Det är onekligen en intressant vändning som Nordstream 2 tagit i svensk politik. Gårdagens besked att Karlshamns kommun nu upplåter hamnen till mellanlagring av rör vid bygget av den andra gasledningen. Givet beskedet i samma fråga angående Gotlands kommun och Slite hamn är det naturligtvis uppseendeväckande.
Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?
På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.
På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.
I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.
Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.
Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.
Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).
Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.
Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.
Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.
Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.
Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?
På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.
På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.
I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.
Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.
Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.
Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).
Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.
Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.
Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.
Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.
12 kommentarer:
Bra inlägg. Detta tycker jag dock inte stämmer:
"Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering."
Att övergå till en alternativ leverantör är ett strikt kommersiellt beslut som inte kräver statliga regleringar. Råolja är en relativt homogen produkt som handlas på en mycket likvid världsmarknad.
De sura/tunga oljekvaliteter svenska företag köper från Ryssland till t.e.x. raffinaderiet i Lysekil finns tillgängliga på marknaden från andra leverantörer med.
Tack Arvid! Passagen du refererar till syftar på om man skulle ersätta de vardagliga inköpen av rysk olja. Det är ju som du påpekar en öppen marknad där företag handlar av vem de så önskar. Vill man i Sverige lägga en etisk eller säkerhetspolitisk aspekt på detta så kräver det att staten reglerar importen. Om det bara handlar om att hantera bortfall utifall att Ryssland skulle sluta exportera till Sverige så är det som sagt en öppen marknad.
I mycket håller jag med, två kommentarer.
Karlshamn har en inte orimlig invändning i varför den nya trafiken till Karlshamn ska ha starkare restriktioner än övrig rysk trafik till Sverige. Om vi bortser från det överdrivna, eller om du så vill missvisande, påståendet om 700 fartyg per år till Karlshamn med rysk besättning per år så anlöper ett inte obetydligt antal rysta fartyg svenska hamnar året om. Om en, om än kraftigt, utökad trafik till Karlshamn är en säkerhetsrisk så undrar vän av ordning varför inte alla andra ryska fartyg som lägger till vid svenska hamnar ska behandlas med mindre skepsis? Ta nu inte detta som att jag inte är misstänksam mot Ryssland, men likväl som man inte kan kräva att säkerhetspolitiken beslutas av Karlshamns kommun kan man inte bara bedriva landets försvar i bara den hamnen.
Tyskland är numera vår viktigaste allierade, den kan finnas ett intresse av att hålla sig väl med Berlin.
Erik,
Vad är det som säger dig att det inte redan nu och historiskt vidtas några åtgärder kring den övriga sjötrafiken med ryska fartyg … ?
Vad avser Tyskland så har de också nationella intressen. Våra intressen överensstämmer rätt ofta. Det är också därför Sverige fördjupar och intensifierar försvarssamarbetet med Tyskland. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/sverige-och-tyskland-i-militart-samarbete. I Berlin finns nu också en ökande skepsis mot NS2-projektet. Att Merkel understryker att det inte är tyska staten som är involverad, visar också att den tyska statens intresse av projektet är mycket lägre än NS 1.
Ingenting, för att citera mig själv: "ska ha starkare restriktioner än övrig rysk trafik till Sverige". Om staten tar ett sådant (högst rimligt) ansvar för all övrig potentiellt farlig trafik så förstår jag fortfarande inte varför just Karlshamns kommun ska behandlas annorlunda. Rimligtvis kan eventuella åtgärder för övrig rysk trafik genomföras på "Karlshamnsbåtarna" också, och betalningen för detta bör ske på samma sätt som för annan potentiellt farlig trafik--oavsett om detta är hamnavgifter, tull, eller skatt.
När det gäller relationen till Tyskland så anser jag att det är avsevärt bättre för relationen och därigenom Sverige att övertygar tyskarna om det säkerhetspolitiskt dåliga i att bygga gasledningen snarare än att vi blockerar den med argumentet "det är bättre för er så". Kommer bara göra dom förbannade.
Givetvis kommer inte Tyska och Svenska intressen sammanfalla varje gång, men som världen har förändrats senaste halvåret (sedan Brexit) så påstår jag att vi nu är avsevärt mer i behov av Tyskland som allierad, och bör därför hålla oss väl med dom på motsvarande sätt som vi under många år hållit oss väl med USA.
Om sedan Merkel förklarar för Löfven att det är bra om vi motarbetar NS 2 så ska vi givetvis göra det. Kanske MP kan få göra nytta för försvaret med lite klassisk miljökamp den här gången?
Ingenting, för att citera mig själv: "ska ha starkare restriktioner än övrig rysk trafik till Sverige". Om staten tar ett sådant (högst rimligt) ansvar för all övrig potentiellt farlig trafik så förstår jag fortfarande inte varför just Karlshamns kommun ska behandlas annorlunda. Rimligtvis kan eventuella åtgärder för övrig rysk trafik genomföras på "Karlshamnsbåtarna" också, och betalningen för detta bör ske på samma sätt som för annan potentiellt farlig trafik--oavsett om detta är hamnavgifter, tull, eller skatt.
När det gäller relationen till Tyskland så anser jag att det är avsevärt bättre för relationen och därigenom Sverige att övertygar tyskarna om det säkerhetspolitiskt dåliga i att bygga gasledningen snarare än att vi blockerar den med argumentet "det är bättre för er så". Kommer bara göra dom förbannade.
Givetvis kommer inte Tyska och Svenska intressen sammanfalla varje gång, men som världen har förändrats senaste halvåret (sedan Brexit) så påstår jag att vi nu är avsevärt mer i behov av Tyskland som allierad, och bör därför hålla oss väl med dom på motsvarande sätt som vi under många år hållit oss väl med USA.
Om sedan Merkel förklarar för Löfven att det är bra om vi motarbetar NS 2 så ska vi givetvis göra det. Kanske MP kan få göra nytta för försvaret med lite klassisk miljökamp den här gången?
Jag har en annan förklaring till regeringens vimsande i frågan. För snart ett år sedan utsattes svensk kabelutläggning tll Litauen för ett flagrant folkrättsbrott av ryska flottan som körde bort en svensk kabelutläggare från jobbet på legalt vatten utanör Litauen. Regeringen svarade med en lam not och inget mer. Diplomatisk sed kräver faktiskt kraftigare svar för folkrättsbrott, och då verkar ju Slite-stoppet mycket mera proportionerligt som hämnd för att rädda den svenska äran.
FM tycker jag har agerat oproffsigt och fantasilöst. Det bygger ej trovärdighet att bara helt fantasilöst säga att vår hotbild för rörhanteringen är hemlig utan nyansering eller någon vidare förklaring.
Håller helt med att Centraleuropas beroende av RUS för NG-försörjning är obehaglig, och blev förvärrad av Merkels känkraftsstopp och NS1. Men svenska beslut påverkar ju ej byggandet av NS2 med mer än någon mycket liten av kostnaderna.
Tyskland får enligt sin konstitution inte ingå strategiska samarbeten utanför NATO-sfären. Tyskland är alltså inte vår allierade! Det rör sig om ett övningsutbyte med Norrbottensregementet, inget annat. Frågan är om vi tjänar på det.
Spelar det någon roll huruvida rören lagras i Blekinge eller i Kaliningrad? Skillnaden är växelpengar i Putins fickor. Alla borgarsossar och alla sosseborgare är eniga om att alltid utan invändning gå alla ryska krav till mötes helt utan kompensation. Det är därför de misslyckas så katastrofalt med allt de ljuger att de står för och de olösta kriserna staplas på varandra utan någon åtgärd.
Wiseman, du försvarar våra ockuperande härskande idioter som alltid misslyckas med allt och som aldrig ens formulerar någon fungerande plan för någonting i vårt samhälle, varken internationellt säkerhetspolitiskt eller inrikespolitiskt socialt. Allt misslyckas alltid totalt för de obildade livstidsarbetslösa idioter som är våra politiska ledare. Det smartaste som någon av dem kommit på, och nämligen den främste politikern i svensk historia som varit minister flera gånger, partiledare för landets största parti och riksdagsledamot i fyra decennier, Mona Sahlin, är att begå organiserad grov ekobrottslighet tillsammans med SÄPO för att försöka lura en bank på tio miljoner spänn till ett bolån. Inse, snälla, äntligen att deras fiaskoregim kommer att förintas av överlägsna politiker som Putin. Det enda som återstår att spekulera om är hur vår politiska adels slutgiltiga självförintelse kommer att te sig i praktisk detalj. Alla ministrar, partiledare och generaler har extremt övertydligt demonstrerat att de alla är allt för dumma i huvet, eller för fega lögnare, för att klara av att ens överleva.
Om du inte tror mig, nämn någonting som någon partiledare eller minister någonsin har åstadkommit i sitt liv!
Det är ju så att fartyg över, säg lite under 300 m, på grund av djupgåendet inte kommer igenom Öresund. Ett Nimitz-klass hangarfartyg är t.ex. 333 m långt vilket precis håller sig inom Malacca-max (draft, draught eller djupgående = max 20,5 m), men det är inte mycket jämfört med en VLCC (Very Large Crude Carrier) varav en av dem längsta är på 458 m. Världens största fartyg är bara 380 m långt men har en Beam på 68 m.
Och ett och samma raffinaderi, om det inte är ett komplext system av raffinaderier, förädlar samma kvalitet på råoljan. NYNAS i Nynäshamn intill Stockholm är särskilt duktiga på hydrering, vilket antyder att den mesta råoljan de tar emot kommer ifrån Ryssland om det stämmer som Arvid sade om att rysk olja är sur och tung. Om den är tung så indikerar det väl också att Ryssland har nått peak oil.
Så här står det på NYNAS hemsida angående distribution av specialoljor:
"Vi har för närvarande 29 depåer i 21 länder, där Houston och Antwerpen är centrala lagringsanläggningar och blandningsstationer. Förra året transporterade vi ca 700 000 ton olja till havs. Dessutom genomförde vi 30 000 leveranser med tankbil, 6 000 containertransporter och leveranser av 250 000 oljefat till kunder i hela världen."
Det kan vara intressant att veta.
Vad har Försvarsmakten sagt om säkerhetsproblemen kring Nordstream 2? Har man gjort något offentligt uttalande?
Lyssna gärna på det senaste avsnittet av Kaliber, P1:s program för undersökande journalistik. Reporten Daniel Värjö redogör där för hur den Putinvänliga falangen på Utrikesdepartementet, med en enfald och faktaresistens som inte står Donald Trump efter, vunnit ännu en delseger över det sunda förnuftet...
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1316
Skicka en kommentar