Perspektiv på Nordstream 2 och Karlshamns kommun

Det är onekligen en intressant vändning som Nordstream 2 tagit i svensk politik. Gårdagens besked att Karlshamns kommun nu upplåter hamnen till mellanlagring av rör vid bygget av den andra gasledningen. Givet beskedet i samma fråga angående Gotlands kommun och Slite hamn är det naturligtvis uppseendeväckande.

Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?


På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.

På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.

I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.

Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.

Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.

Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).

Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.

Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.

Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.


Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.


Den amerikanska underrättelserapporten om rysk påverkan i presidentvalet

Det är en mycket intressant och läsvärd rapport som de amerikanska underrättelsetjänsterna släppt om påverkansoperationerna mot det amerikanska presidentvalet. [länk]

Rapporten belyser tydligt hur ryska internationella media och sociala medier används som ett av verktygen i påverkansoperationer. Man trycker också tydligt på det många inte förstår, nämligen att cyberoperationer, påverkan via sociala media o.s.v. existerar inte i ett vakuum var för sig utan integreras till en helhet. Det är den samlade bredden av medel man måste försvara sig mot, inte enskilda verktyg och metoder.



Då rapporten är öppen har bevisföringen (sannolikt) begränsats till de områden som redan är kända och allmänt tillgängliga De briefingar som avgående och inkommande presidenter fått har sannolikt innehållit även de andra metoder som nyttjats för inhämtning, t.ex. HUMINT, signalspaning m.m. Likaså utelämnar den öppna rapporten de andra metoder som Ryssland kan ha nyttjat inom operationen, vilket kan vara en uppsjö av aktiva åtgärder, bl.a. opinionspåverkan via inflytelsepersoner. Rapporten uttalar dock att intrång genomförts mot det republikanska partiet men att dessa (ännu) inte utnyttjats.

Slutligen innehåller rapporten en intressant fördjupande del om hur den statliga ryska tv-kanalen RT nyttjas som ett verktyg för att påverka den internationella opinion och framförallt skapa misstroende och tvivel mot staten och samhället i de länder som utgör mål.


För svensk del är rapporten full av mycket viktiga lärdomar att ta fasta på. Framförallt inför valet 2018 där vi inte osannolikt kan få en livlig debatt om NATO-medlemskap eftersom samtliga Allianspartier nu är för ett medlemskap. En sådan debatt och situation har Kreml ett mycket starkt intresse av att påverka.


Uppdatering 7/1 10.30: Länk till analysrapporten om själva dataintrånget mot det demokratiska partiet där informationen senare användes till delar av påverkansoperationen.


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade