Okunskap om Försvarsmaktens möljighet att bekämpa grova brott




I lördags morse uttryckte jag på Twitter min uppgivenhet över att Sverige det senaste dygnet upplevt fyra allvarliga skottdåd, med två döda och fyra sårade. I minst ett fall användes automatkarbin. Jag uttryckte detta i form av en fråga: ”Vem ska ta ansvar?”

Vissa som svarade förstod frågan såsom den var avsett (Vem ska ta ansvar för att förhindra att skottdåd som dessa förekommer?). Vissa ville förstå frågan på annat sätt, vilket jag inte bryr mig så mycket om. Det som dock förvånade mig var antalet svar som ansåg att svensk militär borde sättas in för att hålla ordning i förorterna och andra platser där våld förekommer. Antalet som uttryckte denna åsikt var inte mindre efter min uppföljande tweet ovan som jag postade igår morse. Dessa åsikter visar att det finns en beklämmande dålig förståelse för svensk lagstiftning, men också för konsekvenserna av en sådan insats.


”Utgångspunkten är alltså, liksom hittills, att Försvarsmakten inte utför uppgifter som innebär användande av våld eller tvång mot den egna befolkningen.”


Egentligen skulle ovanstående ord från 2006 års proposition om Försvarsmaktens stöd till Polisen vid terrorismbekämpning räcka. Det kan ändå vara intressant att titta de närmast tillämpliga lagarna.

15 kapitlet i regeringsformen avhandlar ”Krig och krigsfara”. Här regleras hur Försvarsmakten får användas och uppdras att använda våld för att skydda riket mot väpnat angrepp och kränkningar, respektive vad som krävs för att svenska väpnade styrkor ska kunna sättas in i andra länder. Som grundlag utgör regeringensformen de yttre ramarna för hur det militära försvaret kan nyttjas.

Stödförordningen från 2002 reglerar hur Försvarsmakten ska stödja civil verksamhet. I 7§ uttrycks specifikt att ”När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens personal inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda.”

Försvarsmakten har dock andra möjligheter att stötta polisen, men detta gäller endast vid terrorismbekämpning. Förutsättningarna och formerna för detta regleras noga i den ovan nämnda lagen om militärt stöd vid terrorismbekämpning. (Man vill helst inte tänka på hur Sverige skulle ha agerat i händelse av ett terrorangrepp likt 9/11 innan denna lags tillkomst)

Några av kärnpunkterna i denna lag är att militära enheter som sätts in ska stå under polisiärt befäl. Vidare ska personalen ha ”lämplig utbildning och erfarenhet för uppgiften”. Personal ges då befogenheter som en polisman enligt polislagen under själva insatsen. Dessa punkter löses t.ex. genom utbildning i polismans befogenhet, vilket är något som flera personalkategorier utbildats i sedan lagens tillkomst.

Slutligen finns det sedan i år också en särskild förordning som medger att Försvarsmakten stödjer Polisen med helikoptertransporter vid polisiära insatser. Här regleras också noga formerna för stödet och uttrycks specifikt att Försvarsmaktens personal inte får användas i situationer där det kan föreligga risk att den måste bruka våld eller tvång mot enskilda.

Någon laglig möjlighet att sätta in svensk militär för att bekämpa annan brottslighet än terrorism finns därför inte. Att det sedan inte skulle vara möjligt resursmässigt är en annan faktor. Valet skulle stå mellan att bistå polisen och att ha ett militärt försvar.

Som parallell till ovanstående lagstiftning kan också nämnas att såsom lagrummet ser ut är därför också ett scenario med små gröna män likt Krim primärt en polisiär fråga i Sverige.


Vi har en försvarsöverenskommelse

Det ska vi vara tacksamma för, men det gäller samtidigt att sätta dagens besked i perspektiv.

För det första måste man klarlägga att försvarsförmåga jämförs mot en tilltänkt motståndare. Det har varit en svensk paradgren de senaste tio åren att jämföra dagens eller framtida svensk försvarsmåga mot den egna historiska försvarsförmågan. Så länge ingen uppfinner en tidsmaskin och initierar ett historiskt inbördeskrig mot Sverige år 2006, så är den historiska jämförelsen av mycket liten vikt. När den dimensionerande motståndaren i ett decennium i mycket hög takt har ökat sin militära förmåga, samtidigt som den svenska försvarsreformen i mångt och mycket gått på sparlåga

Tittar man på den lista som redovisades under presskonferensen så är det inga nyheter någonstans. Precis som Karlis Neretnieks konstaterade i Studio Ett är dagens överenskommelse inget annat än det som beslutats i försvarsbeslutet 2015, dvs man finansierar nu en större del av det man redan beslutat. Fokus för försvarsbeslutet var den s.k. basplattan – att fylla igen hålen i Försvarsmaktens grundläggande funktioner, d.v.s. de funktioner och förmågor som allmänheten redan förväntar sig att Försvarsmakten redan har. Det är också i den trenden dagens överenskommelse fortsätter, om än med något enstaka undantag.

Det finns av naturliga skäl ett starkt politiskt önskemål att leverera så stora siffror som möjligt. Följaktligen presenterades dagens siffror som att 8,1 mdr kr skjuts till försvaret under de kommande tre åren. Av dessa skulle 6,8 mdr kr gå till det militära försvaret och 1,3 mdr kr till det civila. Läser man den faktiska överenskommelsen som finns på regeringens hemsida, så ser man 755 mkr av dessa 8,1 ska räknas bort då dessa redan var utlovade i vårändringsbudgeten. För det militära försvarets del så blir därmed överenskommelsen ca 6,3 mdr kr, vilket också var regeringens bud innan semestern. Enligt uppgifter i DN så hade Försvarsmakten begärt 9 miljarder kr.

Sparekonomer talar gärna om ränta-på-räntaeffekt, d.v.s. att en återinvestering av ränta ger en ständigt högre avkastning. På samma sätt fungerar det tyvärr med underfinansiering och underskridande av målsättningar. Om man konstant får dras med en underfinansiering som gör att man inte kan vidmakthålla sin förmåga och heller inte nå upp till sina målsättningar, så accelereras bara tappet av förmåga. Den situation vi upplever idag med ett allt större antal stora materielsystem vars vidmakthållande inte kan finansieras, parallellt med att deras operativa relevans jämfört med hotsystem är utdaterad, bygger på år och decennier av underfinansiering. I slutändan gör det att stora förmågor kommer att gå förlorade. Dagens besked räddar t.ex. flygburen radarspaning, men hur blir det med transportflygplan, ersättare till dagens korvetter, stridsvagnar, fasta radarsystem, skolflygplan, med mera, med mera? Det är ett allt större antal av de system som utgör grunden i den militära förmågan som behöver omsättas av den anledning att det inte funnits pengar att omsätta dem tidigare.

Med dagens överenskommelse hamnar den svenska militära försvarsbudgeten för 2018 på ≈1,06 % av BNP istället för strax under 1,0 % (om prognosen för svensk BNP håller). Sätter man dessa siffror i jämförelse så ska man veta att NATO-länderna är överens om en lägsta nivå på 2 % av BNP (även om flera länder inte uppfyller detta ännu). Den svenska försvarsbudgeten gick under 2,0 % år 1998.


I sammanhanget är det också märkligt att de fyra partier som driver en svensk NATO-anslutning inte har någon uttalad plan för hur Sverige i så fall ska uppnå det ekonomiska kravet.

Nu är som sagt dagens besked åtskilligt bättre än ingenting, men det är fortfarande långt ifrån någon förmågehöjning, precis som DN:s Ewa Stenberg konstaterar i sin jämförelse.

"De nya anslagen stärker förstås det svenska försvaret jämfört med utgångsläget. Men försvarsutgifterna motsvarar något över en procent av BNP nästa år, vilket är lägre än i våra grannländer. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat."

Gång efter gång har det utretts vad som behövs, men finansieringen uteblir. Ett konstaterande som även Aftonbladets ledarsida gör: ”I längden kan vi inte ha lägre försvarsutgifter än vår omvärld”.

Den svenska försvarspolitikens vägar fortsätter att vara kantade av allt annat än säkerhetspolitisk logik.

Vad får det säkerhetspolitiska läget kosta?

Sent på eftemiddagen kom beskedet att Kristdemokraterna lämnar förhandlingarna om ny budget för det innestående försvarsbeslutet. I de intervjuer som getts och den information som framkommit så finns det mycket att reflektera över.

För det första kan vi konstatera att regeringen med statsministern och utrikesministern i spetsen har konstaterat att försvarsministern måste sitta kvar till följd av det svåra säkerhetspolitiska läget. Trots denna svåra säkerhetspolitiska situation så är regeringen enligt SvD:s uppgifter inte beredd att finansiera hela det underskott jämfört med försvarsbeslutet 2015 som Försvarsmakten har äskat om.






För det andra kan vi i samma SvD-artikel läsa Hans Wallmark (m) uttrycka att ”Det behövs ytterligare satsningar här och nu, givet det försämrade säkerhetsläget […]”. Också detta är ett intressant ställningstagande eftersom moderaterna för tre veckor sedan inte ansåg att säkerhetsläget var så illa att det inte gick att kräva försvarsministerns avgång (vilket man fortsatt gör).

Det tredje är KD:s avhopp från budgetsamtalen. Detta var inte helt oväntat eftersom KD tillsammans med Liberalerna har stått för den ekonomiskt mest framåtsträvande försvarspolitiken i Alliansen. KD var också det parti som presenterade den mest omfattande och genomarbetade försvarspolitiska plattformen inför valet 2014 i form en av en bok om 70 sidor. Allianspartierna har varit eniga om att regeringens hantering av Transportstyrelsens IT-outsourcing var skäl för misstroendeförklaring mot tre ministrar. Frågan är hur enig man nu är om vikten av att tillföra Försvarsmakten de pengar myndigheten efterfrågat för att kunna uppfylla försvarsbeslutet från 2015.



Försvarspolitiken verkar därmed fortsätta att vara mer av ett slagträ i debatten i form av en fråga där man kan påvisa reella skillnader mellan partier, än en fråga där man sätter förmågan och resultatet främst. Det går återigen att konstatera att det rådde en bred politisk konsensus i Försvarsberedningen om hur försvaret skulle se ut i slutet av försvarsbeslutsperioden. Viljan att finansiera detta har dock inte förändrats, utan synes fortsätta att ligga långt under den gemensamma överenskommelsen.

Slutligen ska vi också komma ihåg att 6,5 miljarder kr är den öppna siffran på behoven för att nå till den nivå som beslutats i försvarsbeslutet. Vad den egentliga siffran är och vad som innefattas är sannolikt förbehållet en betydligt snävare krets. ÖB:s och Försvarsmaktens stora pedagogiska utmaning kvarstår över tid.


Uppdatering 15/8 09.30: Enligt SVT:s morgonprogram har regeringens bud i försvarssamtalen sjunkit under sommaren från drygt 6 miljarder kr till exakt 6 miljarder kr. Det får en åter att reflektera över vad det säkerhetspolitiska läget får kosta. Ovanstående till trots verkar läget ha blivit bättre under sommaren, åtminstone enligt Finansdepartementet.


Uppdatering 16/8 08.30: Enligt SR Ekot har nu regeringen närmat sig den Moderaternas linje och erbjuder 2 miljarder kr från och med nästa år. Moderaterna har enligt Ekot inte velat göra upp om resten av perioden utan ha handlingsfrihet i valet 2018. Nyss kom uppgifter från DN om att det är utlyst en presskonferens till kl 10.00 om en försvarsöverenskommelsen mellan S, Mp, M och C.



Gästinlägg: Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn (SD)

Nedan följer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna. 



Aster 30 / SAMP/T. Foto: MBDA


Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn

Nytt luftvärn, ja!​
– Men, är den svenska regeringen på väg att göra ett jättemisstag i upphandlingen?

Ända sedan högkvarteret gjorde beräkningar att luftförsvaret behöver minst 60 till 80 nya Gripen E har frågan om inköp av modernt medelräckviddigt luftvärn varit en springande punkt. Det minsta tänkbara luftförsvaret kräver mycket modernt medelräckviddigt luftvärn om vi skaffar endast 60 stridsflygplan. Om vi skaffar 80 plan kan mängden luftvärn vara något lägre.

Beställningen av Gripen E bestämdes tyvärr till endast 60 plan och upphandlingen av det nya luftvärnet har tagit lång tid. Redan tidigt i samband med Luftförsvarskommitténs arbete uttalade Försvarsmakten sin åsikt: man ville ha Aster30 som medelräckviddig lv-robot kombinerad med korträckviddiga IrisT SLS.Det var en utveckling som vi gav vårt stöd. Tyvärr i upphandlingen har nu en märklig låsning uppstått där alternativen är Samp/T ställt mot amerikanska 80-talslösningen Patriot. Samp/T är en lösning som säljs av ett konsortium, Eurosam, där Aster-30 från MBDA styrs av en fransk radar tillverkad av Thales.

Problemet med Samp/T är att köp under den beteckningen kontraktsmässigt binder till den franska radarn. Saab har utvecklat en bättre radar som vi naturligtvis borde använda. Det går att köpa Aster30 utan fransk radar, man får för den ordningen skriva till Frankrike och leverantörer med villkoret att man vill ha egen radar samt hur lösningen ska utformas för att ge den svenska slutanvändaren en värdig lösning. Detta har andra länder gjort (Singapore t.ex. har på sitt försvarsdepartements hemsida en sådan lösning baserad kring Aster-30 med annan radar). Detta system är med andra ord off-the-shelf och kan levereras omgående. Den svenska radarn torde öka systemets effektiva skjutradie med Aster-30 till att bli avsevärt mycket större.

Upphandlingen borde med andra ord göras om alternativt anpassas till att innefatta system som är bättre lämpade för Sverige. Prisförfrågan till MBDA bör omfatta Aster-30-eldenheter, separata datalänkar, Aster-30 robotar, medan radarn köps i Sverige: Giraffe 4A och senare så kallad Early Warning Radar.

Saab Giraffe 4A. Foto: Saab

Så här skulle Sverige kunna bygga ett luftförsvarssystem som är flexibelt och kostnadseffektivt för framtida behov likväl som för att uppfylla en initial förmåga redan under 2020:

► För stridsflyget används redan den delvis svenska jaktroboten robot 101 Meteor med räckvidd på 100 km medan den svensk-tyska attackroboten Taurus (500 km) kan köpas in.

► För brigadluftvärnet används EldE 98 Iris-T SLS (10 km) och luftvärnskanonvagnar medan CAMM-ER (45 km) kan köpas in.

► För skydd av vissa krigsflygplatser och viss annan centralt viktig infrastruktur kan Aster 30 (120 km) och CAMM (25 km) köpas in.

► För fartygsplacering kan CAMM införskaffas som då kan skjutas ut ur Visbykorvetterna.

Aster-30 har en lång rad fördelar framför Patriot. I själva verket - när man jämför dataframstår det som att den som förordar Patriot måste ha andra skäl än tekniska eller ekonomiska. Låt Sveriges bästa ligga som grund för upphandlingen. Beslutet är viktigt och kommer påverka oss länge.

▬ Priset med Aster-30 är lägre än Patriots.

▬ Aster-30 bygger på modern utvecklingsbar teknik, medan Patriot är 80-talsteknik vid vägs ände.

▬ Bemanning med Aster-30 för gruppering är cirka en fjärdedel jämfört med Patriot.

▬ Omgruppering av Aster-30 kan genomföras snabbare än för Patriot.

▬ Saabs sensorer skulle genom ovanstående även kunna bli en del av Aster-30:s standardlösning och ge svensk del i vidare exportinkomster om exportkunder så önskar. Detta blir en bra grund för Saab och Thales diskussioner om samtal om framtidens radar, vilket kan bli en konsoliderad europeisk radarlösning.

Lägg till ett alternativ i upphandlingen: Aster-30 från MBDA med separat datalänk och med svensk radar från SAAB!


Björn Söder, säkerhetspolitisk talesperson SD
Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson SD
Roger Richtoff, försvarsutskottet SD

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade