Om en beredskapsinsats

Stridsvagn 122 på Gotland vid tidigare beredskapskontroll. Foto: Försvarsmakten.

 

Måndagen den 24 augusti meddelade Försvarsmakten att man hade inlett en beredskapsinsats i södra och sydöstra Östersjön med anledning av det rådande omvärldsläget. Framförallt är det situationen i Belarus och Ryssland som oroar. Det finns god anledning att diskutera denna operation närmare utifrån de senaste årens händelseutveckling och det stundande försvarsbeslutet. Det är också mycket glädjande att konstatera att Försvarsmakten ligger på rätt sida i beredskapstrappan och heller inte tvekar att kommunicera kring beredskapshöjningen. Som Johan Wiktorin konstaterade under måndagskvällen så är detta den största beredskapsoperationen som Försvarsmakten genomfört sedan augustikuppen i Sovjetunionen 1991.

 

Jag har inte upplevt en liknande beredskapshöjning i Försvarsmakten sedan augustikuppen 1991. Denna gång är vi också alerta, men uthålligheten inte densamma. Vi kanske inte är intresserade av ett försämrat säkerhetsläge, men det är intresserat av oss. @FinansdepSv https://t.co/NawZ6ADAJb

— Johan Wiktorin (@forsvarsakerhet) August 24, 2020

Trots Georgienkriget 2008 och det då yrvakna svenska uppvaknandet har det tagit lång tid för Försvarsmakten att ställa om till en högre nationell försvarsförmåga. Det tog till året efter innan Försvarsmakten gavs i uppgift av regeringen att även planera för ett försvar av Sverige. I det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 betonades att omställningen endast kunde ske i den takt som ekonomin medgav. Ekonomin medgav just inget alls, särskilt inte beredskap. Beredskapen var i hög grad ett resultat av vilken personalekonomi som fanns. Konsekvensen av detta blev tydlig även för allmänheten vid den s.k. ryska påsken 2013 när jaktincidentberedskapen enligt då rådande (och politiskt sanktionerade) inriktning inte var i tjänst nattetid. Därefter påbörjades en förändring.

Vid den ryska annekteringen av Krim höjde de flesta av våra grannländer sin beredskap och kommunicerade detta öppet. NATO effektuerade en av sina beredskapsplaner för att förstärka Baltikum och förstärkte med bl.a en halv division amerikanska F-15 jaktflygplan från Storbritannien (den andra halvan var redan insatt som NATO:s jaktberedskap på Island). I Sverige skedde dock inte mycket och det fanns heller ingen politisk kommunikation kring det mycket spända läget i Östersjön. Östersjön gick över en natt till att bli den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland och har sedan så förblivit.

Annekteringen av Krim och Rysslands krig i Ukraina föranledde en ominriktning av försvarsbeslutet 2015 och också en helt annan försvarsplanering med stora förändringar inom den militära beredskapen. Beredskapen har blivit betydligt mer heltäckande och framförallt flexibel. När Försvarsmakten nu höjde sin beredskap så skedde det både snabbt och det finns också en stor uthållighet i beredskapen. Sedan 2015 så har också Försvarsmakten flera gånger intagit högre steg i beredskapstrappan med lyckat resultat, även om det inte alltid blivit känt. Det finns en väsentlig faktor för att Försvarsmakten kunnat nå dessa resultat.

Stående förband med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. 

Det som det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 verkligen fick rätt var att skapa möjligheten till en stående organisation med kontinuerligt tjänstgörande personal, innefattande även gruppbefäl, soldater och sjömän utöver officerare. Dessa finns koncentrerade till förband som behöver vara snabbt gripbara. För 15 år sedan hade en motsvarande beredskapsoperation varit svår att få till stånd då de enda då gripbara resurserna för markförbanden hade varit rättså nyligen inryckta värnpliktiga. För Flottans del hade det sett bättre ut, medan Amfibiekåren och Flygvapnet hade haft det svårare. Ett gott exempel på något som finns idag tack vare just det nuvarande personalsystemet är stridsgruppen på Gotland.

Krigföringen har också de senaste 20 åren utvecklats mot att i hög grad utspelas i gråzonen mellan fred och krig och variera i konfliktskalan (icke-linjär krigföring). Detta ställer stora krav på att snabbt kunna gå upp i beredskap och uthålligt befinna sig i en högre beredskapsgrad, samtidigt som man fortsätter att lösa fredsproduktionen. Den organisation som varje gång kräver ett politiskt beslut för mobilisering för att ge handlingsfrihet, kommer garanterat att inte vara på rätt plats när det behövs. Den anställda personalen är direkt tillgänglig för operationer genom beslut om aktivering. Detta är ett beslut som fattas av Försvarsmakten, och kräver således inte ett politiskt beslut. Likaså äger också Försvarsmakten att besluta om den tidvis tjänstgörande personalen, vilket också bidrar till en hög tillgänglighet.

Det är med anledning av ovanstående oroväckande att se de försvarspolitiska krafter som vill lägga tonvikten på ett mobiliseringsförsvar på bekostnad av den stående organisationen, men också den tidvis tjänstgörande personalen. Det är den stående organisationen som ger handlingsfrihet och som framförallt också kan skapa tiden för en mobilisering om man tvingas till änden av konfliktskalan. Resultatet riskerar att bli en trögare organisation som är beroende av politiska beslut för mobilisering för att vara tillgänglig. Det gör en mobiliseringstung organisation både olämplig för snabba förlopp och mindre användbar i icke-linjära gråzonsförlopp.

Jag ser det därför som av stor vikt att Försvarsmakten behåller en så stor stående organisation som möjligt, samtidigt som det är viktigt att denna kan kompletteras med mobiliserande värnpliktsförband för att ge både volym och uthållighet i konfliktskalans högre nivåer. Försvarsmakten och försvarspolitiken har all anledning att vara stolt idag över den förmåga och flexibilitet som organisationen har idag. Låt nu inte detta åka ut med badvattnet i det stundande försvarsbeslutet.

Lucka 22: Pliktpersonal

I lucka 22 diskuterades den vilande värnplikten och svårigheterna att personalförsörja Försvarsmakten. 2014 var det ett faktum att yrkesförsvaret inte skulle kunna realiseras med den mängd kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater, sjömän och gruppbefäl som hade utlovats i försvarsbeslutet 2009, i vilket värnplikten lades vilande. Uppfyllnaden var mycket lägre än önskat och lönenivåerna var (och är ) helt enkelt inte konkurrenskraftiga. Det mesta av denna problematik hade FOI redan förutspått i sin rapport som kom samtidigt med att det nya systemet infördes. Särskilt jämförelsen med andra länder var intressant och borde ha manat till eftertanke, men tyvärr inte.

Samtidigt med att värnplikten lades vilande, togs ett positivt och viktigt steg för en framtida återaktivering av plikten, nämligen att göra den könsneutral genom en ändring av lagen om totalförsvarsplikt. Från att värnplikten tidigare endast omfattat män, omfattar den sedan 2009 även kvinnor. När julkalendern 2014 skrev hade regeringen preics öppnat för att återuppväcka repetitionsutbildningen av värnpliktiga, vilket var ett positivt tecken. Detta brådskade eftersom pliktpersonal tas ur krigsorganisationen 10 år efter deras senaste tjänstgöring. Samtidigt talades det om att återaktivera värnplikten. Det första steget togs den 1 oktober genom tillsättandet av Annika Nordgren Christensens pliktutredning. Efter att utredningen var färdig gick det snabbt att återaktivera värnplikten. I ett första steg fick Försvarsmakten i uppgift att kunna grundutbilda 4000 värnpliktiga. I Försvarsberedningens rapport Värnkraft vill man se en utökning mot grundutbildning av 8000 värnpliktiga till mitten av 20-talet. Försvarsmakten planerar för en gradvis ökning från 5000 grundutbildade 2021 till 8000 2025.

Återaktivering av värnplikten är i grunden ett mycket positivt drag. För det första ger värnplikten en möjlighet att snabbt bygga upp fler större krigsförband. Värnplikten skapar också en mycket god rekryteringsgrund för både officer/specialistofficer, liksom kontinuerligt och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Här finns den ingång som saknades efter 2009. Det är också mycket positivt att värnplikten nu är könsneutral och att mönstringsunderlaget därför omfattar både män och kvinnor. På sikt kommer det att leda till att fler kvinnor kommer in i Förvarsmakten, liksom att organisationen bättre speglar hur samhället ser ut idag i form av kulturell och etnisk bakgrund. Det kommer att gynna både Försvarsmakten och samhället som helhet.

Värnplikt är dock ingen universalösning på Försvarsmaktens personalförsörjningsproblem. Visst ökas möjligheterna till rekrytering, men till vissa viktigare specialistkompetenser kan det finnas behov av att återinföra enstaka värnpliktsbefattningar bara för att skapa en rekryteringsgrund. Det man framförallt ska ha med sig är att även om värnpliktsutbildningen håller hög kvalitet så kommer den inte att kunna ersätta kvaliteten hos kontinuerligt tjänstgörande personal. Det uttrycks i den politiska debatten en önskan om att ersätta delar av den anställda personalen med värnpliktiga, vilket vore förödande för den erfarenhetsbas som skapats de senaste tio åren. Framförallt vore det förödande för beredskapen, eftersom de anställda förbanden är synnerligen lämpade för den konfliktmiljö som gäller idag och kan förväntas gälla framöver, i form av icke-linjär krigföring. Detta innebär att en aktör snabbt går mellan olika delar av konfliktskalan fred - kris - konflikt och krig. Traditionellt har denna varit i nämnd ordning, men som t.ex. fallet Ukraina visar så kan Ryssland snabbt ändra läge. Då duger det inte att förlita sig på en organisation som kräver ett politiskt beslut om mobilisering för att vara fullt användbar. Här har Försvarsmakten idag en god beredskap med sin kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal som mycket snabbt kan lösa uppgifter och under längre tid. Här är det positivt att Försvarsberedningen pekar på att införa en tjänstgöringsskyldighet även för den tidvis tjänstgörande personalen.

Slutligen finns det en inneboende svårigheterna med att växa samtidigt som man ska upprätthålla beredskap. Försvarsmakten organisation har slimmats ner till tunnast möjliga för att lösa skarpa uppgifter i form av krigsförbandsutveckling för insatser och genomförande av beredskap/insatser. Det ur denna organisation man nu måste lyfta ut personal för att genomföra grundutbildningen av allt fler värnpliktiga. Det finns dock inget alternativ annat än att lyckas med denna svåra ekvation eftersom organisationen annars kommer att implodera.

Summerat, så är lucka 22 en mycket positiv sådan vad det gäller den militära delen av plikten. Det återstår att se hur den övriga plikten i form av allmän tjänstgöringsplikt och civilplikt kommer att utvecklas. Dessa är också mycket viktiga för ett fungerande totalförsvar.

Lucka 21: Krigsbasorganisationen

Undertecknad landar kortbana på Rv 44 i september 2017. Foto: Jörgen Nilsson

I lucka 21 diskuterades Flygvapnets krigsbasorganisation. Denna hade fört ett mycket tynande liv sedan 00-talet och inriktnignen mot internationella insatser. Grunden i Insatsförsvaret innebar också att fredstida resurser skulle kunna kraftsamlas till en för ändamålet skräddarsydd insats, vilket gjorde att inget förband behövde ha full utrustning och organisatorisk styrka. Detta slog vitt och brett inom Försvarsmakten, men extra hårt mot delar av försvaret som var infrastrukturellt tunga som t.ex. Flygvapnets krigsbasorganisation.

Glädjande nog har det hänt mycket inom detta område sedan december 2014. Försvarsmakten har jobbat hårt för att stärka Flygvapnets basorganisation. Försvarsbeslutet 2015 talade också om en särskild basmiljard för att återanskaffa materiel stärka bassystemet. Under perioden sedan 2014 har flottiljerna blivit krigsförbanden i bassystemet istället för tidigare basbataljonerna. Det flygvapenövningar som har genomförts de senaste åren, inklusive Aurora 2017 och flottiljernas egna övningar, har samtlig inneburit att stora steg har tagits för att återta förmågor i bassystemet. Ett av mina egna starkaste minnen från tiden som divisionschef var att som förste pilot på 25 år landa på den temporärt avstängda riksväg 44 utanför F 7 Såtenäs. Möjligheten till spridning för skydd är och förblir en viktig komponent i taktiken för att möta en kvalificerad fiende. Förmågan att temporärt uppträda på andra baser än de fredstida flottiljflygplatserna är därför dimensionerande för dne operativa effekt som flygstridskrafterna kan utveckla.

Som så ofta när det uppstår förmågeglapp är det lätt att tro att facit finns bakåt i tiden, i detta fall Bas 90-systemet och basbataljon 85. Man stöter ofta på förslag om att f.d. basen X eller Y bara är att återta, vilket baseras på att sagespersonen (något generaliseat) har sett någon kilometer asfalt. Det är dock sällan banorna som är begränsande för en bas utan den kringliggande infrastrukturen som så gott som alltid är osynlig för lekmannen. Det som är av större intresse är övrig nödvändig infrastruktur som bränsleförråd, samband, m.m. (utan att bli för specifik). Det system och den organisation som Flygvapnet nu utvecklar är annorlunda och anpassad till framtida krav och de förutsättningar som gäller idag, inte minst möjligheten att använda kontinuerligt tjänstgörande personal. De alltmer precisa fjärrstridsmedlen och den snabba underrättelsecykeln ställer höga krav på fortfikatoriskt skydd eller rörligt uppträdande, där det sistnämnda traditionellt har varit en paradgren för Flygvapnet. Operationsmiljöns krav har gjort att även andra flygvapen nu börjar försöka lära sig spridning och rörlighet i sin bastaktik. US Air Force införde för några år sedan en ny taktik, kallade Agile Combat Employment, som innebär att "små" flygförband frambaseras under något dygn till en bas i ett operationsområde för att därefter återgå till en huvudbas eller byta bas. Systemet påminner mycket om det svenska rörliga systemet, men har helt andra krav på infrastruktur och stöd.

Blickar man tillbaka mot december 2014 så har Flygvapnet tagit många starka steg. Ser man framåt kommer Flygvapnet att ta ytterligare steg mot en starkare basorganisation i det kommande försvarsbeslutet.

Lucka 18: Luftvärn

Första provskottet med robot 98, Vidsel november 2019. Foto: Anders Åberg/FMV

"Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad."

Så avslutades lucka 18 2014 som hade belyst läget inom svenskt luftvärn. Luftvärnet hade fört en mycket tynande tillvaro till följd av de stora neddragningarna inom försvaret och ominriktningen till internationella insatser. Något lufthot var inte riktigt det man förväntade sig vid internationella insatser. Sålunda försvann alla luftvärnsförband utom Lv 6 i Halmstad. Luftvärnsrobotsystemen robot 90 och robot 23 lades ned, på så sätt att de överfördes till materielreserven. Anskaffningen av robot 23 kom heller aldrig att anskaffas fullt ut. I början av 10-talet gjordes den första anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem, vilket blev en markavfyrad version av jaktroboten robot 98 IRIS-T. Det var dock en tämligen blygsam anskaffning och vissa försvarspolitiker talade om detta som att nu hade man minsann satsat på luftvärnet för lång tid framåt. Sen kom kriget i Ukraina.

Glädjande nog så kom farhågorna på skam och det har sedan julkalendern 2014 blivit ett omfattande lyft inom Luftvärnet. Det började med anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem med medellång räckvidd (fram till för några år sedan hade det benämnts långräckviddigt), där det vinnande systemet blev rb 103 Patriot. Materiel anskaffas till två bataljoner och robotarna i två versioner. En med längre räckvidd med primär uppgift mot konventionella flygplan, samt en med primär förmåga mot korträckviddiga ballistiska robotar. I bataljonerna finns även robot 98-systemen som skapar ett närskydd mot framförallt lågflygande mål.

I början av 2019, i samband med Sälenkonferensen, kom också den glädjande nyheten att robot 90 plockas ur malpåse för att bli nytt brigadluftvärn. Till skillnad från grundversionen av robot 70 har robot 90 full mörkerförmåga och skytten behöver heller inte utsättas för elementen, utan sitter i en bandvagn. Det dröjde sedan inte längre än till sommaren och Almedalsveckan innan Försvarsmakten meddelade att även de få anskaffade robot 23 systemen tas ur malpåse och baseras på Gotland för att skapa ett permanent luftförsvar på ön. Robot 23 har långt ifrån samma räckvidd som rb 103 Patriot, men erbjuder god spridning, höghöjdstäckning och har ett mycket kapabelt styrsystem där frekvensområdet ligger inom ett område som få radarvarnare plockar upp. Samtidigt har det också skett och sker en omfattande uppgradering av luftvärnets ledningssystem.

Det är bara att konstatera att Luftvärnet har rejäl medgång och det är välbehövligt för det svenska luftförsvaret.

Lucka 16: Ubåtsjakthelikoptrar

Helikopter 14F (sjöoperativ version). Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Under lucka 16 i julkalendern 2014 fann man ubåtsjakthelikoptrar – eller snarare avsaknaden av dem. Eftersom den stora ubåtsjakten hösten 2014 var i färskt minne i december och hade tydliggjort några av de största förmågeglappen hos dåtidens försvar, så blev det många luckor om ubåtsjaktförmåga. Få saker är så förknippade med 80- och 90-talens ubåtsjakter som helikopter 4 fällandes sjunkbomber. När denna helikoptertyp avvecklades 2008 försvann också den flygande ubåtsjaktförmågan. Det enda ubåtsjaktflygplanet SH 89 hade avvecklats redan 2005. Istället skulle helikopter 14 i sjöoperativ variant bära förmågan vidare. I den sjöoperativa varianten skulle integreras en doppsonar, ubåtsjakttorpeder samt ett ledningssystem. Även helikopter 15 anskaffades i en sjöoperativ variant, där förmågan består i möjlighet att fälla sonarbojar.

Vid den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014 var en av de största bristerna just att det inte fanns några ubåtsjakthelikoptrar att tillgå. Förmågeglappet var dock identfierat vid tidigare tillfällen, t.ex. ubåtsjakten på Västkusten 2011. Som beskrivet i ett av de tidigare inläggen om ubåtsjakt är den svenska skärgårdsmiljön, liksom Östersjöns vattenförhållanden mycket gynnsamma för en ubåt som vill hålla sig dold. Ofta kan en ubåt följa ett spanande fartyg på avsevärt mycket längre håll än fartygets sensorer kan upptäcka ubåten. Bottentopografin i skärgården ger mask och komplicerar signalbilden. En aktiv sonar kan undvikas genom att gå i noll-doppler (tvärskurs mot sonarens bäring). Det är av bland annat av dessa anledningar som ubåtsjakthelikoptrar är så viktiga. Dessa kan överraska en ubåt på ett sätt som fartyg inte kan. Uppträder man i förband med rote eller fler helikoptrar så kan man låsa en ubåt likt schack. Vidare kan man snabbt positionera sig för vapeninsats. För riktigt hög effektivitet krävs det dock att helikoptrarna är utrustade med ledningssystem med datalänkar där alla enheter som ingår i ubåtsjakten kan dela sina sensordata.

Allt detta var sådant som dimensionerade anskaffningen av helikopter 14 i sjöoperativ variant. Vid avvecklingen av helikopter 4 var dock problemet att helikopter 14 var långt ifrån levererad, och än längre ifrån att ha någon ubåtsjaktförmåga. Därmed inleddes också en problematik med att besättningar som hade erfarenhet av ubåtsjakt snabbt började gå ur tiden. När ubåtsjakten hösten 2014 ägde rum fanns fortfarande ingen helikopter 14 med ubåtsjaktförmåga att tillgå. Det var inte ens nära. Den enda helikopter som syntes var mig veterligen markoperativa helikopter 15. Något år senare kom dock de första av fem helikopter 14F med doppsonar i tjänst. Den fulla ubåtsjaktförmågan hos helikopter 14F låter dock vänta på sig. Försvarsberedningen tar upp behovet av förmågan i rapporten Värnkraft. I Försvarsmaktens underlag för försvarsbeslutet anger dock myndigheten att taktisk datalänk och ubåtsjakttorped kan införas först i perioden 2026-2030. Bedömt är detta ett resultat av den ekonomiska skillnaden i Försvarsberedningens och Försvarsmaktens beräkningar, där Ekonomistyrningsverket kommit fram till att ca 60 mdr kr saknas för att finansiera förslagen i Försvarsberedningens rapport.

Sammanfattningsvis är det alltså inte mycket bättre ställt med ubåtsjakthelikoptrarna fem år efter den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Helikopter 14F har levererats med doppsonar, men är långt ifrån fullt operativ. Levereras förmågan fullt under perioden 2026-2030 som Försvarsmakten föreslår i sitt underlag, så är detta ungefär 20 år efter att Försvarsmakten sist hade ett ubåtsjakthelikoptersystem med full förmåga. Det är minst sagt skrämmande.

Lucka 13: Hydrofonbojfartyg

Spaningsbåt typ 82. Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten

Lucka 13 år 2014 var ytterligare en i raden av luckor som berörde ubåtsjaktförmågan, närmare bestämt hydrofonbojfartyg. De ursprungliga fartygen var förbandssatta så sent som 1992 och gav Marinen en helt ny nivå av känslighet vad gällde inmätning av ljud. Efter endast 12 år tjänstgöring dömde försvarsbeslutet 2004 ut förmågan som icke-relevant för framtiden. Tio år senare var denna feldömning ett faktum även för allmänheten.

Sen gick det snabbt. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att 6 av de 12 bevakningsbåtar som Marinen hade skulle byggas om till bojbåtar. Förutom den befintliga sjunkbombsförmågan, skulle de ges ett nytt sonarsystem och utrustas med sonarbojar. Sedan dess har dessa bojbåtar getts förvånansvärt stort utrymme i såväl försvarsbeslut, som beredningsrapporter, årsredovisningar och budgetunderlag. Det råder ingen tvekan om att det är ett bra tillskott till Marinens ubåtsjaktförmåga, men det är på inga sätt någon revolutionerande förmåga eller system. Snarare är det ett tecken på hur svagt försvarsbeslutet 2015 egentligen var när dessa bojbåtar blir något av det största som hänt Marinen, på samma sätt som lastbilar, kängor och annan grundläggande materiel också gavs oproportionerligt stort utrymme.

Man får dock glädjas åt att det i detta fall blev ett snabbt beslut kring "en lågt hängande frukt".

Lucka 12: Pansarvärnsrobotar

Robot 56 någon gång i mitten av 90-talet. Foto: Försvarsmakten

Bakom lucka 12 2014 dolde sig pansarvärnsrobotar. Detta var ännu ett system som försvann under den strategiska time-outen då Försvarsmakten inte under överskådlig tid skulle behöva möta en kvalificerad fiendes arméstridskrafter. Då stridsvagnen och diverse stridsfordon varit dominerande på slagfältet under kalla kriget och Warzawapaktens stridskrafter hade en hög grad av mekanisering, så byggdes en omfattande pansarvärnsförmåga upp i den svenska armén. Granatgeväret Carl-Gustav, pansarskotten m/68 och m/86, samt den revolutionernades takslående pansvarvärnsroboten Bill, är alla exempel på detta. Carl-Gustav och pansarskott m/86 har också blivit internationella försäljningssuccéer. I början av 00-talet hade den svenska armén två olika pansarvärnsrobotsystem. Rbs 56 Bill för mål upp till ca 2000 m. Systemet var mycket spritt inom de mekaniserade förbanden. Därtill fanns rbs 55 TOW med räckvidd upp till 4000 m. Systemet var dock inte lika spritt utan fanns främst inom dedikerade pansarvärnsplutoner och -kompanier. Efter att rbs 56 avvecklats från mitten av 00-talet uppstod svårigheter för infanteri att bekämpa stridsvagnar och stridsfordon på avstånd över de 600 m som är räckvidden på den lätta pansarvärnsroboten rb 57 som också infördes från mitten av 00-talet.

I samband med försvarsbeslutet 2015 återkom behovet av förstärkt pansarvärnsförmåga inom markstridskrafterna, framförallt inom de motoriserade bataljonerna. Kriget i Ukraina hade varit lika mekaniserat som man hade kunnat förvänta av två stater med arv från Sovjetunionen. Utöver nyttjande av stora mängder långräckviddiga artillerisystem hade Ryssland också använt Ukraina som försöksområden för sina nya stridsvagnstyper. Var det något som den ukrainska sidan led brist på så var det kvalificerade bärbara pansarvärnsvapen och det blev en het fråga att försöka få tag i moderna amerikanska system (vilket också är en del av turerna kring president Trump och riksrättsåtalet). En upphandling inleddes av ett nytt pansarvärnsrobotsystem, benämnt rbs 58. Av oklar anledning avbröts upphandlingen i början av 2019. Det återstår att se vad som sker med rbs 58 i det stundande försvarsbeslutet.

Tills vidare kvarstår därmed svårigheterna för markförbanden att verka mot stridsvagnar och stridsfordon bortom 600 m om man inte har tillgång till stridsvagn eller är tilldelad understöd av indirekt eld. Detta påverkar särskilt de motoriserade bataljonerna vars pansarterrängbilar skulle behöva kombineras med ett tyngre vapensystem för att man fullt ut skulle kunna utnyttja den effekt som förbandens höga rörlighet ger grunderna för. En annan påverkad förbandstyp är jägarförbanden. Mig veterligen ligger fortfarande rbs 56 Bill i materielreserven, där de legat sedan de skulle exporteras till Saudi-Arabien. Jag kan tänka mig att åtminstone en eventuellt blivande försvarsgren skulle vara intresserade av dessa. Vän av ordning (och försvaret) tycker att efter 5 år av kriget i Ukraina (och några års krig i Syrien där pansarvärnsrobotarna också har bevisat sin betydelse) borde ha lett till en förstärkning av pansarvärnsförmågan.

Lucka 10: Antiubåtsgranater

ELMA-kastare under provskjutning hösten 2018. Foto: FMV

Den tionde luckan 2014 handlade liksom den nionde om ubåtsjaktförmåga. Under 80-talets ubåtsjakter uppkom behov av både nya sensorer och verkansmedel. Ett exempel på det sistnämnda var antiubåtsgranatsystemet ELMA. Granaterna avfyrades i salva mot läget för en undervattenskontakt och kunde genom starka magneter fästa på en ubåts skrov. Därefter verkade granaten med riktad sprängverkan för att slå hål på ubåtens skrov. Från början skulle systemet endast verka för att tvinga upp en ubåt till ytan, men systemet utvecklades sedan för att uppnå sänkande förmåga sedan insatsreglerna hade förstärkts under senare delen av 80-talet. Liksom så mycket annat inom ubåtsjaktförmågan avvecklades systemen under 00-talet och på samma sätt blev det tydligt under 10-talets ubåtsjakter, särskilt hösten 2014, att det hade varit ett gravt felaktigt beslut. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att försöka återinföra systemen på åtminstone två av minröjningsfartygen, vilket FMV påbörjade under 2018. En förbättring jämfört med 2014, även om förmågan inte är helt åter och det har tagit tid.

Lucka 8: Kustrobot

Provskott med Robot 15 KA 2016. Foto: FMV

Liksom fallet med Gotland i förra inlägget är kustrobot ett område där det glädjande nog har hänt mycket sedan lucka 8 i julkalendern 2014. Kustrobotsystemet robot 15 KA lades liksom det övriga kustartilleriet ner i försvarsbeslutet 2000 efter att endast ha varit operativt i några få år.

Hösten 2016 kom så beskedet att Försvarsmakten åter förbandssatte delar av förbandet, samt att man även genomfört provskott. Detta hade möjliggjorts genom att återanvända delar från gamla batteriet, och komponenter från avvecklade robotbåtar och korvetter. Beskedet var mycket välkommet eftersom det innebär att det inte enbart är Marinens fartyg som står för den uthålliga sjömålsbekämpningsförmågan på ytan. En angripare behöver också ta hänsyn till var dessa svårupptäckta robotsystem grupperats. Kombinationen av luftvärn (helst långräckviddigt som erhålls genom införandet av rb 103 Patriot) och sjömålsrobotar, ger möjligheter att avregla stora områden för en fiende och begränsas dennes rörelsefrihet och fysiska handlingsfrihet.

Att Försvarsmakten så snabbt skulle kunna återta kustrobotsystemet var det ingen som hade vågat hoppas på, även om vi var många som önskade och förordade det. Utrustat med Länk 16 skulle systemet snabbt kunna erhålla mållägen från andra plattformar, t.ex. ASC 890, JAS 39, helikoptrar, korvetter eller t.o.m. allierades plattformar och därmed kunna verka utan att öppna egen sensorer. På sikt vore det lämpligt att omsätta systemet med en modernare variant av roboten med en sekundär markmålsförmåga. Detta är dock inget som omnämns i Försvarsberedningens rapport Värnkraft, som nöjer sig med att konstatera att man vill se att förmågan vidmakthålls bortom 2025. En ny upphandling skulle sannolikt kunna samordnas med Finland som också opererar systemet.

Lucka 7: Gotland

Foto: Jesper Sundström/Försvarsmakten

Gotland. Denna strageiska ö mitt i Östersjön. Lucka 7 i julkalendern 2014 diskuterade det strategiska vakuum som Sverige åstadkommit genom att tio år tidigare avveckla det sista reguljära militära förbandet på ön, bortsett från bastroppen på Visby flygplats. När internationella insatser blev den enda prioriterade verksamheten, var inte längre det nationella försvaret geografiska krav längre ett urvalskriterium. Århundraden av strategiska erfarenheter och sanningar kunde läggas åt sidan.

Våren 2014 var dock misstaget tydligare än någonsin tidigare. Annekteringen av Krim och kriget i Ukraina hade gjort Östersjöområdet till den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland. Mitt i alltihopa låg Gotland som ett strategisk vakuum. I försvarsbeslutet 2015 beslutades därför om en ny permanent militär närvaro på Gotland i form av en stridsgrupp. Ca 1 miljard kr avsattes för ändamålet. Takten för återetableringen visade dock inte på någon större hast eftersom Gotlands regemente skulle återuppsättas först i januari 2018. Antalet övningar på Gotland ökade dock. Så plötsligt sensommaren 2016 kom nyheten att Försvarsmakten skulle rotera markförband genom Gotland för att tillse en stående närvaro på Gotland. Den som sysslat med operationsplanering kunde känna igen resultatet av omedelbara åtgärder som vidtas i ett tidigt skede av planeringen efter inledande analys av läget. Dessa åtgärder på Gotland och därpå följande har haft en tydlig signaleffekt om svensk säkerhetspolitisk beslutsamhet. Det är trots allt vad man gör och mindre vad man säger som spelar roll inom säkerhetspolitiken. Ett annat tydligt exempel på beslutsamhet var beskedet i somras att väcka liv i luftvärnssystemet 23 BAMSE och gruppera detta på ön. Detta innebär att under de fem år som gått sedan förra julkalendern så har Gotland fått en reell militär närvaro där en märkbar tröskel har etablerats. Det är inte längre bara att ta för sig av Gotland. Försvarsbeslutet 2020 kommer att innebära ytterligare förstärkningar av stridsgruppen på Gotland med grund i Försvarsberedningens rekommendationer.

Det finns dock visst smolk i bägaren. Som med andra militära etablering är frågan om övnings- och skjutfält central. Förband måste kunna övas. Likaså är det centralt att etablera övrig stödjande infrastruktur. Här har det som förväntat gått trögt, vilket är något man också bör bära i åtanke inför det stundande försvarsbeslutet. Infra- och miljöfrågor har idag minst 5 års tid från påbörjade process till förverkligande. I fallet med Gotlands regemente har problematiken huvudsakligen kretsat kring Tofta skjutfält. Detta visar återigen hur regional och kommunal politik tillåts sätta upp hinder för statliga säkerhetspolitiska beslut. Ett annat exempel är Nordstream 2 och Karlshamns kommuns beslut som gick stick i stäv mot regeringens inriktning.

Är det något man ska lära sig av Gotlandsexemplet är hur lång tid det tar att återta nedlagda förmågor och de omfattande resurser i form av pengar och arbetskraft som detta kräver.


Uppdatering 8/12 16.00: Chefen för Gotlands Regemente, överste Mattias Ardin, meddelar att läget är förbättrat avseende miljötillståndet för skjutfältet.

Bilden av Tofta skjutfält är ur det militära perspektivet ljusare än vad texten beskriver. Ett mer tillåtande miljötillstånd har börjat tillämpas och vi skjuter numera på hela fältet.

— Mattis Ardin (@ArdinMattias) December 8, 2019

Lucka 2: Flygstridsledning

ASC 890. Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Lucka 2 i julkalendern 2014 avhandlade flygstridsledning. Den som följt bloggen sedan starten 2007 vet att under de första åren var flygstridsledningen och turerna kring den IT-konsultsönskedrömsdrivna omställningen av denna, en mycket diskuterad fråga. Ofta skedde detta i form av gästinlägg från majoren Peter Neppelberg som inte tvekade att med risk för egen karriär lyfta galenskaperna i de beslut som var på väg att fattas. Sverige och Flygvapnet kan i mångt och mycket tacka Peter för att vi idag fortsatt har en robust, skyddad flygstridsledning där man inte lagt alla ägg i samma korg. En av de mer naiva visionerna var nämligen att samla i princip allt i en kontorsbyggnad i Enköping. Turerna kring det nätverksbaserade försvaret i den avart av detta som materialiserades under sena 00-talet, var både heta och med höga insatser. Det rörde sig om mångmiljardkontrakt för en IT-sektor som hittat en andra chans inom försvaret efter att IT-bubblan hade krackelerat. Ett exemepel på hur mycket som stod på spel var att när SVT i Dokument Inifrån våren 2011 granskade det nätverksbaserade försvaret och den väckelselika rörelsen kring detta så började plötsligt höga SVT-chefer få mail ifrån någon som utgav sig för att vara "Wiseman's Wisdom" (sic!). Då åsikterna som uttrycktes inte riktigt stämde överens med vad som diskuterats på bloggen, så fattade man på SVT misstankar. Man började istället odla mailkontot, samtidigt som man hörde av sig till mig via bloggen. Om något så visar detta vilken ställning försvarsbloggarna hade fått inom försvarsdebatten 2011.

2014 hade de radikala omställningsplanerna gått i stöpet och istället fanns två skyddade berganläggningar kvar varifrån flygstridsledningen kunde genomföras. Likaså hade Link 16 införts som ersättare för den nationella datalänken, så läget var avsevärt bättre. Länk 16 möjliggjorde också att med rätt krypto så kunde svensk flygstridsledning leda enheter från andra stater. Det är något som nyttjats om inte dagligen så minst varje vecka inom t.ex. Cross-Border Training och andra training events som genomförs med grannländerna och NATO. Den lägesbild som erbjuds är fantastiskt bra, särskilt när egen flygande spaningsradar ASC 890 är i luften.

Jämför man situationen inom flygstridsledningen idag med läget i december 2014 så har några steg framåt tagits, medan det på andra håll fortfarande står stilla. Ett av de största stegen är att det är avsevärt mycket mer kvalificerad övningar som genomförs för såväl flygstridsledning som luftbevakning. Kvaliteten på svensk flygstridsledning framhålls ofta av utländska flygvapen som det bästa de upplevt inom området. Försvarsberedningen har i sin rapport Värnkraft uttryckt att man vill se ytterligare en STRIL-bataljon sättas upp under det kommande försvarsbeslutet. Det är en i mina ögon något oprecis beskrivning eftersom en STRIL-bataljon kan se ut lite hur som helst i sin sammansättning och att döma av Försvarsmaktens underlag till regeringen inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen, så är en ytterligare bataljon inte något man vill sätta upp. Istället "föreslås åtgärder som förstärker flera basfunktioner". Vad som oroar idag är samma sak som inom många andra funktioner i Försvarsmakten, nämligen personalförsörjningen. Flygstridsledare är en nyckelkompetens för ett fungerande luftförsvar. Sedan värnpliktsbefattningarna inom STRIL försvann har det även här varit svårrekryterat och det blir inte bättre av att en civil flygledare har ca 3 ggr så hög lön och lägre pensionsålder.

På det hela så har läget inom flygstridsledning förbättrats sedan 2014, men personalförsörjningen oroar (tyvärr är inte Försvarsmaktens personalförsörjning i form av attraktion och framförallt bibehållande av personal inte något som Försvarsberedningen borrar djupare i än rätt svepande formuleringar kring att något borde göras). Försvarsberedningen påtalar också behovet av att omsätta sensorkedjan (d.v.s. framförallt Försvarsmaktens markbundna radarstationer) till modernare system. Vad som blir av detta får vi se i Försvarsbeslutet, men man kan säga att det har hänt rätt mycket på de dryga 40 år som gått sedan merparten av dem anskaffades.

Lucka 1: Krigsjukvården

Lucka 1 i 2014 års julakalender avhandlade krigsjukvården med konstaterandet att läget var mycket illa ställt. Krigssjukvården var något av det första som avvecklades när försvaret ställdes om under 90- och framförallt 00-talet. Om det nu inte skulle bli krig, så varför i så fall bekosta en mycket omfattande krigssjukvård, med alltifrån lagerhållning av läkemedel, vacciner och andra förnödenheter till just fält- och krigssjukhus? Inlägget konstaterade också, mycket med grund i arméöverläkaren Blimarks D-uppsats, att den militära sjukvården 2014 i stort sett helt var beroende av den civila sjukvårdens resurser. Ominriktningen av den militära sjukvården gjordes med internationella insatser som ram, d.v.s. inga masskadeutfall utan ett begränsat antal skadade och snabb transport till mer kvalificerad sjukvård tillhandahållen av annan aktör. Försvarsberedningens rapporter inför försvarsbeslutet 2015 gjorde inga särskilda nedslag inom sjukvården, och inte heller gjordes så i propositionen.

Några år senare var medvetenheten något större och yrvaket så. Försvarsberedningen konstaterade också i sin rapport Motståndskraft i december 2017 att läget var mycket dåligt ställt inom sjukvården i det militära försvaret, liksom den civila sjukvårdens förmåga att hantera ett större antal skadade i samband med en allvarlig händelse. Detta skulle bl.a. kräva ett omfattande omdisponeringsarbete innan man skulle ha plats och resurser för att ta hand om de skadade. Idag produceras inte heller några vacciner i Sverige eller större mängder av de läkemedel och medicinska förnödenheter som sjukvården är beroende av. Istället importeras dessa just-in-time. På det hela är det ingen munter läsning som Försvarsberedningen erbjuder.

Ett tydligt exempel på hur det fungerar i praktiken är också hur den svenska sjukvården nyligen påverkades med veckor av inställda operationer på ett antal sjukhus till följd av att en ny leverantör av sjukvårdsmaterial upphandlats. Eftersom det idag inte finns någon instans med samlat ansvar för att lagerhålla läkemedel, sjukvårdsmaterial och andra förnödenheter, så blir konsekvenserna så allvarliga som under oktober vid minsta störning redan under fredstid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots 5 års öppet krig i Europa och ett stadigt försämrat omvärldsläge, så har ingenting gjorts för att komma till rätta med dessa mycket allvarliga brister i totalförsvarets bägge delar. Avsaknad av robust sjukvård gör det svenska samhället sårbart för påtryckningar med militära och andra maktmedel där masskadeutfall anges som konsekvens. Det återstår att se vad det blir av det hela i försvarsbeslutet 2020 - och när sjukvården efter beslut kan nå någon form av grundnivå.

Återbesök i julkalendern

I december 2014 gjorde jag en julkalender på bloggen, där jag i varje del belyste ett eftersatt område inom Försvarsmakten eller totalförsvaret. Vid den tiden var Rysslands krig i Ukraina relativt nytt (den andra stora offensiven i östra Ukraina hade ännu inte inletts). Vidare hade Ryssland ännu inte tagit flera av de steg som sedan kommit att påvisa landets krig icke-konventionella medel gentemot Väst, som påverkansoperationerna mot det amerikanska valet, det brittiska Brexit-valet, attacken med kemiska stridsmedel mot ryska avhoppare i Storbritannien m.m. I Sverige hade senhösten präglats av ubåtsjakten i Stockholms skärgård och arbetet med försvarsbeslutet 2015. Kort sagt, omvärldsläget var allvarligt, ett nytt försvarsbeslut stod för dörren och alla talade om "hybridkrig" och påverkansoperationer.

Idag står vi inför ett nytt försvarsbeslut under 2020. Kriget i Ukraina har nu rasat i 5 år och Europa har också upplevt flera allvarliga terrordåd med ursprung i Levanten, liksom en migrationskris också företrädesvis förorsakad av läget i Mellanöstern. Samtidigt har EU upplevt en skälvning i och med Brexitbeslutet, liksom NATO:s framtid ter sig osäker med Donald Trump som president i USA och Turkiets farliga väg under president Erdogan. Det har också blivit tydligt för allt fler att krig inte enbart förs med fysiska, militära medel, utan i högre grad i gråzonen mellan fred och väpnad konflikt med andra medel såsom påverkansoperationer, cyberattacker och specialoperationer likt Skripal-fallet. Det kan därmed inte råda tvivel om allvaret i den säkerhetspolitska omvärldssituationen, vare sig i vårt närområde, Europa eller världen som helhet. Detta avspeglas också i den närmast totala politiska enigheten kring att det svenska försvaret nu måste växa. När 2009 års försvarsbeslut togs hette det att ett enskilt angrepp mot Sverige var otänkbart. Idag omtalas det enskilda angreppet mot Sverige, som en inledande operation, som ett av de troligaste scenarierna.

Med detta som bakgrund, passar det rätt bra att göra ett återbesök till 2014 års julkalender för att se vad som hänt inom respektive område och diskutera varför det ser ut som det gör idag inom området. Imorgon blir det lucka 1 - krigssjukvården. Jag kan dock redan nu varna för att jag kanske inte alltid kommer att hinna uppdatera varje lucka på exakt rätt dag, men då får jag ta igen det senare.

Historien upprepar sig

Svenska stridsvagnar under framryckning i Norge under övningen Trident Juncture. Foto: Försvarsmakten

I början av veckan släpptes Ekonomistyrningsverkets rapport från granskningen av Försvarsmaktens investeringsplan. Det är nedslående, men inte oväntade besked. I grund och botten skulle man kunna säga att historien än en gång upprepar sig.

ESV kommer i sin rapport fram till att Försvarsmakten behöver ett anslagstillskott på 88 miljarder kr för att nå de mål som satts i budgetunderlagen fram till år 2025. Räknar man endast de anskaffningar och investeringar som redan är beslutade av Riksdagen saknas ändå 29 miljarder kr jämfört med den rådande försvarsbudgetens beslutade nivåer. Risken förefaller överhängande att även det inneliggande försvarsbeslutet därmed resulterar i ett rejält underskridande av uppsatta mål i försvarsförmågan. Detta trots en målsättning med brett politiskt stöd om att stärka Försvarsmaktens förmåga. Därför förtjänar det nu att påminna både om historien och att uppsatta mål redan reducerats.

Den innevarande svenska försvarsreformen påbörjades med inriktningsbeslutet 2009, i kölvattnet av Georgienkriget. Försvaret skulle förstärkas och åter kunna lösa nationella uppgifter. 2004 års insatsförsvar, innebärande att endast små delar av försvaret under begränsad tid skulle kunna lösa internationella insatser mot motståndare med låg teknologisk status, skulle reformeras för att nu kunna möta även väpnade angrepp mot Sverige. 2014 skulle en ny organisation ha intagits motsvarande dessa krav. Kruxet var bara att försvarsreformen i det av regeringen lagda förslaget skulle ske i den takt ekonomin medger.  Detta kom i praktiken att innebära att försvarsreformen knappt höll styrfart.

Samma år som den svenska försvarsreformen inleddes, inledde Ryssland sin försvarsreform, uppbackad av en mycket omfattande finansiering. Det taffliga genomförande som uppvisades av de ryska väpnade styrkorna i samband med Georgienkriget, var borta till annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina. Lärokurvan var också brant i interventionen i Syrien, som blev nästa försöksplats för det ryska försvaret. Parallellt med den tekniska och taktiska utvecklingen, ägde också en doktrinär utveckling rum. Denna kapitaliserade på såväl äldre sovjetisk militärteori, som modern teknologi och samtida militärteori. Resultatet är det allomfattande ryska s.k. hybridkriget, där kriget till stor del förs på andra arenor än de traditionellt militära, men med de militära medlen som hävstång. Framförallt förs nu kriget en gråzon som enligt folkrätten beskrivs som fred. Detta gör att demokratier får svårare att försvara sig mot angreppen. Ett försvar mot denna typ av krigföring kräver också komplettering av helt andra medel än de traditionellt militära, men eftersom angreppen sker med militära medel som hävstång, så kvarstår vikten av de militära medlen.

Kriget i Ukraina med konsekvensen att Sverige idag befinner sig i den primära friktionsytan mellan Väst och Ryssland, samt den fastkörda, kraftigt underfinansierade försvarsreformen från 2009, ledde fram till ett nytt försvarsbeslut 2015. Detta beslut togs i bred politisk enighet med det övergripande syftet att stärka det svenska försvaret i den allt osäkrare omvärlden. Finansieringen blev dock långt ifrån vad som krävdes för att ens vara i närheten att nå de mål som den föregående försvarsberedningen satt upp året innan. För att markera ett skifte från den tidigare inriktningen riktades kommunikationen från försvarsdepartementet in på att kommunicera att ”basplattan” var i fokus, d.v.s. all den grundläggande materiel som liksom den kvalificerade materielen blivit eftersatt. Kängor, uniformer, radioapparater, standardfordon m.m. Likaså planerades en upprustning av det svenska totalförsvaret, som under 00-talet hade lagts ner närmast fullständigt.

I skrivande stund så har det visat sig tydligt att finansieringen inte räckt ens till det som 2015 definierades som basplattan. Det är fortsatt mycket tal om om upprustning av Totalförsvaret, men utöver broschyren Om krisen eller kriget kommer till alla hushåll, har mer konkreta åtgärder lyst med sin frånvaro. Stora steg inom Försvarsmaktens verksamhet har dock tagits, framförallt övningsverksamheten. Krigsförbandsutvecklingen har därmed kunnat ta rejäla kliv. Detta har vi sett prov på bl.a. under försvarsmaktsövningen Aurora och nu senast Trident Juncture.

Dagen har inneburit en framgångsrik fördröjningsstrid där fienden tillfogades sådana förluster att deras anfallskraft bröts! De svenska förbanden behöver inte skämmas för sina insatser i striden mot den tyskleddda VJTF-brigaden! Vi är bra! #TridentJuncture #svfm pic.twitter.com/xHdYsrGJWT

— 2.BRIGADEN (@2_brigaden) 6 november 2018

Dock utgör ekonomin fortsatt den största hemskon för såväl personalförsörjning, materielförsörjning och övningsverksamhet. Just av denna anledning var det mycket bekymrande att idag höra ÖB och generaldirektören för Försvarsmakten redogöra för de ekonomiska konsekvenserna för Försvarsmakten nästa år när övergångsregeringen inte vill anslå någon ekonomisk förstärkning överhuvudtaget för Försvarsmakten. 2019 riskerar därmed att bli en fullständig tvärnit för Försvarsmakten eftersom den enda budgetposten man egentligen kan rå på är förbandsverksamheten. Övningar, flygtid, körmil, underhåll blir det som man måste spara in på.


Från fredagens Folk och Försvar om FB 2015. Generaldirektören berättar om de ekonomiska problemen 2019 och framåt, samt konsekvenserna för verksamheten.

Sammantaget är läget oerhört bekymrande. Inte bara för den direkta påverkan vi ser för det närmaste året, utan också för att dagens läge ska utgöra en språngbräda för att under 2020-talets andra hälft utöka Försvarsmakten. Historien upprepar sig. Mål sätts upp av politiken, finansieringen uteblir och målen revideras och sänks i det följande försvarsbeslutet, som därefter underfinansieras. Ett trendbrott måste till.

Det man dock ska glädja sig åt är att vi idag har en försvarsmaktsledning som är mycket tydlig med konsekvenserna av en utebliven finansiering, som synes av dagens seminarium på Folk och Försvar. Nu är det upp till politiken.

På bra utredningar måste följa snabba beslut

I veckan släpptes flera av de rapporter som stakar ut försvarets framtid. Först Ingemar Wahlbergs materielutredning. Därefter Försvarsmaktens Perspektivstudie 2035 (Perp) och sedan Försvarsmaktens årsredovisning. Det är alla tre intressanta dokument där de två första visar på vart det svenska försvaret behöver ta sig och det tredje visar var det befinner sig idag.

Det är omfattande och förstärkningar som beskrivs i Materielutredningen och Perp för att möta den väsentligt försämrade omvärldsutveckling som vi redan upplever. Materilutredningen tar i sammanhanget endast upp materielbehov, medan den mer djupgående Perspektivstudien är mer allomfattande och tar upp även organisation och personalbehov. Den som följt den försvarspolitiska utvecklingen under 00-talet (och/eller den här bloggen eftersom det här är ett ofta använt citat) kan se en tydlig röd linje från Försvarsmaktens analys inför 2004 års försvarsbeslut, där man konsekvensbeskrev de omfattande reduktioner i organisation och ekonomi som försvarsbeslutet innebar.

Försvarsmaktens konsekvensbeskrivning inför försvarsbeslutet 04 (FM överstrykning)

Vi är nu i början av dessa erforderliga, successiva beslut av statsmakterna som man redan 2004 hade fastställt skulle krävas för att Sverige skulle kunna motstå ett väpnat angrepp. En annan slutsats 2004 var att man trots försvarsbeslutet måste få de grundläggande kompetenserna och förmågor att överleva för att i samband med de successiva besluten kunna återta det man tappat. Det är som sagt mitt i detta vi idag befinner oss, eller snare i början av detta, trots att vi nu går in på det nionde året av den svenska försvarsreformen att återta förmågan till nationellt försvar. Vi är nämligen bara tre år efter det första beslutet att förstärka försvarsekonomin, varvid perioden 2009-2015 får ses som 6 förlorade år i form av inga eller otillräckliga beslut, och framförallt en helt otillräcklig finansiering. Vi vet idag att Georgienkriget 2008 var den definitiva säkerhetspolitiska trendvändningen, men besluten har dröjt. "De börjar från en låg nivå" var den klämkäcka kommentaren från svenska politiker om den ryska försvarsreformen som också inleddes 2009. Vi kan i Ukraina och Syrien konstatera att denna har gett helt andra resultat än vår egen som alldeles för länge fått fortsätta på "låg nivå".

I ljuset av Perspektivstudien så framstår Materielutredningen som grund och summarisk. Vad gäller Marinens behov och utveckling har de två utredningarna också motstridiga slutsatser. Materielutredningen tar heller inte upp cyberarenan och framförallt inte ökade personalbehov och kostnaderna för att täcka dessa. Materielutredningens styrka är dock att den såsom politiskt beställd civil utredning vidimerar de ekonomiska behov som även återfinns i Perspektivstudien. Det är omfattande kostnader för återställa en nivå på organisation som närmast kan jämföras med den förmåga som beslutades i försvarsbeslutet 2000 för en tid då som närmaste såg rosenskimrande ut i jämförelse med dagens situation.

Det finns för framtiden en bred politisk enighet kring att kraftigt förstärka försvarsanslaget. Jag bedömer att det närmast är en icke-fråga inför valet 2018 att så kommer att ske. Den stora frågan är i vilken takt man fattar de erforderliga besluten och finansieringen av dessa. Den stora utmaningen ligger i att skapa tillväxten som krävs för att först fylla nuvarande organisation och sedan få den att växa. Här vill jag lyfta fram ett inlägg på Flygvapenbloggen i torsdags där chefen för Flygbefälsskolan beskriver de problem Flygvapnet står mitt i avseende antalet piloter som sedan många år är kraftigt fallande. Detta ska kontrasteras mot både Materielutredningens och Perspektivstudiens slutsatser om ett behov att mer än fördubbla organisationen, inom stridsflyg såväl som de andra flygslagen. Med de mycket långa ledtider som finns i att utbilda piloter så kommer det dröja många år innan kurvan kan vända upp, oavsett åtgärder idag.

Från Flygvapen-bloggen 2018-02-22

Samma situation som chefen FBS beskriver, ser vi inom alla andra delar av Försvarsmakten. En balans ska finnas mellan 1. beredskap/insatser, 2. grundutbildning/reproduktion och 3. krigsförbandsutveckling. Försvarsmakten har svårt att idag grundutbilda 4 000 soldater och sjömän, och att då inom några år öka denna siffra till 10 000 blir ännu svårare. Grunden är naturligtvis för Försvarsmakten att lyckas med sin rekrytering, men oavsett personalområde ligger den stora utmaningen i det som chefen för flygbefälsskolan beskriver i sitt inlägg. Att med så små tidsresurser möjliggöra en erfarenhetsöverföring som säkerställer verksamhetssäkerhet (med så ringa numerärer finns inget utrymme för förluster i fredstid) och operativt kunnande. Försvarsmaktens årsredovisning för 2017 som också kom i veckan visar verksamheten utvecklats det senaste året. Årsredovisningen utgör i förhållande till Materielutredningen och Perspektivstudien ett nedslag i situationen här och nu. Med de historiska årsredovisningarna i ryggen kan man se att många trendpilar tyvärr fortsatt pekar neråt där de skulle behöva peka uppåt.

Där vill jag avslutningsvis lyfta in Perspektivstudiens ord om den absoluta nödvändigheten i att snarast fatta dessa beslut så att det långsiktiga arbetet med öka organisationen kan sättas igång.

"Redovisad tillväxt är en bedömning under förutsättning att tidiga beslut fattas och tillräckliga ekonomiska resurser avdelas."

Låt oss inte begå samma misstag som riksdagen gjorde 2009 med Alliansregeringen i spetsen. Vi förlorade 6 år som vi säkerhetspolitiskt inte hade råd med. Det får inte bli fler.

Vi har en försvarsöverenskommelse

Det ska vi vara tacksamma för, men det gäller samtidigt att sätta dagens besked i perspektiv.

För det första måste man klarlägga att försvarsförmåga jämförs mot en tilltänkt motståndare. Det har varit en svensk paradgren de senaste tio åren att jämföra dagens eller framtida svensk försvarsmåga mot den egna historiska försvarsförmågan. Så länge ingen uppfinner en tidsmaskin och initierar ett historiskt inbördeskrig mot Sverige år 2006, så är den historiska jämförelsen av mycket liten vikt. När den dimensionerande motståndaren i ett decennium i mycket hög takt har ökat sin militära förmåga, samtidigt som den svenska försvarsreformen i mångt och mycket gått på sparlåga

Tittar man på den lista som redovisades under presskonferensen så är det inga nyheter någonstans. Precis som Karlis Neretnieks konstaterade i Studio Ett är dagens överenskommelse inget annat än det som beslutats i försvarsbeslutet 2015, dvs man finansierar nu en större del av det man redan beslutat. Fokus för försvarsbeslutet var den s.k. basplattan – att fylla igen hålen i Försvarsmaktens grundläggande funktioner, d.v.s. de funktioner och förmågor som allmänheten redan förväntar sig att Försvarsmakten redan har. Det är också i den trenden dagens överenskommelse fortsätter, om än med något enstaka undantag.

Det finns av naturliga skäl ett starkt politiskt önskemål att leverera så stora siffror som möjligt. Följaktligen presenterades dagens siffror som att 8,1 mdr kr skjuts till försvaret under de kommande tre åren. Av dessa skulle 6,8 mdr kr gå till det militära försvaret och 1,3 mdr kr till det civila. Läser man den faktiska överenskommelsen som finns på regeringens hemsida, så ser man 755 mkr av dessa 8,1 ska räknas bort då dessa redan var utlovade i vårändringsbudgeten. För det militära försvarets del så blir därmed överenskommelsen ca 6,3 mdr kr, vilket också var regeringens bud innan semestern. Enligt uppgifter i DN så hade Försvarsmakten begärt 9 miljarder kr.

Sparekonomer talar gärna om ränta-på-räntaeffekt, d.v.s. att en återinvestering av ränta ger en ständigt högre avkastning. På samma sätt fungerar det tyvärr med underfinansiering och underskridande av målsättningar. Om man konstant får dras med en underfinansiering som gör att man inte kan vidmakthålla sin förmåga och heller inte nå upp till sina målsättningar, så accelereras bara tappet av förmåga. Den situation vi upplever idag med ett allt större antal stora materielsystem vars vidmakthållande inte kan finansieras, parallellt med att deras operativa relevans jämfört med hotsystem är utdaterad, bygger på år och decennier av underfinansiering. I slutändan gör det att stora förmågor kommer att gå förlorade. Dagens besked räddar t.ex. flygburen radarspaning, men hur blir det med transportflygplan, ersättare till dagens korvetter, stridsvagnar, fasta radarsystem, skolflygplan, med mera, med mera? Det är ett allt större antal av de system som utgör grunden i den militära förmågan som behöver omsättas av den anledning att det inte funnits pengar att omsätta dem tidigare.

Med dagens överenskommelse hamnar den svenska militära försvarsbudgeten för 2018 på ≈1,06 % av BNP istället för strax under 1,0 % (om prognosen för svensk BNP håller). Sätter man dessa siffror i jämförelse så ska man veta att NATO-länderna är överens om en lägsta nivå på 2 % av BNP (även om flera länder inte uppfyller detta ännu). Den svenska försvarsbudgeten gick under 2,0 % år 1998.

Ja, vi lade 2 % av BNP till försvaret i slutet av 90-talet. Då fanns ingen hotbild. Nu finns hotbild och vi hovrar runt 1 %. Ologiskt. https://t.co/2nrQh8xSUs

— Jan Björklund (@bjorklundjan) 16 augusti 2017

I sammanhanget är det också märkligt att de fyra partier som driver en svensk NATO-anslutning inte har någon uttalad plan för hur Sverige i så fall ska uppnå det ekonomiska kravet.

Nu är som sagt dagens besked åtskilligt bättre än ingenting, men det är fortfarande långt ifrån någon förmågehöjning, precis som DN:s Ewa Stenberg konstaterar i sin jämförelse.

"De nya anslagen stärker förstås det svenska försvaret jämfört med utgångsläget. Men försvarsutgifterna motsvarar något över en procent av BNP nästa år, vilket är lägre än i våra grannländer. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat."

Gång efter gång har det utretts vad som behövs, men finansieringen uteblir. Ett konstaterande som även Aftonbladets ledarsida gör: ”I längden kan vi inte ha lägre försvarsutgifter än vår omvärld”.

Den svenska försvarspolitikens vägar fortsätter att vara kantade av allt annat än säkerhetspolitisk logik.

Vad får det säkerhetspolitiska läget kosta?

Sent på eftemiddagen kom beskedet att Kristdemokraterna lämnar förhandlingarna om ny budget för det innestående försvarsbeslutet. I de intervjuer som getts och den information som framkommit så finns det mycket att reflektera över.

För det första kan vi konstatera att regeringen med statsministern och utrikesministern i spetsen har konstaterat att försvarsministern måste sitta kvar till följd av det svåra säkerhetspolitiska läget. Trots denna svåra säkerhetspolitiska situation så är regeringen enligt SvD:s uppgifter inte beredd att finansiera hela det underskott jämfört med försvarsbeslutet 2015 som Försvarsmakten har äskat om.

Med tanke på den motiveringen förväntar jag mig att det inte blir något knussel från regeringen om markanta ekonomiska tillskott till #svfm

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 27 juli 2017

Peter Hultqvist har genomfört avgörande reformer för försvaret. Vi kommer att fortsätta sätta Sveriges säkerhet främst i en orolig tid.

— Margot Wallström (@margotwallstrom) 27 juli 2017

För det andra kan vi i samma SvD-artikel läsa Hans Wallmark (m) uttrycka att ”Det behövs ytterligare satsningar här och nu, givet det försämrade säkerhetsläget […]”. Också detta är ett intressant ställningstagande eftersom moderaterna för tre veckor sedan inte ansåg att säkerhetsläget var så illa att det inte gick att kräva försvarsministerns avgång (vilket man fortsatt gör).

Det tredje är KD:s avhopp från budgetsamtalen. Detta var inte helt oväntat eftersom KD tillsammans med Liberalerna har stått för den ekonomiskt mest framåtsträvande försvarspolitiken i Alliansen. KD var också det parti som presenterade den mest omfattande och genomarbetade försvarspolitiska plattformen inför valet 2014 i form en av en bok om 70 sidor. Allianspartierna har varit eniga om att regeringens hantering av Transportstyrelsens IT-outsourcing var skäl för misstroendeförklaring mot tre ministrar. Frågan är hur enig man nu är om vikten av att tillföra Försvarsmakten de pengar myndigheten efterfrågat för att kunna uppfylla försvarsbeslutet från 2015.

Det förundrar mig mig på ett fundamentalt plan. Om nu C säger sig vill ta ansvar - varför möter man inte #svfm krav? De är svar skyldiga.

— Henrik ‹‹S•P•Q•R›› (@mcbenke) 14 augusti 2017

Försvarspolitiken verkar därmed fortsätta att vara mer av ett slagträ i debatten i form av en fråga där man kan påvisa reella skillnader mellan partier, än en fråga där man sätter förmågan och resultatet främst. Det går återigen att konstatera att det rådde en bred politisk konsensus i Försvarsberedningen om hur försvaret skulle se ut i slutet av försvarsbeslutsperioden. Viljan att finansiera detta har dock inte förändrats, utan synes fortsätta att ligga långt under den gemensamma överenskommelsen.

Slutligen ska vi också komma ihåg att 6,5 miljarder kr är den öppna siffran på behoven för att nå till den nivå som beslutats i försvarsbeslutet. Vad den egentliga siffran är och vad som innefattas är sannolikt förbehållet en betydligt snävare krets. ÖB:s och Försvarsmaktens stora pedagogiska utmaning kvarstår över tid.


Uppdatering 15/8 09.30: Enligt SVT:s morgonprogram har regeringens bud i försvarssamtalen sjunkit under sommaren från drygt 6 miljarder kr till exakt 6 miljarder kr. Det får en åter att reflektera över vad det säkerhetspolitiska läget får kosta. Ovanstående till trots verkar läget ha blivit bättre under sommaren, åtminstone enligt Finansdepartementet.


Uppdatering 16/8 08.30: Enligt SR Ekot har nu regeringen närmat sig den Moderaternas linje och erbjuder 2 miljarder kr från och med nästa år. Moderaterna har enligt Ekot inte velat göra upp om resten av perioden utan ha handlingsfrihet i valet 2018. Nyss kom uppgifter från DN om att det är utlyst en presskonferens till kl 10.00 om en försvarsöverenskommelsen mellan S, Mp, M och C.

En försvarsöverskommelse är klar mellan regeringen, M och C. Presskonferens i Rosenbad kl 10.https://t.co/82dgwYOZQV#svpol @dagensnyheter

— Mats J Larsson (@MatsJLarssonDN) 16 augusti 2017

Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk "Kajsa Warg"-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins "Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det "kaukasiska lackmustestet", ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på "i den takt"). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande "i den takt ekonomin medger" istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.


Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och "Kajsa Warg"-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.

Gamla synder lever länge

Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*


För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en "uppgradering av JAS 39C" och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. "Någon" ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.


En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. "Kan" kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.


Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.


Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.