmast som en merit att inte någon tidigare erfarenhet av sitt ämbetesområde? Mikael Odenberg var en av mycket, mycket få svenska försvarsministrar med ett förflutet inom Försvarsmakten och mycket riktigt såg han också snabbt vilken röta som förelåg i Alliansen förvarspolitik och gjorde det enda rätta. Som en amerikansk kollega uttryckte sig när vi fick nyheten "overseas": "He's a standup guy. He is doing this for you".
Inte var det bättre på socialdemokraternas tid vid rodret, när man lät försvarsdepartementet vara praoplats för ungsossebroilers. Av någon konstig anledning hamnade en hel del yngre släktingar och barn till framstående socialdemokrater som tjänstemän på försvarsdepartementet. Det var säkerligen försvarspolitiken och Försvarsmakten som vann mest på det.
Vart vill jag komma med det här? Jo, jag tror inte det är någon större idé att byta parti utan det är bättre att försöka påverka det hela inifrån. Men det hindrar ändå inte att man ska uttrycka sitt missnöje mot den högste företrädaren av den politik man ogillar.
söndag 28 december 2008
Bra sammanfattning och en titt på regleringsbrevet
Signaturen Zico postade den här kommentaren idag till inlägget "Ha! Lurad!":
"Det är inte annat än att bli bestört över hur lite svenska regeringar i vår närtid verkar finna i vår historia.
I "Svenska Armén genom tiderna" tryckt i Malmö 1949, avslutas verket med en genomgång av vad som hände 1925 och vilken effekt detta hade då vinden vände och Sverige började rusta 1936. Där kan läsas:"Man besjälas av underliga känslor, då man nu efteråt (1949) genomgår debatter och pressdiskussioner kring 1925 års riksdagsbeslut i försvarsfrågan - alla dessa spetsfundigheter om "självständighetsförsvar", "neutralitetsförsvar", och enbart "neutralitetsvakt", dvs en poliskordong vid gränsen. Allt detta var ju verklighetsfrämmande , teoretiska spekulationer. Men man var år 1925 mitt uppe i "Locarnomentaliteten" i sambqand med Rhentraktaten och efter ett vad det då tycktes stort steg till utjämning av den traditionella motsättningen mellan Tyskland och Frankrike. Allt nog, de svenska maktägande ansågo sig kunna företaga en nedrustning, större än något annat land frivilligt genomfört. Misstaget var stort och ödesdigert men är nu allmänt erkänt - en varning för framtiden, som aldrig nog kan inskärpas."
Som sagt. 1925 slaktade Sverige sitt försvar. 1936, i bakgrund av uppblossande konflikter i Abbessinien och Spanien, omvärderades detta radikalt. 1947 ansåg sig Sveriges Försvarsmakt redo att möta fienden. Två år efter att andra världskriget var slut!
Med tanke på hur snabbt konflikten i Georgien förlöpte och dessutom i skenet av en uppvaknande labil östlig björn som gärna vill visa klorna, är det väl ändå inte fortsatt 1925-års-politik som borde fortsätta? Det tog 11 år att återupprätta försvaret senast det begav sig. Hur länge skulle det ta idag? Och - finns ännu en önskan om att hålla hela Sverige under svenskt styre? Med tanke på att vårt lilla osänkbara hangarfartyg Gotland lämnats helt åt sitt öde utan mer försvar än Hemvärnet, kan man ju faktiskt börja fundera... "
Jag tyckte det var en så bra beskrivning att den fick bli ett eget inlägg att fundera på.
Försvarsbloggen har lyckats hitta 2009 års regleringsbrev hos Ekonomistyrningsverket eftersom varken Regeringen eller Försvarsmakten lagt upp det än. Så mycket för 24-timmarsmyndigheten.
"Genomförandegruppens" lista över avbrutna och reducerade materielprojekt finns också med i regleringsbrevet. Det intressanta med den listan är att den helt har saknat analys bakom materielraderna då respektive anskaffningskontor på FMV, liksom beställaren FM, så sent som för en månad sedan saknade insikt i vad de olika raderna innebar och ingen verkar ha efterfrågat vad materielen skulle användas till. Vad man trodde sig kunna utläsa var att de strukna materielprojekten kvalificerade sig genom att de kontrakten gick att bryta utan större ekonomisk kompensation till leverantören. Det måste ju anses som rätt anmärkningsvärt när inköpsansvariga fortfarande ett halvår efter presentationen av genomförandegruppens resultat fortfarande saknar underlag för att agera.
Mycket intressant är också att flera av materielprojekten är just sådana förmågor som man från politikerhåll har kritiserat Försvarsmakten för att sakna i t ex Afghanistan och framförallt sådant som tidigare har utmålats utgöra fundamentet för att kunna reducera så grovt i kvantitet och satsa på kvalitet.
Vissa andra projekt fortsätter tydligen att leva i alla fall. Återigen identifieras luftvärnsrobotsystem till Visbykorvetterna som avbrutet, ändå fortsätter anskaffningen? Allan Widman kritiserar t ex ena stunden Försvarsmakten för att sakna beväpning och ledningssystem till flygplanen , för att i andra stunden (redan i våras) stryka just dessa poster?
Den regionala transportflygdivisionen (personaltransporter med Saab 340) ska avvecklas. Då återstår det att se om det betyder att den ska gå upp i övrig transport eller om förmågan försvinner helt. Det är ju annars en mycket kostnadseffektiv verksamhet om man skulle ta bort den fåniga interndebiteringen eftersom man utan problem kan boka transport från t ex Skövde till Mora, istället för att boka krångliga buss, tåg, taxi och flyganslutningar. Men så är det ju när man inte får "konkurrera" med näringslivet. Snacka om att hålla näringslivet under armarna... (31/12 Det visade sig att farhågorna var korrekta. Konceptet med regionalt transportflyg, som tjänat Försvarsmakten under åtskilliga decennier och sparat stora summor pengar, går i graven, 2)
Trots regeringens uttalade mål att hålla 2000 man i internationell tjänst över tiden planeras endast för 750 man (Afghanistan+Kosovo). Man kan ju fråga sig var de 280 och 3 fartygen till Somalia tog vägen....?
Av de tre luftvärnsbataljonerna blir endast två kvar. Sedan tidigare har det varit tal om att avveckla Rb 97 och därmed försvinner det enda mer kvalificerade luftvärnssystemet med längre räckvidd och allvädersförmåga, såvida inte Rb 23 Bamse anskaffas. En av de viktigate lärdomarna från Georgienkriget som t o m FOI pekade ut var hur viktigt det georgiska luftvärnet var. Det var i princip det enda truppslaget som lyckades bra under kriget med åtskilliga spektakulära bekämpningar, och det förnekade ryssarna det luftherravälde man eftersträvade.
Regleringsbrevet innehåller också nya direktiv för hur 2010 års budgetunderlag ska presenteras. En nyhet är att materielanslagen för anskaffning respektive vidmakthållande/avveckling nu ska presenteras stridskraftsvis.
Intressant är att Regeringen också ålägger Försvarsmakten att genomföra en slutredovisning om JAS 39 Gripen-anskaffningen. Det borde kunna reda ut ett och annat en gång för alla.
Försvarsmakten ska också i samverkan med FortV få ner hyreskostnaderna för lokalerna genom ett "effektivare lokalutnyttjande". Lycka till!
Jag har förmodligen inte hela bilden klar för mig, men det är ändå rätt roligt när Regeringen går in i regleringsbrevet och bestämmer att kostnaden för att nyttja G4:an för statsflygningar. Jag har en stark känsla av att det kostar betydligt mer än så att operera en G4 med besättning per timme. Vad hände med marknadsmässiga priser och att inte konkurrera med näringslivet?
"Det är inte annat än att bli bestört över hur lite svenska regeringar i vår närtid verkar finna i vår historia.
I "Svenska Armén genom tiderna" tryckt i Malmö 1949, avslutas verket med en genomgång av vad som hände 1925 och vilken effekt detta hade då vinden vände och Sverige började rusta 1936. Där kan läsas:"Man besjälas av underliga känslor, då man nu efteråt (1949) genomgår debatter och pressdiskussioner kring 1925 års riksdagsbeslut i försvarsfrågan - alla dessa spetsfundigheter om "självständighetsförsvar", "neutralitetsförsvar", och enbart "neutralitetsvakt", dvs en poliskordong vid gränsen. Allt detta var ju verklighetsfrämmande , teoretiska spekulationer. Men man var år 1925 mitt uppe i "Locarnomentaliteten" i sambqand med Rhentraktaten och efter ett vad det då tycktes stort steg till utjämning av den traditionella motsättningen mellan Tyskland och Frankrike. Allt nog, de svenska maktägande ansågo sig kunna företaga en nedrustning, större än något annat land frivilligt genomfört. Misstaget var stort och ödesdigert men är nu allmänt erkänt - en varning för framtiden, som aldrig nog kan inskärpas."
Som sagt. 1925 slaktade Sverige sitt försvar. 1936, i bakgrund av uppblossande konflikter i Abbessinien och Spanien, omvärderades detta radikalt. 1947 ansåg sig Sveriges Försvarsmakt redo att möta fienden. Två år efter att andra världskriget var slut!
Med tanke på hur snabbt konflikten i Georgien förlöpte och dessutom i skenet av en uppvaknande labil östlig björn som gärna vill visa klorna, är det väl ändå inte fortsatt 1925-års-politik som borde fortsätta? Det tog 11 år att återupprätta försvaret senast det begav sig. Hur länge skulle det ta idag? Och - finns ännu en önskan om att hålla hela Sverige under svenskt styre? Med tanke på att vårt lilla osänkbara hangarfartyg Gotland lämnats helt åt sitt öde utan mer försvar än Hemvärnet, kan man ju faktiskt börja fundera... "
Jag tyckte det var en så bra beskrivning att den fick bli ett eget inlägg att fundera på.
Försvarsbloggen har lyckats hitta 2009 års regleringsbrev hos Ekonomistyrningsverket eftersom varken Regeringen eller Försvarsmakten lagt upp det än. Så mycket för 24-timmarsmyndigheten.
"Genomförandegruppens" lista över avbrutna och reducerade materielprojekt finns också med i regleringsbrevet. Det intressanta med den listan är att den helt har saknat analys bakom materielraderna då respektive anskaffningskontor på FMV, liksom beställaren FM, så sent som för en månad sedan saknade insikt i vad de olika raderna innebar och ingen verkar ha efterfrågat vad materielen skulle användas till. Vad man trodde sig kunna utläsa var att de strukna materielprojekten kvalificerade sig genom att de kontrakten gick att bryta utan större ekonomisk kompensation till leverantören. Det måste ju anses som rätt anmärkningsvärt när inköpsansvariga fortfarande ett halvår efter presentationen av genomförandegruppens resultat fortfarande saknar underlag för att agera.
Mycket intressant är också att flera av materielprojekten är just sådana förmågor som man från politikerhåll har kritiserat Försvarsmakten för att sakna i t ex Afghanistan och framförallt sådant som tidigare har utmålats utgöra fundamentet för att kunna reducera så grovt i kvantitet och satsa på kvalitet.
Vissa andra projekt fortsätter tydligen att leva i alla fall. Återigen identifieras luftvärnsrobotsystem till Visbykorvetterna som avbrutet, ändå fortsätter anskaffningen? Allan Widman kritiserar t ex ena stunden Försvarsmakten för att sakna beväpning och ledningssystem till flygplanen , för att i andra stunden (redan i våras) stryka just dessa poster?
Den regionala transportflygdivisionen (personaltransporter med Saab 340) ska avvecklas. Då återstår det att se om det betyder att den ska gå upp i övrig transport eller om förmågan försvinner helt. Det är ju annars en mycket kostnadseffektiv verksamhet om man skulle ta bort den fåniga interndebiteringen eftersom man utan problem kan boka transport från t ex Skövde till Mora, istället för att boka krångliga buss, tåg, taxi och flyganslutningar. Men så är det ju när man inte får "konkurrera" med näringslivet. Snacka om att hålla näringslivet under armarna... (31/12 Det visade sig att farhågorna var korrekta. Konceptet med regionalt transportflyg, som tjänat Försvarsmakten under åtskilliga decennier och sparat stora summor pengar, går i graven, 2)
Trots regeringens uttalade mål att hålla 2000 man i internationell tjänst över tiden planeras endast för 750 man (Afghanistan+Kosovo). Man kan ju fråga sig var de 280 och 3 fartygen till Somalia tog vägen....?
Av de tre luftvärnsbataljonerna blir endast två kvar. Sedan tidigare har det varit tal om att avveckla Rb 97 och därmed försvinner det enda mer kvalificerade luftvärnssystemet med längre räckvidd och allvädersförmåga, såvida inte Rb 23 Bamse anskaffas. En av de viktigate lärdomarna från Georgienkriget som t o m FOI pekade ut var hur viktigt det georgiska luftvärnet var. Det var i princip det enda truppslaget som lyckades bra under kriget med åtskilliga spektakulära bekämpningar, och det förnekade ryssarna det luftherravälde man eftersträvade.
Regleringsbrevet innehåller också nya direktiv för hur 2010 års budgetunderlag ska presenteras. En nyhet är att materielanslagen för anskaffning respektive vidmakthållande/avveckling nu ska presenteras stridskraftsvis.
Intressant är att Regeringen också ålägger Försvarsmakten att genomföra en slutredovisning om JAS 39 Gripen-anskaffningen. Det borde kunna reda ut ett och annat en gång för alla.
Försvarsmakten ska också i samverkan med FortV få ner hyreskostnaderna för lokalerna genom ett "effektivare lokalutnyttjande". Lycka till!
Jag har förmodligen inte hela bilden klar för mig, men det är ändå rätt roligt när Regeringen går in i regleringsbrevet och bestämmer att kostnaden för att nyttja G4:an för statsflygningar. Jag har en stark känsla av att det kostar betydligt mer än så att operera en G4 med besättning per timme. Vad hände med marknadsmässiga priser och att inte konkurrera med näringslivet?
lördag 27 december 2008
Intressant Rysslandssammanfattning
Det gångna året i Ryssland sammanfattas i SvD i en mycket intressant artikel av en rysk författare och politisk analytiker. Många intressanta frågeställningar inför framtiden blir det, där den största av dem alla är - När sker rockaden?
Times berättade också för en månad sedan om hur det gick till när Sarkozy besökte Moskva för att försöka stoppa kriget i Tjetjenien. Putin visade tydligt att det var han och inte president Medvedev som höll i tyglarna med uttalandet "I am going to hang Saakashvili by the balls". Det är ju inte första gången Putin gör uttalanden som rör folks genitalier. Tidigare postade jag det här klippet från en presskonferens för 6 år sedan, som också omnämns i Times artikel.
På söndag får vi också veta vem som vann tävlingen om historiens störste ryss. Putin ser nog gärna att det blir Stalin med tanke på hur mycket energi som lagts ner på att återupprätta den gamle psykopaten.
Det är väl inte helt otroligt att detta inlägg föranleder roliga kommentarer från ip-nummer i Moskva igen.
Times berättade också för en månad sedan om hur det gick till när Sarkozy besökte Moskva för att försöka stoppa kriget i Tjetjenien. Putin visade tydligt att det var han och inte president Medvedev som höll i tyglarna med uttalandet "I am going to hang Saakashvili by the balls". Det är ju inte första gången Putin gör uttalanden som rör folks genitalier. Tidigare postade jag det här klippet från en presskonferens för 6 år sedan, som också omnämns i Times artikel.
På söndag får vi också veta vem som vann tävlingen om historiens störste ryss. Putin ser nog gärna att det blir Stalin med tanke på hur mycket energi som lagts ner på att återupprätta den gamle psykopaten.
Det är väl inte helt otroligt att detta inlägg föranleder roliga kommentarer från ip-nummer i Moskva igen.
torsdag 25 december 2008
Stå sitt kast
Hans Linde (v) m fl må ha helt rätt i att intresset från västvärlden varit minimalt för Afghanistan tidigare. Jag ser dock inte det som en anledning till att man ska dra tillbaka några trupper från Afghanistan. Snarare gläds jag åt att USA nu väljer att skicka ytterligare 30 000 man till landet. Även Sverige ska som bekant förstärka sitt truppbidrag.
Den militära närvaron är en förutsättning för att skydda de civila insatser som måste till för att återuppbygga Afghanistan och det är därför viktigt att sådana satsningar också genomförs.
Jag tror inte ett dugg på att ett tillbakadragande av de militära styrkorna från Afghanistan är ett realistiskt alternativ för åstadkomma en dräglig livssituation i landet. Stabilitet kanske, efter att talibanerna tagit över igen, men då handlar det om en terrorbalans. Man har gång på gång kunnat höra om vad talibanerna anser om förhandlingar och dagens rapport ifrån norra Pakistan förstärker det än mer. Det är dock svårt att se ett slut på stridigheterna i Afghanistan såvida man inte även kan komma åt talibanernas basområden i Pakistan. Antalet anfall mot NATO:s underhållslinjer genom Pakistan har också ökat och man har nu kommit långt i förhandingarna om att öppna en nordlig underhållslinje.
Att lämna Afghanistan nu skulle vara mer stjälp än hjälp. Har man åtagit sig en uppgift är det bara att fullfölja den.
Jag är oerhört besviken på svensk media som helt undviker att rapportera från de svenska insatserna utomlands, framförallt Afghanistan och Kosovo, utom när någonting håller på att gå på tok. Hade det varit för mycket begärt att någon svensk tidning eller nyhetsprogram gjorde ett reportage nu till julen för att visa vårt stöd till de svenskar som viger ett år av sina liv för andra?
28/12 Thage G Petersson är i farten nu igen. Han är så tröttsam att jag inte orkar göra ett nytt inlägg av det hela.
Den militära närvaron är en förutsättning för att skydda de civila insatser som måste till för att återuppbygga Afghanistan och det är därför viktigt att sådana satsningar också genomförs.
Jag tror inte ett dugg på att ett tillbakadragande av de militära styrkorna från Afghanistan är ett realistiskt alternativ för åstadkomma en dräglig livssituation i landet. Stabilitet kanske, efter att talibanerna tagit över igen, men då handlar det om en terrorbalans. Man har gång på gång kunnat höra om vad talibanerna anser om förhandlingar och dagens rapport ifrån norra Pakistan förstärker det än mer. Det är dock svårt att se ett slut på stridigheterna i Afghanistan såvida man inte även kan komma åt talibanernas basområden i Pakistan. Antalet anfall mot NATO:s underhållslinjer genom Pakistan har också ökat och man har nu kommit långt i förhandingarna om att öppna en nordlig underhållslinje.
Att lämna Afghanistan nu skulle vara mer stjälp än hjälp. Har man åtagit sig en uppgift är det bara att fullfölja den.
Jag är oerhört besviken på svensk media som helt undviker att rapportera från de svenska insatserna utomlands, framförallt Afghanistan och Kosovo, utom när någonting håller på att gå på tok. Hade det varit för mycket begärt att någon svensk tidning eller nyhetsprogram gjorde ett reportage nu till julen för att visa vårt stöd till de svenskar som viger ett år av sina liv för andra?
28/12 Thage G Petersson är i farten nu igen. Han är så tröttsam att jag inte orkar göra ett nytt inlägg av det hela.
onsdag 24 december 2008
Bilder från en annan verklighet
Taget förra året minuter innan den brittiska basen anfalls av talibanerna, varvid de brittiska soldaterna påbörjade försvaret av basen fortfarande iklädda tomteluvor.
Så här i jultider kan det också vara på sin plats att ägna även våra soldater i främmande land, långt borta från familjerna, en varm tanke.
Putin förbereder återkomsten
Enligt vanlig rysk tradition väntar man med att fatta i Västs ögon mindre populära beslut till de perioder på året då nyhetskorrespondenterna har åkt hem på semester. Ett nytt exempel på detta är det första godkännandet av en förlängd presidentperiod, vilket av alla bedömare ses som ett steg av Putin för att förbereda sin återkomst som president. En annan intressant uppgift är att Vladmir Putin nu personligen blir ansvarig för rysk film. Sedan långt tidigare har ju de inflytelserika tv-kanalerna förstatligats med en stor brist på opartiska nyheter som följd.
Ryssland hotar nu också återigen att stänga av gasen till Ukraina, då det föreligger en tvist om betalningen. Samtidigt har Ryssland också förvarnat flera EU-länder om ett avbrott, vilket blir resultatet av ett gasstopp till Ukraina. Som vanligt används gasleveranserna som ett maktmedel och det är bara att återigen konstatera att vi i Sverige är lyckligt lottade som inte valt att bli beroende av rysk gas. Ryssland ser nu också möjligheten att höja gaspriserna, vilket skulle skapa ett tacksamt tillskott till den ryska ekonomin som också drabbats av den finansiella krisen, även om Putin förbjudit sina närmaste att tala om krisen.
Ryssland hotar nu också återigen att stänga av gasen till Ukraina, då det föreligger en tvist om betalningen. Samtidigt har Ryssland också förvarnat flera EU-länder om ett avbrott, vilket blir resultatet av ett gasstopp till Ukraina. Som vanligt används gasleveranserna som ett maktmedel och det är bara att återigen konstatera att vi i Sverige är lyckligt lottade som inte valt att bli beroende av rysk gas. Ryssland ser nu också möjligheten att höja gaspriserna, vilket skulle skapa ett tacksamt tillskott till den ryska ekonomin som också drabbats av den finansiella krisen, även om Putin förbjudit sina närmaste att tala om krisen.
tisdag 23 december 2008
Lite kommentarer till Widmans senaste
Expressens ledarsida innehåller idag en intervju (!) med Allan Widman, som man anser vara en av få aktiva röster i den svenska försvarsdebatten och det är det bara att hålla med om.
Jag känner återigen behovet av att kommentera vissa av de uppgifter som lämnas i artikeln.
Till att börja med konstaterar Widman först att ingen planerar för försvaret av Sverige för att i meningen därefter kritisera att det varje år utbildas 6000 värnpliktiga, men endast 1500 behövs i utlandsstyrkan. Det känns som om något fattas här. Därtill tar Widman upp att det kostar 700 000 att utbilda en värnpliktig. Då undrar jag stilla vad han tror att det kommer att kosta att ha en yrkessoldat? Sätter man sig inte in i vad siffrorna inrymmer är det ju lätt att få för sig att den värnpliktige kostar 700 000 kr rakt av. Man brukar annars beräkna att en värnpliktig kostar ca 1000 kr per dag i förmåner, uppehälle etc. Det motsvarar en lön på ca 20 000 kr i månaden om man istället har en yrkessoldat. Resten av pengarna får vi anta utgör utbildning, övning etc. De summorna kommer vi inte undan med yrkessoldater heller. Lägg därtill att yrkessoldaterna ska ha lön 12 mån om året, medan de vpl endast har det 11 mån. En yrkessoldat ska också beredas en konkurrenskraftig lön om vi nu ska locka unga människor med någon form av kompetens till soldatyrket. Några kanske minns kampanjen för officersyrket för ca tio år sedan där sloganen var "det krävs muskler, men de ska sitta 30 cm över biceps". Därefter ska man trycka in officerslönerna ovanför soldatlönerna vilket lär betyda än mer ökade lönekostnader. Ytterligare en ekvation jag inte får att gå ihop...
Konstaterande nr 2 från Widman:
"Vi har genom åren sett hur omsättningen av vårt försvarsmateriel har tillåtits att tumma på förbandsverksamheten. Sverige är det land inom EU som lägger störst andel av sitt försvarsanslag på materiel. Och vi byter ju våra stora plattformar oftare än andra länder gör. Det hänger naturligtvis samman med att vi har en stor försvarsindustri."
Nu är det ju återigen så att materielanslaget till största delen inte innefattar inköp av materiel. Jag vet inte hur många gånger man ska behöva ta upp det här. Det verkar vara den största myten om Försvaret, med att JAS 39 Gripen bara kraschar som god tvåa. I materielanslaget döljer sig också alla hyror av fastigheter (bara det nästan 15% av materielanslaget), avveckling av materiel (fundera lite på vad det kostar att gjuta igen och sanera bergrum?), vidmakthållande av materiel (dvs uppgraderingar och även underhåll av materiel, förklädda som materielhyror till FMLOG) och slutligen inköp av materiel. Ser man just till inköpen av materiel är det inte mycket som skiljer Sverige från de övriga nordiska länderna. Men det blir ju alltid mer intressant när man jämför äpplen och päron.
"Jag kan inte se annat än att det försvarsbeslut som nu fattas till våren måste fortsätta att ta itu med högkvarterets storlek. Det är orimligt stort jämfört med andra länder med över 1000 medarbetare. Ställer man den siffran i relation till antalet som är insatsberedda blir det väldigt många hövdingar och inte så många indianer enkelt uttryckt.Jag kan inte se annat än att det försvarsbeslut som nu fattas till våren måste fortsätta att ta itu med högkvarterets storlek. Det är orimligt stort jämfört med andra länder med över 1000 medarbetare. Ställer man den siffran i relation till antalet som är insatsberedda blir det väldigt många hövdingar och inte så många indianer enkelt uttryckt."
Oavsett vilken storlek man har på sin försvarsmakt kräver den en ledning. Antalet förband spelar i detta fall mycket liten roll. Visst kräver fler förband en större ledning men skillnaden blir inte så stor. Skillnaden mot våra grannländer är också att vi i Sverige valt att centralisera all ledning till Stockholm och HKV, medan man i andra länder fortfarande har motsvarande en försvarsstab, en flyg-, en armé- och en marinstab. Hela Försvarsmakten leds nu också från var sin försvarsgrensstab ingående i HKV, medan t ex Finland fortfarande har en del staber på mellannivå eftersom antalet förband är många fler. Det är klart att det sticker i ögonen på folk att Högkvarteret är så stort som det är, men vad som egentligen borde sticka mer i ögonen är att resten av Försvaret är så litet som det är.
Men vi verkar vara överens om två saker, jag och Allan Widman. Sverige borde ha gått med i NATO för länge sedan och vi får sjukt lite effekt av våra 40 mdr kr.
Jag känner återigen behovet av att kommentera vissa av de uppgifter som lämnas i artikeln.
Till att börja med konstaterar Widman först att ingen planerar för försvaret av Sverige för att i meningen därefter kritisera att det varje år utbildas 6000 värnpliktiga, men endast 1500 behövs i utlandsstyrkan. Det känns som om något fattas här. Därtill tar Widman upp att det kostar 700 000 att utbilda en värnpliktig. Då undrar jag stilla vad han tror att det kommer att kosta att ha en yrkessoldat? Sätter man sig inte in i vad siffrorna inrymmer är det ju lätt att få för sig att den värnpliktige kostar 700 000 kr rakt av. Man brukar annars beräkna att en värnpliktig kostar ca 1000 kr per dag i förmåner, uppehälle etc. Det motsvarar en lön på ca 20 000 kr i månaden om man istället har en yrkessoldat. Resten av pengarna får vi anta utgör utbildning, övning etc. De summorna kommer vi inte undan med yrkessoldater heller. Lägg därtill att yrkessoldaterna ska ha lön 12 mån om året, medan de vpl endast har det 11 mån. En yrkessoldat ska också beredas en konkurrenskraftig lön om vi nu ska locka unga människor med någon form av kompetens till soldatyrket. Några kanske minns kampanjen för officersyrket för ca tio år sedan där sloganen var "det krävs muskler, men de ska sitta 30 cm över biceps". Därefter ska man trycka in officerslönerna ovanför soldatlönerna vilket lär betyda än mer ökade lönekostnader. Ytterligare en ekvation jag inte får att gå ihop...
Konstaterande nr 2 från Widman:
"Vi har genom åren sett hur omsättningen av vårt försvarsmateriel har tillåtits att tumma på förbandsverksamheten. Sverige är det land inom EU som lägger störst andel av sitt försvarsanslag på materiel. Och vi byter ju våra stora plattformar oftare än andra länder gör. Det hänger naturligtvis samman med att vi har en stor försvarsindustri."
Nu är det ju återigen så att materielanslaget till största delen inte innefattar inköp av materiel. Jag vet inte hur många gånger man ska behöva ta upp det här. Det verkar vara den största myten om Försvaret, med att JAS 39 Gripen bara kraschar som god tvåa. I materielanslaget döljer sig också alla hyror av fastigheter (bara det nästan 15% av materielanslaget), avveckling av materiel (fundera lite på vad det kostar att gjuta igen och sanera bergrum?), vidmakthållande av materiel (dvs uppgraderingar och även underhåll av materiel, förklädda som materielhyror till FMLOG) och slutligen inköp av materiel. Ser man just till inköpen av materiel är det inte mycket som skiljer Sverige från de övriga nordiska länderna. Men det blir ju alltid mer intressant när man jämför äpplen och päron.
"Jag kan inte se annat än att det försvarsbeslut som nu fattas till våren måste fortsätta att ta itu med högkvarterets storlek. Det är orimligt stort jämfört med andra länder med över 1000 medarbetare. Ställer man den siffran i relation till antalet som är insatsberedda blir det väldigt många hövdingar och inte så många indianer enkelt uttryckt.Jag kan inte se annat än att det försvarsbeslut som nu fattas till våren måste fortsätta att ta itu med högkvarterets storlek. Det är orimligt stort jämfört med andra länder med över 1000 medarbetare. Ställer man den siffran i relation till antalet som är insatsberedda blir det väldigt många hövdingar och inte så många indianer enkelt uttryckt."
Oavsett vilken storlek man har på sin försvarsmakt kräver den en ledning. Antalet förband spelar i detta fall mycket liten roll. Visst kräver fler förband en större ledning men skillnaden blir inte så stor. Skillnaden mot våra grannländer är också att vi i Sverige valt att centralisera all ledning till Stockholm och HKV, medan man i andra länder fortfarande har motsvarande en försvarsstab, en flyg-, en armé- och en marinstab. Hela Försvarsmakten leds nu också från var sin försvarsgrensstab ingående i HKV, medan t ex Finland fortfarande har en del staber på mellannivå eftersom antalet förband är många fler. Det är klart att det sticker i ögonen på folk att Högkvarteret är så stort som det är, men vad som egentligen borde sticka mer i ögonen är att resten av Försvaret är så litet som det är.
Men vi verkar vara överens om två saker, jag och Allan Widman. Sverige borde ha gått med i NATO för länge sedan och vi får sjukt lite effekt av våra 40 mdr kr.
Myten om missilförsvaret
I vanlig ordning protesterar Ryssland mot det amerikanska robotförsvaret, som Ryssland hävdar utgör ett hot mot landets kärnvapenförmåga. Gladeligen hänger "fredsaktivister" runt om i Sverige och världen på i protesterna mot den store Satan, precis som när det begav sig på 80-talet och KGB öste pengar och idéer över "fredsrörelsen".
Synar man Rysslands argument och robotförsvaret lite i sömmarna faller det mesta av den ryska argumentationen.
För det första kommer USA att placera ut 10 st antirobot-robotar i Polen, vilket är någon promille av alla stridsspetsar och t o m kärnvapenrobotar som Ryssland förfogar över.
Till skillnad från vad gemene man tror går inte kortast vägen mellan ryska robotbaser över Europa, fastän det sägs att alla vägar bär till Rom. Långdistansrobotar skjuts den kortast möjliga vägen för dels nå fram, men framförallt för att man vill slå ut målet så fort som möjligt. Hinner man slå ut fiendens ledarskap, är möjligheten något större att man slipper undan vedergällning.
Ser man då till var Ryssland har sina robotbaser (asiatiska Ryssland, även om det finns vissa i Europa) är det rätt tydligt att kortaste vägen till Washington, Chicago, Colorado, Los Angeles går över Nordpolen (Det är bara att plocka fram jordgloben och måttbandet)
Antirobot-robotarna är dessutom helt beroende av att kunna genskjuta sina mål, dvs möta dem någonstans i mitten av deras bana, för att kunna träffa. De kommer aldrig att kunna jaga ikapp sina mål.
I fallet Iran är det rätt tydligt att placeringen av antirobot-robotarna i Polen är helt naturligt. Ett annat alternativ vore södra Sverige. Än så länge förfogar inte Iran över teknologin att bygga en robot som når ända till USA, men tekniken är inte känd för att stå stilla eller gå bakåt.
Nordkorea å sin sida har inte kommit mycket längre (de bägge länderna samarbetar på detta område), men beräknas snart ha robotar som når USA:s västkust.
Vad är det då som hotar Ryssland med robotförsvaret? Förmodligen till största delen den ryska självkänslan eftersom USA i och med robotförsvaret ytterligare stärker de militära förbindelserna till Polen och Tjeckien. För rysk del innebär robotförsvaret närmast ett bekymmer i förmågan att skjuta robotar mot Europa. Man kan också notera att Rysslands protester riktar sig mot den del av robotförsvaret som finns i Europa, inte de som står i USA. Man ska också bära i åtanke att säkerställandet av både USA och Rysslands kärnvapenförmågor ligger i de bägge nationernas kärnvapenubåtar.
Värt att notera är också att bägge nationerna nu bedriver forskning och tester för att byta ut de delar av kärnvapenarsenalen som börjar bli till åren komna. Vissa tester går sämre än andra, men man måste tydligen ändå säkerställa att hela planeten blir förintad vid ett kärnvapenkrig.
Fler som drar samma slutsatser
Man ska akta sig för att säga "vad var det jag sa?", för det brukar oftast komma tillbaka med vändande post. Samtidigt som det finns en tillfredsställelse i att kunna säga att man hade rätt, är det ändå ofta så att man önskade att man hade fel.
Statens Haverikommision, SHK har granskat den numera civila sjöräddningen i två haverirapporter (Finnbirch och Sea Wind) och kommit till ungefär samma slutsatser som jag har gjort och skrivit om i följetongen om Försvarsmaktens helikopterverksamhet.
Precis som jag, tvivlar även Agne Widholm i SHK på att den numera civila sjöräddningen klarar av en större fartygskatastrof längre ut till havs. En olycka som branden på Scandinavian Star hade förmodligen också fått än värre konsekvenser eftersom de civila helikoptrar inte har möjlighet att ta med sig brandmän och släckutrustning ut till ett fartyg, vilket gjordes 1990 med Försvarsmakten Hkp 4.
Läs vad jag skrev för några veckor sedan om just sjöräddningen i Försvarsmakten och helikoptrar - en tragisk följetong (del 3)
Statens Haverikommision, SHK har granskat den numera civila sjöräddningen i två haverirapporter (Finnbirch och Sea Wind) och kommit till ungefär samma slutsatser som jag har gjort och skrivit om i följetongen om Försvarsmaktens helikopterverksamhet.
Precis som jag, tvivlar även Agne Widholm i SHK på att den numera civila sjöräddningen klarar av en större fartygskatastrof längre ut till havs. En olycka som branden på Scandinavian Star hade förmodligen också fått än värre konsekvenser eftersom de civila helikoptrar inte har möjlighet att ta med sig brandmän och släckutrustning ut till ett fartyg, vilket gjordes 1990 med Försvarsmakten Hkp 4.
Läs vad jag skrev för några veckor sedan om just sjöräddningen i Försvarsmakten och helikoptrar - en tragisk följetong (del 3)
måndag 22 december 2008
Vad hände med det kaukasiska lackmustestet?
Det är sällan det kommer goda nyheter från Moskva nuförtiden, men det kan ju också bero på vad de svenska journalisterna förmedlar. Oavsett om det skulle komma goda eller ej, är de dåliga nyheterna så pass allvarliga att de överskuggar mycket annat.
SvD tar nu återigen upp reformationen av de ryska skolböckerna. Stalins grymheter ska nu åter försvinna ur historien med syftet att ryssarna ska kunna vara stolta över sitt land. Redan förra året skrev Aftonbladet om nya skolböcker i historia.
Det bådar helt enkelt inte gott för demokratin i Ryssland. Tittar man på listan över beslut och åtgärder från Putins styre som minskat demokratin i Ryssland blir man rätt illa till mods. Senast idag blockerade också Ryssland en förlängning av OSSE:s övervakningsuppdrag i Sydossetien.
Den senaste Officerstidningen (nr 9, finns ej på nätet ännu men länken börjar förhoppningsvis fungera snart) från Officersförbundet var mycket intressant läsning. Man kan konstatera att trenden har svängt i Norge, där styrande rödgröna regeringen nu börjat upprusta Försvaret och tillskjuta mer pengar i budgeten. Vad som dock är mer intressant för den svenska försvarsförmågan är Arméinspektören genmj Bernt Grundeviks debattartikel mot slutet av tidningen där han talar om det framtida personalförsörjningssystemet, intaget 2014 (Det här är något jag inte sett någon reagera på hittills och som jag lär få tillfälle att återkomma till i flera inlägg).
Idag omfattar Försvarsmakten ca 31 500 pers i "insatsorganisationen" och därtill ca 35 000 man i Hemvärnet. I den personalorganisation som Grundevik skriver om blir siffrorna 27 000 respektive 13000 (!!!) man för Hemvärnet.
Det här är ju oerhört intressant eftersom Försvarsministern hela tiden gått ut och sagt att vi måste ha ett försvar som är snabbt gripbart. Hela Försvarsmakten ska ha en hög beredskap och eftersom pengarna inte kommer att räcka till att hålla hela Försvarsmakten i en så hög beredskap har det hela tiden tolkats som om Hemvärnet, eller de nationella skyddsstyrkorna som man ska byta namn* till, ska utgöra bredden och djupet i Totalförsvaret. Men 13 000 man förslår ju verkligen inte långt. För första gången kommer Hemvärnet alltså att bli mindre än övriga Armén, och man behöver ju inte fundera länge innan man inser att även Hemvärnets geografiska utbredning kommer att vara föga imponerande och med största sannolikhet koncentrerad till samma områden som övriga Försvarsmakten. Det underlättar ju logistiken... Det verkar alltså som om jag får rätt i mina spådomar om de nedskärningar som nästa Försvarsbeslut kommer att innefatta, då Försvarsmaktens budget låses till 40 mdr kr i resp års penningvärde ända till 2014, dvs en kraftig urlakning av köpkraften (läs här och här om min tolkning av försvarsministerns utspel om det kommande försvaret).
Man kan ju då fråga sig vad som hände med det kaukasiska lackmustestet? Som Försvarsberedningen uttryckte det i sin rapport "Säkerhet i samverkan" för ett år sedan: "Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver".
I vanlig ordning kommer vi i Sverige att välja att nedrusta vårt Försvar, medan våra grannländer gör en drastiskt annorlunda bedömning. I Norge väljer, som tidigare nämnt, t o m en rödgrön regering av upprusta landets försvar. Situationen i Finland känner nog alla till (Finlands försvarsminister: Finlands utrikespolitiska utmaningar är tre: Ryssland, Ryssland och Ryssland). I anslutning till den nu förestående massakern på det svenska Hemvärnet, kan man nämna att Finland som under hela efterkrigstiden inte tilläts ha ett hemvärn för Sovjetunionen, nu ser sig nödgat att upprätta ett hemvärn som ska ha nått full kapacitet under 2008. Det lustiga är att jag inte sett något alls om de föreslagna kraftiga nerskärningarna från Hemvärnets håll? Hemvärnet och hemvärnssoldaterna brukar ju annars vara mycket aktiva och högljudda om sitt eget intresseområde.
Det är inte utan att man frågar sig vad som egentligen hände med det kaukasiska lackmustestet?
* Man måste ju hela tiden byta namn vid försämringar så folk koncentrerar sig på att det är nytt och fräscht istället för att det är en avsevärd försämring. Precis som med "invasionsförsvaret" kommer vi snart att kunna läsa om hur uselt Hemvärnet var.
SvD tar nu återigen upp reformationen av de ryska skolböckerna. Stalins grymheter ska nu åter försvinna ur historien med syftet att ryssarna ska kunna vara stolta över sitt land. Redan förra året skrev Aftonbladet om nya skolböcker i historia.
Det bådar helt enkelt inte gott för demokratin i Ryssland. Tittar man på listan över beslut och åtgärder från Putins styre som minskat demokratin i Ryssland blir man rätt illa till mods. Senast idag blockerade också Ryssland en förlängning av OSSE:s övervakningsuppdrag i Sydossetien.
Den senaste Officerstidningen (nr 9, finns ej på nätet ännu men länken börjar förhoppningsvis fungera snart) från Officersförbundet var mycket intressant läsning. Man kan konstatera att trenden har svängt i Norge, där styrande rödgröna regeringen nu börjat upprusta Försvaret och tillskjuta mer pengar i budgeten. Vad som dock är mer intressant för den svenska försvarsförmågan är Arméinspektören genmj Bernt Grundeviks debattartikel mot slutet av tidningen där han talar om det framtida personalförsörjningssystemet, intaget 2014 (Det här är något jag inte sett någon reagera på hittills och som jag lär få tillfälle att återkomma till i flera inlägg).
Idag omfattar Försvarsmakten ca 31 500 pers i "insatsorganisationen" och därtill ca 35 000 man i Hemvärnet. I den personalorganisation som Grundevik skriver om blir siffrorna 27 000 respektive 13000 (!!!) man för Hemvärnet.
Det här är ju oerhört intressant eftersom Försvarsministern hela tiden gått ut och sagt att vi måste ha ett försvar som är snabbt gripbart. Hela Försvarsmakten ska ha en hög beredskap och eftersom pengarna inte kommer att räcka till att hålla hela Försvarsmakten i en så hög beredskap har det hela tiden tolkats som om Hemvärnet, eller de nationella skyddsstyrkorna som man ska byta namn* till, ska utgöra bredden och djupet i Totalförsvaret. Men 13 000 man förslår ju verkligen inte långt. För första gången kommer Hemvärnet alltså att bli mindre än övriga Armén, och man behöver ju inte fundera länge innan man inser att även Hemvärnets geografiska utbredning kommer att vara föga imponerande och med största sannolikhet koncentrerad till samma områden som övriga Försvarsmakten. Det underlättar ju logistiken... Det verkar alltså som om jag får rätt i mina spådomar om de nedskärningar som nästa Försvarsbeslut kommer att innefatta, då Försvarsmaktens budget låses till 40 mdr kr i resp års penningvärde ända till 2014, dvs en kraftig urlakning av köpkraften (läs här och här om min tolkning av försvarsministerns utspel om det kommande försvaret).
Man kan ju då fråga sig vad som hände med det kaukasiska lackmustestet? Som Försvarsberedningen uttryckte det i sin rapport "Säkerhet i samverkan" för ett år sedan: "Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver".
I vanlig ordning kommer vi i Sverige att välja att nedrusta vårt Försvar, medan våra grannländer gör en drastiskt annorlunda bedömning. I Norge väljer, som tidigare nämnt, t o m en rödgrön regering av upprusta landets försvar. Situationen i Finland känner nog alla till (Finlands försvarsminister: Finlands utrikespolitiska utmaningar är tre: Ryssland, Ryssland och Ryssland). I anslutning till den nu förestående massakern på det svenska Hemvärnet, kan man nämna att Finland som under hela efterkrigstiden inte tilläts ha ett hemvärn för Sovjetunionen, nu ser sig nödgat att upprätta ett hemvärn som ska ha nått full kapacitet under 2008. Det lustiga är att jag inte sett något alls om de föreslagna kraftiga nerskärningarna från Hemvärnets håll? Hemvärnet och hemvärnssoldaterna brukar ju annars vara mycket aktiva och högljudda om sitt eget intresseområde.
Det är inte utan att man frågar sig vad som egentligen hände med det kaukasiska lackmustestet?
* Man måste ju hela tiden byta namn vid försämringar så folk koncentrerar sig på att det är nytt och fräscht istället för att det är en avsevärd försämring. Precis som med "invasionsförsvaret" kommer vi snart att kunna läsa om hur uselt Hemvärnet var.
19.45: Jag är lite förvånad. Jag trodde bloggen skulle ha blivit stormad av upprörda hemvärnsvän och MÖP:ar från Soldf.com vid det här laget, men egentligen kanske man inte ska vara så förvånad. Det är ju mycket julbestyr och tidigare upptäckte de ju inte ens helikopterföljetongen. Det märks annars väldigt väl i loggarna när det diskuteras något som står här.
lördag 20 december 2008
Iakttagelser i julhandeln
Jag är inte den som gillar att trängas med folk på stan. Jag har oftast ett mål ditt jag vill och dit vill jag ta mig med raska steg. Det blir ju därför ganska jobbigt med alla som inte vet var de ska och stannar mitt framför en, speciellt i vad vi militärer brukar referera till som kanaliserande terräng.
Här är några av mina absoluta favoritföreteelser:
1. Pensionärshalten. "Var var det nu jag skulle?" Den korrekta pensionärshalten genomförs i extremt kanaliserande terräng, precis innanför elektriska grindar in till affärer, eller ännu hellre precis när man kommit uppför en rulltrappa. Som hörs på namnet är det framförallt äldre människor som är agerande.
2. Pensionärsvändningen. "Jag skulle ju åt andra hållet!" Denna genomförs också med fördel i kanaliserande terräng där vederbörande utan att se sig om helt plötsligt börjar gå åt andra hållet varvid folk bakom snabbt får ta ett steg åt sidan för att undvika att krocka. Liksom nr 1 är handlar det huvudsakligen om äldre människor.
3. Ensamma mamman. Detta är en mamma med barnvagn som helt utan hänsyn till andra konsumenter helst parkerar eller stannar sin barnvagn i de trängsta gångarna. "Jag är ju faktiskt mamma och stolt över det". Med ensam menas här attityden att man är ensam i världen. Speciellt lyckad är den här företeelsen när två mammor med barnvagnar som känner varandra plötsligt möts inne i en affär och måste tillbringa en stund tillsammans. Barnvagnarna parkeras då helst kloss i linje med mammorna pratandes diagonalt med resultat att alla andra får ta en omväg genom en annan del av affären.
4. Mitt är viktigare. Man står i en affär, t ex Systembolaget och granskar utbudet i en hylla. Plötsligt är det enda man ser ryggen på en annan människa som bestämt sig för att hitta något i samma hylla, till det yttre helt omedveten om att vederbörande nu skymmer sikten för alla andra. En typisk företeelse för Sverige som man t ex aldrig skulle råka ut för i USA, där alla artigt ursäktar sig så fort de korsar ens synfält. Ett annan typplats för denna företeelse är vid bagagebandet på flygplatsen.
Jag ser inte fram emot morgondagens inköp av mat inför julen. Huuu....
Här är några av mina absoluta favoritföreteelser:
1. Pensionärshalten. "Var var det nu jag skulle?" Den korrekta pensionärshalten genomförs i extremt kanaliserande terräng, precis innanför elektriska grindar in till affärer, eller ännu hellre precis när man kommit uppför en rulltrappa. Som hörs på namnet är det framförallt äldre människor som är agerande.
2. Pensionärsvändningen. "Jag skulle ju åt andra hållet!" Denna genomförs också med fördel i kanaliserande terräng där vederbörande utan att se sig om helt plötsligt börjar gå åt andra hållet varvid folk bakom snabbt får ta ett steg åt sidan för att undvika att krocka. Liksom nr 1 är handlar det huvudsakligen om äldre människor.
3. Ensamma mamman. Detta är en mamma med barnvagn som helt utan hänsyn till andra konsumenter helst parkerar eller stannar sin barnvagn i de trängsta gångarna. "Jag är ju faktiskt mamma och stolt över det". Med ensam menas här attityden att man är ensam i världen. Speciellt lyckad är den här företeelsen när två mammor med barnvagnar som känner varandra plötsligt möts inne i en affär och måste tillbringa en stund tillsammans. Barnvagnarna parkeras då helst kloss i linje med mammorna pratandes diagonalt med resultat att alla andra får ta en omväg genom en annan del av affären.
4. Mitt är viktigare. Man står i en affär, t ex Systembolaget och granskar utbudet i en hylla. Plötsligt är det enda man ser ryggen på en annan människa som bestämt sig för att hitta något i samma hylla, till det yttre helt omedveten om att vederbörande nu skymmer sikten för alla andra. En typisk företeelse för Sverige som man t ex aldrig skulle råka ut för i USA, där alla artigt ursäktar sig så fort de korsar ens synfält. Ett annan typplats för denna företeelse är vid bagagebandet på flygplatsen.
Jag ser inte fram emot morgondagens inköp av mat inför julen. Huuu....
Samhället är sjukt...
Igår kunde man i media läsa att Karolinska Sjukhuset enligt nuvarande kalkyler kommer att gå med ca 800 milj i budgetunderskott under de närmaste två åren. Det fantastiska är att ingen verkar veta var pengarna tar vägen och varför det bara blir dyrare och dyrare år för år.
Det är ju ytterst märkligt att för varje år som går och för varje år som vårt samhälle utvecklas, innebär det en avveckling av de samhälleliga funktioner som vi medborgare förväntar oss att samhället ska lösa. Fastän vi ständigt blir fler invånare läggs sjukhus, tingsrätter, brandkårer, polisstationer etc ner eller slås ihop. Det säger sig självt att om man nu på en tingsrätt ska klara av även de mål som tidigare var utslagna på tre tingsrätter blir det köer. Och är det egentligen någon som är förvånad över de vårdköer vi har i Sverige? En släkting som är läkare beskrev det så här: När jag blev läkare på 60-talet hade Sverige ung 4000 läkare och det fanns inga vårdköer någonstans. Idag har Sverige nästan 30 000 läkare och du vet ju själv hur det ser ut med vårdköer. Har vi verkligen blivit åtskilligt mer än 10 ggr sjukare? (därutöver finns det ytterligare 15 000 icke-sysselsatta läkare i pension, sjukskrivna etc)
Ni stockholmare som kommer att drabbas dessa ytterligare besparingar på landstinget kan ju höra av er till era lokal landstingspolitiker och stillsamt fråga er hur det kommer sig att Locum (Sthlms läns landstings fastighetsbolag) ständigt gör nya rekordvinster samtidigt som den övriga verksamheten får skära ner.
Från Locums hemsida: Locums affärsidé
Hyrorna för landstingets fastigheter som ju ägs av landstinget ska alltså vara marknadsmässiga och alla vet ju hur hyrorna för lokaler i Stockholm utvecklats under åren. Visserligen går alla inkomster direkt tillbaka till landstinget, men det spelar inte så stor roll. All denna byråkrati kostar naturligtvis pengar och framförallt, pengarna som hela tiden snurrar runt i ekorrhjulet för hyror är ju låsta till just detta. De kan inte användas för vård utanför snurrar i ekorrhjulet för all evigt. Som en kollega brukar uttrycka detta när han beskriver Försvarsmaktens eknomiska system (som fungerar på ett mycket likartat sätt): Vi leker marknadsekonomi i en planekonomi... Riktigt så illa är det förstås inte. Delar av vinsten hamnar ju självfallet som investeringar i om- och nybyggnationer.
Jag gillar i alla fall slutklämmen på DN:s artikel där oppositionslandstingsrådet Ingela Nylund Watz får komma till tals:
"Vi socialdemokrater har i vår budget för nästa år föreslagit införande av prestationsbaserade löner och bonussystem för personalgrupper som gör ett bra jobb. Det visade sig vid försök under förra mandatperioden ge stora effektivitetsförbättringar, säger hon".
Har hon kollat det med resten av socialdemokratin? Traditionellt sett har det ju varit så hos s att personal ska ha lika mycket lön oavsett om man är duktig eller dålig... eller lat.
Det är ju ytterst märkligt att för varje år som går och för varje år som vårt samhälle utvecklas, innebär det en avveckling av de samhälleliga funktioner som vi medborgare förväntar oss att samhället ska lösa. Fastän vi ständigt blir fler invånare läggs sjukhus, tingsrätter, brandkårer, polisstationer etc ner eller slås ihop. Det säger sig självt att om man nu på en tingsrätt ska klara av även de mål som tidigare var utslagna på tre tingsrätter blir det köer. Och är det egentligen någon som är förvånad över de vårdköer vi har i Sverige? En släkting som är läkare beskrev det så här: När jag blev läkare på 60-talet hade Sverige ung 4000 läkare och det fanns inga vårdköer någonstans. Idag har Sverige nästan 30 000 läkare och du vet ju själv hur det ser ut med vårdköer. Har vi verkligen blivit åtskilligt mer än 10 ggr sjukare? (därutöver finns det ytterligare 15 000 icke-sysselsatta läkare i pension, sjukskrivna etc)
Ni stockholmare som kommer att drabbas dessa ytterligare besparingar på landstinget kan ju höra av er till era lokal landstingspolitiker och stillsamt fråga er hur det kommer sig att Locum (Sthlms läns landstings fastighetsbolag) ständigt gör nya rekordvinster samtidigt som den övriga verksamheten får skära ner.
Från Locums hemsida: Locums affärsidé
- Kunder inom vårdsektorn erbjuds på marknadsmässiga villkor värdeskapande tjänster och ändamålsenliga lokaler.
- Ägarens avkastningskrav tillgodoses genom effektiv förvaltning och utveckling av fastighetsbeståndet.
Hyrorna för landstingets fastigheter som ju ägs av landstinget ska alltså vara marknadsmässiga och alla vet ju hur hyrorna för lokaler i Stockholm utvecklats under åren. Visserligen går alla inkomster direkt tillbaka till landstinget, men det spelar inte så stor roll. All denna byråkrati kostar naturligtvis pengar och framförallt, pengarna som hela tiden snurrar runt i ekorrhjulet för hyror är ju låsta till just detta. De kan inte användas för vård utanför snurrar i ekorrhjulet för all evigt. Som en kollega brukar uttrycka detta när han beskriver Försvarsmaktens eknomiska system (som fungerar på ett mycket likartat sätt): Vi leker marknadsekonomi i en planekonomi... Riktigt så illa är det förstås inte. Delar av vinsten hamnar ju självfallet som investeringar i om- och nybyggnationer.
Jag gillar i alla fall slutklämmen på DN:s artikel där oppositionslandstingsrådet Ingela Nylund Watz får komma till tals:
"Vi socialdemokrater har i vår budget för nästa år föreslagit införande av prestationsbaserade löner och bonussystem för personalgrupper som gör ett bra jobb. Det visade sig vid försök under förra mandatperioden ge stora effektivitetsförbättringar, säger hon".
Har hon kollat det med resten av socialdemokratin? Traditionellt sett har det ju varit så hos s att personal ska ha lika mycket lön oavsett om man är duktig eller dålig... eller lat.
Strf 90 i Affe? Tydligen inte
SvD berättar nu på kvällen att det inte kommer att bli några svenska stridsfordon 90 på ett bra tag i Afghanistan. Enligt SvD föreligger tre alternativ vilka jag kastar en snabb kommentar till:
Alt 1: Hyra norska stridsfordon på plats. Detta måste vara något av de mest korkade jag har läst. Ska vi alltså leva på norsk good-will och avsiktliga försvaga deras insats i Afghanistan för att vi själv inte förmår att ta situationen på allvar? Betänk också att Norge opererar en helt annan version av Strf 90 än Sverige, varvid logistiken också kommer att bli beroende av Norge. Det har hänt tidigare att länder har köpt materiel av varandra direkt på plats i Afghanistan, men det här låter ju helt absurt!
Alt 2: Tillföra stridsfordon, men ej personal. Också en icke-lösning där man talar om att inte använda fordonen "förrän något händer". Då är det ju redan för sent. Hela syftet med att skicka stridsfordon till området borde ju vara att förekomma genom att visa för fienden att det är vi som har de största kanonerna och kunna skydda och eskortera vid uppdrag med högre risk.
Alt 3: Sända ner stridsfordon med besättningar. Hur självklart låter inte detta? Lika självklart är ju att detta är den dyraste lösningen, men det är bara att inse att det kostar att vara med. Problemet ska tydligen vara att ordna med stridsfordonsutbildad personal till styrkan. Oturligt är att styrkan just har roterats och FS 16 (den nya rotationen) sätts upp av K 3, där erfarenheten av stridsfordon är minimal. Dock är jag fullständigt övertygad om att man bland personal i FS 16 kan hitta 3 vagnchefer, 3 skyttar och 3 förare på strf 90. Om inte finns det säkerligen sådan personal att uppbåda ur den avvecklade NBG:s personal som är villig att åka till Afghanistan. Fördelen med dem är att de är mycket välutbildade, speciellt för internationella insatser och det kan räcka för dem med någon enstaka veckas utbildning om Afghanistan. Framförallt är det inte länge sedan de avrustade och har därmed kvar rutinen. Det blir då en betydligt snabbare lösning än att vänta till nästa rotation om ett halvår.
Vad som glädjer mig i artikeln är att läsa Anders Lindströms uttalande där han inte hymlar med riskerna: " För mig är det är inte frågan om någon kan dödas eller skadas, det är frågan om när". Mycket rakryggat och korrekt. Idag dödades också 3 danska soldater av en IED mot deras fordon.
Igår kväll debatterade också Riksdagen det utöka svenska bidraget till ISAF. Det var glädjande att se att även socialdemokraterna försvarade ett utökat bidrag och t o m hänvisade till FN-mandaten om Afghanistan. I vanlig ordning önskade Vänsterpartiet att Sverige ska lämna Afghanistan. Det är svårt att utläsa en riktig anledning till detta eftersom Vänstern påstår sig avsky talibanerna, men vilja det afghanska folkets bästa. Hur detta ska gå till utan militära styrkor som garanterar återuppbyggnadsarbetets säkerhet, förstår jag inte. Vad som däremot är mycket tydligt är att Vänsterpartisterna är mycket starkt emot USA i Afghanistan och det verkar onekligen som att avskyn mot amerikaner är större än den mot talibanerna. Drabbade: det afghanska folket.
Det verkar också ha gått Vänstern förbi att största delarna av de som i media går under beteckningen talibaner och som strider mot afghanska regeringen och ISAF är utländskt rekryterade krigare såsom tjetjener, saudier, jemeniter och andra som lystrat till Al Qaidas bud om Jihad i Afghanistan. T ex hade den självmordsbombare som fick en "för tidig utlösning" i Mazar-e-Sharif (huvudbas för svenska kontingenten) ett mycket avvikande utseende för området. Han var nämligen lång, svart och från Tchad… Tala om att sticka ut från mängden.
Jag kan ju rekommendera Hans Linde m fl ur Vänsterpartiet att läsa ur Human Rights Watchs rapport Troops in Contact och speciellt då den sista sidan som är uppmaningar till den talibanska sidan. Hans Linde är nämligen mycket ensidig i sin kritik av krigföringen i Afghanistan. Det är bara USA, NATO, USA, USA och slutligen USA som gör fel. Han tycker det är så självklart att talibaner är dumma så dem behöver man inte nämna.
I rapporten kritiseras USA för att oskyldiga civila ofta blir offer vid flyganfall och främst vid understöd till marktrupper i strid. Men, den allvarligaste kritiken riktas mot "the taliban, al-Qaeda, and other opposition armed groups". I korthet: (nedkortat och mitt förtydligande inom parentes)
- Sluta använda civila som mänskliga sköldar
- Vidta alla åtgärder för att skydda civila från attacker, inkl att undvika att gruppera militära mål i eller i närheten av tätbefolkade områden.
- Sluta fejka civil status (dvs icke-kombattantstatus) i strider. Förklä er inte till civila under strid mot motståndaren, då detta direkt riskerar civilas liv och hälsa.
- Följ internationella humanitära lagar (såsom folkrätten och krigets lagar).
22/12: Jag uppdaterar inlägget med en länk till Expressens ledare idag om Sveriges inte fullt så kraftfulla agerande i Afghanistan.
torsdag 18 december 2008
Allmänt oskickligt beteende
Försvarsmaktens informatörer och infoavdelningar har aldrig imponerat på mig. De få som har varit duktiga på sitt jobb jobbar numera med info på Saab och liknande företag. Återigen har Försvarsmakten klantat till det när det gäller att sköta information och media. Genom den oerhört korkade inställningen att ”problemet försvinner nog om vi stoppar huvudet i sanden tillräckligt länge” har man försökt undkomma att lämna ut uppgifter till journalister (hävdar i alla fall dessa). Och det förvånar mig inte det minsta. Det är bara att inse, hur klantig är man egentligen inte när man försöker undkomma grundlagsskyddade rättigheter?
Det är bara att titta på Försvarsmaktens hemsida http://www.mil.se/ under en vecka, så ser man att den är en orgie i dementier och politiskt korrekta reportage med dålig faktagranskning. Det verkar närmast vara ett krav för att bli informatör i Försvarsmakten att man ska ha så dålig kunskap som möjligt om Försvarsmaktens verksamhet och en allmänt taskig uppfattning om OPSEC. Det lustiga är att författarna av denna debattartikel anklagar Försvarsmakten för att förhala information till media i syfte att förekomma andra, negativa reportage. Jag som faktiskt skulle vilja anklaga Försvarsmakten för nästan det motsatta(!).
Nära på i alla fall. Eftersom man inom Försvarsmakten är så osäker i sin mediahantering tar man i stort sett aldrig initiativ till att få en positiv beskrivning av verksamheten. Istället koncentreras medias rapportering om Försvarsmakten istället runt negativa händelser. Och när sedan media hör av sig och vill faktagranska ett reportage som kan uppfattas som att det speglar Försvarsmakten negativt håller man på att gå upp i limningen. ”Helvete, de har fått koll på att vi beställt liksäckar och kistor till NBG. Avbeställ hela klabbet!” En mycket mogen och långsiktig reaktion.
När hörde man senast talas om att Försvarsmakten bjöd in journalister att på amerikanskt eller brittiskt manér bli inbäddade? Det finns två exempel på motsatsen, där media tagit initiativet och där resultatet blivit mycket lyckad. De tillfällen jag då tänker på är Fredsstyrkan och Johanne Hildebrandts reportage från Tchad. Varför tar inte Försvarsmakten initiativet till fler, liknande projekt?
Jag har skrivit en del tidigare i detta ämne (bl a om eldöverfallen i Afghanistan, 2) och orkar nog tyvärr inte riktigt upprepa alltihopa igen. Det är bara att konstatera att i och med publicerandet av denna debattartikel har Försvarsmakten återigen fullkomligt misslyckats i sin mediahantering…
Det är bara att titta på Försvarsmaktens hemsida http://www.mil.se/ under en vecka, så ser man att den är en orgie i dementier och politiskt korrekta reportage med dålig faktagranskning. Det verkar närmast vara ett krav för att bli informatör i Försvarsmakten att man ska ha så dålig kunskap som möjligt om Försvarsmaktens verksamhet och en allmänt taskig uppfattning om OPSEC. Det lustiga är att författarna av denna debattartikel anklagar Försvarsmakten för att förhala information till media i syfte att förekomma andra, negativa reportage. Jag som faktiskt skulle vilja anklaga Försvarsmakten för nästan det motsatta(!).
Nära på i alla fall. Eftersom man inom Försvarsmakten är så osäker i sin mediahantering tar man i stort sett aldrig initiativ till att få en positiv beskrivning av verksamheten. Istället koncentreras medias rapportering om Försvarsmakten istället runt negativa händelser. Och när sedan media hör av sig och vill faktagranska ett reportage som kan uppfattas som att det speglar Försvarsmakten negativt håller man på att gå upp i limningen. ”Helvete, de har fått koll på att vi beställt liksäckar och kistor till NBG. Avbeställ hela klabbet!” En mycket mogen och långsiktig reaktion.
När hörde man senast talas om att Försvarsmakten bjöd in journalister att på amerikanskt eller brittiskt manér bli inbäddade? Det finns två exempel på motsatsen, där media tagit initiativet och där resultatet blivit mycket lyckad. De tillfällen jag då tänker på är Fredsstyrkan och Johanne Hildebrandts reportage från Tchad. Varför tar inte Försvarsmakten initiativet till fler, liknande projekt?
Jag har skrivit en del tidigare i detta ämne (bl a om eldöverfallen i Afghanistan, 2) och orkar nog tyvärr inte riktigt upprepa alltihopa igen. Det är bara att konstatera att i och med publicerandet av denna debattartikel har Försvarsmakten återigen fullkomligt misslyckats i sin mediahantering…
Uppföljning av frågan till Staffan Danielsson
Ifall ni inte följer med på Staffan Danielssons blogg kan jag avslöja att jag har fått svar på den fråga jag ställde till honom efter hans inlägg om försvarsdebatten i förra veckan. Det lyder som följer:
"Hej Wiseman
Som svar på din tänkvärda fråga vill jag hänvisa till mitt rätt utförliga resonemang i riksdagsdebatten, där jag lyfter fram vad Sveriges försvar kostar i procent av BNP relativt länderna i vår omvärld.
Och där t ex Sverige för 20 år sedan låg i täten tillsammans med Norge på ca 2,5 % medan vi år 2009 nog ligger lägst på 1,2 %. En oroande utveckling som jag menar bör analyseras i ett långsiktigt framtidsperspektiv.
Jag ställde också frågan till s om inte de som så starkt värnar den militära alliansfriheten bidrar till att i praktiken undergräva densamma genom att vilja minska försvarsbudgeten långt mer än regeringen."
Visst vore det trevligt om vi fortfarande hade en försvarsbudget på 2,5% av BNP? Det kommer vi dock aldrig att få igen såvida inte allting verkligen går åt skogen och då kommer det med all säkerhet i alla fall att vara för sent. Jag tror heller inte att Staffan Danielsson förespråkar detta. Man ska noga akta sig för att tolka politikers uttalanden till sin egen fördel. De menar sällan samma sak som man själv önskar.
Dock borde Sverige, liksom fram till 70-talet, ha en försvarsbudget som kompenseras för inflation, teknisk faktor och de andra faktorer som nu varje år gör att försvarsbudgeten tappar 1,5 – 3 mdr kr per år i köpkraft. Allt annat vore att lura sig själv. Det finns två klara nackdelar med att låsa den svenska försvarsbudgeten till BNP:
För det första fluktuerar BNP med konjunkturen och det är svårt att se att det skulle vara en fördel för Försvarsmakten. Snarast skulle risken för ekonomiska felkalkyleringar bli ännu större.
Sverige är till ytan Europas största land efter Ryssland och Frankrike. Däremot har vi en av de minsta folkmängderna och därmed svårt att prestera en BNP på motsvarande nivåer. Ett lands försvarsbehov styrs först och främst av den yta man har att försvara (eller anser sig villig att försvara är väl tyvärr en tolkning man får göra idag?).
Hur ska man då göra med försvarsbudgeten? Sätt upp vilka uppgifter Försvarsmakten ska klara av att lösa, beräkna vilka resurser som åtgår för detta och tilldela dessa. Se sedan till att dessa resurser inte urlakas varje år. Det finns ingen som tror att man år efter år ska kunna köpa årets BMW 325 för 400 000 kr. Priserna stiger, de vet alla, men sysslar man med försvarspolitik är det tydligen helt tillåtet att på kommunistiskt planekonomiskt förbise detta.
Vad Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill i denna fråga, är idag av mindre vikt eftersom det är Alliansen som innehar regeringsmakten. Det är hos Alliansen initivet ligger och det duger inte att hänvisa till att den rödgröna röran är än värre kålsupare.
Jag understödjer alla politiska initiativ till kritisk granskning som görs av Försvaret och försvarspolitiken. Det enda sättet att se till att Sverige får ett bättre försvar är att politikerna bättre engagerar sig i försvarspolitiken och framförallt, lär sig mer hur dagens Försvarsmakten fungerar och framförallt, inte fungerar.
Nu på kvällen skriver också SvD om att svenska folket sågar regeringens försvarspolitik. Försvarsministern skyller i god ordning ifrån sig på socialdemokraterna och hävdar att regeringen minsann tänker ställa allting till rätta i framtiden. Jag tror det när jag ser det. För den som fortfarande tror på det rekommenderar jag följande läsning: Kvalificerad dupering, Fråga till Staffan Danielsson
69% av de tillfrågade ser också Ryssland som ett problem, vilket inte något av riksdagspartierna verkar vilja, eller våga, göra. Det gör däremot bägge våra närmaste grannländer. Finland ser Ryssland som ett så stort problem att man för några år sedan startade en hemvärnsorganisation, något som man av Sovjetunionen alltid varit förbjuden att göra. Norge hymlar inte med att all ny materiel måste klara av att möta den nyaste ryska materielen. Vad gör den svenska. Huvudet i sanden - igen...
På inga sätt oväntat
Nederländerna meddelar nu att man liksom Norge nobbar den nya versionen av Gripen, med motiveringen att JSF är både bättre och billigare. Det första kan jag förstå, men knappast det sistnämnda, vilket jag avhandlat i flera tidigare inlägg om Norges köp av JSF.
Detta kommer dock knappast som någon överraskning, då den nederländska regeringen redan långt tidigare starkt visat sin ovilja att ta in Gripen i uppköpsförfarandet. Dock tvingades man göra detta efter kritik från de andra partierna i parlamentet. Ändå fortsatte den nederländska regeringen att kritisera Gripen på diverse osakliga sätt, vilket Saab har gjort sitt bästa att bemöta. Jag tror dock inte att Saab kommer att föra alls lika mycket liv över denna förlorade affär, eftersom den i mycket högre grad än den norska ansågs uppgjord i förväg.
Värt att notera är att varken Eurofighter eller Rafale valde att bjuda i Nederländerna.
Som bakgrund kan nämnas att Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien och Holland sedan många år tillbaka har en användargrupp av F-16 i Europa kallad European Participating Air Forces (EPAF). Under EPAF-paraply har flera av länderna deltagit i Afghanistan med F-16. Det kommer därför knappast att vara någon överraskning när Danmark väljer JSF istället för Gripen DK.
I Norge: VG, Db, Aftenposten
Detta kommer dock knappast som någon överraskning, då den nederländska regeringen redan långt tidigare starkt visat sin ovilja att ta in Gripen i uppköpsförfarandet. Dock tvingades man göra detta efter kritik från de andra partierna i parlamentet. Ändå fortsatte den nederländska regeringen att kritisera Gripen på diverse osakliga sätt, vilket Saab har gjort sitt bästa att bemöta. Jag tror dock inte att Saab kommer att föra alls lika mycket liv över denna förlorade affär, eftersom den i mycket högre grad än den norska ansågs uppgjord i förväg.
Värt att notera är att varken Eurofighter eller Rafale valde att bjuda i Nederländerna.
Som bakgrund kan nämnas att Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien och Holland sedan många år tillbaka har en användargrupp av F-16 i Europa kallad European Participating Air Forces (EPAF). Under EPAF-paraply har flera av länderna deltagit i Afghanistan med F-16. Det kommer därför knappast att vara någon överraskning när Danmark väljer JSF istället för Gripen DK.
I Norge: VG, Db, Aftenposten
Behåll kriminella bakom lås och bom tills de är rehabiliterade
Såvida jag inte har fått allting om bakfoten är målet med svensk kriminalvård att rehabilitera dömda brottslingar (eller klienter som de tydligen numera ska benämnas). Därtill ska straffen i viss mån utgöra en avskräckande faktor. Idag berättas det att regeringen vill öka strafflängden för grova brott. Mord ska t ex höjas till 18 år istället för 10 år. Som vän av ordning och reda välkomnar jag att man tar tag problemet med kriminaliteten.
Jag har dock en annan fundering. Om nu kriminalvården syftar till att rehabilitera kriminella att åter kunna passa in i samhället, varför ska man då släppa dem efter en viss tid? Straffskalan ska ju självklart utgöra ett riktvärde för hur allvarligt brottet är och hur samhället reagerar på den typen av kriminalitet. Oftast släpps en kriminell från fängelset innan denne har avtjänat sitt straff, vilket då motiveras med gott uppförande eller att ”klienten” rehabiliterats. Men varför inte motsatsen? Döms personen till rättspsykiatrisk vård ska det till en utskrivningsprövning innan den dömde släpps fri och det kan ta tid. En av kvällstidningarna berättade i somras om en åldrad man som fortfarande satt på sluten rättspsykiatrisk vård för de grova sexualbrott han begått och kunde inte släppas då han fortfarande, trots sin höga ålder utgör en fara för samhället. Mycket riktigt dröjde det inte länge förrän han vid intervjun började förhöra sig om reporterns barn, hur gamla de var, hur de såg ut, huruvida reportern kunde visa några bilder på dem istället för att vilja diskutera sin sjukdom. I början av intervjun var han också mycket noggrann med att påpeka att han ju faktiskt var frisk och inte förstod hur länge han skulle behöva sitta inne.
Om nu kriminalvården berömmer sig om att rehabilitera kriminella, varför ser vi då inte till att de kriminella först släpps fria när de är rehabiliterade? Det går ju inte att komma ifrån fakta att många kriminella är återfallsbrottslingar och i vissa fall inte ens är fria innan de åter begår brott. Uppenbarligen är de ju då inte det minsta rehabiliterade och blir istället ett fortsatt problem för samhället. Då anser jag att det inte är konstigare än att de åter får gå i fängelse direkt utan att passera gå tills de rehabiliterats. Strafflängden ska ha mycket liten inverkan och snarast utgöra en minimitid. Självfallet får man då se över hur långa straffen är.
Det här inlägget blir det säkerligen mycket kommentarer till, men det är alltid intressant.
Aftonbladet, DN, SvD
Jag har dock en annan fundering. Om nu kriminalvården syftar till att rehabilitera kriminella att åter kunna passa in i samhället, varför ska man då släppa dem efter en viss tid? Straffskalan ska ju självklart utgöra ett riktvärde för hur allvarligt brottet är och hur samhället reagerar på den typen av kriminalitet. Oftast släpps en kriminell från fängelset innan denne har avtjänat sitt straff, vilket då motiveras med gott uppförande eller att ”klienten” rehabiliterats. Men varför inte motsatsen? Döms personen till rättspsykiatrisk vård ska det till en utskrivningsprövning innan den dömde släpps fri och det kan ta tid. En av kvällstidningarna berättade i somras om en åldrad man som fortfarande satt på sluten rättspsykiatrisk vård för de grova sexualbrott han begått och kunde inte släppas då han fortfarande, trots sin höga ålder utgör en fara för samhället. Mycket riktigt dröjde det inte länge förrän han vid intervjun började förhöra sig om reporterns barn, hur gamla de var, hur de såg ut, huruvida reportern kunde visa några bilder på dem istället för att vilja diskutera sin sjukdom. I början av intervjun var han också mycket noggrann med att påpeka att han ju faktiskt var frisk och inte förstod hur länge han skulle behöva sitta inne.
Om nu kriminalvården berömmer sig om att rehabilitera kriminella, varför ser vi då inte till att de kriminella först släpps fria när de är rehabiliterade? Det går ju inte att komma ifrån fakta att många kriminella är återfallsbrottslingar och i vissa fall inte ens är fria innan de åter begår brott. Uppenbarligen är de ju då inte det minsta rehabiliterade och blir istället ett fortsatt problem för samhället. Då anser jag att det inte är konstigare än att de åter får gå i fängelse direkt utan att passera gå tills de rehabiliterats. Strafflängden ska ha mycket liten inverkan och snarast utgöra en minimitid. Självfallet får man då se över hur långa straffen är.
Det här inlägget blir det säkerligen mycket kommentarer till, men det är alltid intressant.
Aftonbladet, DN, SvD
Go Widman!
Som jag skrev i förra veckan är det glädjande att se att Allan Widman är mycket aktiv i sina frågor gentemot Försvarsministern. Det är mycket glädjande att någon håller trycket uppe mot regeringens försvarspolitik, även om det är lätt förvånande att trycket kommer från ett av regeringspartierna. Man kan ju hoppas att AW läser denna blogg, och därmed bereder sig möjlighet att samla lite mer underlag till sakliga frågor om områden där Försvarsmakten, myndigheterna runt omkring och Försvarsdepartementet brister. Det behövs någon som sätter nageln i ögat.
I dagens SvD har också AW en ny debattartikel som är en replik på moderaternas replik på hans debattartikel i förra veckan om JAS 39 Gripens brister. Tyvärr hade han en hel del faktafel, vilket jag påpekade. I denna artikel är han däremot mera rätt ute. Jag är dock fullständigt säker på att han inte röner större framgång än hans frågor till Försvarsministern i Riksdagen. Försvarsministern är en mästare på att inte säga något. AW pekar på en graverande brist inom luftförsvaret eftersom man genom att inte köpa förmågor fullt ut nu skruvat tillbaka teknologin för att leda stridsflygplan med 40 år. Det talas om att köpa in nya datalänkar som är NATO-kompatibla, men nivån man siktar på handlar mer om utbildning än reell försvarsförmåga. När man nu sedan har avvecklat luftvärnet så till den grad att det om något år endast kan verka dagtid och på mycket kort håll (dvs med Rb 70) undrar man vad målsättningen egentligen är för landets försvar? (Rb 97-systemet kommer med största sannolikhet att avvecklas inom en snar framtid trots att det knappt modifierats klart och Rb 23 Bamse är fortfarande oklart om det blir någon riktig förbandssättning)
De senaste två frågorna handlar om när Visbykorvetterna kommer att provskjuta Rb 15 och den andra om Gripens lufttankningsförmåga. Jag har redan tidigare i serien om Försvarsmakten och dess helikopterverksamhet tagit upp vilken kvicksand projektet med Visbykorvetterna har hamnat i. Projektstart i slutet på 80-talet för att vara fullt operativt i bästa fall 30 år senare. Det kan jämföras med JAS-projektet, som ju fått enorm kritik för förseningar och där tiden för att nå operativ status, var ungefär halva jämfört med Visby. Ska man då köpa utländsk "hyllvara" för att öka effektiviteten? Nej, men man måste sätta upp konsekventa mål och hålla fast vid dem. Jämför gärna med de nya danska fregatterna, där beställningen lades häromåret och alla tre ska vara operativa på mindre än 5 år. Det handlar om fartyg som har ca 10 ggr Visbys deplacement. Visbykorvetterna är också ett gott exempel på typiskt svenska lösningar. Det ska vara små plattformar och mycket billiga samtidigt som de ska kunna allt (ytattack, ubåtsjakt, luftförsvar, minröjning). Resultatet blir som vanligt att man är dålig på allt. Fortfarande 8 år efter att provturerna påbörjades är automatkanonen det enda vapensystem som är integrerat och de för den moderna stridsmiljön (med modern kan man väl egentligen säga de senaste 40 åren) så kritiska luftvärnsrobotarna är inte ens beställda….
Jobba på, herr Widman, men se till att kontrollera fakta först.
Försvarsbloggen berömmer också Allan Widman
tisdag 16 december 2008
söndag 14 december 2008
Fråga till Staffan Danielsson (c)
Staffan Danielsson (c) var en av de ledamöter som deltog i torsdagens försvarsdebatt. Han har skrivit om den på sin blogg och jag har där ställt en fråga till honom apropå debatten och regeringens planeringsanvisningar för Försvarsmakten:
"För egen del (och i princip alla mina kollegor i grönt och blått också) undrar jag verkligen hur Regeringen och Alliansen har för avsikt att lösa följande ekvation (som du kanske redan läst om på min blogg):
- Regeringens planeringsanvisningar för Försvarsmakten låser budgeten till 40 mdr kr/år till 2014i 2008 års penningvärde i det för varje år aktulla penningvärdet (hade otur när jag tänkte, rättar det i uppföljningskommentar /Wiseman kommentar.
- Försvarsmaktens köpkraft minskar med 1,5-3 mdr kr ÅRLIGEN p g a ökade lönekostnader, inflation, teknisk faktor (teknik blir ständigt dyrare) och en rad andra orsaker. Det innebär att framåt 2014 kan försvarsbudgeten ligga på runt 30 mdr kr i dagens penningvärde. I absolut bästa fall, runt 35 mdr kr.
- Regeringen vill ha ett försvar med bättre förmåga och högre beredskap. "Gripbart här och nu" med stående förband med kontraktsanställd personal, vilket kommer att höja lönekostnaderna drastiskt jämfört med värnplikt.
- Samtidigt lovar man från Regeringen att inga förband läggs ner i närtid, vilket av alla tolkas som fram till valet.
Hur löser man nu denna ekvation med ökade krav på förmåga och beredskap, höjda personalkostnader men med en raskt minskande budget?
söndag, december 14, 2008"
Det ska bli mycket intressant att se vad svaret blir.
"För egen del (och i princip alla mina kollegor i grönt och blått också) undrar jag verkligen hur Regeringen och Alliansen har för avsikt att lösa följande ekvation (som du kanske redan läst om på min blogg):
- Regeringens planeringsanvisningar för Försvarsmakten låser budgeten till 40 mdr kr/år till 2014
- Försvarsmaktens köpkraft minskar med 1,5-3 mdr kr ÅRLIGEN p g a ökade lönekostnader, inflation, teknisk faktor (teknik blir ständigt dyrare) och en rad andra orsaker. Det innebär att framåt 2014 kan försvarsbudgeten ligga på runt 30 mdr kr i dagens penningvärde. I absolut bästa fall, runt 35 mdr kr.
- Regeringen vill ha ett försvar med bättre förmåga och högre beredskap. "Gripbart här och nu" med stående förband med kontraktsanställd personal, vilket kommer att höja lönekostnaderna drastiskt jämfört med värnplikt.
- Samtidigt lovar man från Regeringen att inga förband läggs ner i närtid, vilket av alla tolkas som fram till valet.
Hur löser man nu denna ekvation med ökade krav på förmåga och beredskap, höjda personalkostnader men med en raskt minskande budget?
söndag, december 14, 2008"
Det ska bli mycket intressant att se vad svaret blir.
Rysslands tjetjenska legosoldater i Georgien
Militära Reflektioner har ett mycket intressant inlägg om hur ryska regeringen lät skicka lejda tjetjenska soldater att göra ryssarnas smutsigaste jobb i Georgien. Det hela baseras på en artikel den ökända tidningen Soldier of Fortune där journalisten enligt Militära Reflektioner analyserar orsakerna till följande:
"För det första så ville Premiärminister Putin att georgierna skulle få lida - verkligen lida. Tjetjenerna är vid det här laget experter i allehanda övergrepp. För det andra ger det den ryska armén en anledningat att bortförklara sin egen delaktighet i de värsta brutaliteterna. De kunde hävda att det var “frivilliga” från Norra Kaukasien som kommit till Georgien för att stödja sina Sydossetiska bröder."
Intressant läsning. Det hela påminner lite lätt om Arkans Tigrar.
"För det första så ville Premiärminister Putin att georgierna skulle få lida - verkligen lida. Tjetjenerna är vid det här laget experter i allehanda övergrepp. För det andra ger det den ryska armén en anledningat att bortförklara sin egen delaktighet i de värsta brutaliteterna. De kunde hävda att det var “frivilliga” från Norra Kaukasien som kommit till Georgien för att stödja sina Sydossetiska bröder."
Intressant läsning. Det hela påminner lite lätt om Arkans Tigrar.
lördag 13 december 2008
Julklappstips
Det är inte många dagar kvar till julafton nu och många har säkert en del julklappsinköp kvar på listan. Jag tänkte därför komma med förslag på några hårda paket.
Det första är Johanne Hildebrandts nya roman "Älskade krig". Handlingen i stort som den summeras av onlinebokhandlarna:
Programledaren Sara Hammargren får sparken från sitt jobb efter en skandalös kärleksaffär med en minister. Utblottad åker hon till Irak för att återupprätta sitt rykte och finna en man som hon hatar. Magnus Banér är soldat i amerikanska armén. Utmattad av månaders strider gör han en livsfarlig upptäckt. Nu måste han välja mellan att tiga eller konfrontera det han fruktar mest: sitt förflutna. Sonya Zebari försörjer sin familj genom att arbeta som tolk i Bagdad. När hennes verkliga arbetsgivare avslöjas ställs hon inför valet att rädda sin familj eller förråda sina vänner. Älskade krig är en brutalt spännande roman om kärlek, överlevnad och försoning i krigets Irak, men också en skildring av vad som händer bakom de vackra fasaderna i Stockholms kändisvärld. Boken bygger på en sann händelse som utspelades våren och sommaren 2007. Vidare utdrag går att läsa hos Aftonbladet.
Helt klart läsvärd och har man hängt med lite i Johanne Hildebrandt reportage känner man igen en hel del bitar här och där. Lägg särskilt märke till "Tack till"-sidan i slutet....
Förslag nummer två är Lars Gyllenhaals "Ryssland och den svenska nedrustningen". (utdrag finns i länken)
Boken är egentligen en samling av journalisten och rysslandskännaren Gyllenhaals artiklar i ett antal tidningar. Vi får följa utvecklingen i Ryssland och president Putin med en del utblickar mot den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. En mycket, mycket läsvärd bok som ger en del otrevliga tankeställare. Jag har skrivit lite tidigare och Gyllenhaal här och här.
När jag ändå är inne på Putin kan jag inte låta bli att länka till två sevärda filmklipp. Det första (0:45) är när Putin svarar på frågor 2002 om hur Ryssland behandlar civila i Tjetjenien. Det andra (3:12) är ett av de många sätten att skapa en ungdomskult runt Putin.
Det första är Johanne Hildebrandts nya roman "Älskade krig". Handlingen i stort som den summeras av onlinebokhandlarna:
Programledaren Sara Hammargren får sparken från sitt jobb efter en skandalös kärleksaffär med en minister. Utblottad åker hon till Irak för att återupprätta sitt rykte och finna en man som hon hatar. Magnus Banér är soldat i amerikanska armén. Utmattad av månaders strider gör han en livsfarlig upptäckt. Nu måste han välja mellan att tiga eller konfrontera det han fruktar mest: sitt förflutna. Sonya Zebari försörjer sin familj genom att arbeta som tolk i Bagdad. När hennes verkliga arbetsgivare avslöjas ställs hon inför valet att rädda sin familj eller förråda sina vänner. Älskade krig är en brutalt spännande roman om kärlek, överlevnad och försoning i krigets Irak, men också en skildring av vad som händer bakom de vackra fasaderna i Stockholms kändisvärld. Boken bygger på en sann händelse som utspelades våren och sommaren 2007. Vidare utdrag går att läsa hos Aftonbladet.
Helt klart läsvärd och har man hängt med lite i Johanne Hildebrandt reportage känner man igen en hel del bitar här och där. Lägg särskilt märke till "Tack till"-sidan i slutet....
Förslag nummer två är Lars Gyllenhaals "Ryssland och den svenska nedrustningen". (utdrag finns i länken)
Boken är egentligen en samling av journalisten och rysslandskännaren Gyllenhaals artiklar i ett antal tidningar. Vi får följa utvecklingen i Ryssland och president Putin med en del utblickar mot den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. En mycket, mycket läsvärd bok som ger en del otrevliga tankeställare. Jag har skrivit lite tidigare och Gyllenhaal här och här.
När jag ändå är inne på Putin kan jag inte låta bli att länka till två sevärda filmklipp. Det första (0:45) är när Putin svarar på frågor 2002 om hur Ryssland behandlar civila i Tjetjenien. Det andra (3:12) är ett av de många sätten att skapa en ungdomskult runt Putin.
Inte utan att man blir än mer skeptisk
Efter att under dagen ha frossat i ett ordentligt julbord sitter jag och plöjer protokollet från riksdagsdebatten om "Försvar och samhällets krisberedskap – budgetåret 2009" (börjar på anf 154) i torsdags efter att ha läst om den på den mycket intressanta Försvarsbloggen. Inte helt oväntat är det i vanlig ordning illa underbyggd pajkastning om vilket parti som vill Försvarets bästa, vilket regering som skapat oredan och lagt ner flest förband, JAS 39 Gripen, musikkårer och NBG. Suck....
Som officer blir man bara mer och mer trött på alltihop och mer och mer skeptisk till målen och uppgifterna för Försvarsmakten. Samtliga partier anser sig vilja stärka Försvarsmaktens förmåga och kapacitet. Läser man Gunilla Wahléns (v) anförande kan man lätt ledas att tro att hon vill förstärka försvarsbudgeten med 50 %. Verkligheten är ju dock en annan.
Rolf Gunnarsson (m) anser att den personal ur Försvarsmakten han har träffat vid förbandsbesök idel är optimister. Då har han lyckats med något jag inte lyckats med sen tiden innan NBG.
Sedan finns det ju som vanligt "numerär-politikerna" som så gärna hänger upp sig på en siffra tagen ur luften. Huvudsaken är att den är jämn och bra och att de själva kommit på den. Vad den sedan innebär i förmågor hos Försvarsmakten struntar man blankt i. Som t ex Peter Rådberg och hans 60 st JAS 39. Vad vill du göra med dessa, Peter? Vilka uppgifter ska Försvarsmakten lösa med dem? Vore det inte bättre att ställa en uppgift till Försvarsmakten och sedan fråga Försvarsmakten vad man behöver för att lösa uppgiften?
Peter Rådberg: "Man kan minska rätt mycket på materialkostnaderna. Hälften av materialkostnaderna går väl till JAS, 8–10 miljarder eller något sådant. Det finns hur mycket pengar som helst."
Regleringsbrev för Försvarsmakten 2008:
6:2, ap.2 Anskaffning av materiel och anläggningar (ram): 12 937 697 kr
Anslaget 6:2 får användas för att att finansiera anskaffning,
vidmakthållande och avveckling avmateriel och anslagsfinansierade
anläggningar. Vidare används anslaget för det säkerhetsfrämjande
samarbetet med andra länder. Anslaget används vidare till åtgärder för att
främja den i Sverige verksamma försvarsindustrins exportverksamhet
samt finansiering av förstagångsanskaffning av beredskapsvaror.
Med andra ord hittar vi alltså här bl a de fastighetshyror Försvarsmakten betalar. Här står också att finna kostnader till FMLOG för materielhyror, dvs vidmakthållande av materiel. Slutligen även anskaffning och avveckling av materiel. Om anslaget nu som Peter Rådberg påstår innehåller kostnader på 8-10 mdr kr för JAS 39 Gripen och Försvarsmakten betalar 2,3 mdr till FortV för byggnader blir det ju självklart inte mycket underhåll eller avveckling av materiel.
Summa summarum: 2009 års nobelpris i ekonomi kommer varken att gå till Ola Norrman eller Peter Rådberg. Som medborgare tycker man väl ändå att man borde kunna kräva avsevärt mer av ett partis huvudansvarige för försvarspolitik när det gäller kunskap om sitt ämne. Det är ju trots allt att skriva underlaget för ett regeringsbrev av detta slag som Peter Rådberg skulle kunna få i uppgift om de rödgröna vinner valet 2010. Men jag ställer mig ytterst tveksam till att Mona Sahlin skulle släppa Försvarsdepartementet till Miljöpartiet. Det är nog snarare Håkan Juholt som blir försvarsminister.
Okunskapen och den bristande insikten hos debattörerna påminner om när regeringens "genomförandegrupp" i våras som hade i uppgift att stryka materielposter för att spara pengar i materielbudgeten (trots sitt namn är endast en liten del av de ca 17 mdr kr inköp av materiel. Läser man protokollet finner man direkt bevis för att flera av riksdagsledmöterna går i denna fälla). Utan någon närmare konsekvensanalys strök man glatt ett antal materielprogram, där huvudsaken var att kontrakten gick att bryta utan större kostnader. Poster som parlamentarikerna strök glatt var bl a sådant som man frågar sig varför Försvarsmakten inte prioriterat, t ex ökad skyddsnivå på fordon, CAS-förmåga hos Gripen etc. Allmän förvirring har sedan rått i organisationen och först härom veckan fick man på FMV reda på vad som egentligen skulle strykas och av vad som skulle köpas i alla fall. Effektivt som vanligt.
Faktum kvarstår: Försvarsmakten tappar betydligt mer än 1 miljard kr i köpkraft VARJE år p g a inflation, höjda lönekostnader, att tekniken bara blir dyrare och ett antal andra ekonomiska faktorer. Samtidigt avser regeringen nu låsa budgeten till 40 mdr kr fram till 2014. Det innebär att 2014 är Försvarsmaktens köpkraft högst 35 mdr kr i dagens penningvärde. Förmodligen snarare neråt 30 mdr kr. (Tro sedan inte att det blir bättre med något av oppositionspartierna för där är det betydligt lägre anslag som presenteras)
Hur får då ihop ekvationen ökad förmåga/höjd beredskap, både i Sverige och utomlands och en minskande köpkraft?
Det går inte. Och det enda Försvarsmakten kan göra för att inte dra över budgeten är det vanliga. Lägga ner förband, och det har hittills aldrig betytt mer pengar i kassakistan.
Ibland undrar jag varför jag egentligen inte gör som majoriteten av mina kollegor, bara struntar i alltihop, idiotförklarar vissa politiker då och då, famlar efter de halmstån som då och då kommer när t ex Regeringen påstår sig "stärka Försvaret" och istället nöjer mig med en stadig inkomst den 25:e varje månad. Men så har jag också alltid levt i tron att allting går att förbättra och är fostrad att stå på mig och slåss för min sak. Tänk om man någon gång kunde få sätta sig ner i några timmar och resonera med några av våra försvarspolitiker i lugn och ro utan förkläden i form av personal från HKV och förbandschefer...
--------------------------------------------------
En sista suck: Här handlar det om ekononiska frågor som mycket väl kan innebära ytterligare en halvering av Försvarsmaktens förband och sen tjafsar man om dessa j-a musikkårer? Jag är en stark vän av traditioner, men någonstans måste man börja prioritera. Det är ju inte så att man får mer förtroende för försvarspolitiken. Fast redan i det gamla Rom talade man ju om "bröd och skådespel". På militärspråk: en diversion...
Finns det egentligen någon anledning att tro att våra politiker är bättre på andra områden såsom vård, rättsväsende, skola etc?
Som officer blir man bara mer och mer trött på alltihop och mer och mer skeptisk till målen och uppgifterna för Försvarsmakten. Samtliga partier anser sig vilja stärka Försvarsmaktens förmåga och kapacitet. Läser man Gunilla Wahléns (v) anförande kan man lätt ledas att tro att hon vill förstärka försvarsbudgeten med 50 %. Verkligheten är ju dock en annan.
Rolf Gunnarsson (m) anser att den personal ur Försvarsmakten han har träffat vid förbandsbesök idel är optimister. Då har han lyckats med något jag inte lyckats med sen tiden innan NBG.
Sedan finns det ju som vanligt "numerär-politikerna" som så gärna hänger upp sig på en siffra tagen ur luften. Huvudsaken är att den är jämn och bra och att de själva kommit på den. Vad den sedan innebär i förmågor hos Försvarsmakten struntar man blankt i. Som t ex Peter Rådberg och hans 60 st JAS 39. Vad vill du göra med dessa, Peter? Vilka uppgifter ska Försvarsmakten lösa med dem? Vore det inte bättre att ställa en uppgift till Försvarsmakten och sedan fråga Försvarsmakten vad man behöver för att lösa uppgiften?
Peter Rådberg: "Man kan minska rätt mycket på materialkostnaderna. Hälften av materialkostnaderna går väl till JAS, 8–10 miljarder eller något sådant. Det finns hur mycket pengar som helst."
Regleringsbrev för Försvarsmakten 2008:
6:2, ap.2 Anskaffning av materiel och anläggningar (ram): 12 937 697 kr
Anslaget 6:2 får användas för att att finansiera anskaffning,
vidmakthållande och avveckling avmateriel och anslagsfinansierade
anläggningar. Vidare används anslaget för det säkerhetsfrämjande
samarbetet med andra länder. Anslaget används vidare till åtgärder för att
främja den i Sverige verksamma försvarsindustrins exportverksamhet
samt finansiering av förstagångsanskaffning av beredskapsvaror.
Med andra ord hittar vi alltså här bl a de fastighetshyror Försvarsmakten betalar. Här står också att finna kostnader till FMLOG för materielhyror, dvs vidmakthållande av materiel. Slutligen även anskaffning och avveckling av materiel. Om anslaget nu som Peter Rådberg påstår innehåller kostnader på 8-10 mdr kr för JAS 39 Gripen och Försvarsmakten betalar 2,3 mdr till FortV för byggnader blir det ju självklart inte mycket underhåll eller avveckling av materiel.
Summa summarum: 2009 års nobelpris i ekonomi kommer varken att gå till Ola Norrman eller Peter Rådberg. Som medborgare tycker man väl ändå att man borde kunna kräva avsevärt mer av ett partis huvudansvarige för försvarspolitik när det gäller kunskap om sitt ämne. Det är ju trots allt att skriva underlaget för ett regeringsbrev av detta slag som Peter Rådberg skulle kunna få i uppgift om de rödgröna vinner valet 2010. Men jag ställer mig ytterst tveksam till att Mona Sahlin skulle släppa Försvarsdepartementet till Miljöpartiet. Det är nog snarare Håkan Juholt som blir försvarsminister.
Okunskapen och den bristande insikten hos debattörerna påminner om när regeringens "genomförandegrupp" i våras som hade i uppgift att stryka materielposter för att spara pengar i materielbudgeten (trots sitt namn är endast en liten del av de ca 17 mdr kr inköp av materiel. Läser man protokollet finner man direkt bevis för att flera av riksdagsledmöterna går i denna fälla). Utan någon närmare konsekvensanalys strök man glatt ett antal materielprogram, där huvudsaken var att kontrakten gick att bryta utan större kostnader. Poster som parlamentarikerna strök glatt var bl a sådant som man frågar sig varför Försvarsmakten inte prioriterat, t ex ökad skyddsnivå på fordon, CAS-förmåga hos Gripen etc. Allmän förvirring har sedan rått i organisationen och först härom veckan fick man på FMV reda på vad som egentligen skulle strykas och av vad som skulle köpas i alla fall. Effektivt som vanligt.
Faktum kvarstår: Försvarsmakten tappar betydligt mer än 1 miljard kr i köpkraft VARJE år p g a inflation, höjda lönekostnader, att tekniken bara blir dyrare och ett antal andra ekonomiska faktorer. Samtidigt avser regeringen nu låsa budgeten till 40 mdr kr fram till 2014. Det innebär att 2014 är Försvarsmaktens köpkraft högst 35 mdr kr i dagens penningvärde. Förmodligen snarare neråt 30 mdr kr. (Tro sedan inte att det blir bättre med något av oppositionspartierna för där är det betydligt lägre anslag som presenteras)
Hur får då ihop ekvationen ökad förmåga/höjd beredskap, både i Sverige och utomlands och en minskande köpkraft?
Det går inte. Och det enda Försvarsmakten kan göra för att inte dra över budgeten är det vanliga. Lägga ner förband, och det har hittills aldrig betytt mer pengar i kassakistan.
Ibland undrar jag varför jag egentligen inte gör som majoriteten av mina kollegor, bara struntar i alltihop, idiotförklarar vissa politiker då och då, famlar efter de halmstån som då och då kommer när t ex Regeringen påstår sig "stärka Försvaret" och istället nöjer mig med en stadig inkomst den 25:e varje månad. Men så har jag också alltid levt i tron att allting går att förbättra och är fostrad att stå på mig och slåss för min sak. Tänk om man någon gång kunde få sätta sig ner i några timmar och resonera med några av våra försvarspolitiker i lugn och ro utan förkläden i form av personal från HKV och förbandschefer...
--------------------------------------------------
En sista suck: Här handlar det om ekononiska frågor som mycket väl kan innebära ytterligare en halvering av Försvarsmaktens förband och sen tjafsar man om dessa j-a musikkårer? Jag är en stark vän av traditioner, men någonstans måste man börja prioritera. Det är ju inte så att man får mer förtroende för försvarspolitiken. Fast redan i det gamla Rom talade man ju om "bröd och skådespel". På militärspråk: en diversion...
Finns det egentligen någon anledning att tro att våra politiker är bättre på andra områden såsom vård, rättsväsende, skola etc?
onsdag 10 december 2008
En aktiv Widman
Jag har lite dåligt samvete för att jag kanske gick lite hårt åt Allan Widman i ett tidigare inlägg, men de fakta han byggde artikeln håller helt enkelt inte så jag står fast vid ståndpunkten.
Däremot är hans aktivitet i riksdagen avseende välmotiverade frågor till försvarsministern beundransvärd. Se bara.
Däremot är hans aktivitet i riksdagen avseende välmotiverade frågor till försvarsministern beundransvärd. Se bara.
Saab strikes back
"Om vi skulle utveckla gratis och ge bort 48 plan skulle Joint Strike Fighter ändå varit billigare sett utifrån Norges utvärdering, säger Åke Svensson. " (SvD)
Idag genomförde Saab sin presskonferens där man bemötte den norska regeringens val av JSF som nästa stridsflygplan för Norge. Man kan väl lugnt säga att en hel del (felaktiga) fakta bemöttes och ovanstående citat borde ju tala för sig självt.
Som vidare jämförelse kan nämnas att Norge beräknar en högre kostnad för inköp av 48 JAS 39 NG och 30 års livstid än vad Gripen har kostat totalt i Sverige om man räknar samman alla utvecklingskostnader sedan starten 1982, inköp av 204 flygplan och driftkostnader till dags datum. Ska man skratta eller gråta? "Norsk matematik" eller "norsk kalkyl" lär ju bli en ny benämning på tveksamma beräkningar inom finansvärlden. Inte heller lär det väl bli något norsk nobelpris i ekonomi på ett bra tag. Norge talar t o m om lägre kostnader för JSF än tillverkarens egna siffror. (Bill Sweetman, Ares) Man talar nu t o m om att flytta norska flygvapnets huvudflygbas från Bodö, mycket p g a bullerproblematik. Bulleproblemen kommer avsevärt att förvärras med JSF. Istället talar man om att anlägga en helt ny flygbas vid Evenes, en bit från Narvik. Det lär bli billigt. Sedan tidigare har man för avsikt att lägga ner flygbasen på Örlandet utanför Trondheim.
Istället för att nyttja Saabs och Svenska statens (FMV och Försvarsmakten) kostnadsberäkningar, har Norge kastat dem i papperskorgen och gjort egna baserade på sitt nyttjande av F-16 och de kostnader man haft för att modifiera det systemet. Saab beräknar att norrmännen använt ca 20% av de överlämnade siffrorna och gjort resten själva efter eget huvud. En annan lustig detalj är att norrmännen beräknat att 50% av flygplanen ska haverera på 30 år. En rätt intressant inställning till hur man bedriver flygning i Norge och något som man inte ens lyckats med när det gäller F-16 på snart 30 år, tror jag. Efter att den sista av 64 JAS 39 C/D i delserie 3 levererats, kan man nu konstatera att kostnaden blev 1500 milj kr (eller 10%) lägre än vad som tidigare budgeterats. Tumme upp!
Vidare kritiseras de hotsimuleringar som norrmännen också hävdar sig basera valet av JSF på. Precis som jag skrivit i tidigare kommentarer ställer jag mig också rätt tveksam till dem. Gripen är erkänt ett av världens bästa stridsflygplan för sjömålsbekämpning, medan det i det norska provet fick underkänt. Som också Saabs vd säger, många av de "simuleringar" som norrmännen säger sig ha gjort har krävt betydligt större kunskap och fakta om flygplanet än vad som efterfrågats till offerten. Då är det rätt märkligt att man inte väljer att ta in dessa fakta.
Vad har då agendan varit med valet av JSF? Som en norsk general sade, för att få Socialistisk Venstre (motsvarar vårt vänsterparti) med på tåget att köpa ett amerikanskt stridsflygplan krävdes det att det andra alternativet framstod som mycket sämre. Voìla!
Det är ju inte lite kul att se att all världens ledande stridsflygjournalister och dito tidningar sågar det norska valet. Det ska också bli väldigt intressant att se vad Norges försvarsminister har att förtälja när hon kommer till Sverige för att förklara sig på måndag. Från norska sida svarar man att man inte tror att man någonsin kommer bli överens med Saab i den här frågan och inte önskar gå in i någon polemik. Nej, det brukar ju vara bekvämast så när man är ute på hal is.
Avslutningsvis som förtydligande till alla norrmän innan ni öser in sura kommentarer igen: För min del får ni gärna köpa JSF istället för Gripen. Jag förstår fullt ut om ni anser att de amerikanska säkerhetspolitiska garantierna och supporten är bättre motsvarande från Sverige. Men varför kan inte den norska regeringen då rakryggad gå ut och säga det och stå för sitt val, istället för att på genomskinligt falska grunder såga Gripen?
Lite länkar:
Saabs kommentarer (även här)
Norges försvarsminister anser sig aldrig ha sagt att Gripen "ubrukkelig". (DN.no)
Dagbladet (för övrigt intressant att se att ingen av de norska tidningarna tog med citatet om att JSF enl norska regeringen skulle vara billigare även om Gripen var gratis...)
Nyhetstråd om Gripen på militaryphotos.net. Drivs av någon med signaturen Signatory, som verkar vara duktiga på att dammsuga på information om Gripen. Bra jobbat, måste man säga.
Uppdatering 11/12:
Diskussionen efter gårdagens presskonferens från Saab fortsätter. Norge erkänner nu att man ersatte Saabs beräkningar på kostnader för Gripen med egna baserade på användande av F-16 och tycker på allvar att det är mycket bättre. Som sagt, inget Nobelpris i ekonomi till Norge nästa år heller.
Aftenposten
Aftenposten
Klassekampen (F-16 bättre som beräkningsunderlag)
Dagbladet
Aftenposten
Aftenposten
Klassekampen (F-16 bättre som beräkningsunderlag)
Dagbladet
måndag 8 december 2008
Beklämmande, Widman
De gånger jag har träffat Allan Widman har han gett intryck av att vara en mycket intelligent, analyserande och påläst politiker. Därför känns det nu märkligt att läsa denna otroliga dynga i SvD. Om Widman är så till den grad felinformerad om detta, hur är det då med hans övriga kunskaper? Hans argumentation går att skjuta sönder och samman på rena faktafel.
I vanlig Widmanordning jämförs Flygvapnet med sina danska, norska och finska motsvarigheter och han kommer fram till att det är lika stort som de övriga tillsammans. Möjligen om man lade ihop två av grannländernas, men inte tre. Återigen förbiser Widman att nästan halva Flygvapnets storlek (de tre divisionerna på F 7 Såtenäs) huvudsakligen är inriktade på det politiskt beslutade exportstödet och alltså inget som kommer Flygvapnets verksamhet värst mycket till godo. Lägg därtill de flygplan och piloter som är reserverade för utprovning. Detta är ett nödvändigt ont när man tillverkar egna flygplan och ingenting som våra grannländer behöver syssla med. Det gör däremot USA, där grannländerna har köpt sina flygplan. Där är verksamheten dock inte lika märkbar eftersom det amerikanska flygvapnet är betydligt större än det svenska. Sålunda är det alltså endast 4 divisioner motsvarande ca 70 fpl som utgör det taktiska Flygvapnet. Ser man till de reella kostnaderna visar det sig rätt snabbt också att de övriga ländernas flygplan är så pass mycket dyrare i drift än JAS att summan för x timmar flygtid går förhållandevis jämnt ut. Ser man å andra sidan till allt runtomkring som egentligen bara syftar till att driva runt ett byråkratiskt arbetsmarknadsdagis i form av interndebiteringar, ”marknadsmässiga” hyror o s v, då finner man en del skillnader.
Vad Widman sedan har rätt i är att Gripen aldrig prövats internationellt, men där måste väl ändå regeringen och riksdagen vara de som lastas? Det är ju bara att anslå en summa pengar och skicka iväg ett förband. Om jag inte missminner mig har vi haft flygförband i internationell beredskap i ca 5 år. Vad är problemet i så fall? Kan man stå i beredskap kan man väl göra insatser? Kan det vara si och så med den politiska viljan?
När Widman sen kommer in på beväpning och flygunderstöd blir det riktigt, riktigt sorgligt. Förmågan till precisionsbekämpning av markmål är väl en av få förmågor Gripen har idag (de övriga varandes sjömålsbekämpning och jaktförsvar). Var siffran fyra piloter kommer ifrån har jag ingen aning om, speciellt inte när han skriver ”under övning genomfört närunderstöd av markstridskrafter”. Mig veterligen finns det två divisioner i Flygvapnet som är fullt utbildade på detta och som deltagit i diverse internationellt erkända övningar, t ex Red Flag.
Klustervapen är nästa sorgebarn. Här är han också helt ute och cyklar. Jag kan rekommendera en koll under bloggens avdelning om klustervapen för att reda ut begreppen.
Vad avser radarjaktrobotar verkar Widman och Sipri ha helt skilda åsikter. Men det var väl också alliansregeringen som ville stoppa utvecklingen och anskaffandet av den framtida robot som var motiveringen till att endast något hundratal skulle köpas av den äldre?
Man kan vara ganska fast i förvissningen om att Försvarsmakten inte kommer att gå ut och rätta dessa uppgifter, även om de är fullständigt felaktiga. Varför? Inom några månader släpps biljetterna till nästa nerläggningscirkus och där råkar Widman genom sina stolar i Försvarsutskottet och Försvarsberedningen vara en av cirkusdirektörerna.
Det får ju anses som rätt märkligt när regeringspartierna i ena stunden talar om den eviga freden och intecknar sig långt upp över öronen i den (t ex stryker vapenbeställningar) för att i nästa stund ge hals om att Försvarsmakten saknar vapen och utrustning? Widman företräder en alliansregering som årligen vill minska FM anslag med drygt en miljard kr. Hur ska detta realistiskt gå ihop om han vill ha ett ”försvar här och nu” när han varken är villig att göra avkall på materiel eller förmågor? Det kan ju inte komma som en överraskning att efterverkningarna blir så stora som när nästan hälften av alla JAS-piloter blir utan flygtid, när det enda område Försvarsmakten kan spara i, är de fåtal procent av budgeten som rör reell verksamhet. Det säger sig självt att ska man spara 1,5 mdr kr ur en pott på kanske 5 blir resultatet svidande.
Jag undrar därför hur Allan Widman har tänkt sig att få Försvarsmakten att fungera när man nu 2008 från regeringens sida låser budgeten till 40 mdr kr fram till år 2014, när det redan idag innebär att budgeten urlakas med mer än en miljard kr om året p g a inflationen, ökade lönekostnader, teknisk faktor etc? Det innebär alltså att 2014 kommer budgeten att motsvara att dagens försvarsbudget skulle motsvara någonstans runt 30 mdr kr.
Jag håller fullständigt med Allan Widman om att Försvarsmakten av idag är ett luftslott och jag tvekar inte en stund till att säga att orsaken till detta främst är politisk inkompetens. Något måste som sagt göras åt saken. Det hindar dock inte att jag finner det oerhört beklämmande när man som politiker går ut offentligt och far med så grova felaktigheter som Allan Widman nu gör.
I vanlig Widmanordning jämförs Flygvapnet med sina danska, norska och finska motsvarigheter och han kommer fram till att det är lika stort som de övriga tillsammans. Möjligen om man lade ihop två av grannländernas, men inte tre. Återigen förbiser Widman att nästan halva Flygvapnets storlek (de tre divisionerna på F 7 Såtenäs) huvudsakligen är inriktade på det politiskt beslutade exportstödet och alltså inget som kommer Flygvapnets verksamhet värst mycket till godo. Lägg därtill de flygplan och piloter som är reserverade för utprovning. Detta är ett nödvändigt ont när man tillverkar egna flygplan och ingenting som våra grannländer behöver syssla med. Det gör däremot USA, där grannländerna har köpt sina flygplan. Där är verksamheten dock inte lika märkbar eftersom det amerikanska flygvapnet är betydligt större än det svenska. Sålunda är det alltså endast 4 divisioner motsvarande ca 70 fpl som utgör det taktiska Flygvapnet. Ser man till de reella kostnaderna visar det sig rätt snabbt också att de övriga ländernas flygplan är så pass mycket dyrare i drift än JAS att summan för x timmar flygtid går förhållandevis jämnt ut. Ser man å andra sidan till allt runtomkring som egentligen bara syftar till att driva runt ett byråkratiskt arbetsmarknadsdagis i form av interndebiteringar, ”marknadsmässiga” hyror o s v, då finner man en del skillnader.
Vad Widman sedan har rätt i är att Gripen aldrig prövats internationellt, men där måste väl ändå regeringen och riksdagen vara de som lastas? Det är ju bara att anslå en summa pengar och skicka iväg ett förband. Om jag inte missminner mig har vi haft flygförband i internationell beredskap i ca 5 år. Vad är problemet i så fall? Kan man stå i beredskap kan man väl göra insatser? Kan det vara si och så med den politiska viljan?
När Widman sen kommer in på beväpning och flygunderstöd blir det riktigt, riktigt sorgligt. Förmågan till precisionsbekämpning av markmål är väl en av få förmågor Gripen har idag (de övriga varandes sjömålsbekämpning och jaktförsvar). Var siffran fyra piloter kommer ifrån har jag ingen aning om, speciellt inte när han skriver ”under övning genomfört närunderstöd av markstridskrafter”. Mig veterligen finns det två divisioner i Flygvapnet som är fullt utbildade på detta och som deltagit i diverse internationellt erkända övningar, t ex Red Flag.
Klustervapen är nästa sorgebarn. Här är han också helt ute och cyklar. Jag kan rekommendera en koll under bloggens avdelning om klustervapen för att reda ut begreppen.
Vad avser radarjaktrobotar verkar Widman och Sipri ha helt skilda åsikter. Men det var väl också alliansregeringen som ville stoppa utvecklingen och anskaffandet av den framtida robot som var motiveringen till att endast något hundratal skulle köpas av den äldre?
Man kan vara ganska fast i förvissningen om att Försvarsmakten inte kommer att gå ut och rätta dessa uppgifter, även om de är fullständigt felaktiga. Varför? Inom några månader släpps biljetterna till nästa nerläggningscirkus och där råkar Widman genom sina stolar i Försvarsutskottet och Försvarsberedningen vara en av cirkusdirektörerna.
Det får ju anses som rätt märkligt när regeringspartierna i ena stunden talar om den eviga freden och intecknar sig långt upp över öronen i den (t ex stryker vapenbeställningar) för att i nästa stund ge hals om att Försvarsmakten saknar vapen och utrustning? Widman företräder en alliansregering som årligen vill minska FM anslag med drygt en miljard kr. Hur ska detta realistiskt gå ihop om han vill ha ett ”försvar här och nu” när han varken är villig att göra avkall på materiel eller förmågor? Det kan ju inte komma som en överraskning att efterverkningarna blir så stora som när nästan hälften av alla JAS-piloter blir utan flygtid, när det enda område Försvarsmakten kan spara i, är de fåtal procent av budgeten som rör reell verksamhet. Det säger sig självt att ska man spara 1,5 mdr kr ur en pott på kanske 5 blir resultatet svidande.
Jag undrar därför hur Allan Widman har tänkt sig att få Försvarsmakten att fungera när man nu 2008 från regeringens sida låser budgeten till 40 mdr kr fram till år 2014, när det redan idag innebär att budgeten urlakas med mer än en miljard kr om året p g a inflationen, ökade lönekostnader, teknisk faktor etc? Det innebär alltså att 2014 kommer budgeten att motsvara att dagens försvarsbudget skulle motsvara någonstans runt 30 mdr kr.
Jag håller fullständigt med Allan Widman om att Försvarsmakten av idag är ett luftslott och jag tvekar inte en stund till att säga att orsaken till detta främst är politisk inkompetens. Något måste som sagt göras åt saken. Det hindar dock inte att jag finner det oerhört beklämmande när man som politiker går ut offentligt och far med så grova felaktigheter som Allan Widman nu gör.
söndag 7 december 2008
Inbjudan
Detta kom som kommentar till första delen i helikopterföljetongen och jag låter det blir ett eget inlägg istället:
Hej Wiseman,En inbjudan till dig och de dina: (undrar vilka "mina" är? Försvarsvänner, kollegor, familjen? /Wiseman)
Välkommen till ett seminarium om svensk försvars- och fredspolitik:
Försvaret och Freden
Tid: onsdag 10 december kl: 19.00
Plats: Lilla Nygatan 14, Stockholm.
Tunnelbana: Gamla stan
Mycket har hänt i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken under de senaste tio åren. Tidigare var målet att maximera antalet soldater att mobilisera för att försvara en svensk neutralitetsprincip och svenska gränser. Idag är en stor del av Försvarsmaktens mål deltagande i internationella insatser för att hejda väpnade konflikter långt ifrån Sverige.Vissa anser att det handlar om en oundviklig anpassning till en förändrad hotbild. Andra att det är dags att dra i handbromsen innan vi helt förlorar vår försvarsförmåga. Under 2009 tas beslut om försvarets inriktning de kommande tre åren. Vilket försvar behövs framöver? Vilken fredspolitik behövs? Går försvars- och fredsambitionerna alltid hand i hand?
Medverkande:Anna Ek, ordf. för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Gunilla Wahlén, riksdagsledamot och medlem i försvarsberedningen (v)
Karin Enström, riksdagsledamot och ordf. för försvarsberedningen (m)
Annette Rihagen, rikslottachef, Svenska Lottakåren
Henrik Landerholm, generaldirektör för Folke Bernadotteakademin
Kerstin Grebäck, ordförande för Womens International League for Peace and Freedom, WILFP.Ingen föranmälan behövs
Kontakt:Linda Åkerströmlinda.akerstrom@svenskafreds.se
tel: 08-55 80 31 85/ 070-893 15 14
Seminariet är en del av en seminarieturné som under okt-dec 2008 bedrivit försvarspolitisk debatt i tio svenska städer. Turnén är ett samarbete mellan Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Värnpliktsrådet, Försvarsutbildarna, Svenska Lottakåren och Svenska FN-förbundet.
mvh
Linda Åkerström
Försvars- och säkerhetspolitik/security and defence policy
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen/Swedish Peace and Arbitration society
Box 4134, 102 63 Stockholm, Sweden
Tel: +46 (0)8 55 80 31 80 (main)Fax: +46 (0)8 702 1846
linda.akerstrom@svenskafreds.se
http://www.svenskafreds.se
Det blir säkert intressant att lyssna till. Gå om ni kan!
Hej Wiseman,En inbjudan till dig och de dina: (undrar vilka "mina" är? Försvarsvänner, kollegor, familjen? /Wiseman)
Välkommen till ett seminarium om svensk försvars- och fredspolitik:
Försvaret och Freden
Tid: onsdag 10 december kl: 19.00
Plats: Lilla Nygatan 14, Stockholm.
Tunnelbana: Gamla stan
Mycket har hänt i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken under de senaste tio åren. Tidigare var målet att maximera antalet soldater att mobilisera för att försvara en svensk neutralitetsprincip och svenska gränser. Idag är en stor del av Försvarsmaktens mål deltagande i internationella insatser för att hejda väpnade konflikter långt ifrån Sverige.Vissa anser att det handlar om en oundviklig anpassning till en förändrad hotbild. Andra att det är dags att dra i handbromsen innan vi helt förlorar vår försvarsförmåga. Under 2009 tas beslut om försvarets inriktning de kommande tre åren. Vilket försvar behövs framöver? Vilken fredspolitik behövs? Går försvars- och fredsambitionerna alltid hand i hand?
Medverkande:Anna Ek, ordf. för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Gunilla Wahlén, riksdagsledamot och medlem i försvarsberedningen (v)
Karin Enström, riksdagsledamot och ordf. för försvarsberedningen (m)
Annette Rihagen, rikslottachef, Svenska Lottakåren
Henrik Landerholm, generaldirektör för Folke Bernadotteakademin
Kerstin Grebäck, ordförande för Womens International League for Peace and Freedom, WILFP.Ingen föranmälan behövs
Kontakt:Linda Åkerströmlinda.akerstrom@svenskafreds.se
tel: 08-55 80 31 85/ 070-893 15 14
Seminariet är en del av en seminarieturné som under okt-dec 2008 bedrivit försvarspolitisk debatt i tio svenska städer. Turnén är ett samarbete mellan Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Värnpliktsrådet, Försvarsutbildarna, Svenska Lottakåren och Svenska FN-förbundet.
mvh
Linda Åkerström
Försvars- och säkerhetspolitik/security and defence policy
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen/Swedish Peace and Arbitration society
Box 4134, 102 63 Stockholm, Sweden
Tel: +46 (0)8 55 80 31 80 (main)Fax: +46 (0)8 702 1846
linda.akerstrom@svenskafreds.se
http://www.svenskafreds.se
Det blir säkert intressant att lyssna till. Gå om ni kan!