Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

"Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet"

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.


Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

"- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

- Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder - helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg."

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser "luftövervakning" över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften "luftrumsövervakning" är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om "luftrumsövervakning".

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE

Ingen svensk air policing över Island

Idag diskuterade Utrikesnämnden den eventuella svenska "insatsen" i form av luftrumsövervakning över Island. Denna insats, om man nu kan kalla det så, är kanske något överraskande en av de mest laddade säkerhetspolitiska frågorna sedan de tyska kraven på transitering genom Sverige.

Hittills har inte svenska media uppmärksammat Utrikesnämndens möte, men däremot har man gjort det i Finland, där även försvarsminister Enström härom veckan först berättade att Sverige med stor sannolikhet kommer att delta i en samnordisk patrullering av det isländska luftrummet.

Det är förmodligen få som förstått frågans laddning. Uppkomsten av NATO:s isländska luftrumsövervakningsinsats är resultatet av Rysslands allt starkare närvaro med flygstridskrafter över Atlanten och mycket nära det isländska luftrummet. USA lämnade 2006 sin tidigare bas på Keflavik, vilket lämnade Island utan militär luftrumsövervakning, som bl a har till uppgift att identifiera och kontrollera de flygplan som oanmält och utan att svara på radioanrop flyger genom av luftrum som tillhör Islands Flight Information Region, dvs luftrum som leds av isländska flygtrafikledare.

Att NATO:s isländska luftrumsövervakningsinsats i högsta grad är riktad mot ett specifikt land är inget att hymla om och det är just det som gör frågan till en så het potatis i Sverige. Genom att delta i den isländska luftrumsövervakningen tar Sverige också en aktivare ståndpunkt längs det egna landets gränser, där verksamhet likartad den i Islands närhet förekommer vilket fått NATO att inrätta en luftrumsövervakning över de baltiska länderna bedriven på snarlikt sätt som den över Island.

Sverige har därmed satt sig i en rävsax. Genom att delta i den isländska luftrumsövervakningen tar man automatiskt även ett tydligare ställningstagande på den egna bakgården i Östersjön, vilket därmed inte bidrar till någon ökad avspänning i regionen. Ska man hålla den linjen krävs det också att man har musklerna att backa upp densamma. Väljer man å andra sidan att inte delta i den isländska luftrumsövervakningen, den nordiska solidaritetsförklaringens första lackmustest, blir följden ofelbart att den nordiska solidaritetsförklaringen på vilken Sverige sedan några år baserar hela sin utrikes- och säkerhetspolitik för närområdet, haverar. Vilken trovärdighet medför det när den nation vars regering år efter år i regeringsförklaringar fastslagit att vi bygger vår säkerhet gemensamt med andra och att vi inte ska förhålla passiva när ett annat nordiskt land behöver hjälp, förvägrar landet denna hjälp?


När det gäller multinationella insatser talar man ofta om länder som deltar aktivt respektive sådana som bara flyter med och vars flagga gör sig bra på insatsemblemet eller som helt enkelt själva vill sola sig i glansen av de andra deltagarländerna. Statsminister Fredrik Reinfeldt och Sverige har tack vare Libyeninsatsen blivit inbjudna i flera av de politiska finrum som tidigare varit otänkbara för ett land som Sverige. Det eventuella svenska deltagandet i övervakningen av det isländska luftrummet i den form som nu presenteras lär dock inte öppna några dörrar utan snarare medföra motsatsen.

Efter Utrikesnämndens möte meddelade nämligen statsministern att Sverige inte kommer att delta i någon air-policing, det vill säga aktivt hävdande av ett luftrum motsvarande den svenska incidentberedskapen gör med svenskt luftrum.

"Reinfeldt underströk att ett svenskt deltagande enbart skulle innebära bevakning av det isländska luftrummet och inte så kallad ”air policing”, alltså beväpnade plan redo att ingripa. Det ansvaret ligger fortsatt på Nato."

Med andra ord är det svenska bidraget till den isländska luftrumsövervakningen av föga vikt. Sverige söker aktivt en medelväg där man kan komma undan med en halv pudel åt vardera hållet. Luftrumsövervakning är inte en uppgift som kräver närvaro av stridsflyg, såvida man inte har för avsikt att hävda luftrummet. Det kräver sensorer som täcker in det aktuella luftrummet. En svensk "Islandsinsats" skulle därmed effektivare kunna lösas av de svenska radarspaningsflygplanen S 100D (ASC 890). Problemen är dock två. För det första finns det bara två svenska S 100D kvar eftersom de övriga fyra radarspaningsflygplanen av ursprungligen sex S 100B (FSR 890) sålts utomlands (de sista två levererades till Thailand bara härom veckan). Att lova bort S 100D till Island skulle innebära en allvarlig nedgång i den nationella sensorkedjan och därmed svenska luftrumsövervakningen. För det andra är sensortäckningen kring Island redan god till följd av landets geostrategiska läge och det Kalla kriget. Att tillföra ytterligare långräckviddiga sensorer är sannolikt inte vad som efterfrågas även om NATO i regel understött insatserna med E-3 AWACS – en av mycket få resurser som ägs gemensamt av organisationen och inte nationellt.

Försvar och Säkerhet gjorde under kvällen en djupdykning i innebörden av Air Surveillance och Air Policing och det finns alla skäl att fundera kring om statsminister Reinfeldt har fullt klart för sig vad som förväntas vid ett svenskt deltagande. Därför finns det ingen större anledning att djupare gräva i dessa begrepp.

Det förvånar därför inte när utrikesminister Carl Bildt på sin blogg talar om "Islandsinsatsen" som en förlängning av det redan existerande nordiska flygövningssamarbetet som är väl utbyggt mellan Norge, Sverige och Finland. Ett övningssamarbete som "under en period skulle kunna fortsättas med utgångspunkt från flygbasen vid Keflavik". Har man hängt med i finsk press under de senaste veckorna har man sett att även där har "Islandsinsatsen" framställts som just övning. Om Finland intagit samma undflyende ställning som Sverige är det bara att beklaga, då även detta innebär ett urvattnande av just den solidaritetsförklaring på vilken Sverige baserar sin utrikes- och säkerhetspolitik.


Yle

Solidaritetsförklaring i teori och praktik (uppdaterad 17.20)

Svensk säkerhetspolitik är fantastisk, eller snarare politik överhuvudtaget. Hur snabbt man kan glömma något man själv var med och tog fram eller diskuterade bara några år tidigare.

I torsdags berättade SvD att Sverige i form av försvarsdepartementet deltagit i NATO:s årliga krishanteringsövning, CMX (Crisis Management Exercise). I artikeln anklagades Regeringen för att mörka det svenska deltagandet i denna övning, vars grundscenario är kriser som framkallar nyttjande av NATO-stadgans artikel 5. Sverige, liksom Finland, deltar i denna övning som medlemskap i Partnerskap För Fred, PFF.

Som stabsövning för politisk-strategisk nivå är övningen inte unik. Motsvarande övningar har genomförts i Sverige under efterkrigstiden, framförallt i form av Försvarshögskolans Solbackaövning. I EU-sammanhang genomförs årligen motsvarigheten CME, där Sverige deltar.


Vad finns det då att vara upprörd över? Inte mycket egentligen. Deltagandet i CMX är helt i enlighet med PFF och Sverige och Finland bjöds in även för att övningen skulle utspelas i Nordeuropa. Att i spelet ingripa till Norges försvar är helt i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen och det är mycket positivt att så sker. En rad politiker ställer sig i SvD kritiska till att man inte informerats om deltagandet i CMX. Må så vara, men det årliga deltagandet kan inte komma som en överraskning. Söker man i Riksdagens arkiv hittar man snabbt Regeringens skrivelse 2008/2009:137 som tar upp Sveriges återkommande deltagande i CMX. Det kan alltså inte vara någon överraskning för övriga partier. Än mindre så när man ser vilka riksdagsledamöter som motionerat mot skrivelsen.

Redan i höstas tog Försvar & Säkerhet upp det svenska deltagandet i CMX sedan man bl a uppmärksammat det pressmeddelande i vilket NATO beskriver övningen och tar upp det svenska deltagandet. Återigen är det alltså "gammheter" (Cornucopiskt uttryck) som beskrivs i media.
Se även Chefsingenjören om CMX, liksom FOI-analytikern Stefan Olsson på Newsmill


Avseende crisis management och CMX finns det också skäl att fundera på övriga delar av solidaritetsförklaringen, eller snarare solidaritetsdeklarationen i form av Lissabonfördraget och då främst ett motsvarande scenario som utspelar sig i Finland. Det är nu två veckor sedan den ryske generalstabschefen Makarov under sitt besök i Finland uttryckte sig i mycket hårda ordalag kring Finlands samröre med NATO, det nordiska försvarssamarbetet och även finska militära övningar i östra Finland. Högintressant var också den karta Makarov presenterade där Finland och delar av Sverige utgjorde en rysk intressesfär. Om Makarovs besök i Stockholm följande dagar sades inte mycket i svenska media förutom att man uppmärksammade att Makarov är misstänkt för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Analysen här på WW i samband med uttalandena i Finland var då att detta inte var Makarovs egna intiativ utan att budskapet är sanktionerat från högsta ort.

Av den anledningen var gårdagens nyheter från Moskva väntade, där Putin i samband med att han tog emot Finlands president Niinistö, bekräftade Makarovs ord. Att detta tas upp i svenska media förefaller osannolikt med tanke på att man inte ens tog upp ståndpunkten att delar av Sverige är rysk intressesfär.

Frågan är då hur EU skulle klara av att hantera ett Finlandsscenario motsvarande det som användes i CMX. Man kan också konstatera att det svenska övningsmässiga agerandet i CMX var mycket mer självsäkert än stödet för Finland och det nordiska försvarssamarbetet vid Makarovs besök, eller för den delen den isländska luftrumsövervakningen. Måhända hade försvarsminister Enström att säga general Makarov, men det kommer aldrig att komma till allmän kännedom. På samma sätt kommer inte Makarovs budskap till Enström att bli känt.


Om en dryg vecka inleds årets upplaga av Almedalsveckan, vilket är en av två säkerhets- och försvarspolitiska höjdpunkter under året. Utmärkt läsning inför denna är Mannen utan ansikte av Masha Gessen. Den utgör en skrämmande beskrivning av den man som under kommande decennium kommer att dominera den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde. Mannen utan ansikte rekommenderas starkt till alla landets försvarspolitiker – samt inte minst finansminister Anders Borg.


Vill man inte köpa boken går den utmärkt att låna på landets bibliotek och om man är lite modern av sig lånar man den som e-bok till sin Ipad/Android-platta


Se även Observationsplatsen och Rolf K Nilsson: "Pratar Putin också strunt enligt Reinfeldt?"


Uppdatering 17.20: SvD undrar återigen varför det svenska deltagandet i CMX hemlighållits. Man ger dessutom återigen sken av att det tillskott på 2-3 mdr kr Försvarsmakten behöver efter 2014 ska användas för att rymma nya stridsflygplan, vilket är helt felaktigt. Summan krävs för att överhuvudtaget kunna färdigställa Insatsorganisation 2014 till år 2019. Beställning av nya stridsflygplan, transportflygplan, radarstationer, ubåtar, luftvärn, stridsfordon och en hel rad andra materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025 ligger helt utanför detta och är med andra ord ofinansierade.

Nordiskt försvarssamarbete

Ca 50 år efter att Norge och Danmark beslutade sig för NATO istället för en nordisk militärallians, lade Norges utrikesminister Thorvald Stoltenberg idag fram sin utredning om ett nordiskt försvarssamarbete.

I stort anser jag att den innehåller en rad intressanta punkter och framförallt välbehövliga. Utrikesminister Carl Bildt ska tydligen vara mer skeptisk, trots att utredningen i princip är en bekräftelse på den svenska regeringsförklaringen. Kanske är ordvalet "säkerhetsgarantier" alltför långtgående i svenska öron. Mona Sahlin satte förmodligen lunchen i halsen i Bommersvik när hon fick höra det. Jag är väl inte ensam om att minnas försvarsminister Tolgfors generösa ord från i våras om Gripen till Norge, när han talade om att vi kan ju alltid hoppa av ett försvarssamarbete om det inte känns bra (om situationen blir lite otäck för något annat land). Det kan ju också vara så att det känns lite pinsamt att åta sig Islands försvar, när man är väl medveten om att förmågan på hemmaplan inte direkt är fullkomlig. Men ska man upp till 1700 man (känt svenskt knep. Når man inte upp till målen, sänker man detta och hurrar sedan tre gånger så mycket när man nått detta lägre mål) samtidigt/år i utlandstjänst kanske det är enklare att sätta några på Island än i Afghanistan?

Jag tycker de 13 listade punkterna känns sunda, och ett ytterligare bevis på detta är väl att flera av dem går stick i stäv med nuvarande svensk försvarspolitik (och det brukar ju tyvärr också jag göra). Ytterligare en anledning för utrikesministern att inte våga ta bladet från munnen. Redan för två år sedan när Sverige försvades som allra bäst i Afghanistan hade norrmännen svängt om till att åter koncentrera sig på att i första hand klara uppgifterna på hemmaplan. I vanlig ordning ligger vi några år efter Norge. Om regeln håller är vi i samma situation om ca 3 år (dvs 5 år efter).


F d generallöjtnanten Johan Kihl är medförfattare till en debattartikel på Brännpunkt om försvarspolitiken. Den är intressant på flera sätt. Kihl satt i försvarsmaktsledningen när idéerna att Sverige bäst försvaras i Afghanistan och att vår beredskap på hemmaplan kan sänkas till löjligt låg nivå, lanserades. Tydligen är det hög tid att göra avbön.

Det mest intressanta är dock Göran Petterssons (m) analys. Är Kihl på väg att bli kristdemokratisk talesman i försvarspolitiska frågor?